Page 1

Ber채ttelsen om Emily fr책n Xinjiang Emily Su Hadexia Birger Schlaug

ProVoka 1


Ber채ttelsen om Emily fr책n Xinjiang Emily Su Hadexia Birger Schlaug Omslagsfoto: Per Lager

ProVoka

Byle Sagoliden 102, 643 93 Ving책ker

provoka@telia.com Copyright Birger Schlaug, Emily Hadexia samt ProVoka www.schlaug.blogspot.com

2


Inledning För några år sedan besökte jag, och några andra nämndemän, Beijing för att bland annat följa en rättegång. På flygplatsen togs vi emot av en guide, en ung kvinna som utstrålade värme, humor och engagemang. Hon presenterade sig som Emily. Vilket förstås inte var hennes ”riktiga” namn. Det var första gången jag besökte Kina. Landet var till stor del främmande för mig. Visst hade jag ytligt följt de politiska skiftningarna genom åren, läst en del om landets kultur och haft ungdomsvänner som sprang omkring med Maos lilla röda under armen. Som politiker hade jag nästan aldrig kommit i kontakt med någon från Kina – trots att möte med människor från andra länder inte är ovanligt för riksdagsledamöter. Emily öppnade försiktigt en ny värld för mig, dels i sin egenskap av välutbildad och engagerad guide, dels i egenskap av spännande och öppen privatperson. Hon delade med sig av sitt liv, berättade om sin barndom och uppväxt långt bort i nordvästra Kina, i den lilla byn i Xinjiangprovinsen. Så småningom lärde jag känna Emily, och vi beslöt oss för att hon skulle berätta om sitt liv medan jag skrev ner hennes berättelse. Anspråkslöst och utan större åthävor. Vi vill låta berättelsen bli en liten pusselbit i bilden av ett Kina i utveckling. Politik har inte varit det centrala för våra samtal, även om jag naturligtvis varit nyfiken på hur ”en vanlig” kines tänker om mänskliga rättigheter, Tibet och dödsstraff, det vill säga sådant som intresserar oss i Sverige. Nu är inte Emily någon ”vanlig kines”, och jag vet inte om sådana finns i ett land med 1, 3 miljarder människor och med över femtio minoritetsfolk. Emily och jag kommer inte bara från olika kulturer utan är också fostrade under helt olika politiska förhållanden. I min vardag är demokrati likvärdigt med rätten att skriva och tala fritt, att få rösta på olika partier och att ge även de med små förutsättningar rätten till gratis utbildning i tolv år... Vilket förstås kan upplevas som ganska lyxigt för den som i sin vardag kämpat för att få äta sig mätt, få ihop pengar till skolböcker och delat säng med otaliga syskon. 3


Vi vet mycket litet om den kinesiska lagstiftningen i Sverige. Vi har mest skaffat oss föreställningar. Det var det jag tänkte på när jag satt i domstolen i Beijing, medan Emily tolkade. Den lille mannen, som var åtalad, satt nedklämd mellan två bastanta poliser i uniform. Han hade handklovar och böjt huvud. Han hade redan erkänt och sagt sig villig att betala böter på 5000 yuen. Det var en årslön, eller mer, för honom. Den åtalade arbetade som sophämtare och hade slagit en konkurrent på truten så denna fått skador på ett av ögonbrynsbenen. Försvarsadvokaten sa inte mycket, hade inte fått se handlingarna innan domförhandlingarna. När domaren bad den åtalade att resa sig så reagerar han blixtsnabbt. De bastanta poliserna hinner inte med utan kommer liksom på efterkälken. Det ser lustigt ut, som i en film. Domaren tittade lite ironiskt på dem. Domaren är strikt när han läser upp domen. Den åtalade, som skadat en lagligt registrerad medborgare i Beijing, har erkänt sitt brott, accepterat att betala sina böter och döms därför endast till 6 månades fängelse. I salen sitter några vänner till den lille mannen. De tittar frågande på mig och de övriga västerlänningar som fått tillstånd att följa rättegången. Kanske är de tacksamma mot oss. Kanske hade domen blivit hårdare om vi inte suttit där. Vad vet jag? Kanske är alltihop ett spel. Emily säger ingenting om detta. Jag försöker tolka hennes ansiktsuttryck. Rättsystemet i Kina är under utveckling. ”Det går åt rätt håll”, säger advokaterna vi träffar medan de försiktigt sänker blicken. Det säger man på svenska ambassaden också. Det går åt rätt håll. Så är det säkert. Men det är långt kvar. Beroende på hur man ser det. Dödsstraffet är något självklart i Kina. Över 90 procent av kineserna är för dödsstraff, enligt opinionsmätningar. I USA är det drygt 60 procent. Så större är inte skillnaden i attityd. ”Det folkliga stödet för dödsstraff är ett problem”, säger en ung kines som jag träffar över en öl. Han studerar juridik. ”De inom partiet som skulle vilja avveckla dödsstraffet har mycket litet stöd i befolkningen. De som är motståndare till dödsstraff är minoritetsbefolkningar och kapitalister - stora ekonomiska brott 4


medför ofta dödsstraff. I USA kanske det inte är så. Där drabbar väl dödsstraff bara fattiga svarta, eller?” ”Inte riktigt bara, men nästan”, säger jag. ”Dödsstraff är en del av vår historia. Det kommer att försvinna så småningom. Kanske innan det försvinner i USA”, säger han medan amerikansk rockmusik dånar i högtalarna och vi beställer in ytterligare en omgång kinesiskt öl. Som smakar helt okej. När jag träffade Emily första gången så skulle just Rolling Stones ge en konsert i Shanghai. Det berättades att den kinesiska censurmyndigheten inte godtog alla de låtar som Stones hade tänkt sig att framföra. Brown Suger handlar om knark, så den låten måste man avstå från. Jag minns att Rolling Stones fick avstå från Let´s spend the night toghether när de skulle spela den i Ed Sullivan Show i USA 1968. Den ansågs omoralisk, så man fick ändra texten till Let´s Spend Some Time Together… Att skriva en bok på det här sättet innebär kulturkrockar. Men ändå finns mycket gemensamt mellan kineser och svenskar. Emily uttrycker det så bra man kan när hon under berättelsens gång säger: ”Egentligen är det intressant att vi är så lika. Vi har kroppar som fungerar likadant, vi har hjärtan som slår och händer som kan utföra fantastiska saker. Vi behöver alla luft, vatten och mat för dagen. Vi behöver alla bli uppskattade och sedda. Vi vill leva i fred, skydda våra barn och känna att någon bryr sig. Se där så lika vi ändå är! Jag och du är så lika, trots att vi kommer från så olika kulturer.” Och det är väl så det är. Välkommen att ta del av Emilys berättelse! Kanske kan det öka din nyfikenhet på Kina, som ju har så mycket mer än en fantastisk historia och kulturella sevärdheter. Det stora landet har också människor av kött och blod som lever ett vardagsliv långt bort från Kinesiska muren, Terrakottaarmén och Pekinganka… Berättelsen är Emilys. Birger Schlaug

Sagoliden, juni 2009

5


6


1. Mor och far var tysta när flygplanet steg över Beijing. Nog hade de sett flygplan röra sig över himlen, rakt ovanför hembyn, men att nu själva sitta i en flygmaskin och känna skakningarna och motorljudet var något helt annat. En värld så långt från deras jordnära liv. Flygvärdinnorna frågade vad de ville dricka. Mor kände sig lite dum. Hon tyckte det var konstigt att de vackra flickorna log mot henne och frågade vad hon ville ha. Hennes liv hade inte varit på det sättet. Mor försökte gömma de skrovliga händerna. Hon tyckte inte att de passade i den fina flygmaskinen, med de fina stolarna och flygvärdinnorna som gick där så vackra och raka i ryggen. Lite vatten ville hon ha. Vatten var ingen självklarhet därhemma. Men här, mitt uppe i luften, kunde hon be om hur mycket som helst. Min far var tyst. Kanske var han lite rädd. Hur kunde maskinen flyga som en fågel? Och här satt man som i fågelns buk på väg rakt in i himmelen. Himmelen. Där gudarna levde. Gudarna som var de enda som en gång stått över kejsarna i Kina. Kanske hade de till och med stått över Mao? Att vara så nära himlen som här var nästan ett lika stort under som att få se sin käre Mao. – Är vi i himmelen nu, frågade far och jag hörde att han var rörd. Är vi i himmelen? Kan man stiga av här? Vad svarar jag på det? Vad är himlen? Och kan man stiga av där? Vad är himlen för mig? Var ska jag stiga av? I min gamla hemby i nordvästra Kina, där mor ännu bor, där min far är begraven, där mina syskon lever sina liv… Eller i Beijing? 7


Staden som växer och där det nya Kina träder fram, dit jag kom som den första från min by för att studera vid universitet… Eller i Sverige? Landet som jag lärt känna lite grand under de år jag läste vid Göteborgs Universitet… Landet jag lärt mig att tycka om, trots att det är så annorlunda. Vad ska jag stiga av? Var ska mitt barn få växa upp? Jag vet inte. Inte än. Men jag vill att mitt barn skall få en bättre barndom än jag haft. Och jag önskar att mitt barn skall läsa den här boken en vacker dag, för att lära känna sina rötter, för att förstå att allt blivit mycket bättre och att jag kämpat för att det skall få ett så bra liv som möjligt. Oavsett om mitt barn växer upp i Kina eller i Sverige. Men var? Jag vet inte. Inte än. Men jag har en tro att det skall bli bra. Är vi i himlen nu, frågade far. Kan man stiga av här? – Nej, vi är inte i himlen, sa jag. Men vi är mer än en mil upp i luften. – Hur långt är det då till himlen? – Jag vet inte far, sa jag. Jag vet faktiskt inte.

8


2. Jag har arbetat flera år som guide i Kina. Jag har guidat svenska och norska turister. Har visat storstäder som Beijing och Shanghai, åkt runt med dem till Tibet, Shaanxi, där den fantastiska Terrakottarmén finns, och många andra provinser i Kina. Vi sitter många timmar i bussen, till och från de sevärdheter som turister så gärna vill uppleva. Jag berättar om det vi ser och om vår historia så fylld av kultur och märkliga händelser. Ibland blir det stunder över för att prata om mitt eget liv, som en liten bild av hur det kan vara att leva i Kina. Då brukar jag berätta om min fars flygresa, om hans fråga om himlen. Kanske undrar då många svenskar hur en gammal man kan vara så obildad. Även om man inte säger det till mig. Men man brukar ställa frågor om hur vi har det i min by, i min landsände långt, långt nordväst om Beijing. Jag tror att man är ärligt intresserad. Och ganska fascinerad över att livet kan vara så annorlunda än det liv man sett i Beijing eller Shanghai, storstäder som på många sätt är mer moderna och utvecklade än många europeiska städer. För det jag berättar om min barndom tar oss tillbaka många hundra år tiden. Kanske längre än så till och med. Några säger att det är en resa till medeltiden. Den flygresa jag berättar inträffade för några år sedan. Jag bjöd mor och far till Göteborg, där jag studerade och arbetat under ett par år. Jag ville så gärna ge mina åldrande föräldrar ett äventyr de inte ens kunnat drömma om. Deras minsta lilla barn hade ju blivit stort nu. Hade tagit steg ut i världen. De var så stolta över mig! Och säkert också glada för att de behöll mig trots att jag var det åttonde barnet. Åtta barnmunnar att mätta är inte det lättaste. Vi som bor i Kina har en stark känsla för våra familjer och vår släkt. Vi försöker hålla ihop så mycket vi kan. Försöker hjälpa varandra på ett sätt som kanske inte är lika vanligt i Sverige. Här tar det offentliga hand om så mycket. Ni betalar skatt och sedan

9


får ni gratis skola och skolböcker, nästan gratis barnomsorg och sjukvård och mycket annat. I Kina betalar vi också skatt, men inte så mycket som i Sverige. Istället måste vi betala avgifter för nästan allting. Saknar man pengar så är det inte så lätt. Då måste man hålla ihop. Vare sig man vill eller inte. Vare sig man älskar varandra eller inte. Om inte din syster hjälper dig när du inte har pengar till mat, vem skall då göra det? Om inte din dotter, eller svärdotter, följer dig till sjukhus och ger dig mat när du blir gammal, vem skall då göra det? Många i Sverige blir förvånade när de får veta att det förhåller sig på detta sätt. De tror att kommunism betyder att allt är gratis för individen, att skolan är gratis, att alla skolböcker är gratis, att sjukvård och läkemedel är gratis, att tillsyn av barn är gratis. Men för oss i Kina är det inte på det sättet. Därför måste vi hjälpa varandra inom familj och släkt. Det är den trygghet vi har. För det mesta är vi glada och stolta när någon i familjen lyckas. Vi är nog inte så avundsjuka av oss. Den som lyckas bra, som jag har gjort, förväntas hjälpa dem som inte har haft samma tur eller samma förmåga. Jag hade inte särskilt mycket pengar, med svenska mått mätt, när jag bodde i Göteborg. Jag levde ganska fattigt och arbetade hårt när jag inte pluggade. Men ändå var det fantastiskt. Så mycket att få vara tacksam för. Därför var det en stor glädje att kunna bjuda mor och far till Sverige. Nu skulle de få åka till ett land med nästan bara… långnäsor! Långnäsor kallar vi vita västerlänningar. Det är inte alltid så illa menat, ofta kan det ske lite skämtsamt. Men det kan också ligga djupt allvar bakom, ett avståndstagande, en rädsla för det främmande. Ungefär som när blonda och blåögda svenskar kallar invandrare för svartskallar. Ibland är det lite på skoj, men ibland kan det också vara mycket illa menat. När jag har guidat för Lotus, som förresten ägs av en svenskkinesisk kvinna, har jag lärt mig att tycka bra om långnäsor. Ni är ofta väldigt artiga, trevliga och snälla. Även om ni ibland ställer konstiga frågor. Ibland har jag funderat över hur det vore att guida kineser i Sverige. Jag tror faktiskt det vore mycket svårare än att guida svenskar i Kina… 10


Har man aldrig träffat någon långnäsa undrar man förstås hur dessa är. Till min landsända, min region, Xinjiang, är det fortfarande ovanligt att turister söker sig. Och till min hemby kommer nästan aldrig någon. Dels är det mycket långt ifrån Beijing och andra kända turistmål. Dels är det så fattigt och enkelt att ni skulle bli förskräckta, ja, kanske till och med avskräckta, trots att mycket blivit bättre de senaste åren. Men ni skulle inte vara ensamma om att bli förskräckta Många kineser i de moderna storstäderna skulle bli lika förskräckta om de hälsade på oss. De talar ofta om hur primitivt och smutsigt det är uppe hos oss. Så gammalmodigt och fattigt. Hur bergen hotar och hur sandstormarna viner. Min egen kines – min man alltså - talar också på det sättet. Han tycker det är ociviliserat. Han kommer från Beijing, är storstadsbo. För mig känns det konstigt, och kanske lite sorgligt, att han säger på det sättet om min hemby. Visst kan jag förstå att det kan se främmande och primitivt ut när kvinnor än idag lagar maten utomhus som de gjort i århundraden, trots att vintern är lika isande kall som i norra Sverige. Hur de hinkar upp vatten ur brunnen för hand. Hur husen är byggda av enkla lerplattor och hur det än idag är så mycket lera överallt… Men samtidigt har det blivit så mycket bättre än när jag lämnade min hembygd för femton år sedan. Vägarna har blivit bättre, husen lite större och fattigdomen lite mindre. När jag var liten minns jag att det ännu fanns familjer som inte hade kläder till alla sina barn. De fick turas om att bära dem för att kunna gå ut. Man kan tro att det är en skröna, men det är faktiskt alldeles sant. Jag minns hur min far gick med häst och kärra till bergen för att hämta stenar till byggarbetsplatser nere i byn. Vägarna var leriga, med avtryck av tramp från kor, får, hästar och mulor. Och från en och annan vildåsna. Ibland fastnade vagnen och han måste skjuta på. Det var tungt. På vintrarna kom far hem med så mycket is i skägg och ögonbryn att man inte kunde se att det var han, man fick ana sig till det eller höra på rösten. 11


