__MAIN_TEXT__

Page 1

EKHO-TIDNINGEN

LASAROS SIDAN 4

Sam: ”Jag är författaren till mitt eget liv.” SIDAN 8

Linda: ”European Forum” SIDAN 21

Hanne Marie: ”Lesbisk prest i Den norske kirke”

Nummer 1, år 2015


3 4 6 8 10 11

INNEHÅLL Erik: ”EKHO förändrade mitt liv”

11

Maria: ”Stockholm berättar”

12

”Frikyrkliga regnbågsnätverket Väst”

13

EKHO:s eventkarta

14

Niklas: ”Queersamfundet Olivträdet”

16

Evelyn: ”Libanons HBT-aktivister drömmer om en värld där de inte behövs ”

21

Hanne Marie: ”Lesbisk prest i Den norske kirke”

Sam: ”Jag är författaren till mitt eget liv”

Birger: ”Landet runt berättar”

Linda: ”European Forum”

Linda ”Här hemma och där borta med EKHO Göteborg”

Franciskus: ”Skåne berättar”

Tidningen LASAROS Nummer 1, 2015 EKHO - Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer

Ansvarig utgivare: Erik Andersson E-post: riksordforanden@ekho.se

Besöks- & postadress: Stora Badhusgatan 6 411 21 GÖTEBORG

Redaktörer: Erik Andersson & Anna-Karin Caspersson

Telefon: 031-13 75 65 E-post: info@ekho.se Webbplats: www.ekho.se Facebook: www.facebook.com/riksforbundetekho

Layout: Erik Andersson Foto: Erik Andersson (om inget annat anges) Text: Respektiva författare

LASAROS 2


EKHO förändrade mitt liv EKHO förändrade mitt liv! Det kan säkert upplevas som något partiskt av mig som ordförande i Riksförbundet EKHO att börja denna nya tidning med utropet ”EKHO förändrade mitt liv”, men så var det. Jag mötte EKHO för första gången våren 2006 genom att som nyutkommen få åka på EKHO:s ungdomsläger. En upplevelse som förändrade mitt liv på så många sätt. Det största var att där fanns människor som jag kunde känna igen mig själv i - som ung, kristen och hbtq. Jag var inte längre ensam med mina tankar kring identitet, sexualitet och kristen tro. Där tog också något nytt vid - ett trevande liv som öppen hbtq-person. En erfarenheten som jag helst hade velat slippa men som jag idag, nästan 10 år senare, inte hade velat vara utan. Jag tror vi är många som känner igen oss i upplevelsen, upplevelsen av att känna oss lite annorlunda i det vardagliga livet. Och kanske har EKHO också förändrat ditt liv? För min egen del så existerar ingen överdrift i mitt utrop. Jag är EKHO och människorna bakom den lite kluriga förkortningen oändligt tacksam. EKHO har än idag, nästan 40 år efter organisationens start, en stor uppgift att fylla. För någon kan det tyckas märkligt då Sverige gjort stora framsteg vad gäller rättigheter för hbtq-personer. Men kombinationen att vara hbtq-person och kristen gör det tyvärr än idag svårt i vissa sammanhang. Fortfarande möts jag av berättelser och upplevelser från människor som blivit utestängda från sin bönegrupp, sin församling och ibland också sin familj. Detta måste få ett slut! Samtalen kring hur vi som kristna hbtq-personer ska kunna få ihop vår vardag måste fortsätta. Diskussionerna kring hur bibeln kan tolkas för att befria och inte fördöma måste fortsätta även om det kan vara oändligt tröttsamt med debatter kring denna ”svåra fråga” över våra huvuden. Men i debatten sker en utveckling. Varje gång den blossar upp så får några fler människor upp ögonen för att detta förtryck inte kan fortgå. Fler och fler kristna samfund öppnar upp för möjligheten att vara en del av gemenskapen. Fler och fler kan tänka sig att vidga synen på äktenskap. Förhoppningsvis är det också fler och fler kyrkor och samfund som vågar ta i situationen för trans-personer. Det går sakta men säkert framåt. Under våren, sommaren och hösten är det återigen dags för Sveriges gator att färgas i regnbågens alla färger. Fler och fler städer, orter och byar arrangerar pridefestivaler för att visa sitt stöd. Mitt i vimlet, i tågen, på seminarierna, i parkerna kommer också EKHO att finnas för att föra samtalen kring att vara kristen och hbtq-person. Var med du också! Och när du går där i paraden, tvekar om du ska våga gå in i tältet, när du stannar hemma för att ingen ska få veta vem du är - glöm då inte bort att du är skapad av Gud till att vara den du innerst inne känner att du är. Var stolt över dig själv! Orkar du inte själv ännu så ska du veta att vi är många som går där för din skull och är stolta över dig. Glad sommar, Happy Pride och Guds välsignelse till dig!

Erik Andersson Förbundordförande Riksförbundet EKHO - kristna hbtq-personer LASAROS 3


JAG ÄR FÖRFATTAREN TILL MITT EGET LIV

- Sams berättelse om pronomen, norm och recept I mellanstadiet visste jag att jag ville bli författare. När jag gick på högstadiet var jag den enda personen som var öppet gay. Jag kallade mig ’gay’ eftersom jag inte tyckte om ordet ’lesbisk’. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att jag numera identifierar mig som trans. Lesbisk var helt enkelt en identitet som jag omedvetet förnekade därför att det kändes fel att definiera mig själv som en kvinna som var attraherad av andra kvinnor. Istället sa jag att jag ”gillade tjejer”. Jag skrev fantasy där jag försöka skapa mig en annan värld, en värld där allt stod rätt till, både med mig själv och med världen runt ikring mig.

som mina kromosomer var programmerade att ge mig. Trots att jag tvingade brösten att ligga platt mot bröstkorgen med en binder, trots mitt kortklippta hår och mina skjortor blev åter och åter igen tagen för tjej. Bara en något pojkaktig sådan. ”Antagligen lesbisk” föreställer jag mig att de flesta tänkte. Jag skrev berättelser där ingen någonsin tvingades in i ett kön som inte var deras.

