Page 1

EKHO-TIDNINGEN

LASAROS Nummer 1, år 2016

GOD JUL

Magdalena Kaxiga och jobbiga pojkflickor i bibeln 4 Erik Processmodell Regnbågsnyckeln 6 Johanna Rutofikonfika med generationsträff 16


2 3 4 6 8 10

INNEHÅLL Innehåll

12

Johanna Wickbergs serie: ”Nu blir det bibelstudium”

16

Johanna: ”Rutofikonfika med generationsträff.”

21

Boktips från EKHO

22

Erik: ”Framtidskonferens”

23

Erik: Morgonandakter med hbtq-tema i Sveriges Radio P1

24

Värva en medlem!

Erik: ”Tack för ett spännande 2016!”

Magdalena: ”Kaxiga och jobbiga pojkflickor i bibeln.”

Erik: ”Regnbågsnyckeln”

Bildspecial: European Forum 2016

Sofia: ”I Guds skapelse finns från början ingen diskriminering.”

Tidningen LASAROS Nummer 1, 2016 EKHO - Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer

Ansvarig utgivare: Erik Andersson E-post: riksordforanden@ekho.se

Besöks- & postadress: Stora Badhusgatan 6 411 21 GÖTEBORG

Redaktörer: Erik Andersson, Johanna Wickberg & Magdalena Erixon

Telefon: 031-13 75 65 E-post: info@ekho.se Webbplats: www.ekho.se Facebook: www.facebook.com/riksforbundetekho

Foto: Erik Andersson, Josefin Casteryd (porträtt) och Pixabay.com

Layout: Erik Andersson

Text: Respektiva författare

LASAROS 2


TACK FÖR ETT SPÄNNANDE 2016! Det är nu nästan ett år sedan vi hördes i det här formatet. Ett år som för EKHO har varit mer aktivt än vanligt. Präglat av den kristna hbtq-konferensen European Forum i slutet av maj då 115 personer från 20 länder besökte Göteborg. Konferensen blev ett test på vad vår organisation klarar av. Och resultatet var storslaget. Deltagarna var överlag mer än nöjda med sin vistelse i Göteborg under de sex dagar som konferensen varade. Och allt detta tack vara er som ställt upp som volontärer och er som varit anställda. Utan er hade vi aldrig lyckats så bra som vi gjorde. Från djupet av mitt hjärta säger jag tack! Är du mer intresserad av hur konferensen gick finns rapporten att läsa på vår hemsida. 2016 har också innehållit mycket annat, av både glädje och sorg. Där ute i lokalföreningarna har det hänt mycket av nya verksamheter och personliga möten. EKHO-rörelsen har fått en nya lokalförening i EKHO Sydöst vilket är fantastiskt. EKHO Landet runt har under flera år försökt att hitta sin roll i EKHO men inte riktigt lyckats. Att finnas för hela Sverige är ett omöjligt uppdrag. Därför kommer EKHO Landet runt att avvecklas under 2017 och förhoppningsvis blir engagemanget där till nya möjligheter lokalt. I Stockholm är Stockholm Pride den stora aktiviteten tillsammans med Svenska kyrkan. Stockholm laddar också för att under 2017 fylla 40 år som förening. I EKHO Skåne, som är en relativt ny förening, försöker föreningens eldsjälar att hitta nya vägar framåt, med både samarbeten och egna evenemang. EKHO Göteborg har även under 2016 haft en stor verksamhet trots sitt engagemang i European Forum. Nya verksamheter i form av samtalsgrupper och andakter har skapats men också närvaro vid Bokmässan och kontakter med kyrkor och samfund. I Riksförbundet har mycket arbete lagts på konferensen men också kring hur EKHO kan bli relevant för sin tid, både i fysiska och digitala möten. Vår nya webbplats har besökts av många och vår facebooksida har snart 2000 följare vilket är fantastiskt. Riksförbundet har funnits med i debatter och som samverkanspartner när sorg drabbar som den gjorde i vansinnesdåden i Orlando. Vi har tänt ljus och bett tillsammans med församlingar runt om i Sverige men också på webben. Ja, som ni märker så har mycket hänt. Ett år som jag är mycket stolt över att få vara en del av. Detta är också mitt sista nummer av Lasaros då jag vid årsmötet den 25 mars inte kommer ställa upp till nyval som förbundsordförande. Jag har lagt två år på detta uppdrag och lämnar nu över till någon annan som får ta vid. EKHO är en fantastisk rörelse som för mer än 10 år sedan gav mig ett sammanhang där jag kunde vara mig själv. Jag hoppas och tror att vi också i framtiden ska vara den platsen. Ha nu en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Erik Andersson Förbundordförande Riksförbundet EKHO - kristna hbtq-personer LASAROS 3


