Issuu on Google+

selections 2002–08

isbn 978–91–633–2223–5


Pictures in order of apperance 1. Anette 2. Shoot-Out 3. Gymnastic 4. Inside 5. The Way 6. Gothic Lolita 7. Surrounding Area 8. Paradise Lost 9. Ghost Walk 10. Summerchild 11. Mothers Balcony 12. Black Hole Sun 13. The Wedding 14. Cherry oh Baby 15. Girl with a Stick 16. Leopard 17. The Fire 18. In the Window 19. The Beach 20. Two Addicts in the Sun 21. Playing by Myself 22. Mimic Octopus 23. Lido 24. White Tiger 25. On the Bench 26. Trying to Hide 27. Pasi, Outside the Window


Isbn 978–91–633–2223–5 For further information please contact Crystal Palace Telephone + 46 8 32 28 50 Email info@crystalpalace.se Internet crystalpalace.se jennykallman.se Address Karlbergsvägen 44 SE–113 62 Stockholm Sweden Epilog Andrzej Tichý Design Research and Development Calligraphy Marianne Pettersson–Soold Prepress Jeanette Andersson Print Kristianstads boktryckeri 2008


10. Det kontinuerliga mot det avgränsade. Oändlighet och ändlighet. Stämmer det att oändligheten förutsätter det ändliga? Såsom kunskapen okunskapen? Eller samvaron ensamheten? Betyder det att dessa bilders verkligheter förutsätter dessa bilder? En grundläggande problematik: Uppfinnande eller upptäckande? 11. Två ord dyker upp: provisorisk evighet. De återfinns i Bruno Schulz Sanatoriet timglaset: ”Då blev världen orörlig ett ögonblick, stod där andlös, bländad, ville hel och hållen gå in i denna bedrägliga bild, i den provisoriska evighet som öppnats för den.” 12. Frestas att försöka återskapa själva konstruktionsmomentet – snett uppifrån, grågrön fond bakom vita körsbärsblommor och mellan dessa någon som tappat något, någon som firar något – liknande vinkel, en mörk håla omgiven av grönt i skiftande nyanser och på gränsen mellan det mörka och det gröna något rosa, något blått och något vitt, några små människor som ser på något därinne i det mörka – så fortsätter det, återkommande mönster, krukväxtgröna, bleka skogspartier, vitt i alla dess skepnader, världarnas beröringsyta, kommunala anläggningars magi (är detta en styrande princip?), och ibland mer rättframt: Någon döljer något. Något händer mellan några som är någonstans och ser på något, någon tar del av något, någon rör sig mot eller bort ifrån något, någon förhåller sig till någon annan, liknar någon. Något händer här. Någonting finns här.

Andrzej Tichý, bosatt i Malmö, är författare till romanerna Sex liter luft (2005) och Fält (2008).


10. The continuous against the clearly defined. Infinity and finiteness. Is it true that infinity presupposes the finite? As knowledge does ignorance? Or togetherness solitude? Does it mean that the reality of these pictures presupposes these pictures? A fundamental problem remains: invention or discovery? 11. Two words crop up: makeshift perpetuity. They’re found in Bruno Schulz’s The Sanatorium at the sign of the Hour-Glass: “Then the world was momentarily still; it stood out of breath and dazzled, wanting to be completely at one with that illusory picture, that makeshift perpetuity that had opened up to it.” 12. The temptation of trying to recreate the moment of construction – diagonally downwards, grey-green background behind white cherry blossom, and between these someone who has lost something, someone celebrating something – similar angles, a dark whole surrounded by green in shifting nuances and on the border between the dark and the green, something pink, something blue and something white. Some small people who see something there inside the darkness – and so it continues, repeating patterns, pot-plant green, faded woodland, white in all its guises, a point where worlds meet, the magic of municipal construction, (is this a governing principle?), and sometimes more straightforward: Someone is hiding something. Something happens between someone who is somewhere looking at something; someone takes part of something, someone moves towards or away from something, someone remains with someone else, resembles someone. Something happens here. Something exists here.

Andrzej Tichý, based in Malmö, is the author of the novels Sex liter luft (2005) and Fält (2008).


