Issuu on Google+

#2

2010




MUMS

redaktionen@tidningenmums.se

#2:

Välkommen till Mums #2 – det manliga numret! Så här var det: När jag bläddrade igenom det första numret av Mums insåg jag att väldigt mycket handlade om trashiga gamla brudar. Ni vet, såna där som man älskar. Divor. Det var inget medvetet, utan bara en naturlig del av campkulturen. Men jag ville ha en utmaning. Därför bestämde jag mig för att vi i nummer två skulle vända blicken mot den där andra ikonen. Just det – mannen. Vem är han egentligen? Och kan man titta på sånt som vi betraktar som manligt, på nya, mumsiga, sätt? Nu inser ni nog att när just Mums gör det manliga numret så blir det inte riktigt som det ni är vana vid. För det vi älskar är ju det där som ofta inte anses manligt alls. Eller äkta. För manlighet verkar ju gå hand i hand med äkthet. Så fort något ska vara “på riktigt” så har det ofta med män att göra. En man ska vara “sig själv” och hans musik ska genomlidas live. *Ryser*

Kom igen. Finns det något som är äkta, egentligen? Är inte en rockgud lika konstruerad som en discodiva? Kan konst vara äkta? Så fort ett ord skrivs ner eller spelas in så är det ju reproduktionen, den oäkta varan, som lever vidare. På samma sätt som en förfalskad tavla är värd miljoner så länge ägaren tror att den är äkta. Om känslan som den förmedlar är äkta. For real. Detta för oss osökt in på musikhistoriens största manliga duo. Nej, inte Simon & Garfunkel – Milli Vanilli såklart! Dem har jag älskat ända sedan jag var 11. Att det uppdagades att de inte själva sjöng på sina skivor gjorde ingenting. Tvärtom. Det gjorde dem ännu bättre. Helt perfekta liksom. Som ett konstverk med en massa olika hemligheter, där man aldrig riktigt kan klura ut en enkel sanning. Eller typ som saft med syntetisk fruktsmak som alltid är godare än riktig. Så tyckte förstås inte resten av världen. Det blev ramaskri. Män som mimar! Skandal! Män ska ju vara sig själva! Vara på riktigt. Ja, ni fattar... Så man kan säga att han är typ kungen i det här numret av Mums, min gamle idol Fab Morvan från Milli Vanilli. Här kan ni för första gången läsa hans egen version av det som blev pophistoriens kanske största skandal. Och mycket mer. Visst, en och annan diva kanske har råkat slinka med här och där, men vad göra? Det mesta handlar faktiskt om den där personen som vi alla älskar, hatar, tillber, åtrår, diggar eller aldrig riktigt kommer att förstå. Mina damer och herrar, tillåt mig presentera Mannen!

Chefredaktör/Art Direction:

Layout:

Petter Wallenberg (32)

Arijana Sarkic (28)

Favoritman: GB-Gubben

Favoritman: Tomten

petter@tidningenmums.se

Medarbetare: Martin Bergström (31)

Marta Oldenbrug (47)

Favoritman: Tiny Tim

Favoritman: Tarzan

Medarbetare i Mums #2: Webbansvarig: Linus Lord

Korrektur: Mattias Räms, Mattias Pettersson

Skribenter: Fredrik Strage, Johanna Koljonen, Annina Rabe, Eli Levén, Benjamin Nord Paskin, Kristoffer Poppius, Hanna Johansson, Stefan Ingvarsson, Tone Schunnesson, Daniel Björk, Tiina Rosenberg, Johan Hilton

Fotografer: Christian Coinbergh, Peter Alendahl, Myriam Missana, Christian Hagward, Tania Marti, Fredrik Grythberg, Bek Andersen, Johannes Helje, Emelie Smeds, Paavo Lehtonen, Ola Hassbring, Cristian Quinteros, Simon Rydén, Kaoro Ito, Johan Svenson, Nathalia Edenmont Illustratörer: Theodor Johansson, Kwok-Hei Mak, Nicklas Hultman, Em/Ingela och vi, Ester Finnström

Hjärtligt tack till:

Martin Bundock, AWB, Grolsch, Mattias Carlsson, Norra Skåne Offset, Fab Morvan, Sofia Lewandrowski, Ali Pirzadeh, Ignacio Alonso, Pari Damani, Leo Berglund, Rolando Conde, Anders Backlund, Tove Nilson, Gaia Slawomirska, Sidetrack, våra modeller: Filip, Makode, F’utcha Bitch, Jackie, Ryan Styles, Rolf, Rolf, Tommy, Ville, Ossi, Vesa, Mika, Frida Palmell och alla andra som hjälpt till. Ett särskilt tack till alla er fantastiska människor som bidragit ideellt med material till tidningen.

Petter Wallenberg, chefredaktör

Omslagsfoto: Christian Coinbergh Hår/make up: Ignacio Alonso Modell: Filip/Nisch Management 

Tidningen Mums görs ideellt och delas ut gratis. Om du vill stödja oss, sätt in en summa på bankgiro 434-9437. Märk insättningen: ”Bidrag till Mums”.

Mums älskar er!

#2 2010 Tidningen Mums görs ideellt av Kulturföreningen Mums distribueras gratis och kommer ut en gång om året. Mer material och kontinuerlig information hittar du på nätet: www.tidningenmums.se Kontakt: redaktionen@tidningenmums.se Tryck: Norra Skåne Offset ISSN 2000-3900 Organisationsnummer: 802447-5702 Bankgiro: 434-9437 www.tidningenmums.se




Kära

oc h

Ma lm ö

MOSTER MUMS

Behöver du goda råd eller bara en örfil i rätt riktning? Fråga vårt orakel Moster Mums! Denna gång bjöd vi in barnprogramslegenden Staffan Westerberg (76) att iklä sig rollen som Moster Mums! Vill du skriva till Moster Mums? Maila: redaktionen@tidningenmums.se

St oc kh ol m,

He ls in ki

Mums Mums och Robyn & Lojsans klubb Tutti Frutti slog sig ihop på Strand i Stockholm.

Mode & Trend Tjena Moster Mums! Jag undrar om du vet varför det mest är tjejer som har klackar när det väldigt ofta är killar som klagar på sin längd och vill vara längre? /Decida (“13 for life”) stylosof/dansare

#1 :

Åsa “Kristi Brud” Waldau uppträdde på releasefesten för Mums # 1 på Spy Bar i Stockholm

iS to ck ho lm .V är lde ns fö rst a

S

oc hs tö rst a

Mu ms

MU M

int er ak tiv ab rö llo ps hä lsn ing /ko ns tv er k!

Re le as ef es te r

i

Kleerup & Leo B

Mumsmingel:

M um sm as sk on stv er k“ Kä ra

Vi cto ria ”p åd es tin at ion

gla cé au

Robyn mumsade loss

Foto: Simon Rydén, Ola Hassbring, Johannes Helje, Paavo Lehtonen och Cristian Quinteros 

Kära Moster Mums! Jag undrar varför kvinnor går med på att sätta på sig höghus-höga klackar och vackla fram bara för att modet så bestämt. Gången blir dessutom alldeles absurd. Är det sex? Är det snyggt? Är det en kvinnofälla? /Amelia Adamo (63), mediamogul Svar: Jag håller helt med. Du är bra.

vit am inw at er

Mums finska groupies

Svar: Jag har aldrig försökt ha klackar överhuvudtaget. Inte ens när jag spelat kvinnor. Det har mest varit en bekvämlighetsfråga, eftersom det gör så jävla ont.

Konst med budskap från folket

Djur & Natur Kära Moster Mums! Min katt Sigrid vill aldrig komma in på kvällarna, trots att hon äter p-piller. Min fråga är: Är det kattpojkar hon är ute efter eller vill hon bara slippa sina överbeskyddande föräldrar? Tacksam för svar. /Elisabet Höglund (65), journalist Svar: Hon vill nog slippa sin matte. Det lilla livet är nog lite skrämt. Kära Moster Mums! Alldeles nyligen blev jag nästan nerskiten av en mås, och jag fick känslan av att han siktade på mig. Kan det stämma? /Eye N’ I (33), rappare Svar: Ja, det tror jag säkert. För att det nog skulle få dig att rappa fortare.

Jobb & Karriär:

Kära Moster Mums! Har jag berättat att jag var sexrådgivare en gång i världen? Jag skrev i en tidning för tonårstjejer. Men de ville inte att jag skulle skriva under eget namn och ha min fula nuna på bilden. Så spalten hette “Tala med Tommy - en vanlig kille” och bilden var en genrebild av någon manlig modell. Men jag var mycket seriös i mina svar och flickebarnen skickade in de mest hisnande brev till mig. Därför undrar jag, är det verkligen du som svarar på frågorna, Staffan? /Stefan Malmqvist (“välj själva vilken ålder ni skriver”), journalist Svar: Ja, det är jag som svarar. Fortsätt att vara en bra journalist. För du lever väl än? Det gör jag. Än så länge ...

Fråga på egen r isk!

Hjärta & Smärta Kära Moster Mums! Gratulerar till att du uthärdat påhoppen om att ha förstört en hel generations barndom. Du har tagit dig ur det hela och gjort det till konst. Hur fan bär man sig åt? /Clownen Manne (66), clown Svar: Man är norrlänning. Man är seg. Man är ful. Man är jävlig och är lite av en diktator i form av storpotäten. Döda så många som möjligt. Det finns så många idioter!

“Döda så många som möjligt”

Kära Moster Mums! Hur ska man veta när man ska ge upp och när man ska fortsätta? /Marit Bergman (35), sångerska Svar. Om hjärtat slutar slå så får man nog tänka sig för ...

Kära Moster Mums! Är man tvungen att ligga för att nå framgång? /Tito Frez (“29”), frisör Svar: Nej, det gör man bara för att man tycker att det är roligt. Och om håret tål det. Och hålet förstås. 


To Be Real Ras, förnedring och äkthet – historien om Milli Vanilli

░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░

Text: Petter Wallenberg Foto: Myriam Missana

När det avslöjades att Milli Vanilli inte sjöng på sina hits blev popdrömmen en tragedi som slutade i ond bråd död. Nu blir deras historia film. Petter Wallenberg pratar med den överlevande medlemmen Fab Morvan (43), som för första gången berättar sanningen bakom tidernas största popskandal.

Milli Vanilli. Smaka på namnet. Sött och universellt som en barnramsa. Idag har det en nästan påhittad klang, ett avlägset skämt om musikbranchens cynism. Milli Vanilli? Är inte det en synonym för fejk?  Låt oss spola tillbaka till början. I ett par korta år vid åttiotalets slut var namnet Milli Vanilli nog för att försätta varje tonårstjej i kåthetspsykos. Duon fick hela tre USA-ettor – den enda tyska popgruppen att lyckas med det någonsin. Deras “Girl you know it´s true” hördes överallt och den och efterföljande musikvideos gick varma på MTV. Bara något år tidigare hade de varit två unga nobodies med popstjärnedrömmar i München, när überproducenten Frank Farian, mannen bakom bl.a. Boney M, upptäckte dem. Nu var de Rob och Fab med hela världen. De var som två bildsköna tvillingar med deffade kroppar och syntetflätor. Fab Morvan var den tillbakadragne Millin som inte sa så mycket utan mest var ett lågmält yin till Rob Pilatus högljudda yang. För Rob, ja han älskade berömmelsen och kastade sig huvudstupa in i rockstjärnelivet. I Rolling Stone Magazine jämförde han rent av Milli Vanilli med John Lennon och Paul McCartney, vilket fnystes åt av rockjournalister som redan såg ner på popduon för dess poppiga lättviktarsound. Det var musik som tilltalade tjejer. Alltså trams. Men Rob fortsatte att tindra med sina mintgröna ögon, flickhjärtana bultade på och framgångarna snurrade vidare. 1990 fick Milli Vanilli en Grammy för Bästa nya artist. Då var de fortfarande på topp, guldgossarna Vanilj. Men i kulisserna hördes viskningarna allt högre. “Hur kommer det sig att de pratar Schwarzeneggerengelska när de sjunger som om de aldrig lämnat Manhattan?” Precis innan de skulle släppa sitt andra album hände det. Hemligheten avslöjades, skreks ut i stora rubriker. Alla fick veta. Att varenda stämma på duons hits egentligen sjungits av studiomusiker. Som var för gamla och tjocka för att få synas. För det var det Rob och Fab hade gjort – synts. Och det var också allt. De hade bara varit söta posörer.



Två fans stämde skivbolaget. Arista drog in alla kopior av “Girl you know it´s true” och raderade albumet helt från sin katalog. Ett rättsbeslut fastställde att alla som köpt albumet kunde få sina pengar tillbaka. Amerikanerna var ursinniga. Vem hade då avslöjat hemligheten? Jo, Frank Farian själv. Nu tog han dessutom avstånd från Rob och Fab och packeterade istället om den nya skivan, så att framsidan pryddes av de riktiga sångarna – som han kallade The Real Milli Vanilli. Ironiskt nog var det inte heller denna gång helt utan fusk. Flera medlemmar med mer lättsålt utseende hade lagts till.Till och med de vita körsångerskorna frontades nu av en underskön svart 18åring. Men det spelade ingen roll, för vid det här laget hade världen slutat bry sig. The Real Milli Vanilli försvann utan att göra något större avtryck och Rob och Fab förpassades ut i osynligheten.  Åren efter mediedrevet blev mörka, framförallt för den redan instabile Rob. I en intervju berättade han att det svåraste var att se barnen i en skolbuss lipa åt honom. Han missbrukade droger och åkte in och ut på behandlingshem. Råkade i klammeri med rättvisan för småbrott och misshandel. Mer droger, mer behandlingshem. Killen som jämfört sig med John Lennon var på väg mot botten. Mot slutet av nittiotalet gick Frank Farian till slut med på att låta Rob och Fab spela in en skiva där de skulle få sjunga själva, och i samband med att arbetet satte igång såg allt ljust ut – Rob verkade ha fått ordning på sitt liv. Men lyckan blev kortlivad. Den 2:a april 1998 hittades Rob ensam och livlös på ett hotellrum i Frankfurt. Dödsorsaken var en hjärtattack orsakad av en drogoch alkoholöverdos. Han blev 32 år. I år är det 20 år sedan Milli Vanilli tvingades lämna tillbaka sin Grammy. 20 år sedan de blev syndabockar och offerlamm i äkthetens namn. Vad har de 20 åren betytt för popkulturen? Milli Vanilliskandalen satte tonen för en ny era. En era då pudelrockare kammade ner sina stora hår och blev unpluggedgrungare. Då partyrappare gav vika för gangsters. 80-talets överdåd tynade bort när 90-talet satte ner foten för autenticitet. Nu skulle det vara på riktigt. Så fortsatte det. Tills i dag. 


░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░ Om Rob bara hade hållit ut lite längre. Då hade han fått uppleva tiden efter dokusåpakändisarna, vars enda claim to fame är att vara utan att egentligen göra. Håret och partyt är stort igen. Rapparna har slutat keep it real för att istället autotunesjunga om bling. Lady Gaga berättar att hon hatar “äkthet” och mycket hellre vill ha “bull shit”. Som så många andra utskrattade fenomen skulle Milli Vanilli idag upptäckas av en ny generation, och med förmildringen av tidens stilla gång, få sin revansch. De skulle mima till sina gamla hits på varenda 80-talskväll runt om i världen, och roat konstatera att tiderna hunnit ikapp dem. Popkulturen har snurrat på, tills cirkeln på ett ironiskt sätt slutits. Pop will eat itself, brukar man ju säga. Men nu har pop spytt upp sig själv, torkat sig i mungipan och dansar vidare. There´s no business like showbusiness. And the Rob Pilatus 1965 - 1998 beat goes on. Men Milli Vanilli kommer aldrig tillbaka. Rob är borta och Fab har gått vidare. Nu är han dock inte så tystlåten längre. Flätorna må ha försvunnit, tillsammans med axelvaddarna och cykelbyxorna, men förutom en och annan rynka är han sig kusligt lik. Och nu gör han comeback. Den här gången styr han själv och sången på låtarna, ja, den är helt hans egen. Däruppe i discohimlen sitter nog Rob och ler åt alltsammans. Han skulle ha gillat det. Speciellt nu när historien om Milli Vanilli ska bli film i Hollywood. För en film är en film är en film. Ingen frågar vem som gjort stuntsen eller om rymdskeppet verkligen flyger. För vi vill tro att det är sant. Därför är det sant. Punkt slut. Girl you know it’s true.



░░░░░░░░░░░░

Hej Fab! Berätta om filmen!

Vi skrev på ett kontrakt vi inte förstod. Jag kunde ju inte ens tyska! Vi trodde att det gällde en singel, men det visade sig att det handlade om fyra fem album.

Det är berättelsen om mitt liv, om Milli Vanilli. Det är ju en ikonisk historia. Folk tror att de vet vad som hände, men det gör de inte. Filmen produceras av Kathleen Kennedy, som vanligtvis arbetar med Steven Spielberg, och Jeff Nathanson, som skrev Catch me if you can. Ni kan vänta er en balans mellan mörkret och alla ljusa sidor. För det var en fantastisk upplevelse, och jag skulle inte byta ut den mot något i världen.

Ja, vad kan jag säga? Rob pratade ju tyska och skötte kontakten med Frank – och vi var inte lyckliga med situationen. Vi ville ju sjunga själva. Men det var inte aktuellt för Frank. Det här var hans produkt och det skulle bli på hans sätt.

Hur började allting?  Jag var 19 eller 20 och lämnade min hemstad Paris för München. I klubbsvängen träffade jag Rob, som ju var från Tyskland. Vi var båda unga och fulla av drömmar, tänkte likadant, klickade och blev väldigt goda vänner. Vi hade musiken gemensamt, ville uppträda. Så vi slog oss ihop och startade ett band. Folk kom och kollade in oss och snacket gick. München är en liten stad så det ena ledde till det andra. Efter ett tag kom en av musikproducenten Frank Farians kollegor och upptäckte oss.

Frank skyllde mer eller mindre på er. Han hävdade att det var ni som kontaktat honom och andra producenter med erbjudandet att fronta andras sång.

Trodde ni att ni att ni skulle få sjunga själva? Allt vi visste var att han hade många inspelningar bakom sig och massor av studios. Han var en framgångsrik man, så vi tänkte att han nog visste vad som var bäst. Vi befann oss utanför musikbranschen och ville in och han verkade ha kontakterna och makten att ordna det. När insåg ni att allt inte skulle bli som ni trott? När man hamnar i en ny situation hoppas man på det bästa. Man drömmer så stort så att man lu rar sig själv. Man kan se konstiga signaler men ser samtidigt sin möjlighet och tänker att: det kommer ordna sig... Men det gjorde det inte. Vi skrev på ett kontrakt vi inte förstod. Jag kunde ju inte ens tyska! Vi trodde att det gällde en singel, men det visade sig att det handlade om fyra fem album. Skriv aldrig på någonting utan en advokat! När vi väl insåg det så var det för sent. Innan vi visste ordet av låg singeln på listorna och videon spelades överallt. Det var bara att fortsätta.  Det gick sååå fort. Milli Vanilli spred sig som en eld genom Europa. Du förstår, vi var två unga män som haft det tufft och här satt vi plötsligt i hotellrum och kunde bara plocka upp en lur och säga: jag är hungrig, jag vill ha det, det, det och det. Wow!  Vi åkte runt världen. Jag var i Sverige flera gånger. Där var det alltid kul! Mannen, de svenska damerna älskade Milli Vanilli! Och Fab Morvan älskar dem tillbaka! Hälsa dem det. Nej, men jag hade alltid kul i Sverige. Folk var alltid trevliga. Fansen i hela världen var fantastiska. Jag tror ingen kan förstå hur vi kände oss, för samtidigt som vi var överlyckliga kunde vi inte glädja oss på riktigt. Jag hade alltid en känsla av att det skulle ta slut en dag. Inget varar för alltid. Det finns alltid en början, en mitt och ett slut, precis som en sång. Så är livet. Jag kanske hade tur, som lärt mig det från en tidig ålder. Dessvärre tänkte Rob aldrig på det. Och jag förstår det, för det var så överväldigande. Vi rörde oss med ljusets hastighet. Det var som att vara i en film och vara filmens huvudroll. En ikon över hela världen, som uppträder inför 30.000 personer per natt.

Sen går man till hotellet och sätter på teven och ser sig själv. Efter det åker man till New York och sätter på teven där. Samma sak. I varenda tidning man plockar upp ser man bilder på sig själv. Det mest bisarra var när vi var i Kenya för en fotografering och satt i bilen, när en lastbil full med barn hamnade brevid oss. Vid rödljuset stannade vi till och barnen ropade: Milli Vanilli! Vi tänkte att det här kan inte stämma – vi är i Afrika, långt bort från USA och Europa, de där barnen är 9-10 år och de vet vilka vi är! Senare fick jag reda på att de hade en video i hela byn som de spelade musikvideos på. För mig var det en upplevelse som visar musikens och tevens makt. Idag med globaliseringen och allt så har väl byn säkert datorer. Allt har förändrats. Ni blev bara större och större och samtidigt började rykten cirkulera om att Milli Vanilli inte sjöng på riktigt... Rykten gick, folk pratade. Vi ville inte fortsätta med planen längre. Vi var trötta på hela grejen. Ville sjunga själva. Frank Farian sade till oss: gå aldrig, ALDRIG emot mig! Du vet den där scenen i Scarface med Al Pacino: gå aldrig emot mig. Precis så var det. Vi gick emot honom och han sa: OK. Det är slut. Jag skapade er och nu drar jag ur kontakten! Och det gjorde han verkligen. När det inte gick som han ville åkte han till New York och meddelade världen. Han som skapat hela grejen, det är ju faktiskt hysteriskt. Men han ville hellre förstöra allt, än fortsätta eftersom han höll på att förlora makten.Vi lyssnade ju inte på honom längre. Frank har efteråt  sagt att problemet var att Rob började bli en börda. Att han förbjudit er att åka ut på turnén, eftersom det började bli för stort.

