9789100124656

Gilbert_I nรถd och lust .indd 16

2010-04-23 10:13:44

Sent en eftermiddag på sommaren 2006 befann jag mig i en liten by i norra Vietnam. Jag satt vid en sotig kökseld tillsammans med ett antal kvinnor och försökte fråga ut dem om äktenskapet trots att jag inte kunde deras språk.

I flera månader hade jag rest omkring i Sydostasien tillsammans med en man som snart skulle bli min äkta make.

Den konventionella termen för en sådan person bör väl vara ”fästman”, men det ordet kändes inte bekvämt för någon av oss, så vi använde det inte. I själva verket kändes hela tanken på giftermål rätt obekväm för oss båda två. Äktenskap ingick inte i vår bild av vår gemensamma framtid. Det var inget vi hade önskat oss. Men försynen hade lagt sig i våra planer. Det var därför vi nu irrade planlöst omkring i Vietnam, Thailand, Laos, Kambodja och Indonesien och hela tiden gjorde ivriga – rent av desperata – försök att ta oss hem till Amerika och gifta oss.

Mannen i fråga hade varit min älskade i över två år vid det laget. På dessa sidor kommer jag att kalla honom Felipe. Felipe är en snäll och tillgiven brasiliansk herre, sjutton år äldre än jag. Jag hade träffat honom under en annan resa (faktiskt en planerad resa, jorden runt) som jag gjort några år tidigare för att försöka reparera ett svårt fall av hjärtesorg. Mot slutet av färden mötte jag Felipe, som då hade levt ett stillsamt ungkarlsliv på Bali i flera år, drabbad av en egen hjärtesorg. Det 17

Gilbert_I nöd och lust .indd 17

2010-04-23 10:13:44

som följde var först attraktion, sedan en långvarig romans och så – till bådas stora förundran – kärlek.

Vårt motstånd mot att gifta oss berodde alltså inte på någon brist på kärlek. Tvärtom: Felipe och jag älskade varandra reservationslöst. Vi hade inget emot att avge alla möjliga löften om att hålla ihop så länge vi levde. Vi hade faktiskt redan svurit varandra evig trohet, fast helt privat. Problemet var att båda två hade upplevt var sin svår skilsmässa. Den upplevelsen hade sårat oss så djupt att blotta tanken på giftermål – ens med så underbara människor som varandra – fyllde oss med fruktan och onda aningar.

De flesta skilsmässor är ju ganska svåra (Rebecca West har sagt: ”att skilja sig är nästan alltid en lika positiv och givande sysselsättning som att slå sönder oerhört värdefullt porslin”), och våra hade inte utgjort några undantag. På den stora kosmiska skilsmässoskalan från ett till tio (där ett är lika med en vänskaplig separation och tio är lika med … ja, en fysisk avrättning) skulle jag nog ange min egen skilsmässa som, typ, sju komma fem. Den hade inte lett till vare sig mord eller självmord, men bortsett från det hade uppbrottet blivit långt fulare än man hade kunnat vänta sig av två för övrigt väluppfostrade personer. Och den hade dragit ut på tiden i över två år.

Vad Felipe beträffade, så hade hans första äktenskap (med en intelligent, högutbildad australiska) tagit slut närmare tio år innan vi träffades på Bali. Hans skilsmässa hade gått gans­ ka civiliserat till, men förlusten av hustrun (och huset och kontakten med barnen och alla spår av nästan två decenniers liv med henne) hade lämnat efter sig en outplånlig sorg, full av saknad, ensamhet och ekonomisk oro.

Efter dessa upplevelser var vi alltså båda utmattade, ledsna och avgjort misstänksamma mot äktenskapets fröjder. I likhet med alla andra som vandrat i skilsmässoskuggans dal hade Felipe och jag personlig erfarenhet av en plågsam sanning – 18

Gilbert_I nöd och lust .indd 18

2010-04-23 10:13:44

nämligen att varje nära förhållande bär inom sig risken för total katastrof, hopringlad och gömd någonstans under den första vackra ytan. Vi hade också lärt oss att äktenskapet är en inrättning som är mycket lättare att gå in i än att ta sig ur.

Ogifta älskande stängs inte in av några lagar. De kan lämna ett dåligt förhållande när de vill. Men en gift person som vill fly från en dödsdömd kärlek upptäcker snart att staten är djupt inblandad i avtalet, och att det kan ta lång tid för staten att ge sitt tillstånd till uppbrottet. Man kan faktiskt förbli fånge i månader eller rent av år i ett kärlekslöst förhållande som har börjat kännas som ett brinnande hus. Ett brinnande hus där man själv sitter fastkedjad vid ett värmeelement någonstans nere i källaren och inte kan rycka sig loss, alltmedan röken bolmar och takbjälkarna börjar rasa …

Ursäkta, låter det här föga entusiastiskt?

Att jag beskriver dessa obehagliga tankar beror på att jag vill förklara varför Felipe och jag hade ingått en tämligen ovanlig överenskommelse redan i början av vår kärleks­historia. Vi hade lovat varandra ur djupet av våra hjärtan att vi aldrig under några som helst omständigheter skulle gifta oss. Vi hade till och med lovat att aldrig ha gemensam ekonomi eller gemensamma tillgångar, för vi ville undvika den potentiella mardrömmen att än en gång behöva dela upp en explosiv privat ammunitionsdepå full av gemensamma villalån, lagfarter, bankkonton, vitvaror och favoritböcker. Efter dessa löften gick vi med äkta sinnesfrid in i en gemenskap med vattentäta skott. Precis som ett äktenskapslöfte kan ge andra par en känsla av omslutande beskydd, så hade vårt löfte att aldrig gifta oss svept in oss båda två i all den känslomässiga trygghet vi behövde för att våga oss på kärlek igen. Och detta löfte – att vi medvetet avsagt oss löften – kändes förunderligt befriande.

