Page 1

Uttryck

04/2011 UF Uppsala

— tema —

VID VÄGS ÄNDE


Uttryck

Första sidan

02

—Ord från redaktörerna

—Word from the web-editors

– Mr. Gandhi will find that it takes a great deal more than a pinch of salt to bring down the British Empire. Orden uttalades av Lord Irwin i en berömd film av Richard Attenboroughs. För britterna kanske Gandhis plan verkade absurd. Men gjort som sagt, Gandhi vandrade tvärs över Indien till vägens slut vid havet. Där började han tillverka salt och bröt på så vis britternas saltmonopol. Att britterna underskattat den magre mannen blev uppenbart några år senare, då Indien befriades med hjälp av fredliga protestmarscher. Sedan dess har protestmarscher ägt rum i världens alla hörn. Alla når de till sist vägs ände. Vissa vänder om, andra tar ett steg ut i det okända. Uttryck befann sig för ett par veckor sedan mitt i en sådan protest, på Tahrirtorget i Kairo. En annan protest pågår just nu i Israel där ungdomar demonstrerar mot den svåra bostadssituationen. Läs mer på sida 48. Uttryck bjuder även på en resa genom Khyber Pass, EMU-debatt och kyliga polarrelationer. Dessutom förklarar vår krönikör varför det är så viktigt att kenyanska maratonlöpare når vägs ände i sommar-OS nästa år. Under hösten har Uttryck utökat sin verksamhet. Vår nya webbtidning Uttryck.org lanserades den 20 oktober. Två journalister har besökt redaktionen och hållit mini-workshops. Dessutom inleder vi i dagarna ett spännande extraprojekt som kommer presenteras under våren. Tack till redaktionen. Vi ses över en bit blåbärspaj i vintermörkret.

The Uppsala Association of International Affairs was founded in 1948. In February 1966 the first issue of its member magazine (by the time called Utrikesrapport) was released. It is no understatement to claim that a lot has happened since then. This year yet another big change has taken place in UF and Uttryck history. 45 years after the first issue of Utrikesrapport saw the light of day, UF Uppsala’s magazine is now available on the web. So in case you want to read more about foreign affairs after finishing this issue of Uttryck, you should definitely visit Uttryck.org. We are proud to be the web-editors of such a fine web magazine. Together with the web editorial staff, which consists of some of Uppsala’s absolute best writers, we make sure to keep UF members updated on the latest news. If you are interested in joining us feel free to send an email or attend the next web editorial meeting. You will find all the updates you need on our Facebook group facebook.com/Uttryck. On Uttryck.org you can find updates from all UF lectures in case you missed one or just want to read what we on the web editorial team thought of it. You can find longer articles that go deeper into one subject. You can also always find the latest news concerning foreign affairs. Welcome to Uttryck.org! Louise Gellin & Daniel Olsson webbredaktionen@ufuppsala.se

Sebastian van Baalen & Matilda Skoglöw redaktionen@ufuppsala.se

Cover: At the end of the Khyber Pass road lies the Pakistani town of Peshawar. Approximatley 1,7 million Afghan refugees have fled to Pakistan, one of them this little boy. For futher reading, check out the pictures at page 28. Photographer: UN Photo/John Isaac

Flera artiklar i detta nummer presenteras i samarbete med Forum Syd. Årets tema är “Global säkerhet – grunderna och konsekvenserna av det djupt integrerade samhället samt möjligheterna till internationella samarbeten i en utvecklande värld.”


Uttryck

Innehållsförteckning

03

Nummer 04/2011 — te ma

GS Ä V D I V ÄNDE —Medarbetare Ansvarig utgivare: Marcus Lindberg Redaktörer: Matilda Skoglöw, Sebastian van Baalen Grafisk formgivning: Viktor Nyström Redaktionen: Henrik Karlsson, Julia Örtegren, Hampus Östh Gustafsson, Axel Eriksson, Henrik Bylund, Renate Larssen, Linus Trygg, Jenny Lagensjö, Ekaterina Samoylina, Liam O’Brien, Phyllicia Jarret, Lars Stenstadvold.

Alltid i Uttryck

Ögonblick från världen

46

Bildreportage

Going through the Khyber

28

Essä

The resource blessing

26

Historia

Den andra polarfebern

12

Gästdebatt

EMU – vid vägs ände

14

Krönika

För vem tar vägen slut och varför 42195 meter för Kenya

06 24

Nedslag

Marching to La Paz Framtidens Atlantis? Carlos Slims känsla för monopol Att köra bil är ingenting

08 16 18 20

Reportage

The Soviet Union – 20 years later Israels ungdomar har fått nog

42 48

Israels ungdomar har fått nog reportage s—48

The resource blessing Uttryck 4/2011 stängdes i redaktionen den 1 december. Upplaga: 1000 ex Uttryck ges ut av Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala. Föreningen är religiöst och politiskt obunden och strävar efter att skapa debatt kring utrikespolitiska och globala frågor. Föreningen drivs på ideell basis. Uttryck utkommer med fyra nummer per år. Åsikter som kommer till uttryck i artiklarna delas inte nödvändigtvis av föreningen. Vill du prenumerera eller annonsera? redaktionen@ufuppsala.se

essä s—26

Going through the Khyber bildreportage s—28

EMU – vid vägs ände? gästdebatt s—14


This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill - you stay in Wonderland and I show you how deep the rabbit-hole goes. — Matrix Tema – Vid vägs ände


Grafik: Viktor Nystrรถm


Uttryck

Krönika

6

För vem tar vägen slut och varför?

Trots att jag aldrig har ställt upp i Idol har jag inte sluppit undan skräckinjagande domares granskande blickar. För bara några veckor sedan ställdes jag öga mot öga med en av dessa bedömare med rätt att avgöra om jag gått vidare eller kommit till vägs ände. Precis som i Idol gällde det att uppvisa passande attityd och utseende, däremot var god sångröst inget krav när det gällde att bevisa för den dömande tulltjänstemannen i Chicago att jag var kvinnan de sökte. Efter 11 september 2001 har säkerheten på flygplatser i USA och resten av världen ökat. För medlemmar av Wisa waiver-programmet, där Sverige ingår, innebär detta att resenärer numera måste lämna elektronisk personlig information och accepteras av den amerikanska staten innan avresa tillåts. Vid tullen krävs sedan fotografering, fingeravtryck samt ett godkännande av en tulltjänsteman. Resenärerna måste därtill frånsäga sig rätten att ifrågasätta eller överklaga beslut som tas om inträde i landet. Min egen resa började på Arlanda med destination Chicago. Väl framme stuvades jag in i en riktigt lång kö fylld av aspirerande amerikabesökare. Stämningen i kön präglades av ett visst obehag där ord och inga visor gällde. Jag förstod snabbt vikten av att visa mig

skärpt. Tvärtemot köande Idoldeltagares ambitioner att synas gjorde jag allt för att inte sticka ut. Det sista jag ville var att dra till mig uppmärksamhet från den barska lägervakt som med hård röst och arg blick sållade in folk i sina rätta led. Hon tolererade inte oreda och om någon vågade sig på en fråga fick de ett skarpt svar tillbaka som inte ledde till fler följdfrågor. Jag tyckte att hon var oprovocerat arg men vågade inte säga något av rädsla att utan laglig rätt till protest mista min plats i kön. Efter en timmes köande blev det äntligen min tur att ställas till doms. Jag antog utmaningen med gott självförtroende och stolt hållning. Kroppsställning kom som en bonus efter disciplinträningen i kön, men självförtroendet berodde på något annat. Som blek västerlänning utan varken könssjukdom, drogmissbruk, utmanande stil eller hotfull religion var jag med mitt strafffria register och mina demokratiska värderingar en stark aspirant till att få träda in i landet! Och så blev det. Guldbiljetten var min. Vilka personer som faktiskt utmanar tulltjänstemännen så pass att de nekas inträde vet jag inte exakt men deras gemensamma nämnare är att de anses utgöra ett hot mot USA:s säkerhet och välbefinnande. HIV-smittade, drogmissbrukare och människor som

tidigare varit kriminella hör till denna kategori. De som befaras planera brott nekas automatiskt inträde utan att bevis behöver utfärdas. Att inte tydligare regler än så är nödvändiga tycker jag tyder på bristande rättsäkerhet. De intryck från min resa som irriterar mig är att vägen in till ett demokratiskt land som USA brister gällande vissa grundläggande demokratiska mål. Inskränkt yttrandefrihet, hårdare kontroller för vissa resenärer och ett otillräckligt rättskydd för individer är exempel på sådana. Diskriminering kan ske öppet när det finns möjlighet för säkerhetspersonal att utöver de rutinmässiga stickproven granska vissa människor hårdare än andra. Alla människors lika värde kan också diskuteras när hälsotillstånd, bakgrund och misstänkt farliga politiska åsikter kan stoppa en människa med harmlösa intentioner att besöka landet. Kollektivets säkerhets får inte motivera kränkande av individen. Att vilja resa in i ett land bör inte vara som att ställa upp i Idol. Idoldeltagare må behöva vissa egenskaper och kvalitéer men en mångfald hos resenärer bör uppskattas och uppmuntras. Agnes Gidenstam Illustratör

Julia Örtegren Skribent


Uttryck

Krรถnika

7


Uttryck

Nedslag

8


Uttryck

Nedslag

9

Marching to La Paz In 2005 left-wing MAS won the Bolivian election giving the country its first indigenous president. In 2011 Evo Morales’ claim to jointly represent the country’s 36 native groups was challenged as protestors set out on a march against his politics.


