Issuu on Google+

I a n McE wa n

på chesil be ach Översättning: Maria Ekman

Ordfront

Stockholm 2007 – 3–


AV I AN

MCEWAN HAR TIDIGARE UTKOMMIT PÅ SVENSKA: PÅ ORDFRONT FÖRLAG:

Kärlekens raseri, 2000 Amsterdam, 200 Cementträdgården (pocketutgåva), 2002 Försoning, 2003 Lördag, 2005 PÅ ANDRA FÖRLAG:

Cementträdgården, Alba 979 Sommarens sista dag och andra berättelser, Alba 980 Främlingars tröst, Alba 98 Tiden och barnet, Alba 988 Oskulden, Alba 990 Svarta hundar, Bonnier Alba 993 Dagdrömmaren, Alfabeta 996

Ian McEwan: På Chesil Beach Ordfront, Box 7506, 8 9 Stockholm

www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Ian McEwan 2007

ÖVERSÄTTNING: Maria Ekman

ORIGINALETS TITEL: On Chesil Beach

Först utgiven av Jonathan Cape, London, 2007

OMSLAG OCH GRAFISK FORM: Göran Skarbrandt

FOTO / OMSLAGSILLUSTRATION: Chris Fraser Smith FÖRFATTARPORTRÄTT: Eamonn McCabe TRYCK: ScandBook, Falun 2007 ISBN 978-9-7037-326-8

–4–


Till Annalena

– 5–


–6–


ETT

– 7–


–8–


DE VAR UNGA, VÄLUTBILDADE och oskulder båda två den här kvällen, deras bröllopskväll, och de levde i en tid då

ett samtal om sexuella problem var en absolut omöjlighet. Men det är aldrig enkelt. De hade nyss satt sig till bords för att äta middag i en mycket liten salong en trappa upp på ett

georgianskt värdshus. I nästa rum, synlig genom den öppna dörren, fanns en himmelssäng, ganska smal, vars överkast

var bländvitt och så sträckt att det var förbluffande slätt, som vore det inte gjort av människohand. Edward nämnde inte att han aldrig förr hade bott på hotell, medan Florence

efter många resor som barn tillsammans med sin far var ru-

tinerad. Ytligt sett var de på ett strålande humör. Bröllopet, i St. Mary’s Church i Oxford, hade gått bra; vigselakten var

värdig, mottagningen trevlig, vännernas och studiekamra-

ternas avsked skränigt och uppmuntrande. Hennes föräldrar hade inte uppträtt nedlåtande mot hans, som de hade

befarat, och hans mor hade inte uppfört sig påfallande illa eller totalt glömt bort evenemangets syfte. Paret hade kört

iväg i en liten bil som tillhörde Florences mor och kommit fram till sitt hotell på Dorsetkusten tidigt på kvällen

i ett väder som inte var perfekt för mitten av juli eller omständigheterna, men ändå hyggligt: det regnade inte, men – 9–


enligt Florence var det inte tillräckligt varmt för att äta

utomhus på terrassen som de hade hoppats. Edward tyckte att det var det, men överdrivet artig som han var kunde han inte tänka sig att säga emot henne en sådan kväll.

Så nu åt de i sin svit framför de halvöppna franska fönst-

ren som vette mot en balkong och en utsikt över en liten del av Engelska kanalen, och mot Chesil Beach med dess oändliga klapperstensrev. Två unga män i smoking serverade

dem från en serveringsvagn parkerad utanför i korridoren, och deras kommande och gående genom det som allmänt

kallades smekmånadssviten fick de bonade ekplankorna

att knarra komiskt i tystnaden. Stolt och beskyddande höll

den unge mannen utkik efter någon åtbörd eller min som hade kunnat verka satirisk. Han skulle inte ha tillåtit några flin. Men de här grabbarna från en by i närheten skötte sin

uppgift med krökt rygg och outgrundlig min, och deras sätt

var tvekande, händerna skakade när de ställde ned saker på den stärkta linneduken. Också de var nervösa.

Detta var inget bra ögonblick i den engelska kok-

konstens historia, men det var det ingen som brydde sig

nämnvärt om då, utom besökare från utlandet. Middagen inleddes, som så många finare måltider då för tiden, med

en skiva melon garnerad med ett ensamt glacerat körsbär. Ute i korridoren, i silverkarotter på värmeplattor med värmeljus, väntade skivor av för längesedan tillagad oxstek i

en redd sås, mjukkokade grönsaker och blåaktig potatis. – 0 –


Vinet var från Frankrike, även om ingen särskild region

nämndes på etiketten, som pryddes av en ensam pilande svala. Edward skulle aldrig ha kommit på tanken att beställa ett rött vin.

Han och Florence längtade intensivt efter att kyparna

skulle ge sig av och under tiden vände de sig om i stolarna

och betraktade utsikten över en brun mossig gräsmatta, och längre bort en slingerskog av blommande buskar och

träd som klamrade sig fast på en brant sluttning ned mot

en liten väg som ledde till stranden. De kunde se början på en stig som förde nedåt via en lerig trappa, en väg kantad

av omåttligt stora ogräsplantor, jättelika rabarberplantor och kålplantor såg det ut som, med närmare två meter höga

svullna stjälkar som böjde sig under tyngden av mörka, tjocka ådriga blad. Trädgårdens växtlighet höjde sig, sinn-

lig och tropisk i sin rikedom, ett intryck som förstärktes av

det gråa, dämpade ljuset och ett skirt dis som drev in från havet, vars jämna rörelse av attack och återtåg hördes som

ett svagt åskmuller och därefter en plötslig väsning mot klapperstenarna. De hade planer på att efter middagen byta

till grova skor och gå ut på det långa klapperstensrevet mel-

lan havet och den bräckta lagun som gick under namnet

The Fleet, och om de inte hade druckit ur vinet skulle de ta det med sig, och halsa ur flaskan likt landsvägsriddare.

