#21 Tid by Rebecka Adin

publik JMG-studenternas magasin

Nummer 21, december 2019

Tema: Tid

”Jag är ett Yolo-projekt” Fröken Ur går aldrig ur tiden

En vecka utan skärm Syfilis uppgång och fall

Om tiden inte finns

Karakou- För Evigt

Möt Martin Schibbye

Ledare

Magasinet Publik MEDAN ATT VÄNTA på bussen i fem

“Ring in det nya och ring ut det gamla i årets första, skälvande minut. Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningens till oss som famla.” ORDEN ÄR HÄMTADE ur den svenska

översättningen av Alfred Tennyssons dikt Nyårsklockan. Varje år hör vi den läsas upp genom tv-rutan strax innan tolvslaget. Tidens makt över våra liv är aldrig så märkbar som när det nya året tar sin början och det gamla året får sitt slut. Ändå fortsätter vi att hälsa det nya året välkommet. För vad kan vi annars göra? Tiden kommer att fortsätta framåt med eller utan oss, precis som visarna på klockan som vi själva konstruerat för att materialisera tidens gång. ATT TIDEN TAR bitar av våra liv och gör dem till sitt är uppenbart när vi hela tiden jagar efter klockan. I vårt moderna samhälle idag där många lever med blicken ner i skärmar större delen av dagen, upplevs tiden i block av prioriteringar som dagligen ska göra så att livet hela tiden blir så som det borde vara. Bara tanken på att leva utan skärm är skrämmande. Det blir till ett socialt experiment där utgången blir att du kanske gör helt nya upptäckter i livet.

minuter kan kännas som en evighet, kan tanken på Dawit Isaaks 18 år i fängelse utan rättegång kännas fullständigt ogreppbart. Vad gör en person på sådan liten yta under så lång tid för att hålla sig flytande? Andra lägger tiden på att finna svaret på just den frågan. ERNST BILLGREN frågar sig vad vi lägger all tid på och varför vi inte hinner ta oss tid att koka äppelmos, med andra gör allt för att stoppa tidens gång. Till exempel väljer flera miljoner människor i världen att frysa ungdomen så långt det går med olika injektioner, uppstramningar och ingrepp på sin kropp. Andra hävdar att tiden inte finns. Det enda som existerar och betyder något, är nuet. MAGASINET PUBLIK ges ut för 21 gången. Temat är tid. Samtidigt som vi gläds över att få producera kvalitativa reportage och läsvärda berättelser, undrar vi själva i redaktionen hur vi ska hitta tiden att producera ett magasin mellan uppsatsskrivningar och andra jobb. Kanske handlar det om prioriteringar, kanske om att tiden är mer än bara sekunder och minuter, det är en del av livet. Så ta en stund och njut av höstens nummer av Magasinet Publik. Det är värt tiden.

CHEFREDAKTÖR

Rebecka Adin ANSVARIG UTGIVARE

Clara Fritzon SKRIBENTER

Rebecka Adin, Akiko Ahlstrand, Madeleine Laine, Alva Nyblom, Amanda Pettersson, Karin Zwinkels, Hanneloes Gretzel OMSLAGSBILD

Hanneloes Gretzel HEMSIDA

www.magasinetpublik.se KONTAKT

magasinpublik@gmail.com facebook.com/magasinetpublik OM MAGASINET

Magasinet Publik är ett samhällsmagasin som produceras av JMGstudenter. I varje nummer väljer vi ett nytt tema och skriver om intressanta livsöden och samhällsfenomen i alla kategorier. UTGIVNING

Två gånger per år. UPPLAGA

150 exemplar TRYCK

Rebecka Adin CHEFREDAKTÖR

Tregraf

Publik

#21-2019 Tema: Tid

Karakou för evigt

En vecka utan smartphone

AV: AMANDA KARLSSON

AV: AKIKO AHLSTRAND

Möt det snabbt stigande uppsalabandet Karakou som pratar om deras turné och kommande album med samma namn: För Evigt. s.14-17

Akiko testar utmaningen att leva utan skärm i en hel vecka. Vad gör man med tiden som blir över? s.10-13

Krönika: Fröken Ur AV: ALVA NYBLOM

Alva Nyblom fascineras av Fröken Ur, Telias äldsta tjänst som fortfarande är i bruk. s.9

”Jag är ett Yoloprojekt”

Journalistintervjun

AV: MADELEINE LAINE

Molly Grönroos har injencerat preparat i kroppen sedan 18 års ålder. Följ med på ett innifrånperspektiv i jakten på evig ungdom. s.6-8

AV: REBECKA ADIN

Möt Martin Schibbye, journalisten som satt fängslad i Etiopien i 438 dagar och nu skrivit en bok om Dawit Isaak. s.26-27

Om tiden inte finns Syfilis uppgång och fall Dharman Ödman är zenbuddhistisk AV: KARIN ZWINKELS

präst som flera gånger upplevt vad han beskriver som uppvaknanden, som har påverkat hur han ser på tid. Det har fått honom att inse att det är viktigt att vara i nuet. s.18-20

AV: HANNELOES GRETZEL

Syfilis resa genom seklen präglas av identitetskris, passivitet och förtryck. Följ med på en historisk beskrivning av en av våra allra mest ökända könssjukdomar. s.22-25

REDAKTION

Hej! Här är vi!

Du kanske undrar vad vi gör när vi får en stund över?

Rebecka Adin ”Händer aldrig. Då har jag glömt något.”

Alva Nyblom ”Dagdrömmer eller lagar mat.”

Karin Zwinkels ”Får beslutsångest över vad jag ska göra.”

Madeleine Laine ”Städar, filosoferar eller sjunger.”

Hanneloes Gretzel ”Lyssnar på Whitney Houston. Obviously.”

Akiko Ahlstrand ”Blir rastlös och greppar närmsta skärm.”

Amanda Pettersson ”Försöker lära mig spela piano.”

MEDIESVEPET

SVT granskas av Journalisten

Tidningen Journalisten har gjort en granskning av SVT. Detta sedan anställda larmat om bristande ledarskap, mobbing på arbetsplatsen och en omorganisation som bland annat beskrivs som en ”identitetskris”. Larmet kom efter att Journalisten besökt SVT- huset i Stockholm för ett reportage. Kort efter besöket kontaktade flertalet journalister tidningen för att vittna om problemati-

ken. Tidningen Journalisten har beskrivit händelsen som något de aldrig varit med om förut. ”Aldrig har vi fått så många mejl och telefonsamtal från en arbetsplats.”, skriver de i sitt reportage Larmet från tv-huset. Efter granskningen har debatten fortsatt i sociala medier och tidningar, bland annat lyfts mycket kritik mot att lokaljournalistiken utarmas i och med omorganisationen och att färre personer ska göra mer på redaktionerna. SVT:s vd Hanna Stjärne slår ifrån sig kritiken mot omorganisationen och säger till tidningen Journalisten att företaget hela tiden ”jobbar med vad som är mest relevanta nyheterna för tittarna”.

Svt:s vd Hanna Stjärne

Foto: Janne Danielsson/SVT

Flera tidningar lägger ner 2019 Under året har flera tidningar i landet fått lägga ner eller göra om sin verksamhet. Bland annat köptes Alingsås Tidning upp av Stampen Media efter konkurs. Tidningarna Östra Småland och Nyheterna lades ner av ägarna Gota Media under november med hänvisning till det ekonomiska läget. Håkan Juholt, tidigare socialdemokratisk partiledare, och som arbetade under 80-talet som journalist på tidningen Östra Småland skriver i tidningens sista krönika: ”Det är inte en tidning som läggs ned. Det är ett samhälle som dör”. En annan uppmärksammad nedläggning var gratistidningen Metro som i mitten på augusti valde att lägga ner verksamheten efter att ha givit ut sin sista gratistidning i tryckt format under våren. Sveriges äldsta rockmagasin, Close up Magazine, var också en av de många tidningar som stoppade pressarna under hösten. ”I dessa Spotifytider anses papperstidningar i vissa kretsar vara fullt jämförbara med ånglok, zeppelinare eller faxapparater, vilket har fått till följd att det blivit svårare och svårare att få in annonser från skivbranschen.”, kommenterade chefredaktören Robban Becirovic på magasinets sociala medier.

MEDIESVEPET

Foto: Magnus Bergström

Swedbankgranskare vann Stora Journalistprisets ”Årets avslöjande”

Den 21 november hölls årets upplaga av Stora Journalistpriset. Bland annat gick priset ”Årets avslöjande” till Uppdrag granskning och journalisterna Per Agerman, Joachim Dyfvermark, Axel Gordh Humlesjö och Linda Larsson Kakuli för granskningen av Swedbank. Motiveringen från juryn löd: ”De gör rent hus med banken som var tvättomat för aktörer högst upp i den kriminella näringskedjan”. Under november månad var Uppdrag granskning åter aktuella med ett nytt avslöjande om misstänkt penningtvätt. Denna gång gällde det SEB. Magasinet Publik intervjuade Linda Larsson Kakulis om hennes insats i granskningen av Swedbank i förra numret.

P3 släpper fokus på unga lyssnare I oktober blev det klart att P3 kommer att göras om från grunden. Sveriges radios ungdomskanal kommer gå ifrån den nuvarande målgruppen och istället bredda sig mot en mer åldersöverskridande publik. Program kommer att tas bort och istället ska kanalen satsa mer på ”underhållande musik- och samhällsjournalistik för den kräsne lyssnaren”. Anledningen till den strategiska omläggning är att man märker ett växande intresse för P3:s olika poddar, där lyssnarna varierar brett i ålder.