KAXIGA OCH JOBBIGA POJKFLICKOR I BIBELN Flanellografen, denna fantastiska uppfinning som idag är ersatt med whiteboardtavlor och datorer. Jag spenderade många stunder framför flanellografen som barn. I de barngrupper jag var med i fick vi varje gång varsitt klistermärke att sätta på varsin utklippt pappersfigur, jag hade flest klistermärken. Flanellografen berättade om människor som hade mött Jesus på olika sätt och som barn brukar göra associerade även jag till om jag hade mött Jesus någongång, men nej. Oavsett hur många klistermärken jag hade eller hur många gudstjänster som jag och min ”kyrknalle” (=en väska i form av en nalle, där jag förvarade allehanda pysselsaker att ta fram när predikan blev för oförståelig) var på mötte jag aldrig Jesus. Jag växte upp till att bli en nyfiken ”pojkflicka” som ständigt frågade varför och ville förstå hur det kom sig att sakernas tillstånd var som de var. Det tolkade lärarna som att jag var uppkäftig och jag kom att spendera mycket tid i korridoren. I högstadiet var jag klar över att jag var det som lärarna sa att jag var; jobbig och kaxig. Det berättades aldrig om några jobbiga och kaxiga ”pojkflickor” på flanellografen. Först i vuxen ålder har jag förstått att det finns gott om kaxiga ”pojkflickor” i Bibeln och jag vill berätta för er om två av dem. Detta nummer av Lasaros kommer ut i juletid. En fantastisk tid som föregås av advent, som egentligen är en fastetid men det är sällan vi associerar den här tiden med det utan kanske mer med pråliga skyltfönster, tomtar i varje hörn och morgonprogram proppade med den trendigaste julmaten och det senaste julpyntet. Inom kyrkan är det en av de få tider på året då kvinnan blir en huvudperson, nämligen Maria, Jesu mor. Det finns tolkningar som säger att Maria kanske var prostituerad eller att hon blivit våldtagen. Jag brukar ibland tänka att det var en lesbisk tjej och att Josef (som vi vet väldigt lite om, kanske var han gay?) backade upp sin vän genom att ställa sig som fader till det ofödda barnet. Gud valde ut just dessa

två till att bära Guds budskap vidare i världen. Maria har genom tiderna alltid framställts som oskuld (på den tiden betydde det något mer än vad det gör idag) och det har alltid varit väldigt viktigt att hon var det. Skulle hon inte varit det skulle hon varit syndig och därmed skulle Jesus inte kunna vara helig (eller?). Att våga tänka tanken att Maria kanske var en helt annan person än vad som har berättats behöver inte betyda att det är så, men för många med mig kan det betyda skillnaden mellan att tro och att inte tro. Genom att få spegla sig i Bibelns texter, det vill säga se sig själv i dem, kan berättelserna plötsligt bli verkliga och en förstår att Gud älskar oss; att Guds berättelse berättas genom oss. I Johannesevangeliet berättas om en annan kaxig ”pojkflicka”: Ett gäng religiösa fanatiker kom släpandes på en butchflata som de slängde framför Jesus och sa att hon ertappats med att vara...butchflata... Jesus svarade inte, utan satte sig intill butchflatan på marken. Fanatikerna fortsatte att fråga och tillsist säger Jesus; den som aldrig har förnekat sig själv kan kasta den första stenen. En efter en gick fanatikerna därifrån och Jesus sa till butchflatan; förneka aldrig dig själv mer. Givetvis är detta en omskriven version av berättelsen om äktenskapsbryterskan, men den berättar något om mig och andra butchflator. Jag vägrar tro att det är så simpelt som att Jesus säger åt personen att aldrig ligga mer, som det ju många gånger tolkats som. Det behöver inte alls vara en butchflata, det kan lika gärna vara en transperson. Oavsett så tror jag att det Jesus menar med synd är att inte se sig själv som älskad, precis såsom man är. Fariseerna/fanatikerna berättar för den här personen vem hen är (precis som lärarna berättade för mig att jag var jobbig och kaxig), men det är alltid en själv som har rätt till sin egen identitet. Hoppas att du, under det nya året, får många tillfällen att spegla dig i Bibeln och att Ekho kan få vara en plats där du får göra det.

LASAROS 4

Text: Magdalena Erixon


”Givetvis är detta en omskriven version av berättelsen om äktenskapsbryterskan, men den berättar något om mig och andra butchflator.”

LASAROS 5


PROCESSMODELL

REGNBÅGSNYCKELN

- n o r m e r, h b t q , i n k l u d e r i n g o c h m å n g f a l d i kyrkor och samfund 2013 beslutade Svenska kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet, att Svenska kyrkans församling skulle hbt-certifieras. Ett beslut som vållat stor debatt inom kyrka, främst kring vem som skulle kunna göra detta och vad det skulle komma att kosta. RFSL sa i ett tidigt skede att de inte är villiga att göra certifieringen. Kvar stod Svenska kyrkan med beslutet men ingen som kunde certifiera. Sedan dessa har olika handläggare på Kyrkokansliet arbetat med beslutet men någon certifieringsmodell har inte framkommit. I juni 2015 startades Svenska kyrkans hbtq-nätverk där stiften i Svenska kyrkan skulle utbyta erfarenheter i hbtq-arbetet. Ett nätverk som också EKHO är delaktig i. Efter nätverkets första träff beslöt Växjö stift och Riksförbundet EKHO att försöka att gå vidare själva för att skynda på processen. Vid ett möte i Växjö under våren 2016 mellan stiftsadjunkt Katarina Hedqvist och EKHO:s förbundsordförande Erik Andersson togs processmodell Regnbågsnyckeln fram och Växjö stift beslutade att köra igång ett pilotprojekt med tre församlingar under 2016. Sensus Småland-Öland kopplades in och verksamhetsutvecklare Frida Ohlsson Sandahl, som också har skrivit boken Så att jag kan komma in tillsammans med Erik Andersson, började

arbeta med projektet. Här föddes Regnbågsnyckel, en processmodell för ökad inkludering och mångfald i församlingar. Regnbågsnyckeln är en process som en församling kan genomgå för att efter genomgången process motta märkningen Regnbågsnyckeln som visar på att församlingen aktivt arbetar för att vara en inkluderande plats där hbtq-personer ska känna sig hemma. Regnbågsnyckeln tar cirka sex månader att genomgå och innehåller utbildning, studiecirklar, fördjupning och mångfaldsvisioner. Som grund för processen finns en omarbetad version av Erik och Fridas bok Så att jag kan komma in som togs fram i Riksförbundet projekt HBTQ-frågor i Frälsningsarmén 2013. Boken är ett samtalsmaterial med fem livsberättelser från kristna hbtq-personer från olika samfund, texter kring sju viktiga teman, studiecirkelfrågor, metodik och ordlista. Under hösten 2016 har två församlingar påbörjat processen, nämligen Alvesta församling och Södra Ölands pastorat. Ett viktigt arbete för ett trovärdigt evangelium. - Det handlar framförallt om att inte tappa bort varför det här arbetet behöver göras. Att kyrkan har ett tungt arv att bära vad gäller bemötande av hbtqpersoner. Kyrkan har både i förkunnelse och praxis