Vi levde i en fattig del av Kina, i en av alla de fattiga byar där det lilla extra upplevdes som lyx. Jag minns hur mina skolkamrater sken som solar när de kommit över ett tuggummi. Hur de skröt och visade hur fint tuggummit var. Jag var så avundsjuk! Tänk att få ha ett eget tuggummi, ett alldeles eget tuggummi. Så bra jag skulle ta hand om det, det skulle kunna vara i evigt! Jag bad min mor om att någon gång också få ett. Bara för att visa att också vi, den stora familjen med de många barnen och de eländiga kläderna, också hade råd. Men vi hade inte råd. Men som jag bad! En vacker höstdag, när doften av äpplen låg över vår lilla trädgård där några höns sprang omkring och kacklade, kom min far med något som han sa var lika bra som tuggummi. Han hade hämtat kåda från ett speciellt träd, tuggat den mjuk och gav mig. Jag blev så glad! Stolt som bara ett barn kan vara över nästan ingenting visade jag mina skolkamrater att jag minsann också hade ett tuggummi. De tittade med avsmak på den illaluktande kådan och sa att det var äckligt. Och så skrattade de åt mig. Och där stod jag medan lyckan rann av och gråten ville fram ur ögonen. Mitt barn skall få riktigt tuggummi, det kan jag lova. Förresten hände det att vi fattiga barn, när det var så varmt att asfalten liksom kokade på stora landsvägen, kunde peta upp lite av den heta massan för att få något att tugga på. Det kan inte ha varit speciellt nyttigt… Medan jag drömde om tuggummi så drömde de rikare familjerna i Kina om De Tre Stora. Vad var då det? Jo, att någon i familjen skulle kunna få äga en armbandsklocka, en cykel och en fotdriven symaskin. Det var en lyxig dröm! På åttiotalet hade många – inte alla, men många– lyckats förverkliga den drömmen, eller åtminstone delar av den. Så innebörden av De Tre Stora förändrades. Nu blev den stora, nästan ouppnåbara, drömmen att familjen skulle kunna skaffa sig en telefon, en teve och en tvättmaskin.

12


Drömmarna blev allt större för många. Och verkligheten blev lite bättre. Också för oss i byn. Min far tackade kommunistpartiet för det… Så innan vi steg på flygplanet till Göteborg tog jag med honom till Mao Zedongs mausoleum på Himmelska Fridens Torg. Han hade aldrig trott att han skulle få se sin käre Mao. Eller Maozhuxi, som min far så respektfullt kallade honom. Maozhuxi betyder Ordförande Mao. Far hade blommor med sig. Han var så rörd, så stolt och så lycklig. Det var kanske det största ögonblicket i hans liv. Aldrig hade han trott att han skulle få uppleva det. Han hade tårar i ögonen. Långnäsor är det alltså ont om bland berg och öken i min hembygd. Min far hade aldrig talat med någon långnäsa när han nu var på väg i flygmaskinen till Göteborg. Så det är kanske inte så underligt att han undrade hur ni svenskar är. Vad kan de vara för något? Inte kan svenskar, som lever i ett så rikt land, vara som kineser? Han lade sin hand på min arm, vände sig mot mig där jag satt mellan mor och far. Han frågade försiktigt undrande: – Behöver svenskar gå på toaletten?

13


3. När min far undrade om svenskar går på toaletten så var det för att han levt isolerat i vår lilla by i hela sitt liv. Han hade aldrig talat med någon långnäsa. Han hade inte ens sett någon på nära håll. Så svenskar kunde lika gärna komma från någon annan planet. Kanske var de farliga? Jag vill att ni skall förstå att det inte beror på att min far var dum eller ointelligent. För det var han inte. Men han hade levt i sin värld, och i den världen hade han varit duktig och kompetent, stor och stark. Han hade arbetat, gjort sina dagsverken, slitit för att försörja en stor familj på åtta barn. Men teve hade han då aldrig haft. Och tidningar lärde han sig aldrig att läsa eftersom han var analfabet som så många andra av de äldre på Kinas landsbygd. Skolgång hade det aldrig varit tal om. Att han var analfabet var det största hindret för att hans dröm inte skulle kunna bli förverkligad. Hans dröm var att någon gång få bli medlem i kommunistpartiet. Låter det konstigt för en svensk? För att bli medlem i kommunistpartiet måste man vara utbildad, politisk skolad och kunna formulera sig väl både skriftligt och muntligt. Man måste också bli rekommenderad av två medlemmar. I Sverige betalar man en liten slant i medlemsavgift så, vips, är man medlem i ett parti. Hos oss i Kina är det inte så. Det kanske kan vara svårt att förstå att fars dröm varit så stark. Men visst har kommunistpartiet gjort många bra saker, det menar nog de flesta kineser. Man har hållit ihop det enorma landet Kina som nu utvecklas på ett sätt som får hela världen att dra efter andan. Trots att vår historia rymmer så mycket kaos och slutenhet. Mitt land öppnas alltmer för turister, vilket är bra för oss. Alltfler kineser, som har råd, turistar i Sverige. Antalet kineser som reser till Sverige fördubblas varje år! När kontakterna på detta sätt ökas så kan fördomarna minska. På båda sidor. Vi kineser kan säkert vara kritiska mot mycket i 14


vårt land, men vi är också stolta när Kina nämns i internationella nyheter på ett positivt sätt. Världens första supersnabba och energisnåla magnettåg finns i Shanghai, en modern tågförbindelser har byggts genom bergspassen till Lhasa och all världens tidningar talar om det ekonomiska undret. Självfallet blir många kineser arga, ledsna och sårade när den kritik ni framför om politiken också träffar oss som medborgare. När det meddelades att Kina skulle få OS 2008 så gladde det oss alla! Äntligen! Och det finns hur många kinesiska män och kvinnor som helst som gärna vill ställa upp som volontärer för att få vara med i hela detta fantastiska spektakel. På Himmelska Fridens Torg, som ni ju känner väl till, har en klocka räknat ner dagar, timmar och minuter till OS-invigningen. Det är alltså en ganska liten del av Kinas befolkning som är medlemmar i kommunistpartiet. Bara drygt 60 miljoner av en befolkning på mer än 1 300 miljoner människor. Det är ungefär 5 %. Ungefär lika stor andel som var medlemmar i svenska partier för tio år sedan. Idag är det lite färre. Trots att ni har många fler partier att välja på… Många svenskar tror att det nästan är tvång för kineser att vara medlem i kommunistpartiet, men så är det alltså inte. Min far ville, men fick inte. Trots att han alltid var lojal och sa att allt det goda som hänt honom var kommunistpartiets förtjänst. Och visst fick han det bättre under åren. Han slapp slita med stenbumlingarna på de leriga vägarna och blev anställd av den lokala regeringen för att bland annat vakta får. Då tillbringade han visserligen långa tider borta från hemmet men det var ändå lindrigare för hans värkande kropp. Han hade värk i lederna. Ibland besökte jag honom. Han bodde i en liten grotta utan några som helst bekvämligheter. En gång när jag var liten och besökte honom hörde vi hur fåren blev oroliga. Far tog ner geväret från väggen och gick ut för att se varför. Det fanns vargar i trakten och nu gällde det att skydda fåren. Det var ju den lokala regeringens får, så det var viktigt. Det var alldeles tyst i grottan när han hade gått ut. Det enda jag hörde var mina egna andetag. Jag tyckte han var borta i evigheter. Jag satt ensam kvar och grät, övertygad om att far aldrig skulle komma tillbaka. Att vargen hade tagit honom. Men så kom han till slut. Stor, stark och trygg.

15


Och jag tackade Allah. Min far berättade gärna om varg och björn. Blir man jagad av en björn är det ingen idé att springa, berättade han, det är bättre att stå stilla. Att fly ifrån björnen nedför ett berg skulle vara en fullständig omöjlig uppgift eftersom björnen bara skulle kura ihop sig och rulla nedför berget fortare än du någonsin skulle kunna springa… Min far visste så mycket, kunde så mycket och vi barn hade så stor respekt för honom. Ja, ibland var vi rädda för honom också. Vi såg honom så sällan. Han arbetade hela dagarna och ofta var han borta månadsvis. Ibland hade han svårt att hålla reda på sina barn, åren gick så fort och när min storasyster försiktigt påpekade för honom att det var dags för mig att börja skolan såg han förvånad ut: – Har hon redan blivit så stor? Jo, det hade jag blivit. Och nu började en hård strid med min far eftersom jag inte ville gå i den skola min far ville. Jag ville bara inte! Ville inte! Resultatet av denna strid kom att avgöra hela mitt liv. Utan den striden hade vi aldrig skrivit denna bok. På resan från Beijing till Göteborg så mellanlandade vi i Amsterdam. Vi hade inte så lång tid på oss att byta flyg, så det blev lite stressigt när vi skyndade oss genom flyghallen. Min far var så nervös. Han trampade mig på hälarna för att inte komma bort. Han sa ideligen att vi måste skynda oss så att inte den stora fågeln skulle hinna lyfta innan vi nådde fram. Men min mor stressade inte. Hon var så saktfärdig. Hon gick några steg efter mig och min far. Hon tittade på allt det nya. Nyfiket och förundrat. Hon hade inte sagt så mycket under resan. Nästan ingenting. Men vi var vana. Mor har varit tyst så länge. Hon hade varit så tyst i flera år. Hon bar på sorg och minnen vars innehåll jag bara kunde gissa mig till. Ett sådant minne var säkert jag. För det var inte självklart att jag skulle få födas, och allt annat än självklart att jag skulle få förbli deras barn.

16


4. Jag betraktas nog som kines för de flesta av er som läser detta. Precis som jag betraktas som kines av dem jag möter som guide på flygplatsen, med Lotusflaggan i högsta hugg. Men hade vi skrivit boken för kinesiska läsare så hade jag inte uppfattats som kines. Utan som en kvinna från något av alla de 55 minoritetsfolk som finns. Jag är nämligen kazak och mitt hemspråk är kazakiska. Men jag är gift med en kines. Jag kallar honom ofta för ”min kines”. Han tycker det är okej. Även om han, när han är arg på mig eller tycker att jag är dum, gärna påpekar att jag tillhör ett minoritetsfolk. Som om vi vore lite mindre värda. Hur som helst: det finns således över femtio minoritetsfolk i Kina. Trots att vi är så många minoritetsfolk, oftast med egna hemspråk, utgör vi bara 8 procent av Kinas befolkning. Resten är hankineser, som talar mandarin (eller som ni ofta kallar det i Sverige: kinesiska). Vi kazaker är en mycket liten grupp. Vi utgör bara någon promille av Kinas befolkning, en dryg miljon. Och vi bor alltså i regionen Xinjiang, i nordvästra Kina, granne med Kazakstan, som ni säkert känner: Sverige brukar slå dem ganska ordenligt i bandy-VM. Vi kazaker är muslimer. När far äntligen kom tillbaka till grottan efter att ha skrämt iväg vargarna så tackade jag ju Allah. En av mina systrar bär slöja, några av mina bröder är djupt religiösa, far och mor har alltid vänt sig mot Mecka fem gånger per dag. De flesta i min familj går regelbundet till moskén. Jag är inte så praktiserande muslim, men jag äter förstås inte griskött. Jag försöker också hjälpa andra på det sätt som koranen säger att man skall göra. Många svenskar blir förvånade när de får höra detta. Finns det muslimer i Kina? Javisst, gör det. Förutom oss kazaker är det främst uigurer och huier. Båda dessa folk är ungefär tio gånger fler än oss och de flesta av dem bor också i nordvästra Kina. Men de största religionerna i Kina är de som format landet under årtusenden: konfucianismen, taoismen och buddhismen. Många svenskar är nyfikna på buddismen. I Beijing finns Buddistakademin. Den startades 1956 men stängdes under kulturrevolutionen för att öppna igen 1981. Rörelsen falungong, 17


som svenska turister ofta frågar om, har inte status som religion och är sedan 1999 förbjuden i Kina. En del gillar väl falungong och dess ”mästare”, andra anser att det är en flummig, och farlig, sekt. Och kristna då? Jo, det finns många miljoner kristna i Kina, exakt hur många är svårt att veta. Och naturligtvis avbildas ofta Jesus som en kines, liksom lärjungarna. Det är inte konstigare än att man i Norden ofta avbildar Jesus med blont hår och blåa ögon, trots att han kom från Mellanöstern och rimligen då hade mörkt hår och bruna ögon. Vår region i nordvästra Kina heter alltså Xinjiang, vilket på kinesiska betyder Nytt Territorium. I området var det, under sista hälften av 1940-talet, inbördeskrig mellan de lokala folken och den dåvarande regeringen. Min far var med i kriget. Han slogs tillsammans med andra kazaker på kommunisternas sida mot nationalistregeringen. Han slogs för bättre förhållanden för sin familj och för sitt folk. Han berättade ibland för oss barn om sådant han upplevt under krigets kalla vintrar och umbäranden. Disciplinen var sträng. Under en lång vandring hade tröttheten tagit över och han hade förlagt geväret, eller kanske tappat bort det. Straffet blev hårt. Han dömdes till döden. Han skulle avrättas med ett skott för sin försumlighet. Det handlade om timmar för att rädda hans liv. En vän från hans hemby var chockad över domen och vädjade till ett av de högsta befälen, som också var kazak. Vädjandet föll till slut i god jord för kazaker måste ju hålla ihop. Det var i alla fall så min far berättade om händelsen. Ibland tänker jag på vad som hade hänt om han avrättats. Varken jag eller mina syskon hade funnits då. Ibland vilar verkligen livet på en skör tråd… Nåja, som ni förstår finns det inte så många människor i nordvästra Kina. Bara 20 miljoner på en yta som är nästan fyra gånger så stor som hela Sverige. I genomsnitt bor det 12 personer per kvadratkilometer. I Sverige är motsvarande siffra 22 personer. Vem sa att Kina var tättbefolkat…? 18


