Issuu on Google+

-20-

KRÖNIKA: MIAN LODALEN

FOTO: ANNA-LENA AHLSTRÖM

”förlåt. kan vi börja om?” queer innan ordet ens var uppfunnet. Alltid på den Att gratulera Hillary innan valet ens ägt rum blev svagares sida. Hennes kompass svajade aldrig. min pinsammaste krönikefadäs ever. För att ytterNär andra gick förbi tiggare utanför Konsum ligare spä på misstaget hade QX-redaktionen för köpte hon mat till dem. När andra fnös föraktfullt säkerhet skull gjort rubrik av min näbbiga tvärsäåt stadens romska kvinnor, lovordade hon dem kerhet. ”Hillary Clinton blir den första kvinnan deras höftkuddsklänningar. att leda världens mäktigaste nation.” Och istället för att sörja de biologiska barnbarn Men jag var inte ensam. News Week hon aldrig fick kallade hon min hund ”för det skickade ut över hundra tusen x med finaste barnbarn man kunde önska sig”. Hillaryporträtt och rubriken ”Madam Jag minns min hemstads första prideparad. President” på omslaget. Med rodnande kinMorsan stod så klart i främsta åskådarledet och der fick de återkalla hela upplagan. vinkade ihärdigaste av alla. På Stockholm pride ett Mycket riktigt fick jag ta emot reakannat år cyklade vi morsan och jag. Hon där bak tioner på att jag ropat hej innan vi så att säga var över bäcken. ”Hur fan kan du säga och i famnen en skylt med texten ”Mians stolta mamma”. redan nu att hon har vunnit” var en releJag hittar en nästan 30 år gammal intervju med vant fråga. En person kallade mig utöver mig om homokamp. ”Gaytidningen Reporters idiot också för mångfaldsfacist, kommunist, rasistjägare och slutligen nazist. Men den penibla grodan stod ”Det ser verklighetsfrämsig slätt i jämförelse med skrällen mande ut ända tills Patti den där historiska valnatten. Världen var i chock. Politisk Smith dyker upp och sjunger” depression fick en ny dimension. Jag låg vaken om nätterna och försökte redaktion är den rörigaste redaktion jag skådat. ta in vad som hänt och än mer förstå hur det Mitt i röran sitter Mians mamma och packar tidöverhuvudtaget hade kunnat hända. Jag vet ningar. ”Stackars morsan, det där är så tråkigt” sa fortfarande inte, men att skulden knappast kan jag. ”Äh, det är bara roligt om man kan hjälpa till”, åläggas dem som slagits för demokrati, jämliksvarade hon. het och mänskliga rättigheter var jag rätt säker på Vid den här tiden var mammor som kunde redan då. Den stående frågan mellan mig och mina tänka sig att sitta i en dammig, inrökt källare utan kompisar upprepades utan svar: vad fan gör vi nu? fönster och packa bögtidningar i bruna kuvert Så ringer telefonen. Personen i andra änden ganska sällsynta. Jag vet heller ingen som för säger orden som jag alltid fasat för: din mamma tjugo år sedan dansade tryckare med sin dotter på är död. Denna nu så uppochnedvända värld Kanarieöarnas då enda existerande flatklubb - och slutar snurra. Jag kan inte förklara det på som för övrigt lyckades ragga upp en snubbe på annat sätt än att jag förpassas in i ett tyst samma ställe. rum. Det är vitt, utan saker eller männJag är ute ur det vita rummet. Världen vidgas iskor som pockar på uppmärksamhet. Det igen. Svaren som jag letade efter de hemska nätfinns helt enkelt ingen plats för världen terna efter att den politiska kartan ritats om hittade utanför och det är som om tillvaron jag här. börjar gå i slow motion. Jag är kvar I det vita rummet. I det lilla. I solidariteten på motorvägen men kryper fram i med dem som inte haft samma tur som jag eller tvåans växel. med de som bespottas bara av att bryta mot nor”En människa är inte bara men. I lojalitet som inte nödvändigtvis kräver sin sista tid utan hela sitt liv”, megafon. I skrattet. I morsans kompass. säger min inneboende och jag Så roligt vi har haft, du och jag mamma. Ingen åker tidsmaskin. Mamma i kunde bjuda på sina tillkortakommande som du. gul sextiotalsregnkappa över Jag har aldrig träffat någon så klumpig, men heller skolgården. I knallrosa overall, gigantiska glasögon ingen som haft förmågan att skratta så högt åt sig själv och sina tabbar. Ditt skratt klingar inom mig. och kruspermanent på Nobelfesten pågår i bakgrunden. Det ser verk80-talet. Alltid stenkoll lighetsfrämmande ut ända tills Patti Smith dyker på mode. När andra upp och sjunger om människors utsatthet i en hård skämdes över sina värld och det som inte får hända händer. Inte här. föräldrar var jag Inte nu. Hon kommer av sig. stolt. ”Jag är ledsen. Kan vi börja om. Jag är så nerNär andra vös”, stammar världsstjärnan inför miljontals tittare. stängde dörJag tänker på mamma. Jag tänker på Patti Smith. rar öppnade På vad det är att vara människa. På värdighet. För hon. Som för nästa år önskar jag detta: att vi fortsätter att tro på frisören som ingen varandra, i det stora och det lilla. Och på förståelville jobba med för att han sen för att vi inte är mer än människor som också var så fjollig. ”Världen vore för gör bort oss ibland. tråkig om alla var likadana”, sa mamma Tänk om vi alla bara kunde säga: förlåt, det och gav honom en anställning på Anitablev fel. Kan vi börja om? salongen fast hon inte hade råd. Morsan var


QX januari 2017