Och de hade så många planer, lättsinniga planer som

tornade upp sig framför dem i den obestämda framtiden, – –


lika frodigt sammanslingrade som Dorsetkustens sommarflora, och lika vackra. Var de skulle bo och hur de skulle leva, vilka deras nära vänner skulle vara, hans anställning

i hennes fars företag, hennes karriär som musiker och vad

pengarna hennes far hade gett henne skulle användas till, och att de inte skulle vara som andra, åtminstone inte

inombords. Detta var fortfarande den tidsålder – den skulle upphöra senare under det berömda decenniet – då ungdom var ett socialt handikapp, ett tecken på betydelselöshet, ett

något genant tillstånd som kunde börja avhjälpas genom

äktenskap. Tillsammans på ett främmande sätt, nästan främlingar för varandra, stod de på en ny höjdpunkt i tillvaron, upprymda över att deras nya ställning lovade att

befordra dem från deras ändlösa ungdom – Edward och

Florence, äntligen fria! Ett av deras käraste samtalsämnen var deras respektive barndom, inte så mycket glädjeämnena

som snarare den dimma av komiska missuppfattningar ur vilken de hade stigit fram, och de olika föräldramisstag och förlegade metoder som de nu kunde förlåta.

Från dessa nya höjder kunde de se klart, men vissa mot-

stridiga känslor kunde de inte beskriva för varandra: var

för sig oroade de sig för det ögonblick, någon gång strax

efter middagen, då deras nya mognad skulle sättas på prov, då de skulle lägga sig tillsammans på himmelssängen och

avslöja sig fullständigt för varandra. I över ett år hade Edward varit hypnotiserad av utsikten att den allra känsligaste – 2 –


delen av honom på kvällen ett visst datum i juli skulle be-

finna sig inne i en naturligt bildad hålighet inuti denna gladlynta, söta, oerhört intelligenta kvinna, hur kortvarigt

det än blev. Hur detta skulle åstadkommas utan absurditet, eller besvikelse, oroade honom. Hans speciella bekymmer, baserat på en enda olycksalig erfarenhet, gällde alltför stor

upphetsning, det han hört någon beskriva som att ”det gick för fort”. Det hela var sällan ur hans tankar, men trots att

hans rädsla för misslyckande var stor, var hans iver – efter hänryckning, efter ett avgörande – vida större.

Florences farhågor var allvarligare och det fanns ögon-

blick under färden från Oxford när hon trodde att hon

strax skulle uppbjuda allt sitt mod för att säga rent ut vad

hon tänkte. Men det som oroade henne fanns det inga ord för, och det var knappt hon kunde formulera det för sig

själv. Där han bara led av konventionell nervositet inför den första natten, kände hon en instinktiv fasa, en hjälplös

avsmak lika påtaglig som sjösjuka. En stor del av tiden, under alla månaderna av glada bröllopsförberedelser, lyckades

hon blunda för denna fläck på sin lycka, men så fort hennes

tankar gick till ett ömt famntag – det fanns ingen annan term som hon hellre ville använda – knöt det sig i magen på

henne, hon kände kräkreflexer långt nere i svalget. I en modern, framsynt handbok som med sina glättiga tonfall och utropstecken och numrerade illustrationer antogs kunna hjälpa unga brudar, stötte hon på vissa ord eller uttryck som – 3–


nästan gav henne kväljningar: slemhinna, och det olycks-

bådande och glänsande ollon. Andra formuleringar sårade hennes intelligens, särskilt de som handlade om inträng-

anden: Strax innan han tränger in i henne … eller nu tränger han slutligen in i henne, och kort efter att han har trängt in i

henne har lyckligtvis … Måste hon den natten för Edwards skull omvandla sig till ett slags portal eller salong genom

vilken han kunde tåga fram? Nästan lika vanligt förekom-

mande var ett ord som enbart påminde henne om smärta, som när kött skärs med en kniv: penetrering.

I optimistiska stunder försökte hon övertyga sig själv om

att hon inte led av något annat än ett slags förhöjd överkänslighet som säkert skulle gå över. Tanken på Edwards

testiklar där de hängde under hans blodöverfyllda penis – en annan skräckinjagande term – hade makten att få hennes

överläpp att krökas, och tanken på att själv bli vidrörd ”där

nere” av någon annan, till och med någon hon älskade, var lika motbjudande som, för att ta ett exempel, ett kirurgiskt ingrepp i hennes öga. Men överkänsligheten sträckte sig

inte till spädbarn. Dem tyckte hon om, emellanåt hade hon

sett efter sin kusins små pojkar och tyckt att det var roligt. Hon trodde att hon skulle tycka det var underbart att vänta

barn med Edward, och åtminstone rent abstrakt kände hon

ingen rädsla inför att föda. Om hon bara, likt Jesu moder, kunde råka i detta uppsvällda tillstånd genom trolldom.