Problemet är att regionen inte bär en större befolkning. Det mesta är öken och berg. Så den mesta maten måste importeras. En del odlar vi förstås: till exempel vindruvor och annan frukt. Och det finns jättestora olje- och gasfyndigheter. Men det mesta man ser är öken och berg. Och vi kommer att få allt större brist på vatten i regionen. Vad hjälper olja när man inte har vatten? Stora delar utgörs av den nästan helt obeboeliga Taklimakanöknen, som är världens näst största sandöken. Om jag berättar att den är en del av det som kallas Gobiöknen så kanske många svenskar tänker på den svenske forskaren Sven Hedin. Han var nämligen en av dem som på 1940-talet var med och kartlade detta ökenområde. Den norra delen av Xinjiang, där min by ligger, brukar kallas Dzungariet och omges av stora bergskedjor. Skulle man göra en film om gamla tider skulle man kunna filma hur klungor av nomadryttare spränger fram över stäpper och bergssluttningar i vild fart. Och nästan alla ryttare skulle vara kazaker, för vi är till största delen ett nomadfolk, nära släkt med mongolerna. Min hemort heter Tacheng och ligger så långt upp mot Kazakstan man kan komma. Avståndet till Beijing är mer än 400 mil. Det är ungefär som avståndet mellan Stockholm och Nordafrika. Kina är stort! Men avstånd kan räknas i mer än mil. Det kan räknas i tid också. Och landsbygden i de fattiga delarna av Kina – vår del av Kina tillhör de fattigaste – ligger många hundra år efter Beijing, Shanghai och andra moderna städer. Kulturkrocken mellan unga stadsbor från medelklassen i Beijing och de fattigaste bönderna i Xinjiang kan vara minst lika stor som den mellan en ung människa i Stockholm och en äldre bonde på landsbygden i Marocko. Jag nämnde att vi bodde vid gränsen till Kazakstan. Innan Kazakstan blev ett eget land så tillhörde det Sovjetunionen. Gränstrakten var orolig, det fanns militär aktivitet på bägge sidor gränsen. Fiendskap och misstro var stor mellan Kina och Sovjet. Min bror Hasan, som är född 1955, hade i uppgift att vakta sin skola mot ryska spioner. Han och hans skolkamrater stod utanför grindarna och bevakade skolan med hjälp av… spjut! Idag behöver barnen inte stå timme efter timme med spjut i hand… De kan få lite mer tid för att läsa. 19


Det är inte ovanligt att kazaker, liksom andra som tillhör olika minoritetsfolk, anser sig vara diskriminerade jämfört med hankineserna. Det kan gälla möjligheten att få fina jobb, höga löner eller till och med att få en plats i fotbollslandslaget. Samtidigt skall det sägas att det i Kina finns något som ni i Sverige kallar ”positiv särbehandling”. Det betyder i Sverige att en kvinna kan få jobbet om arbetsplatsen domineras av män, även om den sökande mannen har lika bra, eller till och med bättre, formella skäl att få jobbet (bättre betyg, fler tjänsteår eller något sådant). I Kina innebär den positiva särbehandlingen bland annat att minoritetsfolk slipper den så kallade ettbarnspolitiken – vi får i princip ha två barn. Och eftersom staten försöker få in fler ungdomar från minoritetsfolk på universiteten så får man extra poäng om man tillhör ett sådant folk, det blir alltså lite lättare för oss att få en plats för högre utbildning. Jag tycker detta är bra. Det behövs för att rätta till de orättvisor som kan uppstå när till och med förnuftiga män som min man kan utbrista att jag minsann inte är en riktig kines…

20


5. När mina äldre syskon föddes på femtio- och sextiotalen var det inte ovanligt att kinesiska familjer hade både fyra och fem barn. Men när jag föddes hade myndigheterna börjat propagera för familjeplanering. Befolkningsexplosionen i Kina var ett problem. Nu skulle det räcka med två barn per familj. Jag var på väg att bli det åttonde barnet. Så det var allt annat än självklart att jag skulle få födas. Mor hade dessutom redan fyllt 40 år. Hon hade fött sju barn, och hade inte så mycket ork kvar. Att föda barn sent i livet skulle förstås också bli riskfyllt. Något BB skulle hon inte kunna föda på, utan det skulle som vanligt ske därhemma. Under förhållanden som var allt annat än säkra, lugna och hygieniska. Mödravårdscentral ska vi bara inte tala om. Om ni visste hur bra ni har det i Sverige! Till saken hör också att mina syskon inte var så roade av tillökning. Tvärtom. De visste mer än väl vad det skulle innebära. Reyhan, min äldsta syster, var mycket upprörd över att familjen skulle bli ännu större. Hade inte partiet sagt att det inte borde födas så många barn? Och så skulle hennes egen mor föda sitt åttonde! Reyhan visste förstås också att mor var trött och ständigt oroad över hur hon skulle få ihop mat till familjen. Hade inte mor redan blivit ännu tröttare än förr? Skulle aldrig någonting bli bättre? En mun till att mätta krävde att fler delade på det lilla som fanns av bröd. För det var bröd man åt till frukost, lunch och middag. Något annat var det sällan tal om. Brödet bakade mor på kornmjöl och lite vetemjöl. Det var en ständig kamp att få mjölet att räcka. Varje familj fick ransoneringskuponger som gav tillstånd att köpa en viss mängd mjöl, tyg och matolja. Mor försökte alltid byta ut tygkuponger mot matkuponger hos grannar och släktingar. Det var viktigare att vara mätt än att vara fint klädd. Dessutom var tyg dyrt, så mor hade nog inte haft råd att använda tygkupongerna i alla fall. Men mor tackade Allah för mjöl och bröd, hon tackade också för att hon orkat ännu en dag. Far delade sin tacksamhet mellan kommunistpartiet och Allah.

21


Men det var inte bara maten som skulle delas av flera munnar när jag fötts. Ett nytt syskon skulle också medföra utgifter för skola och för nya skolböcker. Skulle man klara av det? Vad skulle man ta pengarna från? Och på ”kangen” skulle det bli trängre. Det är på den murade kangen vi sover. I ena ändan finns en spis som eldas med torkat kobajs. Så kangen är varm och skön, men det kan förstås bli lite stökigt med en unge till. Mor hade tackat Allah för att både hon och barnen överlevt de tidigare förlossningarna. När hon väl valt att behålla mig ställde hon åter sin tillit till Allah. Och förresten: om Allah ville att hon skulle föda ett barn till så var det viktigare än att följa kommunistpartiets önskemål. Vad min far tyckte vet jag inte. Både Allah och kommunistpartiet var ju värda den största respekt. När jag föddes på våren 1971, just när solen började värma och ge hopp om sommar, var det bara Hasan, min äldste bror, som var riktigt glad. De andra kände att det blev för mycket med ett barn till. De skulle få dela sovplats, mat och utrymme med en till. Men för Hasan var det inte så skrämmande, han var ju äldst och skulle kanske hinna skaffa ett eget hem innan jag tog alltför stor plats… För mor blev det förstås tyngre. Det var hon som hade ansvaret för hemmet och hon visste mer än väl vad det innebar med uppoffringar och ständig oro. Vad visste Hasan om livet? Visst skulle det bli besvärligt med en lillasyster till, men det fanns faktiskt tecken som tydde på att det skulle gå bra. Jag var ju född i grisens år. Det är det bästa år man kan vara född i. Då har man större chans till lycka och framgång än om man t ex skulle vara född i fårets år. Vidskepelse? Tja, det är möjligt, men oavsett om man är ateist, buddist, muslim eller något annat så finns det i Kina en allmän känsla av att det kan vara viktigt att vara född i ”rätt” tecken. Så det föds faktiskt fler barn i grisens år än i till exempel fårets år. Om ni har läst om de kinesiska åren så kanske ni inte hittat ”fårets år” utan istället ”getens år”. Vi menar samma sak.

22


Hur som helst: det räckte inte med Hasans glädje för att mor och far skulle vilja behålla mig. Istället bestämde man att jag skulle lämnas bort efter ett år, när amningen var färdig. Mor kände att graviditeten hade tagit hårt på henne, att hon inte skulle orka med att uppfostra ett barn till, att det var både nödvändigt och rätt att lämna bort mig. Både jag och familjen skulle få det bättre på det viset. Vilket gjorde Reyhan lite lättare till mods. Snart skulle hon bli av med sin senaste lillasyster. Jag har ofta tänkt på hur det känns för en mor att veta att hon skall lämna bort sitt barn, som hon ammar och sköter, när den bestämda tiden runnit ut. Och hur det känns för syskon att veta att man bara skall ha kvar sin lillasyster något år. Vi bodde i det första huset i tredje gränden, precis vid den större gatan som slutade vid skinnfabriken. Min far hade arbetat på den fabriken innan jag föddes. Han hade bearbetat skinn från får, kor och hästar med olika kemikalier. Ofta i kallt vatten. Det var där han hade fått sin värk, en ständig värk i lederna. Tack vare att han varit en gammal revolutionär som varit med i kriget hade han, några år innan jag föddes, fått jobbet med att köra sten på de leriga vägarna från bergen till olika byggen. Det kan låta som ett värre jobb, men han slapp det kalla vattnet, han slapp kemikalierna. – Du var nog inte mycket till revolutionär, sa mor ofta till honom. Men mor var ända tacksam för det nya jobb han fått, det gav lite mer betalt och kanske skulle hans humör bli bättre om han kunde få slippa värken. Trots hopp om dessa ljusglimtar blev mor allt tystare, hon slöt sig alltmer inom sig själv. Mina syskon, inte minst Reyhan, fick ta ett stort ansvar för sin lillasyster.

23


Så en vacker dag, när jag hunnit bli ett år, var det dags. Jag skulle lämna familjen. Ett par hade kommit för att hämta mig. Men något hade hänt under det år som jag funnits till. För plötsligt var det Reyhan som protesterade. Hon som inte ens ville att jag skulle få födas. Reyhan, som nu blivit femton år, hade ändrat uppfattning om sin lilla syster. Visserligen skrek jag väl ibland, var väl lite kinkig som småbarn kan vara, men var jag inte också rätt så gullig? Så nog borde jag väl få stanna. Reyhan försvarade mig med argument, med gråt, med näbbar och klor. De som skulle bli min nya mamma och pappa blev säkert alldeles förfärade över det som hände. Reyhan stod i vägen när jag skulle lämnas över till mina tänkta nya föräldrar. Och min mor orkade inte säga emot, hon var redan på väg in i en allvarlig depression. Kanske kände sig far allt mer osäker på det här med adoption. Jag vet inte. Men det var oroligt i Kina. Det var så mycket som höll på att omformas, så mycket som vändes upp och ner. Kulturrevolutionen hade pågått i drygt fem år. Och den hade börjat påverka också vår familj. Det var nog bäst att lillflickan fick stanna. Och så fick det bli.

24


6. I skuggan av det som hände i Kina – kulturrevolutionen pågick levde vi småsyskon våra liv i det första huset i den tredje gränden invid den stora gatan som gick ända fram till skinnfabriken. Alla som arbetade på fabriken måste passera vårt hus. Och det var inte så dumt. På höstarna fick vi mindre barn stå vid vägkanten och försöka sälja majs som vi odlat på vår lilla gård. Den omgärdades av en låg mur av lerstenar. Innanför hade vi lite förutom lite majs också några äppelträd - jag minns än idag hur gott det luktade när vi skördade äpplen. Vi hade några höns också, och när någon av våra två magra kor inte var på bete så fanns de också på gården. Gissa om det var lerigt och smutsigt! Men minnet av leran gör mig glad. Det kan ni nog aldrig förstå, men så är det. Leran fanns överallt, på vägarna, på gårdarna, i gränderna. Vi barn kunde leka i den. Vi kunde bygga, baka och plaska runt sådär som barn vill göra. Och nog är det roligare att baka lerkakor än sandkakor som ju går sönder så fort… Jag hoppas att mitt barn också skall få leka med lera. Och jag ska inte bli arg när det kommer hem med nedsölade kläder och smutsiga händer. Jag lovar! Jag ska bara ta det i min famn och berätta om en annan tid och en annan plats som känns så långt borta men ändå så nära. Jag ska berätta om de små husen som var byggda av enkla lerplattor, försäljarna som på hösten kom med sina kärror fyllda med vattenmeloner, hur jag lekte nere vid floden och hur de små fiskarna nafsade så det killade när jag satt alldeles blickstilla i vattnet. Jag ska berätta om livet i vår lilla gränd. Jag ska mest berätta om det roliga, det jag minns med glädje. En bit in i gränden bodde ett kinesiskt par som vi kallade mormor och morfar. Vi småsyskon - jag, min syster Amina och min bror Abodo - älskade att gå dit och sälja lite av vår mjölk. Mormor gjorde nämligen godis av äpplen. Och ibland bjöd hon oss att smaka.

25


Det var underbart! De smakade sött och kladdigt. Hon var så snäll, tyckte kanske lite synd om oss eftersom vi var så många och så fattiga. Det var nog så att snälla kineser tyckte lite synd om minoritetsfolkens fattiga ungar, för vad skulle det bli av dem? Och morfar och mormor visste nog att det inte så mycket glädje hemma hos oss nu när mor börjat tappa livslusten. Att vi kallade det gamla paret, som bodde där inne i gränden för morfar och mormor, berodde på att vi ville visa vår respekt för dem. Det är viktigt i Kina att barn skall visa respekt för äldre människor. Det gäller särskilt på landsbygden. Ålder, och erfarenhet, är värt respekt. Men det fanns förstås feststunder hemma också. Som när morbror kom cyklande för att hälsa på. Då turades mina äldre syskon om att låna hans cykel en liten stund. De var så lyckliga! Cykel var lyx, ingenting som vår familj hade råd med, så det gällde att ta vara på de korta stunderna när morbror kom på besök. Det var inte så vanligt att flickor lekte med pojkar, men jag gjorde det. Men det gick inte alltid så bra. En av dem kikade på mig när jag satt på dasset. Jag blev ursinnig. Jag rusade upp, fick tag på honom och välte honom rakt ner i dasstunnan. Det var en fröjd att se hur hans mor fick skölja honom ren. Jag stod på andra sidan den lilla muren och tittade på… Aldrig mer skulle han bete sig så! Och han skulle minsann visa respekt för flickor! Jag vågar förresten inte tänka på hur det hade gått om min far varit hemma och sett vad jag gjort! Då hade han nog inte kunnat styra sitt humör ens inför mig… Han blev ganska ofta arg på mina syskon, men aldrig på mig. Han blev arg för att mina syskon inte vaktat vår ko på betet eller slarvat med något annat. Hade jag gjort något dumt så blev han också arg på dem, för att de inte skött mig ordentligt… Vilket nog inte var så rättvist. De hjälpte mig och berättade saker för mig. Ibland läste de ur en tummad sagobok om en liten flicka som sålde tändstickor medan vintern var så kall. Hon frös ihjäl. Det var en sorglig saga av någon som hette Andersen. Han kom från ett land långt borta. Jag tänkte att det måste vara ett mycket sorgligt land.