Uttryck

Nedslag

On 25th of September the protestors reached Yocumo. At this point they had been marching for 41 days. 1700 people consisting of men, women and children, some armed with bows and arrows, some pregnant, stopped 300 meters from a road block set up by pro-government groups. What happened later that night shocked everyone involved. As police forces set out to disperse the protestors’ camp chaos broke loose. Video clips that have been released show heavily armed policemen beating indigenous protestors, discharging pepper spray and chasing them across a field clouded by tear gas. Unoffical sources claim four people were killed and several were injured. The unoffical sources also claimed a three months old baby suffocated from the gas. Offically no numbers were released. The chain of events that led up to the violent police crackdown started in June of that year, when president Morales inaugurated the construction of a new highway. From the podium in Villa Tunari he looked out across the eternal green of overgrown yungas (steep valleys) that for the next 300 km descend

towards the Amazon Basin. This white spot of the Bolivian map is known as Territorio Indígena y Parque Nacional Isiboro-Secure, or Tipnis. The reserve is home to several indigenous groups who survive on the game of the forest and the fish of its rivers. They do not have access to a fully functioning educational system nor proper healthcare, but as they are connected with the surrounding civilization, supporters of the construction argue that this situation will be improved. The road is an important step towards strengthening the regional economy and improving Bolivia’s notoriously underdeveloped infrastructure. The development of the reserve have been high on Morales’ agenda ever since he led the march that gave this and other territories its legal status as ancestral land in 1990. The highway is also an important part of a project aiming to connect Brazil with the ports of the Pacific Coast. During the ceremony a few protestors shouted anti-government slogans. Their concern was the risk of a new wave of cocaleros (members of high-

10

land tribes that migrate to the fertile region to grow coca leaves) colonizing their ancestral land. According to a government report this migration so far has caused a ten per cent deforestation of the reserve. Morales, who is himself a cocalero and heads five coca union syndicates, dismissed these claims as ”NGO propaganda”. Nothing suggested this protest would escalate into what it later became. In the week following the crackdown on the anti-highway march in Yocumo both the defence minister and the interior minister resigned in protest of the extreme violence and a general strike was called by the unions. Outside a government building in El Alto miners lit dynamites to show their support. In Cochabamba Aymara and Quechua students began a hunger strike. The right wing opposition did a full turn in their indigenous policy and joined the protest by saying Morales neglects their constitutional rights. In an interview with New York Times Morales has stated that his political conviction stems from the time


Uttryck

Nedslag

11

Evo Morales, once an uncompromising protest leader, now reduced to a charicature for the same movement.

when serving in the army he refused an order to shoot at a protest march in 1978. Now he had found himself ultimately responsible for a similar decision. Cornered by the fierce criticism he decided to halt the construction. – We can not understand that an indigenous government is violating our indigenous rights, said Fernando Vargas, in a comment to Al Jazeera, on 29th of August. The sense of disappointment among indigenous groups was unmistakable: the man who was supposed to be the defender of pachamama (mother nature) and the indigenous rights had become the opposite. According to Manuela Picq, a professor in Political Science at Amherst College, the New Left of Bolivia has inherited the tradition of putting development projects over indigenous rights from the neoliberals of the 1990s. This leaves the electoral base feeling cheated by their representatives. Furthermore, Morales’ attempt to push for indigenous rights might put different native groups against each other. This is manifested when the

indigenus of Tipnis express their fear that the real winners of the reforms, that being Aymara and Quechua, will become their colonizers. There are several conflicting views on pachamama and development among the different native groups. When Morales is calling for the rights of pachamama he refers to a Quecha perspetive: you should respect and show your gratitude for nature, in return she will let you cultivate the lands with good harvests. This stands in contrast to the idea of protecting biodiversity and balance by adapting to the natural order, living on what nature gives without trying to tame it. This perspective is supported by the groups residing in Tipnis. These groups have so far been able to preserve their way of living even as the rest of Bolivia has been reshaped by Spanish colonization, regional wars and globalization. Thus being aimlessly incorporated into the modern nation state is a painful process for these groups. They are losing their lands and gathering in the cities. There they are living below the

poverty line, with a reality of forced labour and young women having to sell their bodies. For example the border town of Quijarro, where the Bolivian lowlands turn into Brazil, is South Americas largest hub for human trafficking; there poor Bolivians are sold to buyers on the Brazilian side. For better or worse the violent crackdown in Yocumo catapulted the protest into national and international media. With violent and shocking pictures on the evening news the protestors gained the platform they needed to make their voices heard. In the aftermath, as Morales situation became increasingly pressured, he issued a new law on 21th of October, prohibiting the construction of a highway through the reserve. The two months long march had reached the end of its road – by ending the construction of the highway – outside the parliament in La Paz.

Szymon Kochanski Henrik Karlsson Photographer Writer


Uttryck

Historia

12

Den andra polarfebern Arktis isar smälter och allt fler gör sig beredda på att håva in det svarta guld som gömmer sig under de vita massorna. En minst sagt kylig kris har tornat upp sig. Men det är inte den första kapplöpningen om jordens poler. Efter en dramatisk jakt över isen placerades en norsk flagga på rakt motsatt sida av klotet, för exakt hundra år sedan.

“Arktis står inför avgörande förändringar i dessa dagar”. Så har utrikesminister Carl Bildt sammanfattat situationen i jordens allra nordligaste trakter. I takt med den globala uppvärmningen tycks en ny polarfeber ha blossat upp. Man kan se år 2007 som ett symboliskt startskott på den senaste fasen. Den ryska flaggan placerades då på nordpolens havsbotten. Ryssland hyser stora förhoppningar om att polområdet skall accepteras som en naturlig utlöpare av den ryska kontinentalsockeln. Även andra arktiska stater väntas göra liknande anspråk. Den militära aktiviteten har tilltagit. Nya arktiska förband utrustas för att inblandade parter ska kunna skydda sina geopolitiska intressen, och kanske tillvarata alla de orörda naturtillgångar som samsas med ryska flaggan djupt under ytan. Utplaceringen av ryska flaggan var en uppenbar markering, men långt ifrån första gången som människor nådde den geografiska nordpolen. Redan 1897 försökte svensken S. A. Andrée nå dit med luftballong, men flög ett tragiskt öde till mötes. Först 1930 återfanns expeditionens kvarlevor. Fyra år före Andrée hade norrmannen Fridtjof Nansen försökt att nå nordpolen med sitt fartyg Fram. Men även hans planer slog fel. Skeppet frös fast i isen och Nansen tvingades fortsätta på skidor tillsammans med en kompanjon. Valrosspäck och isbjörnskött säkrade hans överlevnad. Först efter tre år kunde han åter-

vända till Norge där han mottogs som hjälte. Men Nansen skulle inte bli ensam om denna status. För exakt hundra år sedan, i december 1911, kunde hans landsman, Roald Amundsen (bilden), med telegrafens hjälp låta omvärlden få reda på att han som första människa hade nått den geografiska sydpolen. “Gud vare tack!” skrev han i sin dagbok och firade bragden tillsammans med sina expeditionsmedlemmar genom att festa på sälkött. Med hundspann och skidor hade han vunnit kapplöpningen mot britten Scott, vars expedition dukade under av svält och kyla på de antarktiska ödevidderna. Något före Amundsen, 1909, hade de amerikanska forskarna Peary och Henson, tillsammans med fyra inuiter, blivit först med att nå nordpolen. Kapplöpningarna kring sekelskiftet 1900 måste ses utifrån den polarfeber som rådde. Reseskildringar från polarområdena blev omåttligt populära och polarforskningen heroiserades i det allmänna medvetandet. Ett flertal stater och mecenater fick upp ögonen för dessa jordens mest skymda trakter. Till och med Monaco utrustade en expedition. Idéhistorikern Sverker Sörlin har menat att forskningen i polarområdena “bidrog till att forma såväl de nordiska ländernas internationella anseende som deras egen identitet”. I en tid präglad av nationalism kom nordbornas identiteter att kopplas just till deras närhet till nordpolen. I Sveriges fall kom polarfe-

bern att mattas efter en tid medan den i det norska medvetandet blev ett mycket mer kontinuerligt inslag. Norge var ännu en ung nation och de vetenskapliga framstegen i norr kom särskilt att bidra till konstruktionen av den nationella identiteten. Men de kom också att legitimera territoriella anspråk i området. För sydpolens del dröjde det till 1956 innan människor återigen satte fötterna där. På 60-talet trädde sedan Antarktisfördraget i kraft, vilket fastslog kontinentens status som internationellt område där forskning får bedrivas fritt. Territoriella anspråk gjordes av olika stater under 1900-talets första hälft, men dessa har idag inte någon större praktisk betydelse. Dessutom har olika skyddsåtgärder drivits igenom, vilka än så länge värnar den antarktiska naturen mot alltför hårdhänt exploatering. I Arktis har territoriella anspråk däremot fått förnyad aktualitet och förpassat forskningen till den bakre scenkanten. Efter att ha varit föremål för en viss rivalitet under Kalla kriget har nu en mer komplex tävling inletts om Arktis havsbotten, där aktörerna framför allt utgörs av Ryssland, Kanada, Danmark och Norge. Men även USA och Kina, som bygger en egen isbrytare, har börjat rikta blicken norrut. Diskussioner som hölls under våren lockade såväl den ryska som amerikanska utrikesministern till att närvara, vilket illustrerar den annalkande krisens magnitud. Det som har föranlett den tilltagande