Foto: Piuxabay

”Hela jag är ett YOLO-projekt” - Molly Grönroos är inte rädd för att testa nya skönhetsbehandlingar

REPORTAGE

Åldrandet kan vi inte stoppa. Rynkor är genetiskt och en oundviklig del av att bli äldre. Antingen accepterar vi att det inte går att se ut som tjugo resten av livet eller så gör vi något åt saken. Kanske köper vi en anti-age kräm och hoppas på det bästa. Kanske tar vi steget längre och bokar tid för en rynkbehandling. Molly Grönroos, 32, valde det sista alternativet. Text & Foto: Madeleine Laine

– Testa den där, den är jättegod! Molly Grönroos föreslår att jag ska testa en kardemummalatte med grädde på toppen. Hon ler varmt och förklarar att hon är lite av stammis på det här stället. Vi slår oss ner vid ett bord och Molly tar en sipp på sin sockerfria vaniljlatte.

– Det ska bli som ett naturligt ansiktslyft. Det tråkiga men den här behandlingen att det tar fyra månader innan man ser resultat, men den ska starta igång den naturliga kollagenproduktionen i ansiktet. För oppningsvis ser jag ut som ett barn om fyra månader, säger Molly och skrattar.

REDAN SOM 18-ÅRING testade Molly att injicera fillers i läpparna. Hon hade sen en tid tillbaka känt sig missnöjd med sitt utseende och kände en press på att leva upp till samhällets skönhetsideal. – Innan var jag väldigt kraftig, jag vägde 120 kilo och mådde inte så bra med sig själv. Då började jag göra andra saker med mitt utseende för att kompensera. På den tiden var det inte vanligt med injektionsbehandlingar och Molly gick till ett ställe som varken hade åldersgräns eller certifikat. Men det var billigt, Molly blev nöjd och fortsatte. Då fanns det en viss skam i det och Molly drog sig för att berätta för andra att hon gjorde det. Idag är det tvärtom och något av det första Molly säger till nya människor. Det är ett stort intresse och Molly är inte rädd för att testa nya behandlingar. – Jag är öppen för alltihopa, hela jag är ett yolo-projekt. Blir det lite ojämnt går det alltid att fixa.

VI KAN INTE stanna i tiden eller bli yngre, likt Benjamin Button. Ålder är en naturlig del av livet ändå instämmer Molly att det är något som skrämmer henne. Hon nickar med sånt eftertryck att hennes blonda lockar studsar. Tidigare hade hon enbart använt fillers för att öka volymen i ansiktet men när Molly hade fyllt 30 år upptäckte hon de första rynkorna i pannan. Då började hon injicera botox som är ett starkt muskelavslappnande medel. – Rynkor är ju ingenting jag vill ha, säger hon bestämt och tar en sipp på sin kaffe.

MOLLY PEKAR MED EN av hennes röda naglar på pannan och på ögonbrynen. Hon berättar att hon alltid gör botox på tre områden varje gång. Sedan lägger hon även fillers i läpparna och runt hakan. Häromdagen testade hon även en laserbehandling som ska reducerade rynkor.

”Ett tag var jag lite blind, jag gjorde jättemycket så det var inte fint. Där var jag glad att min mamma sa lite snällt att jag borde vänta ett tag.” TILL VARDAGS ARBETAR Molly på rättspykiatrin. Hon tycker att det är tråkigt att många har förutfattade meningar om injektionsbehandlingar, att det skulle vara en del av en bimbokultur och att det är lika med att man skulle vara dum. Det är

en besynnerlig parallell att dra och hon förstår sig inte på den kopplingen. Molly menar på att det är bra det finns möjlighet att kunna korrigera något man är missnöjd och hon förespråkar andra att testa det. Hon beskriver sig själv som en pionjär i sin vänskapskrets där hon har peppat andra att ta steget men höjer samtidigt ett varningsfinger. Det är lätt bli lurad av sin egen spegelbild och undra vad mer man kan förbättra. – Ett tag var jag lite blind, jag gjorde jättemycket så det var inte fint. Där var jag glad att min mamma sa lite snällt att jag borde vänta ett tag. Sedan menar Molly på att det är ett stort problem i samhället att många unga tjejer börjar med botox alldeles för tidigt. – Ibland kan jag bli lite rädd eller bekymrad när väldigt unga människor gör det. De har inte det behovet, sen är det upp till mig att avgöra det men... Jag kan inte förstå syftet med bara. DÄREMOT SER Molly att det finns en trend bland just kvinnor att göra injektionsbehandlingar och tror att det kan bero på att det inte är så accepterat för män att använda skönhetsprodukter och att göra modifikationer utseendet. Det är också från män som Molly har fått mest motstånd från kring sina skönhetsbehandlingar. – Jag har hört jätteelaka saker, många gånger från killar. ”Har du blivit misshandlad”, ”gått in i en dörr”, ”kvack, kvack” är också vanligt. Men det är från killar, inte från tjejer. De är bara positiva och nyfikna.

ATT DET FINNS ETT INTRESSE kring skönhetsbehandlingar är ingen hemlighet. Molly är långt ifrån ensam om det här intresset. Enligt en rapport från Konsumentverket från 2017 är botox-och fillersbehandlingar den tredje populäraste skönhetsbehandlingen i Sverige. MOHAMMED AL-KHAFAJI, tandläkare och injektionsbehandlare, bekräftar populariteten. Till honom kommer allt från hemmafruar till mc-knuttar. Det går inte att generalisera hans kundkrets då spektrumet är så stort. Däremot ser Mohammed samma glädje hos alla han har behandlat. – De mår psykiskt bättre på något sätt. De kommer in när de haft ett ohälsosamt liv. Och ser man piggar ut mår man piggare. Det går hand i hand. Idén att bli injektionsbehandlare väcktes för några år sedan när han och några tandläkarkollegor bestämde sig för att utöka sin kunskap på arbetsmarknaden, och eftersom de redan hade kunskap i det estetiska, bestämde de sig för att utbilda sig till injektionsbehandlare. – Det är estetiskt. Man får en tillfredsställelse av att göra något så fint. ENLIGT MOHAMMED ÄR Sverige en av Europas bästa länder på just injektionsbehandlingar. Han ser också industrin håller på att bli bättre och branschen är på väg att lagföras, men fortfarande finns det en del salonger som saknar kompetens. Mohammed menar på att man aldrig ska kompromissa om priset. Det måste vara kvalité. – Det går inte att riskera något i ditt ansikte för pengarnas skull. MOLLY TRYCKER precis som Mohammed

på att det är viktigt att stämma av att behandlaren har utbildning. Molly berättar att hennes svägerska gjorde en läppinjektion hos en oerfaren behandlare som slutade i katastrof. – Hon såg ut som att hon hade blivit

Molly Grönroos.

misshandlad, säger Molly och ser lite bekymrad ut när hon tänker på minnet. Om behandlingen inte blir som man tänkt sig går det oftast att korrigera i efterhand, men det är tråkiga pengar att lägga på något som redan kostar en slant. Att hon själv lägger en hel del pengar på sina behandlingar är inget som bekymrar henne. Tvärtom. Det är ett aktivt val Molly har gjort. Däremot kan hon bli ledsen på de som ifrågasätter beslutet. För Molly är behandlingarna en investering i sig själv och sitt välmående. – Alla har vi någon form av osäkerhet, om man då kan korrigera det för 2500 kronor och känna sig som en ny människa - varför inte? TIDEN SPRINGER iväg och hon dricker upp det sista av sin vaniljlatte. Vår tid är strax slut, Molly ska nämligen iväg och göra fransarna nu. Hon ler varmt innan hon vinkar hejdå och försvinner ner för gatan med sin handväska i lack bekvämt guppande i armvecket.

Foto: Madeleine Laine

BOTOX/BOTULINUMTOXIN • Injektionsbehandling som blockerar den nervsignal som gör att en muskel dras samman vilket gör att linjer och rynkor mjukas upp och blir mindre synliga. • En av de vanligaste medicinska estetiska behandlingarna. • 2014 utfördes cirka fem miljoner behandlingar världen över.

FILLERS

• Används bland annat vid ansiktskonturering, läppförstoring och behandling av rynkor. • De vanligaste behandlingsområdena med fillers är ansikte, hals och händer, vilket ger ett fylligare, slätare och ungdomligare utseende. • En av de mest populära estetiska behandlingarna eftersom de ger direkt resultat samtidigt som de innebär låg risk och begränsad konvalecens.