Det kändes som om vi hade hittat den fulländade närhetens Nordvästpassage, någonting som, med García Márquez ord, ”liknade kärlek, men utan kärlekens problem”.

19

Gilbert_I nöd och lust .indd 19

2010-04-23 10:13:44

Det var alltså detta vi hade sysslat med fram till våren 2006: skött oss själva, byggt upp ett försiktigt uppdelat gemensamt liv i frihet och glädje. Och på det viset hade vi mycket väl kunnat leva lyckliga i alla våra dagar, om det inte hade varit för ett högst ovälkommet ingripande.

Förenta staternas säkerhetsmyndigheter lade sig i.

Problemet var att Felipe och jag – hur många likheter och gemensamma glädjeämnen vi än hade – inte var av samma nationalitet. Han var född i Brasilien men australisk medborgare, och när vi träffades hade han bott länge i Indonesien.

Jag var amerikanska och hade (bortsett från mina resor) mest bott på Förenta staternas östkust. Till att börja med förutsåg vi inga problem med vår statslösa kärlek, men i efterhand kan man kanske tycka att vi borde ha insett att det skulle bli komplikationer. Det finns ju ett gammalt talesätt: fågel och fisk kan bli kära i varandra, men var ska de bo? Lösningen på det dilemmat var – trodde vi – att vi båda var flyttbara (jag var en sjöfågel och Felipe var en flygfisk), så det första året och lite till levde vi mer eller mindre i luften. Vi simmade och flög över världshav och världsdelar för att få vara tillsammans.

Lyckligtvis hade vi yrken som underlättade detta kring­ farande liv. Jag var skribent och kunde ta med mig jobbet vart som helst. Felipe importerade smycken och ädelstenar och sålde sina varor i USA, så han var ändå alltid på resande fot.

Det gällde bara att samordna våra irrfärder. Jag flög till Bali, han kom till Amerika. Båda reste till Brasilien. Nästa gång träffades vi i Sydney. Jag tog ett tillfälligt jobb som lärare i skrivande på University of Tennessee, och under några märkliga månader bodde vi tillsammans i ett gammalt förfallet hotellrum i Knoxville. (Den formen av samlevnad kan jag rekommendera var och en som har inlett ett nytt förhållande och vill testa kompatibiliteten på allvar.)

Vi levde i en hackig rytm, aldrig stilla, oftast tillsammans 20

Gilbert_I nöd och lust .indd 20

2010-04-23 10:13:45

men ständigt i rörelse, som om vi hade fått något slags underligt globalt vittnesskydd. Vårt förhållande var stadigt och lugnande på den personliga nivån, men logistiskt var det en ständig utmaning – och med alla långa flygresor blev det förbannat dyrt. Psykiskt var det också påfrestande. För varje återförening måste vi lära oss varandra på nytt. Det kom alltid ett nervöst ögonblick när jag stod på flygplatsen och väntade på att han skulle landa och undrade: Kommer jag fortfarande att känna honom? Kommer han att känna mig? Så efter det första året började vi båda längta efter något stabilare, och det var Felipe som tog det stora steget. Han sa upp sitt anspråkslösa men underbara hus på Bali och flyttade ihop med mig i ett pyttelitet hus som jag just hade hyrt i utkanten av Philadelphia.

Att byta ut Bali mot Phillys förorter kan verka som ett egendomligt val, men Felipe bedyrade att han för länge sedan hade tröttnat på livet i tropikerna. Det var för lätt att leva på Bali, klagade han – varje dag var en behaglig, långtråkig kopia av den förra. Han hade längtat efter att flytta ett bra tag redan innan han träffade mig, hävdade han. Att man kan tröttna på paradiset är kanske omöjligt att förstå för den som aldrig har bott i paradiset (själv tyckte jag förvisso att det lät lite galet), men för Felipe hade drömlandsmiljön på Bali faktiskt börjat kännas kvävande enahanda med åren. Jag glömmer aldrig en av våra sista förtrollande kvällar i hans hem där. Vi satt ute – barfota, daggfuktiga av den varma novemberluften – och drack vin och såg ett hav av stjärnbilder glimma över risfälten.

Doftande vindar susade i palmkronorna och svag musik från någon avlägsen tempelceremoni kom svävande med brisen, och mitt i allt detta tittade Felipe på mig, suckade och sa: ”Jag är så trött på den här skiten! Jag kan knappt bärga mig tills vi kommer tillbaka till Philly.”

Så till Philadelphia (de gropiga gatornas stad) begav vi oss.

I själva verket trivdes vi bra där, båda två. Från vårt lilla hus 21

Gilbert_I nöd och lust .indd 21

2010-04-23 10:13:45

var det inte långt till min syster och hennes familj – en närhet som med tiden hade blivit livsviktig för min lycka – och det skapade hemkänsla. Och efter alla våra sammanlagda år av resor till fjärran länder kändes det bra, rent av upplivande, att leva i Amerika, ett land som trots alla sina fel och brister fortfarande var intressant för oss båda två: hög puls, många kulturer, ständig utveckling, irriterande motsägelser, utmaningar för kreativiteten … en i högsta grad levande plats.