LASAROS 6


varit exkluderande och fördömande. Vi behöver ta vårt ansvar för det som är vår historia, säger Katarina Hedqvist. Växjö stifts biskop Fredrik Modéus har varit en tydlig del i processen då han till varje församling skickar en videohälsning där han uttrycken sin glädje över det viktiga arbete som nu församlingen går in i. Det handlar om att placera hbtq-frågorna i evangeliets mittfåra och inte som ett sidospår i periferin. Arbetet i Växjö stift har gått enligt planerna och den första församlingen planeras att motta Regnbågsnyckeln i början av 2017. Under arbetets gång har Kyrkokansliet fått upp ögonen för Regnbågsnyckeln som hbtq-märkning. - Att hitta en extern part som kan stödja Svenska kyrkan i detta arbete har varit avgörande. Att Ekho och Sensus tillsammans äger nyckeln blir en garant för kvalitet både vad gäller metod och innehåll. Det är också oerhört viktigt ur ett trovärdighetsperspektiv att kyrkan inte ”märker” sig själv. Den församling som genomgår processen får ta emot märkningen,

dePROCESSMODELL ger den alltså inte till sig själva, fortsätter Katarina Hedqvist. Just nu för EKHO och Sensus samtal med Svenska kyrkan för att hittar former för att gemensamt sprida Regnbågsnyckeln till hela Svenska kyrkan med förberedelser under 2017 och start 2018. märkning som visar att förtroendevalda och - Regnbågsnyckeln Att Svenskaär enkyrkan visar stort intresse för anställda genomgått processmodellen Regnbågsnyckeln för en mer Regnbågsnyckeln ärharoerhört förmångfald EKHOoch inkluderande kyrka och viljan att glädjande arbeta aktivt för öppenhet. Processen består av följande steg: men också för alla oss kristna hbtq-personer som finns där ute i Svenska kyrkans församlingar. Men inte bara för oss utan också för människor i andra samfund. Erfarenheterna från Svenska kyrkan kan sen sprida till Församlingen visar intresse för att få märkningen Regnbågsnyckeln. andra samfund och kyrkor som villhurarbeta för Tillsammans med projektgruppen planeras och näraktivt församlingen kan starta processen. inkludering och mångfald, säger EKHO:s ordförande Erik Andersson.

Regnbågsnyckeln

RÖD

ORANGE

Text: Erik Andersson

Församlingens anställda och förtroendevalda utbildas i normer, bemötande, inkludering och hbtq utifrån boken ”Så att jag kan komma in - kristen tro och hbtq”.

GUL Anställda och förtroendevalda deltar i studiecirklar utifrån samtalsmaterialet ”Så att jag kan komma in”.

PROCESSMODELL

Regnbågsnyckeln Regnbågsnyckeln är en märkning som visar att förtroendevalda och anställda genomgått processmodellen Regnbågsnyckeln för en mer inkluderande kyrka och har viljan att arbeta aktivt för mångfald och öppenhet. Processen består av följande steg:

GRÖN Församlingen identifierar eventuella utbildningsbehov utifrån den process som nu pågår och tar fram mångfaldsvisioner med hjälp av ”Så att jag kan komma in”.

BLÅ Anställda och förtroendevalda utbildas ytterligare utifrån de behov av fördjupning som efterfrågat i grön fas.

RÖD

LILA

Församlingen visar intresse för att få märkningen Regnbågsnyckeln. Tillsammans med projektgruppen planeras hur och när församlingen kan starta processen.

Församlingen tar det sista steget i processen, formulerar sina mångfaldsvisioner och får därefter märkningen Regnbågsnyckeln.

ORANGE

REGNBÅGSNYCKELN ÄR ETT SAMARBETE MELLAN:

Församlingens anställda och förtroendevalda utbildas i normer, bemötande, inkludering och hbtq utifrån boken ”Så att jag kan komma in - kristen tro och hbtq”.

GUL Anställda och förtroendevalda deltar i studiecirklar utifrån samtalsmaterialet ”Så att jag kan komma in”.

