Issuu on Google+

– Nej, jag gick aldrig hem med killar. Däremot försökte Tito Frez få hem mig. Men det var ett kul jobb när jag var ung i krogbranschen. Sen kom Idol och jag satsade på musiken. Efter sjätteplatsen i Idol 2006 skördade han soloframgångar med hits som Tokyo, Play it for the Girls och duetten If Only You. Därefter blev det pojkbandshysteri med EMD, en fjärdeplats i Let´s Dance och två andraplatser i Melodifestivalen. I Så mycket bättre berättade Danny om det som hände 2012, efter att han än en gång kommit tvåa i Melodifestivalen, och vad det utlöste. En nedåtgående spiral där allt han gjorde byggde på ilska och frustration. Han hade varit övertygad om vinst med Amazing, och förlusten tog hårt. – I min värld var jag sämst, värdelös…. Efter finalen 2012 förlorade jag mig själv, min flickvän och var allmänt dum i huvudet. Jag gjorde en massa dumma saker. Som vadå? – En massa dumheter… Jag var självdestruktiv helt enkelt. Det är ett bra ord som sammanfattar den där tiden. Han började fundera på hur han skulle gå vidare och bestämde sig för att lämna Sverige för att dra till USA på obestämd tid. Men först tackade han ja till att leda Melodifestivalen 2013 tillsammans med Gina Dirawi. Han ville tvätta bort bilden av den bittra ”Melodifestivals-Danny” och att leda Sveriges största tv-program med Gina, som gjort succé året innan, var ett bra drag. Danny strålade i shownummer som Karl för sin kostym och ett dansant Alcazar-medley. Men han mådde uselt under hela turnén. – Jag var mitt i en personlig storm när jag gjorde det. Jag var helt apatisk och inte kontaktbar. Det enda ljuset, det enda som jag levde på, var Molly. Så jag satt backstage, varje ledig stund, med min mobil och messade konstant. Som en fjortis. Danny och Molly Sandén hade träffats flera gången tidigare, men inlett en relation under Julgalan, några månader innan. – Molly lyfte mig och är en väldigt viktig del i att jag senare kom på fötter. Det var väldigt stort av en 21-åring att boosta en destruktiv 27-åring som tog sig själv på alldeles för stort allvar. Danny och Molly flyttade till USA för att börja om, eftersom båda hade kontakter och lovande projekt på gång inom musikbranschen i Los Angeles. De var redo att ta nästa kliv i karriärerna. Men i USA kom känslorna ikapp för Danny. – Jag la allt gammalt i datorn i en mapp och ville börja med ett blankt blad. Men man kan inte bara göra så. Känslorna bubblade upp och jag kom bara in på sorg när jag skrev. Att försöka dämpa de känslorna jag hade med att vara i LA och gräva guld funkade inte. Jag kunde inte fly, och kände det med hela kroppen. Samtidigt som Molly jobbade med flera stora producenter och låtskrivare

”Jag var helt apatisk och inte kontaktbar, Det enda ljuset, det enda jag levde på, var Molly” ville Universal Latin göra Danny till stor stjärna i Sydamerika. Han släppte en singel i Sverige, Todo el Mundo (Dancing in the Streets), sommaren 2013. – Det var en presentation för publiken, det här är vad jag kommer att göra nu: Enrique, latinvibe, rör på

höfterna. Det var stora planer och pengar. Det var musik jag gillade. men jag ville inte flytta till Mexiko och ge upp mitt liv. Så jag sa nej. – Vi skulle ha tvingats att satsa på våra karriärer och knappt setts alls. Och jag ville vara med Molly. Jag ville leva mitt liv med henne. Samtidigt kändes jag skuld för att vi båda jobbat för det här och för att personer satsat på mig och min karriär. Men jag kunde inte. Jag hade tappat bort mig själv helt om jag sagt ja. Och Molly var inte heller redo att ge upp det vi hade för att satsa stenhårt i USA. Någonstans här började Danny se ljus igen. Paret åkte hem till Sverige, han gick i terapi och tänkte över sitt

liv. Han började skriva på svenska, och hittade en ny lust till musiken. – Det kändes väldigt rätt för mig men skulle fansen gilla det? Men jag var i ett läge där jag kände att det fick bära eller brista. Det var det här jag skulle göra. Succén kom omedelbart. Brinner i bröstet blev en stor hit sommaren 2015 och i februari 2016 fick Danny en Grammis för årets låt för Dör för dig. – Jag visste att jag dög och min publik visste, men Grammisen var ett skönt kvitto att visa upp för musikbranschen. Nu visste den också vad jag går för. Publiken hade röstat fram mig som vinnare, och det var otroligt stort att så många tagit till sig låten.


QX januari 2017