Men en vacker dag stod jag där med en papperslapp i handen där det stod ’Sustanon 250’. Testosteron på recept. Jag lämnade in det hos apoteket och fick ut fyra pyttesmå glasflaskor med en milliliter testosteronDet tog mig till sista året på blandning i varje. De tre gymnasiet att erkänna för ”Att jag skulle köpa rågsoppa, första månaderna fick jag mig själv att jag inte stod ut hjälp av en sjuksköterska inlagd gurka och pierogi för med det kön som samhället med att injicera tilldelade min kropp. hormonerna. Den första att ta hem så att kvinnan i Jag stod inte ut med den förändringen jag märkte hushållet kunde laga till det åt feminina kroppen heller. var att finnarna plötsligt Två år senare hade jag bytt mig. Jag gick hem och skrev ett slog ut igen. Den andra var namn och pronomen och att rösten sänkte sig. Det recept på ett annat samhälle.” påbörjat min process för lät mest som en förkylning att få tillgång till hormoner. till en början. Men efter Jag slutade skriva fantasy som handlade om andra sex månader var det plötligt någon som sa ”han där universum - istället handlade mina berättelser om hur borta” och pekade på mig. Jag behövde inte be folk vår egen värld skulle kunna vara. om att byta pronomen om mig lika ofta. Jag behövde inte förklara mig när jag visade ett pass som det stod Mina vänner och familj kände mig nu som Samuel. Samuel i. Men i vårt samhälle får vi inte själva bestämma vilket kön vi tilldelas. Varje gång jag handlade mjölk i affären Men en dörr öppnades och en annan stängdes med eller köpte en bussbiljett tilltalades jag fortfarande som min andra pubertet. Som tjej med kort hår behövde ’hon’ eller ’tjejen/flickan/kvinnan’. Trots att många jag aldrig förklara att jag inte var hetero, men nu slöt numera förstår lite mer av det innebär att vara en heteronormen sig omkring mig. När jag pratade om transperson är det få som inser att det tvåkönssystem min flickvän antog folk att vi var vilket heterosexuellt vi har står ivägen för oss varje dag. Jag var tjugo år par som helst. Vi identifierade oss båda utanför både gammal och hade gått igenom den kvinnliga pubertet hetero- och tvåkönsnormen och vi var så långt ifrån LASAROS 4


LASAROS 5

Foto: Jennifer Jackson

”Samhället har alltid dikterat en berättelse om mig som sällan eller aldrig varit sann.”


heterosexuella som det bara går att vara. Jag skrev poesi om kärlek som eroderar stenmurar och vars rötter spränger asfalt. Trots att min kropp nu kändes som om den faktiskt var min förlorade jag en annan identitet, min queera identitet, som hade präglat varje timme av mitt liv fram tills nu. Min historia suddades ut av heteronormen. En ny liten polsk mataffär öppnade ett kvarter bort. Jag var nyfiken på deras matkultur och skrev ut en lista med olika ingredienser jag kunda ta hem och laga mat med. Jag kan pyssla i köket i timtal och älskar att laga mat. När jag bad expediten om hjälp med att hitta mina ingredienser pekade hon på olika varor och frågade om och om igen ”Vill hon ha den?”. Jag trodde att hon helt enkelt misstagit mig för tjej, precis så många andra. Men sedan gick det sakta upp för mig att hon trodde att jag var ute och handlade åt min flickvän. Att jag skulle köpa rågsoppa, inlagd gurka och pierogi för att ta hem så att kvinnan i hushållet kunde laga till det åt mig. Jag gick hem och skrev ett recept på ett annat samhälle. Samhället har alltid dikterat en berättelse om mig som sällan eller aldrig varit sann. Från samhällets synvinkel sett har jag gått från att vara en heterosexuell flicka, till en bisexuell flicka, till lesbisk, till heterosexuell kille och till sist bisexuell kille. Egentligen är jag något som inte passar in i något av de facken. Jag är en person som leker med könsnormer, som vägrar att att kategorisera mig enligt ett tvåkönssystem och som älskar den jag älskar utan att lägga för stor vikt vid deras könsidentitet eller uttryck. Samhällets berättelse om min resa över tvåkönsnormens gränser låter otrolig, förvirrande och konstig. Min berättelse låter glädjefull, utmanande och gränslös. Tvåkönsnormen och heteronormen tar ifrån mig min förmåga att själv bestämma vem jag är och hur jag vill berätta min historia. Den kan inte höra min berättelse för den kan inte tala mitt språk. Den vägrar ge mig utrymme att andas och älska som den jag är. Den kallar mig förvirrad, skadad och sjuk. Den höll ett ledset barn och en förtvivlad tonåring i sitt järngrepp. Till och med som vuxen låter den mig inte vara ifred. Trots att jag nu har en förmåga att själv berätta min historia kan jag inte alltid göra mig hörd. Normerna sätter sig som en vaxpropp i andras öron så att det

man hör är något helt annat än det jag säger. Orden räcker inte till, eftersom vårt språk är baserat på vårt utseende. Jag kämpar ständigt för att göra mig själv synlig som den jag är. Vissa väljer att bryta könsnormen med kläder som de flesta associerar med ett annat kön, vissa färgar håret eller har på sig t-shirtar och knappar som uttrycker deras identitet och berättelse. Jag önskar att vi inte behövde göra det. Jag önskar att feminina lesbiska tjejer inte behövde känna sig utanför för att de inte ser ”tillräckligt butch ut”. Jag önskar att transkvinnor sågs för de kvinnor de är, inte som män i kvinnokläder. Jag önskar att ni kunde sluta anta att ni vet vilket pronomen jag använder med en blick. Jag önskar att samhället kunda sluta försöka skriva min berättelse åt mig. Jag är författaren till mitt eget liv. Text: Sam Lindskog Foto: Jennifer Jackson