Uttryck

Historia

intensiteten är avsmältningen av polarisarna. Så sent som i september kunde tyska forskare rapportera att Arktis isyta var rekordliten. De dramatiska rapporterna har avlöst varandra. Vissa befarar rentav att nordpolen kan bli isfri under sommarmånaderna inom bara några år. Det som gör Arktis högintressant den här gången är de betydande olje- och gasfyndigheter som anses vila i mörkret under de en gång så massiva isarna, men även mineraler och fiske. Idag är fyndigheterna svåråtkomliga, men just islossningen gör arktisk trafik och borrning klart enklare. Om andra oljekällor världen över dessutom börjar sina kommer hindren i norr att stå ännu mindre i vägen. Sökanden och provborrningar efter olja har redan inletts, där giganter som Shell och Exxon är involverade. Miljöorganisationer har uttryckt stor oro och pekar på hur känslig den arktiska ekologin är. Med katastroferna i Mexikanska golfen och Nigerdeltat i färskt minne

varnar de för de digra risker som föreligger vid utvinning under de svåra, arktiska omständigheterna. Konsekvenserna skulle kunna bli oöverskådliga. Och vid sidan av miljöhotet finns det också arktiska urbefolkningar som riskerar att råka illa ut. Ryssland meddelade i somras att man kommer att konstruera två nya arktiska armébrigader. Samtidigt intensifierar också Norge och Kanada sin militära närvaro. Rysslands territoriella krav ska behandlas av CLCS, FN-kommissionen som ansvarar för kontinentalsockelns gränser. Men där är det lång kötid för inkommande ärenden. Frågan är därför om de ryska kraven kommer att hinna avhandlas i tid. Än så länge har det arktiska rådets arbete utmärkts av samförstånd, men de verkliga stötefrågorna har behandlats med viss passivitet. Somliga befarar därför att de arktiska problemen kommer att invecklas i sådan hög grad att det internationella samfundet slutligen riskerar att frysa fast vid vägs ände.

13

Startskottet har gått för ännu en polarkapplöpning. Om drivkrafterna för hundra år sedan utgjordes av heroism, nationalism och vetenskaplig framstegstro lockas man idag av de tillgångar som gömmer sig djupt nere i havsbottnen. Nansens och Amundsens skidor lämnade säkerligen spår efter sig. Men dagens kombattanter riskerar att sätta desto större avtryck. Då som nu kan man skåda en människans kamp mot naturen, med polarområdena som skådeplatser. För hundra år stod sig naturen ofta starkast. Idag har människorna vunnit en helt annan potential att såra sin motståndare. Frågan är dock vem denna motståndare verkligen är: naturen, eller andra stater och företag? Polarisarna må smälta, men några prognoser om töväder tycks just nu inte vara att vänta i kampen om Arktis. Hampus Östh Gustafsson Skribent


Uttryck

Gästdebatt

14

För — Historiens dom över EMU kommer att bli hård Stefan de Vylder Ph. D. Economics Konsult och författare

Krisen i euro-zonen förvärras för varje vecka som går. Krispaketen avlöser varandra, men både folken och finansmarknaderna har sedan länge tappat förtroendet för den europeiska krishanteringen. När detta skrivs, i början av november, står det klart för alla att vi står mitt uppe i en kris för hela EMU. Men innan EMU bryter samman kommer vi att få se många räddningsaktioner, med åtföljande bråk mellan EU:s ledare; i värsta fall också ännu mer av dagens obehagliga strömningar: politikerförakt, nationalism, ekonomisk-politisk protektionism, växande främlingsfientlighet och en förstärkning av högerpopulistiska krafter som försöker slå mynt av krisen. Krisen är ekonomisk – en följd av EMU:s många konstruktionsfel – men också, och inte minst, politisk. Demokratin har satts ur spel. Folken har reducerats till åskådare, utan möjlighet att påverka de beslut om nya svältkurer som skrivs ut. När Giorgos Papandreou var oförsiktig nog att föreslå att det grekiska folket skulle få ett ord med i laget blev han hudflängd både av Europas ledande politiker och av finansmarknaderna och dessas vakthundar, IMF (Internationella Valutafonden) och ECB (Europeiska Centralbanken). Grekland, som före krisen både levt över sina tillgångar och fuskat med statistik, har varit en idealisk syndabock. Italiens Berlusconi likaså. Men ingen av EU:s ledare, eller ECB, hade någon kritik att anföra innan den globala finanskrisen bröt ut och avslöjade bräckligheten i krisländernas ekonomier, och i hela EMU. Men sedan våren 2010 har mobbarna av Grekland haft högkon-

junktur. Inte minst från våra svenska mobbare, med Anders Borg och Fredrik Reinfeldt i spetsen, har oförskämdheterna om lata greker haglat. ”Vi ska inte betala för greker som går i pension vid 40”, säger Borg. Och mantrat upprepas: ”Ni lever över era tillgångar.” Men sanningen är ju att Europa, och inte minst krisländerna, idag lever långt under sina tillgångar. Fabriker är stängda, turisthotell och restauranger står tomma, både låg- och högutbildade går utan jobb. Pessimismen breder ut sig. Uppåt hälften av en hel grekisk ungdomsgeneration uppger att de vill flytta utomlands i jakt på jobb. Hur kan någon påstå att länder som Spanien och Grekland, med en ungdomsarbetslöshet som överstiger 45 procent, idag lever över sina tillgångar? Eller att det är lättja, och inte brist på arbetstillfällen, som plågar krisländerna? Mobbarna stirrar sig blinda på de budgetunderskott som idag präglar hela EMU. Men underskotten är en följd av krisen, inte dess orsak. Och krisen är en följd av fallande efterfrågan och en underminerad internationell konkurrenskraft i flertalet EMU-länder. Men hur ska man kunna återställa konkurrenskraften om man delar valuta med den urstarka tyska ekonomin, som uppvisar gigantiska överskott i utrikeshandeln år efter år? Historiens dom över EMU kommer att bli hård. Och inte mindre hård kommer domen att bli över alla dem som körde den europeiska ekonomin i botten med hjälp av förkeynesianska idéer om att en kris kan lösas genom att alla länder samtidigt skär ned på löner, pensioner, utbildning och sjukvård. Europa

befinner sig i en nedåtgående spiral som utgör att hot mot inte bara sysselsättning och välfärd utan också, fruktar jag, mot europeisk demokrati. Att lösa upp EMU blir krångligt och konfliktfyllt. Det finns inte, så vitt vi vet, någon Plan B för en ordnad reträtt. Kaos hotar. Den dag finansmarknaderna övertygas om att Italien, och kanske också Spanien, kommer att lämna EMU kommer kapitalflykten från de svagare ekonomierna att accelerera. Redan idag läcker länderna som såll, ungefär som Sverige innan vi lämnade stolligheten med fast växelkurs i november 1992. Men ju längre tiden går, desto högre lär de ekonomiska, politiska och sociala kostnaderna bli för att dra ut på lidandet i syfte att bevara ett politiskt prestigeprojekt vars sårbarhet har överträffat de flesta EMU-skeptikers värsta farhågor.


Uttryck

Gästdebatt

15

Emot – Varför eurosamarbetet behövs och kommer att överleva krisen Carl B. Hamilton Riksdagsman (FP) Ordförande Riksdagens EU-nämnd Professor of international Economics

Europa befinner sig i en skuldkris och många vill skylla problemen på euron. Det är dock att göra det alltför lätt för sig. Det är inte euron som den ekonomiska utvecklingen hänger på, utan på varje lands ekonomiska politik. Om ett land driver en vettlös eller kontinuerligt oklok ekonomisk politik går det illa, oavsett vilket valutasystem man har. Krisen har slagit till mot Grekland och Portugal, men inte i ekonomiskt välskötta euroländer som Tyskland, Finland och Nederländerna.  Sverige har klarat sig bra utanför eurozonen, men Finland har också klarat sig bra inom eurosamarbetet.  Både USA och Storbritannien har stora statsfinansiella problem, men inget av länderna har euron som valuta. Det är alltså inte euron utan underskott och skulder som är problemens kärna. För att hitta lösningen är det alltså skuld- och underskottsituationen som är avgörande och måste rättas till. Förvisso har Grekland kommit med i eurosamarbetet genom statistikfusk och har under många år inte uppfyllt kraven på sunda statsfinanser. Flera länder har också negligerat reglerna om max-underskott och skuld när de väl blivit medlemmar. Men, hur hade Europa sett ut idag om vi inte hade haft euron? Glöm inte storpolitikens grundläggande drivkraft under det skickelsedigra året 1989: att det var ett villkor för Tysklands enande under Kohl att landet accepterade att dela valuta- och penningpolitik med Frankrike, Benelux och övriga Europa. Kravet ställdes främst av Frankrike, med USA:s och Storbritanniens goda minne. Därför är kärnländerna i eurooch EU-samarbetet långt viktigare än till exempel Greklands euro- och EU-