Källa: Akademikliniken

KRÖNIKA

Alva Nyblom: Fröken Ur går aldrig ur tiden

�

AG HAR ALLTID klocka på mig, nu för

tiden. Utan ett armbandsur känner jag mig naken, blottad, lämnad åt mitt öde. Hur ska jag veta vad klockan är? Jag vill inte behöva ta upp mobilen ur fickan varje gång, även om det nu så här i vintertid, är enklare än att dra upp tre lager tröja för att blottlägga en liten urtavla på min handled. Armbandsuret är dessutom mycket merpålitligt än en mobiltelefon! När den så kallade smarta mobilen dör i minusgraderna, eller under somrarna måste ligga långt ifrån både vatten och för mycket värme, då tittar min klocka på mig som om ”vad är det där? Jag klarar vatten och njuter av solen lika mycket som du!”. JAG MINNS FÖRSTA gången jag fick en klocka. Det var väl i åldern då man förväntas lära sig utläsa tiden. Jag och min lillebror fick varsin, det var säkert på jul. Mitt minne sviker mig när jag försöker komma ihåg hur klockan såg ut, men jag tycker mig förnimma ett armband av plastigt tyg. Ett sånt där som bara går att klippa av med häcksax. I rött och rosa, kanske lite orange. Inte heller kommer jag ihåg om jag faktiskt kunde klockan eller inte, men jag vet att pappa visade hur jag skulle ställa klockan så att den visade rätt tid. Sedan visade han hur jag och min bror (som definitivt inte kunde läsa klockan vid tillfället) skulle ta reda på vad klockan var.

I en tid där alla allt osmartare människor kollar klockan på sina allt smartare mobiltelefoner, ter sig Fröken Ur vara medeltida. Alva Nyblom funderar över om det är så konstigt att ha kvar henne, även om det skulle vara av nostalgiska skäl? Pappa knappade in 90-5010 på vår trådlösa hemtelefon och tryckte på högtalaren. Jag ringer samma nummer nu. En kvinnlig röst svarar: – Tjugosjätte november. Sjutton, fyrtiotre och fyrtio. Ett pip följer för att markera sekunden exakt. MEN FRÖKEN UR har inte alltid låtit som hon gjorde 1934, när tjänsten först såg dagens ljus. Rösten som hörs när du lyfter luren för att få reda på den exakta tiden, har bara upplyst det svenska folket sedan den åttonde mars 2000.

”Fröken Ur har numera en pricksäkerhet som mäter mindre än en sekunds felmarginal, om någon skulle vilja veta exakt.”

JAG FUNDERAR EN hel del på tid och om det verkligen var bättre förr. Kläderna var tveklöst vackrare, jularna vitare (det vill säga vita alls), allt förväntades ta den tid det tog. Det känns som att folk stressade mindre. Man kunde – var tvungen att – ta sig tid att ringa en Fröken Ur för att ta reda på vad klockan var och sedan gå och vrida upp farfarsklockan. Jag vet, jag romantiserar. Det har jag alltid gjort. Men jag måste ändå säga, att jag – i min nostalgiska, romantiserade värld – verkligen uppskattar att en sak som Fröken Ur får finnas kvar. Må så vara i digital form. Må det vara endast vi nostalgiker som ringer för att försäkra oss om att hon är kvar. Tiden går, på gott och ont. Och skulle man tappa bort den, är det bara att ringa 90-5010.

Prick klockan elva på förmiddagen, tillträdde Johanna Hermann Lundberg som det nya millenniets Fröken Ur. Samtidigt digitaliserades Fröken Ur, och installerades hos Statens provnings- och forskningsinstitut i Borås. Det är Telias äldsta produkt som fortfarande används! Pipet som följer efter att rösten tydligt förklarat vad klockan är, lades till för att minska felmarginalen, som var upp emot tio sekunder. Fröken Ur har numera en pricksäkerhet som mäter mindre än en sekunds felmarginal, om någon skulle vilja veta exakt.

REPORTAGE

Jag testade att leva

Årets julklapp är en låda att lägga undan sin mobil i. Samtidigt spenderar svenska ungdomar tid motsvarande en hel arbetsvecka på internet. Akiko Ahlstrand gav sig på uppdraget att leva utan sin smartphone i en vecka för att svara på frågan – vad gör man med tiden som blir över? Text: Akiko Ahlstrand. Illustration: Alva Nyblom.

Inledning

Jag anmälde mig snabbt frivilligt när idén om att lägga undan sin mobil i en vecka kom upp på redaktionsmötet. Påverkad av den senaste tidens skärmtidsdebatt hade jag redan legat vaken många nätter och tänkt på vad tekniken egentligen gör med oss. Framför allt det sjuka i att vi helt förbehållslöst skänker bort vår tid och våra hemligheter i utbyte mot, ja, vadå egentligen? Tidsfördriv? Fri tillgång till kultur och information? Eller helt enkelt bara för att någon signal i hjärnan gör att vi inte kan låta bli att scrolla? Men trots att jag på senaste tiden gått runt och proklamerat att det bästa nog vore att delete:a internet NU så bär även jag på internetromantik. En stor del i att jag ville göra det här experimentet handlar nämligen om nostalgi. Min bild av internet under tidigt 2000-tal är löjligt skimrande. Åh, att bli ihop med sin första pojkvän över MSN, åh, pay-offen första gången ett youtubeklipp hade buffrat klart, åh, alla diskussionsfo-

rum jag hängde på innan flashback och 4chan gav hela genren dåligt rykte, all kultur och humor och politik som jag hittade och som formade mig. Det fanns dock en avgörande skillnad: fram tills jag fick min första iphone var allt detta begränsat till en stationär dator, där mina föräldrar med illa dold oro gled omkring bakom ryggen på mig och hade bestämt att jag max fick sitta två timmar på vardagarna och fyra timmar på helgerna vid datorn. Enligt Internetstiftelsen la svenska ungdomar (16-25 år) i genomsnitt 40 timmar i veckan på internet år 2016. Jämfört med det känns mina maximalt 18 timmar i barndomen och tidiga tonåren väldigt blygsamma. Jag vill undersöka vad som händer om jag återigen begränsar mitt internetanvändande. Ett första steg är att helt lägga undan min smartphone.

Förberedelser Jag plockar fram en gammal uppfällbar Sony

Ericson som legat i ett skåp sedan jag hittade den i mina föräldrars förråd och beslöt att rädda den. För att experimentet ska vara värt något tänker jag att jag inte ska berätta för alla jag känner att jag gör det – jag vill inte få alla messengermeddelanden på sms istället. Jag skriver dock några rader tillmin familj och mina närmsta vänner som har anledning att vilja kunna få tag i mig snabbt. Svårast blir det att berätta för min styvpappa som bor i Istanbul. Vi sköter nästan all vår kontakt via whatsapp, vilket ju inte kommer gå nu. Jag frågar om vi kan bestämma en tidpunkt då jag kan se till att vara inloggad på skype på datorn så att vi kan ringa istället, och hoppas att han hinner svara innan mobilen ska stängas av.

Experimentets första dag

Jag stänger av iphone:en efter att ha skickat ett snabbt meddelande till mamma med mitt nya, tillfälliga nummer. För nödlägen. Kan inte låta bli att känna att det är lite befriande det här, att liksom inte behöva höras och kolla läget

en vecka utan min iPhone hela tiden. Ring om det är något, annars ses vi nästa vecka, typ. Precis på väg ut genom dörren tornar ett gäng vitkepsade figurer upp sig för mitt inre. Fan, jag har ju min västtrafikbiljett i en app på telefonen. Inte tänker jag betala böter när jag nu unikt nog har köpt en biljett. Irriterat slänger jag ner den avstängda iphonen iväskan trots allt och tänker att den väl får följa med då, men bara avstängd på väskbottnen, som om den vore en pappersbiljett. Dagens föreläsning är hejdlöst tråkig, så det är inte utan avundsjuka jag tittar runt på alla som sitter med sina mobiler eller datorer framför sig och kollar facebook, online-shoppar eller spelar hearthstone. När föreläsaren säger att vi ska skriva 2500 ord på hemtentan känner jag ett akut behov av att googla hur många sidor det är egentligen. Det är först senare jag kommer på att jag kan använda mitt eget huvud och erfarenheter för att räkna ut det: förra veckan skulle vi skriva 4000 ord, så om jag bara delar det på hälften och så vidare…detsamma sker i mataffären senare. Istället för att bara googla upp något recept får jag fundera lite; vad fan är gott egentligen? Vad brukar jag äta ens? Det leder mig till den drastiska slutsatsen att google nog gör oss lite, lite dummare. Eller i alla fall gör att vi tränar vårt minne och använder vår logik mindre. Kvällen är det jag haft allra mest ångest över. I två års tid har jag alltid somnat med samma podcast i öronen. De flesta nätter har podden rullat på tills jag vaknar på morgonen (eller allt som

oftast, mitt i natten av en jingel eller extra hög reklamsnutt). Nu ska jag bara lägga mig rakt upp och ner i tystnaden och somna. Det känns helt jävla barockt.

Dag 2

Vaknar av ett outhärdligt högt tjutande. ”Va fan” gnäller min stackars febriga kille. Det är Sony Ericsonen som har kört igång ett alarm som är ungefär tre gånger så högt som det vanliga iphonelarmet, och som dessutom hela tiden stegrar i volym. Jag kastar mig upp och slår av det och tänker i samma stund: jag har sovit en hel natt? För första gången på jag minns inte hur länge. Ingen bettingreklam eller högljutt poddskratt har väckt mig, ingen hörlurssladd har försökt sig på ett strypgrepp. Känner mig nästan frälst. Senare är jag dock riktigt nära på att fuska när jag hamnar på ett löpband och inser att jag inte har något att lyssna

på. Gymmet har inga TV-apparater, ingen musik, ingenting. Men jag lägger tillbaka iphonen, förlåt, pappersbiljetten, i ryggsäcken igen och springer i 30 minuter medan jag stirrar in i en vit

vägg. Det funkar helt okej, men som en vän kommenterar senare hade jag nog tröttnat rätt fort om det inte var så att jag springer på löpband max 3 gånger om året.