en ensamvaro, en oförmåga att fokusera det förment centrala. Förment därför att det centrala här är just det faktum att det inte syns. Eller kan någon peka ut en styrande princip? 3. Att likna sin verklighet. Dessa bilders mimikry? 4. Försök låta betraktaren (som händelse – som ting) avslutas eller dö/nej/eller falla samman under sin egen tyngd och/nej/en obegriplig tvåsamhet och en ensamhet riktad mot någonting annat än/nej. 5. Alain Robbe-Grillets antiessentialism. Aversionen mot (myten om) djupet ersätts här av en dito mot fokus, klarhet och kanske mot verisimilitude. Min hjärna travesterar: Thus the photograph functioned as a trap in which the artist captured the universe in order to hand it over to society. Men vi kan inte fånga in, och härska över, det som vi bara anar. Vi låter bli det stora arbetet att erövra naturen och mångfaldiga den mänskliga makten. Ingen hybrisproduktion, ingen expansionism. Men hur? 6. Att vara här. Som en del av att vara där. 7. Ingen kontrollerande skoptofili, inga kvästa libidon? 8. Någonting är i vägen och jag vill att det stannar där, som en påminnelse, sann eller inte, om att ögat – dess svarta rum – inte har något med saken att göra/inte är en styrande princip. 9. Någon annanstans uppmanar man mig att lyfta blicken och se mig omkring i rummet: Notice how things change in appearance as they are further away from you: parallel lines in the floor seem to move closer together; horizontal edges appear to slant; textures compress; details become harder to see. Hur sant är detta? Och: hur fattbar är skillnaden mellan ett här och ett där, mellan ett synfält och en verklighet?


At an evasive get-together, together alone, an inability to focus on the supposed centre. Supposed because the central thing here is the fact that it is not seen. Or can anyone point out a governing principal? 3. To resemble a reality. The mimicry of these pictures? 4. Try and let the onlooker (as an incident – as a thing) come to an end or die/no/or collapse under its own weight and/no/an inexplicable togetherness and a loneliness pointed at something other than/no. 5. Alain Robbe-Grillet’s anti-essentialism. The aversion of (the myth of) depth is replaced here with ditto against focus, clarity, and also perhaps against verisimilitude. My brain traverses: thus the photograph functioned as a trap in which the artist captured the universe in order to hand it over to society. But we cannot capture, and dominate that which we merely sense. We put an end to the great work of conquering nature and multiplying man’s power. No hubris production, no expansionism. But how? 6. To be here. As a part of being there. 7. No controlling scoptophilia, no suppressed libido? 8. Something is in the way and I want it to stay there like a reminder, true or false, of the fact that the eye – its dark chamber – has nothing to do with it/isn’t a governing principle. 9. I’m urged to lift my gaze somewhere else and glance around the room: notice how things change in appearance as they are further away from you: parallel lines in the floor seem to move closer together; horizontal edges appear to slant; textures compress; details become harder to see. How true is this? And: how conceivable is the difference between a here and a there, between a field of vision and a reality?


Någonting här

0. ”Händelser och ting antingen avslutas eller dör eller faller samman under sin egen tyngd och när jag betraktar dem och beskriver dem är det bara för att de bryter ljuset över sig, gestaltar det och ger det en form som vi är i stånd att begripa”, skriver Andrzej Stasiuk i Världen bortom Dukla. 1. Någonting gestaltar ljuset. Gräset möter gruset möter vattnet figurer, kroppar, skuggor. En form som vi är i stånd att begripa. En röd clownnäsa mellan flödande solljus och ett av mörker omgärdat barskåp. Jag vet inte. Hur gör jag när jag vill begripa en vit tiger? Och vilken av dem? En kvist i vägen, ett tillvarataget avstånd. Vad är det jag frågar? Vilken fråga är begripandet ett svar på? 2. Varför är ingen fråga. Varför är en uppskrämd katt som väser åt vindens lek, åt ominösa skuggors spel. Åt suddiga masker, åt en hängd människa som fortsätter sin klättring, åt en hätsk bläckfiskflicka och hennes offers mimikry – de dubbla hästsvansarna som förenar dem, den mindre flickans förvandling från olik till lik. Åt kärleksstigma, bortvända ansikten och ryggars tydliga tal. Åt en undanglidande samvaro,


Something Here

0. “Incidents and things either come to an end or die; or collapse under their own weight and when I look at them and describe them, it is because they refract the light over themselves, shape it and give it a form that we are able to grasp,” writes Andrzej Stasiuk in Världen bortom Dukla [The World Beyond Dukla]. 1. Something shapes the light. The grass meets the gravel meets the water: figures, bodies, shadows. It is a form we are able to grasp. A red clown’s nose between abounding sunlight and a cocktail cabinet engulfed by darkness. I don’t know. What do I do when I want to evoke a white tiger? And which one? A twig in the way, a utilisation of distance. What is it I am asking? To which question is “evoking” the answer? 2. Why is not a question. Why is a frightened cat hissing at the playing wind, at the ominous games of shadows. At blurred masks, at a person that’s been hung but still keeps climbing, at a malicious octopus girl and the mimicry of her victim – the double pony-tails that bring them together, the smaller girl’s transformation from unlike to like. At the stigma of love, a face turned away and the clear signal of a back turned towards you.


by Andrzej TichĂ˝


R&D | The Works of Jenny Källman