LANDET RUNT BERÄTTAR Lite kort om vad som är på ”g” inom Landet Runt. Just nu är vi i förändringens tid, där vi försöker att hitta föreningens styrka och identitet. En styrka som skall bära varandras tankar och bördor. Men samtidigt en styrka, som skall ge glädje och energi. Där vi starkt hoppas finna en bra väg till att få fler medlemmar. Till hösten, så kommer vi att stå som medarrangör tillsammans med Equmeniakyrkan region Svealand och Studieförbundet Bilda, till en temadag kring kristen tro och hbtq. Temat är ”Under Regnbågen.” Där vi vill lyfta fram att vi kan var olika varandra lika mycket som vi kan vara varandra lika. Vem riktar sig den dagen till? Jo till alla som är nyfikna på att lära sig mer. För vi gör inte skillnad på människor. Vi som arrangör vill öppna upp. Öppna upp och visa att i Faderns hus finns det rum för alla. Oavsett vem man än är!

LASAROS 6

Birger Klevestedt Tf. ordförande EKHO Landet Runt


LASAROS 7


E U R O P E A N F O RU M

of Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender Christan Groups European Forum of Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender Christian Groups är en ekumenisk förening för kristna hbtq-grupper i Europa. Målet med föreningens arbete är att uppnå jämlikhet och inkludering i kristna kyrkor och andra religiösa organisationer. European Forum har fler än 40 medlemsorganisationer från över 20 länder i Europa och arbetar för religionsfrihet för hbtq-personer, för mänskliga rättigheter och värdighet samt en livsbejakande syn på mänsklig sexualitet. För att nämna några höjdpunkter i Forums arbete under det senaste året har föreningen:

att strategiskt planerna de kommande åren utifrån inkomna synpunkter från medlemsgrupperna.

• startat Eastern European Leadership Training i östra Europa för att utbilda hbtq-aktivister i påverkansarbete i kristna kyrkor. • fått en oväntad utveckling inom Roman Catholic Church som ledde till två internationella konferenser under the Family Synod i Rom. • nått målet att få World Council of Churches att tillsätta en referensgrupp för Human Sexuality.

Årets European Forum konferens hålls i Merville i Frankrike och Forums styrelse har utformat konferensen tillsammans med den franska planeringsgruppen. Styrelsen har även jobbat för att lyfta fram tanspersoner i föreningen ytterligare och kommer att lägga fram ett förslag på årsmötet som i högre grad inkluderar transpersoner i alla led i Forum. 2016 är det dags för Sverige att vara värdland för Forums konferens som kommer att hållas i Göteborg 4-8 maj med temat richness in diversity – rikedomen i mångfalden.

Projektet Building hope, combating religion based homophobia in Europe får ekonomiskt stöd från ARCUS Foundation. Forums personal, Florin Buhuceanu, reser mellan olika konferenser och event över Europa och deltar i påverkansarbete för kristna hbtq-personer. Till dessa event ska pressmeddelanden skickas ut, rapporter skivas och kontakter mellan deltagare samordnas och det är min uppgift som kommunikationsansvarig.

Forum samarbetar med organisationer som ILGA Europe (International Lesbian and Gay Association), ENORB (European Network on Religion and Belief ), UN (United Nations), EU (European Parliament) med flera organisationer. Därtill skapar Forum kontakter med journalister, särskilt reportrar från katolska media, som är positiva till att rapportera om kyrka och hbtq, samt stöttar nya medlemsgrupper att komma igång med sitt arbete i respektive land. Forum har även gjort dokumentärfilmen Lives and hopes som kommer att visas under konferensen i Merville. Styrelsen i European Forum består av sex personer som alla bor i olika länder. Sedan ett år tillbaka har jag ansvar för kommunikation och media i Forums styrelse. Fyra gånger per år har Forum fysiska styrelsemöten och däremellan möte via Skype en gång i månaden. Under året har Forum arbetat mycket med LASAROS 8

Text: Linda Ivarsson Foto: Linda Ivarsson & Curt Solskär


European Forum of Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender Christian Groups LASAROS 9


