9789137140520

Elva Lördagen den 4 juni 2011 11.21 Mamma hittade en cykel i skogen en gång. Den var svart och såg ut som en sådan som brevbäraren har. Mammas kriminella bana är kort. Så hon lämnade in den till polisen. De var måttligt intresserade. Efter några veckors konfiskering i polishusets källare i Borlänge ringde de och berättade att mamma kunde hämta cykeln. Om hon ville ha den. Det ville hon.

Just nu finns den i stugan, det där huset som farfar byggde. Det är här jag gömmer mig, när allt annat blir för mycket. När samtalen blir för många. När för mycket fokus ligger på min sjukdom. När jag bara är sjuk.

Det är hit jag flyr när jag är på dåligt humör, när jag bara vill hålla mig undan. För här ute kan jag vara hur frisk jag vill. Ingen undrar. Ingen frågar.

Ingen har anledning att tro någonting annat.

Vi kom hit i går, mamma, pappa och jag. Vi hade börjat dagen på Huddinge sjukhus. Med fyra möten, provtagning, frågeformulär, gratis bryggkaffe och vaccinering. Med frågor, svar och hur mycket information som helst.

Strax efter klockan 8 var det min tur inne på provcentralen.

Jag har förändrats. Blivit bra på det där. Jag bara kavlar upp skjortan och stirrar rakt fram när sköterskan sticker in nålen i min arm. Det fick bli den högra. Igen. Jag har ett inflammerat blodkärl i min vänstra underarm. Det gör att jag inte kan sträcka ut den helt. Det går nog över. När jag satt där, samtidigt som sköterskan fyllde två, tre rör, så hörde jag hur mannen i rummet bredvid började gråta.

– Jag kan inte göra något åt det. Det bara kommer, sa han knäckt och ursäktandes.

Och jag ville bara gå in till honom. Ta honom i handen och säga: ”Jag vet vad du menar. Jag vet hur det känns”. Och sedan skulle vi gå ner till den färdtjänst som han fick beställd. Men det gjorde jag inte. I stället gick jag bara vidare till dagens möten. Sjukgymnasten berättade snärtigt om övningar som jag ska göra efter uppvaknandet. Han fick det att låta som om det inte kommer att vara några som helst svårigheter. Jag själv är inte lika övertygad. För jag vet nu, allt jag inte visste häromdagen.

45