Florence misstänkte att det var något grundläggande – 4 –


fel på henne, att hon alltid hade varit annorlunda, och att

hon nu till slut skulle bli avslöjad. Hennes problem var, trodde hon, större, mer djupgående, än bara vanlig fysisk motvilja: hela hennes väsen uppreste sig mot tanken på

sammanslingring och kroppslighet; hennes sinnesfrid och grundläggande lycka skulle snart skändas. Hon ville helt

enkelt inte att någon skulle ”tränga in i” eller ”penetrera” henne. Sex med Edward kunde inte vara höjden av lycka för henne, utan var det pris hon måste betala för den.

Hon visste att hon borde ha talat ut för länge sedan,

så fort han friade, långt före besöket hos den uppriktige och lågmälde kyrkoherden, och middagarna med deras

respektive föräldrar, innan bröllopsgästerna blev inbjudna, presentlistan sammanställd och inlämnad på ett varuhus, och festtältet och fotografen inbokade, och alla de övriga

oåterkalleliga arrangemangen. Men vad hade hon kunnat säga, vilka tänkbara termer hade hon kunnat använda när hon inte kunnat sätta namn på det inför sig själv? Och

hon älskade Edward, inte med den heta, fuktiga lidelse

som hon hade läst om, utan varmt, djupt, ibland som en

dotter, ibland nästan moderligt. Hon älskade att kela med honom och ha hans enorma arm runt axlarna och bli kysst av honom, även om hon kände motvilja mot hans tunga i

sin mun och ordlöst hade klargjort det. Hon tyckte att han

var originell, annorlunda än alla hon någonsin hade träffat. Han hade alltid en pocketbok, vanligtvis om historia, i ka– 5–


vajfickan för den händelse han skulle hamna i en kö eller ett

väntrum. Han strök för det han läste med en pennstump. Han var praktiskt taget den ende man Florence hade träffat

som inte rökte. Hans strumpor var alltid omaka. Han hade bara en enda slips, smal, stickad, mörkblå, som han använde

nästan hela tiden tillsammans med en vit skjorta. Hon avgudade hans nyfikna intellekt, hans lätt lantliga uttal, den

kolossala styrkan i hans händer, de oförutsägbara kasten och strömkantringarna i hans konversation, hans godhet

mot henne och det sätt på vilket hans milda bruna ögon, som var fästa på henne medan hon talade, fick henne att

känna sig insvept i ett vänligt moln av kärlek. Vid tjugotvå

års ålder tvivlade hon inte på att hon ville tillbringa resten

av sitt liv tillsammans med Edward Mayhew. Hur skulle hon ha vågat ta risken att förlora honom?

Det fanns ingen hon hade kunnat tala med. Ruth, hennes

syster, var för ung, och hennes mor, helt underbar på sitt sätt, var för intellektuell, för spröd, en gammaldags blåstrumpa. Närhelst hon ställdes inför ett personligt problem hade hon

en benägenhet att anta föreläsningssalens offentliga beteen-

de, och använda allt längre ord, och referera till böcker som hon ansåg att alla borde ha läst. Först när frågan var tryggt

paketerad på detta vis kunde hon ibland slappna av och visa vänlighet, även om det hände sällan, och inte ens då hade man en aning om vad det var för råd man fick. Florence hade

några fantastiska kamrater från skolan och musikhögskolan – 6 –


som ställde henne inför det motsatta problemet: de älskade förtroligt prat och vältrade sig i varandras problem. Alla kände varandra, och de var alldeles för angelägna med sina

telefonsamtal och brev. Hon kunde inte lita på att de skulle

bevara en hemlighet, men inte heller kunde hon anklaga dem, för hon var en i gänget. Hon skulle inte ha litat på sig själv. Hon var ensam med ett problem som hon inte anade

hur hon skulle hantera, och den enda kunskap hon hade tillgång till var sin handbok i pocketutgåva. På dess grälla

röda omslag fanns en bild av två leende glosögda streckgub-

bar som höll varandra i handen, klumpigt tecknade i vit krita som av ett oskyldigt barn.

DE ÅT UPP MELONEN PÅ mindre än två minuter under det

att de unga pojkarna i stället för att vänta ute i korridoren stod en bit ifrån dem, invid dörren, och fingrade på sina

flugor och trånga kragar och plockade på sina manschetter. Deras uttryckslösa min ändrades inte medan de betraktade Edward som med en flott ironisk gest erbjöd Florence sitt

glacerade körsbär. Lekfullt sög hon åt sig det från hans fingrar och såg honom oavvänt i ögonen medan hon målmedvetet tuggade och lät honom se hennes tunga, medveten om att hon genom att flirta med honom på det här

viset skulle göra allt värre för sig själv. Hon borde inte sätta igång något som hon inte kunde fullfölja, men det hjälpte – 7–


att behaga honom på vad sätt hon kunde: det fick henne att

inte känna sig totalt oduglig. Om nu det enda som krävdes var att äta ett klibbigt körsbär.

För att visa att han inte besvärades av servitörernas när-

varo, trots att han längtade efter att de skulle gå sin väg, log Edward där han satt tillbakalutad med sitt vin och ropade över axeln: ”Finns det fler såna där?”

”Nej, herrn, finns inga. Tyvärr, herrn.”

Men handen som höll vinglaset darrade när han käm-

pade för att tygla sin plötsliga lycka, sin hänförelse. Det var som om hon strålade inför honom, och hon var underbar – obeskrivligt vacker, sensuell, begåvad, vänlig.