HÄR HEMMA OCH DÄR BORTA MED EKHO GÖTEBORG I EKHO Göteborg snurrar hjulen alltid fort. Just för stunden har EKHO en utställningsplats på Equmeniakyrkans kyrkokonferens 2015 på Svenska mässan i Göteborg. Där visar vi vilka vi är och vad vi gör, delar ut material och skapar kontakt med besökarna. EKHO Göteborgs anställda, Anna-Karin Caspersson och Johanna Wickberg, har under våren jobbat vidare med projektet Församling för alla och har besökt församlingar för att göra intervjuer samt bearbetat materialet från dessa. Informationsuppdragen till konfirmander blir allt fler, EKHO-mässorna är välbesökta samt att föreningen har haft bibelsamtal i Annedalskyrkan och bokcirkel. EKHO Göteborg kommer att ytterligare utveckla arbetet med hiv och har haft en rad möten med olika nätverk under våren. Vi planerar även att ungdomsarbetet ska få ett uppsving till hösten. Mycket fokus ligger på att planera nästa års European Forum konferens 4-8 maj i Göteborg då EKHO tillsammans med European Forum of Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender Christian Groups arrangerar en internationell konferens för kristna hbtq-grupper i Europa. Planeringsgruppen ansöker om ekonomiskt stöd från såväl kyrkliga som sekulära instanser, bjuder in intressanta föreläsare, ordnar konferensanläggning och har haft möte med politiker i Göteborgs stad. Förberedelser av deltagandet inför årets European Forum konferens i Merville i norra Frankrike är i full gång. Anna-Karin Caspersson, Johanna Wickberg, Peter Pettersson, Curt Solskär och Linda Ivarsson från EKHO Göteborg deltar i årets Forum tillsammans med Katja Holtklint, Birger Klevestedt och Per Gustavsson från RIKS EKHO. I Merville kommer vi

att representera EKHO och delta i olika workshops, möta andra kristna hbtq-arbetare från ett flertal europeiska länder samt delta i Forums årsmöte. Väl hemma från Frankrike står West Pride för dörren. Då blir det regnbågsmässa i Betlehemskyrkan i Göteborg och panelsamtal om hbtq-certifiering. Kyrkan på West pride är en sammanslutning av församlingar i Svenska kyrkan, Studentprästerna, Skolkyrkan, EKHO, Stadsmissionen, Frikyrkliga regnbågsnätverket Väst, med flera aktörer som vill verka för kyrkans engagemang i hbtq-frågor. Kyrkan på West pride kommer att ha ett tält i regnbågsparken under festivaldagarna där EKHO finns med och möter människor. West Pride avslutas med regnbågsparaden där vi ser fram emot att använda vår nya EKHObanderoll tillsammans med musik. Under sommaren kommer mer tid avsättas till att planera European Forum konferensen i Göteborg 2016. Än en gång är det lätt att konstatera att EKHOs arbete behövs och gör skillnad för kristna hbtq-personer, både här hemma och där borta. Som ett exempel läste jag en ny rapport från Afrika häromdagen. Där framkom att det är svårt för hbtqpersoner att få anställning, en kan få upp till 14 års fängelse på grund av homosexuell läggning och när en dör blir en begravd på en avskild kyrkogård. Det är sorgligt att se att många av våra bröder och systrar i Afrika upplever sig marginaliserade och hatade både i livet och i döden. I det här läget har jag svårt att känna happy pride. Det finns så mycket kvar att göra. Men Jesus går med oss och han har gått före oss, hela vägen. Därför lyser ljuset i mörkret för alla.

LASAROS 10

Linda Ivarsson Ordförande EKHO Göteborg


SKÅNE BERÄTTAR

STOCKHOLM BERÄTTAR

Här kommer en rapport från oss i Skåne. Vi träffas sista måndagen varje månad i S:t Matteus församlingshem i Malmö. Ibland har vi ett tema för träffen och ibland samtalar vi över en kopp kaffe. En behöver ej vara medlem för att delta på våra aktiviteter. Vi har sedan en tid tillbaka en kaplan, Tua Sällström, som är HBTQ-ansvarig präst för Svenska kyrkan i Malmö. Det finns möjlighet att få stödsamtal med henne, vilket är positivt.

EKHO Stockholm förbereder sig för full inför Stockholm Pride i månadsskiftet juli/augusti. Under Priden samarbetar EKHO Stockholm med Svenska kyrkans unga, Stockholms stift och Regnbågsmässan under parollen "Kyrkan på Pride". Upplägget kommer i stort att vara som tidigare år, ett tält i Pridepark, ett ekipage i paraden samt att vi avslutar traditionsenligt med Kärlekens mässa i Storkyrkan på söndagskvällen.

Den 28 Maj hålls en Regnbågsmässa i S:t Petri kyrka här i Malmö där EKHO Skåne bjöds in att medverka. Att medverka i Regnbågsmässorna är inte bara roligt, utan ger oss en möjlighet att synas som förening.

Så är du i Stockholm under priden så vore det jättekul om du kunde titta förbi tältet och växla några ord, delta i paraden på lördagen och fira mässa med oss i Storkyrkan.

Vi är en liten, men livlig grupp, där det alltid finns rum för en till. Så välkomna och hör av er. Franciskus Andersson EKHO Skåne, LASAROS 11

Maria Drakenby Ordförande EKHO Stockholm


NYSTARTAT NÄTVERK I februari i år startade det vi nu kallar Frikyrkliga Regnbågsnätverket Väst. Vi är ett nätverk av individer och församlingar som ser stora möjligheter i kyrkor där alla människor får plats. Individer och församlingar som vill vara med och läka de sår som många frikyrkliga församlingar och företrädare genom historien skapat hos hbtq-personer. Individer och församlingar som vill se en snabbare och bättre utveckling. Idag finns 13 församlingar representerade i nätverket, tillsammans med ett studieförbund, en studentpastor, och EKHO såklart! Tillsammans utbyter vi kunskap och metoder för att arbeta med hbtq-frågor och inkludering, och på sätt skapa en större medvetenhet i våra församlingar. Det kan handla om allt från regnbågsmässor och föreläsningar, till en liten regnbågsflagga på anslagstavlan eller könsneutrala toaletter. Okunskapen är stor i kyrkorna, det vill vi vara med och ändra på eftersom rädslan för det okända ofta är irrationell och ogenomtänkt. Därför är