26


Men ibland blev det förstås bråk mellan oss syskon, alla ville ju sitta så nära lampan som möjligt. Någon el hade vi inte. I oljelampans sken försökte mina äldre syskon läsa läxor medan mor satt stilla och tittade eller tog sig an mat och disk. Ja, det blev bråk om lite annat också förstås. Vem skulle torka koblafforna som vi skulle elda med? Vem skulle gå ut och samla kvistar som vi använde som tändved? Och vem skulle vakta kon som far hade på bete längre bort? Vem skulle hjälpa mor med maten och med disken? Men för det mesta var vi ganska så sams, och för det mesta var mina syskon snälla mot mig. Jag lekte med nästan alla barn i gränden, oavsett om det var kazaker och kineser. Mina föräldrar hade inget emot det, även om de var lite ovana eftersom mina syskon mest haft lekkamrater från vårt eget folk. Det är klart att det var lite svårt att förstå varandra – kazakiska och mandarin är helt olika språk. Men sådant övervinner barn. Vill man leka så vill man, och då förstår man varandra oavsett vilket språka man talar. När vi lekte så blev jag allt mer förvissad om att det var skillnad på att vara kazak och att vara riktig kines. Det var inte bara språket och religionen som skilde. Det var så mycket annat också, sådant som var mer påtagligt för ett barn. När jag var hemma hos kinesiska lekkamrater så kunde jag med mina egna ögon se att de åt stekta ägg! Jag kunde sitta och titta på när de åt, och jag var så avundsjuk. Vi hade höns ju hemma, och jag hade hämtat många ännu värpvarma ägg från redet, men jag hade aldrig fått äta ett helt stekt ägg. Vi var ju åtta barn, skulle alla ha var sitt ägg så skulle åtta stycken gå åt. Det hade vi inte råd med. Ägg var dyrbara som bytesvara. Man kunde byta till sig mjöl, eller till och med olja till lampan vi tände en stund under kvällarna. Men mina kinesiska lekkamrater åt inte bara ägg. De åt grönsaker, fisk, kött och ris också. Och kunde få dricka saft! Hemma åt vi mest bröd, som jag minns det åt vi bara bröd… Till brödet drack vi te. I teet hällde vi mjölk, när någon av våra taniga kor mjölkade. Och så saltade vi lite, på det sätt som kazaker gör. Något socker hade vi inte. Ibland blev jag väldigt trött på att mest leva på bröd och te. 27


Under Månfestivalen, som bryter ut den femtonde dagen under den åttonde månaden i månkalendern, var det nästan värst. Då samlades alla familjer för att titta på den stora, runda, vackra höstmånen. De hade dukat upp ett särskilt bord fyllt av ris och runda frukter som t ex äpplen, persikor och apelsiner. Det var en vacker fest, man var snälla mot varandra och föräldrarna bjöd sina barn på månkakor. De är runda som månen, gjorda på vetemjöl, olja och ägg - helst skall det vara ankägg – med en pastafyllning gjord på sesam och röda bönor, frukt eller valnötter. Fick man en månkaka så var man älskad av någon, gav man en månkaka så var det en gåva från hjärtat. Man bakade dem inte själv, utan de måste köpas. Månkakor var säkert härligt goda. Det var det jag trodde i alla fall. Jag hade aldrig fått någon av mina föräldrar. Hur skulle de ha råd med att ge alla sina barn något sådant? Månfesten var något för de riktiga kineserna. Ingenting för oss. De kinesiska barnen mumsade på sina kakor och skröt över hur gott det var. De kinesiska barnen hade förstås mycket finare kläder än oss kazakbarn också. De fick nya kläder när deras familjer firade det kinesiska nyåret. När skolan började igen efter det månadslånga lovet så var de alltid så fint klädda. Då såg mina paltor ännu fattigare ut. Det var alltid lika hemskt att gå till skolan den första veckan efter nyåret. Det var bara att veta sin plats, som kazakbarn. Och leka med det man kunde få tag på. Jag samlade på porslinsbitar, sorterade dem, bytte med andra kazakbarn ungefär som svenska barn bytte filmstjärnor. Men i mitt hjärta var det bara en enda känsla som rådde: jag ville inte vara kazak, ville inte tillhöra något minoritetsfolk. Jag ville vara en riktig kines.

28


7. Jag pratade med storasyster Reyhan om att jag ville börja i en kinesisk skola istället för i vår kazakiska. Hon lovade att tala med far om det. Far hade ju inte hängt med riktigt och han blev överraskad av att jag plötsligt blivit stor nog att börja skolan. Och när jag sedan började prata om att gå i en kinesisk skola, så blev det för mycket. Han blev så arg. Jag hade aldrig sett honom så arg. Han svor åt mig och skrek: – Akin Åsgui! Det betyder fy fan. Han hade aldrig använt sådana ord till mig tidigare, hade aldrig varit arg på mig. Nu blev jag så rädd. Han ville att jag skulle gå i en kazakskola, lära mig att läsa kazakiska tidningar och böcker så att jag skulle kunna läsa för honom när han blev gammal och fick tid att sitta ner. Mina bröder hade gått i bondeskolan längre ut på landet, där hade de haft möjlighet att under skoltid vakta familjens eländiga kor - och efter skolan kunna ta en lov över de intilliggande åkrarna för att plocka med sig lite korn och vete som bönderna lämnat kvar på fälten. Förutom bondeskolan fanns det en kazakisk skola och en kinesisk skola i vår trakt. I den kazakiska skolan talade man förstås kazakiska. Man lärde sig kinesiska som andraspråk. I den kinesiska skolan talade man kinesiska som förstaspråk och engelska som andraspråk. Det lät så spännande med engelska! Och kunde man bara tala kinesiska så skulle man nog kunna bli en riktig kines som kunde få det så mycket bättre än vad vi kazaker hade. Och med engelska kanske man skulle kunna prata med hela världen… – Duger inte kazakskolan åt damen, skrek far. Nej, den dög inte.

29


– Skäms mitt eget barn för att vara kazak? Ja, så var det. Jag skämdes. Till slut fick jag min vilja igenom. Så liten jag var. Jag började i den kinesiska skolan. Och jag blev sämst i klassen. Jag förstod ju inte ett ord. Kinesiskan var som rena rama… kinesiskan! Men problemen började faktiskt redan före skolan. Jag ville ju ha ett kinesiskt namn också! Och nu ska ni få höra hur krångligt det kan vara med namn… Jag heter egentligen, på kazakiska, Kadisha. Men skulle jag börja i kinesisk skola så ville jag ha ett namn som inte skrek ut att jag var kazak. Men vad skulle det bli? Jag fick hjälp av mina syskon. Kunde inte Su Juan vara bra? Jovisst. Det lät fint. Och det lät mycket kinesiskt. Su var från början min farfars efternamn, han tillhörde hui-folket, som talar kinesiska. Juan betyder vacker. Och vem vill inte vara det? Så Su Juan fick det allt bli. Det visade sig snart finnas ett litet problem med det här namnet: Su är förkortning för Sovjet. Och Sovjet var fiender till Kina när jag började skolan. Men detta var inte det största problemet. Det uppstod istället när man skulle bestämma de kinesiska tecknen för mitt förnamn. Krångligt? Låt mig förklara! Det blir en liten lektion i kinesiska… Jag heter alltså Kadisha på mitt eget språk, men när man översätter till kinesiska så uttalas det Hadexia, och det skrivs med tre kinesiska tecken. De tre tecknen skall låta som Ha, De och Xia. Men det finns många olika tecken, med helt olika betydelse, som kan låta så… När mina föräldrar, som inte kunde kinesiska, gick till myndigheten för att registrera mitt namn så blev det den kinesiska tjänstemannen som fick att välja tecken för mitt namn. Den tjänstemannen var inte speciellt snäll. Eller också kunde han inte så många tecken. För Ha valde han nämligen tecknet som betyder att man skrattar, för De valde han tecknet som betyder dygd och för Xia valde han tecknet som betyder ner eller dåligt.

30


Ser man tecknen tillsammans kan man utläsa att jag har dålig dygd och att man skrattar när man ser mig. När jag kom till skolan så skrattade man förstås, och jag blev jag mobbad. Så gick det med försöket att bli riktig kines! Hade tjänstemannen i vår lilla by varit snäll, eller kunnat fler tecken, så hade han säkert valt trevliga tecken! För Xia hade han t ex kunnat välja tecken för regnbåge eller tecknet för sommar. Idag har jag inte alls någonting emot mitt riktiga namn. Tvärtom. Jag tycker om namnet som berättar att jag är kazak. Nu är det inte bara jag som råkat illa ut när det gäller namn. Många svenskar har faktiskt också drabbats - utan att ha en aning om det! Jag läste i en rapport från Svensk-Kinesiska Föreningen att företagare och säljare som kommit till Kina skaffat visitkort med sitt namn skrivet med kinesiska tecken. Resultaten blev ibland ganska komiska. En herre vid namn Malm döptes till Herr Häst, eftersom den första stavelsen Ma kan skrivas med tecknet som betyder häst. Men han kunde lika gärna ha fått tecknet för hampa, mor, eller padda. Alla dessa ord uttalas nämligen ma på kinesiska, men med olika betoning, och de skrivs med olika tecken. Ingen frågade förstås herr Malm om han ville heta Herr Häst, Herr Mor eller herr Padda istället…När herr Malm fått slut på sina visitkort ringde han förstås till ett tryckeri för att beställa nya. Översättaren hade ingen aning om att han hette Herr Häst på de förra, så nu fick han heta Herr Hampa. Värre hade kanske varit om han fått heta Herr Padda… Tidigare var det besvärligt också för stora kända svenska företag, som t ex Ericsson och ABB. Dessa förekom under flera olika namn på den kinesiska marknaden. Men så länge uppdragsgivarna fick vackra exotiska tecken på sina kort var de nöjda… Detta var förstås inte så bra för affärerna, men det är nog ändå värre för ett barn att bli mobbat för sitt namn.

31


8. De första åren i skolan var inte så lätta. Jag grät ofta och hade ingen att anförtro mig åt heller. Vi hade det oroligt hemma. Mor mådde dåligt. Mina syskon kände inte igen henne, hon som varit så starkt och pratsam blev allt svagare och tystare. Jag förstod förstås inte vad det var som hände, och det är först nu i samband med att vi arbetar med det här manuset som jag förmår mig att fråga mor om den tiden. Hon berättar att hon mådde dåligt redan innan min födelse, men att det bara blev sämre och sämre. Det var skälet till att hon ville adoptera bort mig. Ansvaret var så tungt och det kändes så tröstlöst med den eviga kampen för överlevnad. Hon hade blivit allt mer deprimerad och kände allt oftare att hon inte orkade leva. Hon försökte begå självmord, inte bara en gång utan flera. Jag är chockad över att få veta! När jag var liten så undrade jag ofta varför min mor inte brydde sig så mycket om mig, hon badade mig inte, skötte inte om mina kläder. Det är först nu jag förstått hur stor hennes depression verkligen var. Det är smärtsamt att veta. Far var förstås orolig, han var ofta på dåligt humör. Inte bara därför att mor inte orkade någonting utan också över att hans älskade Mao hade dött. Vad skulle hända nu? I familjen och i Kina? Min näst äldste bror, råkade ofta i bråk. Han hade tröttnat på att vi var så fattiga så han hade börjat stjäla. Det gjorde inte att mor mådde bättre eller att far blev på bättre humör. Jag drog mig för att komma hem från skolan, började dra omkring, kom hem sent och mor blev arg och ledsen på mig. Hon blev irriterad på mina syskon också. De borde hålla reda på mig bättre, och hjälpa mig mer med läxorna. En av de händelser som jag försökt förtränga är när min mor håller sin stora kökskniv framför mig och visar hur hon skall skära halsen av mig om jag inte kommer direkt hem från skolan. Kanske borde det vara med bitterhet jag minns detta, men jag kan inte vara bitter på min mor. Hon gjorde så gott hon kunde, 32


hon var djupt deprimerad och orkade inte vara samma mor som hon tidigare varit för mina storasyskon. På morgnarna steg jag för det mesta upp tidigt och gick till skolan långt innan den började. Jag ville hemifrån. Jag stod länge och väntade på att porten till skolan skulle öppnas så jag skulle kunna komma in. Ofta var det både kallt och blåsigt. Jag frös och huttrade. När äntligen läraren slog upp porten var det fortfarande lång tid tills skolan skulle börja. Läraren gjorde upp eld i kaminen som stod i klassrummet. Det rykte och hela rummet låg som i dimma. Ändå stod jag där, tyst och tittade. Jag har inte funderat så mycket på varför jag gjorde på det här sättet, men nu när jag återupplever min barndom kan jag förstå. Jag flydde helt enkelt mitt hem. Jag kämpade på i skolan. Men inte var det lätt, jag var fortfarande sämst i klassen och ständigt mobbad. Jag förstod att det inte räckte med att gå i kinesisk skola för att vara lika bra som de andra. Minoritetsstämpeln satt i pannan. Fattigdomen satt i kläderna. Och inte blev det bättre av att jag kom stoltserande med kåda istället för riktigt tuggummi. Eller att alla visste att jag sprang hem på lunchen för att äta mitt gamla bröd inte stekta ägg eller kött eller grönsaker eller ris eller fisk. Men kläderna och maten var inte det värsta. Det värsta, som jag skämdes mest för, var att mor och far aldrig kom till skolan på föräldramöten. Alla andra barns föräldrar kom. De pratade med läraren som berättade hur det gick för deras barn. Men hur skulle mina föräldrar kunna vara med om detta? De kunde ju inte tala kinesiska. Vi var två kazaker i min klass när jag gick i den femåriga grundskolan. Förutom jag var det en pojke. Man kan ju tycka att vi skulle hålla ihop, men så var det inte. Tvärtom, jag blev mobbad av honom, han sade till mig att jag inte fick säga att jag var kazak eftersom min farfar var en hui. Han sa att jag var ingenting. Jag var rädd för honom, jag försökte att hålla mig ifrån honom. Jag var inte den som ville vara kazak, jag ville vara riktig kines. Men att nu bli fråntagen min rätt att vara kazak kändes verkligen som att inte vara någonting.

33


Inte kines, inte kazak, inte hui. Ibland undrade jag varför farfar någonsin skulle ha kommit till vår by, varför han inte hade kunnat hålla sig till sitt folk. Som ni förstår var vår identitet mycket förknippad med det folk vi tillhörde. I skolan hade jag nästan ingen identitet, jag visste nästan inte vem jag var, vart jag hörde hemma.

34


9. Förutom kinesiska, läste vi förstås matematik och annat som ni känner igen från den svenska skolan. Men vi lästa också ett ämne som hette ”Tanke och Dygd”. Här fick vi bland annat lära oss det som brukade förkortas ”5,4,3”. Vad betyder då detta? Jo, 5:an stod för fem personliga egenskaper: man skall vara kultiverad, artig, moralisk, ordningsam och ren. 4:an stod för fyra företeelser som skall vara vackra: man skall tala ett vackert språk, man skall ha ett vackert hjärta, man skall ett vackert beteende och man skall skapa en vacker miljö. 3:an stod för tre passioner: man skall älska sitt land, älska socialismen och älska kommunistpartiet. Detta fick vi lära oss utantill, det var som ett mantra. Det gällde att kunna mantrat om man så väcktes mitt i natten. Vi fick en röd scarf när lärarna tyckte att vi gjort oss förtjänta av det. När vi fått den så var vi barnpionjärer. Redan i första klass fick några av de kinesiska barnen sina scarfar. De bar dessa med stor stolthet, man sa att scarfen var hörnet av den kinesiska flaggan som färgats röd av revolutionärernas blod. När vi firade Barnens Dag marscherade vi på led genom byn som små militärer. De barn som hade sin scarf runt halsen vara stoltare än någonsin. För att inte tala om hur stolta deras föräldrar var. När jag gick i fjärde klass hade jag fortfarande inte fått någon scarf. Jag var nästan ensam i klassen om att inte fått någon. Att marschera på Barnens Dag var då verkligen hemskt. Jag skämdes och kände mig så underlägsen. Mina föräldrar skämdes också. Det var först i femte klass, sista året i grundskola, jag som sista elev i klassen fick min röda scarf och kunde säga att jag också var en barnpionjär.