GRÖN

LASAROS 7


R I K E D O M E N S

MÃ…NGFALD

E U RO PE A N F O RU M 2016

LASAROS LASAROS 8 8


LASAROS LASAROS 9 9


I GUDS SKAPELSE FINNS FRÅN BÖRJAN INGEN DISKRIMINERING Förmågan att kunna diskriminera är viktig för att fungera i världen. Diskriminering betyder ”att avskilja” eller ”att särskilja”. Om jag inte kan avskilja ett träd från en sjö kommer verkligheten att te sig helt obegriplig. Om jag som bilist inte kan särskilja en stoppskylt från en 110-skylt kommer jag inte överleva länge i trafiken. I Guds skapelse finns från början ingen diskriminering. Det är i verkligheten ingen skillnad mellan ett träd och en sjö och en människa. Vi består av samma atomer, är delar av samma kosmiska dans av partiklar, skilda från varann endast som en våg är skild från havet. I Första Mosebokens andra kapitel berättas om hur människan lär sig att diskriminera. Gud ställer människan framför skapelsen, och det är upp till människan själv att ge namn åt de olika delarna av skapelsens helhet. Det sägs att ett spädbarn inte kan skilja sin egen kropp från moderns, inte kan avskilja sitt eget ”jag” från omgivningen. Freud kallar detta den ”oceaniska känslan”, barnet uppfattar sig själv som hela havet, snarare än som en våg. I takt med att barnet utvecklar ett språk ställs det gång på gång framför skapelsen för att lära sig att göra skillnad på de olika vågorna. När barnet närmar sig puberteten börjar det upptäcka att det finns saker som vuxenvärlden inte berättat, det finns saker som barnet förstår bättre än sina egna föräldrar, det finns saker som barnet kan göra helt själv utan hjälp och vägledning. Inte sällan kommer denna insikt i samma veva som vi upptäcker sexualiteten. Vi kommer på att vi är nakna, och att det kanske gick an att springa runt naken på stranden för bara något år sedan, men inte längre. Min kropp, min integritet, min sexualitet är något vackert, något

heligt, som jag gärna njuter av och delar med mig av, men inte hur som helst. Detta är också vad som händer i Mosebokens nästa kapitel. Vi måste alla någon gång äta av kunskapens träd för att bli vuxna, upptäcka att vi står på egna ben. Tyvärr leder detta för de flesta av oss till att vi helt tappar bort den oceaniska känslan, vi uppfattar oss själva nu bara som den avgränsade vågen. Vi blir förvisade från Eden, utestängda från känslan av att vara ett med skapelsen. För den som är utestängd från Eden går förmågan till att diskriminera lätt överstyr. Vi börjar nu klistra på omdömen på de olika vågorna. Vi går från en värdeneutral diskriminering till en värdeladdad. Vi börjar tro att vissa företeelser är mer i linje med Guds skapelse än andra. Vi är skapade till Guds avbild, men vissa av oss är skapade till lite bättre avbilder än andra. Steget är inte långt från att prata om flyktingar i termer av ”massinvandring” till att bränna ner en flyktingförläggning. Steget är inte långt från att tala om homosexuella som syndare mot Guds naturliga ordning till att avrätta människor för deras kärlek. Vägen till Auschwitz börjar med en till synes harmlös kommentar om en annan människas mindre värde. Jesus säger att den enda oförlåtliga synden är hädelse mot den heliga anden. Vad betyder det? Kanske att stå framför Gud och säga att den värld Gud har skapat och blåst heligt liv i inte är helig nog, inte är perfekt precis som den är. När står vi framför Gud? När vi möter en annan människa. Att säga till en homosexuell människa att hon handlar mot Guds skapelseordning är att spotta Gud i ansiktet. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord sägs det i Bibelns första kapitel. Men detta är på sätt

LASAROS 10


och vis en efterhandskonstruktion. ”Himmel” och ”jord” är ord, begrepp, koncept. Det är faktiskt inte förrän i kapitel två som människan ger namn åt skapelsen. Gud skapar energi, liv, en oändlig rymd av möjligheter. Människan skapar ”himmel” och ”jord” i den stund hon ger ett begreppsmässigt uttryck för känslan av att vara skild från världen utanför henne. I kapitel ett skapar Gud människan. I kapitel två skapar människan Gud. Vi är skapade till Guds avbild. Vi är skapade till att skapa. Vi har den underbara förmågan att genom vårt sinne skapa himmel och jord, kärlek och glädje, gemenskap och mening. Vi har även möjligheten att skapa splittring, syndare och rättfärdiga, rätt och fel, misstänksamhet och rädsla. Valet är vårt. Det finns som jag ser det en avgörande skillnad mellan bra teologi och dålig teologi. Den förra

utgår från hur verkligheten faktiskt ser ut, och skapar berättelser om Gud och människan utifrån den iakttagelsen. Den senare utgår från en färdig berättelse, som människan och verkligheten och Gud till varje pris ska anpassas efter. Dålig teologi ger människan skam, rädsla, förvirring, splittring, förtryck, hat och krig. Dålig teologi leder oss fram till en bild av Gud, aldrig längre. Bra teologi ger människan vägledning, hopp, glädje, djup, inspiration, sinnesro, gemenskap, sammanhang. Bra teologi kan ge oss nycklar till porten som leder människan vidare i sitt sökande, vidare bortom teologin, bortom alla våra bilder av Gud, mot den yttersta absoluta verkligheten.