kunskapsspridningen avgörande. Men det viktigaste är att lyfta upp frågorna. För länge har många församlingar och kyrkliga företrädare försökt göra hbtq-frågorna till icke-frågor för att slippa handskas med dem. Vi tycker att det är viktiga frågor, det där med att alla ska känna sig välkomna och att kyrkorna ska inkludera alla som vill söka tron och mötet med Gud. Genom att använda det ganska lösa begreppet ”frikyrkliga” hoppas vi att människor både inom och utanför kyrkan, som har en negativ uppfattning om begreppet frikyrklig, ska få en chans att ändra sig. Namnet öppnar upp för människor från alla samfund att ansluta sig och inspirera varandra. Att avsluta namnet med ”Väst” hoppas vi ska uppmuntra andra att ta efter konceptet och skapa liknande nätverk i alla väderstreck av vårt avlånga land. På så sätt hoppas vi vara med och skapa en kristenhet där alla Guds barn ryms, just sådana som vi är.

LASAROS 12


HÄNG MED EKHO PÅ FESTIVAL, LÄGER & EVENT!

STOCKHOLM PRIDE 27 juli - 1 aug

VÄRMLAND PRIDE 7-12 sept

WEST PRIDE 10-12 juni EQUMENIAKYRKANS KYRKOKONFERENS 14-16 maj

STOLT I LUND 23 MAJ REGNBÅGSFESTIVALEN 3-9 aug

FORTBILDNINGSVECKA I VÄXJÖ STIFT 21 oktober VÄXJÖ PRIDE 4-10 maj

NOOMI 13 6 NOOMI LASAROS 13


QUEERSAMFUNDET OLIVTRÄDET Historia kan ju skrivas på många sätt men för mig började gemenskapen strax efter min prästvigning 2005 då jag och min likaledes nyvigda kollega Lisa Mobrand höll ett föredrag på Pride om queera bibelläsningar i en sprängfylld lokal. Det blev en succé och har återkommit i någon form varje år sedan dess.

lånade vi tanken på en mässa som skapas av deltagarna själva. Några av oss var präster så att vi kunde fira i Svenska kyrkans ordning, och vi fick låna Sankt Jacobs kyrka som gudstjänstlokal. Enkelhet var ledordet för oss, en enkel liturgi med ett inklusivt språk och en förkunnelse som gav röst åt våra egna erfarenheter och bekräftade vårt människovärde. Vi var noga med att ordna ett enkelt fika efteråt för att ge tillfälle till mer informella samtal och gemenskap.

Utifrån detta kom jag att starta en studiecirkel i queera bibelstudier i Högalids församling. Bibelstudierna har flyttat och muterat många gånger sedan dess men de lever än. För mig var det en form av teologiskt Vi organiserade oss i en arbetsgrupp som tog ansvar självförsvar, och den gemenskap som växte fram där för schemat, men det var olika personer som skötte blev grunden för det som skulle bli vår församling. de olika uppgifterna varje gång. Det var viktigt att En församling är inte en inte skapa en hierarki. Mässan ”Enkelhet var ledordet för idégemenskap; den måste blev mycket uppskattad och bygga på relationer. Den hade ofta en församling på 20oss, en enkel liturgi med öppenhet och solidaritet som 30 personer, långt mer än vad ett inklusivt språk och en vi visade varandra där har åtminstone jag hade förväntat varit ovärdelig, inte minst när mig. Vi hade också lyckan att förkunnelse som gav röst jag hamnade i ett mediadrev känna flera begåvade musiker åt våra egna erfarenheter där både min kyrkoherde och som ställde upp och spelade biskop tog avstånd från mig gratis. och bekräftade vårt offentligt. människovärde.” Men som med alla små ideella Queermässan kom till för föreningar så hade vi också ungefär fem år sedan, och växte fram ur behovet att en del problem. Inre konflikter fick några att lämna, finna en gudstjänst där inte minst HBTQ-personer men ansvarsgruppen lyckades ändå förnya sig och skulle känna sig hemma. Regnbågsmässan fanns driva mässan, tills belastningen blev för stor för de få visserligen redan då, men den var inte riktigt vad vi volontärerna och man beslöt lägga mässan på is. sökte, med sin betoning på glamour och påkostade artister. Vi sökte ett enklare, innerligare sammanhang. Men behovet fanns fortfarande och tillsammans med några andra så bestämde jag mig för att ta upp den I den ursprungliga gruppen var vi fem personer, både igen. Vi kontaktade Stadsmissionen och fick låna en hetero och homo, och vi satte ihop en liturgi till en gudstjänstlokal av dem (Bullkyrkan i Gamla Stan). enkel veckomässa utifrån det ratade handboksförslaget. Det var en betydligt mer lättarbetad lokal och vi Denna ordning har sedan prövats och filats på under var noga med att försöka undvika fällan att göra en åren men i stort sett är den fortfarande densamma. gudstjänst för andra. Mycket av inspirationen kom från Allhelgonamässan, som i sin tur sprungit ur tolvstegsrörelsen. Därifrån

Mässan tog sig snabbt igen och vi fick ihop en ny arbetsgrupp och kunde arbeta vidare. Och när jag

LASAROS 14


”Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten.”

