__MAIN_TEXT__

Page 1

Andreas Lundberg Storm i den pelare som bär


OMSLAG: DETALJ UR GUSTAVE DORÉ: L’ENIGME (1871)


storm i den pelare som bär


andreas lundberg

Storm i den pelare som bär En berättelse

PEQUOD PrESS


Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Andreas Lundberg: Storm i den pelare som bär © Pequod Press och författaren 2016 Tryck: SIA Livonia Print, Lettland 2016 ISBN 978-91-86617-38-7


Gong, Rilke Inte längre för öron …: Klang, som, likt ett djupare öra, hör oss, de skenbart hörande. Rummens omkastning, skisser av inre världar i det fria …, tempel inför deras födelse, lösning, mättad med nästan olösliga gudar …: Gong! Summan av allt tigande, som bekänner sig till sig själv, brusande ankomst i sig av det, som förstummas i och för sig, oföränderlighet, frampressad ur skeendet, omgjuten stjärna …: Gong! Du, som man aldrig glömmer, som födde sig i förlusten, ej längre begriplig fest, vin vid osynliga läppar, storm i den pelare som bär, vandrares fall på vägen, vårt svek av allt …: Gong! Översättning: Elias Wraak


INLEDANDE ANMÄRKNING Det här är en text inifrån ett svart hål varur ingen kommunikation egentligen är möjlig. Jag har inget klart minne av att ha skrivit den. Redan under sensommaren 2014 hade jag börjat slås till marken av plötsliga ångestattacker. Fällan hade spänts hårdare och hårdare under många år, den lättaste beröring kunde ha utlöst den. För mig blev det en skilsmässa som utlöste akutfasen. När depressionen i januari året därpå nådde kritisk massa var jag sedan länge isolerad innanför dess händelsehorisont, bedövad och onåbar; tankar på döden var ständigt närvarande, ett statiskt brus mellan tinningarna. Jag gjorde knappt någonting om dagarna, låg bara till sängs och stirrade. Marken gungade, jag kunde börja gråta när kassörskan i affären inte besvarade min hälsning, när barnen firade Lucia på förskolan fick jag krypa därifrån, upplöst av yrsel och panik. Tillståndet var så våldsamt och fysiskt att jag inbillade mig att något var fel på mitt hjärta, eller att jag drabbats av en hjärntumör. Av hösten, vintern och våren har jag bara fragmentariska minnesbilder, brottstycken utan inbördes sammanhang. Jag vill understryka att detta inte är en skilsmässobok: en djup depression har sällan någon yttre orsak, åtminstone inga skäl som står i

7


proportion till känslan. Därför är självmordsbrev så torftiga: ”Nu går jag till Golden Gate-bron för att hoppa, men om någon ler mot mig gör jag det inte”, vill jag minnas att jag har läst någonstans. På en annan lapp, i ett tomt hus, stod det lakoniska: ”Varför självmord? Varför inte?” Ytterligare ett exempel: ”Jag har ingen anledning, förutom att jag har tandvärk”. En självmordsdepression letar skäl, för att rättfärdiga och skydda sig; en parasit framgångsrik i så måtto den förblir oupptäckt. Jag insåg inte förrän det var för sent hur också tankarna var produkter av sjukdomen, utsöndrade som ett skyddande kräftskal kring den. Fientlig och inåtkrökt lät jag depressionen driva isär mig från mina kära och sökte inte hjälp förrän vi var utom räckhåll för varandra i mörkret. Boken är alltså ingen skilsmässobok, ingen skampåle, utan – hoppas jag – en text som visar på depressionens förvrängda verklighet under den där torftigheten. När jag läser den idag förs jag tillbaka till månaderna på sjukhuset. Upptakten till sjukhusvistelsen var lika prosaisk och dunkel som de där självmordsbreven. En morgon gick jag med mina döttrar till dagis. Jag minns inte vad vi talade om. Barnvagnen slirade i snömodden. Sedan var det som om en tyngdpunkt försköts djupt inuti. Händerna började darra, dubbelvikt brast jag i gråt och kunde inte sluta gråta. Barnens fröken försökte trösta mig, sa till mig att gå till vårdcentralen, där jag för läkaren berättade om att supa mig full och falla i kanalen – barnen skulle slippa stigmat av att ha en självmördad far. Det var min sista rationella tanke på fyra månader.