LASAROS 11

Text: Sofia Nylander


LASAROS 12

Copyright: Johanna Wickberg


LASAROS 13

Copyright: Johanna Wickberg


LASAROS 14

Copyright: Johanna Wickberg


LASAROS 15

Copyright: Johanna Wickberg


RUTOFIKONFIKA MED GENERATIONSTRÄFF En kväll i oktober samlades EKHO Göteborgs grupp för unga vuxna, Rutofikon, och denna gång gästades vi av några EKHO-medlemmar som varit med länge i föreningen. Närvarande under samtalet var Roland, Jonke, Magda och Anders, samt deltagare från Rutofikon. Roland: Vi var nio medlemmar det första året. Alla killar, det var ju killar år efter år… Men sen kom Almut -95, och sedan Sif! Programmet under 90-talet var gediget. Det var en drivkraft att göra upp med sin kyrkliga bakgrund och kunna skapa ett nytt sammanhang. Jonke: Hela tidsandan var också väldigt politisk, där fanns också RFSLs arbete och arenan för de här frågorna var parlamentet och kyrkopolitiken. Vi drevs av intresse och vilja. Jag var väldigt aktiv i kulturdebatten. När någon uttalade sig så kontaktade jag den personen och bad den komma och prata hos oss på EKHO. Vi fick besök av många forskare och kulturpersonligheter, trots att vi inte hade någon ekonomi att tala om. Roland: Vi behövde också bygga upp oss själva, ändå kunde vi påverka många. De präster och pastorer som besökte oss fick upp ögonen för homosexuellas situation, det förändrade mycket. Så fort det var en debatt i någon församling så var vi plats och diskuterade. Nu såhär efteråt har jag förstått hur mycket vi exponerade oss på ett personligt plan i de här sammanhangen där samtalstonen kunde bli så hård. Anders: Ja Maranata var inte att leka med under den här tiden. Jonke: Men det var ett hårt klimat även inom Svenska Kyrkan på biskop Gertners tid. I samfälligheten var det väl 105 präster, där 20 av dessa var homosexuella, vi kände ju till varandra. Men detta var fullständigt nedtryckt och tystat av stiftsledningen och det kunde vara ett omänskligt klimat i själavården. Vi försökte verkligen göra våra röster hörde, även om vissa människor inte går att förändra. Nu kan jag se att det verkligen skett en utveckling och känner att jag

kan vila i den, nu är det många andra som också för våra frågor. Processen har varit beroende av vettiga människor som lyssnat och sedan tagit tag i frågan. Roland: Det fanns en förnekelse, som kanske liknar den vi ser nu inom Pingst. Det var ofta tufft när vi blev motarbetade från högt uppsatta inom kyrkan. Jonke: Det handlade mycket om att jag hade bestämt mig. För min personliga del handlade det mycket om att jag under några år befann mig i valsituation, där jag tillslut insåg att jag var tvungen att acceptera att jag var homosexuell för att kunna leva. Såsom kyrkan såg ut då fanns det inte plats för mig. Jag var i en reflekterande fas och insåg att det måste vara möjligt med förändring. Det handlar också om vilken tro jag hade med mig, hur jag var formad i min kristna tro. Det kan ju se väldigt olika ut beroende på vilken kristen tradition man lever i, och hur man förhåller sig till internaliserad skam och sådana saker. Men det är en bearbetning som man måste driva själv på det personliga planet. Vi tog tag i frågor om teologi som hur ska vi läsa Bibeln? Det var så betydelsefullt, att mötas i diskussioner hela tiden. Vi hade turen att hitta och samarbeta med duktiga teologer också. Roland: Det var så skönt att kunna lämna auktoritetstron, att ens egen tro fick växa fram. Det är så lätt att utifrån att det är så bekvämt att ha en auktoritet som berättar om hur allting är. När man passar i mallen så är livet underbart, men när man inte passar in så blir det svårt. Anders: Vi behöver fortfarande hitta fler vettiga teologer och prata om bibelsyn. Det kommer fortfarande unga människor till föreningen som har samma behov som vi hade då, bibelsyn och gudsbild. Det är ett uppdrag EKHO aldrig får glömma! Det kan vara lätt för oss att glömma som känner oss färdiga och trygga i den processen. Jonke: Det fanns församlingar som öppnade sig för oss. Var det -82? Det anordnades gudstjänster i Stockholm som kanske var mer som kulturevenemang och den första Frigörelseveckan som senare blev Pride. I Göteborg blev det Frigörelsehelgen, och så blev det

LASAROS 16


gudstjänst i anslutning till den. Då var det ganska mycket tjafs, med anmälningar till Domkapitlet och Maranata som protesterade. Haha, jag får bilder av slagsmål med plakat? Jonke: Ja de är en rätt extrem rörelse, såhär efteråt kan vi skratta åt det! Men det som var obehagligt var också det tysta motståndet i de stora sammanhanget. Det är lätt känna sig sviken när de som har möjlighet att uttala sig och påverka underlåter att göra det. Vi upptäckte rätt snart att när någon som är tyst eller skeptisk plötsligt får en anhörig som kommer ut som hbtq-person, kan bli aktiv och drivande. Frågan blir då angelägen. Anders: Att vi själva skulle få barn fanns inte på kartan! Jag minns en träff vi hade då om föräldraskap, men jag trodde aldrig att det skulle bli möjligt. EKHO var hela mitt liv under några år. Vi for på bussresor och läger och fixade fester. Det var något nästan varje helg. Roland: Det arbete som vi gjorde var innan internets tid. Vi behövde ringa människor och besöka olika möten. Tidningarna var starka och det var där vi annonserade, och vi skrev debattartiklar i GP och andra bredde ut sig i Dagen om oss homosexuella. Det är klart att det kan vara tufft om man kommer från en liten församling där det är viktigt att tycka likadant, men det är möjligt idag att få information

om EKHO genom nätet. Det går att anonymt att ta del av mycket, men det personliga mötet är så viktigt. Att få träffa andra som har liknande erfarenheter att få dela sin tro med. Jonke: På 70- och 80-talet pratade vi inte om hbtq, utan då var vi homosexuella uppdelat i lesbiska och bögar. Kvinnorna var i en grupp för sig och ofta knutet till kvinnorörelsen och det blev vattentäta skott. Senaste decenniet har jag sett en positiv förändring där vi är mycket mer gemsamma i vår bas. Anders: Det är fint att föreningen klarat av att förändras med tiden. Ett tag var vi bara gubbar, men nu tycker jag att vi har en så bra mix av människor. Magda: Jag kom med i EKHO -95 och då var det mycket män, men ni sa att ni ville ha mer tjejer! Den terminen planerade vi programmet särskilt för att få dit tjejer genom vilka föreläsare vi bokade. Många tjejer kom också med den terminen, tack vare att styrelsen tog initiativet. Jag var ganska klar med min inre process med Gud när jag kom till EKHO, det jag sökte var ett sammanhang. Jag är väldigt glad att jag kom just den terminen då vi var ett gäng unga, en ganska blandad grupp. Vi hade en samtalsgrupp och så. Bara för att man är en marginaliserad grupp som man är som hbtq-person, så är man inte befriad från alla könsstereotyper och normerna. Det var verkligen