Pojken som hade talat kilade fram för att duka av. Hans

kollega befann sig precis utanför rummet och lade upp huvudrätten, steken, på deras tallrikar. Att rulla in serverings-

vagnen i smekmånadssviten och lägga för gästerna maten vid bordet var omöjligt på grund av en nivåskillnad på två

trappsteg mellan den och korridoren, en följd av dålig pla-

nering när den elisabetanska bondgården blev ”georgianiserad” vid sjuttonhundratalets mitt.

De tu var ensamma en kort stund, även om de hörde

skrapet av skedar i karotter och pojkarnas mumlande vid den öppna dörren. Edward lade sin hand över Florences

och för hundrade gången den dagen sade han viskande ”Jag älskar dig”, och hon sade det genast tillbaka, och hon menade det uppriktigt.

– 8 –


Edward hade en universitetsexamen med högsta be-

tyget i historia från University College i London. Under

tre korta år studerade han krig, uppror, svältkatastrofer, farsoter, imperiers uppgång och fall, revolutioner som slukade sina barn, jordbrukets påfrestningar, industrins elände, härskande eliters grymhet – en färggrann parad av

förtryck, misär och svikna förhoppningar. Han insåg hur

ofria och torftiga människors liv kunde vara, generation

efter generation. I det stora perspektivet var den fredliga, framgångsrika tid England nu upplevde en sällsynthet, och

i den var hans och Florences glädje ovanlig, rentav unik. Sista året hade han gjort en specialstudie av teorin om ”den store mannen” i historien – var det verkligen omodernt att

tro att kraftfulla individer kunde forma nationers öde? Det ansåg uppenbarligen hans handledare: enligt hans mening drevs Historien, vederbörligen skriven med stort H, av obönhörliga krafter fram mot ofrånkomliga, nödvändiga

mål, och snart skulle ämnet uppfattas som en vetenskap. Men de liv Edward ingående undersökte – Caesar, Karl den store, Fredrik den store, Katarina den stora, Nelson och

Napoleon (Stalin släppte han, på handledarens enträgna begäran) – tydde snarare på motsatsen. En hänsynslös

personlighet, naken opportunism och tur, hade Edward hävdat, kunde dirigera om miljoner människors öden, en

egensinnig slutsats som renderade honom ett B- och sånär äventyrade hans goda examensresultat. – 9–


Ett sidofynd var att inte ens legendarisk framgång med-

förde någon nämnvärd lycka, bara fördubblad rastlöshet, gnagande ärelystnad. Medan han klädde om sig till bröl-

lopet den förmiddagen (frack, hög hatt, rejält med eau-decologne) hade han kommit fram till att ingen av figurerna på hans lista kunde ha upplevt samma slags belåtenhet som han själv. Hans segerglädje var i sig en form av storhet. Här var han, en underbart tillfredsställd, eller närapå

tillfredsställd, man. Vid tjugotvå års ålder hade han redan överglänst dem alla.

Nu såg han oavvänt på sin hustru, såg djupt in i hennes

raffinerat melerade nötbruna ögon, in i de rena ögonvitorna

där det fanns den allra lättaste anstrykning av mjölkaktigt blått. Ögonfransarna var tjocka och mörka, som hos ett

barn, och det var något barnsligt också över allvaret hos hennes ansikte i vila. Det var ett underbart ansikte, som

såg skulpterat ut och som i en viss belysning påminde om en indianska, en högättad squaw. Hon hade en kraftfull haka, och leendet var brett och troskyldigt, ända in i vecken

vid ögonvrårna. Hon var kraftigt byggd – en och annan matrona på bröllopet kommenterade menande hennes väl

tilltagna höfter. Brösten, som Edward hade rört vid och

rentav kysst, fastän inte på långa vägar tillräckligt mycket, var små. Violinisthänderna var bleka och starka, de långa

armarna likaså; på idrottsdagarna i skolan hade hon varit skicklig i att kasta spjut.

– 20 –


Edward hade aldrig tyckt om klassisk musik, men nu

höll han på att lära sig dess klatschiga jargong – legato, piz-

zicato, con brio. Sakta, genom själlös upprepning, började

han känna igen och rentav uppskatta vissa stycken. Det fanns ett hon spelade tillsammans med sina vänner som

särskilt grep honom. När hon övade sina skalor och arpeggion hemma använde hon hårskena, en förtjusande detalj

som fick honom att drömma om den dotter de kanske skulle få en dag. Florences spel var smidigt och exakt, och hon

var känd för sin fylliga ton. En lärare sade att han aldrig

hade mött en elev som hade fått en öppen sträng att sjunga på ett så varmt sätt. När hon befann sig framför notstället i övningssalen i London, eller i sitt sovrum i föräldrarnas hus i Oxford, medan Edward låg utsträckt på sängen och

betraktade och åtrådde henne, var hennes hållning graciös, ryggen rak och huvudet stolt höjt, och hon läste noterna

med en befallande, nästan högdragen min som berörde honom starkt. Den blicken hade en sådan visshet, en sådan kunskap om vägen till njutning.