Yeah right! Vad ironiskt. Är han helt galen? Det här är snubben som skapade hela grejen och har gjort likadant förut. Det är hans grej. Hur skulle vi ha kontaktat honom? Först och främst – man tågar inte bara in i Frank Farians studio hursomhelst. Man blir kallad. Det var ju hans idé. På 80-talet var mimande vanligt, eftersom européer inte bemästrade engelska så bra på den tiden. Mycket italiensk danspop var gjord så. Det var en vanlig grej med dansprojekt som bara släppte en singel. Ingen hade planerat att det här studiopojektet skulle bli så stort. Vad hände efter att hemligheten kom ut? Lika fort som allt börjat så tog det slut. Jag vet ingen vars karriär tagit slut från ena dagen till den andra. I de flesta fall saktar det ner steg för steg, sakta men säkert. För oss gick det från superhögt till superlågt. Boom! Från allt till ingenting. Milli Vanilli sålde över 7 miljoner skivor i Amerika och tjänade något i stil med 250 miljoner dollar till skivbolaget Arista och dagen efter nyheten plockade de ner skivorna från väggen. Folk slutade ringa. Folk som man trodde var ens vänner. Jag hade inget med dem att göra. Jag var inte inblandad. Nej, nej. Jag visste ingenting. Vart tog alla vägen? Det var ju inte vi som hade skapat hela den här grejen. Ingen ville ta något ansvar. De hängde ut oss. Det var lättast så för dem. Alla andra tog den stora finansiella andelen, de fick mer eller mindre allt. Vi fick bara en väldigt liten bit, men vi stod där med hela skulden.  Varför blev Milli Vanilli en sån skandal? På den tiden gjorde ju många likadant – Snap, Black Box, C+C Music factory...? Eller hur? Det gick till och med rykten om Paula Abdul. Jag vet inte. Vi dök upp, sålde massa skivor. Folk blev sura, antar jag. Lika mycket som de lyfter upp dig, lika mycket drar de ner dig. Så funkar det i Amerika. Skandaler är lika med mer pengar. Det är så det funkar. Det får folk att köpa mer tidningar. Kolla på hela Tiger Woods-grejen! Eller Michael Jackson. Vilken skandal som helst får folk att bli som klistrade vid teven. Medierna fortsätter mata dem tills det tar slut. Nästa!  

░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░


░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░

Tror du att det faktum att ni var europeiska outsiders i USA hade med saken att göra? Det var precis det jag skulle säga. Du har hundra procent rätt. Det var en av anledningarna. Vi var inte amerikaner.  En annan stor skillnad mellan er och andra grupper som mimade, var ju att frontfigurerna oftast var tjejer. Det var liksom som att: det är bara tjejer, det är ok. Tror du att vreden över Milli Vanilli handlade om att ni var män? Absolut. Jag tror det räckte för vissa. Jag tror också att det varit annorlunda om vi varit vita. Känner du till NAACP (National Association for the Advancement of Colored People, red anm)? Det är en nationell förening som stiger in varje gång det blir några rasrelaterade problem. De kollar upp omständigheterna när svarta blir av med jobbet och sånt. Ingen vill bråka med dem. Senare fick vi höra att de letat efter oss för att utreda vad som hänt. Eftersom vi var två svarta ungdomar i Amerika. Så visst, att vi var outsiders var en stor del av det.  Fick ni stöd från det svarta Amerika då? Vi var så isolerade att vi inte visste vem som var vår vän eller fiende. Vi pratade inte med någon eftersom vi kände att om någon letade upp oss, så ville de nog såra oss. Det var så mycket hackande, så vi var trötta på pressen. Vi undvek dem. Det spelade ingen roll om journalisten var svart eller vit – de verkade inte vilja komma till kärnan i storyn. På den tiden var rasskillnaderna i USA så stora. Svarta och vita delade inte ens samma topplistor.. Ja, det har alltid varit så. Om man är en svart artist i USA signas man till ett svart skivbolag och spelas på de svarta radiostationerna. Vanligtvis får artister i USA stöd från sitt community, vilket detta än är, men vi var ju européer utan ankytning till ett community, så vi dinglade i mitten. Inte många artister var crossovers som vi, det var något nytt. Michael Jackson var en av de få som gjorde det. På den tiden var Yo! MTV Raps det enda programmet där svart musik spelades på teve.  Jag minns ett program av Yo! MTV Raps där programledarna Ed Lover och Dr Dre hade på sig peruker och kallade sig Milli och Vanilli och pratade med skämtdialekter. Blev ni ofta dissade av rappare? Jo, det kunde man ju stöta på från vissa. Mest i den mer radikala rapsvängen. Samma folk som dissade Mc Hammer för att han inte var äkta nog. Men senare inser man att folk som oss beredde vägen för andra att bli stora, om jag får säga det själv. Att kliva ur det nischade och nå ut till en större poppublik. Framgång ska vara internationell och öppen för alla. Artister som vi breddade vägen för rapmusiken genom att vi fick den att tilltala popälskare.

10

Var inte rapparnas kritik just det – att ni gjorde det brett. De tyckte att ni sålde ut? Jo visst. För det renodlade rapcommunityt var det inte coolt. Men en gång stod jag på scen med Public Enemy och de var assjysta! Det är en liten grupp rappare som hörs mest. I verkligheten tycker inte alla så. Jag är säker på att många rappare egentligen tyckte vi var coola eftersom vi tjänade pengar. Du vet, hela den där hustlergrejen. Jag mötte ofta rappare på turnéerna och de sa alltid: “Yo man, jag älskar Europa!” I Europa finns inte den där spänningen på samma sätt. Saker i USA har förändrats till det bättre, men det finns fortfarande så mycket stereotyper. När Cosby-showen kom tyckte många att “det där är inte på riktigt”. Som om det inte skulle finnas svarta läkare i verkligheten. Nu snackar vi ju för tjugo år sen och för många i ghettot så fanns väl inte tron på möjligheten att en svart man kan bli advokat eller doktor. Nu har vi Jay-Z, Kanye West...

Jag vill se till att mitt liv inte har varit i onödan. För att inte tala om Barack Obama... Precis. Saker och ting har förändrats. Den svarta tidningen Ebony kritiserade Milli Vanilli för att ni inte hade svarta kvinnor i era musikvideor.. Hahaha! Har du läst det? Herregud. Wow! Jag visste inte det. Hur galet är inte det? Ju mer man tänker på Milli Vanilli, desto mer intressanta poänger kommer upp... Jag minns att skivbolaget snackade om att vi behövde ha svarta kvinnor i våra videos. Men vi förstod ju inte. Vi kom från Europa, där det inte fanns såna gränser. Inte för mig i alla fall. I Europa handlar det om blandningar, en mix. Hur folk flyttar runt påverkar ju musiken. I Tyskland t.ex. är många av de största rapparna turkiska. Det är intressant hur musik påverkar samhället. Det finns så många lager. Milli Vanilli var fullt av lager, vi hade mörk hud men långt hår. För många var vi androgyna, hade en intressant look. Samtidigt maskulina. Svarta och vita på samma gång. Folk undrade: Var kommer de ifrån? Vi fick folk att bli nyfikna, vilket jag tycker är popstjärnors uppgift. Att få folk att fantisera och drömma genom musik. Åttiotalets popkultur och mode anses ju i efterhand som artificiellt och överdrivet – men inget var ironiskt.  Eller hur? Det kom från hjärtat. Snacka om äkthet. Inget var planerat. Det fanns inga stylister! Bara en sån sak.Vi bara satte ihop våra egna looks. Man gjorde det själv av det lilla man hade. Det var oskyldigt och rebelliskt på den tiden. Jag menar det räcker att kolla på Prince från åttiotalet. Wow! Man kollade på honom och visste inte vad det var. Det var konst. Nu är allt så organiserat och genomtänkt, man skapar något av en person som den inte är. Det finns artister idag, som med den råtalang de har, aldrig skulle ha slagit igenom då. Men med tekniken och teamet runt dem har de blivit superstjärnor. Det är som plastikkirurgi.

Så vad är äkta? Vem är på riktigt? Man kan debattera det i all oändlighet. Folk lägger så mycket vikt vid vad som är äkta och inte. Vem bryr sig? Det är konst! Nuförtiden är allt så uträknat, det är som om oskyldigheten försvunnit. Tror du inte att det var precis så folk kände efter Milli Vanilli-uppdagandet? Att det var uträknat? Jag tror folk har en tendens att bara följa med strömmen och vad medierna säger. Folk visste ju inte vad som hade hänt. De som fått höra det från vår sida inser att vi blev utnyttjade och undankastade. Sånt händer hela tiden. Det är en business, men vi insåg inte det.  Milli Vanilli försvann och det var liksom slutet på den där fantasivärlden. Nittiotalet handlade om “keeping it real”... Exakt. Svart eller vitt. Ingen fantasivärld. Musikindustrin sa: från och med nu, hur snygga de än är så måste de kunna sjunga. Det påminde mig om “Disco sucks” tio år tidigare. När vita amerikanska rockfans attackerade discon... Oh ja! Ja, ja, ja. I Amerika när något inte duger längre KROSSAR de det. Som en sorts hämnd. Det är konstigt. När det är din tur att bli attackerad så kommer de göra slut på dig. När man är mitt inne i det tar man det personligt: herregud. Man går där och känner att hela världen är emot en, som barnet alla mobbar i sandlådan – hela planeten är sandlådan. Men man får inte ta det personligt. När man växer upp så inser man att allt är uppbyggt så. Det var bara det att jag gick igenom det på ett våldsamt sätt, inför hela världen. Jag blev av med min anonymitet och den får jag aldrig tillbaka.  Men sånt är livet. Ibland får man en snyting så man ramlar, men man måste ta sig upp igen. Jag är inte bitter. Det är därför jag inte springer runt och säger: herregud, stackars mig! Jag är en man och en man dömer du utifrån hur han tar sig upp från nederlag. Vägen upp är faktiskt inte så svår egentligen, när planet väl rör sig så rör det sig FORT. Det är inte svårt. Att hålla sig däruppe däremot år efter år är svårt. Man ser ju stjärnor stiga och falla. Det är inte lätt. Man blir förstörd i processen.  Tror du att Rob blev förstörd av det? (tystnad, suck, lång paus – fortsätter med knappt hörbar röst) Ja... Det blev han ju uppenbarligen... Det blev han. Det var ett sånt överrumplande äventyr att resultatet blev att min resepartner i det hela inte finns mer. Han är borta. Om det finns något jag sörjer så är det Rob inte längre är med oss. Han var en väldigt nära vän. Ingen kommer någonsin att förstå hur det var att gå i våra skor. Den enda som förstod var Rob och nu är han borta. Jag saknar den grabben så mycket. Han var missförstådd. En stark

personlighet. Väldigt rolig, vilket många inte vet, men samtidigt väldigt allvarlig också. Visst, han var ett partymonster – let´s face it. Det var vi båda två, det är ju det som händer. Man är ung, ny ute i världen och plötsligt får man en massa makt. Såklart man festar som en rockstjärna och gör som man vill när ingen förälder eller någon finns där som säger ifrån. Dessvärre vet man ju aldrig vad som kommer ske. Men jag försöker att inte älta det förflutna. Jag lever i nuet. Varje dag. Historiens slut, slutet på filmen skrivs nu i stunden, slutet är öppet. Jag kan inte ändra på det förflutna. Men jag försöker vända det till en fördel. Därför brukar jag tala på universitet och skolor och ge råd, berätta om alla misstag jag gjort med droger och om hur det är att stå i ett vägskäl. Om man ska gå till höger eller vänster. Alla do’s and don’ts. Om jag vore en av studenterna vad skulle du ge mig för do? Jobba hårt och fokusera på att bli den bästa du kan bli. Omge dig med bra människor, som vill att du ska lyckas. Det är konstigt, men ibland kan vänner hålla tillbaka en. Man sitter i samma båt och ingen vill vara ensam. Misery needs company. Men var inte rädd för att bryta dig ur. Och en don’t? Börja aldrig med droger! Aldrig! För man vet inte vad man kommer att hitta inom sig. Och det är svårt att ta sig tillbaka när man väl trillat dit.  Som ung popstjärna var det lätt att falla för frestelsen. Det var som att stå framför en buffé och någon säger: sätt igång! Var försiktig. Det kan vara en buffé man inte vaknar efter. Om du fick chansen att leva ditt liv igen, skulle du göra allting igen? Vet du vad? Det kommer jag aldrig få veta. Om jag då skulle veta det som jag vet nu: aldrig. Men om jag inte hade vetat så hade jag ju gjort allt igen. Det är ju så livet är. Livet är ett maratonlopp. Det tar aldrig slut, inte förrän man själv bestämt sig för att det är över. Det är upp till dig själv att säga när det är över – inte de andra. Allt handlar om vad man har lärt sig, så att man kan varna folk. Jag vill se till att mitt liv inte har varit i onödan. Att allt jag genomlidit inte varit i onödan. Nu när jag sjunger på riktigt så visst, jag kan sjunga om kärlek, jag kan prata om sex. Men det är viktigt att man låter folk läsa mellan raderna och att man har ett budskap. Vad vill du säga till världen? Säg NÅGOT. Det kan inte bara vara tomt, det är det jag menar. 
 Den 30:e augusti släpps singeln “The how of wow” med Love Girls featuring SMFM (Fab Morvans nya musikprojekt) Filmen om Milli Vanilli förväntas komma ut inom något år. Mums har förgäves försökt nå Frank Farian för en kommentar. 11

░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░░


- Mums hyllning till Milli Vanilli Foto: Christian Coinbergh Styling: Petter Wallenberg & Martin BergstrĂśm/Agentbauer HĂĽr/make up: Ignacio Alonso/Agentbauer Fotoassistent: Albin Rydholm Modeller: Filip/Nisch Management och Makode Tack till Leo.B/Maskeradaffaren.se 12

13


14

15


16

17


18

19


20

21


22

23


“Man föds inte till kvinna, man blir det” sade Simone de Beauvoir. Men hur är det egentligen att vara man? föds man till det? Nej, säger Daniel Björk som minns episoder ur sitt stormiga kärleksliv och gör upp med mansrollen en gång för alla. ”Herregud vilken grabbfetisch du har!” sa min kompis till mig när S. kom hem. Vi hade samlats hemma hos mig, jag minns inte av vilken anledning, och jag var i upplösningstillstånd. Skör från gårdagskvällens fylla, men först och främst för att jag precis kommit hem från Kronobergshäktet där jag lämnat in S.:s identitetshandlingar och tvingat dem att ta mitt vittnesmål. Natten innan hade vi varit på Café Opera – det här var när rockklubben Revolver huserade där – och på väg hem blev det bråk. Det slutade med att S. togs till häktet och de andra hamnade på sjukhus. T.:s kommentar förbryllade mig. Jag hade aldrig tänkt på S. ur något slags fetischperspektiv, tvärtom hade jag stilla vant mig vid och slutligen sexualiserat hans irländska grabbighet. Eller nu är jag nog lite väl snäll mot mig själv, jag minns att jag inte tyckte han var särskilt sexig när vi träffades, fast redan nästa morgon hade jag ändrat mig på den punkten. Men var det verkligen en grabbfetisch? Det var S. som jag vid något tillfälle hävdade var en kille som man aldrig skulle kunna tro var homosexuell. Mina bögvänner skämtar om det än i dag. Ibland hör jag mina fellow gays säga att skinheads, militärer, poliser, fotbollsspelare eller arbetare är heta. Eller så säger de ”det där är verkligen en kille jag tänder på” och så tittar de rakt på en muskulös, snygg, strejt machokille. De säger det helt oreflekterat och det gör mig avundsjuk. Jag skulle gärna vara så opolitisk och naiv, som när en strejt kille säger ”Megan Fox är snygg”. Men jag är inte ett runkigt tonårskid längre. Ändå är jag ofta som alla andra, bara det att jag inte vill erkänna det. Om detta är jag icke ensam. En stor del av den alternativa gaykulturen, alltså den del som man tänker sig borde vara politiskt medveten, sitter som prinsessor och letar gayärtor under lager av madrasser. Det handlar om sex, för i tal och skrift är de högljudda kritiker av maskulinitet och heterosexuella män, men det politiska 24

verkar aldrig blir personligt. En ny sorts ideal har istället uppstått i nära samklang med björnkulturens allt starkare ställning. Det är som om den enda vägen för bögarna att gå har varit att överge delfinbögarnas fräschör till förmån för en sluskigare, mer avslappnad maskulinitet som låtsas vara naturlig. Manligheten har ju en air av naturlighet kring sig. Alltsedan Simone de Beauvoir formulerade ”man föds inte till kvinna, man blir det” har den underförstådda pendangen varit att manligheten inte är något som man utvecklar utan just något som man föds med. Mannen är inte ”den andre”, utan det förmodade och självklara. Det är en osynlig identitet till skillnad från att vara kvinna, och samma sak gäller för heterosexualiteten. Därför är den strejte mannens identitet dubbelt osynlig. Män, både bögar och heterosexuella, skriver nästan alltid under på detta, oavsett om de vet det eller inte. En uppdelning där gay är det konstlade, det avvikande, det annorlunda och icke-manliga ligger till grund för både mäns självbild och hur bögar sexualiserar manliga – alltså heterosexuella – män. Som homosexuell flyter man ofta fram och tillbaka mellan identiteterna, ibland mer fjollig, andra gånger mer strejt-acting. Ibland är det en lek, andra gånger ren överlevnad. Så det kanske inte är så konstigt att gaysens identitet är ett enda långt förhållasig-till-manligheten. Men sanningen är att hela den här uppdelningen är en stor chimär. Vi har inte å ena sidan bögarna och deras komplexfyllda liv och leverne och å andra sidan de strejta männen som bara är. Alla män måste förhålla sig till tanken om Den Sanna Manligheten och alla män försöker slipa bort de delar hos sig själva som skaver och sticker ut. Strejta män mäts precis som bögar mot idealet, en del går in för det 110%, andra förkastar det och tar avstånd från den diffusa ”grabbigheten”, medan ytterligare andra försöker uppfinna nya sätt att vara manlig på, eller bestämmer sig för att den bästa manligheten är den som trycker ner alla andra. Alla män är offer för den här idén. Ibland känns det som om puggor tror att de problem de själva hade att passa in när de var kids enbart var kopplade till deras sexualitet, men varje strejt man kan vittna om det tryck som uppstår i tonåren på att öva bort allt det som kan tänkas vara omanligt, oavsett om det är ett intresse för Lady Gaga eller att hålla ciggen på fel sätt. För strejta män finns få utvägar. Bögar upptäcker förr eller senare att de egentligen inte ens är del av manligheten eftersom en riktig man är strejt, medan alla andra män antingen får gå in stenhårt för fotboll, sluta visa känslor, lyssna på hiphop, eller göra det till en grej att inte vara del av grabbigheten och acceptera att bli misstänkt bög. När jag ser tillbaka på min tid med S. är det svårt att förklara hur stolt jag var över S. när det begav sig. Han var en skitstövel, men han var en maskulin skitstövel. Det kändes som om jag hade dragit vinstlotten och att alla avundades mig (när det egentligen så uppenbart var en nitlott). Men jag var också enormt avundsjuk på honom. Det är svårt att beskriva känslan av att gå in på en gaybar forts. s. 76 och känna att alla vill ligga med ens kille. 25


språk” (som Robert De Niro tar med Cybill Shepherd för att se i ”Taxi driver”). Om den senare filmen skrev Aftonbladet: ”Varför står inte producenten Inge Ivarson upp och bekänner: jag gör gökfilm för att tjäna en slant. Gökfilm om heterosexuella, gökfilm om homosexuella, gökfilm om handikappade, gökfilm om folkpensionärer.”

Fredrik Strage träffar Inge Ivarson (93) - mannen bakom myten om det frisläppta Sverige

”Kärlekens språk” väckte starka reaktioner även utomlands och bidrog till att sprida bilden av Sverige som ett lösaktigt land. Med titlar som ”Ta mej i dalen” och ”Porr i skandalskolan” på cv:n är det inte konstigt att Inge Ivarson fick en stämpel som sexfilmsproducent. Men de lättklädda verken utgör bara en liten del av hans samlade produktion. Han inledde sin karriär redan på fyrtiotalet och har testat de flesta

Den svenska syndens

Gudfader

På kontoret sätter sig Inge bakom det gamla, läderklädda skrivbordet och dricker en kopp kaffe. Sedan lyssnar han på en kassett där författaren Birgitta Stenberg läser upp den senaste versionen av ”Hemmet”-manuset. Hon och Inge kommunicerar via ljudband och telefon eftersom han ser dåligt på nära håll och behöver förstoringsglas för att läsa. Manusarbetet går långsamt och ibland oroar sig Inge för att de inte ska hinna klart. – Den här filmen är viktig, säger han. Jag vill visa att alla som fyllt 65 inte är idioter, vilket många tycks tro i det här landet.

Likt Hollywood i USA blev Kungsgatan en synonym för filmindustrin i Sverige. Alla de stora filmbolagen hade sina kontor där på fyrtiotalet. Inge Ivarson jobbade först på Imago Film som producerade många komedier under krigsåren. – Vi gjorde en hel del slapstick. Bland annat en film som hette ”Nyordning på Sjögårda”, en PG Wodehouse-aktig komedi som var rolig att göra. Men när vi visade den för SF skrattade ingen. Europafilm ville inte heller visa den i sina biografer. Till slut förbarmade sig Sandrews över filmen. Och det blev en stor skrattsuccé. En äldre dam svimmade och fick bäras ut.Två veckor senare ringde Anders Sandrew och sa: ”Det är en konstig film du har gjort. Publiken har roligt. Men de kissar ner mina bänkar.” Vad var så  roligt att folk kissade på sig? – Framför allt en scen då en major tog en nappflaska och tryckte den i munnen på en annan man så att det sprutade mjölk. Då blev det en fullständigt galen explosion av skratt. Själv tyckte jag att den scenen var lite för grotesk. Det är svårt att förutse humor. Vår slapstickfilm ”Paradiset” blev fruktansvärt utskälld. Där handlade många skämt om peruker och löständer. Att se någon tappa sin peruk i soppan var förstås roligt men kritikerna höll inte med om det.