medlemskap, även om kärnländerna helst ser att Grekland deltar. Utan euron hade vi idag haft 17 olika valutor i euroländerna, sannolikt återkommande konkurrensdevalveringar och inget (nu modifierat) regelverk som satt press på länderna att hålla nere skuldnivåer och budgetunderskott, och reglera finanssektorn mer. Italien, Grekland och Portugal skulle sannolikt tillfälligt kunnat skaffa sig temporär konkurrenskraft på varandras bekostnad genom devalvering av landets valuta. Pressen för långsiktiga tillväxtskapande reformer hade varit svagare än den nu blivit. Eurosamarbetet är inte enkelt och flera länder har haft svårt med disciplin, balans och stabilitet i de offentliga finanserna och tillväxten. Många länder har lånat över sin återbetalningsförmåga. Fortsättningsvis kommer räntesättningen på markanden för länders upplåning att närmare följa olika länders olika utveckling av offentliga finanser, inflation, lönebildningen, etc. Det kommer också att bli svårt att lösa Europas skuldproblem utan att reformer för ökad ekonomisk tillväxt genomförs i många länder. Även på detta område, förutom läxor av den nordiska bankkrisen 1990-93, har Sverige bidrag att ge. En stor vinst med det europeiska samarbetet har varit skapandet av EU:s inre marknad, med fri rörlighet för varor och tjänster. Det är särskilt viktigt för oss i Sverige att minnas eftersom vi är en liten, öppen och starkt utrikeshandelsberoende nation. För euroländerna har euron varit central för att fördjupa integrationen och har särskilt gjort att handelshinder i form av olika valutor utplånats i euroområdet. Det har lett

till en oväntat snabbt ökad handel mellan euroländerna, och med omvärlden, något som Sverige nu under tio år gått miste om. De långsiktiga vinsterna får vi inte glömma nu när fokus framför allt ligger på de akuta problem i ett antal euroländer. Vissa bedömare anser att det finns risk att euron kollapsar. Jag anser att de kraftigt underskattar den politiska vilja som finns, särskilt i Tyskland och Frankrike, att hålla ihop eurosamarbetet. Visst finns möjligheten att Grekland finner sig tvungen att lämna eurosamarbetet, men europasamarbetet har en historia av att bli fördjupat vid kriser, och allt tyder på att så kommer att gälla även denna gång. För att långsiktigt stärka eurosamarbetet pågår nu utformandet av strängare regelverk. Reglerna kommer att handla om fördjupat samarbete och koordinering mellan euroländerna för att kontrollera utvecklingen av budgetsaldo och offentlig skuld, men även för att förhindra riskfylld skulduppbyggnad i den privata sektorn (Irland och Spanien). Avvägningen mellan olika utgifter eller storleken på den offentliga sektorn kommer dock fortfarande vara en nationell angelägenhet. Det görs nu allt oftare upp om Europas ekonomiska politik enbart mellan de 17 euroländerna. Det är något som jag tror att vi bara sett början på, och det ligger inte i Sveriges intresse. När euroländerna väl tagit sig ur den akuta skuldkrisen och stramare regelverk finns på plats är därför ett svenskt medlemskap i den gemensamma valutan naturligt. För att på ett effektivt sätt ta tillvara våra egenintressen ska Sverige vara med när beslut tas som påverkar vår och Europas framtid.


Uttryck

Nedslag

16

Framtidens Atlantis? ”Mitt land är på väg att drunkna” proklamerade Mikronesiens president Emmanuel Mori i upptakten till klimatmötet i Köpenhamn 2009. Översvämningar och stigande vattennivåer har kommit att bli ett stort problem för landets invånare.

I skrifterna Timaios och Kritias föder Platon myten om Atlantis – östaten som efter en misslyckad erövring av Aten sjönk till havets botten på en dag och en natt. Mikronesien befinner sig idag i ett scenario skrämmande likt den mytomspunna stadens. Lyckas man inte erövra klimathotet med stigande vattennivåer gör man havsbotten inte bara en stad, utan ett land rikare. Mikronesien är ett litet land bestående av mindre ögrupper i Stilla havet. Efter århundraden av tysk, spansk och japansk kolonisering blev landet fritt 1986 och är idag en självständig republik. Med blyga resurser och undermålig infrastruktur klarar landet inte av att försörja sig själva, utan mer än hälften av statens utgifter finansieras av USA som också står för landets försvar. Den största inkomstkällan för invånarna är jordbruket som står för hela 50 procent av BNP. Naturkatastrofer är inget ovanligt i landet som regelbundet upplever cykloner, tyfoner och översvämningar. Svåra översvämningar och förödande tyfonsäsonger är dock inte det enda Mikronesiens invånare nu har att oroa sig över. Klimatförändringarna har påskyndat de stigande vattennivåerna, vilket på kort sikt innebär fler, och värre översvämningar. Inte heller ser det bra ut på lång sikt där fortsatta problem kan innebära att hela landet hamnar under vattenytan. En befolkning på knappt hundratusen och landets beroende av USA gör

Mikronesien till en relativt svag röst på världsscenen – någonting som idag sätter käppar i hjulet för landets överlevnadskamp. Klimatförändringar tar inte hänsyn till nationers gränser och inte heller kan ett land ensamt påverka klimatet, vilket Mikronesien insett. Alliance of Small Island States (AOSIS) är en sammanslutning av cirka 40 östater som alla hotas av klimatförändringarnas destruktiva konsekvenser. Förutom Mikronesien deltar bland annat Bahamas, Jamaica, Dominikanska republiken och Maldiverna i samarbetet. Maldiverna har till och med haft ett parlamentariskt undervattensmöte på tre meters djup för att uppmärksamma världen på det stundande hotet och tvinga fram nedskärningar i koldioxidutsläppen. Hur fruktbart samarbetet är för mikronesisk del och vilka konsekvenser det får återstår dock att se. Christer Karlsson, forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala, menar att AOSIS -samarbetet historiskt sett haft ett visst inflytande på bland annat utformningen av Kyoto-protokollet, men berättar att stormakterna på senare år stärkt sitt inflytande över FN:s klimatpolitik. Världsjättar som USA, Kina och EU har idag ett dominerande inflytande i hur den framtida klimatpolitiken kommer se ut. – Mindre aktörer, som till exempel Mikronesien och andra små öriken – vilka ofta är dem som drabbas värst av klimatförändringarna – har tyvärr marginella för att inte säga obefintliga

möjligheter att påverka inriktningen på det globala klimatarbetet, säger Christer. Klimatförändringarnas negativa konsekvenser för världens befolkning gör sig mer och mer påmind ju mer tiden går och ju mer problemet inte tas i tu med. Att hela länder hotas av att sjunka till havets botten säger en del om problemets omfattning, och att något kanske borde göras åt saken. Saken är att det inte är så lätt som att trycka på en knapp och sakta ner den globala uppvärmningen, utan det krävs omfattande förhandlingar och åtgärder från all världens länder. Att ett land som Mikronesien inte kan påverka klimatpolitiken även när dess existens i världen hotas, beror troligtvis inte heller på ren och skär elakhet från världssamfundet, utan på problemets komplexitet och svårighet att hantera. Mycket görs idag, men bevisligen inte tillräckligt. Man kan dock fundera på vad som skulle krävas för att klimatpolitiken ska få större utrymme än den har. Nederländerna är ett land som i framtiden kan få stora problem med stigande havsnivåer. Kanske kommer ett översvämmat Amsterdam ge större klang i världen än ett drunknande U-land någonstans i Stilla havet. Eller kommer vi i framtiden höra fler historier om forna europeiska stater som numera ligger övergivna på havets botten? Jason Edwards Foto

Alex Eriksson Skribent


Uttryck

Nedslag

17


Uttryck

Nedslag

18

Carlos Slims känsla för monopol Mexikos ekonomi har länge hämmats av privata och statliga monopol. Det tydligaste exemplet är telekommarknaden där världens rikaste människa Carlos Slim styr. Positionen som ohotad har länge ifrågasatts men nu har regeringen vidtagit åtgärder.

Sin enorma förmögenhet har Carlos Slim tjänat genom American movil, ett av världens största telekombolag med närmare 215 miljoner kunder i Latinamerika. Sedan upphandlingen av statliga Telmex för snart tjugo år sedan har señor Slim mycket effektivt tagit bit för bit av både mark- och mobiltelefonnätet. Konkurrens och statlig inverkan har hållits undan tack vare ett slappt regelverk och skickligt företagande. Priserna för mobil- och hemtelefoni i Mexiko är bland de högsta av alla OECD länder. Avgifterna för tillgång till nätet är så pass höga att det omöjligen går att skapa konkurrens som går med vinst. Närmare hälften av landets arbetande befolkning är anställda av mellan- eller småföretag, de företag som först slås ut av jättar som Carlos Slim. Monopol har således en enorm inverkan på landets ekonomi. Med detta som bakgrund gick president Felipe Calderón till val 2006. 2008 startades ett samarbete med OECD för att uppnå högre konkurrens inom ekonomin och få till ett bättre regelverk. En lagändring samma år gjorde det möjligt att bötfälla återfallsförbrytare med upp till tio procent av företagets tillgångar. Lagändringen användes först mot Carlos Slim och hans position på telekommarknaden. Bötesnotan fastställdes till historiskt höga 11,99 miljarder pesos (ca 6,3 miljarder kronor).