35


Jag fingrade på den där scarfen och undrade hur det kom sig att den var så jämnt rödfärgad om det nu var blod som hade färgat den. Så småningom började vi äntligen läsa engelska. Och mitt skolliv blev lite lättare, även om jag fortfarande hade ganska svårt att hänga med i kemi, fysik, geografi och historia. Mina föräldrar hade fortfarande aldrig kommit på ett föräldramöte, och det gjorde mig så ont. När jag gick i sjunde klass så bad jag därför storebror Abai komma på ett föräldramöte. Han kunde allt! Han fixade allt! Och var vuxen, nio är äldre än jag. Han följde gärna med. Och jag var så stolt och glad när vi travade in på mötet. Och stolt blev han också. För läraren berättade att jag var bäst i klassen i engelska! Javisst, var jag det! Det var ju ett nytt språk för alla, och nu kunde jag visa att jag minsann inte var så dum som de trodde. När vi kom hem berättade Abai för min familj vad läraren sagt. Och det var så skönt! Jag kände att de var stolta över mig. Att jag gjort mor och far glada. Och jag kände att Abai verkligen var min vän. Jag kände så mycket för honom, men var också ständigt orolig för honom. Abai var en av dem som några år tidigare hade häktats i en stor razzia. Polisen grep, under en enda natt, nästan en miljon brottslingar – eller sådana man misstänkte var brottslingar. Abai häktades och sattes i fängelse. Min bror hade ännu inte gjort något riktigt allvarligt brott, även om han var stökig och lätt hamnade i bråk. Han släpptes efter sex månader. Jag var så glad när han kom hem. Vi var alla så glada. Många av dem som häktats den där natten dömdes nämligen till döden, många fick både tio och tjugo års fängelse. Stöld av en tupp kunde ge många års fängelse. Det var en mardröm för många familjer. Men vi hade klarat oss bra, trots allt. Det varade emellertid inte så länge, för snart var det dags igen. När jag kom hem från skolan något år senare var hela gården full med poliser. Man letade än en gång efter Abai. Han hade säkert gjort många dumma saker och nu anklagades han för att ha varit med om en stöld. Han hade gömt en stulen motorcykel åt en kompis. Så nu väntade ett långt straff. Kanske till och med dödsstraff.

36


Men Abai lyckades smita innan polisen fick tag på honom. Han kom undan. Han flydde. Han försvann från oss. Han hörde inte av sig. Kanske rädslan att drabbas av dödsstraff avhöll honom. Jag sörjde honom så mycket. Åren i skolan flöt på, jag hade gått ut grundskolan och börjat i mellanskolan där jag alltid var först på morgnarna, tvättade av svarta tavlan och var noga när det var min tur att städa klassrummet. Jag, som hade haft så svårt att få bli barnpionjär med den röda scarfen, blev nu den första som fick bli ungdomspionjär i min klass! Jag fick ett fint metallmärke, stort som en femkrona, som föreställde vår röda flagga och symboler för bönder och arbetare – ett vetestrå, en skära och ett kugghjul. Jag var så stolt! Den fattiga flickan, som varit så usel på kinesiskan och burit så fattiga kläder, hade visat att hon dög! Det hade krävts mycket arbete för att jag skulle nå hit. Skola och läxor tog nästan all tid. Dagarna var långa, vi började tidigt och slutade inte förrän sent på eftermiddagarna. På hösten lade sig mörkret långt innan det att skoldagen var slut. Jag kom sällan hem före klockan sju. Det var ständigt mycket läxor och inte alltid lätt att komma tillräckligt nära lampan vid kangen under det mörka vinterhalvåret. Vi var många som slogs om ljuset. Disciplinen var hård i skolan. Så fort läraren kom in i klassrummet måste vi räta på ryggarna och sitta stilla med båda armarna bakom ryggen. När vi inte skrev eller räckte upp händerna skulle vi sitta på det sättet. Kanske är det därför kineser har rakare ryggar än er i Europa…? Självfallet fick vi inte prata om inte läraren frågade oss något. Den som ändå pratade tvingades stå hela lektionen, om inte läraren valde att skicka ut pratmakaren ur klassrummet. Kunde vi inte läxorna så blev det kvarsittning tills vi lärt oss det vi skulle. Hade vi inte skrivit de tecken vi skulle ha gjort hemma så fick vi sitta kvar och skriva dem minst tjugo gånger extra. Lärarna hade inte bara i uppgift att undervisa oss i levnadsregler och i olika ämnen. De hade också i uppgift att se till att vi inte blev kära. Det var nämligen förbjudet. Det var en pojke i klassen som tyckte om mig, alla visste det. Han hade till och med låtit en 37


flicka överlämna en födelsedagspresent till mig. Han var väl för blyg att göra det själv. Det var ett fint litet halsband. Men jag ville inte ha det, utan flickan som varit budbärare fick det av mig. Jag var ju ointresserad av den där pojken, pratade inte ens med honom. Men vad hjälpte det? Jag blev inkallad till lärarnas kontor och fick en privatlektion i vikten av att inte bli kär. De pratade och pratade om hur olämpligt det var och att det var förbjudet för oss elever att bli förälskade. De frågade inte mig någonting, bara tjatade på mig. Det var så genant. Pojken då? Jo, hans familj var rik, han hade till och med en kamera som han använt i smyg för att ta kort på mig. Det var förstås kränkande. Senare hörde jag att hans mor blivit mycket arg på sin son för att han tyckte om en kazak.

38


10. Det blev allt mindre tid för lek därhemma i det första huset i den tredje gränden invid den stora gatan som gick ända fram till skinnfabriken. Jag började ju bli stor. Ja, så stor att mor och far börjat fundera på vem som skulle bli min man. Men pojkar var det sista jag tänkte på under den där tiden, pojkar kunde vara jobbiga när de växte upp, det hade jag, liksom så många andra flickor, lärt mig. Även om vi inte alls förstod vad som förväntades av oss, vad det var för konstigheter som de ville göra. Pojkar visste kanske mer om sex och sådant än vi flickor. Och jag, som var minst i familjen, fick ingenting veta av mina syskon. Så därför blev jag väldigt rädd när jag fick mens första gången. Och då var jag faktiskt tacksam för att utedasset låg på andra sidan gården. Varför var jag tacksam för detta? Jo, när vi barn behövde gå på dasset så brukade vi fråga om någon av våra syskon också skulle gå dit. Särskilt när det var mörkt var det skönt att ha sällskap. Några lampor hade vi ju inte. Det var beckmörkt. Den här gången följde storasyster Aisha med mig när vi traskade över gården. När jag upptäckte att jag blödde blev jag förstås förskräckt och undrade vad som hade hänt. Jag blev så rädd. Hade jag blivit sjuk? Vad skulle mor och far säga? Skulle jag missa skolan? Då var det skönt att Aisha var med så hon kunde berätta att det inte alls var så konstigt. Det drabbade alla flickor som var på väg att bli stora. Jaha. Men ingen hade ju sagt något. Ingen pratade om sådant. Men nu visade Aisha hur man skulle vika papper och lägga i byxorna. Det blev kladdigt och äckligt. Varför skulle det vara på det här sättet? Det var mycket som for genom mitt huvud. Senare förstod jag att det var min mens som gjort att mor och far börjat fundera över det där med man åt mig. Men en sak var säker: Jag skulle inte tillåta att mor och far bestämde vilken man jag en gång skulle välja. Jag hade fått min vilja igenom när det gällde val av skola så nog skulle jag också kunna få min vilja igenom när det skulle gälla val av man.

39


Men det där skulle få vänta. Jag ville läsa vidare. Jag hade snart gått ut både grundskolan och mellanskolan. Jag hade lagt grunden till att gå vidare – jag hade fått både den röda scarfen och det lilla röda emblemet. Jag hade ju till slut blivit barnpionjär och blev den första i klassen som blivit ungdomspionjär. Hade fått ett fint metallmärke, stort som en femkrona, som föreställde vår röda flagga och symboler för bönder och arbetare – ett vetestrå, en skära och ett kugghjul. Mor och far var så lagom roade av att jag ville läsa vidare. Skulle jag inte börja arbeta istället? Tjäna lite pengar. Så vi kanske skulle kunna få det lite bättre. Skulle man behöva lägga ner pengar på nya böcker för gymnasiet? Ibland är det bra att vara envis, så där som den kinesiska astrologin säger att vi som är födda i grisens år är. Så jag fick börja gymnasiet. Det låg ganska långt bort från vårt hem. Jag gick till fots och det tog ungefär 40 minuter. De flesta i skolan cyklade, men mor och far hade inte råd att ge mig en cykel. Så mycket promenader blev det. Till skolan, från skolan, men också fram och tillbaka på lunchen. Varje dag blev det mer än två och en halvtimmes vandring fram och tillbaka. Man hinner tänka mycket när man går så länge. Man tänker på varför livet är som det är, varför kazaker skulle vara sämre människor än andra, varför pojkar är som de är, hur det skall gå med läxorna, om mor skall bli som andra mammor snart, om far skall bli arg på kvällen, om min bror som flydde levde eller var död. Men jag tänkte också på fortsättningen, drömmen om att gå på universitet! Oftast gick jag ensam. Vägen var lerig, när det regnat stänkte det från alla som cyklade förbi så fort de kunde – vid lunchen var det väldigt många som cyklade förbi eftersom alla som arbetade vid skinnfabriken skulle ta sig hem för att äta. När det inte regnat på ett tag så var vägen dammig, jag minns än idag hur jag gick och höll handen för munnen. I skolan såg man så tydligt vilka som var fattiga, ju fattigare man var ju mer lera och damm på skorna. De som cyklade hade renare skor. Gymnasieskolan var mycket större än grundskolan, vi var väl ungefär niohundra elever som gick i den. Men vi var bara två 40


kazaker. Skolhuset var byggt av gråaktig tegelsten och var tre våningar högt. Runt skolgården fanns en mur i samma färg som skolhuset. Innanför muren fanns en fotbollsplan av jord där vi hade våra sportlektioner. På rasterna var det kö till utedassen. På vintern var det kallt att sitta där, på sommaren var det fullt med fluglarver som kröp omkring. Det låter äckligt, men jag var förstås van. Vi hade det ju likadant hemma I gymnasiet läste vi alla de vanliga ämnen som ni också läser, men vi hade också ett ämne som hette ”politik”. Där fick vi lära oss om marxism, leninism, maoism, kommunsim och lite om politisk ekonomi. Det gick riktigt bra för mig. Det sista året på gymnasiet var extra hårt, vi slutade sällan före åtta på kvällarna. Vi var inte ens lediga på söndagarna. Det gällde att verkligen anstränga sig. All tid måste användas för att plugga. Åtminstone om man drömde om att läsa språk på universitet i Beijing… I en helt annan värld, 400 mil hemifrån. Lärarens uppgift på gymnasiet var inte bara att undervisa oss. De lade också ner mycket kraft på att förhindra oss elever att prata om kärlek. Vi hade ju kommit upp i ålder när vad som helst skulle kunna hända. Så lärarna i gymnasiet gjorde stora och allvarliga ingripanden om de trodde att någon hade blivit kär eller ens pratade om kärlek. Jag som blivit inkallad redan i mellanskolan för ett samtal om detta var noga med att uppträda så jag skulle slippa ett sådant kränkande och generande samtal en gång till. Och nu var det inte bara så att man blev inkallad, man stämplades som en dålig person. Egentligen var vi inte så många elever i gymnasiet som kom från minoritetsfolk. Vi var t ex bara två kazaker, som jag nämnde. Men det sista året hände något märkligt. Många av mina klasskamrater blev plötsligt minoritetsfolk! De blev kazaker, mongoler, uigurer… De fick kazakiska, mongoliska och uiguriska namn… Varför vill man plötsligt vara skriven som tillhörande ett minoritetsfolk när man tidigare sett ner på just dessa? Svaret finns förstås i det där vi talade om tidigare: ”positiv särbehandling”. Regeringen vill att fler studenter från minoritetsfolk kommer in på universiteten, så därför får dessa extra poäng vid intagningen.

41


När det närmade sig den stora Nationalexamen, som avgör vilka som får komma in på universiteten, så var det förstås praktiskt att plötsligt bli skriven som kazak eller mongol eller något annat. Konkurrensen var mycket hård och några extra poäng kunde avgöra ens hela framtid. Då är det förstås lockande för föräldrar som har pengar att muta lämpliga personer på myndigheten så att barnen får ändrad registrering. Korruption och mutor var allt annan än ovanligt. Efter århundradens missbruk så fungerade mutor och korruption som smörjmedel för de som hade råd. Jag vill nu säga att den kinesiska regeringen uttalat att kampen mot korruption och mutor är viktig i Kina. Det är mycket bra! Mina föräldrar hade aldrig brytt sig så mycket om mina studier, de hade aldrig frågat hur det gick för mig i skolan. Men när det blev dags för Nationalexamen då kände jag att de började bry sig. Storasyster Reyhan hade haft långa samtal med mina föräldrar om hur viktigt det var för mig att klara examen. Det var som om mor och far plötsligt förstod att det var allvar med mina drömmar om att komma vidare i livet.

42


11. Min mor sitter på gården och kvällsmjölkar vår ko. Kvällssolen lägger långa skuggor på den leriga marken, skuggorna klättrar upp på husväggarna och ger vår lilla gård nya nyanser. Hönsen kacklar och sprätter runt i leran. Det har regnat, hade jag varit liten hade jag säkert plaskat omkring i pölarna. Mina systrar står vid spisen och pratar. Jag går förbi, de tittar på mig och skakar sina huvuden. De tycker att jag lever i en fantasivärld. Jag har nämligen ansökt om att få börja på ett universitet i Beijing. Jag har gjort Nationalexamen, jag har svarat på frågor om allt från matematik och geografi till politik och etik. Inte vet jag hur det hade gått. Däremot vet jag att vi bara är tio stycken från hela Xinjiang som skall få chansen att läsa språk på universitetet. Jag skall inte få välja vilket jag ska läsa. Det är redan bestämt att minoritetsfolk från min provins skall läsa arabiska. Det är inte det jag vill, men det är bara att acceptera. Helst vill jag läsa engelska, så jag kan prata med hela världen… Men vad spelade det för roll, bara jag blir antagen skulle jag bli så lycklig. – Det förstår du väl att du inte kommer in, lilla fjanta, skrattar storebror Abodo som just kommit hem. Han tittar intresserat på vad som finns på spisen. Det vankas kött! Det kokas i en stor gryta som står på elden. Det är flugor runt omkring och till och med de verkar överraskade av att det skall bli något extra. Han viftar bort dem, drar in doften från grytan och går emot mig. – Lilla syster, fattar du inte att du inte har en chans att komma in. Du är så dum som inbillar dig att du kan åka till Beijing. Mina systrar fnissar borta vid grytan. Jag springer iväg till utbildningsbyrån för att höra om det kommit något brev från Beijing. Nej, det hade det inte gjort. Trots att det skulle kommit för mer än en vecka sedan. Kanske har brevet kommit bort på 43


vägen. Tänk om det försvunnit! Kanske har det skickats till fel adress och att man där tittat på det, skakat på huvudet, klagat på posten och sedan kastat det. Oj, vad jag önskar att vi haft telefon så vi kunnat ringa till Beijing och frågat var brevet tagit vägen. – Det är tryggare att stanna kvar i byn. Du kan gifta sig med en kazak och få en egen familj. Det är här du har din familj och dina vänner, säger mor. Mina systrar lyssnar på henne och ser lite retsamma ut. – Titta på din väninna, fortsätter hon. Hon skall snart ha ett barn som skall säga mamma till henne. Vad skulle du ha i Beijing? Ingenting! Jag visste mer än väl att valet för mig var att antingen gifta mig och få barn eller att åka därifrån. Men, medvetet eller inte, hade jag under många år varit inställd på att lämna byn, att ta mig därifrån, att se något annat, att lära mig saker. Men naturligtvis var det starka känslor inom mig. Jag var nitton år och utan erfarenheter av livet utanför byn. Jag hade ingen aning om hur lite jag egentligen visste om världen och människorna därute. Hade jag vetat det hade jag kanske tänkt om. Stannat kvar. Varje dag sprang jag iväg till utbildningsbyrån och frågade om de hade fått besked från Beijing. Nej, brevet hade inte kommit ännu. Och hemma tjatade de. – Gift dig med någon som har många får, sa mina syskon. Då blir du rik. Och får ett bra liv. – Du kunde ju gifta dig med den där rika pojken som tog kort på dig, sa någon av dem och skrattade. Han tyckte ju att du var söt. – Och hans pappa äger ett varuhus, tänk vad bra du skulle få det, retades de medan de gjorde ironiska miner eftersom den pojke de talade om var hankines, och naturligtvis inte alls skulle vara välkommen i familjen. – Eller grannpojken, han är ju snygg, sa någon annan av dem och tittade lite menande på mig. Grannpojken var lika gammal som jag, och hans mor hade sagt till min mor att de ville ha mig som svärdotter.