Där i Philadelphia satte alltså Felipe och jag upp vårt högkvarter och fick för första gången ett gemensamt hemliv. Det gick uppmuntrande bra. Han sålde sina smycken, jag jobbade med projekt som krävde att jag stannade på en och samma plats och samlade fakta. Han lagade maten, jag skötte gräsmattan, då och då satte någon av oss i gång dammsugaren.

Vi fungerade bra ihop i ett hem, delade upp hushållssysslorna utan osämja. Vi kände oss ambitiösa och produktiva och optimistiska. Livet var gott.

Men de där stadgade perioderna varade aldrig länge. Visumreglerna gjorde att tre månader var den längsta tid Felipe fick stanna i USA innan han måste dra sig tillbaka till något annat land ett tag. Då flög han iväg, och där satt jag ensam med mina böcker och mina grannar medan han var borta. Efter några veckor kom han tillbaka till Förenta staterna på ett nytt nittiodagarsvisum och vi återupptog vårt gemensamma vardagsliv.

Att de där nittio dagarnas tvåsamhet kändes precis lagom för oss båda två visar hur misstänksamma vi var mot långsiktigt engagemang: det var precis så mycket framtidsplanering som två darrande skilsmässooffer klarade av utan att känna sig alltför hotade. Och ibland, när mitt schema tillät det, följde jag med när han reste utomlands av viseringsskäl.

Så kom det sig att vi en vacker dag återvände från en lång affärsresa tillsammans. Lågprisbiljetterna hem till Philadelphia krävde att vi landade på Dallas/Fort Worth International Airport. Jag gick först genom passkontrollen, en problemfri 22

Gilbert_I nöd och lust .indd 22

2010-04-23 10:13:45

promenad bland andra hemvändande amerikaner. Väl igenom väntade jag på Felipe, som stod i en lång kö med utlänningar.

Jag såg honom gå fram till passkontrollanten, som noga studerade hans bibeltjocka australiska pass och granskade varenda sida, varenda stämpel, vartenda hologram. Så vaksamma brukade de inte vara. Det tog så lång tid att jag blev nervös.

Jag spanade och väntade och lyssnade efter det avgörande ljudet när en nationsgräns ska passeras: den tunga, bestämda, biblioteksaktiga, välkomnande smällen då stämpeln godkänner inresan. Men den kom aldrig.

I stället lyfte passkontrollanten sin telefonlur och ringde ett diskret samtal. I nästa ögonblick kom en uniformsklädd tjänsteman från departementet för inrikes säkerhet och förde bort min älskade.

I sex timmar satt Felipe i förhör hos de uniformsklädda männen på Dallas flygplats. I sex timmar fick jag varken träffa honom eller ställa några frågor, bara sitta i ett av säkerhetsdepartementets väntrum – en neutral, lysrörsupplyst lokal full med oroliga människor från hela världen, alla lika stela av skräck. Jag hade ingen aning om vad de gjorde med Felipe där inne eller vad de ville honom. Jag visste att han inte hade brutit mot några lagar, men den tanken var inte fullt så tröstande som man skulle kunna tro. Det här var under de sista åren av George W. Bushs tid som president. Knappast någon trygg stund för min utlandsfödde älskade att sitta i statligt förvar.

Jag försökte lugna mig med en berömd bön som mystikern Juliana av Norwich bad på trettonhundratalet (”Allt skall gå väl, och allt skall gå väl, och alla de ting skola gå väl”), men den trodde jag inte ett dugg på. Inget gick väl. Inte ett endaste ting gick väl.

Emellanåt reste jag mig upp från plaststolen och försökte få veta lite mer av tjänstemannen bakom den skottsäkra glasrutan. Men han brydde sig inte om mina vädjanden utan 23

Gilbert_I nöd och lust .indd 23

2010-04-23 10:13:45

mässade bara samma svar varje gång: ”När vi har något att berätta om er pojkvän så ska ni få veta det.”

Låt mig inflika att i den här typen av situation finns det nog inget ord som låter löjligare än pojkvän. Tjänstemannens avfärdande sätt att uttala detta ord visade tydligt att han inte hade mycket till övers för vår relation. Varför i all världen skulle en statstjänsteman lämna ut upplysningar om en simpel pojkvän? Jag ville förklara mig för honom, säga: ”Hör nu, mannen som ni håller kvar där inne är viktigare för mig än ni någonsin kan föreställa er.” Men trots att jag var så ängslig och upprörd insåg jag att det knappast skulle göra någon nytta. Snarare var jag rädd att det skulle få obehagliga följder för Felipe om jag tryckte på för hårt, så jag satt där tyst och hjälplös. Först nu slår det mig att jag nog borde ha försökt ringa till en advokat. Men jag hade ingen telefon med mig, och jag ville inte lämna min post i väntrummet, och jag kände inte till några advokater i Dallas, och förresten var det söndag eftermiddag, så vem hade jag kunnat få tag på?

Till sist – efter sex timmar – kom en uniformsklädd man och ledde mig genom några korridorer, genom en labyrint av byråkratiska mysterier och in i ett litet svagt upplyst rum där Felipe satt tillsammans med säkerhetstjänstemannen som hade förhört honom. Båda såg lika trötta ut, men bara en av männen var min – min älskade, det mest välkända ansiktet i hela världen. När jag såg honom i det tillståndet värkte det av längtan i bröstet. Jag ville röra vid honom, men jag anade att det inte gick för sig, så jag bara stod där.

