Kennet Klemets: På dess naturliga plats, s. 1–16

Kennet Klemets PĂĽ dess naturliga plats

OMSLAG: OLA Ã…STRAND

pĂĽ dess naturliga plats

kennet klemets

PĂĽ dess naturliga plats

PEQUOD PrESS

Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Tidigare utgivning på Pequod Press: All denna öppenhet som kommer (2011) Utgivet på andra förlag: År med tretton månar (1997) Lördag natt feber (2002) Accelerator (2005) Lux interior (2007) Kling kling (2009) Beröringen (2013) Medan jag skrivs (2015)

Kennet Klemets: På dess naturliga plats © Pequod Press och författaren 2018 Tryck: SIA Livonia Print, Lettland 2018 ISBN 978-91-86617-49-3

Är det jag igen?

Säkert?

Jag tycker inte det känns så.

Det känns som att det blöder rakt ut någonstans.

Jag vet inte, jag tänker på blommor, på stjärnor, på blommor.

5

Som om det fanns ljus som om det fanns värme.

Diffusa smärtor. Just nu i vänster arm.

Längst därinne, där armen blir axel. Eller där armen blir hand.

Det måste vara jag igen.

Eller för att vara exakt: där armen blir arm.

Eller det måste vara jag igen.

Jag hinner inte tänka på det jag tänker på.

Annars vet jag inte vem jag är.

6

På kvällarna vill jag dö, på morgnarna är det underbart igen.

Som om jag aldrig velat något annat än att leva.

Jag önskar jag kunde prata fortare.

Händer som sträcks in mig.

Allt benigare.

Nya barn, hela tiden, hela tiden nya barn som aldrig förr sett världen, som varken älskar eller hatar den, som är ett med den, som är nyutsprungna och exakt vad som helst.

Allt vassare.

Framför mig och bakom mig och under mig.

Allt mörkare.

7

In i minsta cell.

Allt skitigare.

Jag säger detta för att inte glömma.

Jag låste dörren, jag har låst dörren.

Kärlek gör mig ledsen. Gör mig passiv och ledsen. Svag och allvarlig.

Jag förlorar mig själv. Jag blir någon jag inte känner igen. Eller som jag känner igen och avskyr av hela mitt hjärta.

Jag låste dörren, jag har låst dörren.

Allt är underbart och gör mig ledsen.

Sen är plötsligt allting borta. Som om jag inte har någonstans. Som om jag svävar för mig själv. Långt ute i rymden.

Jag vet att du kan hjälpa mig.

Jag ser det på dig.

8

Du har det i ögonen.

Eller hur att du har det i ögonen?

Jag minns det så klart, att jag tänkte att jag aldrig kommer att bli lyckligare än jag är just nu.

Låste jag dörren, har jag låst dörren?

Tystnaden. Allt som finns i den. En helt ny värld.

Det mesta är både mer fiktivt och mer reellt än man tror.

Men jag har väl aldrig velat vara något annat än ensam?

Torkan breder ut sig. Eller fukten. Det är svårt att säga.

Och sen står jag här, helt naken, helt övertygad om att jag är jag.

Jag tryckte ner handtaget, ända till botten, ända tills det verkligen tog emot, jag har kvar känslan, jag känner den i handen.

Poesin kommer tillbaka.

Jag blir verklig igen.

Jag såg låsregeln i springan mellan dörren och karmen.

9

I Australien ser människor varandra, de tar på varandra, här i Sverige, som egentligen fortfarande är ett bondeland, härskar kylan och egoismen, inte ens svenskar tycker om att bo här, de flyttar utomlands, det är därför folkmängden stått stilla, det är samma nio miljoner som när jag kom hit för tjugo år sen.

Sitt, pappa, sitt!

Jag kan ta på dig.

Jag orkar knappt bära upp mitt huvud.

Eller hur att jag såg den?

Jag lovar dig.

In i döden. Och bortom den.

Jag är samma, jag vill ut.

Håll dig på avstånd, han är helt vild!

Var vill du att jag ska ta på dig?

Sent på kvällen, i skymningen, börjar min gamla vän anta skepnaden av Dalai Lama.

Sitt, pappa, sitt!

10

Även om han pratar precis som vanligt slår allt han säger undan fötterna på mig.

Språket dör hela tiden för mig, klumpar ihop sig, faller isär.

Fuck you you fucking moron.

Du är ju bara en dröm. Liksom allt annat. Mer än så. Min innersta önskan.

Högt för mig själv, bara för nöjet att säga det, uttala det.

Blöder du på händerna frågade du och jag tittade efter och jag blödde på händerna.

Fuck you you fucking moron.

Där livet glänser och står på spel.

Tunna rännilar av blod som långsamt växte över mig.

Jag har inga skyldigheter. Jag behöver inte förklara mig. Det borde jag ha insett för länge sen.

Jag ska också gråta som du en gång grät av samma orsak.

