ROSTISLAV LEBEDEV, PUSSYRIOT AND THE COSSACKS
tion. Konsten blev dock bara ett brott när den publicerades och lyftes upp i offentligheten, inte under sin tillkomstprocess under jord. Det var den outtalade regeln om “kulturpolitik” som erkändes och accepterades av alla berörda parter, ända tills den bröts. Brytningen markerade protestkonstens födelse i Ryssland som en specifik genre och typ av konst. Det började 1974, med det evenemang som kallas “Bulldozerutställningen”. Den icke-konformistiska grupp konstnärer vars målningar det var förbjudet att visa arrangerade en utställning på en rivningstomt i en av Moskvas förorter en regnig septemberdag. Eftersom de inte hade några väggar, höll de helt enkelt upp sina egna målningar - kubistiska stilleben och abstrakta kompositioner som inte var politiska på annat sätt än att de inte var “socialrealism” – den doktrin angående propagandakonst som kommunistiska krafter påtvingat ryska konstnärer ända sedan 1932. Ännu under 1970-talet var avsteg från denna doktrin straffbart med administrativa påföljder: uteslutning från Konstnärernas Förbund, förbud mot att kalla sig konstnär och att delta i utställningar. Dessutom ansågs visandet av förbjudna målningar på offentlig plats vara en “revolt” och det betraktades som en brottslig handling. Det är inte förvånande att publiken vid den förbjudna utställningen visade sig vara huvudsakligen milismän och KGB-agenter på bulldozers. De satte snart nog stopp för arrangemanget. Konstnärer fängslades och målningarna blev överkörda av bulldozers och brändes upp.
Tre decennier senare publicerade deltagare i “Bulldozerutställningen” sina memoarer. Kubisterna och de abstrakta konstnärerna mindes händelsen som ett professionellt trauma och en personlig tragedi, vilket för några berodde på förstörelsen av deras konstverk och för andra berodde på att de till och med tvingats i exil. Endast två av de yngsta deltagarna i utställningen, Vitaly Komar och Alexander Melamid, beskrev det som en total framgång, en “genial” aktion. För dem var målningarna främst rekvisita och konstnärerna var aktörer. Det verkliga konstverket var den faktiska händelsen, dvs konflikten med myndigheterna. Komar och Melamid blev de första konstnärerna i det nya ryska avantgardet sedan futuristerna. För dem var skandalen och provokationen viktigare än jakten på individuell framgång, självförhärligande eller personlig hantverksskicklighet. Provokationen visar verkligheten i ett nytt ljus. Provokationen omsatt i handling; en offentlig kampanj blir en skandal, och en skandal förändrar verkligheten. “Bulldozerutställningen” var en exemplarisk skandal, som fungerade som en drivkraft bakom många förändringar i Brezjnevs Sovjetunionen och i det sätt omvärlden uppfattade sann socialism. Hela världen såg det absurda och grymma i att motarbeta konstnärer med bulldozers och uppfattade det som en universell symbol för totalitärt våld.
7
Katalog 6-22 CMYK.indd 7
6/23/14 1:38 AM