När det handlade om musik var hennes rörelser alltid

säkra och lediga – när hon hartsade en stråke, strängade om sitt instrument, möblerade om i rummet för att ge plats

åt sina tre kamrater från musikhögskolan, för den stråk-

kvartett som var hennes passion. Hon var den oomstridda ledaren och fick alltid sista ordet i deras många musikaliska

meningsskiljaktigheter. Men i resten av sitt liv var hon för– 2–


vånansvärt klumpig och osäker, stötte ideligen i en tå, eller välte saker, eller slog i huvudet. Fingrarna som kunde klara dubbelgreppet i en Bach-partita var lika bra på att stjälpa

ut en full tekopp över en linneduk eller tappa ett glas i ett stengolv. Hon brukade snubbla över sina fötter om hon

trodde att hon var iakttagen – hon anförtrodde Edward att hon tyckte att det var en skärseld att komma gående mot en vän som befann sig en bit bort på gatan. Och alltid när

hon blev ängslig eller alltför osäker lyftes handen gång på

gång mot pannan för att stryka bort en inbillad hårslinga, en diskret, fladdrande rörelse som fortsatte långt efter det att orsaken till påfrestningen hade försvunnit.

Hur skulle han kunna låta bli att älska någon som var

så säreget och entusiastiskt speciell, så plågsamt uppriktig och uppmärksam på sig själv, någon vars samtliga tankar

och känslor tycktes ligga nakna och synliga där de ström-

made likt laddade partiklar genom hennes skiftande miner och åtbörder? Också utan hennes markanta skönhet skulle han ha varit tvungen att älska henne. Och hon älskade ho-

nom med en sådan intensitet, en sådan plågsam fysisk förbehållsamhet. Inte bara hans lidelser, stegrade av bristen på

ett lämpligt utlopp, utan också hans beskyddarinstinkter väcktes. Men var hon verkligen så sårbar? En gång hade

han kikat i pärmen med hennes skolbetyg och sett hennes resultat på intelligenstestet: etthundrafemtiotvå, sjutton poäng mer än han. Detta var en tid då dessa kvoter ansågs – 22 –


mäta något lika konkret som längd eller vikt. När Edward

satt med och lyssnade vid en repetition med kvartetten, och hon var av en annan åsikt ifråga om frasering eller

tempo eller dynamik än Charles, den knubbige och tvär-

säkre cellisten vars ansikte lyste av senblommande acne,

förbryllade det honom att Florence kunde vara så oberörd. Hon argumenterade inte, hon lyssnade lugnt, varefter hon

meddelade sitt beslut. Inte ett spår då av den lilla rörelsen för att stryka bort håret. Hon kunde sin sak och hon var fast

besluten att leda, så som det ankom på förstaviolinen att göra. Hon tycktes kunna förmå sin ganska skräckinjagande

far att göra vad hon ville. Många månader före bröllopet hade denne, på hennes förslag, erbjudit Edward en anställ-

ning i sitt företag. Huruvida han verkligen ville ha den, eller tordes tacka nej till den, var en annan sak. Och med

hjälp av något slags kvinnlig osmos visste hon exakt vad

som behövdes vid bröllopsfesten, från festtältets storlek till mängden bärpudding, och precis hur mycket det var rimligt att förvänta sig att hennes far skulle betala.

”HÄR KOMMER DET”, viskade hon medan hon tryckte hans

hand för att avvärja ytterligare en plötslig förtrolighet. Nu

kom servitörerna med deras tallrikar med kött, hans portion dubbelt så stor som hennes. De hade också med sig

sherry trifle och cheddarost och mintchokladpraliner som – 23–


de ställde på ett sideboard. Efter mumlande råd om ringklockan vid öppna spisen – man måste trycka hårt och hålla

knappen intryckt – drog sig pojkarna tillbaka och stängde

dörren efter sig med oerhörd försiktighet. Så hördes ett

klirrande när serveringsvagnen avlägsnade sig i korridoren, sedan, efter en tystnad, ett hojtande eller ett skrän som mycket väl kunde ha kommit från baren på bottenvåningen och till slut var de nygifta ensamma på riktigt.

Vinden kantrade eller tilltog och bar med sig ljudet av

mindre vågor som bröts oftare, likt ett fjärran krossande av

många glas. Diset började lätta och avslöjade delvis kontu-

rerna av de låga kullarna som krökte sig ovanför kustlinjen åt öster. De kunde se en lysande grå jämnhet som kan ha varit själva havets sidenmjuka yta, eller lagunen, eller himlen

– det var svårt att avgöra. Genom de öppna franska fönst-

ren förde den förändrade vindfläkten med sig en lockelse, en salt doft av syre och fri rymd som tycktes passa illa ihop med det stärkta bordslinnet, den majsenaredda såsen och

de tunga polerade silverbesticken som de höll i händerna. Bröllopslunchen hade varit kolossal och långvarig. De var inte hungriga. Det var, teoretiskt sett, fullt möjligt för dem

att överge sina tallrikar, ta vinflaskan om halsen och springa

ned till stranden och sparka av sig skorna och jubla över sin frihet. Det fanns ingen på hotellet som skulle ha velat

hindra dem. De var äntligen vuxna, på semester, det stod

dem fritt att göra vad de ville. Inom bara några år skulle det – 24 –


vara sådana saker som helt vanliga unga människor gjorde. Men tills vidare hindrades de av tidsandan. Fortfarande

var det tusen outtalade regler som gällde, till och med när Edward och Florence var ensamma. Det var just därför att de var vuxna som de inte gjorde barnsligheter i stil med

att gå ifrån en måltid som andra hade gjort sig omaket att

tillreda. Det var ju ändå middagsdags. Och detta att vara barnslig var ännu inte ärofullt, eller inne.