Dag 4

Livet rullar på med den största skillnaden att jag läser mycket mer böcker och tjuvlyssnar på vagnen. På kvällen ska jag på bio med en ganska ny vän. Jag har inte informerat henne om experimentet, men skriver i sista stund innan jag åker att jag har ett nytt nummer som hon kan nå mig på. Hoppas att hon hade tänkt vara där ungefär samtidigt. Jag som nästan alltid kommer sist kommer först istället, och smyger hjälplöst omkring i Hagabions lokaler på jakt efter min vän. När jag inte hittar henne ställer jag mig ute i iskylan för att ha uppsikt över alla ingångar. Plötsligt blinkar den lilla skärmen till ”Jag kommer om 10 minuter:)”. Det tar så förbannat lång tid att skriva i T9 med förfrusna händer att hon hinner komma och knacka mig på axeln innan jag hunnit svara något. Det blev ändå ett prov på den osäkerhet som jag gissar var mycket vanligare förr – har jag missuppfattat när eller var vi skulle ses?

Summering:

Resten av veckan flyter på med liknande händelser. Ovissheten är ett återkommande tema, jag väntar på personer mer än vad jag normalt gör, jag får ofta frågan varför jag inte svarat när

dem ringt för att fråga vart jag är, men det löser sig alltid till sist. Flera gånger händer det också att vänner inte svarar när jag ringer till dem, antagligen för att de tror att jag är någon typ av telefonförsäljare. Det löser sig dock så fort jag skickar ett sms och berättar vem det är som ringer. Tiden jag spenderar på att försöka få tag i folk vägs med råge upp av tiden jag inte lägger på att trilla ihop i sängen för att bara ”kolla något snabbt” och sedan fastna där i timmar åt gången. Jag känner mig helt enkelt mer effektiv, stoppas inte hela tiden upp av att något envist pockar på min uppmärksamhet. Känslan av att vara lite av en röv börjar dyka upp i slutet på veckan. Jag kan inte låta bli att tvinga vänner eller min kille att googla saker åt mig eller kolla när nästa vagn går. Det är okej i en vecka, men något säger mig att deras tålamod hade tagit slut rätt fort. Jag pratar i princip inte alls med någon i min familj eller med mina vänner som bor i andra städer. Det är också okej i en vecka, men det skaver också rätt mycket. Det värsta är att det är ganska skönt att inte ha konstant kontakt – men jag förstår att det är en känsla som jag bara kan unna mig på bekostnad av mina relationer. Kanske hade det gått om det vore rent fysiskt omöjligt för mig att ha en smartphone, men nu blir det ett aktivt val som jag har svårt att rättfärdiga. Jag känner mig också som

en jobbig jävel när jag får ”medges ej” i en bar och tvingas be min kompis betala för mig – utan att ens kunna swisha pengarna. Överlag är det just bank- och vagnärenden som ställer till det mest i det icke-uppkopplade livet. Det skönaste under veckan är förvånansvärt nog alla tysta stunder. I vanliga fall lyssnar jag alltid på musik eller podd när jag är ensam hemma, men det går inte nu. Det känns som jag får utrymme att tänka fler tankar till punkt, sväva iväg och dagdrömma på ett sätt jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Samtidigt känner jag att rastlösheten tilltar ju längre veckan går – hur mycket intressanta tankar som helst har man ju inte på lut. I början av veckan tänkte jag att det här är vägen till lycka, att jag aldrig mer skulle gå tillbaka till min iphone. Så blev det inte. En påslagning som jag först bara gjorde för att se vad jag missat ledde till att jag istället la undan knapptelefonen. Först tog jag bort alla appar som har med kontakt att göra, sen laddade jag ner dem igen. Stängde av alla notiser, satte på dem igen. Det är trots allt fint att få ett meddelande som man inte väntade sig, ett bevis i miniformat på att någon har en i tankarna. Så med risk för att låta som en emotionellt otillgänglig kille: det verkar vara med telefonen som med alla relationer. Det krävs lite space för att man ska förstå vad det är man faktiskt uppskattar.

Forskare: ”Det finns inget tydligt samband mellan psykisk ohälsa och skärmtid” Samtidigt som det larmas om skärmtidens negativa påverkan visar forskningen på små eller inga samband mellan mobilanvändning och att må dåligt.

–Bara för att två saker förekommer samtidigt betyder det inte att det ena beror på det andra”, säger Alexandra Weilenmann, professor och chef för människadatorinteraktion på institutionen för tillämpad IT vid Göteborgs universitet. Alexandra Weilenmann har studerat mobiltelefonanvändning i 20 år. Hon säger att debatten om skärmtid som seglat upp den senaste tiden har mycket gemensamt med hur man alltid sett på mobiler. – Redan för 20 år sedan tyckte man att det var lite onödigt att hålla på medmobiltelefonen, ”man ska inte ringa i onödan” hette det då. Hon menar att det i grunden handlar om åsikter kring vad som är fint och rätt att använda sin tid till, snarare än att forskningen kunnat visa på att mobiltelefonerna påverkar vårt mående. Hon hänvisar till en studie som kom ut i oktober i år, där forskareföljt samma personer under åtta år för att studera deras användning av sociala medier och samtidigt deras mående. Artikeln heter ”Does time spent using social media impact mental health?” och i den här studien verkar forskarna kunna svara kort och gott: nej. Inget samband verkade finnas mellan de

studerade personernas användning av sociala medier och deras mående. Alexandra Weilenmann betonar dock att det fortfarande finns svårigheter med att mäta mobilanvändningen och att det handlar om ett relativt nytt fenomen. Hur resultaten kommer se ut längre fram vet vi inte. Det som däremot är säkert är att mobiltelefonanvändandet idag beskylls för många samhälls- och hälsoproblem. Alexandra Weilenmann menar att det blivit en bekväm förklaring för att slippa titta på andra anledningar till att folk mår dåligt. – Det är ju lättare att skylla psykisk ohälsa på ungas eget användande av internet än att försöka hitta lösningar på större, samhälleliga orsaker till ohälsa. Att vi rör oss mindre påverkas såklart av att vi har fler aktiviteter som kan göras hemifrån, men också av att föräldrar idag är oroligare och därför låter sina barn springa mindre fritt. Unga läser visserligen mindre böcker, men desto mer på sociala medier eller i spel. Hon menar att mobilen snarare är ett verktyg som kan få oss att må både bättre och sämre. Att ha en diskussion om hur man använder sin tid tycker hon dock är nyttigt. Men när något som vi gör nästan varje dag blir belagt med skam- och skuldkänslor är det problematiskt. – Snacka om att verkligen få en anledning att må dåligt! Om man hela tiden ska känna att man är slö och lat för att man pillar på mobilen. Jag nämner hur jag själv kände mig mer effektiv under veckan utan smartphone. Alexandra Weilenmann säger att idealet att vi ska vara aktiva och produktiva hela tiden är väldigt stark i vårt samhälle idag, och därmed påverkar oss alla. – Det är lätt att känna sig kass när man scrollat i två timmar, men vad hade man annars gjort med den tiden? Oftast så är det återhämtningstid som vi behöver efter att ha till exempel jobbat en hel dag.

Alexandra Wellenmann

Däremot upplever många att det är pressande att förväntas vara kontaktbara hela tiden.Eftersom många appar är designade för att vi ska öppna dem så ofta som möjligt så kan det vara svårt att skaffa sig kontroll över sitt användande. – Här tror jag det finns mycket att göra i framtiden när det gäller designen av de här verktygen. Det hade gått att göra det lättare för människor att bestämma när och hur de vill vara kontaktbara. Slutligen då, hur är det med den tysta tiden? Den när man väntar på vagnen

Foto: Privat

utan att kunna titta eller lyssna på något samtidigt. Behöver vi den? – Ja, det finns väl säkert någon filosof som hävdar att det är viktigt att bara sitta och ha det tyst omkring sig. Men jag tycker snarare det är skönt att slippa ha tråkigt så mycket, säger Alexandra Weilenmann och skrattar. – Visst att mobilen kan vara ett sätt att fly sina jobbiga tankar eller känslor. Men det har vi ju ägnat oss åt i alla tider. Akiko Ahlstrand

REPORTAGE

”JAG TROR ATT DET ÄR FÖR EVIGT PÅ ETT ELLER ANNAT SÄTT” För evigt är inte bara namnet på Uppsalabandet Karakous senaste turné utan den delar även namnet med deras kommande album som släpps vid årsskiftet. Bandet grundades 2011 och har sedan dess släppt två EPs, Hela Världen (2012) samt NR.2 (2016). Före det vårnalkande albumet släpper bandet två singlar för att sedan påbörja det nya året med sitt tredje stora släpp. Datumet har inte varit helt bestämt fram tills nu väldigt nyligen TEXT: Amanda Pettersson FOTO: Alva Nyblom

– Grejen är att vi tänkte att vi egentligen skulle släppt en EP i höst men nu blir det en singel om en vecka, sen en till singel och sen blir det ett helt album till våren. Det är inte så många som vet om det – visste ni ens om det allihopa här, frågar Sebastian och vänder sig till sina bandmedlemmar. – Det är nya planen alltså från och med nu? – Det är nya planen. – Från och med nu? – Det är planen, och planen ser ut så, för om vi släpper den i vår som ett album och inte nu som en EP så har vi större chans att kunna få lite mer grammisar och P3 guld och sånt. Lite mer fuss och buzz runt om, så det är bara taktiskt och att vi inte har tid i och för sig, tillägger Sebastian.

att försöka synka ledig tid efter att man fyllt 20 är att bandet inte bara består utav en uppsättning bröder utan två. Förutom brödratrion Jonatan, Anton och Sebastian Järpehag finns även syskonparet Joel och Aron Sörsäter.

