Issuu on Google+


STAFFAN BRUUN

Kapps채ck full med pengar

SCH I LDTS


DECKARE

Club Domina (1992) Svit 740 (1993) Kannibalen (1994) Ayatollan (1995) Rubelcasinot (1996) Kinesisk rulett (2002) Pizza al-Qaida (2004) Fällan i Brunnsparken (2005) Sibirisk cocktail (2006) Struggling Love (2008) ROMAN

Fest på barrikaderna (2001) FAKTA

Givakt! Fru minister (Om Elisabeth Rehn, 1990)

© Staffan Bruun 2010 Schildts Förlags Ab Helsingfors www.schildts.fi Omslag Anders Carpelan Tryckt hos Otavas Tryckeri Ab Keuru 2010 ISBN 978–951–50–2033–8


1

Att klockan var några minuter i sex då jag slog upp ögonen var ingen överraskning. Egentligen skulle jag inte alls behöva någon väckarklocka. Ett sjätte sinne säger mig när jag bör vakna. Varför jag har begåvats med denna egenskap vet jag inte, men jag vaknar varje morgon någon minut innan klockan ringer. Så ljudlöst som möjligt knäppte jag bort alarmet som var inställt på klockan sex och steg upp. Charlotta sov med armen om Claudia. Som vanligt hade flickan kommit till vår säng någon gång på natten. Jag som alltid sov tungt hade inte märkt någonting. Claudias andhämtning var lugn och ljudlös, precis som den skulle. Hon sov med sin favoritleksak bredvid sig, en liten, mjuk, snövit katt. Full av ömma känslor för min dotter smög jag ut i badrummet och tog en snabb dusch. Tidigare, innan vi fick Claudia, brukade Charlotta välja vilka kläder jag skulle ha följande dag och lägga fram dem på en stol kvällen innan. Hon litade inte på att jag kunde kombinera rätt skjorta med rätt slips. Men nuförtiden upptog Claudia all hennes tid så jag hade fått tillbaka rätten att själv välja mina kläder. Inom rimliga gränser förstås. Charlottas kritiskt granskande ögon skulle jag aldrig komma undan. Och tur var det, för även 5


om hon kunde vara dräpande i sin kritik så visste jag att hon var det av kärlek och omtanke. Dessutom hade hon mycket god smak. Själv klädde hon sig alltid ytterst propert och stiligt. Hon var en fröjd för ögat. Men smakar det så kostar det. Räkningarna för hennes klädshoppande upphörde aldrig att irritera mig. På senare tid hade det blivit lite bättre sedan Claudia fått en stor del av hennes uppmärksamhet. Men i gengäld ägnade hon sig nu åt att ekipera två personer dyrt. Varför hon köpte dyra märkeskläder till en treårig unge förstod jag inte, men det var lönlöst att argumentera med Charlotta. – Min dotter ska minsann inte behöva gå simpelt klädd, brukade hon sårat säga om jag förde saken på tal. Så jag lät bli. Efter att ha rakat mig och försökt få de bångstyriga svarta lockarna att inte spreta rakt ut klädde jag mig i en skjorta med blå ränder och en gulmönstrad slips. Morgontidningen låg där den skulle i tamburen, vilket inte alltid var fallet så här tidigt på morgonen. Jag fiskade upp tidningen och gick ut i köket för att äta. Politikerna fortsatte att gräla om Helsingfors stads stora spårvagnsbeställning, konstaterade jag efter att ha ögnat genom rubrikerna medan jag drack ett stort glas mjölk och åt en smörgås. Det tog en stund att hitta ekonomisidorna, men de innehöll ingenting som kunde intressera en upptagen man i näringslivet. Vem trodde journalisterna var intresserad av ett reportage om alternativ sophämtning? – Godmorgon Andy, åker du nu? Charlotta hade kommit in i köket utan att jag hört henne. Hon knöt skärpet till sin morgonrock och satte sig gäspande på en stol. – Jo, jag måste beställa taxi om en liten stund. – Glöm inte att säga hej till Claudia. – Är det värt att väcka henne? 6


– Hon vill nog ha en puss av sin far. Du blir ju borta i tre dagar. – Ok, jag väcker henne innan jag åker. – Glöm inte att ringa hem varje kväll. Jag vill inte störa dig om du sitter i förhandlingar, men jag vill veta att allt är bra. – Jag ringer. Och du kan skicka sms om det är något viktigt. Och lova ringa genast om Claudia får ett anfall. Charlotta nickade och strök det långa bruna håret från ansiktet. Jag smekte hennes nacke och gav henne en snabb kyss. – Jag älskar dig, Charlotta. – Och jag älskar dig. Lova att du är försiktig. Schweiz är nog ett tryggt land, men man vet aldrig vad som kan hända. Och låt inte Kimmen lura ut dig på dåligheter. – Du vet att jag inte sysslar med sådant. Vill Kimmen springa på nattklubb får han göra det ensam. – Men tänk om värdarna kräver att du följer med? – Det tror jag inte. Vi reser i affärer och kommer inte att ha tid att roa oss, varken Kimmen eller värdarna. Dessutom är schweizarna mycket ordentliga. Något syndigare än en fondue råkar vi nog inte ut för. – Akta dig för kirschwasser. – Vad är det? – Schweizarnas vodka. Mycket stark och smakar hemskt. När jag var i tonåren skidade vi några gånger i Schweiz. Då envisades pappa med att beställa snaps till maten. Deras kirschwasser smakade terpentin. Det tyckte både mamma och jag, men pappa ville bara beställa mer. Jag kan inte tro att han heller gillade det där rävgiftet. – Men du vet att jag inte dricker. – Jag vet, men jag vet också att du är godtrogen. Så om Kimmen säger att han beställer schweiziskt vichyvatten som han 7