Från sitt kontor brukar Inge också ringa till filmdistributören Klubb Super-8 som har släppt några av hans mer lättklädda sextio- och sjuttiotalsfilmer på dvd. Mest känd är sexualupplysningsklassikern ”Kärlekens språk” från 1969 och dess uppföljare ”Mera ur kärlekens

Har du drivits av konstnärliga eller kommersiella ambitioner? – Jag var inställd på ren underhållning från början. Konstnärlig film har jag lite svårt för. Som regel är de filmerna väldigt smala och ger ingen utdelning alls. När en film kostar 16 miljoner och ses av 200

Text: Fredrik Strage ♦ Foto: Tania Marti

N

är han kliver ut ur sin port på morgonen händer det att Inge Ivarson ser pensionärer som matar fåglar runt Karlaplan. Många av dem är tjugo år yngre än han själv. Inge vill inte slösa bort sin tid på en parkbänk. ”Nej för fan”, säger han. ”Man får inte koppla av. Gör man det så dör man.” I stället tar Inge en färdtjänsttaxi till sitt kontor på Kammakargatan. Han är klädd i grå byxor, röd slips och svart blazer med en näsduk prydligt nedstoppad i bröstfickan. Vid 93 års ålder ser Inge dåligt och har ont i benet. Därför stödjer han sig på en krycka och bär tjocka, mörktonade glasögon. Annars är han pigg och på väg att sätta igång produktionen av sin nästa film, ”Hemmet”. Den handlar om ett ålderdomshem där de boende gör uppror. Inge har velat skildra åldersdiskriminering sedan han fyllde 65 och fick en broschyr från Socialstyrelsen med tips till nyblivna seniorer. I den stod bland annat att äldre skulle undvika att visa sexuella känslor eftersom yngre kunde uppfatta det som obehagligt. Inge, som ägnat en stor del av sitt liv åt att skildra sex, blev arg. – Det är en vanföreställning att äldre människor slutar tänka på sex. Vissa av mina vänner slutade med sex i sjuttioårsåldern eftersom de tyckte att det var bökigt. Jag är fortfarande jävligt intresserad. Jag tror 26

genrer. En av de första filmerna som han jobbade med var Gösta Cederlunds klassiker ”Kungsgatan”, baserad på Ivar Lo-Johanssons roman om den stackars flickan från landet som kommer till storstan och blir prostituerad. – Censuren ville stoppa ”Kungsgatan” eftersom det fanns horor i den. Men vi fick igenom den till slut. Reglerna var stränga på den tiden. Man fick vara försiktig med ömhetsbetygelser. Ingen kunde kyssas i mer än en sekund på film. Men det luckrades upp undan för undan. På femtiotalet blev kyssarna i svenska filmer längre och längre. Ibland tillät vi oss lite smekningar. Den svenska filmexporten levde på det i många år.

att sex är bra för hälsan. När jag blev pensionär fick jag testosteron utskrivet av en god vän som är läkare. ”Ta en i månaden”, sa han. ”Varför det?” frågade jag. ”Flickorna blir vackrare”, sa han. Och det blev de faktiskt.

personer tycker jag inte att det är ett kulturellt framsteg. Vad tycker du om Ingmar Bergman? – ”Sommarnattens leende” och ”Fanny och Alexander” är mästerverk. Jag är mindre förtjust i hans smalare filmer. Vi träffades bara ett par gånger. Men två av mina bästa vänner, Gunnar Björnstrand och Sven Nykvist, hade mycket med honom att göra. En gång gjorde vi en lättklädd film med en flicka som hette Marie Forså. Då ringde Sven och sa: ”Hörrödu, Ingmar är väldigt intresserad av den där flickan. Kan du ordna fram filmen?” ”Det går bra”, sa jag. ”Men det finns två versioner, en mild och en hård, och just nu har jag bara den milda. Den kan Ingmar få med det samma.” Sven sa att han skulle höra med Ingmar. Efter en stund ringde han tillbaka och sa: ”Nej, det ska vara den hårda.” Du besökte Hollywood i slutet av fyrtiotalet. Hur var det? – Jag åkte dit 1949 för att diskutera ett samarbete med United Artists. Min agent var Ingo Preminger, [den legendariske regissören] Otto Premingers bror, som förmedlade kontakten med filmare som Douglas Sirk och Laszlo Benedek. Av en slump fick jag också träffa Howard Hughes. Han hade två livvakter med sig och tog inte någon i hand. ”How do you do”, sa vi bara till varandra. forts. s. 76 27


Tinttu (32) jobbar som dominatrix: t de utövar er. Många brukar säga at ls je bö a ig st lu a br lt etare. Män har al t när de besöker sexarb ll ra fö am Fr x. se m no ge lsingfors makt över kvinnor Johanna Koljonen till He r ka ic sk ms Mu ? lt ke en för Men är det så Tinttu, som binder män på n ho er öt st r Dä r. för att ta reda på me pengar, på japanskt vis. När du kommer Helsingfors nästa gång, ring mig, så ska jag binda dig. Jag gör det gratis; det här är ett löfte. Du kommer att behöva en timme. Jag kommer att binda för dina ögon så att du inte kan se något, jag tjudrar fast dina händer så att du inte kan göra något, och jag sätter öronproppar i dina öron, så att du inte hör. Så lämnar jag dig där. Du kan lita på att jag släpper dig när du ber mig göra det. Men jag vill hålla dig i en timme och du kommer att uppleva att tiden försvinner. Du kommer att gå så långt och sjunka så djupt in i din egen fantasi att du kommer att gråta. Du kommer att gråta och be om mer. Jag heter Tinttu Henttonen, jag är trettiotvå år gammal. Jag skulle beskriva mig själv som fri konstnär. Eller ett slags garderobskonstnär: jag har inte vågat mig ut i offentligheten så mycket med min konst. Jag arbetar mer i små undergroundkretsar. Tidigare jobbade jag under pseudonym, nu under eget namn. Mest av praktiska skäl, när man svarar i telefon skulle man ju helst veta vilken persona som efterfrågas. Repet har varit en intressant teknik för mig, repets filosofi och ideologi, men jag jobbar med andra saker också, fotografi, sömnad… Vi deltog i den finländska kärnkraftdebatten genom att bokstavligen binda fast oss i kärnavfallskapslar på riksdagshusets trappa. För att protestera mot hur vi mot vår vilja har bundits till det här avfallet. Det var mitt sätt att föra samman bondagekonsten och samhällsdebatten. Bondage var ursprungligen en av de japanska samurajernas kampsporter. I Japan är det inte en så stor sak att ha begått ett brott, men att ha blivit påkommen, att offentligt visas upp som brottsling, det är extremt fördmjukande. Där finns bondagekonstens rötter. De hade färgkodade rep, på vilka man kunde se vilket brott brottslingen hade gjort sig skyldig till. Om han hade mördat, till exempel, var repen svarta. För vanligt bonnfolk besvärade man sig inte om färgade rep, då använde man vanlig hampa för att visa att det här, det här är en vanlig nobody. Japan har en sensei-kultur som är extremt respektbaserad. Det är inte möjligt för en västerländsk flicksnärta att dyka upp och säga åt någon fantastisk kampsportsmästare att du, lär mig den den här tekniken. Jag vill inte vara din slav i tio år, jag vill bara lära mig den här specifika grejen. Det är liksom inte en möjlighet. Då är fetischfolket mycket friare med sina kunskaper, och det var i fetischvärlden jag lärde mig bondage.

Text: Johanna Koljonen Illustration: Kwok-Hei Mak Foto: Kaoru Ito 28

På Sexmässan i Finland hade jag haft förmånen att göra sminket åt modellerna för en kvinnlig japansk bondagemästare som heter Benio. Det var då jag föll för konsten. Det slog mig på en gång, hur fantastiskt det var, att en människa kan vara så vacker när hon är alldeles bunden. Hon är helt oförmögen att agera, helt hjälplös. Det tilltalade mig eftersom jag alltid har känt att i vårt samhälle måste vi vara så mycket. Vi måste vara framgångsrika, vi måste vara vackra, vi måste vara sportiga… Och när du har uppnått en viss status – du har den fina bilen och dina hippa intressen och så vidare – så har vi så mycket som

binder oss till den rollen. Om vi är tillräckligt fina i kanten, då kan vi inte visa oss i vissa sammanhang, vi får inte ha en viss typ av vänner, eller om vi är mammor då är vi bundna till de jävla barnen, eller vad det nu kan vara. Om vi är hippies är vi bundna till att vara emot industrier. Bondage attraherade mig för att det representerade ett slags trygghet. Självklart ser det också väldigt sexigt ut. Även i japansk kultur är bondage hett idag och det är definitivt sexuellt; numera kontrolleras bondage helt och hållet av fetischscenen. Det var också så jag lärde mig. I tre års tid jobbade jag på en fetischbar i Tokyo och tränade bondage åtta timmar om dagen. Om du berättar dina värsta fördomar om det japanska samhället, sexualitet, japanska män, säger jag att det är sant och kan dessutom kontra med en historia som är tio gånger värre. Det beror på den extrema återhållsamheten i kulturen. Den gör människor blyga; normalt sexuellt umgänge förekommer egentligen inte. I Japan finns en övertygelse om att kvinnor bara vill ha sex tills de har fött ett barn. Att det är något med själva födandet som magiskt får kvinnor att förlora sina lustar. Den tron är lika stark som vår övertygelse att efter vinter följer vår. Det är en orsak till alla drömmar om unga flickor. Sextonåriga tjejer dejtar fyrtioåriga män i en månad och får en Louis Vuitton-väska i belöning; jag kallar det prostitution men när jag frågade sade folk att det är helt normalt. Det stämmer också att flickor säljer sina använda underkläder - jag har aldrig gjort det själv, men jag känner samlare. Jag tar 200€ i timmen för att binda människor. Jag har många olika slags kunder men de flesta är män. Jag tror att vi kvinnor just nu lever i en brytningstid där vi under inga omständigheter kan visa oss svaga. Vi får vara allt annat – men inte hjälplösa. Och när du är bunden, då är du hjälplös, du är ett objekt. De orden är ju svordomar i kvinnorollen idag. Medan för män kan den där feminina rollen vara något de villl uppleva. forts. s. 77 29


░ ░

! v i l t t i m e d a r d n Det förä

Berättat för: Petter Wallenberg

Det finns ögonblick som förändrar livet. Det kan vara stora händelser som tsunamin eller mordet på Anna Lindh, men det kan också vara helt privata ögonblick. Det är händelser man alltid minns. Mums bad två väldigt olika personer berätta vad som förändrat just deras liv. 

pare

Jwl B (30), rap

Som ena hälften av superhajpade rapduon Yo! Majesty turnerade hon världen runt, tills för ett år sedan när allt brakade ihop mellan henne och bästa vännen och musikpartnern Shunda K. Men skam den som ger sig. Som den stronga woman hon är insåg Jwl att hennes liv måste förändras från grunden. Här berättar hon själv för Mums om sin resa tillbaka från sexuella övergrepp och ilska till kreativitet och lycka. Mitt liv förändrades när jag vaknade upp och insåg att alla var borta. Alla gamla vänner hade vänt mig ryggen, efter att jag och Shunda blivit ovänner. Det finns ett ordspråk som lyder: den som gör dig arg kontrollerar dig. Och just så kontrollerade hon mig. Genom min ilska. Jag uppförde mig inte som den proffessionella, begåvade kvinna jag är. Jag kunde inte kontrollera mitt beteende och till slut fick folk nog. Folk som jag trodde var mina vänner för livet. Alla drog. Då blev jag trött på att skylla på alla andra och insåg att det var dags att växa upp. Du är trettio år nu, damen. Dags att städa upp din skit! Ingen kan få rätsida på ditt liv, förutom du själv! Om du vill ha respekt på gatan, så måste du börja med att respektera dig själv. Och för att respektera dig själv så måste du uppföra dig värdigt! Och det var något jag verkligen inte gjorde. 30

Jag var länge väldigt självdestruktiv och insåg inte vad jag behövde för att växa. Att jag behövde hjälp. Det är inget fel med terapi. Det är heller inget fel med att läka. Det som gjorde mig till en väldigt arg person var att jag utsatts för sexuella övergrepp som barn. Istället för att ta itu med det traumat så förlorade jag mig själv i en massa vrede. I framtiden vill jag hitta inre frid, När min dröm gick nå framgång och hjälpa andra. i uppfyllelse med Och göra musik, mannen Yo! Majesty så hade jag helt enkelt inte tid att ta hand om mig själv. Till slut brakade allt ihop med bolaget, Shunda bröt med mig, mina förhållanden funkade inte och jag blev helt isolerad. Livet sparkade mig i röven kan man säga. Allt handlade om hur jag jämt trodde att jag kunde hantera allt själv, minnena från min barndom. Men man kan inte hantera sånt själv. Det är ok att be om hjälp. För sånt måste man leva med hela livet. En dag skulle jag vilja öppna ett center och arbeta med ungdomar som utnyttjats sexuellt. Framförallt homosexuella ungdomar, för jag tror att 90 % av dem råkat ut för sexuella övergrepp. Varför skulle de annars välja den livsstilen? Jag säger inte att alla är så, men många väljer att gå den vägen för att de råkat ut för övergrepp. Många av mina vänner till exempel. Jag tror att jag skulle ha kommit så mycket längre med mig själv om jag inte råkat ut för det jag råkat ut för. Det är inte det att jag tror att jag skulle varit helt straight om det inte hänt, jag har ju alltid dragits till tjejer. Men det finns en sida av mig som nog skulle dragits till män också. Jag har haft killar i det förflutna och de var jättegulliga och så. En är till och med advokat idag. Riktiga gentlemän. Jag kommer alltid älska dem för det. Men jag försöker lära känna mig själv nu och inte bara hänga upp mig på min sexualitet och varför jag är som jag är. Allt det som har hänt. Alla grejer som jag inte kan förändra. Jag ber gud att ge mig styrka till att fokusera på allt som jag verkligen kan förändra. Som vad jag gör med mitt liv från och med nu. I framtiden vill jag hitta inre frid, nå framgång och hjälpa andra. Och göra musik, mannen. Sen vill jag utbilda mig. Studera drama och utveckla mig själsligt så att jag är förberedd inför allt som kan hända i livet. Den resan har redan börjat. Jag håller på att transformeras, tränar, bantar, ser till att komma i form. Jag har gått ner 13 kilo och har en ny smal look. Jag är redo! Nu är jag nöjd med min vikt, så länge jag inte är framför kameran, för den lägger ju på tio kilo, du vet! Haha! Det jag har lärt mig är att det absolut viktigaste i livet är att må bra. Och det är inte något som kommer gratis.


n Roger Lundgre

rter

(35), hovrepo

Roger Lundgren är Sveriges hovreporter numero uno. Som författare till två kungliga biografier och grundare av tidningen Queen finns det ingenting om kungligheter som han inte vet. Därför kommer det som något av en överraskning att hans liv förändrats av en amatörporrfilm från 1987. Kanske inte riktigt vad man väntar sig av någon som brukar få vykort av prins Charles och är bundis med prinsessan Lilian. Mitt liv förändrades sommaren 2008, när Europride arrangerades i Stockholm. Fest, kalas, bus och rackartyg överallt i vår vackra huvudstad. Affischer skvallrade om ett event som hette ”Mums Mums presenterar Fläsk privat – the musical” (Ja, det var delar ur Mumsredaktionen, red anm). Jag blev väldigt nyfiken och följde de klipp arrangörerna lade ut på Youtube. I was hooked!   Fläsk Privat är en amatörporrfilm som är inspelad utanför Stockholm 1987. Tanken var att en mörkhyad man vid namn Jack skulle sätta på två mycket tjocka kvinnor – Elisabeth och Ingegerd, som då kanske var i 30-årsåldern. Problemet var bara att man inte hade någonstans att spela in filmen. Detta löste de tjocka tjejerna. Deras äldre väninna Maj-Britt kunde tänka sig att låna ut sin lägenhet i Nynäshamn mot betalning i form av en flaska whiskey. Det var i alla fall tanken. Men saker och ting blir inte riktigt alltid som man har tänkt sig. För Maj-Britt var nämligen mycket sugen på lite rajtantajtan och hennes förtjusning för Jack, som hon i filmen kallar för ”Marabou”, var enorm. Maj-Britt tar över, dominerar och sätter agendan där hemma i sin lägenhet. Hon är kåt och vill knulla.   I den heterosexuella porren objektifieras kvinnan. Hon är där för att tillfredställa männen i filmerna men också de killar som tittar på porren. Hon ser nästan alltid likadan ut. Som en silikonpumpad barbiedocka – den porrtittande heterosexuella

...youtuba ”Fläsk Privat”. Jag lovar, det kommer att ge mersmak

mannens kvinnoideal. En rätt sorglig historia egentligen. Men i Fläsk Privat är det helt tvärtom! Här är det ”Marabou” som objektifieras, och den frodiga Maj-Britt gör vad hon kan för att han ska tillfredställa hennes sexuella behov. Maj-Britt är på honom ständigt, utrustad med allsköns dildos, och han får utstå hennes ilska när han inte visar henne sin kuk. I ärlighetens namn tror jag inte att hon är särskilt intresserad alls av sina väninnors lustar, vilket framkommer då hon skall ”leka” med Ingegerd och säger ”egentligen tycker jag inte om det här men man kan ju låtsas”. Och är inte livet så för oss alla ibland? Det händer att vi måste göra saker som vi inte tycker om och då är det bara att låtsas. Det är i alla fall uppfriskande med kvinnor som tar för sig på männens villkor. På det sättet är Maj-Britt en stor förebild. Betänk att hon i filmen har passerat 60 bast och att den är inspelad i slutet av 1980talet. Det är nåt för feministrörelsen att betänka. Go Maj-Britt!   Den första kvarten av filmen, som äger rum i Maj-Britts soffgrupp och genomförs helt utan manus, kan enklast beskrivas som ett mästerverk som Lars Norén skulle bli avundsjuk på. Maj-Britts vokabulär och uttryck har blivit klassiker runtom på Stockholms bögklubbar, där hon blivit lite av en gayikon. Eller vad sägs om följande uttalanden:   ”Vet ni att livet är som en tom påse! Påsen är ihålig. Det finns ingenting i den.” ”Huvudsaken är att man trivs och har det bra. Alla ska trivas och man ska veta det att det underbaraste man är det är underlivet. Och hittar man någon som man verkligen tycker om. Då. Då är det kört. Då är det kört.” ”Kuken är lång i Hagalund.” ”I alla fall så är det skönt med kuk och fitta. Hade man inte det så vore det inte värt och leva.” ”Här läser vi inte kvällstidningar. Inte i sånt här sällskap. Då är det bara fitta och kuk. Punkt och slut.” ”Hur i helvete ska man kunna vara nöjd när man inte har fått någonting?”  Fläsk Privat är ett svenskt mästerverk som trollbinder alla som tittar på den. Den är ett historiskt dokument från 1980-talet och man måste helt klart se den. Jag framhävdar att det till och med tillhör allmänbildningen att se den. Ditt liv kommer aldrig bli detsamma igen efter att du sett den. Börja med att youtuba ”Fläsk Privat”. Jag lovar, det kommer att ge mersmak.   Vad som hände med Maj-Britt, Jack, Elisabeth och Ingegerd är lite av ett mysterium. Om Maj-Britt är i livet idag så lär hon vara 85 år gammal. Hon har haft fansidor på såväl Qruiser som på Facebook och de får väl ses som en hyllning av alla de hyss hon hittade på för mer än tjugo år sedan när Fläsk Privat spelades in. Oavsett om hon lever eller är död kommer hon alltid leva vidare i mångas minnen. Shit vilken cool kvinna! 


31


Nathalia Edenmont (40) är en av världens mest kontroversiella konstnärer:

Hennes konst ställs ut på världens främsta gallerier – själv lever hon under dödshot. Nathalia Edenmont, ursprungligen från Ukraina, sedan 20 år baserad i Stockholm, fotograferar ämnen som ställer den där urgamla frågan – är det verkligen konst? Avhuggna mushuvuden påträdda som fingerdockor på en människohand och nakna barn med kondomhalsband är bara några av motiven. Utanför konstgallerierna låter ilskan inte vänta på sig. Men trots att dödshoten strömmar in så tänker hon inte tagga ner. Tvärtom. För Mums räkning sms:ar Martin Bergström med Nathalia om manlig konst, censur och offentlig amning.

5 juli 2010 09:39 Martin: God morgon! Vi har ju inte så många tabun kvar i vårt samhälle. Det är enligt min mening bara barnsex, djurplågeri och religion som är tabu nu. Hur ser du på tabun? 5 juli 2010 11:36 Nathalia: Varje tidsperiod och kulturer har sina tabun. Det är konstnärens roll att ställa frågor och även hitta svar om detta. 6 juli 2010 15:04 Martin: Idag känns det som många konstnärer är rädda att sticka ut, efter Lars Vilks Muhammed-teckningar. Hur ser du på detta fenomen? Alltså att konstnärer censurerar sig själva?

32

6 juli 2010 15:30 Nathalia: Jag hoppas att konsten får vara fri. Fri från hot från politiska och religiösa ideologier eller enstaka individer.

Text: Martin Bergström Foto: Nathalia Edenmont Namn: Nathalia Edenmont Ålder: 40 Yrke: Konstnär Bor: Östermalm, Stockholm Född: 1970 i Jalta, Ukraina Favoriträtt: Råbiff, sashimi Aktuell med: Retrospektiv utställning på Borås Konstmuseum 15:e januari 2011 Favoritdjur: Tiger Favoritfilm: Nostalghia av Andrej Tarkovskij Sminktips: Naturellt Favoritman: Min egen manliga sida

En konstnär får aldrig vara rädd. Det är det största hotet mot skapandet. Skapandeenergin är helig och får inte avbrytas. Man måste lägga 100 % energi i oändligheten och till sista andetaget. Det går inte att mata barn eller springa till Ica och handla mat mitt i skapandet. Det är liksom helgerån. 6 juli 2010 16:38 Martin: Hur känns det att bli hotad till livet för sin konst? 6 juli 2010 16:45 Nathalia: Jag tänker inte på det. På ett sätt är jag van från min uppväxt i forna Sovjet där man kunde förföljas för banala saker. 6 juli 2010 17:01 Martin: Tror du världen kommer att gå under?