FÖR DET KRÄVS en viss planering om medlemmarna ska kunna ses alla samtidigt. Hur synkar man ens repning involverande sex personer och olika scheman? Svaret skiftar från ”Det är inte så lätt” till ett slutgiltigt ”Det går inte ihop”. Hemligheten som leder till att Karakou ändå går vinnande ur kampen med

–Vi har ju mycket internet att tacka också nu för tiden. Det kan vara att Anton har gjort en låtslask på datorn med en idé och så mejlar han runt den, så får man bara: ”Det här kanske man kan bygga vidare på”. Sedan sitter Daniel i Stockholm och spelar in något på sin telefon och skickar, så man måste ju inte

– Jonatan som inte är här, Anton och jag är bröder, Joel och Aron är bröder och Daniel är som en broder från en annan moder berättar Sebastian. – Men tiden går ju inte ihop så det blir mycket i sjok, så nu repar vi inför det här och så gör vi det här i två veckor, säger Daniel och fortsätter… – Sen kommer det säkert lägga sig lite och man sitter i sin kammare och repar på någon låt själv och sen blir det igång igen, så det går lite upp och ner.

vara tillsammans för att skriva låtar. Vi har väl egentligen inte skrivit en enda låt där vi varit i samma rum allihopa någonsin, typ inte. säger Sebastian och avslutar med... –Inte en färdig låt från grunden i alla fall men att åka ut såhär det är ju det bästa eftersom att vi är familj och bra vänner allihopa så är det ju bara att få ha kul och spela som är det roligaste som finns. –Det är ju lätt att ta sig tid till såna här saker som bara är svinroligt. Sen är det svårare att få alla att repa tillsammans, men det här hittar man alltid tid för säger Joel. BRISTEN PÅ synkade scheman gör att Karakou kanske inte ligger i toppskiktet över flest repade timmar men det kan mycket väl vara det som har resulterat i att bandet är en oerhört imponerande liveakt. Med en ljudbild som rör sig mellan flera olika genres och med textrader på svenska som kantas av inslag av allt från rap till sköra kärlekstexter så finns det något för alla. –Vi håller ju på att nå upp till kvoten

att snart har vi repat fler gånger än vi har spelat live berättar Sebastian men får en invändning från sin bandkollega Daniel. –Det är vi nog långt ifrån tror jag. –Du tror det? –Ja, jag tror det är långt kvar. –Jaaa, vi har långt kvar men vi siktar på det. ÄVEN OM DET är mycket som ska överensstämma för killarna så finns det ingen osämja när det kommer till beslut kring ideér och låtar. Bredden på musiken som det landar i är något som Karakou inte verkar oroar sig över.

–Vi alla har ju olik musiksmak men ändå ganska lik, man kan ju alltid hitta saker som överlappar varandras smaker. Därför är det sällan som någon av oss

har gjort en låtidé som någon tycker ”vad är det här för skit” utan det brukar oftast finnas något som man tycker om, men kanske inte från dig då Joel – där är det 90%, säger Sebastian skämtsamt. –Det är väl för att vi är så många kockar egentligen, vi + Jonatan så är vi sex personer som ska enas, fortsätter Daniel. –En gammal låt från tre år sen, ”Stun der jag saknar” heter den, den har ju rap. Det var att Anton för sådär åtta år sen hade börjat med rap – jag har rappat sen jag var en liten skit. Sen skickade du en rapidé till mig och ”oj vad är det här? Jaha Anton har gjort en grym rap”. Och tre år efter det så satt Daniel med en gitarrslinga och sjöng ”du är precis som jag...” som jag hörde genom väggen in till ett annat rum och så började jag sjunga

på den som en ramsa och tänkte ”vi kan ju sätta ihop dem här tre grejerna” – ja det gör vi – och så bara blev det en låt. Det är en jättelugn gitarrlåt som du gjorde, en sångramsa som jag gjorde och en elektronisk rapgrej som du gjorde. Nu när Joel har varit med ett par år i bandet och vi har två elgitarrer så blir det direkt lite rockigare känsla. Det blir ju brett men jag tycker att vi brukar få ihop det ganska väl, det finns ändå någonstans att det hänger ihop, på något vis, säger Sebastian.

Med det tidsperspektivet kan vi anta att ni inte jobbar mot en deadline utan tillåter låtarna att komma fram organiskt? –Det är väldigt sällan vi har jobbat mot en deadline och behövt stressat ihop

Karakou (fr. v): Joel Sörsäter, Anton Järpehag, Sebastian Järpehag, Aron Sörsäter och Daniel Nikula. Medlemmen Jonatan Järpehag kunde inte närvara vid intervjutillfället.

FOTO: Alva Nyblom

något börjar Daniel berätta. –Det är bara deadlines när man redan har en låt som nästan är klar. Då blir de det men det är aldrig sådär ”du måste ha skrivit en ny låt som ska vara klar på tisdag”, fortsätter Sebastian. –Verkligen sådär organiskt. Att nu känns det som att den här låten är redo att spelas in och då lyfter vi in den i studion säger Daniel. –Stunder jag saknar tog längst tid för den har rap som är för snart 10 år sedan liksom. Det är ändå kul att folk fortfarande kan citera dem texterna som du skrev som 15 åring. Coolt ju, så betyder den något för dem. Men det är som Daniel brukar säga – ibland kommer inspirationen till honom.

Brukar han säga det?

–”När inspirationen knackar på då öppnar man, det spelar ingen roll” fortsätter Sebastian.

Vad är inspirationen?

–Nä jag har nog aldrig sagt det där kontrar Daniel. –Kärlek, olycklig kärlek, hela livet, svårt att säga något specifikt. Allt man är med om skriver man om och det som blir bra hamnar i en låt fyller Anton i och får en fråga ställd från Sebastian... –Menar du att du skriver ned dina dikter, alla tankar du har? –Ja men jag försöker ändå skriva låttexter kontinuerligt eller skriva i alla fall svarar Anton. –Det är ju som du brukar säga Joel, ”Om man inte skriver ned…” –...Då finns det inte, då har det aldrighänt fyller Joel i på Sebastians påbörjade mening. –Men det är väl så, vissa låtar tycker jag ibland kan vara en mening som inte säger någonting. Man har bara gjort en liten idé och så har man en melodi och ackord och sjunger någonting bara och så betyder inte det så mycket men det passar

kar säga.

Fakta Namn: Karakou Medlemmar: Sebastian Järpehag, Anton Järpehag, Jonatan Järpehag, Daniel Nikula, Aron Sörsäter & Joel Sörsäter. Aktuella med: 2 singlar uppföljt av deras tredje album För evigt.

BANDET VAR UTE på turné i November som blev 5 speldatum i 4 olika städer. När vi satt ner med killarna var det dags för det första stoppet och premiärveckan hade då en osäker framtid. ”Vi får se hur många stopp det blir” var Joels första kommentar på hur den kommande turnéplanen såg ut.

in att sjunga just då och man bara slänger ur sig någonting. Sen har man lyssnat på det ett tag och så får det en betydelse sen säger Sebastian.

–Vi tänkte byta namn på turnén till ”Korthus turnén” säger Sebastian som snabbt fylls i från Daniel. –”Korthuset – allting bara rasar”. –2 av 4 lokaler har sagt att vi inte kan komma, men vi har löst det på annat vis säger Joel.

Eller det kanske har en betydelse för någon som lyssnar?

–Ja precis, ett knep som det känns många använder sig av är att skriva så ospecificerat som möjligt så att alla kan tänka ”Ja det handlar om mig ju”, berättar Sebastian.

–Ja men så är det men det finns någonting också i det här med att skriva specifikt för att det ska bli personligt. Det finns också såna delar i vår musik att genom att skriva väldigt personligt etablerar man en relation och personer kan känna för det dem lyssnar på och inte personligen för sig själva. Så det finns effekter av båda, säger Joel och får svar från Sebastian. –Ja, så man ska göra en fin blandning av dem. –Ja, det finns allt möjligt. –Ja, det finns allt möjligt som du bru-

–Imorgon är löst men det är en ny lokal. De var ute och affischerade 300 stora affischer i Linköping inför morgondagen om stället vi ska spela på och sen visade det sig att det inte blir där, det blir på ett annat ställe som inte har en scen först lät det som. De har inte öppnat den än. Så det blir av imorgon men på ett annat ställe, säger Sebastian och fortsätter berätta. –Sen i Uppsala skulle vi spelat på ett ställe som heter Katalin och det var den 20 november som var bestämt och sen skickade Joel helt plötsligt i våran facebookgrupp en bild på det datumet och det stället och bara ”bluesafton”. Det här är inte vi, eller? Vet ni något som vi inte vet? –Då visade det sig att det var 20 november 2020 som vi hade bokat och nu precis under soundcheck så ringde ägaren till det stället och sa ”Du det står att ni ska spela men det ska ni inte, det ringer folk till oss hela tiden och undrar”. Så det

Joel Sörsäter och Sebastian Järpehag under konsert på Oceanen.

