Till sist var tränarens hink tom och förstabasmannens full, och de tre männen lämnade planen utan ett ord. Schwartz kände sig övergiven. Han ville se mer. Han ville spola tillbaka bandet och spela upp det igen i slow motion. Han såg sig omkring i en önskan att åtminstone få utväxla en hänförd blick med någon annan som sett det han sett, men förgäves. De enstaka personer i publiken som inte hade lämnat läktaren på jakt efter öl eller skugga stirrade stint ner på sina mobiltelefoner. Killens kompisar i det förlorande laget stod redan ute på parkeringen och smällde igen bakluckorna på sina bilar. Det var en kvart kvar till matchen. Schwartz släpade sig upp på fötter. Det snurrade fortfarande i huvudet. Han behövde två liter Gatorade för att ta sig igenom matchen och sedan en kaffe och en dosa snus för den långa nattliga bilresan. Men först gick han bort mot spelarbåset där killen höll på att packa ihop sin utrustning. Han fick fundera ut vad han skulle säga på vägen. I hela sitt liv hade Schwartz önskat att han hade haft en riktigt enastående talang för något, en förmåga så unik och fantastisk att han skulle vara ett geni i världens ögon. Nu när han plötsligt stod öga mot öga med en sådan talang kunde han inte låta den gå sig ur händerna.
12