att vi åker, det är ju ändå bara en vecka kvar av semestern, och pappa säger med en röst trött som en gammal sten att vi måste nog åka hem imorgon. Men då far Marcus upp ur fåtöljen. Han springer fram till bordet och slår sin näve i det så hårt det går och skriker: ”Jag och Lotta stannar här!” Hans ögon glöder och de stirrar på pappa. ”Det är klart att ni inte kan stanna här, nu åker vi hem imorgon”, säger pappa, Marcus darrar i hela kroppen, och han skriker högre än han någonsin gjort: ”Jag och Lotta stannar här, vi åker inte!” ”Marcus, skrik inte så”, säger mamma och jag ser musklerna i halsen som sväljer gråten. Hon vänder sig till pappa. ”Lars, vi åker hem”, säger hon. Marcus ser på mig, han ser på köksbordet som om han såg den plats där slaget utspelas, ett slag han vet att han förlorar, sedan ser han mig rakt i ögonen, och mina ögon bränner så att det svider. Så ser han min hand på bordsskivan och han lutar sig snabbt fram och slår med knytnäven så hårt han kan på den, och en flyende smärta far upp i armen och finner sin väg in i bröstet på mig. ”Det är ditt jävla fel!” skriker han och slänger sig mot dörren, pappa får tag i hans arm, men han slingrar sig ur greppet och springer så fort han kan ut genom dörren. Han springer iväg, pappa står i dörröppningen och skriker efter honom, men Marcus är långt borta, han springer fort, jag vet vart han springer, det är som om jag sprang själv, som om det var mina ben som rörde sig över marken, som om det var mina fötter som sjönk ner i mossan. Pappa kommer tillbaka till bordet, han sätter sig ner på stolen, ser på mamma, och hon har en blick jag inte kan ta del av. ”Clara har ju alltid varit lite tröttare”, säger mamma. Jag vänder mig om och ser ut genom fönstret. Lotta står nere i sjön med vatten till midjan, hon står stilla och ser mot skogen, efter Marcus, hennes överkropp, hennes små bröstvårtor som blir lite större för varje dag sköljs av det vita ljuset. Jag ser på pappa, hans gråa ögon ser tillbaka på mig, mammas hand smeker min. ”Var gjorde det ont, hur gjorde det ont?” frågar pappa. Jag ser ner på duken, den är vävd av fru Carlström i hennes vävstuga, små rosa och blå 17
axmacher_nackrosbarnen_220060.indd
17
09-03-06
14.04.59