44


– Hans far har massor med får! Du kan få ett bra liv med honom, tjatade de. Bra liv? Nej, jag skulle inte kunna få ett bra liv här hemma. Det skulle jag inte. Även om min man skulle ha hundra får. Hemma var jag inte till mycket nytta, jag tänkte bara på det där brevet och på Beijing. Familjen hade full upp och lät mig vara. De förberedde bröllop för min syster Aisha, hon hade blivit 26 år och det var verkligen på tiden att hon gifte sig. Alla var glada och helt uppfyllda av festen som skulle bli ett välkommet avbrott i vardagen. Men vägen till bröllop hade inte varit så lätt. Min kära syster skulle nämligen inte gifta sig med en kazak. Utan med en man vars far var hui och mor var ryska. Det där med fadern var ju inte så farligt, farfar hade ju också varit hui. Men med modern var det värre. Hon var ryska. Och min far gillade inte alls detta. Tvärtom. Han var mycket upprörd och hade kastat ut den stackars mannen flera gånger från vårt hus, trots att han redan var förlovad med min syster. Det var inte bara far som var upprörd. Våra släktingar ville inte heller att hon skulle gifta sig med en halvryss, en blandad muslim. Det enda som talade till hans fördel var att han var lärare, vilket sågs som ett bra yrke i vår by. Och han var ju ganska trevlig också. Aisha tyckte om honom. Medan förberedelserna för bröllopet pågick för fullt levde jag liksom i en annan värld. Och oron stegrades inom mig. Jag började fundera över varför jag inte fått besök av den person som hade ansvaret att välja ut de tio elever från Xinjiang som skulle chansen att studera. Jag hade hört att han hade besökt andra elever, att han blivit bjuden på middag. Självfallet funderade jag på om han fått något mer när han gjort sina besök. Men jag funderade också på det där med att jag är född i grisens år, att det betyder att jag har tur. Jag tänkte på en händelse som inträffat något år tidigare, det sista året jag gick på gymnasiet. Det hade kommit en tiggare från en annan by till vårt hem, han fick lite mat av min mor. Medan han satt ute och åt så sa han till mor att hon hade ett barn som var 18 år och att detta barn skulle 45


resa långt, långt bort från vår by. Min mor blev förvånad och ropade på mig att komma ut. Jag satt inne och läste, och när jag kom ut tittade tiggaren på mig. Sedan sa han att det var just den flickan han talat om. Tänk om tiggaren hade rätt? Tänk om han var synsk? Jag satt mest för mig själv och ältade. Min familj trodde väl att jag var galen. Till slut kändes det som om de började undvika mig. Den enda som försökte trösta mig var min morbrors fru. Hon satt vid kangen och sydde bomullstäcken till Aisha. – Du är född i grisen år, du är en lycklig människa, de som har lycka behöver inte ha så bråttom. Hennes ord gav mig verkligen tröst i det kaos jag levde. Det kanske inte låter klokt för en svensk som läser det här, men er värld är ju så annorlunda. Det som var stort för mig känns kanske småttigt för er. Ni kan resa fritt, behöver ofta inte slita så hårt i skolan och kan söka in på många universitet för att läsa nästan vad ni vill. Jag kan tycka att ni är bortskämda som har så många livschanser utan att kanske ens märka det. Den 23 augusti kom brevet. Jag hämtade det på utbildningsbyrån. I brevet stod att jag kommit in på Universitetet för främmande språk i Beijing. Jag sprang hem till storasyster Reyhan och berättade. Och hon blev så glad. – Vad bra, då ska jag sticka ett par ullbyxor åt dig, var det första hon sa. Jag älskade henne över allt annat, hon var så snäll och omtänksam. Hon satt uppe hela natten och arbetade med detta, trots att hon var så trött efter allt arbete med bröllopet. Mor var tyst länge sedan hon fått höra att jag kommit in på universitetet. Men till slut kom hon fram till mig, tittade på mig med trötta och sorgsna ögon och sa: – Om du vill får du åka. Det var skönt att höra de orden. Jag ville ju egentligen inte göra något emot hennes vilja. Naturligtvis ville jag inte det. Därför blev jag så glad när hon gav mig sin tillåtelse. 46


Men far var bedrövad. Det var inte detta han tänkt sig. Han älskade mig på det bästa sätt han kunde älska sitt barn. Det vet jag. Men han hade så svårt att förstå att drömmar och längtan kunde omfatta sådant som låg utanför hans värld. Han kände sådan oro och ojade sig: – Beijing ligger på andra sidan jorden, jag kommer att dö medan du är borta och jag får inte se dig mer. Men mor var bestämd och sa till honom att gå till sin arbetsgivare och låna 300 yuen till resan. Det gjorde han, och nog gick han, trots allt, med väldigt stolta steg till sin chef.

47


12. – Du måste besöka Mao, säger min far. Du måste berätta hur det är. – Du behöver bröd, kött och kläder till resan, säger mor. Det går inte att köpa kläder i Beijing. Att resa till huvudstaden är ett äventyr minst lika stort som att resa från landsbygden i Marocko till Stockholm. Och avståndet är lika stort. – Beijing ligger på andra sidan jorden, jag får aldrig se dig mer, säger far som både är stolt och orolig för sin dotter. Orolig inför mig och stolt inför alla han pratar med. Hans dotter skall studera vid universitet i staden där Mao ligger i sitt mausoleum. Min mor var mer intresserad av det praktiska inför resan. Hon packade ner reskost i form av bröd och kött. Hon oroade sig för kläder och oron spred sig genom gränden. Jag fick några klädesplagg. Det tyngsta var alla böcker jag tog med mig, alla på engelska. Jag packade i en stor linsäck. På natten innan avresan grät både mor och far. Det gjorde förstås jag också. Inte bara för att jag skulle missa min syster bröllop, utan än mer för att jag skulle lämna min familj. Visst är det konstigt att man kan vara ledsen trots att ens dröm går i uppfyllelse… Resan skulle bli lång. Först skulle vi åka en skraltig buss nästan 70 mil till Xinjiangs huvudstad Urumchi. Det var där järnvägsstationen låg. Jag hade aldrig varit i Urumchi och var väldigt glad över att storebror Abodo skulle följa med mig dit. Han hade varit där förr, ja, i själva verket hade han gjort militärtjänst där och till och med stått vakt utanför järnvägsstationen. När den stora dagen inföll var både jag och mina föräldrar trötta. Vi hade inte sovit många timmar. Vi hade lagt den stora linsäcken på en cykel och nu gick hela familjen i tysthet den knappa halvmilen till busstationen.

48


Solen hade ännu inte kommit upp så långt på himlen, som var alldeles blå. Jag tänkte på att det hördes så mycket fågelsång. Det var som att gå i någon sorts vakuum den där morgonen, jag berördes av ljud som jag inte tänkt så mycket på tidigare. När man skall göra något avgörande i sitt liv så förstärks ofta vissa intryck. För mig var det fågelsången. Jag gick bredvid Abodo men vi sa just ingenting. Vi hade ganska gott om tid på oss. Klockan åtta skulle bussen avgå från stationen. När vi kom fram till bussen som skulle föra oss till Urumchi så kastade Abodo upp min säck på busstaket och såg till att den låg säkert. Vägarna var ju inte de bästa, det var mycket gropar och sprickor så det gällde att allt var ordentligt surrat. Det var mycket folk som sprang omkring så avskedet blev lite rörigt. Mor och far grät och nog hade några av mina syskon också röda ögon. Vi sa farväl av varandra, och kanske fick jag en kram också. Jag minns inte. Bussen var full, det var trångt och det pratades högt som det gör i kinesiska bussar. Höns kacklade och lukten av djur och svett och tobaksrök låg tung och nästan lite kvävande. Jag kände en del i bussen och de frågade var jag skulle. – – – – – –

Jag ska ta tåget till Beijing, sa jag. Beijing! Vad ska du göra där? Jag ska studera. Åh, då får du se Himmelska fridens torg, utropade någon. Och Mao! Och muren!

Nu var jag centrum i bussen, många ville veta. Men vad skulle jag svara? Att jag var glad? För det var jag ju fast jag var så ledsen. Jag var glad att Abodo satt bredvid mig, men det kändes lite genant att det var jag som var huvudpersonen, inte min bror. Bussen skakar iväg och snart har det mesta ståhejet lagt sig. Man hör hur det knastrar när nästan alla tuggar på sina solrosfrön, skalen spottar man ut och de ligger på golvet. Vi åkte tolv timmar den dagen. Men ändå var vi inte framme. Vägarna var väldigt dåliga. Och bussen var gammal och stånkade så fort det blev lite uppförsbacke. När chauffören växlade rasslade det oroväckande.

49


Vi åkte genom en bergskedja som heter Tuoli. Det var så vackert. Vi såg kazakernas färgglada tält och boskap. Deras familjer levde som nomader i bergen, som de alltid gjort. De hade vinterkläder på sig, för uppe i bergen var det kallt. Barnen sprang mot vägen när de såg bussen komma, de vinkade och vi som satt i bussen vinkade tillbaka. För mig var det lite extra spännande att se mitt folk därute. Det var kanske så jag skulle leva om jag gift mig med en kazak som hade många får. Leva som nomad. Det har säkert sina fördelar, det kan säkert vara fritt på många sätt - men så fattigt. Vad skall det bli av barnen som växer upp med dålig skolgång? De där som springer utanför bussen och vinkar medan jag är på väg ut i världen. Efter två dagar i bussen kom vi fram till Urumchi. Jag hade en kusin som jobbade på ett hotell så jag fick övernatta i hennes rum. Min bror var uppe tidigt nästa morgon för att köpa tågbiljetten till Beijing. Min biljett kostade 64 yuen, det var studentpris för tredje klass. Många svenska tror att det inte fanns olika klasser på kinesiska tåg, vi levde ju i ett kommunistiskt land. Men så är det inte. Vi har tre klasser på tågen. Även om vi inte kallar det för klasser, men jag kan väl använda det begreppet så blir det lättare att förstå. Första klass har små kupéer med fyra mjuka sköna sängar. Andra klass är mer att jämföra med en sovsal med bortåt femtio hårda våningssängar. Och tredje klass har hårda bänkar med plats för 118 personer per kupé. Men naturligtvis är det ofta fler än 118 som trängs därinne. Många har bara haft råd eller möjlighet att köpa ståplats. Abodo såg till att jag hittade till min plats. Han kastade upp mitt handbagage på hyllan ovanför mig och sedan sa vi farväl så där som kineser gör. Ingen kram. Det är svenskar som lärt mig att man kan kramas titt som tätt. Abodo steg av tåget och gömde sig bakom en pelare, han ville inte se mig genom fönstret. Han vinkade inte till mig när tåget började röra på sig. Han stod bakom pelaren, jag visste ju att han stod där men han visade sig inte. Jag var så ledsen och besviken på honom. Jag grät och kände mig mer ensam i världen än någonsin. Kanske var det så att han också grät, jag vet inte.

50


Kanske var det därför han gömde sig bakom den dumma pelaren… Tågresan skulle vara i 72 timmar. Redan efter några få timmar var det kaos. Folk satt överallt, det var överfullt. Många från provinserna skulle ner till Beijing för att arbete eller studera. Toaletterna blev snart överfyllda. Det var fruktansvärt att behöva gå dit. Efter några dygn låg avföring på golvet utanför toaletterna också. Jag bestämde mig för att äta och dricka så lite som möjligt så jag skulle slippa tränga mig fram mellan alla människor för att uppsöka det där stället. Det stank. Och inte blev det bättre genom att så många rökte. Svart sot från ångloket låg som ett tunt dammlager på nästan allting. Nu vill jag gärna säga att det också finns mycket fina tåg i Kina, särskilt de som går mellan storstäderna vid kusten. Turister och affärsmän som reser mellan Beijing och Shanghai färdas snabbt, rent och med full service. Men skall man ta sig till Xinjiang så finns det fortfarande mycket att önska. Men det blir bättre och bättre. Även om det tar tid.

