9789198262599

1

2

3

”Viseln, sover du?”

Min lillebrors röst tassade försiktigt genom mörkret och nådde mina öron där jag låg i min säng på andra sidan rummet. ”Nej”, viskade jag tillbaka.

Inga ljud hördes från huset och inte nerifrån gatan heller. Jag visste inte hur länge jag legat vaken. Kanske hade jag somnat och vaknat igen. ”Hur tror du det kommer att gå i morgon?” frågade min bror. Hans röst darrade. ”Jag tror det går bra”, viskade jag. ”Du behöver inte oroa dig, Deneb.” ”Jag vet att ingen slipper undan granskningen,” sa min bror, ”men jag tänker inte följa med förklararna, även om Handen pekar på mig. Pappa säger att jag ska börja i snickarverkstan efter skolan. Han säger att jag behövs där och att de inte får ta mig.” ”De tar inte någon, Deneb. De är inga rövare. Även om Handen pekar på dig så måste du inte bli en av dem.” ”Jo, de kan få mig att tro att jag vill bli förklarare, fast jag innerst inne inte vill.” ”Hur skulle det gå till?” ”Förklararna är proppfulla med trolldom. De kan förvilla vem som helst. Innan du vet ordet av sitter du på ett av deras riddjur, på väg till trädgården.”

4

”Det är de förvrängda som använder svart magi. Inte förklararna. Förklarna rövar inte bort någon.” ”Det gör de visst. Förra gången de var här tog de med sig Mial och Dorgo. De har inte synts till sedan dess, eller hur? Mial och Dorgo har inte fått komma hem och träffa sina syskon och föräldrar en enda gång.” ”Nej, men i stället kanske de var med och låste in Stegzehl Regtzehl i Kohorberget.” ”Det låter nästan som att du vill bli en av dem”, sa min bror. ”Nej, det vill jag inte. Men det verkar spännande att kunna prata med djuren och träden. Ja, det sägs att de till och med förstår stenarnas språk. Att tyda stjärnorna och se de dolda världarna. Att aldrig behöva sova, att kunna flyga och göra sig osynlig och vara på flera platser samtidigt. Att bota sjuka och försöka göra jorderunden bättre. Och så det allra viktigaste, att låsa in de förvrängda i Kohor. Trilck är den slugaste och farligaste av alla förvrängda, och hon är på fri fot. Du minns väl när hon släppte lös ett magvirus som spred sig bland oss barn. Många hann dö innan förklararna fick fram ett motgift.” ”Ingefära, timjan och sur hästmjölk blandat. Den var det äckligaste motgift jag någonsin smakat. Jag kräktes nästan när jag gurglade den där sörjan.” ”Det spelar väl ingen roll att du nästan kräktes. Medicinen bet på viruset. Utan förklararna den gången hade vi dött. Trilcks bakteriestammar och virusarméer lyder hennes minsta vink. Får vi inte stopp på henne så utplånar hon förr eller senare hela jorderunden. Tänk att få vara med och låsa in Trilck. Så att jorderunden blir fri från farsoter och smitta.” ”Förklararna får aldrig in Trilck i Kohor”, sa min bror tvärsäkert. ”Hon är för smart och snabb.”

5

Min bror tystnade. Jag trodde jag fått honom på andra tankar, men strax fortsatte han: ”Förklararna får inte gifta sig och skaffa barn och inte ha vanliga jobb. De får inte göra nåt som är kul. Bara rida omkring och predika eller sitta i sina träd och grubbla.

De äter rötter och tuggar mossa och dricker bara regnvatten.” ”De gillar inte kött och vin och öl som vi gör. De äter bara sånt som kommer direkt från naturen. Bär och rötter och frukt.” ”Tänk att aldrig mer få smaka pappas knaperstekta duva. Eller en forell grillad över öppen eld, en som du själv fångat.” ”Jag sa ju att jag inte vill bli förklarare. Jag menar bara att de faktiskt gör mycket som är bra. Det måste du hålla med om.” ”Nej, jag tycker de kan försvinna. De gör sig märkvärdiga och tror att de är bättre än vi andra. Och så går de omkring och pratar med sig själva, som om de levde i en låtsasvärld.” ”De pratar inte med sig själva. De kan se varelser som är osynliga, det är dem de pratar med.” ”Jag tror de är sjuka i huvudet helt enkelt.” ”Deneb, akta dig. De kan höra dig.” ”Du menar att det finns en förklarare här i rummet? Som står bakom gardinen? Eller har gömt sig i garderoben?” ”Nej, men deras sinnen är hyperskarpa. En förklarare kan uppfatta viskningar på flera mils avstånd.”

Min lillebror förställde rösten så att den lät högtidlig: ”Träd fram du ädle förklarare så att vi får hälsa på dig. Du behöver inte leka kurragömma. Fritt fram!”

6

Vi skrattade båda. Deneb fortsatte: ”Kom ut ur garderoben, o du ädle förklarare. Min storebror Viseln vill gärna följa mer er. Han har väntat länge på den här dagen. Stoppa honom i säcken och ta honom till trädgården. Där hör han hemma. Ni kan gulfärga honom och ge honom blå ögon och sätta den där blodröda köttbulan i hans nacke.”