FOTO: Amanda Pettersson

lica det är bra om du också gör det” och tar in nån tjomme som kan spela bas men som inte alls passar in i gänget. Här har vi väldigt liknande humor – så jag tror att ÄVEN OM PLANERNA såg osäkra ut just det är för evigt, på ett eller då så är det inget som verkar oroa bandet över ” -Så det blir lite osäker framtid men ikväll ska vi spela här, annat sätt. huvudtaget, saker löser vad vi vet. Kommer upp så står det ett annat band där sig. Och Karakou känns - bluesafton! Tack för att ni värmde upp! ” inte som något som faller samman utan står starkare än någonsin med sitt –Ja, så är det säger Sebastian medhålkommande album bara runt hörnet. Och lande och följer upp med: på frågan om just Karakou är För evigt är –Eftersom vi alla är kompisar och fasvaret glasklart. milj så känns det skönt för då vet man att det kommer aldrig vara som med vissa –Självklart, vi sitter ju ihop med det kompisar som har haft band. Som jag starkaste klistret, blodsband, svarar Joel brukar säga, man sätter upp en lapp i en tveklöst. musikaffär ”basist sökes – vi gillar Metalär bra att det ringer folk och undrar, men ja det är lite lurigt när allt faller samman.

Daniel följer upp med ett instämmande svar... –Karakou för evigt och även om vi inte spelar så är Karakou för evigt.

REPORTAGE Är vi rädda för att ha tråkigt i samhället idag? Det tror Dharman Ödman, zenbuddhistisk präst på Göteborg Zen Center. Under hans nu mer än tjugo år långa resa inom buddhismen har han flera gånger upplevt vad han beskriver som uppvaknanden, som har påverkat hur han ser på tid. Det har fått honom att inse att det är viktigt att vara i nuet. – Enligt buddhismen är det bara i nuet vi kan hitta sann befrielse från lidandet, säger han.

ti de m O

TEXT & FOTO: Karin Zwinkels

fi nns nte ni

ZENBUDDHISMEN HAR ett sätt att se på tid som skiljer sig mycket från föreställningen om att tiden är något med en början och ett slut som dominerar många västerländska kulturer. – Vi säger att världen har funnits för alltid och kommer finnas för alltid, säger Dharman. Sett ur ett djupare perspektiv menar Dharman att tid egentligen inte finns alls eftersom det enda som finns är nuet. – Det är inte så att du föddes för längesen, utan det var nu. Du skulle kunna hoppa in i en tidsmaskin och det skulle fortfarande vara nu, säger han. DET HÄR NUET förändras hela tiden, utan att det för den delen innebär att vi rör oss längs en tidslinje. Dharman förklarar det som att vi står stilla och att världen förändras runtomkring oss. Just detta är en väldigt central tanke inom buddhis-

men överlag. – Sedan finns det också en aspekt av att allt förändras, även jaget och kroppen. Fast egentligen är jag helt stilla. När jag återföds uppenbaras nästa liv runtomkring mig, säger Dharman. För att förtydliga vad han menar målar Dharman upp bilden av en scen med en person som sitter alldeles stilla i mitten av den. Sceneriet rör sig bakom personen för att visa att hen rör på sig. – En sådan rörelse kan du ha i rymden från plats A till plats B, men du kan också ha den i tiden. Det är bara kulisser som rör sig men vi tror på kulisserna och tar dem för verkliga. Allt detta går att förstå på ett tankemässigt plan, men för att faktiskt också tro på det krävs något mer. Inom zenbuddhismen finns begreppet kensho. Det betyder att se medvetandet och syftar på en upplevelse av enhet. Genom till exempel

meditation går det att vara med om en sådan upplevelse.

Vad ger den upplevelsen?

– It makes all the difference. Man vaknar upp till att allt är i mitt eget medvetande. Ålderdom, sjukdom, död är inte på riktigt. Det är den buddhistiska befrielsen, säger Dharman. Han jämför insikten som upplevelsen ger med att ha en klardröm. När man i en klardröm inser att man drömmer blir det som är läskigt inte skrämmande längre. Istället för att ens undermedvetna reagerar på monstret genom att fly kan man välja att göra vad man vill eftersom man vet att det inte är på riktigt. – Många känner ofta stark befrielse av det, säger Dharman. På många sätt menar Dharman att livet också är en dröm eftersom vi i våra vanliga liv begränsas av begär och hat.

– Blir man överfallen kan man bli så arg att man slår tillbaka och kanske dödar någon. Man kan inte låta bli att se vissa som sämre eller bättre än andra. Det vanliga livet är drömlikt för vi är inte fria. HAN BERÄTTAR ATT den upplevelsen inte är något som endast några få lyckas uppleva. Det är många som har varit med om det Dharman kallar för ett uppvaknande. – Gör man det här lite seriöst med daglig meditation och åker på meditationsretreat så kan nästan vem som helst göra det, säger han. Såsom med starka upplevelser av alla olika slag övergår ögonblickets insikt med tiden till endast ett minne, men ju oftare man är med om upplevelsen desto starkare blir insikten. – Sakta men säkert förändrar man sitt vardagssinne, säger Dharman. EFTER ATT ALLA dessa insikter om tid och medvetande har lagt sig tillrätta i tankarna finns det också en vardag. – Utifrån sett kanske det inte gör något alls. Man lagar mat, man planerar semester på samma sätt som innan. Men idealiskt sett så tror man inte på det på samma sätt, man tar inte allt på samma allvar. Ögonblicket är viktigare. För de flesta, alla vi som inte har insett betydelsen av nuet genom upplevelser av att allt är medvetande, är det ganska vanligt att försöka undvika ögonblicket. Dharman menar att det är många som fastnar i att till exempel fantisera om framtiden eller att minnas hur det var när man var ung. – Det finns någon slags längtan bort från nuet som är en längtan efter befrielse som riktas åt fel håll. Man vill bli fri från sin egen ångest men man mår bara sämre för man möter den aldrig, säger han. Om du, utifrån ditt sätt att se på allt detta, skulle ändra något i samhället, vad skulle det vara? – Vad jag tror att alla skulle må bra av, och det är inget som går att lagstifta, är

att värdera det här med att göra ingenting. Att bara vara. Nu är det väldigt lågt värderat, det är lika med att ha tråkigt. Ur ett må-bra-perspektiv i ett samhälle skulle det ge mindre ångest och depression om fler försökte vara mer i nuet. Mobiltelefonerna som konstant finns i våra fickor kommer på tal och Dharman tar också upp den oändliga mängd underhållning som vi har tillgång till idag. Båda är exempel på saker som distraherar oss från nuet. Saker vi använder oss av för att fly från tråkigheten.

– Jag tror att det skulle vara bra att bara sitta i en fåtölj med en kopp te och titta på solnedgången eller prata med de man bor med. För man blir lugn i sinnet av att bara vara, säger Dharman. Det här är också något som Dharman märker att folk stundvis upplever och faktiskt uppskattar. Till exempel när de är i sommarstugan och det inte finns någon täckning. Så han tycker att det kan finnas anledning för oss att fråga oss själva. Vad gör jag med min tid? Varför är jag så rädd för att ha tråkigt?

Smått och gott 14 låtar om tid Time after Time – Cindy Lauper Time to Say Goodbye –Sarah Brightman, Andrea Brocelli (I’ve had) The Time of My Life –Bill Medley, Jennifer Warnes Two minutes to midngiht –Iron Maiden Time– Pink Floyd Baby One More Time–Britney Spears Feels Like the First Time–Foreigner Clocks – Coldplay Rock Around the Clock – Bill Hayley If I Could Turn Back Time – Cheer Yesterday – The Beatles What Time Is It? – High School Musical Baby One More Time – Britney Spears The Times They Are A-Changin’– Bob Dylan

Vad gör vi med all tid? ... Svenskar lägger i genomsnitt sex och en halv timme på sociala medier ... Vi lägger tre år av livet på att tvätta .... Vi sover bort i genomsnitt 26 år av våra liv ... Samtidigt lägger vi sju år på att bara försöka somna ... Vi väntar på busshållplatser och tågstationer i 27 dagar

Olika sätt att mäta tid ... Vattenur

... Vi pratar i telefon cirka fyra år av livet ... För dig som kör bil, cirka 38 timmar per år i bilkö

... Solur ... Timglas ... Pendelur ... Kvartsur ... Armbandsur ... Fickur ... Atomur

REPORTAGE

Syfilis uppgång och fall

När Karl och hans trupper marscherar in i Florens möts de med öppna armar.

Syfilisfallen har ökat under hela 2000-talet. Förra året rapporterades 479 fall av syfilis, en ökning med 22 procent. Sjukdomens resa genom seklen präglas av identitetskris, passivitet och förtryck. ASSOCIATIONERNA VI HAR med könssjukdomen syfilis är förankrade i gångna tider. Syfilis är hemliga affärer under extravaganta renässansbaler, ett ting som enbart existerar för att berättas om: drama, krig och erotik. Men allra oftast är första frågan när syfilis nämns: Vad är syfilis? UNDER 1900-TALET sällade syfilis sig bland de många sjukdomar som kunde botas med penicillin, och minskade stadigt. Hundra år senare har fallen av syfilis börjat öka igen i hela västvärlden. Syfilis sjukdomsförlopp kan delas in i den primära, sekundära och den tertiära fasen. De olika stadierna ökar i fasansfullhet medan syfilis tar sig genom kroppen via blodomloppet, tär på organen och ger omfattande utslag på huden.