Många experter menar dock att dessa ändringar om än kraftiga kommer vara verkningslösa. Den juridiska stab som jobbar för senor Slim har gjort allt för att överklaga och fördröja utbetalningen av bötessumman. Tidigare betydligt lägre bötessummor har dröjt över ett decennium utan att några pengar har betalats. Symbolvärdet i att bötfälla American movil kan således gå förlorat och övriga monopolmarknader kan fortsatt känna sig trygga. Men en väldigt aktuell konflikt mellan två marknader, telekom och teve, har gjort reformer välkomna även för Carlos Slim. Konflikten handlar om att han öppet och högljutt klagat på monopolet inom tevebranschen. Han vill bryta sig in på marknaden som når ut till 97 % av landets befolkning, fler än vad som har tillgång till rinnande vatten. Vad hans klagan har medfört är att frågan om monopol har lyfts fram i den politiska debatten. Presidentkandidater och sittande presidenten Felipe Calderon kan nu lättare skapa bättre förslag på hur man når landets alla monopol. Först ut Carlos Slims eget. Keith Dannemiller Fotograf

Henrik Bylund Skribent


Uttryck

Nedslag

19


Uttryck

Nedslag

20

Att köra bil är ingenting Det må vara en klyscha, men den passar in: Saudiarabien är ett land av kontraster. Å ena sidan en av världens rikaste oljemonarkier och västvärldens närmsta bundsförvant bland arabstaterna, å andra ett konservativt religiöst samhälle där kvinnoförtrycket sätter Gudrun Schymans världsbild på skam.

”Kvinnor har kommit med åsikter och råd sen profeten Muhammeds tid. Vi vägrar marginalisera kvinnor i de samhällets roller som är förenliga med sharia”. Med dessa historiska ord förkunnade De Två Heliga Moskéernas Väktare kung Abdullah bin Abd al Aziz al Saud att kvinnorna i Saudiarabien ska tillåtas rösta. Enligt Global Gender Gap Report för 2010 hamnar Saudiarabien på plats 129 av 134 med avseende på jämställdhet. Femte lägsta plats; en plats lägre än året innan, en plats högre än 2008. Kvinnor får inte köra bil, inte lämna landet utan tillstånd från en manlig släkting, inte synas inför främmande män utan en heltäckande svart abaya, och fram tills nyligen inte heller rösta.

Men kvinnosaken börjar sakta vädra morgonluft. Kung Abdullah är känd för sitt reformvänliga sinnelag och sitt stöd för kvinnors rättigheter. Sedan sitt trontillträde 2005 har han bland annat infört nationella ID-kort för kvinnor (som tidigare var skrivna på sina fäders respektive äkta mäns dito), och offentliggjorde i september i år sitt beslut att ge kvinnor rösträtt och möjlighet att kandidera till den rådgivande församlingen. Om inte reell, så åtminstone teoretisk politisk makt. Nyheten har mottagits med stor glädje bland många muslimska kvinnor. Sabria Jawhar, en saudisk journalist, prisar i sin blogg Sabria’s Outof-the-box kung Abdullahs uttalande, men framhäver samtidigt att man inte bör underskatta den arabiska vårens inflytande på hans beslut om kvinnlig

rösträtt. ”Han är inte blind för blodsutgjutelserna i Libyen, Syrien och Yemen”, förklarar hon. Enligt henne var det ett medvetet val från den saudiska regeringens sida att bemöta folkets krav på reform just i det här skedet. Att folket verkligen skulle stå enat i sin reformönskan är dock ett osäkert påstående. Den traditionella patriarkala strukturen som genomsyrar alla delar av samhället, från idé till verksamhet, är en stor bromskloss för reformprocessen. Många medborgare, såväl kvinnor som män, anser tillämpningen av sharialagarna enligt den stränga wahhabitiska uttolkningen vara av godo. När kung Abdullah nyligen valde att benåda en kvinna som dömts till tio piskrapp för att ha kört bil sågs det inte med odelat positiva ögon. BBC Radio


Uttryck

Nedslag

4 intervjuade en ung saudisk man vid namn Nawwaf, som oroar sig över utvecklingen. ”Nu vill de köra bil. Om fem år vill de ta av sig sin abaya, och om tio år vill de ha på sig korta kjolar.” Enligt honom är innehav av körkort och rösträtt två helt skilda frågor. ”Det är bra att kvinnor ska få rösta. De kommer att rösta för att förbättra hälsovården, utbildningen, arbetsmarknaden. (…) Att köra bil är ingenting.” Han anser även att domen var rimlig och straffet proportionerligt till brottet. ”Om jag antastar en kvinna i ett köpcentrum får jag ett mycket värre straff”, resonerar han och hänvisar till sharialagarna. Sabria Jawhar, som ser sig som en moderat muslim och bär niqab av res-

pekt för sin kultur, anser att nyckeln till bestående reform i Saudiarabien ligger i just tolkningen av sharia. ”Vi vet att sharia tillerkänner kvinnor rättigheter inom Islam, men dessa har aldrig implementerats rättvist och riktigt”, förklarar hon på sin blogg. Kvinnorättsförespråkare ska alltså kunna stödja sina krav på Koranens budskap för att på så vis vinna legitimitet i samhället, precis som de nuvarande konservativa uttolkarna gör. Tvistefrågan handlar om vem som har tolkningsföreträde i trosfrågor – ingen lätt fråga att besvara i en religion utan tydlig hierarkisk struktur. Mycket makt ligger hos kungafamiljen, och kung Abdullah, som kom till makten 2005 efter sin bror kung Fahds bortgång, vill utveckla landet och öppna upp samhället för kvinnor.

21

Men hans tydliga steg i en mer öppen och sekulär riktning har ingen långtidsgaranti; tvärtom så oroar sig många kvinnorättsaktivister och demokratiförespråkare att utvecklingen är högst temporär och intimt knuten till den 87-årige och sjuke monarken. Hans närmaste efterträdare är brodern prins Nayef. Han är inte tillnärmelsevis så reformvänlig som Abdullah. Författaren och antropologen Dr Mai Yamani sammanfattar skillnaderna mellan de två: ”Abdullah talar åtminstone om reformer, Nayef kan inte ens bringa sig själv till att uttala ordet”. Det finns alltså en risk att det dyrköpta avancemang inom jämställdhet som Saudiarabien sett de senaste sex åren kommer att omintetgöras så snart en mer konservativ monark tar över mak-


Uttryck

Nedslag

22

Kvinnors rätt att köra bil har blivit en viktig symbolfråga för de saudiska kvinnornas frihetskamp. Det drivs flera kampanjer för att väcka opinion och ifrågasätta de gamla traditionerna.

ten. Ansvaret för att fortsätta kräva en reformprocess kan därför anses vila på de saudiska kvinnorna. I juni i år organiserades massdemonstrationer i flera större städer i landet. Mödrar, systrar och äkta fruar lånade sina mäns bilar och förde fram dem i trafiken i protest mot en orimlig lagstiftning som förbjuder kvinnor att köra bil. Flera blev arresterade och förhörda, och släppta på nåder efter löften om att aldrig göra om det – bara för att sätta sig bakom ratten igen så snart de fick möjlighet. Och protesterna börjar få effekt. Maha al Qatani, en trebarnsmor från Riyadh, blev i somras den första kvinnan i Saudiarabien att få en trafikbot, något hon själv är otroligt stolt över. ”Om ingen offrar sig så kommer ingen att få sina rättigheter”, berättar hon för TIME. Kung Abdullahs benådning av en kvinna som dömts för att ha kört bil kan också ses som ett tecken på begynnande framgång. I jämförelse med rösträtt och körtillstånd kan frågan om den muslimska slöjans vara eller icke vara tyckas trivial, men den antar oanade dimensioner i debatten. Ingen fråga är så politiskt och

religiöst laddad. Många namnkunniga muslimska feminister förkastar slöjan som en förtryckets symbol, och ställer sig bakom lagförslag att införa förbud mot heltäckande slöjor som burqa och niqab i västerländska samhällen. Andra gör precis tvärtom. Det finns intellektuella muslimska kvinnor som lyfter fram slöjan som en feministisk symbol. Dr Leila Ahmed, professor i Women’s studies vid Harvard Divinity School, framhåller att många muslimska kvinnor valde att ta på sig slöjan just för att behandlas som jämlikar, för att undvika sexuell objektifiering på arbetsplatsen och universitetet. Åsikterna går isär, men alla parter är eniga om att slöjan har en framträdande roll i kvinnornas tillvaro i arabvärlden. Regelverket kring kvinnors påbjudna klädsel kan ses som en måttstock för samhällets konservatism – ju strängare det förstnämnda desto djupare det sistnämnda. I kuststaden Jeddah i Saudiarabien är det sociala klimatet mer liberalt än i huvudstaden Riyadh, och där får kvinnor bära abayat med färgglada detaljer och broderier och behöver inte täcka håret. Långsamt men säkert börjar även

Riyadh luckras upp. Eman al-Mandeel har designat abayat i tolv år, och börjar se en långsam men tydlig uppluckring av de gamla klädkoderna. ”Man kan inte förändra ett land på ett eller två år”, säger hon i en intervju med BBC, men att fler och fler saudiska kvinnor börjar köpa hennes nyskapande kreationer är ett säkert tecken i tiden. ”Mitt mål är att få saudiska kvinnor att se ut som individuella medlemmar av samhället”, förklarar hon. Det målet delar hon med sina medsystrar, oavsett om de kandiderar till politiska poster, kör sina barn till skolan eller blir arresterade för att ha promenerat ensamma över King Fahd Causeway hållandes en skylt med texten: ge kvinnor deras rättigheter. För i Saudiarabien handlar kvinnorätt inte om marginalrättvisor. Det handlar inte om att få lika lång föräldraledighet eller att kvotera in kvinnor till bolagsstyrelser. I Saudiarabien handlar det om sådana basala rättigheter som att helt enkelt få ha en åsikt. Edward Musiak Fotograf