Deneb fnittrade till, men när han märkte att jag inte skrattade tystnade han. Det gick en stund. Jag fick en känsla av att Deneb höll andan, sedan viskade han: ”Förlåt mig, Viseln, jag vill inte såra dig.” ”Det gör inget. Du sårade mig inte. Jag förlåter dig.” ”Jag vill bara inte att du lämnar oss. Om du försvinner så är det ju bara jag och pappa kvar.” ”Oroa dig inte, Deneb. Jag ska inte bli förklarare.”

Det blev tyst igen. Efter en stund hörde jag min lillebror snyfta. Det lät som att han grät. ”Deneb”, sa jag. ”Kom och lägg dig här hos mig, så blir det lättare att sova för oss båda två.”

Han kastade av sig täcket och smög över golvet. När jag kände hans varma kropp bredvid min förstod jag att han hade rätt. Vi hörde ihop. Förklararna skulle inte få ta med sig någon av oss.

2 Den pampiga processionen anlände vid middagstid dagen därpå. Vårt hus låg på Rådhusgatan mitt i stan och därför kunde jag följa den från köksfönstret. Deneb hade 7

stannat i vårt rum. Han låg på mage på sängen med en kudde över huvudet. Han ville se så lite som möjligt av förklararna. Att de senare på dagen skulle granska honom räckte mer än väl.

På trottoarerna trängdes folk som vinkade, hurrade och kastade blommor. Många hade väntat sedan gryningen. Papporna lyfte upp sina småbarn på axlarna så att de skulle se bättre Förklararen i täten red på en stor vinglös humla. Humlans huvud var brandgult med svarta, räfflade fasettögon som glänste i solskenet. I högerhanden bar han förklararnas fana, röd med en regnbågsfärgad spiral och i mitten en öppen vit handflata. Fanan vajade i vinden. Efter honom följde de andra på ett led, alla på olika riddjur. Jag såg en vit häst, en dvärgelefant, fyra lurviga björnar i olika färger, (gul, röd, blå, grön), en puckelgalt, en vildhjort med yvig hornkrona och ett naket, skrynkligt och långhalsat djur med lysande ögon och meterlånga morrhår. En av förklararna red på något som liknade en långsmal sköldpadda. Sist i ledet fanns en trumslagare som höll takten med dova slag på en stor puka.

Några av förklararna log och vinkade till folket. Andra stirrade rakt fram och såg bistra och allvarliga, ja nästan arga ut. Huden var gul och de ovala ögonen mörkblå som en molnfri vinterhimmel. De var barhuvade och jag kunde tydligt se deras uppsvällda, blodröda nackbulor. De bar höga stövlar, svarta mantlar, breda midjebälten och på ryggen pilbågar och spjut.

Från de två korslagda remmarna som löpte från bältet upp över bröstet dinglade det ena föremålet märkligare än det andra: huggjärn, krokar, knivar, tänger, rör, nycklar, spiraler, kikare, skallror och visselpipor.

I skolan hade jag lärt mig att förklararna har många olika instrument till sin hjälp. En del är till för att driva ut onda andar, andra för att ta sig fram genom urskog och ödemark, några för att styra väder och vind. De har verktyg som förlamar fiender, bloss som lyser när det är mörkt, kompasser som visar vägen, flöjter som gör rovdjur 8

tama och många andra redskap vars magiska kraft man måste vara förklarare för att förstå sig på.

Det var sju år sedan förklararna senast besökte vår stad. Då hade mamma stått bredvid mig i fönstret. Hon hade köpt ett fång röda rosor som hon kastade mot förklararna. En av dem tittade upp mot oss, lyfte handen, vinkade och log. Jag var jag sex år då och varken orolig eller rädd. Förklararna såg ut som cirkusartister, på väg för att slå upp sitt tält. Mamma hade förklarat att de var trollkarlar. Att det var tack vare dem som vi kunde leva tillsammans i fred och välstånd. Att jorderunden utan förklararnas arbete skulle bli fasansfull plats, full av ondska.

Den här gången var jag ensam, och långt ifrån lugn. Mitt hjärta bultade och pirret i magen kändes som om tusen myror kröp omkring i den. På eftermiddagen och hela nästa dag skulle alla barn mellan sex och tretton granskas av förklararna i deras torn.

Vi skulle få svara på frågor och göra olika prov. Vad det var för prov fanns det många berättelser om, ingen visste säkert. Det sades att frågorna kunde handla om precis vad som helst. En del kom ut ur förklarartornet efter bara någon minut. Andra fick stanna i timmar.

Vid förra granskningen för sju år sedan hade Handen pekat ut Mial och Dorgo.

Förklararna hade upptäckt något speciellt hos dem, en talang eller egenskap som de hade användning för. Mial och Dorgo hade följt med förklararna och sedan dess hade ingen sett dem. Den som ska bli förklarare måste skiljas från sin familj och börja ett helt nytt liv.

Samma sak skulle hända den här gången. Ett eller kanske två av stadens barn skulle få säga farväl till sina föräldrar och syskon och följa med till förklararnas trädgård, där de under många år skulle tränas för den stora uppgiften.

Så snart processionen dragit förbi lämnade jag fönstret och började göra mig klar. Jag sa till Deneb att göra detsamma. Om några timmar skulle granskningen börja.

9

10