Syfilis gör sig känd: 1492-1700, den primära fasen: Karl VIII ‘On their flippant way through Italy, the French carelessly picked up Genoa, Naples and syphilis. Then they were thrown out and deprived of Naples and Genoa. But they did not lose everything - syphilis went with them.’ -Voltaire Syfilis första fas kännetecknas av ett synligt men ofta inte ömmande sår. 25% av alla som får syfilis får inga tydliga symptom alls i den här fasen. ANKOMSTEN TILL EUROPA är våldsam, fem år efter att franska soldater först upptäcker symptom år 1494 har syfilis brett ut sig över kontinenten och tagit sig ner till Afrika. Det är sjukdomen som kommer att bli Karl VIII, kung av Frankrikes mest bestående arv. Den unge regenten tillträder till tronen på sin 21-årsdag. Han har precis gift sig, och har inte tidigare haft några ambitioner att inta tronen trots att han har haft åldern inne. Karl VIII är påverkbar, och tar gärna råd från sin hovman, Étienne de Vesc. De Vesc uppmanar den nyblivne

Bildkälla: Public domain

konungen att göra ett antal avtal för att stadga landet. Karl VIII bestämmer sig för att ge områden av Frankrike till England och till det medeltida kungariket Aragonien, i nuvarande Spanien. Han betalar också ett skadestånd till den Brittiska konungen, Henry VII. EUROPA ÄR VID den här tiden en mångfald av olika kungariken, och alla är konstant indragna i ett maktspel. I Milan i norra Italien sitter Ludovico Sforza, som tagit tronen efter att hans äldre bror dött. Gian Galeazzo, broderns son, var för ung för att regera när fadern dog. 1492, vid 23 års ålder, gör han ett försök att återta tronen. Ludovico, som vill undvika krig, bildar allians med Karl VIII, och uppmanar den franska kungen att invadera kungariket Neapal i södra Italien och ta tronen från Ferdinand I, som stödjer Galeazzo. Kungariket Neapel har tidigare tillhört Karl VIII:s familj. Planen ska se till att Ludovico säkerställer sin egen makt. Hemma i Frankrike stödjer hovmannen de Vesc Ludovicos förslag. OM DET VAR EN nyuppstånden meglomani, en överväldigande pliktkänsla, eller en blind tilltro till Ludovico eller de Vesc som tog Karl VIII till Italien är omöjligt att veta. Men de tidigare avtalen

har frigjort resurser för Karl VIII att ta sig an uppdraget. Med en styrka som tros ha legat på 10.000-20.000 män var det lätt att ta Italien. På sex månader hade armén lagt Florens och Rom bakom sig och välkomnades i Neapal, där Karl VIII kronas. Luduvico får snart kalla fötter, och i en “venetisk allians” med påven, den spanska kungen Ferdinand II och habsburgska Maximilian I, återtas den naepolitanska tronen efter knappt två månader under Karl VIIIs regentskap. Och så lämmnar Karl VIII Italien. Troligtvis ovetande om att det här är startskottet för en sjukdom som under det kommande seklet kommer att ödelägga Europa. Vem som gav vem sjukdomen vet vi inte, men det är nu som den börjar spridas i Europa. Karl VIII åkte till Italien och allt han tog med sig hem var syfilis. SJUKDOMEN, som sprids snabbt, kan inte förklaras, och ses snabbt som Guds straff, och skylls gärna på landets grannar eller fiender. Mats Engström, som är med i styrelsen för Kulturen som driver Livets museum i Helsingborg berättar att astrologi också fortfarande var en viktig förklaringsmodell, ”Man daterade uppkomsten av syfilis till ett speciellt datum, den 25 November 1484. Då hade man sett att Saturnus, en sjukdomsalstrande planet, tillsammans med Jupiter, som har makt över blodet, de [planeterna]stod i Skorpionens tecken, sexualorganens tecken.” Identifieringen av syfilis som uppsprungen i “den nya världen” sker snabbt, och en av de tidigaste texterna om syfilis beskriver botemedlet som den sydamerikanska pockenholtsväxten Lignum Vitae, “livets trä”. ”Man tänkte att Gud har placerat sjukdomen på ett ställe och därför också placerat botet på samma ställe”, förklarar Engström. Kvicksilver, som använts sedan tidigare för hudsjukdomar, används också från början av 1500-talet för att bota syfilis.

Guaiacum oficinale, Ligum Vitale, Livets trä, Syfilis första botemedel hade många namn.

Henry VII:s son, Henry VIII kommer senare att i populärkultur definiera syfilis, med det extravaganta modet, perukerna och sminket som kunde dölja sjukdomen. Det sägs att anledningen till att vi dricker te med lillfingret ute i Henry VIIIs avbild. Att lemmarna stelnar är en av effekterna syfilis sjukdomsförlopp. Att Henry VIII skulle haft syfilis finns det dock inte mycket belägg för.

Bildkälla: Public domain

Konstnärer och musor 1700-1905, den sekundära fasen: Jeanne Duval “A night with Venus, a liftetime with Mercury.” - gammalt ordspråk

Det är troligt att Duval poserade sittandes för den här målningen av Eduard Manet för att sjukdomsförloppet redan gjort henne för svag för att stå upp under längre perioder. Bildkälla: Public domain

Syfilis andra fas kännetecknas av olika hudsyptom. Syfilis sprids genom blodet och kan nu påverka flera av kroppens organ, vilket gör att symptomen kan variera mycket. Könsjukdomar är så pass vanliga att en del av stigmat kring dem, iallafall i vissa kretsar, blivit mindre. De fysiska effekterna är inte mindre dramatiska. Bland konstnärer och författare som Oscar Wilde, Edouard Manet, Henri de Toulouse-Lautrec och Mikhail Vrubel lever sjukdomen.En rad olika symptom som blindhet, muskelstelhet och sinnesförvirring tros ha drabbat dem. Framsteg för att bota sjukdomen är fortsatt små. I mitten av 1700-talet börjar vissa att se gonnoré och syfilis som två olika sjukdomar. Detta faktum fastlås inte förrän 100 år senare, år 1838, av militärkirurgen Philip Ricord. En rad olika kvicksilverkurer finns tillgängliga som botemedel vid den här tiden, de har anpassats i närmast desperata försök att minska den dödliga effekten tungmetallen har på på syfilisdrabbade. JEANNE DUVAL får sjukdomen av sin

älskare, författaren Charles Baudelaire. Duval föddes i början av 1800talet i Haiti, och träffar Baudelaire när hon precis kommit till Frankrike. Bilden vi har av henne är fullkomligt den som vi ser genom Baudelaires ögon. Hon är hans musa. Baudelaires exotifierande och översexualiserade bilder av henne i sitt kronverk “Le fleur des mal” både definierar och spelar in på bilderna av den svarta kvinnan som en unik skapelse av djuriskhet och gudomlighet. Scenerna i poesisamlingen är så vulgära att den inte

fick ges ut när Baudelaire först skrivit den. Hennes liv i Haiti är fullkomligt höljt i dunkel. Det spekuleras att hon är resultatet av en slavägares utnyttjande av en slavkvinna, och att hon sedan växt upp föräldralös i sitt hemland. Första gången vi ser henne är genom buketten med röda rosor hon får av Baudelaire efter att han sett henne uppträda. Vad exakt det är som hon försörjde sig med innan hon träffar Baudelaire får vi aldrig veta. Hon existerar inte innan han lägger ögonen på henne. Hans svarta venus. DE KOMMER ATT DÖ tillsammans. Bau-

Tertiär syflis i huden. Bildkälla: Public domain

delaire kommer att återvända till deras stormiga relation om och om igen. Hon verkar ha haft ett liv bortom honom, och många andra älskare. Förutom en kort affär med sällskapsdamen Apollonia Sabatier så är Baudelaire helt fäst vid Duval. Paret har ofta bjudningar hemma hos sig, där droger och alkohol konsumeras i överflöd. Det är Duval som introducerar honom för opium, som han senare i livet blir svårt beroende av. Hans

poesi handlar ofta om kontrasten mellan fara och frestelse, kontraster som han ser i Duval, hennes hudfärg påminner honom om fjärran, mystiska länder där lyckan är evigt närvarande. Det är Duvals ständiga behov av pengar, drogerna hon ger honom och sjukdomen de båda bär på som dödar honom. Det är troligt att hon dog innan honom. I Angela Carters “Black Venus”, en återberättelse av parets historia från Duvals perspektiv så berättar hon om en Jeanne Duval som lever ensam efter Baudelaires död. “Until at last, in extreme old age, she succumbs to the ache in her bones and a cortège of grieving girls taking her to the churchyard, she will continue to dispense, to the most privileged of the colonial administration, at a not excessive price, the veritable, the authentic, the true Baudelairean syphilis.” - Angela Carter I de sista raderna av novellen tvingas Duval, som precis hittat sin egen agens, igen till passivitet. Baudelaire är borta, men sjukdomen som hon fick av honom är kvar.