beslöt mig för att lämna Svenska kyrkan och mitt prästämbete så öppnade sig möjligheten att starta en MCC-församling i Sverige. Det har inte inneburit några drastiska förändringar. MCC är en mycket öppen kyrkofamilj och tillåter stora variationer i de lokala kyrkorna så det har varit lätt att bygga på vår lokala tradition och fortsätta fira mässa som vi alltid har gjort. I januari hade vi vårt konstituerande möte och är nu officiellt en förening. Arbetsgruppen har blivit styrelse och jag har fått förtroendet från MCC centralt att ordineras som pastor. Jag hade haft kontakter med MCC och fått handledning i processen att bilda en ny församling och konsolidera denna. Vi söker fortfarande vår väg. Det har varit en lättnad för oss att vi inte längre behöver följa Svenska kyrkans ordning. Fastän vi har ett gott nätverk så har det ibland varit svårt att hitta präster (och pastorer från Equmeniakyrkan) som velat celebrera på ideell basis. Många har ställt upp och varit enormt uppskattade men det har varit ett pussel att

fylla schemat. Nu är vi fria att låta lekmän celebrera. MCC är mycket ekumeniskt orienterade och i vår församling finns ett starkt intresse för både ekumeniska och interreligiösa gudstjänster. Vi bygger nätverk med människor av god vilja från olika samfund och religioner. Våra medlemmar har själva en mängd olika religiösa bakgrunder och vi har ett öppet nattvardsbord som inbjuder till nya spännande möten. Men viktigast är att vi är en gräsrotskyrka där allt utgår från deltagarna istället för att gudstjänsten produceras för andra av avlönad personal. Vi har tagit oss namnet Queersamfundet Olivträdet, för att vi kommer från olika håll men har ympats in mot naturen, utan att behöva ge avkall på vår särart. Vår ledstjärna är inte tolerans utan full delaktighet för både HBTQ-personer och andra. För stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten.

LASAROS 15

Text: Niklas Olaison


”Alla människor har många problem, så vem är jag att döma. Alla har sin relation med Gud.” LASAROS 16


LIBANONS HBT-AKTIVISTER DRÖMMER OM EN VÄRLD DÄR DE INTE BEHÖVS Under de senaste åren har den libanesiska HBTrörelsen vunnit ny mark. Men fortfarande skiljer sig attityden mellan stad och landsbygd. Och många vågar fortfarande inte komma ut. Vi har träffat den maronitiske prästen som inte vill döma, och HBTaktivisterna som drömmer om ett Libanon där de inte behövs. Det skymmer i Achrafieya, en stadsdel i centrala Beirut. Några gator härifrån är gatulivet i full gång, men här är det alldeles tyst. På en stenmur sitter jag och en vän. Han slötittar i sin Grinder-app. Jag frågar honom var närmaste person finns. Han kontrollerar och tittar upp med ett lurigt leende.

- Jag accepterar homosexuella personer och ber för dem. Men om en person kommer till mig i bikt kommer jag uppmana den att förändra sitt beteende. Vi kan inte acceptera homosexualitet öppet – det är dolt inom kyrkan, säger fader Fadi Khawand. Han sitter i soffan i den lysrörsupplysta pastorsexpeditionen. Fader Fadi Khawand lärde sig ganska nyligen engelska och letar ibland efter orden när han berättar. Han har en mild uppsyn och talar eftertänksamt.

- Nio meter härifrån, det måste ju vara därinne, säger han och nickar mot byggnaden. Byggnaden vi sitter utanför är maronitkyrkans prästseminarium. Där kommer vi snart att diskutera kyrkans bild av homosexualitet med en präst. Libanon är ett mångreligiöst samhälle där religionen i många fall spelar stor roll för befolkningens agerande. Maroniterna, som är en del av den katolska kyrkan, är den största religiösa gruppen i landet, tätt följt av sunni- och shiamuslimer. Enligt den libanesiska konstitutionen måste presidenten vara maronit. Så maronitsamfundets ståndpunkt borde därför ha stor påverkan på HBT-personers rättigheter i landet. ”Vem är jag att döma” Fader Fadi Khawand är maronitisk präst i Beirut. Han har sex barn och har arbetat länge i kyrkan i stadsdelen Ashrafieya, innan han blev förflyttad till en annan stadsdel där det fanns ett större behov. Fader Fadi Khawand beskrivs som en liberal präst, som öppet vågar tala om HBT-personers plats i kyrkan.

Fader Fadi Khawand, maronitisk präst i Beirut. - Alla människor har många problem, så vem är jag att döma. Alla har sin relation med Gud. Därför ger jag alla människor nattvarden, säger han. Han säger att samma sak även gäller transpersoner inom kyrkan. Även de är välkomna till nattvardsbordet. Men enligt katolsk äktenskapssyn får HBT-personer

LASAROS 17


inte gifta sig i kyrkan.

intima situationer. Något som officiellt sett inte är tillåtet för polisen att göra.

- Vår uppfattning är att man gifter sig för att skaffa barn. Därför kan inte homosexuella par gifta sig. Och utomäktenskapligt sex är förbjudet för alla, säger han. HBT-personer ofta måltavla för polisen Libanon har länge setts som det mest HBT-liberala landet i regionen. I de centrala delarna av Beirut finns en relativt öppen gayscen och i Beirut finns flera organisationer som arbetar med HBT-personers rättigheter.

- De skulle aldrig få titta igenom min telefon, säger Elie Karam. Men många människor är dåligt pålästa om sina rättigheter – och blir religiösa ledarna kan inte rädda i situationen. Och när samma budskap som vi polisen väl har hittat bilder så är det för sent, fortsätter han.

”De ge gör helt öppet, men de kan ge liknande budskap och jobba tillsammans med oss för att föra vidare budskapet till flera religiösa ledare.”

Elie Karam är HBT-aktivist och menar att han inte känner sig otrygg med att vara öppen med sin sexuella läggning. - I Beirut tror jag att 70 % av befolkningen tycker att homosexualitet är okej, säger han. Elie Karam, HBT-aktivist i Libanon

Elie Karam tror att det skulle vara bättre om människor såg på HBT-personer ur ett mer humanistiskt än religiöst perspektiv.

