»Det är en pojke, Sophie. Det är en pojke.« Hennes mamma grät i luren och Sophie hade inte ens klätt på sig för att gå till jobbet än. Fru Das grät sällan och när hon gjorde det innebar det att en spricka som inte kunde lagas av stoicism eller vanlig klagan hade uppstått i hennes värld. När hon grät lyssnade Sophie med hela sitt hjärta istället för med halva som hon vanligtvis gjorde, andra halvan förbehållen hennes far. Men så snart Sophie insåg att det handlade om hennes syster kände hon sig lättad. Muku råkade alltid illa ut – det var bara en fråga om hur illa. »Hon kom inte hem igår kväll. Klockan tio ringde hon och sa att hon skulle sova hos Priya. Sen kom Priya till luren och sa faster hit, faster dit. Hon kommer med en massa lögner – att de hade tittat på en film och glömt kolla tiden. Jag säger till Muku att om det är en pojke kommer jag inte låta dig lämna huset. Och allt hon säger är: Det är för sent för att åka hem nu. Priyas chaufför har åkt och det finns inga taxibilar.« »Det är inte en pojke . . .« »Sophie, det är en pojke. Jag hör det på rösten. Det här är bara början. Vänta bara. Jag kommer att sitta här ensam medan din pappa stänger in sig och svarar på mina frågor genom en stängd dörr. Vad ska jag göra? Springa ut på gatorna och leta efter henne? Ringa polisen?« Efter ett år hemifrån kunde Sophie se på sin mors pojkparanoia med viss objektivitet. Fru Das respekt för äktenskapet stod i inverterad proportion till hennes hat mot pojkar. Flickor borde, enligt henne, inte bry sig om någonting annat än att hitta en bra äkta man, men på något sätt hade denna idealiserade varelse ingenting att göra med dessa »pojkar« som Sophie och Muku emellanåt föll för och som de utan framgång försökte hålla hemliga från sin mor. Fru Das visste om Swami också, på ett teoretiskt plan. Sophie var övertygad om att hennes mamma hade listat ut »på rösten«, eller från någon annan lika godtycklig källa, att det fanns en pojkvän. Hon visste att om hon återvände skulle hon bli tvungen att utstå ett maratonförhör, den sortens hårda prövning för vilken inte ens den stadshärdade Sophie skulle kunna stå pall. »Okej, men anta att det är så . . .«, sa Sophie och försökte tygla otåligheten i sin röst. Hon var tvungen att ha tålamod med sina föräldrar. Hon kunde 26
Bort inl.indd 26
2010-06-30 14.18