gemensamt närt och samtalat om till långt in på nätterna? Hur slutade man tänka: ”Oj, vad hon skulle älska den himlen!” när kvällssolen satte eld på hela horisonten? Hur slutade man önska att hon levde och fanns någonstans när man ville prata med henne om något som hänt? Hur slutade man vara så ensam? Den guldhårige pojken tilltalade honom igen: ”Skynda dig!” men Illias lyssnade inte. Han orkade inte mer, han ville bara bort från grottan och mörkret. Kvar på knä satt han med ansiktet i händerna och önskade att allt bara var en ond dröm han snart skulle vakna ur. Skulle han dö här inne, precis som andra barn gjort före honom? Han ville inte dö här. Ljud hördes och en liten sten som skickats iväg av ett ovarsamt kliv studsade emot Illias ena nakna fot. Han vände sig om i exakt samma stund som en tung hand lades på hans axel. Hjärtat frös i kroppen på honom och snabbt snurrade han runt för att slå sig fri, för att slåss, men i stället flyttades den stora handen upp och grep honom nacken som om han vore en katt man tröttnat på och tänkt kasta ut. ”Släpp mig”, fräste han och stretade emot för att skapa en lucka stor nog att komma loss. Han kunde inte dö bunden vid en skottkärra, han var tvungen att hitta skatten. Han hade lovat sin syster det! Greppet runt nacken lossades inte av hans kamp, snarare tvärtom. Ett fastare tag togs och den grova näven var orubblig som en järnring. ”Det är för tidigt för att börja jobba men det är roligt att se att du är ivrig”, svarade sjörövaren nästan muntert och snodde honom runt så att han fick ryggen mot den stora salen. Sjöbusen knuffade på honom så att Illias skuffades framåt och fördes tillbaka över stenbron mot lägret. ”Man hade ju nästan kunnat tro att du skulle försöka rymma, men att återvända till arbetet var oväntat. Det är roligt att veta att du trivs …” Meningen kapades av ett ”donk!” Handen gled bort från Illias nacke och kvidande sjönk sjörövaren ihop på golvet bakom honom.
150
Sjöfåglarna från Bornyr.indd 150
2013-04-02 21.58