Hild stod med ena foten kvar i det landet som kanske kan kallas det magiska, i urtiden. Där fanns förvandlingar, skuggor, mirakel, inga gränser var dragna. De underliga väggarna hon klängt och klättrat på, hit. Hon var till hälften där och till hälften i det nya landet där Skillnaden rådde och bara Orden kunde rädda en. De två världarna skavde sig mot varandra som havet skaver mot stranden. De stora vattnen med sina djup ini sig mot landmassans kompakthet. Hon var i båda, helt och fullt. Inne i henne försökte världarna ropa till varandra, gå in i och över varandra, hon visste inte alltid var hon varit, vad hon sett, vad hon sagt. Och fanns det ord som var i båda? Hon visste att det alltid fanns en annan berättelse också; hon gick i flera, samtidigt, hela tiden. En berättelse var: barnet i snön. Hon, Hild, hade hittat ett litet barn i snön. Det var i urtiden, det höll på att mörkna ute. Då, i snödrivan utanför hennes port, fick hon syn på det. Det låg ett verkligt och levande barn halvt begravt i snön, först 17
Rynell_Hitta hem_CS2.indd 17
09-01-16 13.39.19