6 juli 2010 17:09 Nathalia: Absolut inte. 6 juli 2010 17:20 Martin: Tror du på ufon? 6 juli 2010 17:46 Nathalia: Jag hoppas att de finns. Det vore kul! 10 juli 2010 08:18 Martin: Om du skulle bli diktator för Sverige. Vilket skulle vara det första du ändrade? 10 juli 2010 10:33 Nathalia: Så mycket makt ska ingen enskild individ ha. Då kommer genast de perversa idéerna och besluten fram. 13 juli 2010 12:58 Martin: Vad tycker du om plastikoperationer?

“Chair” - Nathalia Edenmont, 2009

33


n o s s l r a K a t s ä b s n e Värld

Martin Lindholm (30) drömmer om att få spela Karlsson på taket:

14 juli 2010 15:27 Nathalia: Jag tycker synd om plastikopererade människor! Plastikoperationer förstör den vackra äktheten hos människor. Opererade ansikten är obehagliga och konstiga. Att åldras är fantastiskt. Ett rynkigt åldrat ansikte är bland det finaste. Opererade män ser omanliga ut. Puss.

Text: Marta Oldenburg Foto: Peter Alendahl / Adamsky

15 juli 2010 13:01 Martin: Det här är ju det manliga numret av Mums. Vad är manlig konst för dig?

Bennys

15 juli 2010 13:23 Nathalia: Egentligen tror jag inte det finns någon större skillnad på manlig och kvinnlig konst. Det handlar nog mest om inställningen till teknik och material. Tidigare i historien fanns det knappt några kvinnliga målare ju. De fick använda andra tekniker att uttrycka sig på. Idag förknippar jag manlig konst med Richard Serra, Claes Hake och Bernar Venet som jobbar med monumentala skulpturer i tunga material. Det tror jag är vanligare bland män.

”Jag är en vacker, genomklok och lagom tjock man i mina bästa år” sa Karlsson på taket. Och de orden skulle också kunna komma från Martin Lindholm, som länge drömt om att få iträda rollen som Karlsson på scen. För denne är enligt Martin hans enda manliga förebild. Och lika egensinnig som han själv.

15 juli 2010 13:50 Martin: Tror du att du skulle jobba på ett annorlunda sätt om du vore man?

“Sweetheart” - Nathalia Edenmont, 2010

15 juli 2010 14:21 Nathalia: Tror jag skulle jobba på ungefär samma sätt. Jag fokuserar och satsar på mitt konstnärskap till 100 % och har valt att jobba med analog fototeknik i stort format vilket gör att produktionen blir otroligt dyr, men för mig är det otänkbart att kompromissa med kvaliteten. 15 juli 2010 16:02 Martin: Nu är ju du gravid. Jag minns att du en gång sa en ogillande kommentar om mammor som ammar och byter blöjor öppet på stan... 15 juli 2010 16:15 Nathalia: Jag är dubbel i min inställning till det ... På ett sätt tycker jag att alla ska få göra precis som de vill. Skapa sina egna val och sin mening med livet. Det ulltimata vore att alla människor bodde tillsammans i grupper. Grupper i upp till 50 personer. Män, kvinnor, barn sjuka och gamla. Alla tog hand om varandra. Fick barn med varandra. Samtidigt kommer min konservativa sida fram, då jag tycker det är gräsligt att se mammor amma offentligt. Det är som att bli tvångsintagen i någons vardagsrum! 15 juli 2010 17:01 Martin: Kan man säga att du inte tror på censur i konsten, men däremot att man ska censurera sig (inte amma) i det offentliga rummet? 15 juli 2010 17:24 Nathalia: Absolut. Det var bra sagt. 16 juli 2010 12:43 Martin: När du själv föder, blir ditt barn konst då?

“Angel” - Nathalia Edenmont, 2010

34

16 juli 2010 12:55 Nathalia: Alla barn är konst och resultatet beror på uppfostran. 


är d l i b e r ö f a g i l n in ma M “ Mums: sson på taket ” Karl

N

är jag lärde känna Martin år 2000 våldtog han kvinnor på löpande band och strödde sedan rosor över dem. På scen alltså, i en barnpjäs som hette Sotarpojken och skulle sättas upp på Stadsteatern av Thorsten Flinck (!). ”Jag kände mig totalt pervers,” säger Martin. ”Det var de bästa och de värsta månaderna i mitt liv.” Jag kommer alltid komma ihåg den 1:a september år 2000. Det var då vi hade kollationering på Sotarpojken. Men till slut gick hela produktionen åt helvete. Thorsten tappade konceptet och ersattes av en tråkig regissör som jag glömt namnet på. De flesta som var med i den uppsättningen minns den som ett fasansfullt spektakel. Utom Martin som fick blodad tand och direkt efter uppsättningen började bombardera chefen, Benny Fredriksson, på Statsteatern med brev om att han vill ha fler jobb i fler föreställningar. “Tyvärr har vi ingen plats för dig just nu”, fick han till svar. Och det svaret har han fått i tio år. På Arbetsförmedlingen höll de på att ruttna ihop på honom eftersom inget annat arbete dög än att vara skådespelare och inte på någon annan teater än Stadsteatern. Eller möjligtvis Dramaten. Helst också som sin drömroll, Karlsson på taket. Han har höga

krav, Martin. Och varför ska han inte ha det? När vi nu träffas flera år senare på ett fik säger han att han har tappat sugen och hellre arbetar bakom scenen. Martin älskar sitt nya jobb som vaktmästare på ”Kulturskolan” i Stockholm. Där får han ta emot alla barn och ungdomar som går där och se till at de trivs. Ett jobb som Arbetsförmedlingen till slut lyckades pracka på honom. Det enda som kan få Martin upp på en scen igen är ifall han får spela Karlsson på taket. Och inte på någon skitscen, tack. Förutom Karlsson regerar schlager Martins liv. “Jag är en schlagernörd” säger han nöjt. “Det finns ingenting som går upp mot schlagern. Det är inte sådan där tråkig musik som man blir deprimerad av utan man går verkligen igång. Det existerar inte en enda tråkig schlager. Min favoritartist är Linda Bengtzing som jag har träffat 62 gånger.Vi känner varandra. Det började med att jag var på en signering hon hade i Jakobsberg och jag tog kontakt där med henne och sedan gick jag på alla hennes signeringar och konserter.Vi är ett gäng som

åker runt i Sverige och kollar på henne och hon gillar att ha mig i publiken”. Det är inte bara tjejer som intresserar Martin, men nästan bara och helst ska de vara blonda och runt 1, 80. Och lite korkade, för de är roligare. “Man skojar med dem mera. Jag är mest van vid tjejer. Så blir det när man bott med sin mamma och syrra i trettio år.” Pappan försvann en dag när Martin var liten och kom aldrig tillbaka. “Skulle jag se honom på gatan så skulle jag bara gå förbi honom. Jag vill inte ha någonting med honom att göra. Aldrig!” Mer vill Martin inte orda om det ämnet. Han summerar det hela med att hans enda manliga förebild sedan dess varit, ja - Karlsson på taket. Nu är det sommar och Martins semester är fullspikad med ”Allsång på Skansen” och ”Lotta på Liseberg.” Det blir många nattbussar och tåg emellan Göteborg och Stockholm för att inte missa något. Och alla karaokekryssningar som ska hinnas med. Då börjar alltid Martin med sin favoritsång ”Jag ljuger så bra”.
 35


Bennys

Jag är miljardär och bor i en supervilla i Malibu. Ensam förutom alla mina betjänter som också bor där. Kock, städare, massör m.m. Jag har uppfunnit en mirakulös drog som heter After work som man blir jättepigg av och lever på inkomsterna av den. Nu är jag nattlivets megakung och åker i mitt privatflygplan mellan världens städer för att parta.

Mums matskribent Benny (13) har blivit tonåring. Nästan en man. För att ta reda på vad sådana äter begav han och Marta Oldenburg sig till gubbkrogen Pelikan i Stockholm. Det blev början på något mycket större.

Muskler. Makt. Brutalitet. Båtar. Lyftkranar. Kött. Öl. Snålhet. Krig. Ryska pälsmössor. Ölmagar. Dumhet. Rottweilers. Gevär. Farfar. Och sist men inte minst – gubbröra. Och gubbröra, det serveras på Pelikan. Så saken är klar. Det är dit vi ska. ”Jag skulle vara glad om jag slapp bli man” är det första Benjamin säger efter att ha slängt en blick omkring sig i den vackra lokalen som redan är fullbefolkad av öldrickande män denna tidiga söndagskväll. “Vad vill du bli då?” frågar jag och funderar på att det om det finns mer än ett annat alternativ. ”En halvman” svarar Benjamin och slår sig ned på den bästa platsen, en liten halvmåneformad soffa. Så är det problemet överstökat och vi ägnar oss istället åt att beundra alla gubbar som dricker öl med samma kosmiska njutning som hos en ammande bebis. Sen 36

beundrar vi väggmålningarna som fortsätter ända upp i taket. Här finns vartenda djur i Guds natur avbildat förutom just en pelikan. Jag anser i och för sig att jag spottat en längst in i högra hörnet på bortersta väggen, men Benjamin förklarar att det är ”ett elefantärsle”. Vad vet jag? Kyparna svassar runt vårt bord och nästan tävlar om vem som ska få äran att servera just oss. Kanske är det inbillning men det känns fint hursomhelst. Sedan dimper den efterlängtade gubbröran ned framför oss. ”Den ser ut som morsans hatt,” säger Benjamin misstänksamt och luktar på den. ”Den luktar lite som morsans hatt också!” Ingen av oss har tagit reda på vad gubbröra egentligen består av. Det blir roligare så. Ägg kan vi i alla fall konstatera, majonäs, dill och anjovis (fast alltför lite av just den varan). ”Varför heter det gubbröra? Vad är det egentligen som är så gubbigt med ägg?” Ägg är väl egentligen något väldigt kvinnligt om man tänker lite närmre på saken och vi funderar ett bra tag innan vi kommer överens om att det nog heter så för att det är nästan det enda gubbar som supit i 50 år kan få i sig. Allt är finhackat och känns skönt och mjukt i gommen samtidigt som man får i sig en massa protein och

år

Jag bor i en villa i Spanien i Salvador Dalis hemstad. När jag inte är på playan så går jag på klubbar där jag är kungen. Jag får ett break med Dior.

Text: Benjamin Nord Paskin och Marta Oldenburg ~ Foto: Peter Alendahl

När Mums alldeles egen matskribent Benjamin nu fyllt 13 år är det dags att göra upp med manlighetens vara eller icke vara. Vart går man då om inte till den klassiska gubbkrogen Pelikan? Ja, man skulle givetvis kunnat slinka in på ett trendigt cafe i Vasastan och stjälpa i sig en latte ihop med alla barnvagnsrullande pappor med välluktande vax i håret och tribaltatueringar under de välstrukna skjortorna, men det gör vi alltså inte. Benjamin har nämligen en stark uppfattning om vad som utmärker det manliga. Ett ögonblicks reflektion på Pelikan. Här följer några exempel:

23

Jag bor ensam i Queens i New York. Jag är modell, inte så känd ännu men liv: jag är en profil på varenda nattklubb. Jag gör allt som faller mig in men jag skadar ingen annan.

kalorier. Så är det nog. Fast, att fantisera om gubbröra är mycket roligare än att äta den. ”Ganska mjäkigt och kärringaktigt” är Benjamins betyg och ut far Morsans hatt, som den nu döpts till, halväten. Strax därefter serverar vår söta servitör köttbullar med potatismos och rårörda lingon. Succé! ”Det här är de godaste köttbullarna jag ätit i hela mitt liv!” utbrister Benjamin och därefter går det inte att få ett ljud ur honom förutom ”shlurp” och ”smask”. Han är lika uppslukad av sina köttbullar som gubbarna runt oss är av sina öl. Sen följer köttbullskoman och vi vräker ut oss i soffan och glor slött på gubbarna som inte ger upp lika lätt som oss. De har lyckats få i sig åtskilliga stora starka som de pissar ur sig på vad Benjamin anser vara Stockholms fulaste pissoar. Den liggar nämligen i direkt anslutning till entren, så att så fort du öppnar dörren så möts du av en rad gubbärslen på rad med pisset sprutande mot den rostfria rännan. Lite för mycket ”in your face” tycker Benjamin. ”Tänk att bli sån. Det ska jag aldrig bli,” säger han och pekar på en av männen som sitter ensam och stirrar ned i sitt ölglas med blöta ögon och en kulmage som trycker mot bordsskivan. ”Ok,” svarar jag. ”Säg mig, vem är du om 10 år?” och så håller vi på så ett tag och går i 10-årsstötar genom Benjamins liv från nu och framåt. Varsågod och läs och begrunda denna unga mans utveckling enligt hans egen utsago:

>>

år

73

Bor i ett slott i Moskva. Leder hela maffiarörelsen. Folk stämmer mig från alla håll p.g.a. sidoeffekter orsakade av After workdrogen. Men de är lätta att tysta. Blir vald till världens snyggaste 84åring och i och med det blir ölmagen mannens sexigaste kroppsdel. Går in i bodybuilderbranschen och uppfinner nya mirakeldroger.

år

år

år

53

Bor ensam i ett eget hus i East village i New York plus har en massa andra små lägenheter och villor överallt i världen. Ställer upp i valet som USA:s president med mitt parti ”Life is a party”. Vinner inte men har ändå stort inflytande i senaten. Bl.a. inför jag nollskatt på droger och alkohol. Börjar dra ned på klubbandet efter vissa påtryckningar från läkare. Gör numera bara catwalks.

93

33

år

83

Monopol på världens nattklubbar och mångmiljardär genom succen ”Le Cock” – en ny partydrog. Får trillingar med ryskan Vanja och dör strax efteråt p.g.a. en discokula som ramlar ner i huvudet.

103

Ligger begraven i Washington D.C. och över min gravsten snurrar en discokula tills jorden går under.

år

37


Eftersom d ett manliga nu a är det mret har M såklart en p u inuppa som ms slår alla andra grab btidningar. Som vanligt får ni även se hennes favoritägod el. I detta f all är det hennes naglar...

>>

>>

38

39


40 41

Foto: Christian Hagward

sp Riv ut och

ara!

MUMS PINUPPA


a p p u n i ) P 3 s 3 ( l l e Mum m l Frida Pa

r avs e s i l o p a m y n Ano

löjar:

t e d d e m n a d n u a m m o k n a Du k r ä u d m o a mest

! g g y sn

Har du låtit personer komma undan med saker för att de var snygga?

Yrke: Personlig tränare, dietist Familj: 3 barn och pojkvän Bakgrund: Följde som 6-åring med pappa till jobbet på en bilverkstad och fick för mig att man fick stora biceps som bilmekaniker (skratt). Trots att jag förstod bättre som vuxen så jobbade jag ändå med bilar ett tag, på pappas firma. Fungerar utmärkt med långa naglar, eftersom man då kommer åt saker man inte skulle nå annars. Tro mig, naglarna håller för det mesta Favoritmat: Gärna en blodig köttbit Idol: Gunilla Söderberg (svensk bodybuilder) Favoritman: Min egen såklart. Han måste vara ärlig, passionerad och ha en stor dos förståelse för mitt heta temperament Framtidsplaner: Att tävla i bodybuilding i utlandet Aktuell: Släpper inom kort en egen tränings-DVD

– Absolut, det händer hela tiden. Inga allvarliga saker självklart, men när det kommer till bötesbrott av olika slag ökar chanserna att slippa böter om man är snygg, och trevlig ska tilläggas. (polisman, 35) – Snygg och trevlig är en bra kombination. Kanske har jag låtit någon komma undan med en trafikförseelse. (polisman, 62) – En överförfriskad ung kvinna som borde få sova ruset av sig i polisarrest fick istället åka polisbil till hemmet. Det kanske hon inte hade fått om hon inte hade varit jävligt snygg. (polisman, 58) Har du gått över gränsen någon gång och vetat om det?

ade vi med Förra gången prat gången har läkare. Den här den där turen kommit till en vars andra yrkesgrupp våra liv i. händer vi lägger a ansett som Poliser. Av mång yrket som det mest manliga som läkare är is ec pr n Me . ns fin som aldrig de övermänniskor tankar? tänker förbjudna Eller?

– En gång lät jag en kille dricka upp sin sprit innan jag omhändertog honom för fylleri. En annan gång hade jag gripit en efterlyst person på stan och när jag skulle köra tillbaka honom till anstalten som han hade rymt ifrån stannade jag bilen 500 meter innan och lät honom gå själv tillbaka. Det blir nämligen mindre påföljd om man inställer sig själv efter en rymning. (polisman, 62) – I stället för att medla i ett lägenhetsbråk, tog jag fram en helflaska sprit ur deras kyl och bad dem dricka ur flaskan och bli vänner. De tog tacksamt emot mitt tips och önskade poliskonstapeln en glad påsk. (polisman, 58) Hur känner man sig när man bär en skarpladdad pistol på stan? – Man tänker inte på det, det vill säga känner sig normal. (polisman, 35) – Pistolen är aldrig skarpladdad. (polisman, 58) Det här med sex på polisstationer och häkten, har det någon grund i verkligheten? – Det är nog lika vanligt eller ovanligt förekommande som på vilken arbetsplats som helst. Poliser är generellt inte kåtare än folk är annars. (polisman, 35) Har någon raggat på dig när du haft uniformen på? – Ja! [Ett stort leende] (polisman, 58) – Det är ganska vanligt förekommande. De som raggar är alltid på fyllan. Jag brukar avböja, vänligt men bestämt. (polisman, 35)

Foto: Christian Hagward Styling: Petter Wallenberg Make-up: Sofia Lewandrowski/ www.sofialewandrowski.com Hår: Rolando Conde/Salong Svartensgatan 7 Naglar: Caroline Wirström/Nail Academy 42

Avslöja något du absolut inte skulle få tycka om detta inte vore anonymt! – Jag är trött på kränkta människor. Lamt, jag vet. (polisman, 35)

Berättat för: Hanna Johansson

Foto: F.Grythberg/RHEAD

43


Urmannen lever och frodas i Finland:

Foto: Paavo Lehtonen/Viewmasters Styling/Make Up: Vesa Kemppainen/Viewmasters H책r: Mikko Vainio Modeller: Ville, Ossi, Vesa, Mika 44

45


46

47


Gingerhaters:

Gingerlovers:

Rödhårigt special:

När började du gilla gingers?

Av Petter Wallenberg (rödhårig )

Har någon dissat din hårfärg? När jag var fjorton berättade min dåvarande flickvän glatt att hennes mamma gillade mig men att hon inte ville ha rödhåriga barnbarn. En annan grej är när en frisör krampaktigt försöker referera till min hårfärg som hasselnötsblond eller strawberry-blond. Som om jag skulle bli ledsen om de kallar mig rödhårig. Så fan heller. Per

Rött könshår – bu eller bä? Det där med könshår är knepigt. En gång blev jag uppraggad och på väg hem fick jag höra att “har du rött könshår så blir det inget”. Per

Per Widell (37)

Har man det svårt som ginger i dag? Jag tror det är värre för killar. Det manliga idealet ligger väl generellt sett närmare en italienare med olivhy och mörka ögonbryn än en rödhårig man med rosa hy och ögonbryn som inte syns? Men att vara annorlunda är ju kul. Per

R ö d to tt a r avslöjar:

Alla har en åsikt om rött hår. För vissa är det det osexigaste som finns, andra blir helt galna. Det är helt enkelt en kontroversiell hårfärg. Mums gör en djupdykning i ämnet och pratar med både lovers och haters. Och framförallt - de rödhåriga själva.

Tänder du som rödhårig själv på rött hår?

Hade du några förebilder som gingerbarn? När jag var liten var det svårt med förebilderna. I min värld fanns i sort sett två kända gingers: Pippi Långstrump och Rick Astley. Sen kom 90-talet och jag identifierade mig med Bockstensmannen (liket av en mördad man från 1300-talet som hittades infrusen i en mosse, med det röda hårsvallet intakt). Helena 48

De som har reagerat på det har verkligen gått igång. Smickrande, men lite konstigt. Lite samma grej som när übersvennen tycker det är “jääävligt läckert” att få med sig en svart tjej hem från Sturecompagniet. Pjotr

Marta Oldenburg (47)

Ja gud ja. Framförallt skottar. Men jag tänder ju i och för sig på det mesta å andra sidan... Marta

Nej, gud nej! Det känns helt onaturligt. Som incest eller kannibalism. Helena

Helena Sandström (32)

Jag har blivit uppraggad på grund av min hårfärg. Killarna vill försäkra sig om att hårfärgen är äkta. “Fint. Då är du röd på alla ställen?” I deras fantasi betyder rött hår röd mus. Och röda möss är hett. Det är ovanligt. Man ska liksom ha knullat allt. Döm om deras förvåning när de upptäcker att jag kör brasilianskt. Marta

Pjotr (27) Jag går ju igång på raka motsatsen – mörk och buskig. Jag säger som visa gamla Paula – opposites attract! Pjotr

Hur känner du dig om någon har just rött hår som fetisch? Jag gillar faktiskt att bli exotiserad, som en revansch för mellanstadiet då alla ropade att det “brinner i prickigkorvfabriken”. Ännu härligare är det med folk som är besatta av fräknar. Då känner jag mig Anders Backlund riktigt dyrkad! (35) Helena

Naken ser jag ut som en provkarta från Schwarzkopf! Mitt hår är blont, mitt skägg är rött, armhåret vitt, brösthåret mörkblont och kukhåret likaså! Men eftersom skägget är det mest framträdande så är ju min identitet rödskäggig. Innan jag sparade ut det kunde jag inte ana att jag plötsligt skulle ingå i en målgrupp av rödhättor som folk raggade på. Anders

På högstadiet gick det en rödhårig kille i min klass. En gång följde jag efter honom in på toa och det var det jag fick syn på där som gjorde mig evigt besatt… Allt de säger om att rödhåriga har fått mer av Mother Nature stämmer. Det är en av anledningarna till min besatthet. Man vet vad man får.