8


Januari–februari. Anteckningar på mobiltelefonen. Självmordet fräser i mig, en blixt som letar efter en plats att slå ner. Ögonen bedömer trädgrenar, granskar dörrhandtag, jämför broar, uppskattar avståndet från balkongen ner i gatan. Världen gradvis och nästan omärkligt mörkare, overkligare, år efter år. Aldrig någon respit. Dödsförtrollningen fullkomlig, oförmögen att bryta transen. Om jag ser tre röda bilar hänger jag mig i eftermiddag. Om jag ser tre svarta bilar dränker jag mig. Jag grät och skakade och man lät mig gå direkt in till läkaren. På hennes dörr hängde tre torkade rosor. Jag försökte förstå vad det betydde. De hängde med blomhuvudena nedåt, kronbladen bruna kransar av blodflagor. Knackade jag? Hon var lyhörd och sympatisk. Jag kunde inte se henne i ögonen. Som att stirra mot solen, själen drog ihop sig som en pupill. Allt mörkare. Skymtad som genom isen när jag svaldes bort i svarta strömmar under den. Hon ringde sjuktransport till Psykakuten på Östra sjukhuset. Allt overkligare. Satt där bland fyllon och upplösta, sönderskurna tonårsflickor. Minns inte hur jag kom därifrån hit, till Sahlgrenska, avdelning 81. Psykiatri Affektiva II. Låst avdelning.

9


Handling: En man hade rottrådar över hela kroppen. Han rakade bort dem varje morgon, men de växte tätare och tätare. Han rakade sig flera gånger om dagen, men till ingen nytta: han grodde fast i sin säng. En svart, vidrig buske. Hans hustru vattnade honom varje kväll med sina tårar och kyssar. Efter sju år torkade hennes tårar ut och hon kom med sekatören och klippte honom i bitar och brände dem. Första dygnet här, skräckslagen, fast i sjukhussängen. Grät och skrek hela natten, hela morgonen. Livet har vrängts ut och in. Mörker i alla ting, mörker som bryter fram ur alla ting. Svårt att andas, omöjligt att hålla koncentrationen. Händerna skakar. Jag fryser. Utgjutet blod och månlik kyla. Alla gator mynnar ut i svart förruttnelse.* Skötare kommer in och tittar till mig. Det finns ingenting att säga. Det hemskaste är den här plattheten, overkligheten: jag är tom som en glödlampa, bara smärtan brinner i mig.

* Georg Trakl, ”Grodek”.

10


En smärta så djup att jag inte känner den, det är den som känner mig, en svart hårt knuten hand, som bär mig som en handske. Jag är det nötta ytskiktet, inlärda grimaser, halvt glömda refränger och meningslösa ekon av prat som en gång fick mig att påminna om någon. Någonting. Men jag har aldrig funnits, mörkret tunnlar sig ut, skinnet spricker. Sömmar. Mörker i mörker.

11


Dumpad på dårhuset. Och nu kommer tystnaden igen, slår ut från hjärtat och ut i armarna som mörka eldslågor. En tyst svart explosion i slow-motion. Sedan drar den ihop sig igen. Var det Asklepios som talade om ondskan som ett organ i världen? Jag känner detta mörka, dånande satanshjärta bultande och bultande bakom alla ting. Och jag försöker tänka på Kristus, jag försöker foga mitt lidande till hans. Det ger varken tröst eller lindring. Jag kan inte tänka på din kärlek utan rädsla. Dove descending breaks the air with flame of incandescent terror.* Petroleum- och magnesiumbomberna som föll över Dresden, tunga som bilar för att först slå sönder huskropparna så att eldstormen fick rejält fäste. Brandexplosionernas syrehunger var sådan att personer som stod ute på gatan sögs in i de brinnande inåtkollapsande husen. Barn sögs ur armarna på sina mödrar och försvann in i det rytande eldmörkret. Utomhustemperaturen steg till femhundra grader och bombplansbesättningarna på 4000 meters höjd svettades i flygplanen. Folk som hann ta skydd i stadens fontäner och dammar blev kokade.

* T.S. Eliot, ”Little Gidding”.

12


O Herre, förbarma dig. Förbarma dig över den som skriker i natten, halvkvävd av ensamhetens och vanmaktens dy. Låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Förbarma dig över den som i hjärtats ställe har en svidande bitter saknad. Låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Förbarma dig över den som ville tänka och känna, men som bara kunde blinka stumt i dödsljuset som skruvades upp år för år. Låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Förbarma dig över oss alla i den tätnande skräcken. Låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Förbarma dig över vår sjunkna, döda kärlek, över all vår otillräcklighet, över liv som blivit olevbart. Låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Förbarma dig, o Herre. Livet en långsam strypning till döds. Ibland släpper det taget, örfilar en, så att man kan dra efter andan, och sedan fortsätter strypningen.

