Falsksken - provläs

Page 1



FALSKSKEN Sara Engström

1


© Sara Engström, 2020 saraengstrom.se Utgiven av Undrentide förlag ISBN: 978-91-985914-1-5 Grafik och Layout: Elin Holmerin Utgiven av Undrentide, Tivoligatan 20, Katrineholm www.undrentide.se Första upplagan, 2020 Tryckt hos PRINT GROUP Sa, Polen

2


Till mamma, för alla böcker du visat mig.

3


4


De har alltid funnits i skuggorna, i sagorna. Väntande, rasande, längtande efter en chans att klösa sig ut.

5


6


Kapitel ett

I

ngen vaktade gränsen. Monstren därute kunde inte ta sig in och varför skulle någon därinne vilja ta sig ut? Släden som Kerstin drog efter sig löpte lätt över snön trots sin tunga last. Hennes leder knäppte för varje steg och hon stödde sig mot den slitna skidstav som blivit hennes käpp med åren. Runt omkring henne lutade sig sovande byggnader mot varandra, kalla och tomma. De som överlevt kriget hade gröpt ut ledningar och isolering ur husen och lämnat resterna som kadaver med öppnat krås. Trasiga fönster och rivna trappor var en tyst påminnelse om en tid då hela staden svämmat över av liv och rörelse. Längre fram i mörkret skymtade Kerstin störarna som markerade rågången, Järseles gräns. Sin vana trogen stannade hon strax innan den första raden av stolpar för att speja ut i mörkret. Natten luktade blod, som om inte bara rågången utan också luften ovanför den, var mättad av järn. Mellan de två raderna av störar som löpte runt hela staden var jorden blandad med järnspån, tre meter djupt och lika brett. Ingenting växte på rågången, men snön höjde sig i vanskapta former som bara delvis dolde järnskrotet som stadsborna skänkt till rågången. Utanför gränsen var träden nedhuggna. Ett par hundra meter bort stod skogen tät och stilla. Bakom trädtopparna avtecknade sig fjällen mot natthimlen. Hon tryckte handen mot bröstet och kände amuletten vila närmast huden. Under filtarna i släden mumlade Kasper någonting. Kerstin böjde sig över honom för att kontrollera att han fortfarande sov. Kasper var en tanig man med insjunkna ögon och fläckvis skäggväxt

7


som var sträv och fuktig mot hennes fingrar. Hans varma andedräkt kom stötvis, men han blundade fortfarande. Pannan var hal av svett så hon vek undan ett par av filtarna för att släppa in mer av nattluften. När hon försäkrat sig om att han inte var på väg att vakna greppade hon slädens rep och klev in mellan störarna. Trots att det inte tog många steg att korsa rågången var det den tyngsta delen av färden. Luften tjocknade som vid ett plötsligt väderomslag och slog lock för öronen. Djupt inne i Kerstin vibrerade varje benknota i takt med en ton för dov för att uppfattas av mänskliga öron. Andetagen blev tunga och svett sprang fram på överläppen. När hon kommit ut på andra sidan flämtade hon efter luft, men stannade bara för att torka fukten ur ansiktet med ullvantarna innan hon fortsatte mot skogen. Mellan trädstammarna flöt tomhet och materia ihop till en ridå av mörker. Ovanför henne slog vingar i natten. Andetagen raspade i strupen. Hon längtade efter ficklampans trygga sken, men tvingade sig att vänta tills skogen uppslukat henne helt. Mindre än en timme senare var hon framme. När ljuskäglan föll på klipphällen såg hon att hon gått för långt västerut. Hon följde stenformationen tills hon nådde platsen där rådaren väntade. *** Kerstin hade inget namn på henne och visste bättre än att fråga. Namnmagi var bland den farligaste, så mycket visste hon. Hon brukade tänka på rådaren som ”Pil” eftersom hennes hår föll ner i ansiktet på samma sätt som pilträdets grenverk över vatten. Kerstin hade aldrig sett ett pilträd på riktigt, men det fanns en målning av ett inne i stadsbiblioteket som hon tyckte om. De satt mitt emot varandra, Kerstin på en filt och Pil i snön. Rådaren bar en gräddvit sommarklänning och en djupröd filt svept om axlarna. Snöflingorna lade sig på den utan att smälta. Under kjolfållen rörde sig svansen. Den låg oftast dold under kjolarna, men när Pil blev exalterad fick den eget liv och ringlade fram och tillbaka under tyget som en orm. Pil påminde Kerstin om ett äpple som spred en ljuvlig doft omkring sig trots att det var maskätet. Hon var inte särskilt tilltalande, men