Vem är din favoritginger?

Prins Harry såklart. Kom igen. Det tycker väl alla. Futcha Bitch (”29”)

Vad är det som är så sexigt med gingers? Gingers lyser som eldiga stjärnor i den grå massan. Så enkelt är det. Dessutom har många gingers upplevt ett utanförskap som fått dem att utveckla utstrålning och karisma. Lite som nördarnas revansch. Och det är attraktivt! Leila Tamaddon (30) Det där gyllene glittrande mot en blek hy, det är så vackert. Det vackraste på en rödhårig är håret i armhålan och röven! Stefan Ingvarsson (36)

Vad är ditt värsta gingerminne? Jo, det var så här: det hade varit en härlig kväll och jag hade mot alla odds fått ragg och fått ligga. När jag vaknar upp lyser det så starkt av sol in genom fönstret. Det är då det händer. Raggets röda könshår liksom glittrar. I grönt. Som om solljuset mot den blåvita gingerkroppen reflekterat mot det röda könshåret blev… grönt. Ja jag vet inte hur det gick till. Freakigt var det. Och jag som nästan hade blivit av med min gingerfobi. Blommade gingerfobin upp på nytt då? Nej, faktum är att gingerfobi är mest ett hjärnspöke. Det är inte så farligt som man tänker sig. Blir det riktigt illa kan man ju alltid släcka ljuset – i mörkret är alla katter grå. Men det konstigaste är väl att alla jag vill träffa numera är ginger. Ödets ironi, eller? Vad är kärnan i rött hår som man är fobisk mot? Jag tror det är främmande bara. En färgskala runt könet som man inte är van vid. Antagligen flera år av indoktrinering. Ett slags rasism alltså? (Inget svar) Anonym gingerfob (40):

Skådespelerskan Kim Anderzon (66) talar ut:

Man kan bli lyckad och folkkär som

Ginger!

Tror du att din hårfärg hjälpt dig i karriären, eller kanske rentav hindrat dig? Jag var rödhårig innan min karriär började och färgen har ju absolut inte varit fel! Jag var ganska ensam (i världen) om att vara rödhårig i slutet av 60-talet. Mitt hår har blivit mörkare rött med åren och jag har haft flyt i min karriär ändå. Vad tycker karlarna om en rödhårig dam då? Herregud, det kan du ju bara fråga dem...

Har du någon gång träffat en man som bara tycker om rödhåriga kvinnor? Inte rödhårig specifikt, men kvinnliga egenskaper som självgående, företagsam, kreativ, fantasifull är attraktiva för de flesta män som inte är rädda för starka kvinnor, vare sig de är blondiner eller rödhåriga! Vad gör rödhåriga speciella då? Väljer man att färga håret rött, så vill man säkert sticka ut ur den gråa massan och synas! Det var lättare förr, när vi inte var så många. Har du många frågor kvar? Du menar alltså att du inte är en naturlig rödtott? Naturlig och naturlig... Det röda håret är en naturlig del av mig!

Foto: Emelie Smeds 49


A – Anthony Monn gav oss de odödliga mästerverken Enigma (Give A Bit Of Mmh To Me) och Bad Girl (med LaToya). Synthpopen regerade i 80talets München och Monn blev flitigt anlitad som låtskrivare åt bland annat Amanda Lear och Fancy.

C

B – Hugo Ferdinand Boss var tjänstemannakostymernas kung. Han började sy kläder åt Hitlerjugend och gick sedan helt logiskt över till att ekipera all världens bankanställda.

– Rammstein vill ofta chockera med sina texter om pappor som våldtar sina döttrar, hermafroditer som har sex med sig själva och andra tyska samhällsproblem, men istället har de blivit en del av den tyska folksjälen. “Franska må vara kärlekens språk, men tyska är ilskans språk,” säger de själva.

E

D

– som i Dieter Bolan, den blonda falsettsjungande hjärnan bakom Modern Talking (Tysklands mest framgångsrika band någonsin). Missa inte hans tecknade självbiografi Dieter – Der Film på youtube som börjar med att hans pappas spermier mönstras av en sträng överste som lär dem att skrika: ”Kinder machen, Kinder machen…!” En insikt i tyskarnas syn på sex som ni inte bad om.

– Albert Einsteins briljanta teorier och spretiga frisyr har gjort honom till en av 1900-talets definitiva ikoner. Få vet att han dessutom var en kvinnokarl av gigantiska mått, älskade att snacka skit om kollegor och var en förkämpe för bögars och flators rättigheter.

F – Frank Farian knäppte den autenticitetsbesatta musikindustrin på näsan genom att outsourcea allt i ett band. När hans hemsnickrade band Boney M (där han sjöng alla manliga och kvinnliga röster) började slå blev han tvungen att hyra in västindiska dansare som kunde uppträda på tv. Han skulle sedan fullända konceptet med inhyrda frontpersoner när han startade supergruppen Milli Vanilli.

Tyska män från A-Ü

I förra numret av Mums fick ni reda på allt ni inte visste att ni ville veta om italienska divor. Den här gången ska vi kartlägga män. Inte vilka män som helst, utan den bratwurstätande Oktoberfest-firande sorten. Ja, just det – tyska män. Inga är väl riktigt som de. Stefan Ingvarsson ger oss en inblick i ämnet. Text: Stefan Ingvarsson Foto: Internet

J – Wolfgang Joop slog igenom med extravaganta pälsar, stentvättade jeans och sliskiga parfymer och poserade länge som lite av en udda fågel bland manliga modeskapare: en gift, preussisk familjefar. Sen struttade han ut ur garderoben, tappade kontrollen över sitt modemärke, slingade håret och lyfte sig bortom igenkännande.

50

I

– “It’s nice to be important, but it’s more important to be nice” – ett av många minnesvärda citat från Hans Peter Geerdes aka Baxxter, frontfiguren i Tysklands mest framgångsrika band någonsin: Scooter. De har legat topptio 23 gånger på Tysklandslistan med minnesvärda låtar som Move Your Ass, Hyper Hyper och Posse (I Need You On The Floor).

H

G – som i brunlockiga och trumpna Marian Gold (egentligen Hartwig Schierbaum) i Alphaville. Hans orangea overall i Forever Youngvideon var en höjdpunkt i tyskt 80-talsmode.

– som i Heino (Heinz Kramm), den blonderade och okrönta kungen av tysk schlager. Hits som Karamba, karacho, ein Whisky och Das Polenmädchen har gjort honom till ett obligatoriskt inslag när sydtyskarna firar fashing (tyskarnas namn på karneval).

K

L

– Kleist Casino var Klaus Nomis första artistnamn när han uppträdde med freakiga opera-arior på Västberlins bögklubbar. Sen flyttade han till New York och levde som sockerbagare i några år tills han skaffade sig geometriska axelvaddar och blev en legendarisk performancesensation. ”Yes, I’m a simple man, come now and take my hand…”

– Luktar illa. 15 000 europeiska kvinnor valde tyska män till kontinentens sämsta älskare i en undersökning. Anledning? De luktar illa. På andra och tredje plats kom engelsmän och svenskar.

P – Oliver Pocher är en tysk talk-show värd och komiker

som gjort sig mest känd genom att spotta på Mariah Carey under en intervju. Tysk tv bjuder inte på så många skandaler så några år senare väckte han krigsrubriker igen genom att förolämpa den tyska megastjärnan Sarah Connor. Varför Peter Siepen inte flyttade till Tyskland för att bli känd övergår all fattningsförmåga.

Q

– Quatsch är det tyska ordet för strunt. Och quatsch är det enda som finns att säga om tyska mäns flörtande. Det har skrivits oändligt mycket i ämnet, men sammanfattningsvis bör man veta detta: i straighta relationer bygger allt på de tyska kvinnornas företagsamma sexualitet. I relationer män emellan får man förlita sig på mörka labyrinter på sexklubbar där man automatiskt snubblar på i varandra.

R

– ”Rumpstek” hade kannibalen Armin Meiwes skrivit på påsarna med fryst människokött som han förvarade i frysen. Han hade lärt känna datateknikern Bernd Brandes på nätet och så småningom åt de upp Bernds penis tillsammans. Sedan började de stycka av honom undan för undan och bjuda vänner på middagar. Till slut tog Armin livet av sin älskare för att uppfylla hans innersta dröm: äta upp honom helt och hållet.

S

– Steve Holmes är en tysk porrskådis som är mest känd för att han kan suga av sig själv, vilket han bevisade med råge i den moderna klassikern Guys Who Suck Their Own Cocks. Annars är han mest ihågkommen för sina insatser i filmer som Euro Girls Never Say No, Nothing Butt Fun och Pappa Holmes’ Little Girls.

T

– Vita tigrar, zebramönstrade kavajer och svulstig Liberace-glamour gjorde trollkonstnärerna Siegfried Fischbacher och Roy Horn odödliga i Las Vegas tills en av tigrarna bet Roy och den tyska cirkusen fick lämna stan.

Ü

– Überiegen betyder överlägsen på tyska. Alla överlägset snygga tyskar av en viss grabbig sort blir förr eller senare rekryterade av det stora homoförlaget Bruno Gmünder som gjort sig kända för fotoböcker med hel- och halvnakna straighta män som gör saker ihop. ”Vi vill hjälpa bögar att hitta fram till böcker” säger de och verkar ha funnit metoden som funkar.

M – Manfred Alois Segieth (mer känd som Fancy) utvecklade i högsta hemlighet passionen för glittrig pop på sin bayerska klosterskola. Och tur var väl det för annars hade vi gått miste om hitsingeln Slice Me Nice som marscherade in på listorna över hela Europa 1984. Det här var decenniet när sminkade puggor som knycker på huvudet var sista skriket. Manfred skrev även musiken till vännerna Siegfried und Roy (se bokstaven T).

N – Neuschwanstein i alperna är alla Disney-slotts moder och byggdes av tidernas kanske galnaste tysk – Ludvig II av Bayern. Han hade inte fått umgås så mycket med andra pojkar, trots att han suktade efter det på många olika sätt, blev galen och trodde att han var hjälten i en Wagneropera tills hans undersåtar fick avsätta honom.

O

– Den oändliga historien av Michael Ende är flaggskeppet i tysk fantasy. Den sjukt påkostade filmatiseringen från 1984 har varit tongivande för tyska mäns klädstil, inredningsideal och formgivning. Förklaringen måste vara att varenda mobbad tysk grabb drömde om att få flyga sin väg på hunddraken Falkor till tonerna av filmens ledmotiv av Limahl…

51


St: Jacob

Text: Annina Rabe Illustration: Theodor Johansson

Om tidningen Mums hade ett skyddshelgon så nog vore det väl Jacob Dahlin? Annina Rabe minns mannen som egenhändigt smugglade in campkultur i folkhemmet, höjde glaset med ett “skål tamejfan” och dog i osynlighet.

Jacob

52

En vän och jag hittade nyligen en fascinerande hiskelig trofé på ett Myrorna i Stockholm. En hög skål innehållande fem champagneglas utan fot i olika grälla färger. Vi stirrade med skräckblandad förtjusning på den. Så sa min vän, kort och gott: – Jacob Dahlin-glas. Och jag förstod precis vad han menade. (Lycka är att ha en vän med vilken man kan utbyta Jacob Dahlin-referenser, bara så där lite när som helst, när det passar.) För er som inte är gamla nog att minnas Jacob Dahlins tv-program kan jag berätta att de där glasen i sin svulstiga åttiotalsdräkt hade passat perfekt in i dekoren till Jacobs stege. För att begripa hur revolutionerande detta var måste man försöka föreställa sig Sverige för trettio år sedan. Mitt i det mörkaste, dystraste, proggigaste DDR-Sverige (jag trodde verkligen aldrig att jag skulle använda det förfärliga uttrycket, men jag gör det nu i alla fall) med två tv-kanaler, kom plötsligt ett tv-program där sådana där glas hade passat hur bra som helst, ett program med glamour och Internationella stjärnor och tacky glitterinredning och champagne. Väldigt mycket champagne. Och värden för allt detta underbara var en härligt fjollig man med fönad frisyr och tröjor i grälla mönster. Ett intellektuellt och supersmart språkgeni med en stark passion för kultur i alla dess former, högt och lågt (fast de begreppen var förstås inte uppfunna då), opera och schlager och balett och divor. På den här tiden i Sverige var inte dessa begrepp synonyma med gaykultur. De var synonyma med Jacob Dahlin. Och Sverige var redo. Oj vad redo vi var, efter alla år av progg och präktighet. Men för oss som lyssnade på radio var Jacob Dahlin välkänd långt före 1985 när det första avsnittet av Jacobs stege sändes. Under hela det tidiga åttiotalet var onsdagkvällarna klockan 23 heliga stunder. Då sändes Jacobs radioprogram Galaxen, som fick en fläkt av dyr parfym och glamour att svepa genom våra kvalmiga tonårsrum. Jacob gav oss ögonblicksbilder från discoscenen och modevisningarna i New York och Paris, han rapporterade frätande bitskt och bitchigt från de svenska kändissocietetsfesterna och han låtsades kuttra i telefon

med Greta Garbo. När inte hans egen sidenslicka stämma hördes i radion spelade han musik: allt från Birgit Nilsson till Donna Summer. Jacob Dahlin smugglade in campkulturen i det svenska folkhemmet långt innan större delen av det var medveten om att den ens existerade. En av dem som satt och lyssnade på Galaxen i sitt flickrum under det tidiga 80-talet var journalisten Susanne Ljung. – Galaxen fick mig att känna att det fanns en större värld därute än den som fanns runtomkring mig. Jag intervjuade Jacob för Veckorevyn, och han tog mig under sina vingars beskydd.Vi började umgås och gå ut tillsammans. Jag vet inte vad han såg hos mig egentligen, men jag tror att han kände att han fick inblick i den yngre världen genom mig. Jacob Dahlin sammanförde Susanne Ljung med vännerna Täppas Fogelberg och Ana Martinez, och med dem var kärntruppen för tv-programmet Jacobs stege klar. – Jag vet inte hur han lyckades networka sig till att göra ett tvprogram, men det var väl för att radioprogrammen var så populära. Jacob visste precis vad han ville redan från början, oss andra ville han mest ha som bollplank, några att få sina idéer bekräftade av. Vi var en udda samling, och allt gjorde vi från scratch. Att programmet var banbrytade är Susanne Ljung säker på än idag. Något liknande hade aldrig gjorts i Sverige förut. – Han var först med det här med att blanda högt och lågt som idag är så utnött, men då hade man aldrig hört talas om det. Han kunde ha både disco och opera i samma program. Och succén var ett faktum. Svenska folket älskade jacob Dahlin, hans snällelaka humor och hans passion och hans sätt att i varje avsnitt skälmskt höja champagneglaset i rutan och säga sitt legendariska ”skål tamejfan”. Det var folklighet och subkultur i skön och sällan skådad förening. – Vi reste mycket tillsammans. Man kunde vara i Rom och sitta på någon piazza och fram kom folk och sa ”skål tamejfan”. Plötsligt insåg jag att vi är här med en svensk superstar. 53


Och oj vad Jacob njöt av det, han var mycket, mycket nöjd. Han såg ut som en katt som ätit sig mätt på grädde. På samma sätt njöt han av att vara mediastjärna i Stockholm. Utekvällarna var många och roliga, minns Susanne Ljung. – Vi brukade träffas i hans lägenhet på Östermalm och dricka Stolichnaya pepparvodka. Sedan ringde vi hemliga numret till taxi och åkte ner till Cafét. Där hölls det hov. Att det var just Stolly de drack var säkert ingen tillfällighet. En viktig del av Jacob Dahlin var hans stora kunskaper om Ryssland och den ryska kulturen, och han talade flytande ryska. Det avspeglade sig ofta i hans program, en återkommande gäst var t.ex. den ryska schlagerdivan Alla Pugatjova. En annan Michail Barysjnikov. Vid ett tillfälle gjorde han ett samarbetsprogram

Och en intervju blev det, en av Jacob Dahlins bästa. (Den finns för övrigt på SVT Minnen för den som vill se.) I sina intervjuer drog han sig knappast för att visa om han beundrade eller rent av dyrkade någon, och intervjun inleds med att Jacob med lysande ögon säger ”I LOVE YOU”. Och miss Ross smälter, som inför

Större delen av dem som tittade på Jacobs stege hade kort sagt ingen aning om att det han visade upp i mångt och mycket var en provkarta på klassisk bögkultur

en gullig kattunge. Av någon anledning kom Jacob Dahlin undan med den här typen av devota intervjuer, på ett sätt som väldigt få andra skulle göra. Kanske var det för att han var så uppenbart intelligent bakom allt det tossiga. – Han satte en ny standard för hur man kan göra tv-underhållning, ett slags smartness. Han var jäkligt proffsig, och han var extremt generös med sin kunskap. Jag tänker på hur mycket hans förhållningssätt har präglat mig; att aldrig slarva, alltid sträva efter nya kunskaper. Man kunde bli galen på hans självupptagenhet men samtidigt var han alltid så generös mot andra att man förlät det, säger Susanne Ljung. Trots att både Galaxen och Jacobs stege (och delvis också hans sista tv-program, Caramba med Annika Hagström) var så uppenbart gay i sin inriktning var det aldrig uttalat och nämndes aldrig. Det här var Sverige före Eva och Efva eller Jonas och Mark. Innan gaygalor och Pridefestivaler. Större delen av dem som tittade på Jacobs stege hade kort sagt ingen aning om att det han visade upp i mångt och mycket var en provkarTvå divor på en soffa - när La Dahlin mötte La Ross ta på klassisk bögkultur. Och själv kom han aldrig ut offentligt, inte ens då han blev ett av de första kända svenska aidsoffren. Sjukdomen tog 1991 hans liv. mellan Jacobs Stege och den ryska televisionen, och det säger något om hans förmåga att få som han ville att det över huvud – De som kunde koderna fattade, men större delen av Sverige taget gick att ordna. Om Sverige var svältfött på glamour under hade ingen aning. De tyckte bara att det var ett kul underhållnden här tiden var det knappast något i jämförelse med den forna ingsprogram, säger Susanne Ljung. Min mormor var t.ex. helt Sovjetunionen. övertygad om att Jacob och Annika Hagström var ett par. Man – Vi firade nyår hos Alla Pugatjova ett år. Hon bodde i en paradmåste komma ihåg att det var en annan era då. Det fanns ingen våning mitt i Moskva med rosa nylongardiner. Det var massor av Christer Björkman, inga homosexuella par som gifte sig. folk och serverades väldigt mycket mat, bland annat björnstek. Jacob Dahlin var heller aldrig intresserad av att sätta etikett Vi åt bara blinier och kaviar, vi tyckte allt annat var burkat och på sina program. De var ett uttryck för hans personlighet och konstigt. Efter ett tag förstod vi att hela den ryska artisteliten det han själv gillade, punkt slut. Han var alltid öppen med sin var där. Det dracks kopiösa mängder vodka, och vid tolvslaget homosexualitet, men han ville aldrig vara förgrundsgestalt för började alla mjaua på ett vansinnigt sätt – det var nämligen Katgayrörelsen, något han fick en del kritik för. tens år. – Hans inställning var bara ”jag är som jag är och det här är vad Jacob Dahlins övertalningsförmåga var legendarisk, liksom hans jag gillar”. Han var aldrig någon gayaktivist och även om han envishet. berättade ganska mycket om sina utlevande år i NewYork låg han – Han fick igenom helt omöjliga saker. När Diana Ross var i ganska lågt med sina killar, som för övrigt alltid var jättesnygga, Sverige var det bestämt att hon inte gav några intervjuer, men säger Susanne Ljung. han var besatt av att ha med henne, och till sist fick han sin vilja Möjligen kan detta ha med hans privata tragedi att göra. Jacob igenom. Hon krävde att hela logen på Hovet skulle vara klädd i Dahlins familj ville inte kännas vid vare sig hans homosexualitet forts. s. 78 vitt. eller hans mediakändisskap. 54

Penis fits vagina, brukar det heta. Men vissa kvinnor nöjer sig inte med att bara bli påsatta. Som Tone Schunnesson till exempel. På uppdrag av Mums gräver hon i sina fantasier om att penetrera och hittar en dold värld av villiga män på internet... Text: Tone Schunnesson Illustration: Nicklas Hultman

Långt innan jag började knulla med killar drömde jag om att vara den som fick fylla och tränga in. När min allra kåtaste högstadiekompis köpte en lösvagina som han tog med sig till fritidsgården för en show and tell, gick jag hem och onanerade till fantasin om att knulla plastfittan med en vibrator. Den manliga röven var så främmande och avlägsen att jag inte ens i mina egna sexfantasier kunde föreställa mig att få penetrera den. Med slutna ögon gnuggade jag mig istället varm till fantasin om att vara inuti en fleshlight. Ett antal år senare låg jag med killen som en morgon började puta med röven. Vi hånglade på hans säng och när jag placerade handen i hans ryggslut började han svanka. Han vred sig fram och tillbaka tills jag äntligen fattade, och förde in ett av mina fingrar i hans anus. På trettio sekunder kom han, men ingen av oss sa ett ord om vad som hade hänt. Efter den upplevelsen började han tyst, men aktivt, visa vart han ville att mina fingrar skulle vara: Mellan hans skinkor. Under ett långt förspel på fyllan, som gick ut på att han penetrerade mig med en dildo, tryckte han tillsist den vibrerande egna anal. När jag med handen försökte föra in den i honom frös han i sin rörelse och slog massagestaven ur min hand. Aldrig mer kom jag i närheten av röven. Ytterligare en tid senare utvecklades jag till den faghag jag är idag. Vägen dit har varit lång och jag började med misstaget större än något annat: Jag blev förälskad. Föremålet för min obesvarade kärlek var en bög från Madrid. Tätt bredvid varandra låg vi i min säng och delade ingående med oss av våra bästa sexuella upplevelser. Nätterna han somnade tidigare än mig fantiserade jag till ljudet av hans andetag om att få vara inuti honom. Även om jag varit dum nog att tillåta mig själv att bli förälskad, visste jag hur sexuellt ointressant jag var. För att

stilla min frustration skrev jag porrnoveller om hur jag avverkade män på löpande band, med min megakuk och kvinnlighet som främsta vapen. I ett platoniskt förhållande till en sydeuropeisk bög blir det snabbt svårt att finna inspiration till erotiska noveller, och jag började konsumera enorma mängder pornografi.