Som ett rött spindelnät.

Det är livets symmetri.

11

Jag vet inte vad jag gör just nu, jag kanske går ut med hunden, jag kanske hasar omkring i morgonrock och tofflor, jag kanske ammar ett barn, men nuet i denna stund är lika för alla, allt yttre är bara form, där bakom finns tystnaden, det gemensamma, för alla lika, det är en plats vi delar med alla, med allt, med Gud. Det var så det skulle vara, det var helt normalt.

Jag vill inte bli berörd. Jag hatar att bli berörd.

Jag bajsar ormar.

Jag är ledig i kväll.

De krälar under mig.

Om du vill knulla skiten ur mig menar jag.

Jag hade det i huvudet när jag vaknade.

Jag har varit död förr. Många gånger. Ja hur många gånger som helst.

Mina barn är inte jag, det måste jag lägga på minnet. Är det fläktar som låter?

Men aldrig som nu.

Varför detta behov av ömhet? Det är obegripligt. Som en defekt.

12

Aldrig så fritt och flödande som nu.

Jag såg min gamla granne för första gången på kanske fem år. Han hälsade aldrig, gick långsamt, dröjande, avspänt, full av förakt. Det kom aldrig ett ljud från hans lägenhet men en intensiv röklukt när han öppnade dörren. Han var impregnerad av ensamhet, väntade bara på att upphöra, inte finnas till.

Finna sig i något. Finna sig själv i det.

Det söndersprängda söndersparkade huvudet.

Jag är hemma och borta överallt utom hemma.

Dess skärvor skimrande i solen.

Han borde vara död vid det här laget men han såg inte en dag äldre ut.

Lättnaden i det, friheten, det är höst igen, sommar, vad du vill.

Träden. Som urtidsdjur. Som om vi levde i en förhistorisk tid.

Jag tittade och så kräktes jag och så tittade jag och så kräktes jag.

På alla sätt extremt monogam och vanemässig så länge det varar.

Som om vi egentligen var döda sen mycket mycket länge. Årstidernas växlingar. Bara vara i dem. Om och om igen.

13

Jag ska vara så jävla ren. Det har alltid stoppat mig. Är det det, är det fläktar? Äntligen är det över. Äntligen slut. Inga fler drömmar. Ingen mer rädsla.

Det där som låter, hur tyst det än är?

Vem man är, vem man blivit, med tiden allt självklarare och allt mer förbluffande.

En sån där klibbig röst som jag inte står ut med, seg och slö, men som ändå eller just därför får mig att lyssna.

Jag drömde om ett rum som hela tiden växte, hela tiden blev större.

Allt är utbytbart, men samtidigt inte, ingenting, inte minsta detalj.

Du läser mig med förbundna ögon, det har du alltid gjort, det är en klassgrej, men nu bränner orden genom bindlarna.

Och snön faller. Och regnet.

Eller gjorde jag det?

Somliga försöker man tycka om, länge, man tror till och med att man gör det, man säger kram och puss och varma hälsningar för att en dag

14

inse att man avskyr och föraktar den andra och att man gjort det ända från början.

Och dagen gryr. Och mörkret.

Du skriker i mitt öra men jag har stängt av dig och märker inte att du finns.

I högtalarna, som ett pärlband, musik som just här, just nu, låter fantastiskt, jag sitter blickstilla, ser ut över kaféet, gästerna vid borden, de anställda, känner mig upphöjd, lugn, allt är mycket vackert.

Vi har glömt allt snart. Gå bara, fortsätt. Snart har vi glömt, har jag glömt, har du glömt.

Eller hur?

Härbärgera. Omfatta. Ta emot.

Det blöder, lugnt och stilla.

Precis där huvudet sitter.

Sen löser sig allt.

Det svarta vattnet är så kallt, så kallt. Är det verkligen jag?

15

Sa han som hällde saltsyra över sig.

Jag ser igenom dig. Du ser igenom mig.

The black water’s so black and cold. Är jag annorlunda?

Mognad. Öppenhet.

Jag vet nu att Gud talar genom mig.

Jag vänder mig om och för ett ögonblick har jag inte minsta aning om var eller vem jag är.

Underbart!

Ett ögonblick att minnas!

I går natt drömde jag om A så i går älskade jag A. I natt drömde jag om O så i dag älskar jag O. Varje dygn träffas jorden av hundra ton stenar och grus.

Jag skulle vilja leva med mig själv.

Jag känner det. I can feel it.

Det älskade hatade jobbet.

16

Kennet Klemets debuterade 1997 och har sedan dess gett ut ytterligare sju böcker, bland annat All denna öppenhet som kommer och prisbelönta Kling kling.

Han är även verksam som översättare av fransk litteratur.

ISBN 978-91-86617-49-3

9 789186 617493

Är det jag igen?

Säkert?

Jag tycker inte det känns så.

Det känns som att det blöder rakt ut någonstans.

PEQUOD PrESS