Issuu on Google+

/8

23

1488

Hej mina kära! Jag hoppas innerligt att allt står väl till med Er där hemma. Efter tio månaders förberedelser kom vi äntligen iväg på vår expedition mot Afrika. Vår flotta består av tre skepp. Ett av skeppen har vi använt enbart som förrådsskepp så vi kunde vara till sjöss en längre tid. Jag tillhör Bartholomeus Diaz skepp där han är kapten. Han är gift och har två barn. Hans bror, Pêro Diaz, är kapten på förrådsskeppet. På varje skepp är vi omkring 60 man. Vi har även afrikanska tolkar med oss som kan berätta att vi är fredliga om det skulle behövas. Bartholomeus Diaz är en portugisisk upptäcktsresande och det är han som leder denna expeditionen. Han fick detta uppdraget av kungen John II den 10 oktober 1486 och efter det började vi förbereda oss. Syftet med resan var att vi skulle finna en handelsväg mellan Portugal och Indien. Inte förrän augusti förra året lämnade vi Lissabon. Expeditionen fortsatte söderut längs Afrikas västkust och vi stannade längs vägen för att bedriva handeln. I slutet av december 1487 passerade vi Oranjefloden som ligger norr om Sydafrika. Efter det kom vi till Kap Volt men kort efter seglade vi in i en mycket svår storm som gjorde att vi låg och drev långt söderut i nästan hela tretton dagar. Under de dagarna var jag rädd att aldrig mer få se er. När vinden stillades satte vi kursen mot öster och hoppades att få Afrikas västkust i sikte. Efter flera dagar och fortfarande inget land dök upp utan bara tomma havet styrde vi norrut. När vi sen kunde sikta land rakt föröver på nordlig kust förstod vi att vi måste ha rundat udden. Då nådde vi Bahia de Vaquieros.

När vi gick iland försökte invånarna som bodde där driva bort oss med stenkastning men de hann inte kasta många stenar förrän Diaz sköt en av dem med ett armborst. De flydde då genast. Vi fortsatte expeditionen och kunde då med stor glädje se att kusten sträckte sig åt nordost så långt ögat nådde. Där ville Diaz fortsätta in i Indiska Oceanen vilket vi trodde var ett inneslutet hav. Men nu hade jag och besättningen fått nog, vi var mycket trötta och hungriga och övertalade Diaz att återvända till Portugal. Vi kom till den längsta punkten på resan den 12 mars 1488 vid Great Fish River. Där ankrade vi och satte upp en stenpelare som var en portugisisk tradition för att visa hur långt man har kommit. Inte förrän på tillbakavägen kunde vi se udden som vi inte såg till tidigare. Diaz döpte den till ¨Stormarnas udde¨ på grund av de stormar vi råkat ut för. Livet är hårt här ombord, brist på mat, sjukdomar mm. Saknaden efter de som vi fått viga till den eviga vilan i havet är stor. När vi nu kommit så här långt på vår resa hoppas och ber jag att få vara en av de som får återse hemlandet och familjen. Saknaden är stor men ni finns i mitt hjärta hela tiden.

Kära hälsningar

K채llor http://sv.wikipedia.org/wiki/Bartolomeu_Dias http://en.wikipedia.org/wiki/Bartolomeu_Dias http://www.historiesajten.se/visainfo.asp?id=517 http://historia2.se/index.php?option=com_content&view=article&id=57&Itemid=70


Bartolomeus Diaz