“Hur nyfiken jag än är på

den mystiska rumpan är jag inte villig att bjuda på pudding“

Min första tid som överaktiv porrfilmstittare var inte särskilt exklusiv: Jag kollade på allt. Med tiden, och i samband med att min bögcrusch växte sig starkare, blev jag mer kräsen. Oftare än innan blev det strap-ons och vid väl valda tillfällen trans. Inte för att det var den sortens porr som gjorde mig alldeles särskilt våt, men för att det närmsta jag kunde komma en ouppnåelig fantasi. Det spelar ingen roll att jag berättar för mina straighta killkompisar om snubbar som fått monstruösa orgasmer utan att deras egen kuk ens varit involverad. Hur mycket jag än lockar tar det tvärstopp. För att komma i kontakt med män som skulle kunna föreställa sig att ha mig i röven registrerar jag mig som tjej sugen på strap-ons på en sexsajt. Enligt de nästan tvåhundra mail som trillar in under mina första dagar finns det fler snubbar än vad jag kunde föreställa mig som är sugna på anal action. Jag vill bli masserad, kittlad och slickad precis som en kvinna /…/ och jag ger dig en behandling god nog åt en riktig man, med avsugning av din strap långt in i halsen /…/ Det hela avslutas med att du (försiktigt eftersom jag är rövoskuld) sätter på mig bakifrån med din strap tills jag inte klarar mer....

Jag kanske skulle passa som den slav och lydiga man ni söker. Jag är runt 65 år trevlig gentleman, visserligen gift /…/ Jag är en smygtransa som älskar rollen som slynslav. Gillar /…/ smisk, bindas, lyda förnedras, feminiserad och strapon såklart. /…/ Slickar gärna chokladpudding från er ljuvliga stjärt. En, för mig främmande, känsla tar över när jag öppnar breven som rasat in. Jag blir pryd. Alternativen jag erbjuds innehåller ofta mer bajs och våld än strap-on sex. Hur nyfiken jag än är på den mystiska rumpan är jag inte villig att bjuda på pudding. Istället vill jag få vara delaktig i något som är fysiskt nära, men på alla andra sätt avlägset. Ett knull är som allra bäst när jag uppslukas fullständigt av det och när det känns som om att han fyller hela mig, från hjässan ända ner till tårna. När jag vill smaka, bita, slicka varenda vrå och skrymsle. Och fastän jag tillgängliggör och öppnar hela min kropp för honom, och hans njutning, förvägras jag hans allra mest självklara hål. Allt jag önskar är möjligheten att dyka in i honom, precis som när han dyker in i mig och förvandlar mig till ett ändlöst, svart rymdhål. Killen som putade med röven är nu long gone och bögen från Madrid fick jag hångla med några veckor efter att jag skrivit klart min första porrnovell. Ett helt poänglöst hångel förstod jag när han senare förklarade för mig att han tyckte fitta smakade ungefär som Rhode Island-sås. Jag intalar mig själv att det inte är min förlust och i den eviga väntan på att någon gång kanske få försvinna in i min älskade man fortsätter jag hänga efter bögar och med slutna ögon onanera till drömmen om vaginor i silikon.
 

55


Foto:Peter Alendahl/Adamsky Styling: Martin Bergström/Agentbauer Sofia Lewandrowski/ www.sofialewandrowski.com Assistent: Pari Damani/Agentbauer Hår: Ali Pirzadeh/Linkdetails Assistent: Ignacio Alonso/Agentbauer Modeller: F’utcha Bitch, Jackie, Ryan Styles

56

57


58

59


60

61


Father

I have s inn e d. . .

Idag har det blivit ett stående skämt att katolska präster är allt annat än heliga. Men finns det någon sanning i det? Mums begav sig till Italien för att ta reda på mer. Där pratade vi med två killar som lärt känna katolska präster väldigt, väldigt väl... Berättat för: Petter Wallenberg Foto: F.Grythberg/RHEAD Fabio (30), Italien: För ett tag sedan hälsade jag på en kompis i Neapel. Självklart kunde jag inte låta bli att planera in en nätdejt samtidigt. Till min kompis sa jag att jag skulle ut och kolla på stan, när jag egentligen skulle träffa killen jag chattat med. I södra Italien är det väldigt varmt, så alla gamla gubbar sitter som mafiosos utanför husen och följer de förbipasserande med blicken, räknar bilar och väntar på att dagen ska ta slut. Hursomhelst så visste jag inte hur min dejt såg ut, eftersom han inte hade någon bild på sin profil. Vi bestämde träff utomhus och jag tänkte att jag kunde ju kolla in honom och om jag gillade honom, så kunde vi gå hem till honom och ha kul. Inget mer med det. Där bland alla stirrande pensionärer kom så en kille gående, i jeans och boots. Väldigt Brokeback Mountain. Bög. Det märkte man. Och han riktigt slukade mig med blicken, du vet – sög i sig det han såg. Jag var med ens säker på att det var han – min nätdejt. ”Hej” sade jag. Han stannade och tittade på mig. ”Hej...” ”Jag är Fabio.” ”Trevligt att träffas, Fabio.” Konversationen flöt inte på något vidare så jag tog kommandot, frågade hur hans dag varit hittills och föreslog att vi tog en drink någonstans. Han såg tveksam ut. ”Jag skulle verkligen vilja det, men jag måste gå...” Jag blev lite förorättad. Vad fan var det här? Här var killen som jag skulle träffa och han verkade vilja glida undan. Var han inte intresserad? ”Jag måste byta om. För jag ska hålla i mässan nu...” Jag rynkade på ögonbrynen. ”Va? Vilken mässa?” Han tittade försynt på mig. ”Jag måste gå... ” Jag fattade ingenting. Han log. ”Du får ursäkta mig, men församlingen väntar. Men jag skulle gärna vilja träffa dig igen...” Med det skyndade han iväg medan jag förvirrat stod kvar. I samma ögonblick fick jag ett sms. ”Jag är uppe på kullen. Kom hit.” Min nätdejt! Han var lite längre bort. Men... vem var då hunken jag just raggat på? Jag fortsatte uppför gatan, förbi gubbarna som satt och tittade. ”Du gillar bögprästen va?” Den där oigenomträngliga Neapeldialekten. Gubben var minst 80. Jag stannade och tittade på honom. Han log. ”Det där är prästen i vår kyrka. Han är recchione, eller hur?” Recchione – det där gamla uttrycket för bög. Fikus. En passiv fjolla. Ett sånt där glåpord som småpojkar ropade förr i tiden. Jag skyndade vidare. Där uppe på kullen väntade mycket riktigt någon. En riktigt oattraktiv varelse närmare bestämt. Tänk dig RuPaul utan smink. Och

62

han hade en sån där liten chihuahua som var så liten att den inte kunde andas ordentligt. Det lät som om den snarkade. Detta var alltså min nätdejt. Mitt leende frös. Efter några artighetsfraser ursäktade jag mig och förklarade att jag var ”tvungen att avboka vår träff, eftersom något tyvärr kommit upp”. Jag fick ur mig ett hejdå och vände om. Med raska steg letade jag upp kyrkan och bänkade mig bakom tanterna med radbanden. Jag hann precis till att mässan skulle börja...

Silfredo (27), Italien:

“Präster är inte så bra i sängen

När jag var 20 började jag chatta på nätet. Jag var ung och grön och fattade inte varför vissa hade så konstiga nicks, saker som ”Tro” och ”Devotion”. Sånt som skriker: präst. Jag menar, jag kunde ju inte ens föreställa mig att en katolsk präst kunde vara bög. Jag blev chockad. Men också fascinerad. Det är ju ett sånt tabu. Prästuniformer är ju lite heta dock... Så en dag träffade jag en av dem. Han bodde i Venedig, var kanske 34. Inte så snygg. Ok kropp, men lite av en nörd. Glasögon. Väldigt mycket präst. Jag blev ännu mer fascinerad. ”Du är väldigt snygg” sa han. Han var inte ful. Det var han inte. Och jag var utsvulten på sex. Så jag log förföriskt. ”Ska vi gå till dig?” Han nickade. Så lätt gick det. Han bodde i en paviljong intill katedralen. I olika salar satt enstaka präster och läste medan vi gick till hans rum för att ha sex. Ingen reagerade. Det var ett typiskt litet prästrum, med biblar, krucifix och en liten personlig toalett. Inget mer. Som ett kloster. Spartanskt men rent, marmorgolv och billiga trädörrar. En blandning av antikt och sjuttiotal. Antingen har präster dålig smak, eller så får de inte välja inredning själva. Det styrs väl från Rom. Han verkade lite spänd. Började sakta klä av sig. Jag minns att hans underkläder var allt annat än sexiga. Stora Y-frontkallingar à la 70-talet som gubbar brukar ha. Skulle man se dem på någon annan skulle man tycka att de var töntiga, men på honom funkade det på något sätt. De var del av hela grejen liksom. Att han var präst. Jag var lite chockad att det gick så lätt. Att han bara kunde ta hem någon och ha sex så där. Om jag skulle berätta det här för mina straighta kompisar skulle de tro att jag ljög. För dem är det ju helt omöjligt. Hela bilden av kyrkan är ju att den är helig och oskuldsfull. Senare fick jag reda på att det till och med finns grupper för katolska präster som är bögar. Men det är ju inte tillåtet. Inte alls. Om en präst inom den katolska kyrkan upptäcker att han är bög, eller syndfull på något annat sätt – kanske att han verkligen vill ha sex med en kvinna – då måste han prata med en överordnad, en biskop eller nåt sånt. Sedan får han vänta på deras beslut. De skulle ju inte hota med att bränna honom eller nåt sånt längre, men det skulle leda till att han blir förflyttad. Ombedd att byta post och sysslor och att leta inom sig, efter ett sätt att få slut på dessa tvivel. Kyrkan vill helt enkelt gömma dem. Så att ingen får reda på det och allt kan förnekas sedan. Men man ska ju ha tvivel. På allt. Jag gillar inte människor som är helt övertygade om att de har alla svaren. Vissa av de här prästerna älskar sina jobb. De vill bara ha sex och sen gå tillbaka till sina liv som präster. Det är bara sex. That´s it. De vill få det överstökat, kan inte riktigt slappna av. De är lite stela. Väldigt artiga. Ber om lov. ”Får jag röra dig?” När allt man vill är att de ska kasta sig över en. Det hela blir lite för försiktigt. Lite brittiskt liksom. Präster är inte så bra i sängen.
 63


nde legend:

2) är en leva (8 t ix Bl hn Jo n re ka lu ds är Sv

Den siste

Romantikern På mormors tid var han en ökänd svärdslukare som gjorde sex shows och spelade på den manliga hårdheten. Men inuti gömde sig en obotlig romantiker. Idag är John Blixt 82 år och bor ensam med sina dockor. Än har han inte gett upp hoppet om den stora kärleken.

Text: Marta Oldenburg Foto: Peter Alendahl / Adamsky Jag går uppför några stentrappor i ett hyreshus i Fruängen. Det luktar sopor och matos och ett ensamt hundskall hörs inifrån en dörr på andra våningen. Hitintills är allt alltså som vanligt i ett svenskt förortshus en tidig sommarkväll. Jag ringer på dörren där det står ”John Blixt” och två sekunder senare far den upp och likheten med allt vad svensk förort heter stannar tvärt. Faktiskt också likheten med allt annat jag sett i mitt liv. Oavsett plats. John står som en liten flugsnappare i svart kostym, svart basker och en vit scarf om halsen. Bakom honom därinne i mörkret tornar ett samesurium av skrot, maskiner och andra obeskrivbara saker. Ett stort svärd blänker till i skohyllan. Det luktar... speciellt. Han flinar. “Välkommen in i stugan!” John delar sitt hem med hundratals kvinnor. De är uppradade i bokhyllor, i fönstren, i soffor och på stolar. De hänger från taken och väller ut genom byrålådor. John älskar nämligen kvinnor. Det är därför ingen slump att han bosatt sig i Fruängen. “Ja, det här är Kajsa-Lisa” säger han och håller en liten blek ljushårig flicka i famnen. “Titta vilka runda ögon. Henne fick jag när jag köpte leverpastej i affären här nere. Det var ett erbjudande från 64

Scan. När man handlade pålägg fick man en docka på köpet så då passade jag på. 10 stycken blev det nog. Och här är Fräckis. Hon säger sådana fräcka saker som ingen annan vågar säga. Bort med händerna gubbstrutt, jag vet nog vad du tänker, din gris. Alla mina dockor har sin egen karaktär och sitt eget namn. Och sin egen dikt eller sång jag gjort åt dem. Jag har gjort över 800 egna melodier och massor av dikter.” “Åh min lilla blomma jag ser nog att du gråter” sjunger John och dansar fram till soffan med dockan i famnen. Där har han dukat fram wienerbröd och en kanellängd och jag som på hans begäran tagit med mig glögg går ut i köket för att hämta ett par glas. Det var lättare sagt än gjort. Det är inte bara dockor John omger sig med utan allt han hittar i olika containrar och på loppmarknader och det där med att diska - det gör han aldrig. Vi hittar till slut några glas under ett par vissnade hyacinter, blåser av blomjorden och skålar. “För rytmen” utbrister John och tömmer glaset. “Allt måste ha en rytm. Såsom havet och vinden. Om man inte har fantasi måste man forts. s. 78 omge sig med den.” 65


Mums manliga stilikoner รถver 65

Foto: Johannes Helje Styling: Goran Perkovic Modeller: Rolf, Bo, Rolf och Tommy 66

Tommy (71)

67


Rolf (70)

68

Rolf (70)

69


JD Samson (32):

Allstå, missförstå  mig inte, de där marscherna har såklart betytt mycket mer än alla white parties i Miami tillsammans, det verkar bara som att de ständigt funnits den här konflikten mellan party och politik i womens lib.

för “Min mustasch blir mörkare varje år som går!”

Jag tror att det finns konflikter i alla kategorier. Vi har blivit ett samhälle som arbetar mot sig självt, mot oss själva, subkategoriserande oss tills vi faller i bitar. Det finns många olika sorters feminister; män, kvinnor, barn. Människor som vill festa. Människor som vill marschera. Jag har inget emot någon av dem. Vi försöker väl alla leva våra drömmar och göra det vi tycker är intressant och viktigt. Självklart önskar jag att folk ville kämpa mer, men jag är lika skyldig som alla andra för att stanna för länge på festen. Även om jag fortfarande marscherar. För mig, när jag växte upp, var popmusik alltid en väg från tristessen, från vardagen, till andra, nya och bättre, världar - kan du relatera till det? Absolut. Jag brukade sitta i mitt sovrum och lyssna på klockradion tills jag somnade. Jag sjöng med utan att märka det och hörde min syster banka i väggen för att jag skulle vara tyst. Popmusiken tog mig till en ny plats. Och gör det fortfarande, även om jag nu är mer intresserad av popmusik som kan hjälpa människor att inse att det finns mer än kärlek. Det finns livet. Så meningen är att människan ska lämna sovrummet för att göra verklighet av eskapismen och leva drömmen?

JD Samson från superhippa bandet Le Tigre är nu aktuell med sitt nya projekt MEN. Men låt dig inte luras av namnet eller den söta pojkaktiga indie-manligheten - JD Samson är raktigenom flata och representerar enligt henne själv ett “nytt sexy”. För Mums räkning samtalar Kristoffer Poppius med JD om ansiktshår, sjuttiotalsporr och feminism.

If I can’t dance to it, it’s not my revolution”, sa anarkafeministen Emma Goldman, när hon råddes att lämna dansgolvet vid ett blött fackföreningsmöte i början av 1900-talet. JD Samson verkar ha ett liknande manifest. Efter att ha blandat politik och party med rriot girl-pionjärerna Le Tigre, arrangerat ”dykes can dance”protester i barer på Manhattan som borgmästare Giuliani dragit in danstillstånden för och gjort ett antal kalendrar med fotografier av sig själv i oilka butch-utstyrslar för varje månad, tar hon nu – i nya konstellationen Men - över världen med gör-det-självestetik och texter om att byta position i sängen till ett Pet Shop Boys-beat. Mums fick en mejlintervju mitt under deras brinnande europaturné tidigare i vår. Det finns en arty sida av det här bandet, eller ska jag säga projektet: ni verkar ha högre ambitioner än att rock the house? Det är väldigt sant. Vi vill rock the house på ett sätt som får dig att reflektera. Folk kan stå  och stirra. Folk kan bli gripna. Men vad vi verkligen vill är att koppla ihop dansmusikvärlden med känslor och abstrakt konst för att skapa ett nytt sound och ett nytt rum för människor att existera i med sin politik och med sina fysiska kroppar. 70

Text: Kristoffer Poppius Foto: Bek Andersen

Jag vill inte ge människor ett utopia. Det är inte mitt jobb. Men jag vill få dem att tänka, ok, så de här typerna skapar ett moment här och nu. Och jag vill skapa mitt eget utopia. Jag vill förändra mitt liv. Jag vill att människor ska minnas vad vi har. Var vi kommer ifrån. Vad vi behöver förändra. Och jag vill att andedräkten i rummet ska vara gay - var än vi än är. Vi har makten. Och det slutar inte när konserten är över? Det börjar snarare där?

Det låter lite som den vackra drömmen om sjuttiotalets gaydisco, pre-aids? Om att ta makten över sina - tidigare kontrollerade och förtryckta - kroppar och frigöra sig med hjälp av ett beat och body building och hylla det hela på dansgolvet... Jo, på många sätt så är det ju hela den grejen igen. Jag tvekar lite inför att säga det, men jag är lika nostalgisk som alla andra. Men vi dansar i 2010. Det är nytt. Och det minsta vi gör är i alla fall att skapa en show som får folk att faktiskt vilja lämna sina hem och sina datorer och lyssna med rörelse. Då sågs ju dansmusik i allmänhet och disco i synnerhet som något ytligt och kommersiellt, till skillnad från punk eller folksångare med riktiga instrument. Finns det paralleller idag – och tycker du att den lesbiska kulturens dåliga samvete för att ha kul istället för att marschera börjar försvinna? Det är intressant. Jag är ständigt frustrerad i kampen för att finna ett utopia. Min agenda handlade ju om detta, att leta efter ett lesbiskt utopia, men jag kan känna att vi ibland bara vadar omkring i drömmarna istället för att göra verklighet av dem. När man arbetar inom popens tillrättalagda struktur är det såklart extra viktigt att ha ett koncept som ligger nära punk. Min vision är väl att använda mig av en mjuk pop- och discokänsla som låter bra på hög volym på en klubb, men att inkorporera viktiga punkelement som råa gitarrer, galna icke-traditionella röster, utmanande texter och oväntade samplingar. Jag antar att jag vill släppa taget om den där punk/disko-polariteten en gång för alla. Vi blandar. Marschen är inkluderad i dansen.

Ja, jag tror att det är starten, eller egentligen återinförandet, på denna känsla av kraft. Jag försöker inte vara människors katalysator, jag vill bara vara ett ljus i mörkret för de som saknar självförtroende eller de som inte har ett stöttande team bakom ryggen. En känd bög här i Sverige sa en gång att ”riktiga bögar skaffar inte barn”. Jag tycker att det finns en poäng i det, men det är komplicerat. Kanske skulle barn innebära slutet av gaykulturen, som vi känner den? Men kanske det är ok? Kanske behöver vi den inte längre? Eller kanske ingen vill ha den ändå? Kanske behöver vi den inte längre? Kanske alla vill gifta sig, skaffa barn, en liten hund och bo I Hammarby sjöstad? Åh, jag vet inte, vad tycker du? Jag håller inte med att riktiga bögar inte skaffar barn. Eller, det beror på vad ”riktiga bögar” är. Jag tycker det är väldigt viktigt för människor att växa. Och då menar jag inte nödvändigtvis att växa upp, men ibland menar jag det. Folk frågar varför min musik är mer producerad nu än förut. Svaret är att jag har vuxit. Jag är fortfarande punk det kommer aldrig att ändras. Om jag får barn så är jag fortfarande gay, jag har bara vuxit. Och kanske växer jag inte som andra utan på ett eget sätt. På det sättet som mina förhållanden byggt mitt liv. Vad är gaykultur anyway? Jag tycker att det innehåller så mycket mer än knulla, dansa och ta droger. Det är konst. Det är vetenskap. Det är musik. Det är dans. Eller kanske är det en dans. Och den dansen är full av olikhet och avvikelse. Full av människor som växer ihop till en familj. Och full av människor som växer ihop till en fest. Eller båda. De är inte ömsesidigt exklusiva.