LASAROS 17


viktigt att göra upp med gubbigheten för oss som var yngre. Eller unga och unga, vi var ju nästan 30 några av oss och hade kunde lett företag åldersmässigt, men i EKHO var man liksom valp och blev aldrig vuxen så länge man var yngst. Det var också en fas i livet där man söker livskamrat, och då är tron viktig! Man behöver kunna dela värdegrund och hitta en gemensam riktning i livet. Många blev ihop, vissa försvann kort därpå! Många unga som in i föreningen var ju de jag flörtade med, mina potentiella flickvänner, haha! Så då pratade jag och Håkan med styrelsen, och så gjorde vi det första ungdomslägret. Vi kände att vi måste göra något för de som är yngre, vi kan inte längre vara ”ungdomarna” som nu kommit upp i 30 årsåldern! Det var 1999 eller 2000. Roland: De första träffarna var på Jeriko, studenthemmet. EKHO fick väl låna lokaler av studentprästerna. När vi började träffas där blev det en del tjafs, folk påstod att vi skulle ha ”sexorgier”. Börje hade varit husfar där och fick gå runt och berätta för alla vilka vi var! Roland: Vi har kvar medlemslistorna här. -84 var vi 22 medlemmar. -86 var vi 33 medlemmar. Hur många är vi nu? Anders: 160! Jonke: Med tiden kunde vi få bidrag för våra träffar från kyrkan och Sensus, som ett bevis på att det vi gjorde var väldigt viktigt, men det var nog först på slutet av 90-talet. Vi var med i projektet MOD- Mångfald och dialog i början på 2000-talet. När hiv och aids drabbade oss så fick vi bidrag från Socialdepartementet för att kunna ha uppsökande verksamhet, annonsering och spridande av information. Biskopens referensgrupp för hiv/aids bildades. Hur påverkade hiv och aids EKHO? Jonke: Generellt samma påverkan som på homosexuella överlag. Ett väldigt bakslag. Jag kommer ihåg att jag läste om sjuksköterskors berättelser från amerikanska storstäder som berättade om unga homosexuella män som dog i infektionssjukdomar, personer som tidigare varit helt friska. Då visste vi inte ens vad det var för något. Jag var själv delaktig i en mottagning när vi inte tyckte sjukvården tog sitt ansvar, så vi engagerade sjuksköterskor som frivilligt jobbade med detta. Det var inte en generell argumentation från kyrkans sida att det var Guds straff, men det poppade upp i vissa grupperingar som inte såg sjukdomar som ett biologiskt fenomen, utan som något som dåliga

människor förtjänar. Magda: När jag var engagerad så frigjorde hiv mycket resurser för oss, för det blev så uppenbart hur viktigt det är att stärka människor till att vara rädda om sig själva och sprida information genom sociala sammanhang där människor fick växa. Vår första anställde kunde vi ha genom bidrag för att jobba med hiv, för det fanns ett värde i att låta människor bli trygga i sig själva och hantera de stora livsfrågorna som dök upp. Jonke: Många av våra frågor formulerades inte någon annanstans. Nu finns det fler möjligheter till samlingar och föreläsningar och så. Under den värsta partnerskapsdebatten frågade vi män från KD, ”Vi kommer ses i himlen så varför kan vi inte träffas redan här?” Anders: Tänk vad många av oss som blivit helade i EKHO, och som nu lever församlingsliv. För att som homosexuell sitta i kyrkoråd eller församlingsstyrelsen var otänkbart då! Då var inställningen ofta att vi inte ens fanns. Tänk hur Domkyrkoförsamlingen förändrats! Jag minns turbulensen kring den första mässan på World Aids Day, när det var svårt att ens få en präst att delta. Och nu har vi flera år firat regnbågsmässa där! Finns det någon förändring ni inte hade förväntat er? I hbtq-frågor, i samhället och kyrka. Anders: I slutet av 70-talet hade jag inte trott att utvecklingen kunde gå så fort med lagstiftningen för samlevnad, familj och barn, jag hade nog inte räknat med det. Även om vi såg de politiska processerna med segrar på vissa punkter. Roland: Kyrkan har på sätt och vis mist sin makt över lagstiftningen. Teologin och kyrkan har också riktat sig mer mot människors liv och människors behov. Sen har vi fått homosexuella ministrar, det avdramatiserar ju också. Anders: Att ha haft förebilder kan jag verkligen sakna, för det fanns inga förebilder när jag växte upp! Sen kom Jonas Gardell och så Jan Hammarlund. Nu finns det hur många som helst! Hur tror ni EKHO kommer se ut om tio? Anders: Vår målsättning borde vara att avveckla oss själva, men så länge vi har kyrkor med en inställning som Pingströrelsen så har vi att jobba på. Det gäller även det internationella perspektivet såklart. Jonke: Det har varit mycket kritik från frikyrkan om sekulariseringen av Sverige och religionsfriheten, men då brukar jag säga att de har sig själva att skylla!

