nomad
vissa vanor, dogmer och sedvänjor och istället tillägna sig nya. Det finns många välvilliga människor i väst som försöker hjälpa flyktingar att komma in i samhället. De kritiserar sin omvärld för att det görs för lite, donerar pengar till välgörenhetsorganisationer och försöker sätta stopp för diskriminering. De påverkar sina regeringar att undanta minoriteter från västerländska normer, kämpar för att de ska få bevara sina kulturer och för att man ska vara tolerant mot deras religioner. Dessa människor har goda avsikter, det tvivlar jag inte på. Men jag tror att de välmenta insatserna har blivit en del av själva problemet. För att tala klarspråk är deras försök att hjälpa muslimer och andra minoriteter lönlösa. Genom att skjuta upp eller i bästa fall förlänga anpassningen till ett modernt samhälle – med hjälp av illusionen om att det går att hålla fast vid ett stambeteende och samtidigt lyckas som samhällsmedborgare – så stänger mångkulturalismens förespråkare in kommande generationer i ett ingenmansland av moraliska värden. Det kläs i en empatisk och överseende språkdräkt, men är i själva verket en grym form av rasism. Och att den uttrycks i rättfärdighetens inställsamma ordalag gör den bara grymmare. Jag tror att det finns tre institutioner som skulle kunna förenkla anpassningen till västerländska samhällen för de miljontals nomader som lämnat sina stamkulturer bakom sig. Och det är bara dessa tre institutioner som kan tävla med jihad om att vinna muslimernas hjärtan. Den första av dem är utbildningsväsendet. Upplysningen i Europa på 1700-talet lade grunden för skolor och universitet där det kritiska tänkandet stod i centrum. Denna nya typ av utbildning skulle hjälpa folket att ta sig ur fattigdom, vidskepelse och förtryck genom att de fick utveckla sina intellektuella färdigheter. Med demokratins utbredning på 1800- och 1900-talen ökade tillgången till sådana förnuftsbaserade institutioner i stadig takt. Barn från alla skikt i samhället fick lära sig inte bara matematik, geografi, natur- och konstvetenskap, utan även de sociala förmågor och 20
Hirsi Ali_012500-4.indd 20
10-07-02 10.39.08