- Man borde inte titta specifikt på vad Koranen eller Bibeln säger i frågan. Tidigare använde man Pauli brev för att hindra kampen för kvinnors rättigheter ¬ ¬- men så läser man ju inte bibeln nu längre, säger Elie Karam. Elie Karam tror inte att det är någon skillnad på bemötandet av HBT-personer beroende på religion. - Det beror nog mer på huruvida man kommer från en konservativ del av landet eller inte, säger han. ”Vi kommer att nå vårt mål till slut” Men en ljusning har skett för HBT-samfundet i Libanon under de senaste åren. Förra året dömde en domare emot att homosexuellt sex skulle vara ”emot naturen” efter att en transsexuell kvinna gripits. Och under 2013 utgav Libanons psykiatriska förbund en rapport där de fastställde att homosexualitet inte är en psykisk sjukdom.

Men så ser det inte ut överallt. Enligt en undersökning som gjordes 2007 var bara tretton procent av Libanons befolkning öppna för HBT-personer. Och HBT-personer blir ofta måltavla för polisingripanden, enligt artikel 534 i libanesiska lagen som förbjuder ”sex som går emot människans natur”. ”Misstänka homosexuella” har stoppats på gatan och fått sina mobiltelefoner genomsökta efter bilder på dem i

De förändringar som skett är till stor del på grund av ett gediget lobbyarbete från HBT-organisationerna i landet. En av de största är Proud Lebanon, som grundades av Bertho Makso år 2013. Organisationen arbetar med psykologisk och juridisk hjälp, HIV-tester och för att öka medvetenheten om HBT-personers situation. De fokuserar nu på syriska HBT-flyktingar och transsexuellas rättigheter. - Det är de mest utsatta grupperna just nu, säger Bertho Makso.

LASAROS 18


Nadia Badran är programkoordinator på organisationen SILC som arbetar med sexualupplysning, HIVprevention och för att stödja HBT-personer.

vilken läkare vi vill, då behövs inte organisationen längre, säger Bertho Makso. En av hans volontärer ser ljust på framtiden.

- Samhället i stort börjar bli mer och mer öppet. Men kommer man från en religiös familj är det svårt att ha modet att vara öppen, säger hon. Organisationen arbetar sedan tio år tillsammans med religiösa ledare från olika religiösa grupper för att diskutera agerandet gentemot HBT-samfundet. - De religiösa ledarna kan inte ge samma budskap som vi gör helt öppet, men de kan ge liknande budskap och jobba tillsammans med oss för att föra vidare budskapet till flera religiösa ledare, säger Nadia Badran, som dock menar att det tagit lång tid att få till stånd detta samarbete.

- Ser man på hur långt vi har kommit hittills, så tror jag att vi kommer att nå vårt mål till slut, säger Jaad Rabbaa. Även Elie Karam ser positivt på utvecklingen i landet: - Jag tror att situationen kommer att förändras och att både kristna och muslimer kommer att ändra sin mentalitet gentemot HBT-samfundet. Men det kommer ta tid, precis som det har gjort i Europa, säger han.

Hos Proud Lebanon har man ett tydligt mål med sitt arbete: - Att stänga. När ingen diskriminering längre sker mot oss på grund av vår sexuella läggning och vi kan gå till LASAROS 19

Text: Evelyn Jones Foto: Hanna Johansson


Vill du bli MEDLEM?

EKHO-rörelsen i Sverige är en ideell rörelse där medlemmarna är oändligt värdefulla. Genom att bli medlem i någon av EKHO:s lokalavdelningar bidrar du till en mer öppen kristenhet, till att skapa öppna gemenskaper där HBTQ-personer kan vara helt och fullt sig själva och ger tyngd åt vår röst i påverkansarbetet inom kristna kyrkor och samfund. Det är ett medlemskap att vara stolt över! I EKHO kan du vara medlem oavsett sexualitet och identitet.

Våra lokalavdelningar är:

EKHO Göteborg EKHO Stockholm EKHO Skåne EKHO Landet runt För mer information och medlemskap, maila oss på info@ekho.se

LASAROS 20


LESBISK PREST I DEN NORSKE KIRKE Jeg er ei norsk, kristen lesbe. Til sommeren skal jeg gifte meg med verdens flotteste jente. Jeg har også et kall om å bli prest, og er nå i ferd med å avslutte min teologigrad. Som prestestudent er jeg veldig klar over uenighetene i Den norske kirke når det kommer til synet på homofili. I dag lever vi med to offisielle syn: Det er de som mener at homofili er synd, og det er de som ikke tror det er synd. Enkelt, men akk så vanskelig. Det er en pågående debatt i Den norske kirke om man skal åpne opp for at samkjønnede par kan få gifte seg. I dag er det kun mulig for homofile par å få en velsignelse (forbønnshandling) i kirken om man har giftet seg borgerlig først. En del prester er villig til dette. Vi har ingen fast liturgi, så det er opp til den enkelte prest å utforme en slik handling. Imens går debatten om man skal åpne opp for likekjønnet vigsel. I 2013 var det 8 av 12 biskoper som ønsket at Kirken skulle vie homofile. På Kirkemøtet (det øverste organet i Den norske kirke) våren 2014 var det 40 % som stemte for å åpne opp for at homofile kunne gifte seg. Debatten er på ingen måte avsluttet, og midt i dette står det mennesker som debatten omhandler.

så forstår jeg det bedre enn noen gang. Skrifttolkning og skriftsyn utfordrer oss, og det er INGEN som har en bokstavelig lesning av Bibelen. Vi tolker det vi leser i lys av Bibelen selv, våre bekjennelsesskrifter, tradisjonen vi står i og livet vi lever i dag. De aller fleste kristne vil ingen mennesker noe vondt, helst vil vi det beste for hverandre. Så når mennesker sier til meg at jeg lever et syndig liv, at jeg bør leve i sølibat, at jeg er uegnet som prest; ja da har jeg vært bestemt på at det skal de ha både rett og mulighet til å mene! Men det går også en grense for meg. For tiden går jeg noen runder med mine verdier og holdninger. Jeg prøver daglig å finne balansen mellom å respektere, tolerere og ikke minst akseptere, andre sine meninger om hvordan jeg lever mitt liv.