LASAROS 18


LASAROS 19


Frikyrkan har varit drivande i religionsfriheten i Sverige, att var och en har rätt till sin tro! Då ska man väl inte bli upprörd över att folk slutar tro, istället för att ha en statskontrollerad kyrka som tvingade folk till kyrkan genom kyrkoplikt och förbjöd samlingar utanför gudstjänsten. Magda: Jag tänker att ett liv är i så många dimensioner. Tro, komma ut och sexualitet har olika stor plats i olika punkter i livet. Man kommer kanske tillslut till en punkt där man vill att alla delar i ens liv ska gå ihop. EKHO kan vara en sådan plats där vi får prata om normer, utanförskap, sexualitet och tro. Det kan vara viktigt en period, och sedan lämnar man föreningen för att återgå till sitt vanliga liv. För vissa är EKHO viktigt hela livet, det kan vara ens viktigaste sammanhang. Det är få platser i vardagen där hbtq och tro får lika stor och självklar plats, så jag tror EKHO kommer behövas under lång tid framöver för människor som bryter normer för att kunna ta sig själv på allvar. Politiskt behöver vi fortsätta driva kampen, och på ett personligt plan hitta en nådig Gud att vila i som sig själv. Det kan vara svårt att göra det i ensamhet. Jonke: Ens vänner kan också vara icke kristna och sakna referenser till de kristna sammanhangen överhuvudtaget, och ifrågasätta varför man vill vara del av ett sådant förtryckande system. Vi är också en del av kyrkan, vi har en gudstro på en levande närvarande Gud. Vi lever också i en hederskultur där det kan vara viktigare med församlingens anseende än att vara ärliga med hur vår mänskliga verklighet ser ut. Anders: Vi kan säga till de yngre som kommer ut att de är skapade till Guds avbild. Du kan leva ditt liv precis som alla andra. Våga vara den som du i Kristus är. Det är en mäktig uppgift. Tänk på alla dessa ungdomar som bad som jag gjorde, om helande i livet. Jag kom till en punkt där jag inte orkade be mer och lämnade kyrkan. Jag tänkte att jag får bli med på nådens dag som judarna. Det fanns inget samtal, det fanns bara skam och helande. Medvandrarna fanns också förr, men de är nedlagda nu. Hur viktiga har EKHO varit i Göteborgs församlingars arbete för att bli inkluderande? Magda: Jag tror EKHO varit jätteviktigt. När jag kom in i EKHO hade ni andra varit aktiva i nästan 20 år, men det var få kyrkor -95 som vi överhuvudtaget var välkomna till. Det var Annedal, Oscar Fredrik och några till. Det har varit en lång process. Församlingen

jag jobbar i har regnbågsflagga på varenda dörr, men jag vet att när jag började där så var den en volontär där som hade det förskräckligt svårt i en närliggande församling. Många präster har vuxit upp i EKHO! Det är flera stycken som passerat ungdomslägren och som nu är präster. Anders: Jag engagerade mig politiskt och har suttit i kyrkorådet, så jag satt med under anställningsintervjuer och kunde ställa frågor till blivande präster. Jag kunde fråga hur denne skulle resonera om det kom en ung människa med funderingar kring att leva med någon av samma kön, och då tycker jag inte att det duger att svävande svara att man inte kan rekommendera varken det ena eller det andra. För den unga människan är det livsviktigt att höra att Gud älskar dig. Till vaktmästare var det viktigt att ställa frågan om de kunde tänka sig att delta även under en samkönad välsignelse. Jonke: Jag tänker också på officerspar inom Frälsningsarmén där det fanns samkönade par. Framförallt för kvinnorna fanns det möjlighet att få leva sitt liv, redan på 1800-talet! Det var i det samfundet som kvinnor kunde ha en ledarposition och även kunna kombinera med att leva i en relation. Equmenia har fortfarande kvar sitt beslut om inte ordinera pastorer som lever i ett samkönat förhållande. Det som är intressant är de som skyller på att de äldre inte kan hantera dessa frågor. Men det är ett svepskäl, min erfarenhet är att de äldre har mycket erfarenhet och mycket väl kan samtala om de här frågorna. Magda: EKHO har varit viktigt för den som kommit ut mitt i livet. Man kanske gått in i ett äktenskap för att man trodde att man var tvungen till det, men sedan insett att det inte håller. Då lämnar man kanske hela sociala nätverk, gemensamma vänner och församling, då är det så viktigt att ha någonstans att ta vägen. Anders: Det är viktigt att vara sann mot sig själv tänker jag. Nu är jag 50 plus och jag är så lycklig över att jag gjort de här livsvalen. Jag känner mig som människa och har ett bra liv. När jag var yngre träffade jag många äldre bittra bögar och lesbiska som ångrat sina val, och jag kunde känna att det var så skönt att jag kunnat komma ut tidigt i liv och göra mina val. Det var viktigt för mig att se att det fanns äldre både kvinnor och män som hade bra liv. Det fanns en väg att gå.

LASAROS 20LASAROS 20

Text: Johanna Wickberg


BOKTIPS från EKHO Beställ via: info@ekho.se

SÅ ATT JAG KAN KOMMA IN - kristen tro och hbtq

- ett samtalsmaterial kring att vara hbtq i ett kristet sammanhang. I boken hittar du fem gripande livsberättelser från hbtq-personer som delar sina erfarenheter från olika kristna kyrkor och samfund. Du hittar också sju faktatexter kring olika teman, en ordlista och lästips för vidare fördjupning. Boken är tänkt att användas som samtalsunderlag där varje tema inleds med citat från livsberättelserna, en kort faktatext om temat som åtföljs av samtalsfrågor. Författare: Frida Ohlsson Sandahl & Erik Andersson (red.)

59: exk l.

