Kristoffer Leandoer: Vägen till det stora kanske

Page 1

Kristoffer Leandoer Vägen till det stora kanske


BRUNO MUNARI, MACCHINA INUTILE MAX BILL, 1933–1993, 80 × 40 CM.


vägen till det stora kanske



kristoffer leandoer

Vägen till det stora kanske

PEQUOD PrESS


Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Kristoffer Leandoer: Vägen till det stora kanske © Pequod Press och författaren 2016 Tryck: SIA Livonia Print, Lettland 2016 ISBN 978-91-86617-37-0


Innehåll

Alla mina andetag är ord Moln

7 15

Vad jag egentligen gör på jobbet 41 Ännu knepigare katter

53

Vad gör folk hela dagarna?

69

Alla mina dikter har namn

107

Aska

123



e

Alla mina andetag är ord



Jag är den som hänger tiden till tork i regnet. Jag är den som inte kan få tiden att gå. Allting måste uppfinnas på nytt när man inte vet hur man gör. Ansiktsblindhet, färgblindhet, en total oförmåga att minnas namn. Jag hittar på en ny värld varje dag. Tiden är ändå det allra sista som går.

Alla mina andetag är ord. Luften som kommer in och luften som går ut, hemma och borta är samma ord. Trakten är obekant. I dimman spretar träd lika främmande som dessa fingrar på ratten, det bleka ansiktet jag ser i vindrutan är inte någon gräns. Inget skydd mot vinden, kan man låta vinden vara skydd mot vind.

9


Det är inte mina träd, det är inte mina moln – men nu är de mina väggar och tak. Hemma inte heller här. Hemma nästan överallt där inte hemma är. Ingenting är också en börda lika svår att bära obesvärat som något eller allt. Hem är vägen utanför. Hem är just den väg som för fram till platsen där man dör.

Jag kan varken få tiden att stanna eller gå. Genom fönstret syns bara den himmel man kan se. Mina andetag räcker aldrig till en atmosfär. Vartannat andetag syns, vartannat inte. Vad bryr jag mig om jag finns, så länge denna mjölkgrå dager gör det. Gatorna har torkat, ett fönster blåst igen. Bara om det som helt försvunnit kan man med säkerhet säga att det funnits.

Tiden är ett hålrum i luften där kroppen får plats. Det är här jag ska försvinna. Det är min skugga träden kastar. Vi försvinner, hålrummet är det som finns kvar. Snart har träden ätit upp min skugga, genomskinlig som ett moln. Det blev en hemlighet när jag berättade för dig. Tiden är ett annat rum, ett annat namn för rummet. Det är här jag stannar kvar.

10


Stå på huvudet: Himlen är himlens himmel, jorden är jordens jord. På natten är det månen som är solen. Solen är både varmare och äldre men jag tycker om mig själv, vare sig det är besvarat eller ej. Varje dag är min födelsedag. Snart är jag tjugotusen år – en tallplanta eller ung mineral.

Det finns en plats där ljuset faller ner. Inga ord är dina, ge världen fri passage. Sitta, bara sitta just där ljuset faller ner. Jag är en skog som skymmer sikten för mig. En dörr som slås igen på insidan av mina ögonlock. En solfläckad trädstam för varje nytt begär. Ingen hackspett, ingen gök. Inte ens det torra rasslet av döda grenar. Jag kan aldrig gå vilse och aldrig hitta ut.

Tror lövet att det föds när det lossnar från grenen, singlar ner mot marken och låter sig bäras av vinden bort? Tror lövet att det dör när det lossnar från grenen, singlar ner mot marken och låter sig bäras av vinden bort? Var det än landar, vart det än bärs, är lövet alltid en berättelse om trädet.

11


Stenen är blå som himlen och himlen är grå. Stenen är mjuk som molnet och molnet är hårt. Dess skugga i vattenspegeln släcker stenens blick. När jag blundar stiger vattnet. Jag hittar bara där jag aldrig varit förut. Det mörka vattnet stiger i mig. När jag blundar drunknar jag. Att tro sig se med ögonen är som att lyssna med sin mun. Orden ser åt mig, det är först på vägen hem som jag går vilse.