Tillbaka till sovrummet: Popstjärnor, riktiga, som Bowie, Boy George eller Grace Jones, var alltid en stor källa till inspiration för mig, med deras större-än-livet personas, att de vågade vara annorlunda. Hur ser du på dig själv, ”JD Samson”, i musikindustrinkontexten? Är din image och look - ditt uttryck - en nödvändig del av Men? Hmm. Jag har aldrig betraktat mig själv på popstjärnanivå. Särskilt inte bredvid Boy George eller Grace Jones. Men jag hoppas att min konst påverkar människor från alla olika åldrar och subkulturer på samma sätt som deras konst har. Jag vill säga något på riktigt och få dem att tänka. Jag vill få dem att dansa och skapa  något nytt. Ett rum för en ny gemenskap. Ett klokt rum. Och jag vill att alla ska vara vackra. Jag är sentimental. Jag är inte rädd för känslor. Men är ett projekt fyllt av JD Samson och oundvikligen kommer det att vara på riktigt. Är det konstigt för dig att prata om dig själv och dina fysiska attribut? Folk som frågar om din mustasch, eller om du tar hormoner (gör du?)? Alltså, jag tycker att allt det där är superintressant, men det kan ju såklart också vara rätt privat? Jag tänker inte att mina fysiska attribut är annorlunda eller gör mig till den jag är. Samtidigt tror jag att de flesta känner till mig tack vare dem. Nej, jag tar inte hormoner. Jag brukar säga att jag gått igenom en ”Obefläckad övergång”. Min mustasch blir mörkare för varje år och jag är bara den jag är. Min kropp verkar följa med. Jag lever som mig själv, folk får tro vad de vill, och jag bryr mig faktiskt intre. Jag är lycklig för att jag är jag och för att människor har omfamnat mig med värme och för att min fysiska kropp varit ett sätt att hjälpa människor att växa och öppna upp sig själva till världen. Känner du dig som en sexsymbol? Jag känner mig som att folk tycker/tror att jag är en sexsymbol. Jag är 31 och blir äldre för varje dag som går. Jag representerar vad som var ett nytt sexy. Nu finns det ett ännu nyare sexy och jag är glad att jag har lämnat över stafettpinnen.  Jag tycker hormoner är coolt, det är liksom så modernt att (åter-) skapa sig själv. Jag är extremt fascinerad av kvinnliga body builders, hur de ser på sig själva. Och hur deras pojkvänner ser på dem, när de har sex? Det är så queer; de är så feminina med sin make-up och permanent och sina långa naglar, samtidigt som de är hypermaskulina och säkerligen straighta. Men androgynitet verkar ju annars vara provocerande, oroande för den normala ordningen. Jag såg att du hade en bild på Caster Semeneya på din Twitter-sida? Jag häpnar av den moderna världen. Längderna folk går för att hitta sig själva i nya kroppar. Oavsett om det handlar om att amputera ett ben eller skaffa en tatuering så lever vi i en ny värld där kroppsmodifikation och identitetspolitik har nått helt nya höjder. Vi kan inte slåss mot det längre, om vi nu skulle vilja det. Det finns skönhet i den där drömmen som blir sann för människor. Och jag accepterar den förändringen till fullo. Caster Semeneya är en vacker person. Världen har belagt henne med skam. Jag vill ge henne styrka. På tal om ansiktshår - är det verkligen ok på män? Det är en mask, vi har den alla.

forts. s. 79 71


Vanliga tidningar skriver först och illustrerar sen, men eftersom vi inte är en vanlig tidning gör vi tvärtom. Den här gången gav Mums en bild som Ester Finnström (9) ritat till Eli Levén (26). Han fick skriva fritt utifrån den. Illustration: Ester Finnström Text: Eli Levén

J

ag står framför fönstret och sträcker mina lena och hårda armar uppåt. Den alltför varma sommarens vind känns som kåda över mina hårlösa överkropp när den blåser in i rummet som jag delar med min bror. Det doftar av skogen. Vi, jag, min bror och min mamma, bor högst upp i en backe i ett tegelhus med tallgrenar som hela tiden är över oss. Och du är ovanför mig. Jag tar på mig en stor vit t-shirt och mamma ropar att det är mat. Vi äter stekt falukorv och makaroner. Min bror äter upp snabbt och går ut på asfalten igen. Mamma vill veta vem du är: - Vem är den där mannen som bor två våningar upp? Det är min kompis svarar jag. Jag har fått komma upp till dig flera gånger nu och se ditt hem, titta på dina böcker.Tapeten i tamburen är gul med papegojor på. Du har en hund som springer kring mina ben och slickar med sin lilla tunga. Du har en uppstoppad fågel i köket och på kylskåpet sitter vykort. De föreställer svartvita bilder av pojkar, tagna för länge sen, de har kransar på huvudet och ser smutsiga ut. De lutar sig emot varandra som mot dörrposter, de är nästan nakna. -Var är de någonstans? I Italien, säger du och ler inuti ditt stora röda skägg ovanför mig. Du är nästan dubbelt så stor som mig. Dina rödbruna armar pressar mot din vita tröja av tjock, sträv bomull. Du har avklippta jeansshorts med många veck. Du ler och jag vill att du ska komma in i mitt ansikte. Vi äter tårta under tystnad. När vi har ätit klart så diskar du och jag nuddar med min näsa på din rygg. Mina nakna fötter är kalla mot stengolvet när jag går ner igen och jag går inte till mina vänner som är i skogen bredvid vårat hus, jag lägger mig på min säng. Med fönstret öppet så drömmer jag det igen. Jag drömmer att vi är flera som drömmer samma sak, jag drömmer om dig: Det är gryning och jag går ner i källaren i det tomma fuktiga cykelrummet. Det är knäpptyst. Jag ser en kille sitta där på en

72

pinnstol och han dinglar med benen. Hans kropp är tunn och han är väldigt söt. Hans gröna pastellfärgade tröja får mig att tänka på glass. Så kommer du. In från andra sidan rummet. Du har en svart låda i handen. Du är finklädd och har en röd- och svartrutig skjorta på dig, ärmarna är uppkavlade så ditt blonda lockiga armhår syns. Du hukar och sätter dig vid hans nakna fötter och öppnar asken. Medan du gör det så kommer ytterligare fem män in. De ställer sig bakom dig och tittar på dig och honom. De ser ut som dig, som om ni kom från samma ställe, håriga ansikten, ben och armar. Grova, stängda, stora. De tittar hungrigt på er. Ur asken tar du fram en helt ny sko, jag känner doften av nytt. Den är röd, den har röda skosnören och vita ränder på sidan. Jag ser hur du håller hans fot i din stora hand. Så sätter du på honom skon. När hälen glider med lite motstånd ner i skon förväntar jag mig att det ska låta som en fot som sätts i gyttja. Den passar perfekt, omsluter hans fot. Sen gör du samma med andra skon. Skosnörena hänger oknutna, en bit ovanför golvet. - Ska jag knyta också? Han nickar när du frågar. Du drar åt hans skosnören, ganska hårt och knyter en prydlig rosett på båda skorna. Jag andas lukten av nya skor i min näsa och blandar lukten av er, där i rummet, innan jag vänder mig om och går upp igen. Jag ligger på min säng och drömmer det igen och igen. Jag drömmer att vi är andra, tusen andra, tusen fler som jag, vi drömmer samma sak, en armé av oss drömmer hårt på våra sängar, marscherar genom dagarna för att sen drömma, drömma samma sak på olika sätt. Min mamma säger att vi ska hälsa på dig. Vi går upp två trappor och ringer på den bruna dörren. Hon har vita sandaler. Du öppnar med läsglasögon på dig, ett vitt linne och långa vita byxor. Det luktar nytvättat när jag kramar dig.Vi sätter oss i köket alla tre och dricker cola. Ett korsord ligger framme. Vi pratar om sommaren, att den är så varm. Du får mamma att skratta flera gånger. När vi går därifrån så stryker jag över dina vykort och de svartvita pojkarna stirrar på mig, längtande ut ur bilden med trötta ögon från länge sen.


73


Johan Svenson (34), kreatör:

Foto och kreation: Johan Svenson/LUNDLUND

Vad är motsatsen till en riktig man? Det måste ju vara en fjolla. Men vad är egentligen en fjolla? Mums skickade ordet “Fjollan” till tre väldigt olika personer och bad om just deras tolkning... Tiina Rosenberg (52), genusvetare: Jag beundrar författaren Wayne Koestenbaum på avstånd. Jag har i många år velat skriva ett beundrarbrev till honom, men inte vågat. På bild ser Wayne ut som en preppykille med en liten anstrykning av heritagestil från den amerikanska östkusten. Alltså en välklädd gentlemannafjolla från New York som skulle kunna platsa i Tom Fords filmatisering av Christopher Isherwoods A Single Man. Men all min kunskap om kandelaberfjollor säger att det mesta är fejk. Snyggt uppstajlat, men likväl inte äkta överklass. Det brukar handla om arbetargrabbar som under hela sin uppväxt längtat efter skönhet, mode, konst, opera och antikviteter. Så småningom utvecklar de en fantastiskt genomförd klassmaskerad som skulle vara fulländad om det inte vore för fjolligheten. När känslorna tar över börjar också armleden vispa på det där härliga sättet som gör mig extatisk. I stället för att försöka närma migWayne har jag slukat hans böcker. Han försvarar fjolligheten som ett genus med ett alldeles eget sätt att röra sig genom världen.Wayne talar med den fjollintellektuellas röst. Han förklarar och lär ut ord till den som saknar dem. Wayne klargör att slangordet ”queen” är ett vanärans genus därför att feminina män uppfattas som vilsegångna och patetiska stackare. Fjollighet har enligtWayne fungerat som en sköld mot kränkningar. Fjollan låtsas vara oberörd av förolämpningar eftersom han är så van vid hån. Det fungerar ungefär på samma sätt som när divor som inte blivit berömda eller passerat bäst-före-datum låtsas vara stjärnor. Det är en sorgeprocess genom identifikation. Fjollan imiterar det han önskar världen kunde förstå. Men det är inte alltid världen förstår. Wayne är inte ironisk på det tröttsamt negativa sätt som många förväxlar med ett kritiskt sinnelag. Wayne förstår femininiteten, både sin egen och de kvinnors han skriver om.Waynes beskrivning 74

av divan i The Queen’s Throat och Jackie O:s ansikte, leende, frisyr och solglasögon i Jackie Under My Skin tillhör det bästa inom den queerlitterära genren. När han redogör för Maria Callas profil eller för den vindpust som rör till Jackies hjälmliknande frisyr är han insiktsfullt beundrande. Ingen kvinna har någonsin kunnat förklara den symboliska betydelsen av Maria Callas röst eller Jackie O:s skarf på det sättet som Wayne kan. Han har ett öga för olyckliga, men uttrycksfulla kvinnor. Wayne skildrar dem med en innerlig känsla som i den heterosexuella världen kallas kärlek. Wayne tar inte avstånd från femininiteten – varken sin egen eller Jackies. Han analyserar både den manliga och kvinnliga femininiteten genom att sätta ord på den. Wayne vet ordens värde. Han vet att det inte går att förstöra upplevelsen och njutningen genom analys. Tvärtom. Femininiteten hos kvinnor och män framstår i Waynes värld som något att vara förbryllad över. Som när tidningen Variety en gång i tiden hade rubriken JACKIE IS UNDISPUTED TOP FEMME IN THE WORLD. Då drar både Wayne och jag en smula på munnen och konstaterar att självklart är Jackie the top och resten av världen the bottom i ett S/M-drama där hon bestämmer. Det är vad femmes och queens gör. Sådant förstår sig Wayne på och kan förklara. Är det något mer vi behöver veta?

Fjollan imiterar det han önskar världen kunde förstå

Johan Hilton, (33) journalist: Fjollan är den rödhåriga pojken längst fram i bänkraden på högstadiet som de andra ungarna spottar tuggade papperskulor på. Den som ”undanbedes” när bögar nätdejtar, den vars kroppsspråk – en vrickad handled – får utgöra symbol för alla avvikande freaks, den vars dionysiska närvaro det ockas och ackas över på insändarsidor, i fikarummen och bland surpruttande svennepuggor. Fjollan är bögarnas svarta får, den lite för högljudda och silikonläppade frånskilda mostern som dyker upp halvpackad på familjetillställningar, den nykursade singelfarbrorn som ingen orkar ringa längre. Den feta gubben som oblygt visar upp sin runda kropp i duschen på badhuset och inte ens har vett att skämmas. Ibland undrar jag hur fjollan orkar. Men äsch, det är att oroa sig helt i onödan. Fjollan klarar sig alltid, det ligger i hans bedrägliga underläges natur, i hans rosaglittriga dna-spiral av stål. En fjolla borstar, efter varje attack från klasskompisarna, demonstrativt av sig de tuggade papperskulorna som fastnat i den omsorgsfullt fixade frippan och viftar vidare med den brutna handleden.

En riktig fjolla skäms inte och skulle aldrig heller göra det. Han vet att han bara är den ornamenterade handspegeln som varje gång han visar sig ute i homosammanhang riktas mot det pappersspottande bögkollektivet och konfronterar det med bilden av vad det innerst inne redan vet om sig självt: det här är VAD du är i din heterofila omgivnings ögon, det är så här du E G E N TLIGEN ser ut, det här är ditt öde och det undkommer du aldrig, aldrig, aldrig. Ingen assimilering, inga reinfeldtska bedyranden om vikten av homofila äktenskap i kyrkan, inga QX-intervjuer med heterosexuella schlagerstjärnor som berättar om alla sina härliga bögvänner, inga rickymartinska utkomster efter ett helt liv i glasgarderoben, inga parader genom Stockholms innerstad förändrar det enkla, deprimerande och oföränderliga faktum som står skrivet i ögonen på det där

Fjollan är bögarnas svarta får

välmejkade ansiktet i spegelbilden. Vi BLIR aldrig som dem. Vi BLIR aldrig accepterade fullt ut, hur mycket vi än runkar upp vår maskulinitet på gym. De. Vill. Helt. Enkelt. Inte. Ha. Oss. Aldrig, punkt slut. Det vet en riktig fjolla. Och en riktig fjolla vet att den insikten kostar. En riktig fjolla kan rabbla namn som Oscar Wilde, Truman Capote, Tennessee Williams, Rainer Werner Fassbinder, Bengt Martin och, såklart, Georgette, Sally Bowles och Blanche DuBois i sömnen. En fjolla kan alla repliker i Sweet bird of youth utantill och identifierar sig med Geraldine Page ända fram till slutet då de speglar sig i Paul Newman. Och det är därför fjollors fnitter ekar mellan väggarna så fort de går ut och festar. Så högt och gällt kan nämligen bara någon som promenerat vid avgrunderna i både heterooch homolandskapen skratta. Och om du då, fjolla, ser en avundsjukt blängande bög i ett hörn i baren där du är så kan det vara jag. För: Fjolla! Jag blir så glad när jag ser dig. Jag blir så himla, himla glad när jag ser dig. Och jag kan också Sweet bird of youth utantill. Jag är precis som du. 75


“Den vilda jakten på mannen” forts fr s 25

“Den svenska syndens gudfader” forts fr s 27

Det är en säregen mix av mallighet och underläge. Här kom jag in med ”man skulle aldrig kunna tro” och kände mig som en panelhöna.

Senare fick jag veta att Hughes led av svår bacillskräck. Han vågade inte ta i pengar. Han hade alltid med sig en kille som betalade åt honom. Du funderade aldrig på att flytta till Hollywood? – Nej, det var inte så spännande och glamouröst som jag hade förväntat mig. De flesta gick hem klockan nio på kvällen eftersom de skulle stiga upp klockan fyra nästa morgon och sminka sig. Nattlivet var inget att tala om. Men jag gick faktiskt ut en del med Dorothy Parker och hennes gäng där Ingo Preminger ingick. Hon var som majorskan på Ekeby med massor av kavaljerer. Hon var mycket rolig. Och levde på sarkasmer. Men jag gjorde en blunder när vi träffades och jag frågade den unge mannen vid hennes sida om han var Dorothys son. Det var förstås hennes älskare.  En brevpress i mässing, formad som en örn, står på Inge Ivarsons skrivbord. Där har han också en radio, en adressbok och ett förstoringsglas som han plockar upp när han ska visa mig de inramade fotografierna på fönsterbrädan. Några av dem föreställer Inges tre döttrar från hans två första äktenskap. På ett svartvitt fotografi syns en liten pojke i snickarbyxor som liknar honom själv. En annan bild visar skådespelerskan Mona Månsson, Inges tredje fru som han träffade under inspelningen av den erotiska komedin ”Kyrkoherden” 1969. Han gifte sig med den mörkögda skönheten (”Cornelis Vreeswijk sa till mig att han aldrig sett vackrare ögon än Monas”) samma år. De levde lyckliga tills hon omkom i en bilolycka 2000. Några barn fick de inte tillsammans eftersom Inge blivit steril i samband med en ostronförgiftning. – Det var på nyårsafton 1956, minns han. Jag insjuknade efter att ha ätit ostronen på Sturehof. Jourläkaren var någon sorts kandidat som inte fattade att jag fått gulsot. Först trodde han att det var lunginflammation. Sedan blindtarmen. Den jäveln dödade mig nästan med fel medicinering. Jag låg till sängs i tre månader. När började du producera lättklädda filmer? – Vi tänkte inte så mycket på att det skulle vara lättklätt. Den första var nog ���Eva den utstötta” från 1969 med Solveig Andersson i huvudrollen. Hon hade vansinnigt vacker kropp. Precis som ”Hon dansade en sommar”, där Ulla Jacobsson visade ett bröst, gick ”Eva den utstötta” bra utomlands där nakenscenerna klipptes bort. ”Kärlekens språk” blev också en succé i pryda länder där allt sex censurerades. Det var ämnet som lockade. Varför gjorde du en sexualupplysningsfilm? – Jag fick en förfrågan från en tysk distributör redan på femtiotalet. Jag avböjde det samarbetet men började läsa böcker i ämnet och följde med i debatten. Till slut tog jag upp det med regissören Torgny Wickman som var oerhört intresserad av sex. Det var jag också men inte lika mycket som Torgny. Han skrev ett utkast där sexscener varvades med diskussioner. Jag hade kontakt med Phyllis och Eberhard Kronhausen, ett gift par från Förenta staterna som föreläste om sexualkunskap över hela världen. Torgny bjöd hem dem till sin villa i Saltsjöbaden. Vi hade en trevlig middag och drack en del. Sedan visade det sig att herrskapet Kronhausen var väldigt intresserade av gruppsex. De initierade lite övningar men jag stack därifrån trots att jag var ungkarl just då. Torgny hade visserligen två engelska aupairflickor som var mer intressanta ur min synvinkel än fru Kronhausen men de var inte hemma. Makarna Kronhausen nämns i klippet från ”Mera ur kärlekens språk” som visas i ”Taxi driver”. – Ja, men vi tordes inte samarbeta med dem. De var lika intresserade av pornografi som av sexualupplysning och vi ville göra en seriös film. I stället tog vi kontakt med Inge och Sten som hade en frågespalt i Expressen. Vi fick också sexologen Maj-Briht Bergström-Walan och docent Sture Cullhed, dåtidens främste gynekolog, att medverka i filmen. Cullhed var duktig. Men så djupt religiös att han inte ville medverka i något som var falskt eller förljuget. Därför krävde han att sexscenerna skulle vara riktiga. Jag förklarade att det var enklare att

Det bästa med S. var att han aldrig var politisk kring det hela. Och det var också därför han var den ultimata ”man skulle aldrig kunna tro”-killen. När bögar politiserar den naturliga manligheten under parollen strejt-acting eller mansidentiferad skriver de också ur sig ur ”man skulle aldrig kunna tro”-facket. Jag känner hur galen jag låter när jag skriver det här, men det är både något vi sällan snackar om och något som de flesta bögar hänger sig åt på något sätt – ett nagelfarande av varandras manlighet. Egentligen är det exakt samma sak för strejta män, nagelfarandet är universellt, bara det att de båda gruppernas grindvakter fungerar på olika sätt. För medan bögarnas gatekeepers ständigt letar efter tecken på puggan i den homosexuella mannen – bevisen så att säga på att han är bög – är de strejtas grindvakter mer att likna vid poliser som ser till att de som tillhör gruppen håller sig inom dess regler. I grunden är dock målet detsamma: att hålla gruppen heterosexuella män och homosexuella män så åtskilda som möjligt. Eftersom bögar är de som har mest att förlora på att hålla strejta män och bögar separerade är det underligt att de (inklusive jag själv) ägnar sig åt det med så stor nit. 70-talets kloner var en reaktion på detta, ett slags erövrande av den hårda maskuliniteten för att visa att den inte enbart tillhörde de strejta männen. Dagens strejtactingbögar står egentligen för samma strategi, liksom björnarna. Men även om de närmar sig heterosexuella mäns område utmanar de inte själva grunden för manligheten utan upprepar bara de manliga uppfostringsritualerna där det kvinnliga ska undvikas till varje pris. Just idén om att strejt-acting eller bögbjörn skulle vara en naturlig identitet är också det mest provocerande i mina ögon. Bögar må tro att de återvänder till sin äkta personlighet när de försöker återskapa den ”naturliga” person de var i tonåren, innan de anammade en bögidentitet. Men i verkligheten kallas det selektiv glömska. Tonårskillars maskulinitet är knappast naturlig även om bögkulturen dryper av teorier om oförstörda pojkar och deras okontrollerade sexualitet och okonstlade grabbighet. Det är ju just i tonåren som gruppdynamiken på allvar börjar se till att slipa bort alla tecken på kvinnlighet och bögighet. Ingen är så rädd för feminitet som en 16årig kille eftersom det innebär samma sak för honom som för bögen som är i garderoben. Men hur hanterar man själva grunden till problemet – manligheten? Inget jag kan göra kan ta ifrån manligheten dess air av heterosexualitet, men allt som jag gör kan på något sätt vara en del i att bekräfta att en riktig man också är strejt. Får jag tända på en kille som är grabbig eller måste jag bara attraheras av fjolliga killar? Det vore väl bara en omvänd övervakning? Eller är det just det som behövs, ett slags sexuell kvotering där jag måste blanda och aldrig får hålla mig till en typ? Efter S. var jag helt ointresserad av ”man skulle aldrig kunna tro”män, skadad som jag var av ett dåligt förhållande. Men ett par år senare var ”man skulle aldrig kunna tro” tillbaka med full kraft. Den enda skillnaden nu var att jag blev glad för det lilla jag kunde få. När det visade sig att min pojkvän var en gigantisk Cher-fan tackade jag därför nästan Gud. Det fanns en pugga i honom trots allt. För varken bögigheten eller manligheten eller heterosexualiteten är så solid och monolitisk som vi vill tro. När man tittar närmare är ingen av oss stereotyper eller idealmän. Drugan kan fixa avloppet och lagerarbetaren älskar Sex and the city. Det ligger i bådas intresse att frigöra sig från arketypen. Hur det ska gå till har jag däremot ingen aning om. 
 76

