tease. Det är du som är ett freak. Jag är inte … jag är inte …” ”Bög?” mumlar jag. ”Nej, det är jag inte, för du är inte ens … för du är …” Hans blick vandrar över mig. Han ser ut att försöka hålla tillbaka en panikattack. Jag lyfter handen och lägger den på hans axel för att lugna honom, och han passar på att sticka in sin arm under min, lägger den om min midja och drar mig, med en snabb, lätt rörelse, från att sitta upp till att ligga under honom med ryggen platt mot madrassen. Han böjer sig framåt och kysser mig snabbt igen innan han mumlar: ”Du kommer tycka om det. Jag lovar.” Han tittar mot dörren, reser lite på sig och knäpper upp bältet. Han lägger tyngden på mitt högra ben och pressar ner det, drar ner det andra benet med sina armar. Det går så snabbt att jag fortfarande tycker synd om honom medan han gör det. Mitt tonfall ändras från tröstande och mjukt till plötslig panik. ”Hallå! Vänta, vänta! Vad håller du på med?” ”Schhh.” Han väser en varning. ”Din brorsa.” Han pratar om Daniel, som snart är tio och sover i rummet intill. Nej, jag vill inte att Daniel ska vakna och höra oss och komma in just nu. Medan jag tänker på det har Hunter i ett snabbt svep dragit av mig täcket. Det hamnar mellan min kropp och väggen till höger och pressar mot mitt ben. Han sätter sig på knä på mina lår och pressar smärtsamt ner mig med sin tyngd. ”Shit!” ropar jag och skyler mig med händerna. ”Vad i helvete? Hunter! Släpp mig!” ”Håll käft.” Hunter böjer sig närmare, håller för min mun och lägger en hand om min nacke och skakar mig hårt, så att det känns som om min hjärna dunsar mot min skalle, ända tills jag blir tyst och huvudet värker. Han böjer sig ner, nära mitt ansikte, och hans läppar stryker över min hud. ”Håll käft”, säger han igen. Han ser osäker ut, till och med när han säger det. ´
19 ¨