FÖRSAMLING FÖR ALLA? - är rapporten från EKHO Göteborgs projekt med samma namn. Rapporten är en sammanställning av en enkätundersökning från 2014 om hur kristna församlingar i Västra Götaland förhåller sig till hbtq-frågor samt intervjuer med församlingsrepresentanter och kristna hbtq-personer. Rapporten är ett porträtt av ett urval av röster från vår samtid. Intervjuerna efterföljs av samtalsfrågor, därför kan rapporten också fungera som diskussionsunderlag. ​ Författare: Johanna Wickberg (red.), Anna-Karin Caspersson, Ellen Agernäs

10

: 0 l

k ex

kt

a . fr

LASAROS 21

frak t


FRAMTIDSKONFERENS 18-20 november möttes 22 medlemmar i alla åldrar från EKHO:s lokalföreningar utanför Alvesta för en andra konferens om EKHO:s framtid. Den första konferensen hölls 2015 på Rättviks stiftsgård. Under dagarna vi var tillsammans samtalades om vilka EKHO är idag och de utmaningar som finns framåt för att vara en relevant och aktuell rörelse. När 40 år har gått sedan EKHO startades är det mycket som har förändrats, i det flesta fall till det bättre för oss hbtqpersoner. Men ännu finns mycket kvar att göra. En tydlig utmaning som EKHO-rörelsen står inför är att rikta mer av sin verksamhet mot andra samfund än Svenska kyrkan. Detta är en förändring som EKHO påbörjat men där det ännu finns mycket kvar att göra. Flera kontakter har skapats med Equmeniaförsamlingar men även andra församlingar. Samtidigt får EKHO inte tappa sin viktiga roll som påminnare om hbtq-personers utsatthet även i Svenska kyrkans

församlingar. Under konferensen fick också våra olika lokalföreningar dela med sig av både utmaningar och glädjeämnen som vi just nu står i. Att kunna stötta och inspirera varandra där ute i landet är viktigt. Lokalföreningarna fick också på ett aktivt sätt ta del i Riksförbundets planering för 2018. Utan lokalföreningarna med sina medlemmar är Riksförbundet ingenting, vi är EKHO tillsammans! Vi fick också möjligheter att dela personliga berättelser och upplevelser med varandra, fira andakter och mässor, dela gemenskap, skratta och samtala med varandra. Många röster hördes om att EKHO:s framtidskonferenser ska bli ett stående inslag i vår verksamhet. Ett gott betyg för denna viktiga helg tillsammans.

LASAROS 22

Text: Erik Andersson


Under vecka 47 höll EKHO:s förbundsordförande Erik Andersson morgonandakter i Sveriges Radio P1 på hbtq-tema. Du kan lyssna på dessa andakter på sverigesradio.se eller i SR Play. Utdrag ur andakten ”Dit du går, går också jag.” ”Julia hade aldrig tidigare känt så här. Hon mindes varje minut av gårdagen då de hade fått träffa varandra igen. De hade gått på stan, hållit handen och pussats för första gången i biosalongens mörker. Hon var kär, så himla kär. Hon skulle göra allt för sin älskade Nora. Att få älska och att bli älskad är vi nog många som skulle säga borde tillhör de grundläggande rättigheterna som människa. En tanke som är självklar för de flesta av oss och som för några är helt otänkbar. Att får uppleva det som Julia upplever i sitt liv känns så otroligt självklart när hennes hjärtskimrande förälskelse med Nora berättas och upplevs på nära håll. Djup och passionerad förälskelse mellan två kvinnor – precis som kärleken mellan Rut och Noomi. Vi vet också att kärleken mellan Julia

och Nora är extra utsatt då vi lever i en värld och ett samhälle där normerna, de oskrivna reglerna, om kärleken är en annan. Just därför blir berättelsen från Ruts bok i Bibeln så oändligt viktig. Där i deras kärlek till varandra går att spegla sig. Där i går att känna igen sig. Där i går att hitta känslor som är ens egna. Julias och Noras känslor för varandra har allt det där som finns hos Rut och Noomi precis som känslorna mellan Rut och Noomi har allt det där som finns mellan Julia och Nora. Den otänkbara tanken att det någonsin skulle kunna förändras, av att vilja följa varandra i vått och torrt, av att vilja dela tro med varandra och av att vilja hålla fast vid varandra för resten av livet. Att som hbtq-person få känna igen sig och sitt liv i bibelns berättelser är oändligt viktig. Till dig som går och funderar på om du ska våga släppa fram känslorna till den du älskar. Våga kasta dig ut, våga dela dina känslor med den du älskar. Det är när du vågar följa med, vågar gå dit någon annan går som ni hittar kärleken tillsammans.”

LASAROS 23

Text: Erik Andersson


VÄRVA EN MEDLEM? EKHO-rörelsen i Sverige är en ideell rörelse där medlemmarna är oändligt värdefulla. Genom att bli medlem i någon av EKHO:s lokalavdelningar bidrar du till en mer öppen kristenhet, till att skapa öppna gemenskaper där HBTQ-personer kan vara helt och fullt sig själva och ger tyngd åt vår röst i påverkansarbetet inom kristna kyrkor och samfund. Det är ett medlemskap att vara stolt över! I EKHO kan du vara medlem oavsett sexualitet och identitet. Bli medlem i någon av våra lokalavdelningar (Stockholm, Göteborg, Skåne och Sydöst) genom Swish. Märk din betalning med namn, mail och lokalförening du vill bli medlem i. Att bli medlem i EKHO kostar 200 kr per år. (EKHO Göteborg - Ny medlem 100 kr resp. 50 kr per år första året. EKHO Göteborg och EKHO Skåne - 100 kr per år för student, arbetssökande och pensionär.)

För mer information om EKHO eller om annat sätt att bli medlem, maila oss på info@ekho.se

Swishnummer: 1235503339 LASAROS 24

Profile for Riksförbundet EKHO - kristna hbtq-personer

Lasaros nr 1 2016  

Lasaros nr 1 2016  

Advertisement