iscensätta samlag men Cullhed vägrade. Av religiösa skäl. Vilken kyrka kräver att sexscener på film ska vara riktiga? – Ingen aning. Jag tror att han var pingstvän. När det blev känt att ”Kärlekens språk” innehöll ett autentiskt samlag tog det hus i helvete. Censurchefen Erik Skoglund skällde ut mig personligen. ”Om herr Ivarson fick till uppgift att lära svenska folket skita skulle man få se hur det rinner och forsar fram”, sa han. Till och med jag baxnade för den beskrivningen. Vi skildes åt under ömsesidiga okvädningsord. Filmen förbjöds men vi överklagade och den släpptes utan klipp. Censurchefen blev så ursinnig att han tog semester. Cliff Richard lär också ha blivit arg. – Han fick 30 000 personer att demonstrera i London. Vilket förstås var utmärkt reklam. Jag brukar säga att Cliff Richard ledde en biljettkö till biograferna. Protesterna i Australien ledde till att en miljon såg filmen där nere. Dessvärre blev ”Kärlekens språk” beslagtagen av tullen i USA. Använde ni uttrycket ”Swedish sin” i marknadsföringen? – Nej, det uttrycket kom sig av att svensk film gick lite över gränsen för det normala i andra länder. Då drog folk slutsatsen att vi var promiskuösa. Men det var förstås inte sant. Jag bidrog till den myten en gång när jag talade i telefon med en brittisk filmdistributör. Han berättade om en ny indisk film som var tre-fyra timmar lång. Jag sa att en så lång film bara skulle funka i Sverige om man hade en paus, en ”intermission”, i mitten. Dessvärre råkade jag säga ”intercourse” i stället. Jag hade använt det ordet så mycket under arbetet med ”Kärlekens språk”. Året därpå i Cannes hörde jag britter tala om att svenskarna bara kunde se långa filmer om det var ett samlag i mitten. ”Mera ur kärlekens språk” tar upp homosexualitet. Hur kontroversiellt var det? – Homosexualitet betraktades som en sjukdom ända fram till 1979. När jag växte upp var det olagligt. Men det brydde man sig inte om. Många av mina vänner var homosexuella. Jag tror inte att de kände något obehag. De gjorde som exempelvis Karl Gerhard, gifte sig och skaffade barn så att ingen skulle misstänka något. Själv hade jag en mindre trevlig upplevelse med en lektor i gymnasiet. Vi bodde i samma hus på Kapellplatsen i Göteborg. Jag visste inte att han var bög. Han frågade om jag ville komma hem till honom på te. När min hyresvärdinna fick reda på att vi skulle dricka te tillsammans såg jag en viss skepsis i hennes ögon. ”Ska Inge verkligen göra det?” frågade hon. ”Ja, lektorn är väldigt trevlig”, sa jag. Och jag blev väl mottagen. Han bjöd på te, som var överenskommet, men också på likör vilket gjorde mig lite misstänksam. Han sa att han ville visa mig ett porträtt av sin far. Det hängde i sovrummet och föreställde fadern i tysk jägarmundering med gevär och fjäder i hatten. Vi gick fram mot sängen. Då ställde sig lektorn bakom mig och sa: ”Ge pappa en kyss på kinden.” Han försökte dra ner mig i sängen men jag tog en höftsving på honom så att han hamnade där själv. Sedan sprang jag för livet. När jag rusade nerför trappan sa min hyresvärdinna: ”Jag tycker att Inge är lite röd om öronen.” Det var mycket pinsamt. Fick du själv några nya perspektiv på sex efter att ha gjort ”Kärlekens språk”? – Nej, jag upptäckte bara att sexualitet var ett stort mörker för de flesta människor. Därför gjorde jag fler upplysningsfilmer. Min egen introduktion till kärlekslivet fick jag av en hårfrisörska i Ulricehamn. Jag var lite över 16 och hon var 22. Hon var närmast nymfoman. Jag passerade hennes frisersalong på vägen till idrottsplatsen och en dag bad hon mig komma in och dricka en kopp kaffe. Sedan var det klippt. Jag blev sexslav halva sommarlovet. Inges mobiltelefon ringer. Han ursäktar sig och säger att han har en del saker att ta itu med. Innan vi skiljs åt frågar jag om det svartvita fotografiet av honom själv som barn. Inge svarar att det föreställer hans son som dog 1949, vid fem års ålder, efter en olycka på Rivieran. ”Han störtade nerför terrassen när barnflickan hade en herdestund med sin pojkvän.” Nu står sonen bredvid Mona på fönsterbrädan. Inge tittar på dem ibland genom sitt förstoringsglas.

– När de dog kändes det som om jag höll på att dö själv. Det var fruktansvärt. Men man förtränger saker till slut. Jag har klarat mig genom att arbeta mycket och träffa vackra kvinnor. Jag har aldrig mått bättre av att supa mig full. Däremot har sex varit en bra källa till hugsvalelse, om man uttrycker sig med ett gammalt ord. Hugsvalelse? – Det betyder välbefinnande. Du är för ung för det. Det var säkert ett konstigt ord redan när jag var ung. På den tiden var man tvungen att gå i kyrkan varje söndag och där fick man höra konstiga ord.
 

“Bind mig - älska mig” forts fr s 29 För en del är det meditativt, de söker det meditativa i processen. Många ser sig själva som fula och när jag binder dem kan de se sig själv i spegeln och på något sätt, hjälpta av det vackra reparbetet, se skönheten i sig själva. En del upplever det som upphetsande. Vissa kunder ber mig klä mig i lack och läder men jag tycker inte traditionella S/M-plagg behövs. Om de vill ha speciella kläder klär jag både kunden och mig själv i kimono. Han får öva på bugande och annan elegant underkastelse och bondagen blir som en belöning. Det finns också de som vill ha speedy bondage, och då blir hantverket förstås inte det samma. Då jobbar man hastigt och effektivt, med att fånga en människa så snabbt som möjligt. Reglerna hos mig är generellt sett ganska strikta, det handlar mycket om respekt. Man får till exempel inte svära hos mig och helst niar vi varann. Den japanska uppskattningskulturen är modellen. Då blir det högtidsstämning – och det är ju också ganska dyrt. Om det är viktigt att ta mycket betalt för att kunden ska känna att tiden är hans? Absolut. Det skriver jag under på. Och om kunden har ett behov att tala om sina egna perversioner, då kan vi komma överens om det på förhand. Sedan när kunden är bunden kan jag ge honom tillåtelse att tala – att för en gångs skull, berätta med sina egna ord. Jag fördömer inte. Självklart inte! De som är mest ömkansvärda är egentligen… de som kämpar starkast för att hålla masken. De som har en skitdyr kostym och är så sjukt fångna i den egna rollen. Får inte gråta, får inte skämta, får inte framstå som dumma, måste vara såna jävla hårda killar. Det tycker jag är ömkansvärt, i motsats till en vägarbetare som kanske brister i gråt när han är bunden, och berättar att han alltid känner sig ful. Det är han som är den verkliga vinnaren, för han är närvarande i situationen, han helgar den åt sig själv, sina egna känslor. Och åt sin kropp. Självklart finns också de som… hur ska jag säga det här lite nätt… som inte annars skulle få någon fysisk, någon sexuell kontakt med en kvinna. Det är synd att inte samhället accepterar sådant här mer. Det är synd att de behöver känna sig perversa. Mitt arbete har gjort att jag upplever människan som mänskligare, mer mångfacetterad i mina ögon. Jag har fått uppleva männens känslighet, deras osäkerhet i det här samhället, hur små de känner sig i den stora världen. Men samtidigt har jag också sett hur storartade de kan vara i vardagliga situationer. Dem som vågar gråta offentligt, eller erkänna att nu vet jag inte svaret på den här frågan. Jag får höra många hemligheter. Jag vet att när det gäller mina äldre kunder i sjuttioårsåldern, då berättar de saker för mig som de aldrig någonsin har kunnat tala med någon om i hela livet. Inte för sina fruar, inte för sina älskarinnor, inte för sina närmaste vänner. Men i den här situationen hos mig, då kan de berätta.

77


Ofta handlar det om det så kallat förbjudna, sådant som inte skulle få finnas. En man som hade velat dansa balett men aldrig har haft den möjligheten, han kan berätta det för mig. Eller om man är förälskad i sin brors hustru, då kan man komma till mig för att skämmas över det. För det är en hemlighet som man aldrig någonsin berättar för någon. Mycket handlar också om förväntningar på livet – om framgångar och motgångar. Alla känner vi ju oss misslyckade för att vi inte en madonnor eller beckhams. Ganska långt är det ett psykologjobb jag har. För många är det här arbetet sexuellt, men inte för mig. Av någon anledning har bindadet fört mig så nära människans själ och hjärta… Så här: om du kan berusa dig på folköl eller på fin konjak, då är människans inre värld konjak. Sexualiteten är folkölen. För mig är den ganska långt bara en reflektion av andra saker.


“St:Jacob” forts fr s 54 Han föddes i en välbärgad och konservativ familj som tyckte att sonen drog skam över släkten. – Det var väldigt tragiskt. När han dog skingrades hans fantastiska konst- och skivsamlingar. Det var som om familjen ville utplåna honom, han har inte ens någon riktig gravplats. Det här med familjen var som ett svart spöke för honom. Han var inte sådan att han ältade det, men ibland fick man lite glimtar av det. När Jacob Dahlin utvecklade aids sades det aldrig rent ut, löpsedlarna talade om hans ”mystiska sjukdom” och hans ”ögonsjukdom”. I den sista säsongen av Caramba var han kraftigt avmagrad och påtagligt märkt av sjukdomen, men lyckades ändå genomföra de flesta programmen (John Chrispinsson hoppade in när Jacob Dahlin låg på sjukhus). Någon gång kort före hans död försökte en kollega på radion att tvångsouta honom, men medierna höll igen och det blev aldrig någon stor sak av det. – Det där kändes bara jättetokigt, eftersom Jacob själv inte ville gå ut offentligt med att han hade aids. Och de som behövde veta visste ju ändå. Jacob Dahlin lämnade ett stort tomrum efter sig, inte bara bland sina många vänner utan också i svensk underhållning. Tomrummet stavas personlighet och passion. Sedan hans död har televisionen i Sverige avreglerats och det ena underhållningsprogrammet dummare än det andra har producerats. Någon brist på glamour och underhållning råder knappast längre, men det är aldrig den personliga smaken som styr. Underhållningsindustrin sätter reglerna på ett helt annat sätt, och tv-programmen har blivit mer kommersiellt inriktade. – Det man saknar idag är en avsändare, en själ. Någon som vill något, säger Susanne Ljung. Det skulle vara otänkbart att göra program idag som bygger så mycket på personlig smak som hans gjorde. Så många idag vill vara programledare, men jag vet ingen som är fylld av den passion som Jacob hade. Det saknas en glöd, en känsla av att ”jag skiter i vad fokusgruppen tycker”. Jag tänker ofta på honom. Hur han skulle varit idag, om vi fortfarande hade varit kompisar. Ibland kan jag sakna honom och vilja prata med honom. Den där briljansen, och att han kunde vara så jävla bitchig. Ibland när jag går på kändispartyn tänker jag ”Gud, nu skulle Jacob varit här. Han hade stuckit kniven i det här totalt”. Författaren Bodil Malmsten var en annan av Jacob Dahlins nära vänner. Han producerade hennes första Sommarprogram 1980, och de umgicks mycket under 80-talet. – Jacob var bildad och arrogant, lyssnande och självsäker. Jacob förstorade sina vänner, mytifierade. Förminskade ibland, men det gick över. Jacob var trofast. Han var en fantastisk vän och en ibland lite divig människa, man kunde bli galen på honom för att han alltid var 78

så säker. Men när han ringde sa han alltid ”det är bara Jacob.” Det där stämde inte med Jacobs image – ”det är bara Jacob”. Han var inte sådan. Tvärtom, take it or leave it, skåltamejfan!”


“Den siste romantikern” forts fr s 64 Han sveper med armen över dockhavet. “De inspirerar mig till sång och dans. Jag hade två pojkar förut, en cowboy och en tuffing men det misslyckades. Det är det kvinnliga psyket som intresserar mig och det är därför att jag tror att man måste förstå sin egen motsats för att förstå sig själv. Det har gått så långt att jag kan härma en kvinna när jag talar eller sjunger så att ingen kan höra skillnaden” förklarar han och stämmer upp i ”Hallå Västindien” i falsett. “Fast nu ska jag berätta för dig hur det egentligen ligger till med mig för att du ska förstå mig på riktigt.” John lutar sig fram och hans blåa ögon dansar. “Jag är egentligen en mjuk kvinna. Jag bejakar vekheten inom mig för det är min kontakt med poesin. Den där hårda mannen som slukar svärd och eld och sådant det är bara en roll jag visar upp för min publik för jag har alltid velat ge min publik något extra. Det är därför jag får applåder som ingen annan artist får. De ser nämligen samtidigt den mjuka kvinnan inom mig fast de inte vet om det. Då blir det spännande.” John har så mycket historier och upplevelser i sig att det aldrig sinar och han pratar oavbrutet med sin pigga och lite raspiga stämma med svag norrländsk brytning tills man är så proppfull av honom att man bara vill gå hem och sova men då har John själv just kommit igång.Vid 82 års ålder har han mer energi än någon jag känner. Vissa kommer ihåg honom som den där galne fakiren som tände eld på kuken och knullade i flaggstänger på Kiviks marknad när det begav sig och visst, vem älskar inte honom för det? Men för mig är han mycket mer än så. Han är vår sista stora romantiker. Och en enastående poet ”Jag är en människa med äventyret i blodet. Jag tycker om att flacka omkring från plats till plats. Det har jag alltid gjort och det var väl därför jag gick till sjöss. Jag var ljungman på ett tvåmastat fartyg med stålfrakt. Det var år 1945 och jag var fjorton. Jag kom bara till Ryssland och Polen. I Ryssland fick vi inte ha pengar med oss när vi gick i land och jag träffade en flicka som jag gick under en bro och var lite erotisk med. När hon sedan ville ha betalt så hade jag inga pengar att ge henne så då fick hon mina stövlar i stället. Och dem tyckte hon om. Jag gick barfota resten av resan och det gick bra. En annan gång hamnade jag innanför galler när jag träffade en flicka, för rätt som det var kom hennes man hem. Han var korpral och såg till att jag blev satt i fängelse. Men den där fängelsevakten gillade inte korpralen så när han försvann sa vakten åt mig att jag kunde rymma om jag bara tog åt ett annat håll. Så det var ju en spännande upplevelse. Men sedan slutade jag på sjön för moder Anna ville ha mig hemma.” “Farsan hade svårt med jobb och dessutom söp han upp det mesta av sin lön. En dag slog han näven i bordet och skrek att nu måste jag se mig om efter ett arbete illa kvickt. Broder Ture var svetsare men det hade jag ingen lust till men det där med tivoli lät ju intressant tyckte jag. På ett tivoli måste det ju finnas en massa glada människor. Så jag gick och pratade med tivoliägaren som hette Milton och han såg att jag gav vad som helst för att få vara med, så jag fick börja i bollkastningsbåset vilket är arbetet lägst ner i hierarkin. Men jag började direkt att göra trix för att fånga dit publik och jag hade lika mycket i kassan som chokladhjulet där det stod två stycken. Då såg Milton att mig kunde man räkna med, så en dag sade han: Du ska få ta hand om mitt cabarettält! Jag fick dansa med en liten trädocka och sjunga till henne: Får jag va med dig mitt lilla hjärtegull. Gullegullegull, mitt lilla hjärtegull.Vi reste i hela Sverige med Miltons tivoli.Vi sov i lådor

som vi lade ut i naturen. De var som likkistor men jag hade turen att få en dubbellåda så att jag kunde sträcka ut benen åtminstone. Det gick väldigt bra för mig men jag hade en konkurrent; Alladin Hassan. Georg Albertsson hette han egentligen och var sotare. Hans enda intresse var att tjäna pengar. Han hade tagit spikmattan - så jag fick sluka svärd och ha ormar. En kväll just innan jag skulle ut på scen så måste jag gå bakom tältet och kissa och då fick jag se en orm vid mina fötter. Det var en huggormshona så jag plockade upp henne för att lägga i en hink till ett senare tillfälle. Men just då annonserade de ut mitt namn på scen och jag hittade ingenstans att lägga ifrån mig ormen så jag stoppade henne innanför skjortan. Sen gick jag in och började mitt svärdslukarnummer då jag stoppade ned flera svärd samtidigt så att de stod ut som en blomkvast ur munnen på mig och folk i publiken fick dra ut ett i taget. Hela tiden hade jag henne liggande vid mitt bröst och hon var så skön mot min hud och verkade trivas så fint med mig att jag fick lust att sluka henne. Så då tog jag fram ormen i stjärten och förde ner i min hals. Hon slingrade sig så fogligt ned i gommen och kittlade mig sådär perfekt. Det blev ju populärt, så det där fortsatte vi med. Men du skulle se vilka rubriker det skapade i Expressen!! Jag fick hela Djurskyddsföreningen på mig och blev åtalad för djurplågeri. Då svarade jag i tidningarna att Jag och ormen minsann hade ett jämlikt förhållande. Hon väljer själv att slinka in i min hals, men hur har vi det med älgar och andra vilda djur som utan vetskap äter alla de gifter ni bönder sprutar ut i vår natur? Med det satte jag igång en enorm miljödebatt. Det var jag och ormen som startade Miljöpartiet kan man påstå. Å sen blev det Kiviks marknad. Det var år 1975. Ägaren hette Schultz och var en riktig hårding. Han hade tagit dit ”Tjuren från Stockholm” och hans tjej som körde liveshow i början. När Tjuren kom hade vi andra ingen chans. De begärde 2000 kr per show och kunde göra mellan 20 och 40 föreställningar per dag så de blev ju millionärer några gånger om.” “Stick åt helvete, sa Schultz en dag till Tjuren och så pekade han på mig. Ja, jag var den enda karl som var kvar. Och jag var ju betydligt billigare. Mitt artistnamn blev James Fjong. Det klingade fint. Jag fick köra live show med tre kvinnor och de gjorde också lite sånt där lesbiskt emellan varven och Schultz stod och skrek i kulisserna: Du tar väl dem på riktigt!? Försök inte fuska för då får du med mej att göra! Jag gjorde tre shower i timmen vilket ibland kunde vara ansträngande. Så att slicka dem var lämpligt för sådant tar ju tid, så man kan samla krafter igen. Men tjejen jag arbetade med, hon tömde alla möjliga saker i hårena där nere som smakade illa, för att jävlas med mig. Vi avskydde varandra. Hon var väl inte direkt ful men det syntes ju att hon supit en del i sina dar och varit med om en hel del annat också. Den andra var en raggarbrud. Bägge två var rena helvetet helt uppriktigt.” “Bänkraderna var fulla av gummor som satt och onanerade och ville ha mig efteråt. Men då orkade jag aldrig vilket ju var synd för de var ju alltid både snyggare och rarare än de mina fruntimmer. Men jag har alltid varit av den inställningen att jag vill göra ett arbete som duger. Att ge min publik det yttersta. Aldrig tänkt på pengar eller berömmelse. Så jag stod ut. En gång kom jag på att vi skulle klättra upp i flaggstången och göra live show. Det drog minsann dit publik. En annan gång så kom Schultz inspringande helt vit i ansiktet och sa att alla främsta direktörer från Sveriges showbusiness kommit för att se på oss så nu jävlar om vi inte gjorde det bra. Jag fick idén att om jag kom in i henne och hon hade huvudet åt ena hållet och jag åt det andra och med hennes ben om min rygg så kunde vi gå runt på scenen som ett sådant där djur ur Doctor Dolittle medan vi pippade. Direktörernas ögon nästan trillade ur huvudet på dem och de erkände att Schultz hade den bästa liveshowen och att Sveriges bästa liveshow artist, det var jag- James Fjong.” “Men den person jag är på scen är bara en roll. Jag spelar på hårdheten men jag är en kvinna inuti. Det är därför jag kan skapa. Kvinnor gör saker och män förstör saker. Jag bejakar det mjuka och det veka. Att kunna stryka med fingrarna över en blommas blad ömt och varsamt utan att bladet rör sig. Går jag ut till havet och hör vågornas rytm så känner jag inom mig hur det spritter i armar och ben av lust att röra sig.

Jag vill själv skapa det där vattnets dans. Dramatiken i vågorna. Ibland vill jag bara kasta mig omkull på golvet och rulla omkring för att fånga ett ögonblick. Igår förresten arbetade jag på en möhippa och gjorde mitt vanliga, tände eld på snoppen och sådär, och den blivande bruden blev kär i mig och grät med stora tårar när jag åkte därifrån. Men hon var inte riktigt i min smak. Men jag drömmer om att en dag få möta min stora kärlek. Den dagen kommer. Det vet jag.”


“J.D. Samson” forts fr s 73 Jag håller med, allt är en maskerad, vi är alla I drag. Men samtidigt så  har jag ett problem med den här nyfunna maskuliniteten, både i straight acting björnar och i känsliga heterosexuella killar med sjömanstatueringar, är jag orättvis? Är det bara en rolig lek med symboler - eller är det konservativt? Jag saknar Freddie Mercury… Det är en fetischisering av maskuliniteten i sjuttiotalsporren. Vi går alltid tillbaka för att hitta nåt nytt. Försöker att återuppleva tiden då vi var lyckliga. Åter söka efter utopia. Bögar som vill se ut som Tom of Finland handlar för mig om en besatthelt av att vara retro och om vår modenostalgi. Straighta män som inte är rädda för att se ut som Tom of Finland är rätt cool, men också såklart fullständigt dråpligt. Jag läste i den feministiska tidskriften Bust att namnet MEN är kontroversiellt, att många uppfattar det som antifeministiskt? Jag tror ett feministband som kallar sig ”Men” tvingar människor att ompröva feminismens semantik. Ett ord är ett ord är ett ord. Vi kommer alltid att queera polariteten mellan man och kvinna. Jag vet inte, men är inte idéen om att feminism per se och per definition måste vara inbyggt didaktisk och polemisk patriarkal i sig? Kan det inte vara många saker? Feminism är en paraplyterm som betyder olika saker för olika människor. Det kan betyda frihet. Rättvisa. Jämlikhet. Det kan vara att vara didaktisk och polemisk, men det kan också innebära att vara passiv. Det måste få definieras av varje enskild individs personlighet och övertygelse. Vad gäller Men så är vi posi-core. Trans-genre hela tiden. 


79


80


Tidningen Mums 2