51


13. Jag var, om nu sanningen skall fram, en mycket naiv liten flicka som kom till Beijing 1990. Jag var 19 år och mötet med storstaden blev en chock. Visst hade jag förstått att huvudstaden skulle vara något helt annorlunda än hembyn. Och visst hade jag förstått att de människor jag skulle möta här hade andra erfarenheter än jag hade. Men trots det blev det som en chockt. Det hade nästan varit outhärdligt på tåget, jag hade låtit bli att äta och dricka för att slippa gå på toaletten så jag var hungrig och trött när tåget slamrade in mot Beijing. Det skakade och krängde när det körde över alla växlar. Mörkret hade lagt sig när vi rullade in på stationen, jag tror klockan närmade sig elva på kvällen. Vid den tiden är det mörkt och tyst hemmavid, någon enstaka oljelampa kunde flimra, men i övrigt är det becksvart. Men här i Kinas huvudstad var det fullt med människor som sprang omkring. Och så mycket ljus! Jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig till mitt campus, jag kände ingen i Beijing och att sätta sig i en taxi kändes alldeles främmande. Som tur var hade jag känt igen en tjej på tåget och vi hade pratat lite. Hon hade vänner som hämtade henne och jag fick följa med till hennes rum på hennes campus. Där övernattade jag och hon följde mig nästa dag till mitt universitet. Jag hade sån tur, men så är jag ju född i grisens år också. När vi kom fram till Beijings universitet för främmande språk så fick vi gå genom en stor port där det stod flera vakter. Runt omkring campus löpte en hög mur, precis som på alla andra skolor jag gått. Jag fick besked om att jag skulle bo i Hus nr 3. Det var där de kvinnliga studenterna bodde. Vi var fem flickor som fick dela på ett rum. Vi kom alla från Xinjiang. Eftersom jag kommit senare till universitetet än de andra, som fått besked om att de blivit antagna flera veckor innan jag fick mitt besked, så fick jag ta den säng som fanns kvar. Men jag var

52


nöjd ändå. Jag var ju här nu! Det var ett så fint rum! Med en egen säng! Jag som var van att trängas med alla andra på kangen. I korridoren fanns det en kran med kallvatten. Där skulle man hämta vatten och fylla sitt handfat. Mina rumskamrater hade berättat att alla också måste ha egna matskålar, skedar och pinnar. Så det var bara att storkonsumera… I rummen bredvid bodde kinesiskor och de var förstås nyfikna på oss. Vi var de första studenterna från minoritetsfolken som hade fått tillträde till universitetet. Det var säkert mycket som rörde sig i våra kinesiska kamraters huvuden. Hur var vi? Vad åt vi? Skulle vi fatta något? Kan man bli väninnor med oss? Man kanske till och med undrade om vi gick på toaletten som vanliga kineser…? Frågorna var många och deras nyfikenhet stor. Kanske fattade de tycke för mig. Jag blev inbjuden till rummet bredvid och där bjöd en kinesisk flicka på köpesaft. De trodde nog att jag var från en annan planet när de förstod att jag aldrig druckit köpesaft förut. Och jag blev så förvånad när jag förstod att de drack köpsaft varje dag. Ett sådant lyxliv de levde! De hade fina kuddar och dockor i sina sängar. Skillnaden mellan vad vår familj hade och vad mina klasskamrater hade därhemma var ingenting jämfört med det jag nu såg. De kinesiska flickorna spelade instrument som hängde på väggarna, deras skolväskor var jättefina och de hade massor med kläder. Ingen hade stickade ullbyxor, sådana där som min syster slitit flera nätter för att ge mig. De hade köpbyxor i bomullstyg, mina stickade byxor skrek ut att jag kom från medeltiden. Det var så det kändes. I deras rum stod vackra flaskor med hårschampo och fina burkar med hudkrämer. Jag hade schampo i påsar och hade aldrig sett hudkräm. Det kändes som en sagovärld. De hade så fin hy! I vår hemby hade vi ofta dålig hy eftersom det var blåsigt och torrt, när det inte var stekande hett – huden torkade ut, blev fnasig och rödmosig om vartannat. Men det var förstås inte bara sakerna som var så fina. De pratade så elegant också. Använde så fina ord. De pratade om sina familjer. En av dem hade en pappa som var professor, en annan hade en mamma som var läkare. Vad skulle jag säga att min mor och far var för någonting? De gjorde stora ögon när de hörde att

53


jag hade sju syskon. Själva var de ofta enda barnet. Några hade ett syskon, men inte fler. De tyckte säkert att jag var konstig. När de frågade om vi åt med pinnar hemma så måste jag erkänna att vi för det mesta åt med händerna, även om vi hade pinnar ibland. De stirrade på mig - och jag bestämde mig för att omedelbart lära mig fint kinesiskt bordskick. För jag hade nått mitt mål, att som första flicka från byn komma till Beijing, jag skulle få utbilda mig, lära mig språk och snart kunna prata med hela världen.

54


14. I Xinjiang hade jag haft en lång gångväg mellan hem och skola. Men nu bodde vi ju i campus och där fanns allt man behövde inom bekvämt avstånd. Vi studerade där, vi åt där, vi kunde gå till sjukstugan om vi behövde det, gå till kiosken om vi ville köpa någon godis eller något annat. Det fanns till och med bio som fisade film på fredagskvällarna. Allt var samlat. Så lyxigt! Men tro inte att vi slapp röra oss för det. Nej, minsann. Fem dagar i veckan var det tvångsmotion. Klockan kvart i sju, fem dagar i veckan, måste alla studenter samlas för gruppjogging. Varje avdelning hade sin joggingledare, ofta var det den någon administrativ chef så det gällde att inte smita undan. Disciplinen var hård. När vi kom till starten så ropades vi upp så att ledaren hade koll på att alla var med. Sedan joggade vi tillsammans någon halvtimme eller så. Efter träningspasset var vi förstås svettiga och trötta, så när vi kom tillbaka till vår avdelning blev det kö för att komma in på tvättrummet där vi kunde blaska av oss bäst vi kunde vid handfaten. Vi hade bara tillgång till kallt vatten. Duscha fick vi bara göra två gånger i veckan. Duscharna låg i en särskild byggnad som var öppen två eftermiddagar i veckan. Det kostade en slant att duscha. Men det var det värt. Varmvattnet var så skönt. Naturligtvis var det kö till duscharna. Efter det att morgonbestyren var avklarade, joggingen färdig och vi tvättat av oss så gick vi till matsalen för att äta frukost. Jag gick gärna till den muslimska matsalen eftersom vi muslimer ju helst äter mat som är tillredd på ett lite speciellt sätt. Och sedan? Ja, ni vet vad som händer efter frukost om man har en mage som fungerar bra. Man behöver gå på toaletten. Vi hade två toaletter på varje våning i vårt fyra våningars höga bostadshus. Varje toalett hade fyra hål i golvet. Jag berättade att alla tjejer bodde för sig i ett eget hus. Killarna hade sitt hus. Men sedan fanns det en byggnad till. Den var till för utländska studenter. Där bodde det både tjejer och killar. Och utanför fanns det vakter. Vi som kom från Kina fick inte komma in där, men vi fick förstås veta hur fint utlänningarna bodde. De hade toalett på varje rum, en sådan man sitter på och kan spola. De hade teve och telefon på rummet. De hade det så bra. Och rika var de också. Ofta kunde man se dom hoppa in i taxibilar för

55


att åka till någon restaurant. Det fanns tydligen inte bara lyx, det fanns superlyx också. Bara några veckor efter det att jag kommit till Beijing skulle det bli den femtonde dagen i den åttonde månaden i den traditionella kinesiska kalendern. Det var då det skulle bli Månfestival. De som firade skulle äta god mat och ge sig ut tillsammans med sina familjer för att se på den vackra höstmånen. De skulle berätta de gamla sagorna om månen och om varför man skall ge varandra månkakor. Det finns nästan lika många historier om detta som det finns berättare. Mina klasskamrater hade redan fått månkakor av sina familjer och sina vänner. Några hade fått månkakor i vackra askar från sina pojkvänner. De visade stolt upp sina gåvor. Min familj firade inte denna kinesiska högtid. Jag hade under hela min barndom varit så ledsen över det. Jag hade sett hur de andra barnen i gränden fått sina månkakor, hur deras familjer var samlade och hur de var glada och snälla mot varandra. Det hade varit tråkigt att inte fira högtiden hemma i byn. Men där hade jag i alla fall familjen. Här i Beijing var jag helt ensam. Jag hade inte fått några vänner än, och någon pojkvän som skulle kunna tänkas ge mig en månkaka i någon romantisk ask hade jag förstås inte. Jag vet inte om jag kan förklara för er hur viktig Månfesten är i Kina. Det är ungefär som jul för er. Familjerna träffas och den som inte har någon familj känner sig mer ensam än någonsin. Det var ungefär i den stämningen jag promenerade utanför Campus en av de där dagarna. Jag såg väl ut som den ensamma flicka från landet jag var. En man i trettio-fyrtioårsåldern slog följe med mig och började prata, frågade varifrån jag kom och vad jag gjorde i Beijing. Vi pratade om lite av varje, eller han pratade åtminstone. Själv sa jag nog inte så mycket. Han sa att han förstod att jag kände mig ensam. Han var så snäll. Den enda i Beijing som brydde sig om mig. Han sa att jag var trevlig och söt. Jag hade aldrig hört något sådant. Skulle jag vara söt? Här i Beijing fanns det fullt med söta kinesiska flickor. Varför sa han då att jag var söt? Han var så snäll! Man kan väl säga att han flirtade med mig. 56


Han frågade om jag ville följa med honom hem. Kanske dricka en kopp te och prata lite. Jag tänkte att han kanske skulle bjuda på månkakor också, sådär som vänner gör. Det vore så stort för mig, att få en egen månkaka. Låter det konstigt? Ni kanske tycket jag var fånig? Jag var ju ändå 19 år, hade just börjat på universitetet. Jag begär inte att ni ska förstå vad som rörde sig inom mig. Men en månkaka var mer än en kaka, det var en symbol, en känsla, en dröm för den lilla flickan från det första huset i tredje gränden, vid den stora gatan som gick ända fram till den gamla skinnfabriken i nordvästra hörnet av Kina. Så när han frågade mig om jag ville följa honom hem sa jag inte nej. Jag funderade och drog på det. Jag tänkte att om han lovade att ge mig en månkaka så skulle jag absolut följa med honom. Men naturligtvis inte göra något sådant som pojkar ville och som jag inte visste just någonting om. Jag vågade förstås inte fråga om det där med månkaka. Och själv nämnde han inte ordet. Jag visste inte om han skulle bjuda eller inte. Så där stod jag i den klara höstkvällen och brottades med både längtan och rädslor. Han var ju så trevlig. Eller? Och vad kunde egentligen hända om man följde en främmande man hem? Jag visste inte. Nu när jag tänker efter så förstår jag att han tittade på mig som en varg tittar på ett litet lamm. Men han förstod inte min längtan efter lyckan att få en egen månkaka. Han förstod inte att det hade räckt att lova något så enkelt för att få mig att följa med. Så han sa ingenting om det. Jag bestämde mig för att säga nej till hans inbjudan. Kanske var jag lite extra rädd för han var ju inte kazak eller så, han var riktig kines. Vad hade hänt med mitt liv om jag sagt ja istället? Jag visste inte riktigt hur barn kom till. Tänk om han våldtagit mig, som det lilla lamm jag var. Vad hade hänt om jag hade blivit med barn? Vem skulle jag tala med? Om abort visste jag ingenting. Jag skulle ha sett min mage växa och ingenting kunna göra. Jag hade fått sluta på universitetet och åka hem med skam till min familj. Min far

57


skulle ha blivit så arg, min mor skulle ha blivit så förtvivlad. Jag skulle skämmas när jag gick ut i gränden. Min far hade aldrig fått veta att en av mina systrar blivit med barn innan hon var gift, att hon fött barnet hemma och att den lilla flickan burits iväg samma natt. Hade far fått veta det hade han känt så mycket skam att han kanske i panik slagit ihjäl både sin dotter och sitt barnbarn, eller kanske gjort slut på sig själv. Och nu hade det kunnat vara jag som kom hem med ett barn i magen. Om jag nu skulle ha vågat mig hem. Kanske hade jag fött mitt barn i hemlighet, försvunnit från min familj och försökt försörja mig i Beijing. Som vad? Jag ryser när jag tänker på det. Jag tackar Allah för att jag sa nej den där gången. Och förundras över att jag kunde vara så naiv att drömmen om en månkaka kunnat vara skäl nog att ge mitt liv ett helt annat innehåll än det jag har idag. Sedan jag blivit ihop med min kines får jag månkakor varje år av både honom och hans mor. Det betyder mycket för mig. Och naturligtvis ska mitt barn få månkakor varje år när vi delar Månfesten med varandra. Vi ska titta på den stora, runda månen och jag ska berätta alla de gamla sagorna för mitt barn. Var vi än bor, i Kina eller i Sverige. För månen finns ju överallt.

58


15. När jag läste i Beijing var det inte ovanligt att man började sina universitetsstudier med ett års militär utbildning. Men vi som läste vid Universitetet För Främmande Språk tvingades bara ha en månads militära studier. Vi var lite före vår tid, så är det nämligen på nästan alla universitet idag. Jag sköt aldrig med skarpa skott, men fick ändå lära mig vad vi skulle göra om det blev krig. Efter månaden med militär utbildning så fick vi äntligen ge oss i kast med det övriga programmet som förutom arabiska bland annat omfattade internationella relationer, politik, litteraturhistoria, sport och engelska. Vi blev ganska allmänbildade. Jag undrar vad svenska studenter skulle tycka om att tvingas läsa litteraturhistoria bara för att de vill lära sig ett främmande språk? De flesta dagar var sig lika. Efter morgonens vedermödor med jogging och frukost så började lektionerna. De höll på fram till elvatiden då vi gick till matsalen för att köpa en lunch för 2 eller 3 yuan. Vi stod i kö och fick maten serverad i vår matbox. Några tallrikar var det inte frågan om, utan var och en hade en egen matbox. Ofta var det fullt i matsalen så jag tog min box och gick till mitt rum. Där kunde man sitta på sängen och äta, eller kanske på någon stol. Antingen ensam eller tillsammans med någon av rumskamraterna. Efter lunchen var det dags för eftermiddagspasset som ofta höll på till femtiden, då vi åt middag ur våra matboxar. På kvällarna gick vi ofta till något klassrum och studerade i grupp, det var visserligen frivilligt men de flesta av oss gjorde det nästan varenda kväll. Vi hade ju inte så mycket annat att göra. Ja, förutom att gå på politikermöten förstås. Varje onsdag eftermiddag var det ett sådant möte i en stor sal på campus. Det var frivilligt, men ändå var det viktigt att vara där eftersom den som var ansvarig för dessa möten hade stor makt över vår framtid. På vårt universitet var det en kvinna, och det var hon som bestämde om vi skulle få ett bra jobb efter våra studier. Innan vi var klara med vår femåriga utbildning så var det hon 59


som höll kontakten med alla statliga företag, departement och institut. Om t ex utrikesdepartementet skulle anställa 3 studenter som kunde tala arabiska så var det henne man talade med. Det var hon som bestämde vilka som skulle få jobben. Självfallet valde hon de studenter som hon av olika anledningar tyckte om eftersom jobb på departement var det bästa man kunde få. Därför var det viktigt att vara med på de politiska mötena trots att de var frivilliga. Jag tyckte att de var tråkiga, var ganska sällan där.Jag drömde aldrig om att hon skulle ordna ett bra jobb åt mig. Jag kom ju från Xinjiang. Jag tillhörde Xinjiang, jag var skriven där, mitt hukou var Xinjiang. Och hukou var, och är, som ett koppel. När jag gick den första terminen så var det obligatoriskt att läsa om den kinesiska revolutionens historia. Historia uppfattas i många andra länder som just historia, men det här ämnet handlade mest om kommunistiska teorier. Vi skulle lära oss allt om varför kommunism är bra, varför den är så mycket bättre än kapitalismen och varför kommunistpartiet är den enda rätta vägen. Någon debatt var det inte frågan om. Här var det korvstoppning som gällde. Det var ganska tråkigt. De flesta studenter var faktiskt ointresserade och trötta på de långa föreläsningarna och de tjocka böckerna. De pluggade inte speciellt mycket och många tycktes inte orka lära sig just någonting. Så när det var dags för prov så var det många som fuskade. Men inte jag. Jag hade aldrig gjort det så jag visste faktiskt inte hur man skulle göra. Det var en ny tanke att man skulle kunna fuska. Hade jag gjort det i skolan därhemma hade jag fått så mycket stryk att jag inte hade kunnat vare sig sitta eller stå på en vecka. Men det var så konstigt. Det var som om alla, kanske också lärarna, förstod att det skulle fuskas. Jag såg hur mina klasskamrater smög fram sina böcker eller läste på lappar som de hade med sig innan de skrev sina svar. Jag var så rädd att göra samma sak, jag var rädd för hela situationen. Jag lämnade examenshallen innan tiden gått ut. Vi var nästan 400 studenter som gjorde examensprovet. Vi var tre som inte fick godkänt. Jag var en av dem. Jag var ensam i min klass om att inte klara mig. När mina klasskamrater hörde att det fanns en i klassen som missat så trodde de inte på det. Det var ju omöjligt att inte få godkänt! Det var ju bara att fuska! Vad var det för dumhuvud som inte fattade det? 60


Det var jag som var dumhuvudet. Det var den där kazaken som var dumhuvudet. Jaja, det vet man ju hur korkade minoritetsfolken är… Innan jag skulle göra om tentan nästa termin så talade min lärare om vilka delar som skulle komma upp på provet. Allt om marxism, leninism, maoism och kommunism kunde ju inte hinnas med på de timmar provet pågick. Hon tyckte synd om mig, det kunde ju inte vara så lätt för en flicka från ett minoritetsfolk att lära sig allt det där som kineserna lärt sig… Jag klarade omtentan. Och det lustiga var att jag, som var utsedd till dumhuvud, därmed kunde mer om alla dessa teorier än de flesta av de andra som varit så smarta att de fuskat... Min far var förstås stolt över att jag hade klarat den examen som stod kommunistpartiet närmast. Jämfört med de andra flickorna som läste arabiska var jag nog dessutom ganska språkbegåvad. Arabiska är svårt, men jag hade faktiskt ganska lätt för det. Jag blev allt mer hemvan med campus och dess omgivningar. Men fortfarande var det mycket som jag tyckte var konstigt. Jag såg en man och kvinna kyssas. Jag ställde mig att glo. Jag var förundrad över hur man kunde sätta sin mun till en annans mun. Jag tyckte det såg så äckligt ut. Varför gjorde man sådär? Kineserna i Beijing var verkligen konstiga. Så där höll vi inte alls på i min by, inte vad jag visste i alla fall. Men jag skulle lära mig jag också… På fredagskvällarna var det ”social dans” – jo, det heter faktiskt så på kinesiska och kan väl närmast liknas med gammeldans – i matsalen på campus. Vi som kom från minoritetsfolken blev uppmärksammade lite extra av de kinesiska pojkarna. De tyckte det var spännande med oss. De var första gången de hade chansen att titta närmare på oss, till och med prata med oss. Så vi blev ofta uppbjudna. Det var spännande för mig att bli uppbjuden, första gången var det lite otäckt. Vad skulle man göra egentligen? Och vad skulle mor och far tycka om de visste att jag dansade med en främmande man? De skulle förstås bli förskräckta. Tur att det var mer än fyra hundra mil emellan.