Felipe log trött mot mig och sa: ”Älskling, våra liv är på väg att bli mycket intressantare.”

Innan jag hann svara tog förhörsledaren snabbt tag i situationen och alla förklaringarna. ”Vi har hämtat er för att upplysa er om att vi inte kommer att släppa in er pojkvän i USA fler gånger”, sa han. ”Han kommer att hållas i förvar tills han kan flygas ut ur landet – 24

Gilbert_I nöd och lust .indd 24

2010-04-23 10:13:45

tillbaka till Australien, eftersom han har australiskt pass. Efter det kan han aldrig komma in i det här landet mer.”

Min första reaktion var fysisk. Det kändes som om allt blod i kroppen hade avdunstat på en halv sekund, och först kunde jag inte skärpa blicken. I nästa ögonblick gick hjärnan i gång.

Jag snabbspolade genom en sammanfattning av den plötsliga, allvarliga krisen. Långt innan vi träffades hade Felipe levt på sina resor till USA, gjort flera korta besök varje år. Han hade helt lagligt importerat ädelstenar och smycken från Brasilien och Indonesien och sålt dem på den amerikanska marknaden.

Förenta staterna har alltid välkomnat internationella affärsmän av det slaget. De för ju med sig varor och pengar och handel. Felipe, å sin sida, hade gjort goda affärer i Amerika i flera decennier. Hans barn (som nu var vuxna) hade fått gå i Australiens finaste privatskolor tack vare Felipes inkomster från Amerika. Amerika var medelpunkten i hans yrkesliv, trots att han aldrig hade bott där förrän helt nyligen. Hans lager fanns där, alla hans kontakter fanns där. Om han aldrig mer fick komma tillbaka till USA var hans levebröd i praktiken avskaffat. För att inte tala om att jag bodde i Förenta staterna, och att Felipe ville vara tillsammans med mig, och att jag – på grund av min familj och mitt arbete – alltid skulle vilja ha min bas i Amerika. Felipe hörde också till familjen nu. Han var helt och hållet accepterad av mina föräldrar, min syster, mina vänner, min värld. Hur skulle vi kunna fortsätta att leva tillsammans om han blev bannlyst för alltid? Vad skulle vi ta oss till? (”Var skall du och jag sova?” lyder texten till en sorgsen wintusång. ”Vid himlens oländiga rand? Var skall du och jag sova?”) ”På vilka grunder utvisar ni honom?” frågade jag och försökte låta auktoritativ. ”Det är faktiskt inte fråga om någon utvisning.” Till skillnad från mig behövde tjänstemannen inte anstränga sig för att låta auktoritativ. Det föll sig helt naturligt. ”Vi bara nekar honom 25

Gilbert_I nöd och lust .indd 25

2010-04-23 10:13:45

inresa i USA på grund av att han har besökt landet för ofta det senaste året. Han har aldrig stannat längre än hans visum tillåtit, men att döma av alla hans ut- och inresor tycks han ha sammanbott med er i Philadelphia tre månader i taget och sedan lämnat landet men återvänt igen efter en kort tid.”

Mot detta var det svårt att komma med invändningar, eftersom det var exakt vad Felipe hade gjort. ”Är det ett brott?” frågade jag. ”Inte precis.” ”Inte precis, eller nej?” ”Nej, det är inget brott. Det är därför vi inte anhåller honom.

Men det tremånadersvisum som den amerikanska staten erbjuder medborgare i vänligt sinnade länder är inte avsett att utnyttjas hur många gånger som helst i så tät följd.” ”Men det visste inte vi”, sa jag.

Nu ingrep Felipe. ”Vi har faktiskt fått höra av en immigrationstjänsteman i New York att jag kan besöka USA så ofta jag vill, bara jag inte stannar längre än de nittio dagar som visumet gäller.” ”Vem som har sagt det vet jag inte, men det är inte sant.”

När jag hörde tjänstemannen säga så kom jag ihåg en varning som Felipe en gång hade gett mig beträffande gränspasseringar: ”Ta aldrig lätt på det, älskling. Kom alltid ihåg att vilken dag som helst, och av vilken anledning som helst, kan vilken gränsvakt som helst få för sig att han inte vill släppa in dig.” ”Vad skulle ni göra nu om ni var i vår situation?” frågade jag. Det är en metod som jag med tiden har lärt mig ta till så fort det uppstår ett dödläge med någon likgiltig kundtjänstansvarig eller apatisk byråkrat. Om man formulerar sig så inbjuder man den som har makten att hejda sig ett ögonblick och sätta sig in i den maktlösas situation. Det är en subtil vädjan till makthavarens empati. Ibland hjälper den. Oftast hjälper den inte alls, om jag ska vara ärlig. Men i det här läget var jag beredd att pröva allt.

26

Gilbert_I nöd och lust .indd 26

2010-04-23 10:13:45

”Ja, om er pojkvän över huvud taget vill komma tillbaka till USA igen, så måste han ha ett bättre, mer permanent visum.

Det skulle jag skaffa honom om jag vore som ni.” ”Jaha”, sa jag. ”Vilket är det snabbaste sättet att skaffa honom ett bättre, mer permanent visum?”

Säkerhetstjänstemannen betraktade Felipe, sedan mig och så Felipe igen. ”Jag ska säga som det är”, sa han. ”Ni måste gifta er.”