13


Nobodaddy. På teven en dokumentär om depression, hela avdelningen sitter i sällskapsrummet och tittar. Forskarna har lyckats göra fiskar deprimerade. ”Stackars fiskar!” säger någon. ”Släpp ner en elektrisk ål så får de ECT!” svarar en annan. De öppnar upp ett kranium och opererar in dioder i talamus för att få bort depressionen. Mannen tycker att det är ”lättare att umgås” med sin lille son efteråt. Han ser inte in i kameran, ögonen alltjämt mörka kol av lidande. Sonen gungar med helt nollställt ansikte. En urtavla utan visare. Jag delar rum nu, med en eritrean på sjutton, arton år. Josef. Han vägrar att äta och dricka, då han tror att man försöker förgifta honom. Hans far kom med en flaska mineralvatten, men lämnade den till personalen och kom inte in och hälsade på. Pojken hällde ut allt i vasken, han ville ha vatten från kranen därhemma. Han ligger hela dagarna i sängen och bläddrar i Bibeln.

14


Inga sladdar på avdelningen. Inga vassa pennor. Telefonerna laddas i ett låst rum. Avdelningen har fyra sovsalar och ett antal ”behandlingsrum”. Längst ner ligger sällskapsrummet/matsalen. Alla toaletter kan öppnas utifrån. Man har tagit våra bälten. På ett anslag vid dörren står att avdelningen har som mål att minska antalet tvångsinjektioner och avskiljningar med 60 procent. Blodsmak i munnen av tabletterna jag äter. Vaknar ändå i vargtimmen oförmögen att somna om. Pålen genom bröstet. Ytandning. Bortdomnade händer. Storm i den pelare som bär.* En död narrs kranium: min värld. Tomt tomt tomt. Satan, du har ätit upp mig. Du har spytt ut mig. Jag är rykande efterbörd i regnet. Det finns bara den här sinnessjuka smärtan. Jag är i den som i en hud. Jag kan inte tänka bort den. Spruckna läppar, spyor i gräset. Tankarna blanka som utterhuvuden. Glittrande tandrader, knappnålsögon.

* Rainer Maria Rilke, ”Gong”.

15


Iris kacklande förtvivlan efter sin ECT. Minns ingenting. ”Vem var jag innan? Vad tyckte jag var roligt? Jag vet inte vem jag var!” Känslan vi alla har, att sjukdomen tagit över ända in till det sista fästet, smärt­ roten. Att ha kapitulerat så inför den att man tror att fiendetruppen är ursprungsbefolkningen. Alla mina intressen, allt jag gjort och tänkt, är bara sjukdomen som ockuperat mig. Fantomsmärtor efter det egna jaget, bortblåst, genomblåst av svart vind. Jag fanns aldrig, jag angreps för tidigt, jag hann aldrig bildas. Overkligheten här. Vi äter och sover som feta, loja husdjur. De som varit här ett tag har hy som brieost, dåliga tänder. När vi pratar är det om mediciner. ”Jaså, du har 45 mg Mirtazapin? Jag har 60. Vad har du mer? Sertralin? Jag har Voxra. Har du provat Efexor?” Sedan tystnad. Smärtan går inte att kommunicera annat än med dessa främmande, barbariska namn.

16


Ett vitt narkotiskt dödsbrus av idioti. Gråten som jag sväljer och sväljer ner. För fem år sedan, när jag stod vid katedralväggen i Macao, Ruinas de Igreja de São Paulo, den ensamma sotade ruinrest som inte förtärts av eld, i det hällande solljuset med min lilla dotter i famnen, då grät jag. Om hon drogs viktlös ur mina armar in i eldstormen skulle jag ögonblickligen upplösas. Din kärlek, dånande solmörker. Natt. Josef andas tungt i bädden bredvid, säkert plågad av gifterna man vill ge honom under dagen. Sekunderna här som gift ur pipettflaskan. Han gör som Gud säger. Gud vill inte att han öppnar dörren därhemma med ett chip, Gud vill att han lever på gatan istället. Gud förändras inte, säger han – det är ni som har förändrats, med era mikrochip och gifter. På morgonen sitter sköterskan Mona på hans sängkant och talar till honom. ”Jag är också kristen. Jag tror inte att Gud vill att du svälter ihjäl”. Han svarar inte. Inte Gud heller.