Renate Larssen Skribent


Uttryck

Nedslag

23


Uttryck

Krönika

24

42 195 meter för Kenya

Maratonlöpning. Bara ordet får de flesta att rygga tillbaka. 42 195 meter, det är ungefär som att springa från Uppsala till Knivsta – och tillbaka igen. En solig söndagsmorgon i september tidigare i år sprang Patrick Makau den sträckan på strax under två timmar och fyra minuter och krossade det rådande världsrekordet. Segern i Berlin Marathon blev den perfekta avslutningen på en fantastisk kenyansk löparsommar. Tidigare samma månad hade Vivian Cheruiyot blivit friidrottsVM:s drottning genom att springa hem gulden på både fem och tio tusen meter i Sydkorea. Den kenyanska extasen har varit total. Effekterna av sommarens framgångar skall inte underskattas. Löpning kan närmast liknas vid religion i Kenya och har en enande effekt på ett annars splittrat folk. Att nästan alla de kenyanska topplöparna kommer från en av landets drygt 40 folkgrupper spelar mindre roll. När de nu dessutom återerövrat positionen som världsledande från grannen Etiopien (Kenya tog åtta

löparguldguld i VM, Etiopien ett) har kenyanerna större anledning att jubla än på länge. Annars har glädjeämnena varit få i sommar. Kenya har, liksom Afrikas horn, upplevt den värsta torkan på över 30 år vilket har orsakat både matbrist och enorma flyktingströmmar från norr. Inte blir det bättre av att landet sedan 2007 har stått under ett kaotiskt ledarskap. Efter ett uselt genomfört presidentval utropades den sittande presidenten Kibaki till vinnare. Protester och anklagelser om valfusk lät inte vänta på sig och stora våldsamheter bröt ut. Resultatet blev, efter medlande av Kofi Annan, ett dubbelt styre där oppositionsledaren Odinga genom en nyinstiftad premiärministerpost fick i princip samma makt som Kibaki. En uppenbart absurd situation som för tankarna till Clint Eastwoods och José Calvos klassiska ordväxling i början av ”För en handfull dollar” från 1964. ”Every town has a boss.” ”Yes thats true, but when they are two I’ll say there are one to many”. Kibaki och Odinga har

i snart fyra år försökt styra Kenya sida vid sida genom en av världens dyraste och mest korrumperade statsapparater. Det har gått sådär. Det stora problemet ligger i att kenyansk politik i mycket stor utsträckning handlar om stamtillhörighet. De flesta kenyaner röstar helt enkelt på kandidaten från deras stam. Kibaki tillhör Kikuyu medan Odinga är ifrån Luostammen. Dagens situation där båda försöker gynna sina egna på de andras bekostnad stärker knappast någon nationell identitet. Den 14 augusti nästa år går kenyanerna åter igen till valurnorna. Inget tyder i dagsläget på att det skulle bli en lugnare eller rättvisare process än senast. För att undvika en tragedi av 2007 års mått behövs det en enande kraft. Två dagar innan valet avslutas sommar-OS i London traditionsenligt med herrarnas maratonlopp. Låt oss hoppas att Makau och de andra kenyanerna behåller formen tills dess. Linus Trygg Skribent


Uttryck

Krönika

25

Maktskifte. Kenyas Patrick Makau på väg mot seger i Berlin Marathon. Segertiden skrevs till 2.03.38 vilket är nytt världsrekord. Strax bakom ser vi den tidigare världsrekordhållaren och levande legenden Haile Gebreselassie från Etiopien. Foto: PHOTORUN/SCC EVENTS


Uttryck

Essä

26

The Resource Blessing How do nation-states around the world distribute their mineral wealth and beat the ‘resource curse’? At opposite ends of the earth, Australia and Norway offer two contrasting solutions.

In 1976, the Venezuelan co-founder of OPEC Juan Pablo Pérez Alfonzo made a surprisingly apocalyptic prediction: “ten years from now, twenty years from now, you will see: oil will bring us ruin … oil is the Devil’s excrement”. During the same decade, Norway discovered its vast North Sea oil and gas reserves; in the meantime, in Australia, a Labour Government spectacularly failed in its bid to buy back a stake in the national mineral wealth. Alfonzo’s remark was strikingly odd in the mid 1970s when oil was flooding his government with unprecedented riches, but the ‘resource curse’ has since proved tragically correct in petro-states around the world. For every Norway, there are ten Venezuelas – and an Australia, stuck in the middle. The ‘resource curse’ is a well-known paradox in development theory: simply put, countries and regions with an abundance of non-renewable natural resources tend to have lower economic growth and more internal conflict. Even in established first-world economies the debate over the profits derived from natural, God-given resources can sharply divide societies. Australia

has suffered markedly from the ‘Dutch disease’: the manufacturing sector, for instance, cannot compete with a higher Aussie dollar, which makes tourism less viable too. Of course, Australia is unlikely to break out into civil war any time soon – unless we lose the Ashes to England again in the cricket next summer. Yet a vitriolic debate about the imposition of a tax on mining ‘superprofits’ has proved in recent years to be the most dramatic source of tension in traditionally soporific Australian politics. Who owns the natural resources driving the booming export economy? Do they belong to the multinational corporations who own the land and extraction licences, or to the citizenry as a whole? Do they belong to us, now, to be spent on tax breaks and material consumption, or do they belong to Australians in perpetuity, for the benefit of future generations too? Last year, Australia’s centre-left Labour Government attempted to implement a Mineral Resources Rent Tax (MRRT), levied on 30% of ‘super-profits’ from the mining of iron ore, liquid natural gas and coal. A public relations war broke out between Prime Minister

Kevin Rudd’s Government and mining interests in May 2010, with the Australian Electoral Committee’s statistics showing that the mining groups opposing the tax spent an unprecedented $22m AUD (154m SEK) on their campaign in the six weeks prior to the end of Rudd’s leadership. His demise was a powerful demonstration of the ability of big mining companies such as Fortescu Metals, Xstrata and Hancock Prospecting to control the political agenda: this was clearly big business. But the opposition to the tax of some unions representing workers in the mining industry showed the complexity of the issue, and how it transcended simple class divisions. One model for the distributive principles of the MRRT is the Government Pension Fund of Norway, colloquially known as the ‘Oil Fund’ (established 1990), which saves some of the surplus wealth generated by Norwegian oil for a rainy day. As of valuation in June 2011, it was the largest pension fund in the world: on 31 December 2010 its total value was 3,077 bn NOK and it held 1% of total global equity markets. The Fund openly admits that current revenue from the petroleum sector is estimated


Uttryck

Essä

to be at its peak: all over the world, we are slowly wandering towards the end of the lucrative road paved with oil. The Fund represents a conscious decision to counter the disruptive effects of fluctuating oil prices, cure the ‘Dutch disease’ and ensure Norway’s wealth outlives its oil reserves. It’s tempting to remind critics of the Australian MRRT, adamant that the proposed tax would kill the ‘golden goose’ that is the mining industry, to consult the Norwegian tax code: although the corporate tax rate is only 28%, companies pay an additional 50% tax to profit from the oil belonging to all Norwegians. The Oil Fund has hardly curtailed the North Sea extraction companies or international investment, and it has endowed a small population with one of the most lucrative savings accounts in the world. Australia, on the other hand, risks leaving our next generation with a hollowed-out quarry and the faded riches of glory days trading coal with China as fast and furiously as possible. While the most recent resource boom brought billions of dollars of profit to mining corporations, the consequences for the rest of the coun-

try have been mixed, often featuring increased rent, skill shortages and strained infrastructure. In recent years, the comparison of Australia with Norway is a story of two small developed economies both resisting the global recession in their own way. Australia splurged, its small boats raised by the immense Chinese tide, while Norway saved. The global

“Ten years from now, twenty years from now, you will see: oil will bring us ruin” financial crisis shook just about every economy on earth, except Norway. In the midst of the worst global downturn since the Depression, the Norwegian economy grew by nearly 3% and the government enjoyed a budget surplus of 11%. Australia must act to follow Norway’s enlightened lead: former Liberal Party Treasurer Peter Costello instigated a

27

future fund, but, alas, the future was spent within a decade. It is time to resurrect the MRRT, in its full undiluted form. We have been told, over and over again, that open markets and international development was the only option for Australia’s minerals: that having the temerity to ask for a share of the profits would frighten and offend our multinational investors. Strange, then, that Norway, with a population of only five million, could confidently establish an equitable ‘super-profits’ tax system without scaring off its international partners. Even stranger that Norway could utilise revenue from its sudden resource windfall to launch one of the biggest sovereign wealth funds in the world, which is now a major investor in economic development both at home and overseas. The basic fact remains that the wealth generated from natural resources deserves to be shared as far as practically and politically possible. Or else, to paraphrase Alfonzo, future Australians might come to think of coal as just another mark of the Devil. :Bron (Flickr) Photographer

Liam O’Brien Writer


Uttryck

Bildreportage

Going through the Khyber

28


Uttryck

Bildreportage

29


Uttryck

Bildreportage

Previous spread After decades of occupation, civil war and repressive rule, owning an AK47 in Afghanistan is not uncommon. In supporting this recovery the UN’s DDR programme focuses on disarmament, demobilization and reintegration. However, a lot of people still keep guns at home to protect themselves from warlords. Photo: UN Photo/WT

This spread The Khyber Pass road is part of the Asian Highway, a project initiated in 1958 by the United Nations. By building a road network of almost 55 000 kilometres the project aims at modernizing an area with a population of over six hundred million. Constructing this part through the Khyber started about 20 years ago, virtually without any mechanical help. Photo: UN Photo/WT

Every stone in the Khyber has been soaked in blood. Those are the words of British soldier George Molesworth. The Khyber Pass is the gateway to the sub-continent and lies straight ahead to the west of Peshawar in Pakistan, linking Afghanistan and Pakistan. Few roads have been a scene to more invasions than the Khyber Pass road. Persian King Darius I invaded Greece through the Khyber. Alexander the Great invaded Persia through the Khyber. The British invaded Afghanistan through the Khyber. And in 2001, when the allied forces invaded Afghanistan, the Khyber Pass road once again became a battle scene, being the major road for resupplying NATO forces.