Mitt mod sjönk så att det nästan hördes. Tvärs över det lilla rummet anade jag att Felipes mod sjönk i takt med mitt.

När jag tänker tillbaka verkar det helt otroligt att den idén kunde komma som en överraskning. Hade jag aldrig hört talas om skenäktenskap? Med tanke på vår svåra belägenhet verkar det kanske lika ofattbart att förslaget att vi skulle gifta oss gjorde mig modlös i stället för lättad. Vi hade ju fått en tänkbar lösning. Men idén kom faktiskt som en överraskning. Och den gjorde ont. Jag hade trängt bort varje tanke på begreppet giftermål så omsorgsfullt att det kändes chockerande att få höra talas om det nu. Jag kände mig ledsen och lurad och dyster och avskuren från någon grundläggande sida av mig själv – men framför allt kände jag mig fångad. Det kändes som om vi hade blivit fångade båda två. Flygfisken och sjöfågeln hade fastnat i nätet. Och min egen naivitet slog mig som en blöt örfil (inte för första gången i livet, är jag rädd): hur hade jag kunnat vara så dåraktig att jag trodde att vi skulle få leva som vi ville i all evighet?

Ingen sa något på en stund. Säkerhetstjänstemannen såg på våra tysta, lamslagna ansikten, och till sist frågade han: ”Ursäkta, hör ni, men vad är det för fel med den tanken?”

Felipe tog av sig glasögonen och gnuggade sig i ögonen – ett tecken på total utmattning, det visste jag av erfarenhet. Han suckade och sa: ”Å, Tom, Tom, Tom …”

Jag hade inte fattat att de hade börjat kalla varandra vid 27

Gilbert_I nöd och lust .indd 27

2010-04-23 10:13:45

förnamn, men så måste det väl bli när ett förhör varar i sex timmar. I synnerhet när den förhörde är Felipe. ”Kom igen, vad är det för fel?” frågade tjänsteman Tom. ”Ni har ju redan bott ihop. Det märks att ni är fästa vid varandra, ingen av er är gift med någon annan …”

Felipe böjde sig framåt. ”Vad du måste förstå”, förklarade han i en förtrolig ton som inte alls stämde med den institutionella miljön, ”är att Liz och jag har gått igenom var sin väldigt, väldigt svår skilsmässa.”

Tjänsteman Tom gav ifrån sig ett svagt ljud, som ett litet deltagande ”Å …” Sedan tog han också av sig glasögonen och gnuggade sig i ögonen. Instinktivt kastade jag en blick på hans vänstra ringfinger. Ingen vigselring. Utifrån den ringlösa handen och hans spontana reaktion – trött medlidande – ställde jag snabbt en diagnos: skild.

Det var nu samtalet tog en overklig vändning. ”Ni kan ju alltid skriva ett äktenskapsförord”, föreslog tjänsteman Tom. ”Om ni är oroliga för att behöva gå igenom hela det ekonomiska skilsmässoeländet en gång till, menar jag.

Om det är själva förhållandet som skrämmer er så kanske det kan vara idé att gå på rådgivning.”

Jag lyssnade förundrat. Fick vi äktenskapsrådgivning av en tjänsteman på säkerhetsdepartementet? I ett förhörsrum?

Långt inne i kontorslabyrinterna på Dallas/Fort Worth International Airport?

När jag fick mål i mun igen föreslog jag följande briljanta lösning: ”Tom, kan jag inte anställa Felipe på något sätt i stället för att gifta mig med honom? Kan han inte komma in i USA som min personal i stället för min man?”

Felipe rätade på ryggen och utbrast: ”Älskling! Vilken utmärkt idé!”

Tjänsteman Tom gav oss var sin egendomlig blick. Han frågade Felipe: ”Vill du verkligen hellre ha henne som chef än som din fru?”

28

Gilbert_I nöd och lust .indd 28

2010-04-23 10:13:45

”Ja, herregud!”

Jag kände på mig att tjänsteman Tom nästan fysiskt fick lägga band på sig för att inte fråga vad i helsike vi var för sorts människor, egentligen. Men det var han alldeles för professionell för. I stället harklade han sig och sa: ”Det ni föreslår är tyvärr inte lagligt här i landet.”

Lika samtidigt som förra gången försjönk Felipe och jag i en ny nedstämd tystnad.

Efter en lång stund yttrade jag mig igen. ”Okej”, sa jag missmodigt. ”Då får vi väl se till att få det överståndet. Om jag gifter mig med Felipe nu genast, här inne, släpper ni då in honom i dag? Det kanske finns en flygplatspräst som kan viga oss?”

Det finns stunder i livet då en vanlig människas ansikte kan få något nästan gudomligt över sig, och det var vad som hände nu. Tom, en trött och kulmagad texasbo med säkerhetsdepartementets emblem på skjortan, log mot mig med ett vemod, en vänlighet och en självlysande medkänsla som var totalt malplacerad i det instängda, förnedrande rummet. Plötsligt såg han själv ut som en präst. ”O nej”, sa han milt. ”Så fungerar det inte, dessvärre.”

