Alglukten, hon kan vädra den på mils avstånd. Den lukt som nu fanns var en annan. Det luktade pappa. Pappan i det hem där hon bodde just nu, hos de långa, svarta, Meymonas pappa. Där hon hade placerats, där de erbjudit sig att ta hand om henne. Hon fick inte ihop det. Varför hade han tagit henne hit? Och varför sa han ingenting? Vad ville han henne? Visste Meymona systern om att han gjorde detta? Vreden hade stigit igen, trots att hon inte kunde få ut den. Vem trodde han att hon var? En av deras? I helvete heller, aldrig mer att hon tänkte låta någon göra saker med henne som hon inte ville. Hon är fortfarande skör och liksom sargad efter andra döden. Hon hade sökt sig till somalierna för att hon behövde en paus! Men ur askan kom hon, och fan heller att hon skulle in i elden. Igen. Hon behövde lite tid bara, för att tänka ut en plan. Hon förbannade sig själv för att hon inte litat på instinkten. Den där snabba känslan som hon känt flera gånger. Pappans blickar, de var… konstiga. Inte äckliga eller skrämmande, men konstiga. Bara hennes egen pappa hade sett på henne så förut. Oroligt. Hon skakade på huvudet, förbjuden tanke. Bort den. Värre än allt som hänt sedan var den, värre än allt hon kunde tänka ut skulle kunna hända. Att mamma och pappa skulle ha… Nej. Hon stod inte ut med den. Men där är hennes svaghet. Familjen. Att hon vill in i en, till varje pris. Det är lika dumt som att vilja krypa tillbaka in i livmodern när man väl kommit ut, för att man tycker luften är kall. Men så är det. Därför hade hon tackat ja till att bli omhändertagen av den somaliska familjen ett tag. 10
Namnlöst-1.indd 10
2010-03-22 10:42:09