In i mörkret: 1905-2000, tertiär syfilis. Tuskegee syphilis study. “He who knows syphilis, knows medicine” -Sir William Osler I BÖRJAN AV 1900-TALET började man

använda arsenik för att bota syfilis. Substansen Arsfenanmin, en arsenikorganisk förening, framställdes först av Paul Erlich och kom att bli ett viktigt steg mot dagens kemoterapi. Kroppen ses som ett slagfält. Efter upptäckten av syfilisbakterien 1905 börjar jakten på ett botemedel. Möjligheten att eradikera sjukdomar är med framstegen inom läkeindustrin allt mer trolig. I USA börjar ett experiment 1933 för

att undersöka blodets roll vid sjukdomen, och ifall den tar sig ett annat uttryck i svarta män. Tidens visdom är att syfilis är starkt överrepresenterat bland svarta män, och att gruppen i mycket högre grad än vita överlever. De allra flesta svarta bor på landsbygden, och har på grund av sin ekonomiska situation svårt att få tillgång till läkemedel (arsenik och kvicksilverkurer). Forskarna vill visa att det är dessa faktorer som ligger bakom skillnadera i sjukdomsbilden snarare än ras. 500 män deltar i studien, där de undersöks regelbundet av forskarna och även ges medicin för syfilis. Studien genomförs på ett år. Resultaten är så slående att man väljer att fortsätta studien. De 500 männen fick nu frivilligt komma in på regelbundna kontroller. De slutade behandlas med arsenik eller kvicksilver. 1942, tio år in i studiens nu andra fas,

börjar det nya läkemedlet penicillin att användas för att bota bakteriella sjukdomar, och så även syfilis. Den amerikanska studien är nu viktigare än någonsin, för att påvisa det naturliga sjukdomsförloppet hos syfilis. Utan mediciner. Efter andra världskrigets mänskliga experiment i koncentrationsläger upprättas 1947 Nurnbergkodexet, som kommer att bli ett av de viktigaste dokumenten för medicinisk etik. En av grundpelarna är att forskningssubjekt ska få tillräckligt med information om studien för att själva kunna bedöma om riskerna är värda att ta eller inte. De 500 männen, varav 399 hade syfilis, fick inte tillgång till penicillin. De som fortfarande levde när studien avslutades 1972 kunde snabbt bli botade. Männen som var med i studien blev aldrig informerade om att de bar på syfilis, eller överhuvudtaget en könssjukdom. LANDSKAPET FÖRÄNDRAS enormt under

på 30-talet när forskning kring ras är “trendigt”, är ett brott mot allmänt vedertagna regler bara 40 år senare. Bakteriella infektionssjukdomar, som tidigare varit den vanligaste dödsorsaken, blir så pass ovanliga att en sjukdom som syfilis knappt verkar vara av den här världen.

En bortglömd epidemi: 200talet, latent syfilis Syfilis kännetecknas av långa faser av latens. Mellan de olika faserna ligger sjukdomen kvar i kroppen utan att visa symptom, men är fortfarande smittsam. Efter att nästan ha eradikerats under 1900-talet har syfilis under hela 2000-talet ökat i västvärlden. Magnus Unemo på WHO:s samarbetscentrum för sexuellt överförbara sjukdomar förklarar att ökningen kan attribueras till okunskap. Vi ser inte syfilis som en fara. Och sjukdomen är lätt att bota, men eftersom den nästan helt kan sakna symptom under lång tid kan den leda till missfall hos kvinnor som inte vet att de bär på den. Inte bara privatpersoner, utan även läkare känner inte igen sjukdomen. Många är ovana med att möta syfilis, och kan därför inte identifiera det. ”Kunskapen behöver öka i alla skikt”, säger Unemo.

Fakta: Syfilis de senaste åren 2018: 476 fall

2016: 349 fall

2014: 244 fall

2012: 201 fall

2010: 199 fall Källa: Folkhälsomyndigheten

första halvan av 1900-talet, och en studie som ligger väldigt mycket i tiden

JOURNALISTINTERVJUN

Martin Schibbye söker efter människan Dawit Martin Schibbye är en flitig utrikesreporter som 2011 satt 14 månader i fängelse i Etiopien tillsammans med fotografen Johan Persson, något som de senare skrev en bok om. Under hösten 2019 släpptes boken Jakten på Dawit Isaak, där Martin Shibbye tar sig tillbaka till Afrikas Horn för att ta reda på mer om journalisten som suttit 18 år i fängelse i Eritrea utan rättegång.

Varför har du skrivit en bok om Dawit Isaak?

– Av flera skäl. Dels kände jag att de här 18 åren är sådan oerhört lång tid av frånvaro och tystnad. Någonstans så kände jag att Dawit också hade blivit de här 18 åren. Det var ett räkneverk som tickade och han hade blivit något av en symbol för det. Jag kände att jag ville veta vem människan Dawit Isaak var. Sedan var det andra skälet den politiska jordbävningen i Etiopien med premiärminister Abiy Ahmed tillträde och hans reformer. Jag kände att det var för lite journalistik helt enkelt från det här området. Det var bara de här årsdagarna för Dawit Isaaks frånvaro som man pratade om.

vande så är det ju mest dramatik, poesi och prosa som han skriver. Det är bara de sista åren som han debuterade i en tidning och började skriva journalistik.

Vad har varit mest utmanande i processen?

Hur nära kontakt med Dawit själv har du fått under processen? – Jag valde medvetet att inte börja i att leta efter senaste nytt, utan börja någonstans 1964 när han föddes i Asmara. Så via intervjuer med klasskamrater, släkt, vänner och kollegor försökte jag teckna en bild av just människan Dawit. Det som slår en också är att man har bilden av Dawit som ”journalist journalisten”, men barndomsvänner och andra säger att han inte var journalist utan poet. Så är det ju också. Tittar man på hans skri-

Text: Rebecka Adin

med Dawit i samma cell. Han beskrev att Dawit satt på en madrass gjord av vetesäckar och översatte böcker från tigrinska till svenska och från svenska till tigrinska. Den intervjun med honom gjorde verkligen att en stor pusselbit föll på plats om hur Dawit hanterade fångenskapen i Eritrea och under vilka förhållanden han hölls i. I alla fall de åren. Små detaljer fick man som kändes fantastiska och som också gav hopp kring att Dawit har hittat en strategi för att bibehålla sin intellektuella kapacitet. Han kan översätta och drömma om att en dag ska de här böckerna ges ut.

Martin Schibbye.

Foto: Magnus Bergström

Hur mycket har du fått veta om hans tid i fängelset?

– I Småland lyckades jag hitta en medfånge som hade suttit 13 år i fängelse och ett antal av de åren tillsammans

– Det har varit att lyssna till de som håller Dawit fängslad. De som har nycklarna till hans cell. Ofta är det ju så att man stannar hos aktivisterna, men jag har haft som ambition att låta alla ge sina bästa argument och att också lyssna till dem som styr dagens Eritrea. Vi ska såklart kräva Dawit Isaaks frihet men vi måste också bli bättre på att intervjua och lyssna till argumenten från regerings-Eritrea. Det skapar en större förståelse och en kunskap om landet som jag tror att vi alla behöver, även aktivister och politiker. Det behövs helt enkelt mer journalistik-

JOURNALISTINTERVJUN

Dawit Isaak.

Tror du att din bok kommer att påverka Dawits fall åt något håll? – Jag tror att för första gången så finns det nu samlat: Hans liv och vad Eritrea är för land. Det finns en pedagogisk poäng i det. Men frågan om Dawit släpps eller inte avgörs av Eritrea när tiden är mogen för det, däremot kan boken också ge lite hopp.

Som tidigare fängslad journalist, hur hanterar man vardagen i ett fängelse?

– Nyckeln var någonstans att lura sig själv: “Jag är här för att jag ska skriva om det här”. Det var drömmen om det som fick en att gå upp på morgonen och börja intervjua medfångar. Det går att ta ifrån en människa den fysiska friheten men du kan aldrig ta ifrån en människa rätten att bestämma vad man vill göra av den här dagen. Att sätta på sig en journalistrusning tror jag verkligen var nyckeln

Foto: Offside Press

som gjorde att man klarade det. Sedan var det ju omvärldens stöd, att man fick små hälsningar och små tecken på att det fanns en värld där ute som brydde sig och som fick en att palla.

Var du någonsin rädd?

– Ja det är klart annars har man inget där att göra varken före eller efter. Men man försökte trycka bort ganska mycket av den typen av känslor såsom rädsla och hopp och tänka att: ”den här veckan ska jag få tag på en tvål”. Och så har man det som mål att jobba efter. Lyckas man med det så var det en seger, så var man nöjd med livet. Hopp och tankar om frihet och så var livsfarligt för de kunde fräta sönder hjärnan.

Hur har din erfarenhet från fängelset påverkat dig som journalist idag? – Dels kan jag känna att jag är mer

rädd för det här juridiska hotet. Den kriminaliseringen som har skett i många länder kring vissa ämnen eller att intervjua vissa grupper och så ser jag som ett stort hot. Tidigare har jag kunnat tänka att jag är journalist och intervjuar vem jag vill, men idag så gör jag inte det utan att ha tänkt igenom det många varv. Dels har jag också blivit lite orädd kan jag känna ibland, jag har börjat tappa vissa spärrar.

Vad blir ditt nästa projekt?

– Just nu är jag föräldraledig. När det är klart så är jag sugen på att följa upp demokratiutvecklingen i Etiopien, rapportera och skriva om den historiska utvecklingen. Det känns nära. Namn: Martin Schibbye Ålder: 39 år Arbete: Journalist, chefredaktör på Blankspot

Publik

Vill du vara med och skapa nästa nummer av Magasinet Publik? Hör av dig! Redaktionen är alltid öppen för nya förmågor. www.magasinetpublik.se

Gilla oss på facebook