Likafullt oroades Edward av lockropet från stranden

och om han vetat hur han skulle framlägga det, eller motivera det, hade han kanske föreslagit att de skulle gå ut

med en gång. Han hade läst högt för Florence ur en guidebok där det stod att årtusenden av våldsamma oväder

hade sållat och sorterat stenstorleken utmed den tjugonio kilometer långa stranden, så att de större stenarna hamnade i östra ändan. Det berättades att fiskare från trakten

som landsteg nattetid visste exakt var de befann sig tack

vare klapperstenarnas storlek. Florence hade föreslagit att

de skulle titta efter själva genom att plocka en näve sten med en kilometers mellanrum och jämföra. Att traska fram

längs stranden skulle ha varit bättre än att sitta här. Taket, lågt nog som det var, kändes som om det var närmare hans

huvud och slöt sig omkring honom. Från hans tallrik steg

en kallfuktig odör, som andedräkten från familjens hund, och blandades med den lätta vinden från havet. Kanhända

var han inte fullt så glad som han intalade sig att han var. – 25–


Han kände en fruktansvärd press som begränsade hans tankar, lade band på hans tunga, och han kände ett akut

fysiskt obehag – det var som om byxorna eller kalsongerna hade krympt.

Men om en genie hade uppenbarat sig vid deras bord

för att uppfylla Edwards allra ivrigaste önskan skulle han

inte ha bett om någon strand i världen. Det enda han ville, det enda han kunde tänka på, var att han själv och Florence

skulle ligga nakna tillsammans på eller i sängen i rummet intill, för att äntligen möta den formidabla upplevelse som tycktes lika fjärran från vardagen som en vision av religiös

extas, eller rentav döden själv. Den möjligheten – skulle det verkligen inträffa? För honom? – sände på nytt kyliga

fingrar genom magen på honom och han kom på sig med

en hastig hänförd rörelse som han dolde bakom en belåten suck.

I likhet med de flesta unga män av sin tid, eller varje tid,

som inte hade ett ledigt sätt eller medel att låta sexualiteten

komma till uttryck, hängav han sig ständigt åt det som en upplyst auktoritet nu kallade ”självstimulering”. Edward blev glad när han upptäckte termen. Han var född alltför

sent i seklet, 940, för att tro att han missbrukade sin kropp, att synen skulle ta skada, eller att Gud med bister misstro

iakttog honom när han varje dag ägnade sig åt uppgiften. Eller ens att alla kunde veta om det utifrån hans bleka

och inåtvända utseende. Men likafullt svävade det en viss – 26 –


obestämd vanära över hans ansträngningar, en känsla av

misslyckande och förspilld möda, och ensamhet förstås.

Och njutningen var verkligen en underordnad behållning. Målet var utlösning – befrielse från ett envist, tankehäm-

mande begär efter något som inte omedelbart kunde fås. Så märkligt det var, att en sked vätska, frambringad av honom själv, när den sköt iväg från hans kropp ögonblickligen

skulle frigöra hans intellekt så att det på nytt kunde inrikta sig på Nelsons beslutsamhet vid Abukirbukten.

Edwards viktigaste enskilda bidrag till bröllopsförbe-

redelserna var att avstå, i över en vecka. Inte sedan han var

tolv hade han iakttagit en så fullständig kyskhet med sig

själv. Han ville vara i toppform för sin brud. Lätt var det inte, särskilt inte nattetid i sängen, eller på morgnarna när

han vaknade, eller under de långa eftermiddagarna, eller under timmarna före lunch, eller efter middagen, under timmarna före sänggåendet. Här var de nu äntligen, gifta

och på tu man hand. Varför reste han sig inte från steken, överöste henne med kyssar och förde henne till himmelssängen i rummet intill? Så enkelt var det inte. Han hade

ganska lång erfarenhet av att tampas med Florences blyg-

het. Han hade kommit att respektera den, ja, rentav vörda

den, då han förväxlade den med en form av skälmskhet, en hävdvunnen täckmantel för en i rikt mått sexuell natur. Allt som allt en del av hennes djupt komplicerade personlighet, och ett bevis på hennes goda egenskaper. Han – 27–


intalade sig att han helst ville ha henne sådan. Han tänkte

inte tanken rent ut, men hennes förbehållsamhet passade

hans egen okunnighet och brist på självförtroende; en mer sensuell och krävande kvinna, en vild kvinna, skulle kanske ha skrämt honom.

Deras kurtis hade varit en gravitetisk dans, en värdig

utveckling styrd av aldrig överenskomna eller uttalade men

likafullt allmänt iakttagna etikettsregler. Ingenting disku-

terades någonsin – och inte heller besvärades de av bristen

på förtroligt prat. Detta var frågor som låg bortom orden, bortom definitionerna. Terapins språk och praktik, bruket

att idogt redogöra för och gemensamt analysera känslor, hade ännu inte fått allmän spridning. Även om man hörde talas om att förmögnare människor gick in för psykoanalys var det ännu inte vanligt att man i vardagliga ordalag be-

traktade sig själv som en gåta, som en övning i narrativ historia, eller som ett problem som väntade på sin lösning.

Mellan Edward och Florence skedde ingenting fort.