Jag är ett litet ord men det som måste får plats. Orsak är en slagg­ produkt av verkan, vi är en uteslutningsmetod. Till sist är det alltid sig själv man knuffar i trängseln. När du tänker på mig är det ingen jag vill att du tänker på. Idag kommer jag ända bort till brevlådan utan att ha ett namn.

Drömmen jag minns bäst är drömmen att få minnas en dröm. Det finns bussar som bara går på natten. I drömmen letar jag efter en simhall som är den dröm jag egentligen ska drömma. Man får nog säga att det är ett lokalt snöfall om det uppehåller sig enbart bakom dina ögonlock. Jag läser tills det slutar snöa. Boken jag läser är en stad som bara finns i drömmen. Så många år har gått, och jag är fortfarande lika bra på att köra barnvagn. I barnvagnen ligger min dröm.

12


Det är mörkt, men inte så mörkt att man slipper se hur mörkt det är. Ljudet av en bildörr som slår igen. Hur kan man veta vad som saknas när det verkligen gör det? Världen är det som finns i världen. Det som inte finns är också världen. Att det går att säga räcker inte långt. Det är den försvunna melodin man aldrig kan bli kvitt. Det måste finnas ett bättre sätt att säga det på. Inte kan man låta bli att leta efter något bara för att man vet att det inte finns?

Det som intresserar oss är det som finns. Och det som inte finns. För om det intresserar oss så finns det. Inte bara det som finns utan också det som en gång har funnits. Och som kanske var vårt. Kan man inte tänka på något utan något att tänka på? Handen öppnar sig och visar sig tom. Det är inget, säger jag, och då är det redan det.

Att veta är ett sätt att blunda. Att blunda är ett sätt att se. Det finns slutsatser som man kan dra av detta, men man kan ännu hellre låta bli. Det är nu jag tänker hävda att solen är blå. Gräset mörknar. Gräset glänser, blått som åska. Är inte ögonen det sista man ska tro? Till sist är det en ren fråga om andningsteknik. Till sist är allas aska ändå lika vit.

13


Under träden faller regnet långsammare. Tiden är en droppe som växer sig allt tyngre utan att någonsin falla. En droppe, och sen ytterligare en. Min egen kropp har saknat mig i alla dessa år. Om varje droppe är ett öga kan man spegla sig i regnet. Små svarta speglar dansar i min blick. En trofasthet i vått och torrt, i ur och skur. Tiden räcker nästan lika länge som regnet. Det här är skur – men vad är ur?

Tanken att jag tänker är inte en tanke.

14


Moln



Moln på himlen I (name-dropping nalle puh)

Molnens stora papperspåsar prasslar Moln är uppochnervända paraplyn Molnbanken öppnar, nycklarna rasslar Moln är mumintroll som leker i skyn Mina moln är disneys elefanter Min värld vill aldrig bli tyngre än så Moln är runda som ekelöfs kanter Nykter kan ingen de molnen förstå Moln korsar himlen i sjukvårdsbussar Varje moln är ett himmelskt flyktingtält Den ende som ser dem är baudelaire Riv sönder min dikt i vita tussar Och höj din blick mot himlens vida fält Ser du molnen är du redan där Hur många moln behövs för att göra en himmel?

17


Hjärnan är grå och molnformig. Elefanten är grå och molnformig. Rökpuffen är grå och molnformig. Mögelfläcken är grå och molnformig. Blomkålen är vit och molnformig. Bomullen är vit och molnformig. Kan inte tänka mig en molnfri himmel. Kan tänka mig ett eget moln. Kan tänka mig. Ljudlöst rivs alla dessa tussar isär. Ljudlöst går ridån isär. Duvflocken är grå och molnformig. Eller blygrå. Sockervadden är vit och molnformig. Tankebubblan är vit och molnformig. Snöbärsklasen är vit och molnformig. Änglavingen är vit och molnformig. Ljudlöst går jag sönder. En molnfri himmel kan inte tänka mig.