8


omöjlig att inte fängslas av. Ansiktet var knotigt och hyn grov som bark. Munnen var bred och Kerstin fann sig ofta fästa blicken vid den snarare än rådarens ögon när hon pratade. På filten bredvid Kerstin låg Kasper i sin solkiga yllerock. Blicken rörde sig ryckigt under ögonlocken och Kerstin undrade vad han drömde. Hon sände en tacksam tanke till honom och hennes andra noviser. Utan dem var det inte möjligt att ta del av rådarens visioner. Kerstin hade tänt några stearinljus som hon ställt i en cirkel kring dem. Rådaren klarade sig nog utan ljus, men själv behövde hon se. Och det kändes rätt. På marken mellan de tre stod en enkel träskål fylld med vatten. Alla tre hade varsin hand doppad i det. Vattnet var isande kallt först, men smärtan domnade snart bort. Pil hade en gång berättat att hon renade sig hela dagen inför ritualen. Kerstin undrade vad det innebar. Hennes egna förberedelser bestod av att oroa sig lite mer än vanligt och blanda den särskilda dekokten åt den av noviserna som följde med. Rådaren började humma. Rösten var sträv och sången utan ord. Kerstin blundade och fokuserade tankarna helt på vattnet som förband dem. Det började som en kall rysning mellan skulderbladen och växte sig hetare tills blodet bultade i öronen. Hon försökte slappna av, men kroppen reagerade som i panik. Magen vände sig och hennes instinkter skrek att hon var ett jagat djur som måste ta sig därifrån. Hon kämpade för att tränga undan sina veka, mänskliga reaktioner och i stället se med rådarens ögon, men hon saknade Pils förmåga att samla intrycken. De sköljde över henne i ett virrvarr av syner och känslor som kämpade om herraväldet. En stark törst. Sträva andetag. Trädens rötter som växte djupare än de borde. Smak av blod. Den unkna svettlukten från Kasper. ”Döda”, väste rådaren. ”Döda kroppar i snön.” Kerstin skymtade dem. De låg strödda längs med gatorna, nästan helt täckta av fallande snö. Hon kände igen flera av dem. Bibliotekarien som skrattade högt åt sina egna skämt, men sällan förstod andras. Kerstins granne som förlorat alla sina fem syskon och aldrig sade ett ord om dem. Gumman bakom disken på bageriet som ständigt kisade eftersom hon var för snål för att slipa nya glasögon. Och otaliga andra. Gamla som unga. Hon erfor en känsla av enorm hastighet, av att hon själv sprang

