Han drog ilsket fram en hög pall till diskbänken, tog en kniv och satte sig ner med en trött grymtning. Först delade han upp lökarna i de små halvmånformade klyftorna. Därefter skar han varje rosa, läderaktig klyfta på mitten så att den köttiga inre löken blottades. Luften blev tung av den myskartade, fräna lukten. När den blev för be svärande slog han på fläkten, som sög upp det värsta. Sen böjde han sig fram och tog en isklyvare från ett ställ på väggen. Han gjorde hål i varje halv klyfta och trädde sen upp dem på trådar tills han hade ungefär tjugofem band med vitlök. I början hade han hängt vitlöksbanden över fönstren. Men de hade stått på håll och kastat sten tills han hade blivit tvung en att täcka de sönderslagna rutorna med plywoodskivor. Till slut hade han slitit ner plywooden och spikat upp jämna rader med brädor i stället. Det hade förvandlat huset till en dunkel gravkammare, men det var bättre än att det flög in stenar i rummen tillsammans med skurar av glasskärvor. Och när han väl hade installerat de tre luftkonditioneringsaggregaten var det inte så illa. Man kunde vänja sig vid vad som helst om man var tvungen. När han hade trätt upp vitlöksklyftorna på snören gick han ut och spikade upp dem över de igenbommade fönstren och tog samtidigt ner de gamla banden som hade förlorat det mes ta av sin kraftiga lukt. Han fick upprepa den här processen två gånger i veckan. Tills han kom på något bättre var det hans främsta försvars linje. Försvar? tänkte han. Mot vad? Hela eftermiddagen tillverkade han pålar.
10