Tjutet skär rakt in i öronen. Det brinner, det måste vara brandvarnaren! Mamma har somnat med en cigg i handen flera gånger, men det har alltid gått bra. Bara blivit någon mörk fläck på mattan, eller små glödhål i soffan. Men nu är det på riktigt. Jag vet inte vad man ska göra när det brinner, så jag ligger kvar och vågar nästan inte andas. Inget händer. Det är tyst nu. Det brinner inte. Det var bara ringklockan jag vaknade av och nu ringer den igen. Och igen. Ett utdraget ylande i den tysta lägenheten. Sannas säng är tom och ordentligt bäddad. Hela hennes sida av rummet är fin och prydlig och alltid ren. Hon försöker få mig att lägga alla mina saker i stora plastlådor från Ikea så att hon ska slippa se dem. Fast oftast orkar jag inte. Hon är den enda som håller på så, städar varje fredag och bäddar sin säng. Jag och mamma tycker det är viktigare att få ta det lite lugnt ibland. Nu hör jag mamma svära och skynda från sovrummet. Tofflorna klickar mot golvet. Sista biten fram till dörren smyger hon. Sen blir det tyst. Hon står nog och smygkikar i fiskögat på dörren. Det ringer igen. Jag vet inte varför hon bryr sig om att öppna, för när hon gör det hör jag henne säga: ”Nej, vi ska inte ha nåt.” Alltså känner hon inte den som har kommit hit. Hon låter barsk och bakfull. Alla försäljare brukar vända direkt när hon låter så. ”Va?” säger hon sen, och hon låter annorlunda nu. Nykter och rädd och vaksam. ”Men ni kan väl inte bara komma så här? Ni måste väl ringa först?” Sanna. Tanken skär rakt igenom mig. Något hemskt har hänt henne. Hon är död. Jag trycker knogarna så hårt mot ögonen att det blir konstiga ringar och mönster, hoppas att allt ska försvinna, bli till en dröm. ”Men han sover ju”, hör jag mamma säga med gråtgrumlig röst. ”Låt honom vara.” Min dörr glider upp. Jag ligger blickstilla och blundar. Känner hur folk tittar på mig, hör deras andetag. Vilka är de? 29
Medium_34 Persson.indd 29
09-06-23 16.10.55