Det ser ut att bli en vacker dag. Molnen skingras snabbt för morgonbrisen och är redan så få och lätta, att även om man räknar med en ganska måttlig lungkapacitet har jag hunnit upp i en ålder när allt jag ser på himlen består av min egen utandningsluft. Allt jag ser är bara en färglös förlängning av mig själv. Jag har nog varit här för länge, så länge att allt hunnit passera kroppen på ett eller annat sätt, i en eller annan form, och hunnit ta smak. Det ligger en hinna av mig över världen och jag är rädd att det kan göra vem som helst en smula rastlös.

18


Vissa moln finns bara i blicken. Mina ögon molnar himmelskupan vit och blå och vit igen. Det blåser. Vinden hindrar världen från att röra sig fortare än så. Vågkrönen är vita som marmor eller kalksten och rör sig lika tung. Vinden är inte lika osynlig som den tror. Är det där ett moln eller en dagsljusmåne? Vem vet om inte månen är lika blyg som vinden? Det sägs om blicken att den mulnar, mulnar och släcks. Vissa månar syns bara om dagen. Mina ögon tävlar med skyarna om att hinna först till horisonten. Molnen har redan passerat horisonten.

Det jag saknar mest är de oavsiktliga molnen. Så närsynt är ingen i sin dröm. Måne eller moln, en suddig fläck betyder: dags att packa väskan. Mitt ansikte har blivit för stort för mitt ansikte. Man måste gömma sig och visa upp sig för världen, som vore man en måne och inte kunde gå i moln. Mitt ansikte suddas ut ur mitt ansikte och förvandlar mina ord till moln. Varje språk är ett främmande språk i min mun. Varje ansikte är främmande i min spegel. Månen har inget ansikte, det är molnen som har. Mitt ansikte lossnar från mitt ansikte, mitt ansikte svävar över skyn.

19


Det jag ser i spegeln är ett moln. Som om utandningsluften var ett kvitto på att jag faktiskt varit här, och på sätt och vis mitt sannaste porträtt. Jag kan andas fram ett moln överallt. Jag kan andas fram ett signalement, ett självporträtt. Men om jag nu alltid bär ett moln i min spegel, och om nu alla speglar döljer moln, precis som molnen alltid väntar i även den klaraste himmel? Gäller även det omvända, döljer även varje moln en spegels kalla glas, och vad är det i så fall vi aldrig får se? Vad är det vi aldrig får veta, vad är det vi aldrig får se?

Världen har alltid varit för stor, dess konturer för avlägsna och små. Lite för långt bort, alltsammans, lite för långt. Men dimman drar en hinna av sömn mellan mig och världen, jag kan luta mig fram och jag kan luta mig tillbaka och jag kommer ändå inte ramla. Som om sömnen var mina rötter i världen. Som om jag var ett träd och världen bara vinden i min krona. Som om jag kunde blunda och veta att det fanns kvar, alltsammans. Som om det var på riktigt, ett sätt att vänja sig vid att dö. Bara det som är på riktigt kan försvinna, för alltid ryckas bort. Moln är bara en synlig form av sömn.

20


Jag har aldrig varit i Littlehampton. Jag har aldrig varit i Mjölby. Minsta barn vet att det krävs ständig rörelse för att hålla sig på samma fläck. Jag har aldrig varit i Valparaiso. Himlen är en utochinvänd handske. Molnen är det mjuka fodret i handsken. Jag har aldrig varit på Stora Karlsö. Jag har aldrig varit i Botany Bay. Så många ögon att man måste vara blind, så många öron att man måste vara döv. I Lidköping har jag aldrig varit, inte heller i Krakow eller Nantes. Kroppen som ska flyttas vill inte flyttas mer. Frågan är förmodligen helt fel ställd. Jag har aldrig varit i Adelaide.