Viktiga framsteg, ordlösa tillåtelser att utvidga det han fick

lov att se eller smeka, vanns endast gradvis. Den dag i oktober då han första gången såg hennes nakna bröst kom långt

före den dag då han kunde röra vid dem – den nittonde december. Han kysste dem i februari, fastän inte bröst-

vårtorna, som han snuddade vid med läpparna en gång, i maj. Hon tillät sig att rycka fram över hans egen kropp

med ännu större försiktighet. Plötsliga utspel eller radikala – 28 –


förslag från hans sida kunde omintetgöra månader av gott

arbete. Den kväll på bion under en visning av En doft av honung då han grep hennes hand och körde ned den mel-

lan sina ben vreds processen tillbaka flera veckor. Hon blev, inte iskall, inte ens sval – så uppförde hon sig aldrig – utan omärkligt avvisande, kanske besviken, eller rentav dunkelt

förrådd. Hon drog sig på något sätt undan honom utan att någonsin låta honom betvivla hennes kärlek. Sedan var

de slutligen på rätt kurs igen: när de var ensamma en lördagseftermiddag i slutet av mars medan regnet föll tungt

utanför fönstren i det ostädade vardagsrummet i hans för-

äldrars lilla hus i Chiltern Hills, lät hon sin hand helt has-

tigt vila på, eller nära, hans penis. Under mindre än femton sekunder kände han henne genom två lager tyg. I samma

ögonblick som hon drog tillbaka handen visste han att han inte härdade ut längre. Han friade till henne.

Han kunde inte ha vetat vad det kostade henne att pla-

cera handen – det var handryggen – på ett sådant ställe. Hon älskade honom, hon ville behaga honom, men hon måste övervinna en betydande motvilja. Det var ett upp-

riktigt försök – hon må ha varit skarpsinnig, men hon hade inga baktankar. Hon höll kvar den där handen så länge

hon kunde, ända tills hon kände att något rörde sig och blev hårdare innanför byxornas grå flanell. Hon upplevde ett levande ting, helt skilt från hennes Edward – och hon

ryggade tillbaka. Sedan hasplade han ur sig sitt frieri och – 29–


i känslostormen, förtjusningen och uppsluppenheten och

lättnaden, de plötsliga omfamningarna, glömde hon tillfälligt bort sin lilla chock. Och han blev så förvånad över

sin egen beslutsamhet, och samtidigt mentalt förlamad av otillfredsställt begär, att han knappast hade kunnat ha en

aning om vilken motsägelse hon började leva med från och med den dagen, det hemliga förhållandet mellan avsmak och glädje.

DE VAR ALLTSÅ ENSAMMA, och teoretiskt sett fria att göra

vad de ville, men de fortsatte att äta middagen de inte hade någon aptit på. Florence lade ned kniven och sträckte sig efter Edwards hand och tryckte den. Där nerifrån hörde de

radion, klockorna i Big Ben som inledde tionyheterna. Utmed den här kuststräckan var TV-mottagningen dålig på

grund av de höga kullarna alldeles inåt land. De äldre gästerna satt säkert nere i salongen och genomskådade världen

med sina sängfösare – hotellet hade ett utmärkt sortiment

av single malt-whisky – och somliga av männen stoppade nog pipan för sista gången den dagen. Att samlas kring radion

för den stora nyhetssändningen var en vana från krigstiden som de aldrig skulle lägga bort. Edward och Florence hörde

de dämpade rubrikerna och uppfångade premiärministerns

namn, och ett par minuter senare hörde de så hans välbekanta röst, höjd i ett anförande. Harold Macmillan hade – 30 –


talat inför en konferens i Washington om kapprustningen

och nödvändigheten av ett provstoppsavtal. Vem kunde

vara av en annan åsikt än att det var vanvett att fortsätta att prova vätebomber i atmosfären och utsätta hela planeten för bestrålning? Men ingen under trettio – och definitivt

inte Edward och Florence – trodde att en brittisk premiär-

minister hade något större inflytande över världspolitiken. För varje år krympte Imperiet allteftersom ytterligare några

länder utropade sin rättmätiga självständighet. Nu fanns det knappast någonting kvar, och världen tillhörde amerikanerna och ryssarna. Storbritannien, England, var en obetydlig

makt – att säga det skänkte en viss hädisk njutning. Därnere var man förstås av annan åsikt. Alla över fyrtio hade kämpat eller lidit i kriget och upplevt döden i ovanlig skala, och de

skulle omöjligt ha kunnat tro att belöningen för all denna uppoffring var att tvingas ut i betydelselöshet.

Edward och Florence skulle rösta för första gången i

nästa allmänna val och hoppades entusiastiskt på ett lika

stort jordskred för labour som den berömda segern 945. Om ett år eller två måste väl den äldre generation som fortfarande drömde om Imperiet ge plats för politiker som Gaitskell, Wilson, Crosland – nya män med en vision av

ett modernt land där det rådde jämlikhet och det verkligen blev något gjort. Om Amerika kunde ha en levnadsglad och stilig president Kennedy, då kunde Storbritannien ha något liknande – åtminstone i anden, för det fanns ingen – 3–


som var riktigt så glamorös inom labourpartiet. De vapen-

skramlande reaktionärerna, som fortfarande utkämpade det senaste kriget, som fortfarande längtade tillbaka

till dess disciplin och försakelser – deras tid var ute. Edwards och Florences gemensamma uppfattning att landet endera dagen skulle förändras till det bättre, att

ungdomliga krafter pressade på för att strömma ut, likt ånga under tryck, blandades med upphetsningen över deras eget äventyr tillsammans. Sextiotalet var deras

första decennium av vuxenliv, och det tillhörde minsann dem. Piprökarna därnere i sina blazrar med silverknappar, med sina dubbla Caol Ila och sina minnen av fälttåg

i Nordafrika och Normandie, och sina kultiverade rester

av arméslang – de kunde inte ha någon rätt till framtiden. Stängningsdags, mina herrar!