”Jeg har opplevd å få nei på jobbsøknader fordi jeg lever i et homofilt samliv.”

For min del, særlig etter at jeg kom ut av det berømte skapet i 2009, har jeg vært klar på at respekten og toleransen skal være det førende når kristne mennesker møtes for å samtale om dette temaet. Vi er jo tross alt kristne, og er det noe vi alle har som mål så er det å følge Guds vilje og vise hverandre nestekjærlighet. Jeg tror vi alle ønsker at mennesker skal føle seg velkomne i Kirken, men klarer vi det? Jeg må tåle og akseptere at det er noen som mener at jeg lever et syndig liv. Etter 6 år med teologiestudier

Som jobbsøkende og snart nyutdannet prest har jeg opplevd å møte motstand. I Norge er det 11 bispedømmer. I tre av dem er det nesten umulig for en prest som lever i et homofilt samliv å få jobb. I en ansettelsesprosess er det normalt et menighetsråd som skal avgi en høringsuttalelse, et innstillingsråd som skal innstille og et bispedømmeråd som skal foreta selve ansettelsen. Motstanden kan komme på alle disse nivåene. Jeg har opplevd å få nei på jobbsøknader fordi jeg lever i et homofilt samliv. Dette nei`et er så mye mer enn et avslag. Å få et nei basert på din legning, det er vondt. Det er som et slag i ansiktet, gang på gang. Det andre sier nei til er mitt liv. Det er et nei til den kjærligheten jeg baserer mitt liv på. Det er et nei til den kjærligheten jeg føler for et annet menneske, som tilfeldigvis er samme kjønn som meg. De sier nei til den lykken jeg deler med det mennesket jeg elsker.

LASAROS 21


”Toleranse handler om å la din neste få rom til å gi uttrykk for sine meninger, uansett hvor uenig man kan være. Men det finnes grenser.” LASAROS 22


Noen ganger så begynner jeg å tvile. På meg selv, min legning og på min identitet. Det får meg til å tvile på den fremtiden jeg bygger med min forlovede. Motstanden får meg til å tvile på alle de gode og lykkelige følelsene jeg har for henne som betyr aller mest i livet mitt. Det er mennesker som får meg til å følge meg skitten, syndig og ond. Jeg tar meg selv i å gå rundt med en skyldfølelse fordi det er mennesker som mener jeg går på tvers av Guds vilje. For å elske feil person, være meg selv og for å leve. Som jeg skrev har jeg vært opptatt av å holde prinsippene om respekt og toleranse høyt i debatter som dette. Toleranse handler om å la din neste få rom til å gi uttrykk for sine meninger, uansett hvor uenig man kan være. Men det finnes grenser; Den klareste grensen er hvis din nestes meninger skader deg eller andre personer fysisk eller psykisk. Om sånne tilfeller oppstår mener jeg begge parter må gå i seg selv. Den som gav uttrykk for sine meninger bør spørre seg om man kunne ordlagt seg på en annen måte som ikke ville skadet den andre. Den som føler seg utsatt for

krenkelse, bør finne ut hvorfor man reagerer som man gjør. Av og til kan man være for hårsår og bør heller trekke seg ut av debatten for en stund. Men hovedansvaret ligger på den som har gitt uttrykk for meningene sine. Hvordan kan vi klare å møte hverandre på tross av sterke uenigheter? Hvordan kan vi debattere menneskers liv uten så såre og krenke hverandre? Hvordan viser vi våre medmennesker nestekjærlighet midt å kampens hete? På hvilken måte kan Den norske kirke stå på trygg grunn gjennom tunge og vanskelige saker som homofilidebatten? For det er vanskelig. Det er sårt. Det omhandler deg og meg, hvordan vi skal leve sammen. Jeg vet at jeg kommer til å bli prest i Den norske kirke og jeg vet det er der jeg hører hjemme. For jeg er veldig glad i kirken min og for meg er det viktigste å peke på Gud i møte med mennesker.

LASAROS 23

Text: Hanne Marie Iaursulëiel Pedersen-Eriksen


GILLAR DU

ÖPPENHET?

GILLA

OSS!

Riksförbundet EKHO finns nu på Facebook! Genom att gilla, ta del av information och dela inlägg bidrar du till att öppenheten blir synlig. Din ”tumme upp” är viktig! www.facebook.com/riksforbundetekho

LASAROS 24

Profile for Riksförbundet EKHO - kristna hbtq-personer

Lasaros nr 1 2015  

Lasaros är Riksförbundet EKHO - kristna hbtq-personers medlemstidning. En tidning som vill inspirera, utmana och ge hopp!

Lasaros nr 1 2015  

Lasaros är Riksförbundet EKHO - kristna hbtq-personers medlemstidning. En tidning som vill inspirera, utmana och ge hopp!

Advertisement