9


genom natten mot dem. Ett öronbedövande tjut. Glödande ögon i mörkret. Vinterhimlen ovanför grät stjärnor som stack henne i ögonen tills tårarna rann längs kinderna. Så släppte det. Hon rycktes ur visionen och vände sig åt sidan för att inte kräkas i skålen. Magsaften brände genom strupen och hon hulkade sur saliv i snön bredvid filten. Mitt emot henne hade rådaren tagit sin hand ur vattnet. Kontakten var bruten. ”Döden kommer till staden”, sade Pil på sitt typiska, styltiga sätt. ”Jag är inte stark nog att se varför eller hur.” Hon undvek som vanligt att möta Kerstins blick. Kerstin nickade och väntade på att allt skulle sluta snurra innan hon svarade. ”Jag såg flera kroppar. Hur många är det som drabbas? Och när?” ”Alla, eller i varje fall tillräckligt många för att det inte ska spela någon roll. Jag såg månen bli full två gånger innan dess.” ”Hur avvärjer jag det?” Vanligtvis fick Kerstin information om dåligt väder, att någon begått en oförrätt eller liknande missöden. Mer än en gång hade hon fått varningar om gruvras och jaktolyckor. När hon kunde använde hon kunskapen för att förhindra eller åtminstone mildra eländet för stadens invånare. Det här var långt mycket värre och, vilket var ännu mer frustrerande, betydligt vagare än vanligt. ”Jag vet inte, jag såg inte tillräckligt.” Rådaren böjde sig fram över skålen och började lapa i sig vätskan som en katt. Kaspers hand föll slappt ur vattnet och Kerstin lade den varsamt tillrätta på filten bredvid honom. ”Du måste försöka igen, behöver du mer kraft?” Pil skakade på huvudet. ”Det handlar om förmåga, inte om kraft.” Hon lyfte blicken mot tallkronorna ovanför dem. Hennes pupiller var mycket små i de äggskalsvita irisarna. Som två droppar bläck frusna i is. ”Men jag vet vem som kan hjälpa dig att se. Hon kallas Gråmoder av vissa och bor på södra sidan av berget med tre toppar.” Hon gestikulerade västerut. ”Vilket berg? Tänderna?” Pil ryckte på axlarna. ”Kalla det vad du vill. Det är flera dagsmarscher bort. En by ligger vid foten av berget, men den är övergiven nu. Det går linor från toppen, för …” Hon sökte efter ord. ”Skidor?” Hennes blick flackade upp mot

10


Kerstin men vek av innan den riktigt nådde Kerstins ögon. ”Hon är äldre än jag och hon drar kraft ur berget. För henne borde det vara lätt att se mer. Kanske kan hon hjälpa dig. Om du betalar.” ”Vad vill hon ha?” ”Blod och tid är alltid gångbart. Och kunskap. Du har inte betalat allt än.” Kerstin ignorerade den sista kommentaren. ”Jag kan inte gå till henne ensam. Det är för långt bort, för mycket vildmark emellan.” ”Du gör som du vill.” ”Visa mig vägen. Du hittar dit.” ”Nej.” ”Jag kan betala mer.” ”Nej.” ”Jag är säker på att …” Pil reste sig långsamt upp med skålen i famnen. ”Försök övertala mig. Tvinga mig. Lura mig. Vet du vad jag skulle göra? Äta. Dina. Ben. Och din märg.” Kerstin stängde omsorgsfullt munnen. ”Nu”, sade Pil. ”Berätta vad de gör i staden. Vad planerar de? Hur är det med vår vän?” Och Kerstin berättade vad hon visste. Att rådet planerade att riva några hus för att skapa mer betesmark inne i staden. Att vattenkraftverket väntade på reparationsdelar från södern och att rådaren i laboratoriet fortfarande var vid liv såvitt hon visste. Det var så klart förräderi, men det hon fick i utbyte var värt mycket mer. Med visionerna kunde hon hjälpa stadsborna även om de inte visste. Om de kände till vad hon gjorde skulle de tacka henne. Förmodligen skulle de avrätta henne först, men ändå. Folk visste inte sitt eget bästa, det hade hon lärt sig för länge sedan. När Pil var nöjd med informationen drack hon upp det som var kvar av vattnet och lämnade ljuscirkeln utan ett ord. Kerstin försökte få en sista skymt av svansen, innan rådaren uppslukades av mörkret, men misslyckades. Kvar satt hon på filten med den sovande novisen. ”Skit också. Jävla skit!” Om Pil inte ville hjälpa henne fanns det bara ett annat sätt att hitta Gråmodern. Och det var inte ett bra sätt.

11



Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.