blir kvar ensam med sitt kallnande kaffe. Går fram till bordet och lägger i en sockerbit, rör sakta och koncentrerat, bara för att ha något att göra. Så att minuterna går. Inte nu inte nu inte nu. Men jo: hon kan inte hålla emot tankeflödet som trycker sig inpå henne, över henne, runt henne. Tyngden innanför revbenen. Halskragen av smärta. Prästen passerar, nu ombytt från den högtidliga skruden till kjol, blus och liten jacka, allt i svart. ”Eva, hur är det egentligen?” Hon ser ingående på Eva som försöker le, men det blir konstigt. Förhoppningsvis kan det ändå passera som den sörjande dotterns blida leende. ”Sextiosex år”, säger prästen. ”Det var alldeles för tidigt.” Prästens ögon blickar ut bakom de synnerligen misskläd samma glasögonen. De försöker verkligen förstå, de där ögonen. Prästen bryr sig faktiskt om henne. Inte bara för att det hör till jobbet som präst. Hon behöver inte göra mer än att stötta i sorgen, behöver inte ställa några frågor. Ändå gör hon det. ”Du kanske vill komma till mig och samtala några gånger framöver?” säger prästen. ”Med tanke på omständigheterna kring din mammas död.” Kyla som från kallt stål stiger upp ur magen. ”Det finns ju mycket känslor när det sker på det här sät tet”, fortsätter prästen. Hennes ögon är kraftigt förstorade bakom glasen, männi skan ser ut som en fisk. ”Känslor av skuld och vrede. Bland annat.” Eva vrider sig halvvägs mot utgången. ”Förlåt, men jag tror jag måste gå nu.” ”Sen har du ju din bror och din syster också. Ni kan ge varann mycket stöd.” Prästen ler uppmuntrande. ”Syskon är som vänner du aldrig kan bli av med”, fortsätter 19
Fredriksson_Sommarhuset_inlaga.indd 19
2011-03-25 14:17:20