När jag ser tillbaka på alltsammans nu förstår jag naturligtvis att tjänsteman Tom redan visste vad som väntade Felipe och mig – visste det mycket bättre än vi själva kunde. Han viss­ te att det skulle mycket till för att få ett officiellt amerikanskt förlovningsvisum, speciellt efter en ”gränsincident” som den här. Tjänsteman Tom kunde förutse alla bekymmer som låg framför oss. Advokater i tre länder – på tre kontinenter, till och med – skulle få skaffa fram alla juridiska dokument vi behövde. Polisrapporter skulle krävas från varje land som Felipe någonsin varit bosatt i. Vi skulle bli tvungna att samla ihop buntvis med brev, foton och andra privata papper som styrkte att vårt förhållande var äkta (däribland, med retfull ironi, sådana bevis som gemensamma bankkonton – detaljer 29

Gilbert_I nöd och lust .indd 29

2010-04-23 10:13:45

som vi hade gjort oss så stort besvär med att hålla isär!). Det skulle krävas fingeravtryck, vaccinationer, röntgenbilder som uteslöt tuberkulos. Det skulle hållas förhör på amerikanska ambassader i flera länder. På något vis måste vi skaffa fram dokument om Felipes brasilianska militärtjänst trettiofem år tidigare. Felipe skulle få tillbringa långa och dyra perioder utomlands medan processen pågick. Och det värsta av allt var den fruktansvärda ovissheten, att inte veta om alla dessa ansträngningar skulle räcka till – det vill säga att inte veta om de amerikanska myndigheterna (som i det här avseendet betedde sig ungefär som en gammaldags sträng far) någonsin skulle godta den här mannen som make åt mig, dess svartsjukt bevakade infödda dotter.

Allt detta visste tjänsteman Tom, och att han uttryckte medkänsla med oss inför allt vi skulle få gå igenom var en oväntad vänlighet i en för övrigt förkrossande situation. Aldrig förr har jag kunnat föreställa mig att jag skulle publicera berömmande ord om en tjänsteman på säkerhetsdepartementet för hans ömsinthet. Det visar bara hur bisarr hela situationen hade blivit. Men jag vill påpeka att tjänsteman Tom visade oss ännu en vänlighet. (Innan han satte handfängsel på Felipe, ledde iväg honom till arresten i Dallas och låste in honom över natten i en cell full med riktiga brottslingar.) Denna ytterligare vänlighet var att han lämnade mig och Felipe ensamma i förhörsrummet i två hela minuter, så att vi fick säga adjö till varandra i fred.

När man bara har två minuter på sig att säga adjö till den man älskar mest här i världen och inte vet när man kommer att träffas igen, då kan det låsa sig av ansträngningen att säga och göra och bestämma allt på samma gång. Under våra två minuter på tu man hand i förhörsrummet gjorde vi i all hast upp en andlös plan. Jag skulle flyga hem till Philadelphia, flytta ut ur det hyrda huset, magasinera allt, kontakta någon advokat som var specialist på invandring och sätta i gång den 30

Gilbert_I nöd och lust .indd 30

2010-04-23 10:13:45

juridiska proceduren. Felipe skulle sitta i arrest. Sedan skulle han skickas tillbaka till Australien, fast inte riktigt utvisas.

(Ursäkta om jag använder fel ord, även i fortsättningen. Jag har ingen riktig koll på skillnaderna mellan olika sätt att bli utsparkad ur ett land.) Eftersom Felipe inte längre hade något liv i Australien, inget hem och inga ekonomiska utsikter, så skulle han så snabbt som möjligt flytta någonstans där han kunde leva billigare – till Sydostasien, antagligen. När jag hade satt bollen i rullning där hemma skulle jag komma till honom.

Tillsammans skulle vi genomlida den osäkra väntetiden.

Felipe skrev ner telefonnumren till sin advokat, sina vuxna barn och sina affärskontakter, så att jag skulle kunna meddela alla vad som hade hänt. Under tiden tömde jag min handväska och letade febrilt efter något att ge honom, något som kunde underlätta för honom i arresten: tuggummi, alla kontanter jag hade, en flaska vatten, ett foto av oss tillsammans och en roman som jag hade läst på planet, med den passande titeln The People’s Act of Love (”Kärlekens lag”).

Nu fick Felipe tårar i ögonen, och han sa: ”Tack för att du kommit in i mitt liv. Hur det än går nu, vad du än bestämmer dig för att göra härnäst, så ska du veta att du har gett mig de två lyckligaste år jag någonsin upplevt och att jag aldrig kommer att glömma dig.”

Som en blixt slog det mig: Gode Gud, han tror att jag kanske lämnar honom nu! Hans reaktion gjorde mig förvånad och rörd, men framför allt skamsen. Sedan tjänsteman Tom lade fram den tänkbara lösningen hade det inte fallit mig in att låta bli att gifta mig med Felipe, låta bli att rädda honom undan exil – men honom hade det tydligen fallit in att han kunde bli dumpad. Han var uppriktigt rädd att jag skulle överge honom, lämna honom i sticket. Hade jag förtjänat den misstanken? Hade jag verkligen, inom ramen för vår lilla kärlekshistoria, visat mig vara den sorten som smiter sin väg vid minsta motgång? Men var Felipes oro helt och hållet 31

Gilbert_I nöd och lust .indd 31

2010-04-23 10:13:45

ogrundad, med tanke på min bakgrund? Om rollerna hade varit ombytta skulle jag inte ha tvivlat en sekund på hans lojalitet eller hans beredskap att offra nästan vad som helst för min skull. Kunde han vara säker på samma trofasthet från min sida?