påstår att heter kirschwasser så är du just så naiv att du hinner dricka en flaska innan du märker att vattnet är sprit och då är det färdigt. Du blir full och så slutar det som det brukar när en nykterist tar sig sin första fylla. Fast det inte är den första i ditt fall. – Nu är du orättvis, jag har inte druckit sedan studietiden. – Jag vet det, och jag bara varnar dig för kirschwasser. Lägg namnet på minnet. Det ska du inte dricka. Medan jag irriterat upprepade att jag inte dricker alkohol överhuvudtaget öppnade jag min väska och kontrollerade att laptopen, mobilladdaren och alla viktiga papper var där de skulle. Jag tog på mig kavajen och kände efter att biljett, hotellvoucher och pass var i bröstfickan där jag lade dem föregående kväll. Då upptäckte jag att någonting saknades. – Passet! Var är passet? Hur jag än gick igenom handlingarna så saknades passet. Flygbiljetten och vouchern som jag printade ut föregående dag låg där de skulle, men inte passet trots att jag mindes hur jag hade lagt det i fickan. – Behöver du pass för att resa till Schweiz, frågade Charlotta och började planlöst leta under tidningen på köksbordet. – Schweizarna är Europas krångligaste folk. Inte en chans att komma in där utan pass. Dessutom släpper dom inte ens iväg mig från Helsingfors utan pass. Efter att ha tömt datorväskan och gått igenom innehållet, letat genom resväskan och sett efter i ytterrockens alla fickor började jag bli desperat. Charlotta letade i skrivbordslådor, på bokhyllan och på andra ställen där vi förvarade viktiga papper och kvitton, utan resultat. – Tänk nu efter Andy, var kan du ha lagt passet? – Jag är helt säker på att jag lade det i kavajfickan i går kväll 8


för att jag inte skulle behöva oroa mig för det i dag. Jag minns fortfarande hur jag visade passet med mitt porträtt för Claudia och förklarade att det är pappas egen resebok. Sedan lade jag det i kavajfickan. – Jag tror jag vet, sade Charlotta och gick in i sovrummet. Claudia sov djupt, men hade sparkat täcket av sig och låg med rumpan bar för att pyjamasbyxorna hade halkat ner. Charlotta lyfte varsamt upp den sovande flickan och tog henne i sin famn. – Nu måste du vakna, viskade hon och smekte Claudias långa, bruna lockar. Flickan öppnade sina ögon, men slöt dem igen. – Jag vill sova, sade hon och lade sig bekvämt tillrätta i famnen. – Nej, Claudia. Nu måste du vakna och berätta var du lagt pappas resebok. – Det är inte pappas, det är min bok. Flickan låg fortfarande delvis i sömndvala, men nu öppnade hon långsamt sina stora bruna ögon och var på sin vakt. – Snälla Claudia. Pappa måste få sin resebok nu. Var har du lagt den? – Det är Claudias bok! Nu var flickan klarvaken och tittade argt på sin mamma. – Pappa behöver boken. Var är den? – Det är Claudias bok! Eftersom klockan var mycket hade vi inte tid att resonera, ansåg jag och höjde på röstläget. – Nu måste du berätta var pappas resebok är! Jag har bråttom till flygplanet och behöver min bok. Var är den? – Pappa är dum! – Var är boken, Claudia? – Det är min bok! 9


– Här behövs list, sade Charlotta och ställde flickan på golvet. Hon gick långsamt ut från sovrummet och in i barnkammaren. Jag följde efter med Claudia i hälarna. – Så bra, nu ser jag pappas bok, sade Charlotta och sträckte fram handen lite planlöst så att den kunde ha riktats både mot den lilla bokhyllan och en stor låda där största delen av Claudias leksaker förvaras. – Andy, här är boken. Nu kan du åka, sade Charlotta och fortsatte att svepa med händerna tills hon steg åt sidan när Claudia kom rusande. – Neej! Det är min bok, vrålade dottern. Från bokhyllan plockade hon med säker hand fram mitt pass som låg mellan böckerna Lotta på Bråkmakargatan och Boken om Stina. Claudia slöt passet tätt emot sin kropp. – Snälla, ge mig boken. Pappa har bråttom, vädjade jag. – Det är min bok, skrek flickan och höll ännu hårdare om passet. – Förlåt Claudia, men jag måste åka nu, sade jag och vred med våld passet ur de små händerna. Det kändes hemskt att bruka fysiskt våld, men jag hade inget val. Bakom mig i barnkammaren lämnade jag en tjutande Claudia. Det skulle bli Charlottas sak att trösta flickan. Jag måste snabbt få tag på en taxi och komma iväg. – Ha en bra resa. Och oroa dig inte för Claudia. Hon kommer snabbt över passet. Jag går och tröstar henne så fort du åkt, sade Charlotta och följde mig till tamburen. Från barnkammaren kunde man mellan allt vrålande urskilja de hulkande orden ”Det är min bok”. – Du glömmer väl inte att snickaren kommer i dag, påminde jag och tog emot den framsträckta ytterrocken. – Nej, det kan jag inte glömma eftersom du sade det minst 10


tjugo gånger i går. Vi går inte till dagis förrän Pekkonen kommit, var lugn. – Jag är lugn, älskling. Nu måste jag åka, är det något du önskar från Zürich? – Nej, inte annat än att du ordnar kontraktet så att din byrå börjar ge vinst och att du kommer välbehållen hem. Och låt inte Kimmen lura ut dig på dåligheter! Jag svarade inte utan gav Charlotta en snabb kyss innan jag tog mitt bagage och gick ut till den väntande taxin. Skriket från barnkammaren fortsatte, orden ”Min bok” varierades med ”Pappa är dum”.

11


Kappsäck full med pengar