Man tittar efter molnen där de brukar finnas. All kunskap är en dålig vana. Berg är skuggor som står still. Skuggan lösgör sig från ljuset, verkan hinner före sin orsak, naglarna får växa ut. Berg som vandrar kallas moln. Moln som viker för blicken kallas moln. Ögat vill se himlen som ett jättestort öga. Himlen vill se ögat som ett jättestort moln. Därinne ligger dagsljuset kvar hela natten. Ögat glömmer bort att det kan se. Ansiktsblindhet: inte heller idag känner himlen och jag igen varann. Hjärnans ljusgrå vindlingar är moln.

21


Lättare molntäcke över östra Svealand. De passar in sig i varann som legobitar. Hur många lyftkranar behövs det för att flytta ett moln? Himlen har moln i varje grundfärg, ett helt etui tuschpennor att fylla i konturerna med. Ögat är en pratbubbla som väntar på replik. Elefanter och kossor får mig enbart att tänka på moln. Noshörningar, flodhästar samt en och annan älg. Man glömmer lätt att de kan bli elektriska. Man ser dem helst som röksignaler från en annan stam. De flesta moln liknar mest av allt en mänsklig hjärna. Det man verkligen behöver är ett periskop.

Moln bör ses som kaffesump i botten på en väldigt stor kopp av ostindiskt porslin.

22


Utsikter inför söndagen

Om natten är alla moln grå. Gå över moln efter vatten. Hellre en droppe i handen än tio moln på himlen. Sälja vattnet innan molnet är skjutet. Man ska inte ropa hej förrän man är över molnen. Ett moln gör ingen himmel. Ett moln är ett moln är ett moln. Allt är inte moln som glimmar. Morgonstund har moln i mund. Borta bra men molnen bäst. Eget moln är guld värt. Man saknar inte molnet förrän båset är tomt. Dra sitt moln till stacken. Han har moln på loftet.

23


Vad kommer först, hönan eller molnet? Sådan fader, sådant moln. Lära farmor suga moln. Det som händer i molnen, stannar i molnen. Eget moln luktar illa. Hoppa i galet moln. Tomma moln skramlar mest. Litet moln välter ofta stort lass. Små moln och fattiga vänner ska man inte förakta.

24


Palmsöndag (lättare molntäcke)

Det finns inga andra moln än dem man ser. Det finns moln som ingen annan ser. Världen är inte en del av det som finns i mina ögon. Jag är uppvuxen på en kyrkogård. Det finns ben som bara vitnar i mig. Det finns moln. Varje dag det blåser är en Mary Poppins-dag. Varje dag tar jag mig ut på stan för att förundras över vad de vuxna håller på med i sin stora röda låtsasvärld, ju långsammare jag rör mig desto fortare går tiden, det är molnen som rusar.

*

Längtan tömmer inte världen bara man kan tygla rädslan fyller längtan världen tills den sprängs som ett blodkärl, ett öga eller ballong.

25


* En dag när jag satt på vårt köksgolv började plötsligt tiden att gå, skuggorna växte och molnen for, alla kroppar började förvittra och jag förstod på något dunkelt vis att allt som hände från och med den stunden var mitt fel. En lätt metallisk smak i munnen som kunde vara frihet och kunde vara sorg. En borttappad vante. Ett vinddrag, en skugga som inte fanns nyss. Har du någonsin gått vilse? Har du inte blivit uppäten än? * När det mörknar är jag vilse mellan dessa kala stammar i en oavslutad barndom i den långa väntans skog. * Det bor ett moln i mitt öga och hela ögat är ett moln och mina barn har vuxit upp och tröttnat, jag är ensam kvar i skogen som en annan jävla Nalle Puh och alla föremål som går att spännas, blåsas eller spärras upp, som ballonger, paraplyer, tält eller moln, kan jag enbart betrakta som redskap för flykt, transportmedel högre upp i skyn där världen åter får sin rätta vikt (eller menar jag möjligen massa?) och den krympta massan tappar sin makt.