Jag blev tvungen att medge att om det här hade hänt tio eller femton år tidigare, så skulle jag nästan säkert ha övergett min hotade partner. Tyvärr måste jag bekänna att jag som ung inte hade mycket till heder, om ens någon, och att flyktighet och tanklöshet var något av min specialitet. Men numera är det viktigt för mig att ha karaktär, och det blir bara viktigare ju äldre jag blir. Så i det ögonblicket, det enda ögonblick jag hade kvar tillsammans med Felipe, gjorde jag det enda rätta gentemot mannen som jag avgudade. Jag lovade honom – borrade in orden i örat på honom så att han skulle förstå att jag menade allvar – att jag inte skulle lämna honom, att jag skulle göra allt som krävdes för att lösa problemet, och om det inte gick att lösa i Amerika skulle vi alltid hålla ihop i alla fall, någonstans i världen, var det nu kunde bli.

Tjänsteman Tom kom in i rummet igen.

I sista ögonblicket viskade Felipe till mig: ”Jag älskar dig så mycket att jag till och med ska gifta mig med dig.” ”Och jag älskar dig så mycket att jag till och med ska gifta mig med dig”, lovade jag.

Sedan kom de snälla säkerhetstjänstemännen och skilde oss åt och satte handfängsel på Felipe och ledde iväg honom – först till arresten och sedan i landsflykt.

Den kvällen flög jag ensam hem till vårt plötsligt överspelade lilla liv i Philadelphia, och på planet tänkte jag igenom, lite nyktrare, vad jag hade lovat. Till min förvåning kände jag mig varken gråtfärdig eller panikslagen. På något vis kändes situationen för allvarlig för det. I stället upplevde jag en oerhörd målinriktning – en känsla av att det här läget krävde dju32

Gilbert_I nöd och lust .indd 32

2010-04-23 10:13:46

paste allvar. På bara några timmar hade mitt liv tillsammans med Felipe vänts upp och ner som av en gigantisk kosmisk stekspade. Och nu var vi tydligen förlovade. Sannerligen ett märkligt och hastigt förlovningsfirande. Det verkade snarare höra hemma hos Kafka än hos Austen. Men förlovningen var ändå eklaterad, för den måste vara officiell.

Jaha. Då var det väl så. Jag var förvisso inte den första kvinnan i släktens historia som blev tvungen att gifta sig på grund av ett krisläge – fast min kris handlade i alla fall inte om någon oplanerad graviditet. Men lösningen var densamma: giftermål, och det kvickt. Så gifta oss skulle vi. Men här låg det verkliga problemet, som jag identifierade samma ensamma kväll på planet hem till Philadelphia: jag hade ingen aning om vad äktenskap var.

Detta misstag – att ingå äktenskap utan att förstå ett dugg av själva institutionen – hade jag begått en gång tidigare i livet. Mitt första äktenskap hade jag faktiskt (som allt annat än färdigvuxen tjugofemåring) kastat mig in i, ungefär som en labrador kastar sig i en swimmingpool: med precis lika mycket förberedelse och förutseende. När jag var tjugofem var jag så oansvarig att jag antagligen inte borde ha fått välja tandkräm själv, långt mindre hela min framtid. Som ni kan tänka er blev vårdslösheten kostsam. Jag fick betala dyrt för den sex år senare i skilsmässodomstolens dystra salar.

När jag ser tillbaka på mitt första bröllop kommer jag att tänka på Richard Aldingtons roman En hjältes död, där han begrundar sina unga älskande och deras ödestyngda giftermål: ”Kan man uppställa en tabell över George Augustus och Isabels okunskap, deras relevanta okunskap, då de lovade sig åt varandra till dess döden skiljer oss åt?” Också jag var en gång en fladdrig ung brud, mycket lik Aldingtons Isabel. Han skrev så här om henne: ”Vad hon inte visste omfattade nästan hela vidden av människans kunskaper. Det svåra är att ta reda på vad hon visste.”

33

Gilbert_I nöd och lust .indd 33

2010-04-23 10:13:46

Nu var jag trettiosju år, en avsevärt mindre fladdrig ålder, men inte övertygad om att jag visste så värst mycket mer än förut om den institutionaliserade gemenskapens realiteter. Jag hade misslyckats med äktenskapet och var således livrädd för äktenskapet, men jag vet inte om detta gjorde mig till någon expert på äktenskapet. Det gjorde mig bara till expert på misslyckande och rädsla, och på de områdena finns det redan alltför gott om experter. Men ödet hade gripit in och krävde att jag skulle gifta mig, och så mycket hade jag lärt mig av livet att jag förstod att ödets ingripanden ibland kan tolkas som uppmaningar att ta itu med och rent av övervinna våra värsta fasor. Man behöver inte vara något geni för att inse att när omständigheterna tvingar en att göra just det som man alltid har avskytt och fruktat allra mest, så kan det allra minst bli en intressant möjlighet att växa.

Och där jag satt på flygplanet från Dallas – med hela livet uppochnervänt, min älskade bortskickad, vi båda i praktiken dömda till giftermål – gick det så sakta upp för mig att jag kanske borde utnyttja den här tiden till att på något vis förlika mig med tanken på äktenskapet innan jag gav mig in på det igen. Kanske skulle det vara klokt att göra sig lite besvär med att ta reda på vad i Herrans och mänsklighetens namn denna gåtfulla, förbluffande, irriterande, motsägelsefulla och ändå så envist varaktiga inrättning egentligen är för något.

