FÖRFATTARE
I Stockholm hyrde Strindberg av en poliskonstapel, husets enda ståndsperson, ett enkelrum på Grev Magnigatan 7, som ännu låg i en utkant av staden. På Djurgården promenerade han och målade, och i ”Röda rummet” i Berns salonger deltog han med andra författare, journalister och konstnärer i ett intensivt sällskapsliv. Många ansåg emellertid att han drabbats av ”vansinne” då han övergivit sina studier. Han insåg att han nu börjat ett nytt liv och stod inför en vändpunkt. Vid sådana tillfällen, skrev tjugotreåringen, ”brukar jag alltid dra mig inom mig själv och glömma det förflutna”. Vändpunkterna i hans liv, personliga, ideologiska eller yrkesmässiga, skulle ju bli många och stadfästes lika ofta genom byte av bostad, stad eller land. Nu skulle han söka leva på sin penna, i första hand medelst tidnings- och tidskriftsartiklar. Uppenbart är att politik och samhällsproblem började att utöva en större attraktionskraft. Huvudstadens journalistik kändes modern och angelägen, medan det akademiska Uppsala betraktades som en del av forntiden. Som ett slags efterbörd till studierna i Uppsala kan man betrakta hans debattartiklar ”Varför har ej huvudstaden något universitet ännu?” och ”Latin – eller Svenska?” Frågetecknen var provokativt retoriska. Han gjorde också en jämförelse mellan studenternas och arbetarnas villkor, där han argumenterade utifrån sina egna erfarenheter. Det var å ena sidan inte säkert att studenten hade det bättre, å den andra måste kroppsarbetet visas aktning. Endast så kunde försoning uppnås, ”och arbetarne skall ej mer vara packet, och de å deras sida skola bortkasta allt hat och avund mot de övriga”. Men detta var, menade han, i första hand ”skräp” och brödskriveri – procentare och pantlånare anlitades flitigt denna tid, och hans klocka var ofta ute på vift – för att få medel att slå det stora slaget, det ”gesällstycke” han sedan en tid planerade. Han hade gett sig ”fan på att få en styver av de 6 000 staten ger åt författare”. Ett äldre författarsystem, som byggde på stipendier, inte minst stammande från eller förvaltade av Svenska Akademien, var i takt med en allt mer livaktig press och driftiga förläggare på väg att förlora sin betydelse, men fortfarande naturligtvis attraktivt. Det ”gesällstycke” Strindberg redan i Uppsala hade börjat samla omfattande historiskt material för var dramat Mäster Olof. Sommaren 1872, som åter, tillsammans med tre Uppsalakamrater, tillbringades ute på det inspirerande Kymmendö, skrev han det, i en ”spritt ny tidsenlig stil”, färdigt. I centrum står, liksom i Fritänkaren och I Rom, en ung man inför sin kallelse. Historiedramat tronade allra högst på tidens estetiska värdeskala, en värdering som var nära förknippad med framväxandet av 1800-talets moderna nationalstat. Enligt regelbokens stränga krav skulle här nationens stora gestalter skildras som etiska och politiska föredömen, uppträdande i för landet avgörande situationer. Dramat skulle befrämja patriotism och medborgerliga dygder. Den historiska period Strindberg valde, den svenska reformationstiden, där dels politik och religion stod på spel, dels nationen Sverige föddes eller pånyttföddes genom att Gustav Vasa befriade landet från danskar, den tyska Hansan och påvens makt, var idealiskt vald för att uppfylla de fordringar tiden ställde på ett historiedrama.
Motstående sida: Strindberg, april 1875. Fotograf G.W. Brunstedt, Stockholm. Nästa uppslag: Strandvägen, Stockholm, mot Nybroplan, 1870-tal. Till vänster vedskutor med seglen på tork.
59