pratar ju aldrig med varandra. Och var det nån som ringde så var det han. Nu är det Ville och Leila som gäller. Ville och Leila. Leila och Ville. Han smakar på det. Funderar på hur det kommer att låta när kompisarna i plugget säjer det. ”Tjena Ville. Hur är det med Leila? Kommer ni på festen i helgen?” Det kommer låta bra. Skitbra. Bion hade inte blivit den film Ville först tänkt sej. I stället en tysk film om nån agent. Eller hur det nu var. För trots att han i detalj kom ihåg allt från söndagen så var själva filmen mer som en suddig dröm. Dom hade mest tittat på varandra. Och det hade räckt bra. Ville skulle gärna betalat 80 kronor bara för att få sitta och titta Leila i ögonen i en timme och 48 minuter. Och nu satt han på överkastet och längtade efter nästa tillfälle. Konstigt hur det kunde bli så, tänker Ville. Som när man är godissugen typ. Bara längtar så man blir galen. Klockan hade hunnit bli tio på kvällen innan Ville var hemma. Hans pappa hade först suckat men sen kommit på sej. Bytt min och i stället knuffat Ville i ryggen och sagt nåt lite retsamt. Sen hade dom borstat tänderna och sjungit sin töntiga sång. Arrivederci Franz. En perfekt avslutning på en perfekt kväll. Leila är spännande. Det är det som är grejen. Ville känner att det är det som gör att han är kär. Att han inte vet 11
Rosa_8_inlaga.indd 11
10-03-30 18.50.08