Så det gjorde jag. De följande tio månaderna reste jag omkring i rotlös landsflykt tillsammans med Felipe och slet som ett djur för att få honom insläppt i USA igen så att vi kunde bli tryggt gifta (tjänsteman Tom hade varnat oss: ett giftermål i Australien eller någon annanstans i världen skulle bara reta upp säkerhetsdepartement och fördröja immigrationsproceduren ännu mer), och det enda jag tänkte på under hela den tiden, det enda jag läste om och så gott som det enda jag 34

Gilbert_I nöd och lust .indd 34

2010-04-23 10:13:46

pratade med någon människa om var det förbryllande ämnet äktenskapet.

Min syster hemma i Philadelphia (lämpligt nog är hon faktiskt historiker) fick i uppdrag att skicka mig lådvis med böcker om äktenskapet. Var Felipe och jag än råkade befinna oss stängde jag in mig på hotellrummet och pluggade. Jag tillbringade otaliga timmar i sällskap med sådana framstående äktenskapsforskare som Stephanie Coontz och Nancy Cott, författare som jag aldrig hade hört talas om förut men som nu blev mina idoler och lärare. Ärligt talat gjorde studierna att jag blev värdelös som turist. Under våra månader på resande fot kom Felipe och jag till många vackra och fascinerande platser, men tyvärr ägnade jag inte alltid någon större uppmärksamhet åt omgivningarna. Den där reseperioden kändes ändå aldrig som något lättsamt äventyr. Snarare kändes den som en förvisning. Att resa därför att man inte får åka hem – därför att den ena faktiskt är förbjuden att åka hem igen – kan aldrig bli någon njutbar upplevelse.

Dessutom var vår ekonomiska situation bekymmersam.

Knappt ett år senare skulle Lyckan, kärleken och meningen med livet bli en lönsam bästsäljare, men denna välkomna utveckling hade ännu inte börjat och vi anade inte att den skulle komma. Felipe var nu helt avskuren från sin inkomstkälla, så vi levde på arvodet för mitt senaste bokkontrakt och jag visste inte hur länge det skulle räcka. Ett tag, jo, men inte i all evighet. Jag hade börjat jobba på en ny roman men blivit avbruten i både research och skrivande när Felipe blev avvisad. Det var så vi kom att resa till Sydostasien, där två anspråkslösa personer kan leva på typ trettio dollar om dagen.

Jag kan inte påstå att vi drabbades av några lidanden (herre­ gud, vi var ju knappast några svältande flyktingar), men jag vill ändå påpeka att det var ett mycket spänt och konstigt sätt att leva som blev ännu mer spänt och konstigt av att utgången var så oviss.

35

Gilbert_I nöd och lust .indd 35

2010-04-23 10:13:46

Vi irrade omkring i nära ett år i väntan på den dag då Felipe skulle bli kallad till sitt samtal på amerikanska konsulatet i Sydney i Australien. Där vi flaxade från land till land började vi mest likna ett sömnlöst par som försöker hitta en vilsam sovställning i en främmande och obekväm säng. Under många oroliga nätter – och förvisso i många oerhört främmande och obekväma sängar – låg jag i mörkret och tänkte igenom mina konflikter och fördomar i fråga om äktenskapet, silade alla fakta jag läst, grävde i historien efter tröstande slutsatser.

Jag bör klargöra redan här och nu att mina studier nästan bara gällde äktenskapet i västerländsk historia och att den här boken således kommer att spegla denna kulturella inskränkning. Alla riktiga historiker och antropologer på äktenskapets område kommer att upptäcka enorma luckor i berättelsen eftersom jag har lämnat hela världsdelar och århundraden outforskade, för att inte tala om att jag har hoppat över en del viktiga begrepp (månggifte, för att ta ett enda exempel). Det skulle ha varit ett nöje – och naturligtvis lärorikt också – att gå in på all världens äktenskapsseder och undersöka dem alla närmare, men så mycket tid hade jag inte. Bara att förstå hur äktenskapet fungerar i muslimska samhällen skulle till exempel ha krävt åratals studier, och jag hade en tidsgräns som uteslöt sådan djuplodande forskning.

En högst verklig klocka tickade i mitt liv: inom ett år måste jag gifta mig, vare sig jag ville eller inte, vare sig jag var redo eller ej. Därför kändes det nödvändigt att fokusera på det monogama västerländska äktenskapet genom tiderna för att förstå mer av mina ärvda antaganden, min släkts historia och mina kulturspecifika orosmoment.

Jag hoppades att alla dessa studier på något sätt skulle mildra min stora motvilja mot äktenskapet. Hur det skulle gå till visste jag inte riktigt, men jag hade alltid upplevt att ju mer jag lärde mig om en sak desto mindre skrämde den mig.

(Vissa slags rädsla kan övervinnas genom att man tar reda 36

Gilbert_I nöd och lust .indd 36

2010-04-23 10:13:46

på deras fördolda, hemliga namn, precis som i folksagorna.)

Vad jag mest av allt önskade mig var något sätt att glädjas åt mitt giftermål med Felipe när den dagen kom, istället för att bara svälja ner mitt öde som ett hårt och illasmakande piller.

Kanske är jag gammaldags, men jag tyckte att det skulle vara fint att känna mig lycklig på mitt bröllop. Både lycklig och medveten, alltså.

Den här boken skildrar hur jag nådde dit.

Och den börjar – för varje berättelse måste ju börja någonstans – i bergen i norra Vietnam.

37

Gilbert_I nöd och lust .indd 37

2010-04-23 10:13:46