Allteftersom diset lättade framträdde träden i närheten,

de nakna gröna klipporna bortom lagunen och stycken av ett silvrigt hav, och den lena kvällsluften strömmade in runt deras bord, och de fortsatte med sitt låtsasätande, fångna i

ögonblicket av privata farhågor. Florence flyttade blott runt

maten på sin tallrik. Edward åt bara symboliska bitar po-

tatis, som han skar loss med kanten av gaffeln. De lyssnade hjälplöst på det andra nyhetsinslaget, medvetna om hur

långtråkiga de var som riktade sin egen uppmärksamhet åt samma håll som gästerna på bottenvåningen. Deras bröl-

lopskväll, och ingenting hade de att säga. Från någonstans – 32 –


under deras fötter steg de otydliga orden, men de urskilde

”Berlin” och visste ögonblickligen att detta var nyheten som

hade fängslat alla på sista tiden. Det var en flykt från det kommunistiska öst till stadens västra del med hjälp av en

beslagtagen ångbåt på Wannsee, där de flyende kröp ihop

intill styrhytten för att undgå de östtyska vakternas kulor.

De lyssnade på det, och nu, olidligt, det tredje inslaget, slutsessionen vid en islamisk konferens i Bagdad.

Bundna vid världshändelserna genom sin egen dumhet!

Det kunde inte fortsätta. Det var dags att handla. Edward

lossade på slipsen och lade beslutsamt ned kniven och gaf-

feln parallellt på tallriken.

”Vi skulle kunna gå ner och lyssna ordentligt.”

Han hoppades att han var humoristisk när han riktade

sin sarkasm mot dem bägge, men orden flög ur honom

med förvånansvärd hetsighet och Florence rodnade. Hon trodde att han kritiserade henne för att föredra radion

framför honom, och innan han fick tid att mildra eller lätta upp sin kommentar sade hon snabbt: ”Eller så kunde

vi gå och lägga oss på sängen”, och strök nervöst bort ett

osynligt hårstrå ur pannan. För att bevisa hur fel han hade, föreslog hon det hon visste att han längtade mest efter och

hon fasade för. Hon skulle verkligen ha blivit lyckligare, eller mindre olycklig, av att gå ned till sällskapsrummet

och fördriva tiden med att lågmält prata med matronorna på de blommönstrade sofforna medan deras män allvarligt – 33–


lutade sig fram mot nyheterna, mot historiens stormvind. Vad som helst utom detta.

Nu log hennes man och reste sig och räckte ceremoniöst

ut handen över bordet. Också han var lite skär i ansiktet. Servetten klamrade sig fast vid hans midja ett ögonblick, hängde absurt kvar som ett höftskynke och fladdrade sedan mot golvet i ultrarapid. Det fanns ingenting hon kunde

göra, mer än att svimma, och hon var usel på att spela teater. Hon reste sig och grep hans hand, övertygad om att hennes eget svarsleende var stelt och föga övertygande. Hon skulle inte ha varit hjälpt av vetskapen att Edward i sitt

drömlika tillstånd aldrig hade sett henne ljuvligare. Något

med armarna, mindes han senare att han tänkt, smala och sårbara, och snart skulle de beundrande lindas om halsen på honom. Och hennes vackra ljust bruna ögon, som lyste

av obestridlig lidelse, och den lätta darrningen i underläp-

pen som hon just nu fuktade med tungan.

Med sin lediga hand försökte han samla ihop vinflaskan

och de halvfulla glasen, men det var för svårt och distrahe-

rande – glasen buktade mot varandra så att skaften lade sig i kors i handen på honom och vinet spilldes ut. I stället grep

han enbart flaskan om halsen. Till och med i sitt exalterade, nervösa tillstånd tyckte han sig förstå hennes sedvanliga

tystlåtenhet. Desto större skäl till glädje alltså, att de mötte detta betydelsefulla ögonblick, denna erfarenhetens skiljelinje tillsammans. Och det mest spännande var, att den – 34 –


som hade föreslagit att de skulle lägga sig på sängen var

Florence. Hennes ändrade civilstånd hade frigjort henne. Fortfarande med hennes hand i sin gick han runt bordet

och närmade sig för att kyssa henne. I tron att det var vul-

gärt att göra det medan han höll i en vinflaska ställde han åter ned den.

”Du är så vacker”, viskade han.

Hon tvang sig att komma ihåg hur mycket hon älskade

denne man. Han var snäll, känslig, han älskade henne och kunde inte skada henne. Hon makade sig djupare in i hans

famn, tätt intill hans bröst och drog in hans välbekanta doft, som hade en anstrykning av trä och var lugnande. ”Jag är så lycklig här med dig.”

”Jag är också så lycklig”, sade hon lågt.

När de kysstes kände hon omedelbart hur hans tunga,

spänd och stark, trängde förbi hennes tänder, som när en

översittare knuffade sig in i ett rum. Trängde in i henne. Hennes egen tunga veks ihop och for undan i automatisk avsmak, vilket gav Edward ännu mer utrymme. Han visste mycket väl att hon inte tyckte om detta slags kyssande och

aldrig förr hade han varit så påstridig. Med sina läppar hårt klämda mot hennes utforskade han den köttiga botten av hennes mun, rörde sig sedan runt innanför underkäkens

tänder till det tomma stället där en visdomstand för tre år

sedan vuxit snett ända tills den drogs ut under narkos. Det var till denna hålighet hennes egen tunga brukade förirra – 35–


9789170373268