Under de tio år som gått från 1960, då jag blev teaterchef för ÅST, hade det skett enorma förändringar i världen – och i teaterlivet. Den kluvenhet som jag 1958 så intensivt hade upplevt i Berlin hade gått vidare och världens polarisering i två politiska block hade förstärkts, den fick sin symbol i Berlinmuren som började byggas 1961. Men det skedde inte bara en polarisering mellan utan också inom blocken. I den av Sovjet dominerade ”östvärlden” fanns två tidiga ”uppror” redan på 50-talet, Berlin 1953 och Ungern 1957. Det senare krossades blodigt just i de dagar då jag kom till Tyskland för att studera. År 1968 kom sedan Tjeckoslovakien där försöket att skapa en socialism ”med mänskligt ansikte” under den s.k. Pragvåren i sin tur krossades av Sovjets och dess bundsförvanters pansarvagnar. I västvärlden var det rasismen och kolonialismen som väckte splittring och mest av allt Vietnamkriget, som från ett befrielsekrig småningom utvecklades till den blodigaste uppgörelsen efter andra världskriget, där USA:s enorma satsning – som mest långt över en halv miljon soldater – med högst tvivelaktiga metoder som användningen av napalm och växtgifter, väckte en enorm opposition. Allt detta ledde i västvärlden till en politisk radikalisering, som framför allt omfattade ungdomen och som fick sitt stora utlopp 1968 i studentupproren med bl.a. ockupationer av universitetsbyggnader, där Parisstudenterna gick i täten men fick efterföljare i många länder, hos oss då Gamla studenthuset ockuperades hösten 1968. Radikaliseringen gick ännu längre bl.a. i Tyskland genom grupper som med terrorverksamhet, attentat och politiska mord försökte ”väcka” folket till motstånd. Att denna politiska radikalisering kom in i teaterlivet är knappast något att förundra sig över. Teatern är ju om något en ”spegel för tiden” och de unga människor som kom till teatern från mitten av 1960-talet stod politiskt ofta långt mera till vänster än teatergenerationerna före dem. År 1960 talade ingen i vårt land om ”politisk” eller ”samhällellig” teater. Fem år senare var situationen en annan och med Lappo-operan 1966 kom en manifestation, som med ett slag vände situationen i finländskt teaterliv. Att det var en studentteater som stod för den ”stora förändringen” är på ett visst sätt signifikativt. Det skulle aldrig ha gått
18