Even though offering a spectacular panorama view of the Safed Koh mountain range, the road has not been a favourable route since ancient days when it was part of the Silk Road. Along the road stretching from Jalalalbad in Afghanistan to Peshawar in Pakistan, multiple problems are present. War and natural disaster have displaced thousands of people. Arms and drug trafficking is a major concern. Taliban cells have moved across the pass and set up bases in Pakistan’s Khyber Pakhtunkhwa province. Uttryck Magazine explores the ancient road, from Jalalabad to the road’s end in Peshawar, going through warzones, natural wonders and a culture rich area.

30


Uttryck

Bildreportage

31


Uttryck

Bildreportage

Above The gate at the Torkahm border post marks the border between Afghanistan and Pakistan as well as the gateway to the Khyber Pass road. Being the busiest border crossing between the countries, the port of entry is a major transporting, shipping and receiving site for both countries. Photo: Imran Schah

Right Going up the Khyber one would probably notice the colourful decorated trucks of Pakistan. Decorated with floral patterns, calligraphy of poetic verses and driver’s words of wisdom, this form of art is a typical part of Pakistani tradition. An average bus driver in Pakistan pays between 3000 and 5000 US$ for the exterior decoration of his bus. Photo: Imran Schah

32


Uttryck

Bildreportage

33


Uttryck

Bildreportage

34


Uttryck

Bildreportage

This spread A small girl is walking along the mud-filled streets in Khwas Koorona in Khyber Pakhtunkhwa. Severe flooding has in recent years hit Pakistan and approximately 2.5 million people have been affected. The province has 3.5 million residents. Photo: UN Photo/WT

35

Next spread In the Northern parts of Khyber Pakhtunkhwa lies Chitral, a small Pakistani town located at the foot of Hindi Kush’s impressive altitude of 7708 meters. The royal mosque Shahi Masjid from 1915 is a beautiful landmark. Photo: Imran Schah


Uttryck

Bildreportage

36


Uttryck

Bildreportage

37


Uttryck

Bildreportage

38


Uttryck

Bildreportage

The Shandoor Lake is located at 3800 meters of altitude in Pakistan. In great contrast to war torn desserts in Afghanistan, the terrain around Shandoor Lake attracts thousands of adventures, for example Para gliders. In July an annual polo tournament is held here, a habit inherited from the British colonial era. Photo: Imran Schah

39


Uttryck

Bildreportage

Above For more than two decades Pakistan has been hosting Afghan refugees. This little girl is one of 1,7 million Afghan refugees. Peshawar still remains the main refugee resort in Pakistan, creating a special Afghan subculture in Peshawar. But in recent years the Pakistani government has accused Afghan refugees of criminal activities and terrorism, making their status even more uncertain. Photo: Imran Schah

Right Peshawar lies in the semi-autonomous area in Pakistan called the Federally Administered Tribal Areas. This constitutionally special area is under direct control of the Pakistani president. However much of the law enforcement is made by the Jirga, the council of elders, and tribes are allowed to handle their own affairs to a large extent. Photo: UN Photo/WT

40


Uttryck

Bildreportage

41

Imran Schah Photographer

Sebastian van Baalen Writer


Uttryck

Reportage

42

The Soviet Union — 20 years later

Let’s go back to the past, about 20 years ago. What happened in 1991? It was a significant year for one powerful state — the Soviet Union. It was the time when this country changed its history completely and broke up with the communist past, ideology and system. The dissolution of the USSR in 1991 was caused by a lot of factors. We can argue about what the most decisive factor was, but we have to agree that each of them somehow influenced the Soviet “mechanism” which seemed to be so stable and strong. It is safe to say that now, after 20 years, Russia won’t go back to its Soviet past. Economics are now being built on the base of capitalism. Russia is becoming attractive and profitable for investors from around the world. The state is open for the whole world, and Russian citizens can travel everywhere they want. The market is full of imported brands and accessible goods, but did

everything change for the better with the burst of capitalism? One can say with certainty that the dissolution of the Soviet Union changed lives and fates of many people. The officials who worked in the state machinery had to find other activities and job placements. In most cases there were two options; to continue their career in bureaucracy in a new country with a different system, or to run their own business. Igor Tyshetskiy worked in the ministry of foreign affairs and dealt with Soviet—Japanese relations, and after the dissolution of the USSR, he chose the second way. But was it difficult for him? Actually his life began to change already in 1987. — I just felt that radical changes were approaching, he says. Igor gave up his career in the ministry of foreign affairs in the beginning of 1991, but since he was still engaged in

politics, he didn’t run his own business at once. At that time, the Soviet—Japanese relations were at a deadlock because of the territorial questions. That is why Igor, his colleagues, and their Japanese partners decided to create an interparliamentary fund to attempt to solve these problems. He was asked to become a general director of this organization, but unfortunately they did not succeed in their intentions. He eventually got an opportunity to work in the White house. After gaining experience there, Igor gave up his career in politics and started to organize his own business. His company dealt with the delivery of pedigree cattle and agricultural equipment to the Russian market from Europe. — The reason of it was very banal — I had to provide my family. I began to earn much more in comparison with my wages in the ministry. It was almost impossible to survive with the salary of a state official in the beginning of the 90s, he shares.


Uttryck

Reportage

43

Top Day of unpaid cleaning job was obligatory for soviet workers Middle “Labour makes people better and more useful for society” – authorities considered. Bottom Image of exemplary soviet woman was always connected with labour.


Uttryck

Reportage

In his opinion, the greatest thing is that he does not depend on the state anymore, and does not owe it anything. — I think it can be possible, concerning only small business. Considerable expansion of business will lead to serious dependence on the government, he says. But if we talk about moral satisfaction with being a businessman, Igor’s answer is unfortunately negative. For Igor, one of the most memorable things after the collapse of the USSR, was the increase of prices and absolute absence of goods, but his thanks to his diplomatic career and the fact that he could go abroad, these social problems did not scare him much. — I had opportunity to go to Japan and buy two videotape recorders. I could sell one of them and then live normally during half of a year, Igor shares. Sweeping changes concerned all the

social safeguards from the government; they just disappeared. People understood that they had nothing to rely on and everybody tried to get out of the situation. — In general I can say that the country stood on the threshold of chaos and disorder in 1991, Igor says. But what was valuable during these times? And are there any things that people miss today? — Nowadays the main component of our life has become moneyness, Igor thinks. Spiritual values, which were powerful during USSR’s times, disappeared. The Russians long for some unique values and even emotions which existed in the USSR. Every nice dress or pretty doll was a rarity and that’s why such ordinary things evoked a lot of enthusiasm. As some researchers show, people feel nostalgia for simple communication; there is an opinion that in times of

44

the Soviet Union everybody was much kinder, friendlier and open to others. In addition, inhabitants of the USSR had their common culture which connected them with each other. 1991 was the end of the Soviet era. A lot of people “transformed” from officials to businessmen, from poor to rich, from open and unselfish to reserved and calculating. Dissolution of the USSR made some people successful while others got lost in their own lives and the new times. And that is why there is still a great question among scientists “What are the real consequences of the wave of capitalism? Are they positive or negative?” But almost everybody is sure now that the Soviet past can be only in our memory, because there is no way back. Ekaterina Samoylina Writer & Photographer


Uttryck

Reportage

45

Middle “Volga” was the most expensive and prestigious car in Soviet Union. Bottom Simple citizens couldn’t afford buying “Volga”, that’s why they used to buy “Moskvich” .


Uttryck

Ögonblick från världen

46


Uttryck

Ögonblick från världen

47

Alla vägar bär till Tahrir 2011-11-20 10:44 Tahrirtorget är Kairos hjärta. Därför är det ett tacksamt torg att ockupera. Fredagen den 20 november attackerades demonstranter återigen av egyptiska säkerhetsstyrkor här och en veckas våldsamma sammandrabbningar följde. Omkring 2000 människor skadades, många fick skottskador i ansiktet, förgiftades av tårgas eller misshandlades. Mannen på bilden har blivit träffad av gummikulor i magen. Text & Foto: Sebastian van Baalen


Uttryck

Reportage

48

En religiös man framför sitt tält på Rotschildboulevarden.


Uttryck

Reportage

49

Israels ungdom har fått nog — Nästan en halv miljon israeler gick i somras man ur huse för att demonstrera mot en tuff bostadssituation och låg levnadsstandard. Trots löften om ekonomiska reformer verkar inget kunna få protesterna att avta. – Ska vi lämna landet? Eller ska vi stanna och kämpa för denna lilla bit jord som vi betalat blod och svett för? Detta frågar sig Nico Black, en amerikansk israel som menar att protesterna borde ha dragits igång mycket tidigare. Black säger själv att han tack vare sitt jobb i den israeliska high tech industrin inte har haft så stora problem att klara sig ekonomiskt. Trots detta menar han att de allra flesta israeler känner att de befinner sig i en hopplös situation. – Protesterna har uppstått för att människor känner att de för evigt kommer att förbli fattiga och att de inte har någon chans att spara ihop pengar till ett bättre liv. Känslan man får av att prata med människor som deltagit eller bevittnat den senaste tidens proteströrelser är att de härstammar från en frustration som fått gro under mycket längre tid än bara de senaste åren. Det verkar inte vara finanskrisen som skapat oron som på så många andra håll i världen, utan snarare verkar frustrationen ha legat under ytan under så lång tid som sedan 1980-talet.