26


* O, ni ännu levande. Ni skulle skratta om ni förstod hur lite rum det finns för er i mina ögon. * Ni får inte plats i mina ögon men i drömmen ryms ni var och en, åldrade och vridna, med anletsdragen kluvna, fördubblade och spridda, och ändå känner jag igen er när vi dagtid möts på gatan i vad jag alltjämt hoppas är en dröm. Blåljus, överallt blåljus, det är så skönt när allt omkring mig rasar utan att det är mitt fel. Och skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. Jag hade pappas morgonrock och lösskägg av bomullsvadd. Jag sa mina verser så högt och tydligt jag bara kunde och efteråt fick jag beröm för att det hördes så bra. * Varför måste jag alltid försvara mig mot er? Varför måste jag alltid se till att ha rätt? Varför måste jag alltid skylla ifrån mig? Varför måste jag alltid ha ett svar?

27


*

Jag gör små listor åt mig själv. Jag vill hellre vara levande än död. Det mest unika med mig är möjligen min djupa övertygelse att jag inte är unik. Mina barn är tatuerade och mina idoler har dött. Det nya året får mig mest att känna mig gammal. Jag vill inte dö under jord. Tiden vägrar stanna till ens inför ett självporträtt; knappt har man hunnit fatta att det var ett självporträtt förrän vi redan är någon annanstans. Jag tror egentligen att vi alla ingår i den stora människan. Det är inte nödvändigtvis med sina egna ord man uttrycker sina erfarenheter bäst. Och hans namn skall vara: Underbar i råd. Ingen jävla fridsfurste. Det är inte nödvändigtvis ens egna erfarenheter som visar allra sannast vem man är, det kan lika gärna vara någonting man läst. En konstnär, en queerpionjär, en minnesvirtuos, en mystiker, en läsare av Proust. Inte vet jag vem som är vem.

*

Varken ankomst eller avsked. Varken samvaro eller främlingskap. Varken fortvaro eller förintelse. Varken födelse eller död.

28


*

Jag brukade möta honom på Götgatan. Han var alltid på väg någonstans. Han hade alltid något viktigt att berätta, ett minne eller möte, en pil framåt eller bakåt i vår gemensamma tid. Han hade alltid läst min senaste artikel i SvD. Han gick på alla föredrag om Proust. Jag gick på hans utställningar. Han var en fin tecknare och en unik konstnär i sin person. Han hade lite för stora byxor. Han gick som om varje steg var det sista, eller möjligen det första. Han besvarade alltid min hälsning likadant. Hur är läget, sa jag. Jag lever, sa han. Jag blev lika upprymd varje gång. Jag försökte få med det i en dikt men lyckades aldrig få hans tonfall att gå fram, dess förening av sammanbiten ödmjukhet och förvånad triumf. Kanske är det just det som var själva dikten, att tonfallet inte gick fram.

*

Ingen människa kan duga ensam till mått. I varje familj finns en osynlig medlem. En av sex som lever på jorden kommer att somna hungrig ikväll.

29


*

Vi släpptes ut ur evigheten för en stund. Mer finns egentligen inte att berätta.

*

Han kommer inte till oss med fred utan med en ännu större hunger, en ännu större oro och med svärd. Jag kommer aldrig mer att känna igen mig, och det är hans gåva till mig. Ingen Jävla Shantih. Ingen Jävla Shantih. Ingen Jävla Shantih alls.

30


FOTO: JONATAN HÅSTAD

Kristoffer Leandoer är född 1962 och bosatt i Stockholm. Han debuterade 1987 och är vid sidan om poesin även verksam som översättare och litteraturkritiker. Han Augustnominerades 2010 för essäboken Mask. Hans förra diktsamling, Övningsuppgifter, utkom 2012.

ISBN 9789186617370

9 789186 617370


Solen skiner i Kristoffer Leandoers nya dikter. Solen skiner, molnen rusar över himlen och tiden går så fort. Vägen till det stora kanske är lång och slingrande, det finns så mycket att titta på i världen, det finns så mycket att ta reda på, men plötsligt är man nästan framme, plötsligt är himlen full av moln och aska, plötsligt känner man färre levande än döda, plötsligt är det bråttom om man vill hinna förstå. Vägen är full av överraskningar, men den största överraskningen är nog att man faktiskt kommer fram.

PEQUOD PrESS