61


Jag skämdes för min kropp så det var inte helt lätt att dansa mitt bland en massa människor. Hemma hade vi lärt oss att brösten skulle tryckas in, de skulle puta så lite som möjligt. Och jag dansade nog lite hukande så att de inte skulle synas så mycket. Precis som jag hade lärt mig att gå lite hukande för att dölja mina bröst. Jag lärde mig snart att tycka om att dansa. Och nog blev jag lite mer självsäker för varje gång. Jag vågade till och med prata lite, och skratta. Men det var inte på dans jag träffade den som skulle bli min alldeles egen kines... Jag och några klasskamrater var och tittade på en föreställning med dans och sång på ett annat campus. En pojke hade tittat storögt på oss flickor från minoritetsfolken och han hade försynt frågat några från min klass om jag verkligen var från Xinjiang. Jo, det var jag allt. Trots att jag inte såg så där väldigt kazakisk ut, lite mer som ett mellanting mellan kines och kazak. Nästa lördag var det som vanligt social dans på mitt campus och jag blev uppbjuden hela tiden. Så den som skulle bli min kines fick ingen chans den där kvällen, han fick nöja sig med en av mina väninnor från ett annat universitet. Men han var en filur och frågade: – Kom du ensam? – Nej, jag kom med min väninna. – Hon där? frågade han och pekade på mig. – Ja, det är hon. – Är hon verkligen minoritetsfolk? – Ja, hon är kazak. – Läser ni båda här? – Nej, bara hon. Jag läser på ett annat universitet. Men hon skall följa mig hem i kväll så jag får sällskap. – Men då får hon ju gå ensam tillbaka. Jag kan följa med er och sedan följa henne tillbaka så slipper hon gå ensam hem i mörkret. – Kan du väl. – Vad heter hon? – Kadischa. – Det var svårt att säga. Kan du skriva hennes namn på min hand?

62


Så när dansen var slut för kvällen letade han upp mig, höll upp sin hand och frågade om det var mitt namn som stod skriver där. Jo, det var det ju. – Din väninna sa att jag skulle hämta dig, sa han lite finurligt. Tja, det var så vi träffades. Han följde med oss till det andra universitetet. Det visade sig att han också bodde där, och att hans mor och far arbetade på just det universitetet. Sedan följde han mig tillbaka. Det var mitt andra år i Beijing, jag hade fyllt 20 år och hade plötsligt fått en pojkvän. Jag berättade inte för min familj. Men på skolan fick det snart veta att jag hade en pojkvän vars föräldrar arbetade där. Det uppskattades inte, för vi visade att vi var vänner, vi smög inte med vår vänskap som de flesta andra par. De kunde låtsas som ingenting när de var på campus för att sedan gå hand i hand när de kommit ut på stan. Det var förbjudet att ha pojkvän eller flickvän på den tiden. Så det var inte så lätt alla gånger. Som jag berättade var jag ganska duktig på arabiska, jag behövde inte plugga så mycket för att hänga med, tyckte att de andra fattade lite trögt ibland. Så jag struntade i en del föreläsningar. Min lärare gillade inte detta, kanske var hon kränkt för att jag inte gick på alla hennes timmar. En gång skulle hon sätta mig på plats genom att be mig läsa ett svårt stycke som de gått igenom vid ett tillfälle då jag inte varit med. Hon var övertygad om att jag inte skulle kunna klara av det. Man såg det i hennes ögon och hörde det i hennes röst. Alla i klassen visste vad hon var ute efter. Men tji fick hon, jag hade inga problem med texten. Tvärtom gick det väldigt bra. Jag såg hur hon liksom tappade ansiktet. Det gjorde henne hämndlysten. Så vid nästa examensprov fick jag underkänt, trots att jag hade det bästa resultatet i klassen. Hon påstod att jag kopierat från någon annan, att jag fuskat. Jag bad att få veta vem jag hade kopierat från. Men det kunde hon inte säga. Det blev ganska hätskt. Sanningen var ju den att hon ogillade mitt privatliv, att jag, en kazak, var ute med en kines istället för att gå på alla hennes föreläsningar.

63


Jag klagade hos universitetets ledning och min lärare fick ändra sig. Det var säkert inte så lätt för henne. Men för mig var det förstås en seger, att den lilla flickan från första huset i tredje gränden vid den stora gatan som gick ända fram till den gamla skinnfabriken minsann hade visat att hon kunde. Nog blev jag självsäkrare ju mer tiden gick, men mina erfarenheter var ändå begränsade. Jag måste berätta en liten lustig historia som hände de där första åren i Beijing. Under en lektion i arabiska läste vi högt ur en text. Det var en berättelse om en pojke och en flicka. Så mycket mer kommer jag inte ihåg. Där stod att pojken tyckte flickan var söt och att han fick stånd. Flickorna runt omkring mig skrattade, jag förstod inte varför. Väl tillbaka i vårt rum frågade jag varför de skrattat och de förklarade att det var för att pojken fått stånd. – Vad är stånd? frågade jag. – Vet du inte vad stånd är, fnissade mina rumskamrater. – Nej, vad är stånd? frågade jag igen. – Det är när pojkarnas snopp reser sig och blir mycket större. – Det tror jag inte på, sa jag. Nästa gång jag träffade min pojkvän så frågade jag om det. Vi satt och åt och när vi ätit färdigt sa jag: – Jag måste fråga dig om en sak. Är det så att snoppar kan resa sig och bli längre? – Jo, sa han och såg både generad och undrande ut. Han hade förstås aldrig fått en sådan fråga förut. – Hur mycket längre? frågade jag. Han visade på ätpinnen hur mycket en snopp kan växa. Det var oerhört. Men jag förstod att det var sant eftersom både mina studiekamrater och min pojkvän berättat samma sak. Hur sant det än var, så var det ändå oerhört märkligt!

64


16. Åren har gått. Mycket har hänt. Jag har arbetat som guide i Kina, rest med turister till allt de vill se. Terrakottaarmén, Kinesiska muren, Tibet, Shanghai… Jag har studerat och arbetat några år i Göteborg. Och när jag berättar detta så känner jag hur det sparkar i magen. Jag bär på ett litet liv. Jag sitter på ett café. Jag har ett glas vatten framför mig och en stor muffins. Jag tycker om muffins, skall nog lära mig hur man bakar sådana. Jag håller handen på magen och funderar på hur mitt liv skall bli. Och hur mitt barns liv skall bli. Jag vet inte om jag bär på en flicka eller pojke. Det spelar ingen roll för mig, jag vill inte veta. I Kina blir det ofta fest när det föds en pojke. Men inte en flicka. Men min kines bryr sig inte, säger han. Jag hoppas han menar det, för mig är det lika fint att föda en flicka som en pojke. Jag berättade tidigare att min kines tyckte att byn var så primitiv, så ociviliserad. Döm om min förvåning när han plötsligt ville att vårt barn skall växa upp hos min familj de första åren. Han vill att vårt barn skall lära sig att leva enkelt istället för att bli bortskämd som så många barn i Beijing blir. Särskilt i familjer som bara har ett barn och som tillhör den nya medelklassen som kan kosta på sig ett och annat. Sedan säger han något som gör mig rörd. Han säger att ett barn mår bra av att uppfostras i en miljö där alla är ärliga. Han vill att vårt barn skall uppfostras som kazak. Jag blir förvånad första gången jag hör det, men också lite stolt. Men hur skall det gå till? Jag kan inte tänka mig att flytta tillbaka till Tacheng. Och självfallet kan inte heller min man tänka sig det. Nej, han vill att min familj skall ta hand om vårt barn de första tre åren, medan vi sköter våra arbeten i Beijing. Det gäller vårt barns bästa, säger han. Jag oroar mig för detta. Skulle jag, som burit mitt barn i nio månader, nu lämna bort det? Bara få besöka det när jag får långledigt? Det vore bra för vårt barn, säger min man. Jag är säker på att han vill väl, men jag vill inte bli främling för mitt eget barn. Vi får tala mer om det sedan. Nu ser jag fram mot förlossningen och den tid som följer. Några månader i taget.

65


Att som kinesiska föda barn är inte bara fråga om själva förlossningen. Vi har något som kallas Zou Yue Zi och det är ett begrepp för hur man skall förhålla sig efter förlossningen. Kanske blir ni alldeles förskräckta nu. Men det är ingenting att göra åt. Zou Yue Zi… Tillsammans blir de tre tecknen ett välkänt begrepp i Kina som beskriver hur mor och barn skall leva de första 40 dygnen efter födelsen. För det första skall mamman inte bada, duscha eller tvätta tänderna under denna tid. Orsaken till detta är, enligt Zou You Zi, att hudens alla öppningar, där svetten kommer ut, är vidgade efter en förlossning. Om man duschar blir man förkyld, om man tvättar håret får man migrän, om man borstar tänderna kan de skadas eftersom de sägs vara porösa efter förlossningen. Man skall enligt traditionen inte ens röra vid vatten. Man skall dricka så lite som möjligt. Men det räcker inte med det. Man får inte heller gå ut de första fyrtio dagarna. Man får inte ens öppna fönster för att vädra eftersom det i vinden kan finnas onda andar, sjukdomar och annat. Som ni förstår betyder vind i detta sammanhang mer än det svenska ordet ”vind”. Det har en vidare betydelse. Dels kanske man kan säga att det innefattar begreppet ”drag”, dels kan man säga att det innefattar något som har med mystik att göra. För säkerhets skull skall man ha ordentligt med kläder på sig, även om det är varmt och svettigt. Vinden är skadlig oavsett om det är sommar eller vinter, oavsett om man är inne eller ute. Det är därför man i Sverige kan se kinesiskor vara ganska ordentligt påpackade med kläder när de till exempel mitt i sommaren måste besöka mödravårdscentralen eller så. I själva verket är det så noga att hålla vinden ifrån sig att besök i kinesiska hem är mycket ovanligt under de första 40 dagarna. Om man öppnar dörren och släpper in besökare kan vinden komma in. Å andra sidan är det nog så att besökare drar sig för att göra besök med tanke på att det kan vara varmt och kvavt, där en mamma och hennes nyfödda barn bor tillsammans med övriga i familjen.

66


Som ni säkert förstår förekommer det debatt om detta i Kina. Det finns åtskilliga webbsidor där frågan diskuteras. Många säger att västerländska barn och mammor är friska trots att de inte lever efter Zou You Zi. Men ännu följer nog de flesta familjer i Kina de gamla reglerna. Nära 60 % av alla i Kina bor på landsbygden och har inte hört talas om att man i andra delar av världen lever utan dessa regler. I städerna är det lite annorlunda, där tillämpar man inte Zou You Zi lika strikt. Vad kommer min familj att säga när jag bryter flera av reglerna för Zou You Zi? Jag vet inte, men jag befarar att de kommer att protestera. Min mor är mycket orolig. Hon vill mig ju väl och menar att de där idéerna som finns i Sverige är farliga för kineser. Mina systrar har också varnat mig. Sist jag var hemma i byn kände min far inte igen mig. Han var liggande, var dement. Och nu är han begravd. Jag är glad att jag tog med honom och mor på den långa resan i den stora flygmaskinen, den där gången då han frågade om vi var i himlen och om man kunde stiga av där. – Nej, vi är inte i himlen, svarade jag, men vi är mer än en mil upp i luften. – Hur långt är det då till himlen? – Jag vet inte, sa jag. Jag vet faktiskt inte.

Emily berättar gärna om sitt liv, och om den kinesiska vardagen. Är du, din organisation eller t ex bibliotek intresserade så hör av dig till provoka@telia.com för mer info och bokning. Birger Schlaugs blogg hittar du här: www.schlaug.blogspot.com Tidigare utgivet av Birger Schlaug: Se bokens baksida.

67


Berättelsen om Emily

– Emily Su Hadexa, från första huset på tredje gränden vid den stora gatan som slutar vid skinnfabriken, berättar för Birger Schlaug om sitt liv

Birger Schlaug var under åren 1985-88 samt 1992-2000 språkrör för Miljöpartiet de Gröna. Han var riksdagsledamot åren 1988-89, samt 19942000. Birger har varit nämndeman i Kammarrätten och innehaft uppdrag i bl.a. Exportkontrollrådet, EU-nämnden samt Sveriges FN-delegation. Han är medlem i Ordfronts styrelse samt i Elin Wägnersällskapets styrelse och skriver en Wägner-blogg, där han bland annat recenserar Wägners böcker. Birger Schlaug har tidigare gett ut följande böcker: • Miljön, makten och friheten (Gidlunds, 1989) • Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedt, 1997) • Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac (Fischer, 2007) Medverkat i bland annat följande antologier: • Välj Energi – tillsammans med bl.a. Tomas Kåberger (Larson,1990) • Ombyggnad pågår - tillsammans med bl.a. Margot Wallström (Kooperativa Institutet,1990) • Det nygamla klassamhället – tillsammans med bl.a. Göran Greider (Hägglunds,1996) • Maskrosbarn – tillsammans med bl.a. Per Gahrton (Gröna Böcker, 2001) • För Sverige i tiden – tillsammans med bl.a. Birgitta Ohlson (Atlas, 2003) Birger Schlaugs blogg finns här: www.schlaug.blogspot.com

68


Berättelsen om Emily från Xinjiang  

Emily Hadexia, muslim och kazak från nordvästra delen av Xinjiang, berättar för Birger Schlaug om sitt liv och uppväxt.

Advertisement
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you