Under 1980-talet höll Israels ekonomi på att kollapsa, varpå en omfattande ekonomisk omställning ägde rum. Den tidigare statscentrerade och socialistiskt inriktade ekonomin blev en renodlad marknadsekonomi och statliga företag såldes ut. Enligt Nico Black ligger en del av dagens ekonomiska problem i denna företeelse. Istället för att sälja ut de statliga företagen till högstbjudande, erbjöds företagen till höga befattningshavare till fyndpriser. – Marknadsandelarna kunde ju ha sålts till allmänheten, som sedan kunnat handla med dem och därmed fått en vinst av affären. Men detta gjordes aldrig, säger Black. Benjamin Kerstein arbetar som skribent i Tel Aviv och deltog i protesterna när de drog igång i sommar. Han menar att det finns en enorm och växande social orättvisa i Israel och håller med Nico Black om att händelserna för över 20 år sedan kan ha en del att göra med hur situationen ser ut idag. – Vid tiden för den ekonomiska omställningen var den både nödvändig och

fördelaktig, men har över tiden blivit en ideologi i sig själv som i det långa loppet skapat ojämlikhet och klasskonflikt. Därtill menar Kerstein att en annan grund för dagens protester härstammar från Israels grundande på 1940-talet, då hundratusentals judiska immigranter sändes ut för att bosätta sig i mindre städer och byar på landsbygden där de ekonomiska möjligheterna var små. Samtidigt fick den ultraortodoxa minoriteten en fördelaktig position i form av ekonomiskt statligt stöd för att upprätta religiösa skolor där männen spenderar sina dagar med att studera de heliga skrifterna. Sedan Israels grundande har denna minoritet vuxit enormt; i genomsnitt får en ultraortodox familj sju barn, där de allra flesta fortfarande lever på det statliga stöd man blev lovad för ett halvt sekel sedan. När en grupp ungdomar denna sommar bestämde sig för att campa på den stora och välbeställda Rotschildboulevarden i Tel Aviv för att protestera mot sina höga hyror väcktes en vrede som legat under ytan hos många människor


Uttryck

Forsättning Israels ungdomar och snart exploderade protesterna med hundratusentals deltagare. Benjamin Kerstein, som bor bara ett stenkast från Rotschildboulevarden, beskriver situationen som näst intill euforisk under den första tiden som protesterna pågick. – Jag blev glad över att se hur det israeliska folket skakade av sig sin apati inför inrikespolitiken och hoppades att det skulle leda till en förändring. Både han och Nico Black berättar om en slags uppgivenhet, där befolkningen inte känner att de får ta del av det ekonomiska välstånd som Israel uppvisar i internationella mätningar och media, utan att verkligheten ser mycket annorlunda ut i det vardagliga livet. Utan att de hinner få någon fråga om ämnet glider de båda in på konflikten mellan israeler och palestinier. Black menar att de allra flesta israeler har fått offra mycket för att leva på detta landområde under krig och terrorism och att människor därför inte vill ge upp utan kämpa för att kunna bo i Israel med en tillräcklig levnadsstandard. Att de höga kostnaderna som läggs på det israeliska försvaret kan vara en källa till de höga skatterna och höga kostnaderna för att leva i landet är ett argument som framförts av både de som protesterat och i media av olika debattörer. Detta avfärdar dock Black och säger att internationell media inte har en aning om vad som händer i Israel. Utan militären som förhindrar terrorattacker hade den israeliska ekonomin inte kunnat fungera. – Dessutom sysselsätter den militära sektorn andra sektorer som i andra länder inte skulle fått den chansen. Benjamin Kerstein är mer försiktig med att spekulera i militärens roll och säger att det verkliga problemet som ligger bakom de sociala orättvisorna bottnar i bland annat ojämlikhet, dålig social service och statens tendens att favorisera arbetsgivare före arbetstagare. – Dessa problem kommer inte att lösas genom en skattereform eller att dra

Reportage

ner på den militära budgeten, även om båda skulle kunna vara en del av lösningen. Det råder delade meningar om huruvida proteströrelsen är en vänsterinriktad rörelse eller en ideologiskt överskridande rörelse. Oavsett vilket så verkar bilden som de båda israelerna vill visa komma både från vänster och höger inom den israeliska politiken. De menar att den israeliska politiken och det ekonomiska systemet skapar ett klassamhälle med social orättvisa, men menar att de i egenskap av judar har rätten att ställa krav i enlighet med zionismen. Kerstein berättar att han haft många långa konversationer med vänner om de ska ha råd att bo kvar i landet och han menar att staten har svikit de judar som invandrat från andra länder till Israel. Nico Black menar även han att situationen borde se annorlunda ut. – Tanken när staten bildades var att det judiska folket skulle kunna leva och frodas här. Att ge upp nu är inget alternativ. och snart exploderade protesterna med hundratusentals deltagare. Benjamin Kerstein, som bor bara ett stenkast från Rotschildboulevarden, beskriver situationen som näst intill euforisk under den första tiden som protesterna pågick. – Jag blev glad över att se hur det israeliska folket skakade av sig sin apati inför inrikespolitiken och hoppades att det skulle leda till en förändring. Både han och Nico Black berättar om en slags uppgivenhet, där befolkningen inte känner att de får ta del av det ekonomiska välstånd som Israel uppvisar i internationella mätningar och media, utan att verkligheten ser mycket annorlunda ut i det vardagliga livet. Utan att de hinner få någon fråga om ämnet glider de båda in på konflikten mellan israeler och palestinier. Black menar att de allra flesta israeler har fått offra mycket för att leva på detta landområde under krig och terrorism och att människor därför inte vill ge upp utan kämpa för att kunna bo i Israel med en tillräcklig levnadsstandard. Att de höga kostnaderna som läggs på det israeliska försvaret kan vara en källa

50

till de höga skatterna och höga kostnaderna för att leva i landet är ett argument som framförts av både de som protesterat och i media av olika debattörer. Detta avfärdar dock Black och säger att internationell media inte har en aning om vad som händer i Israel. Utan militären som förhindrar terrorattacker hade den israeliska ekonomin inte kunnat fungera. – Dessutom sysselsätter den militära sektorn andra sektorer som i andra länder inte skulle fått den chansen. Benjamin Kerstein är mer försiktig med att spekulera i militärens roll och säger att det verkliga problemet som ligger bakom de sociala orättvisorna bottnar i bland annat ojämlikhet, dålig social service och statens tendens att favorisera arbetsgivare före arbetstagare. – Dessa problem kommer inte att lösas genom en skattereform eller att dra ner på den militära budgeten, även om båda skulle kunna vara en del av lösningen. Det råder delade meningar om huruvida proteströrelsen är en vänsterinriktad rörelse eller en ideologiskt överskridande rörelse. Oavsett vilket så verkar bilden som de båda israelerna vill visa komma både från vänster och höger inom den israeliska politiken. De menar att den israeliska politiken och det ekonomiska systemet skapar ett klassamhälle med social orättvisa, men menar att de i egenskap av judar har rätten att ställa krav i enlighet med zionismen. Kerstein berättar att han haft många långa konversationer med vänner om de ska ha råd att bo kvar i landet och han menar att staten har svikit de judar som invandrat från andra länder till Israel. Nico Black menar även han att situationen borde se annorlunda ut. – Tanken när staten bildades var att det judiska folket skulle kunna leva och frodas här. Att ge upp nu är inget alternativ.

Moshe Ben-Shahar Fotograf

Jenny Lagensjö Skribent


Uttryck

Sista sidan

Inflyttningsfest!

26 januari kl. 18.00, Hamnesplanaden 1

Musikunderhållning Speedkurser — prova gratis Goodiebags till de 100 första gästerna Kurserbjudanden du inte får missa Mer info finns på www.medborgarskolan.se

51

<vårterminen 2012> <dagtid>hållbar utveckling b 30hp/ hållbar utveckling—värderingar, världsbilder och visioner 15hp/ climate change leadership —power, politics and culture 15hp/ sustainable development—p development—project management and communication 15hp</dagtid> <kväll>applied sustainability studies 30hp/ människan och maskinen—perspektiv på teknik, makt och samhälle 7.5hp/ livsslosos och det moderna samhället 7.5hp/ actors and strategies for change —towards global sustainabilities 7.5hp/ sustainable design —ecology, culture and human built worlds 7.5 hp</kväll> <distans>människan och naturen 7.5hp </distans> </vårterminen 2012><!--Sök ända fram till kursstart!--> LÄS VID SVERIGES LEDANDE CENTRUM INOM UTBILDNING FÖR HÅLLBAR UTVECKLING!

Undertecknat ritad av Niklas Eriksson Den 29 maj 1953 nådde den nyazeeländske bergsbestigaren sir Edmund Hillary som förste man Mount Everst topp och svarade på frågan om varför med de berömda orden “because its there”. Kanske är det samma motiv som får människan att konsumera olja.

u Grundad 1966


POSTTIDNING B Utrikespolitiska Fรถreningen Uppsala Box 513 751 20 Uppsala

Hรฅll dig uppdaterad!

uttryck.org

Uttryck nr 4 2011  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you