17


Att inte hänga sig, som att försöka hålla tillbaka en nysning. Ugglan som plockar sorken ur det svarta gräset. Vinden från vansinnets vingar.* En pust av kall, sjuk luft. Min Gud är en svartsjuk Gud. Allt har han tagit. Hans kärlek är fruktansvärd. Jag är Job på dynghögen. Ångesten bökar i mig som ett svin i ett kadaver. Sofia säger att någon är förbannad på oss människor, att vi inte hade i rymden att göra och att vi kommer att straffas för det. På hennes förra boende rullade någon in huvudet i silvertejp och kvävdes till döds, berättar hon. Andra gjorde pyramider av sockerbitar och pissade på dem. Jag rör mig långsamt i korridoren, som om benen och armarna frusit svårt. Larmen tjuter. Gode Gud, förbarma dig. Vaknade vid tre med ångesten som en påle i bröstet och tänkte att det här livet är vad som flimrar förbi i skallen på en döende vampyr någonstans.

* Charles Baudelaire.

18


Heikki sitter i soffan i sällskapsrummet och pratar finska på mobilen. Ibland svenska ord, som ”självmord”, ”antidepressiva” och ”kontaktperson”. Han har provat all antidepressiv behandling som finns och kommer genom dagarna på benzo. Hans blick är grumlig, förvirrad och rödgråten. Ibland lyssnar han på en cover av Nirvanas ”Come as you are”, akustisk på piano, på sin iPad. Då börjar han gråta ännu häftigare.

19


Det upphör inte på natten, slutar inte på dagen. Det bara brast, som en bukhinna, och tankarna rann ut, varma och hala, i händerna. Omöjligt att stoppa tillbaka dem. Ligger halvstrypt av snor och gråt medan jag tänker på dagen då Ellen föddes, lättheten i den klara sensommarluften, andetagen och självklarheten i att gå utan att tänka på avgrunden under mig. Nu vet jag att jag går på lina. Benen skakar, armarna skakar, jag kommer inte vidare, ser inte vart linan leder. Om man stannar upp och reflekterar är man förlorad. Det gäller att följa rörelsen, lita till rörelsen. En simhoppare som börjar fundera på vad han faktiskt gör medan han ormar sig i luften skulle smälla ner i vattnet och bryta nacken. Linan löper in i tätnande mörker. En kropp står fram ur solen, svart och rykande. Gud, överge mig inte åt lidande och död. Hjärtat rusar, händerna skakar. Jag ångrar allt. Jag vill gripa tillbaka, rädda oss undan det här. Döden öppnar sig försiktigt och ömtåligt som en nattblomma. Jag är hyperkänslig för ljus och ljud. Om det började brinna här, hur många av oss skulle resa sig ur sängarna för att fly? Om någon delade ut miljontals kronor på gården utanför, hur många av oss skulle gå dit?

20


Lockmat, åtel, lure, leurre. Föda för asätare. En kropp utslängd åt aptiterna. Allmängods. Ditt snoriga, förgråtna ansikte: ”men vi har ju känslor för varandra!” Sitter i ett av behandlingsrummen och pratar om kärlek och sex med min ”kontaktperson” Isak. Säger att jag är så kemiskt kastrerad att det enda stånd jag kan hoppas på är hjärtstillestånd. Han skrattar inte. Inte jag heller. Jag minns inte när jag skrattade för sista gången. Jag inser ju någonstans hur absurt det är. Något inser det i mig. Att inte kunna gå ut, inte tvätta sig, inte leva. Frusen i Satans basiliskblick, som en mygga i bärnsten. All denna eviga, helvetiska förtvivlan vore nästan komisk om den inte var så fasansfull. Tomheten mellan stjärnor slocknade sedan årmiljoner, vinden ur mörkret som från ett tåg som dunkat förbi och försvunnit i natten. Skinnet dras från själen som bara skriker och skriker. Jag får inte lämna avdelningen. Mina tankar söker sig till döden som tungan till hålet efter en utdragen tand. Heliga Maria, Guds moder, be för oss syndare, nu och i vår dödsstund. Vi är varandras vålnader, vi hemsöker varandra, släpar tröstlöst klagande våra skuggor i varandras världar.

21


Min stackars herre: en torterad, mosad mask. Mentalsjukhusens Kristus, institutionernas Kristus, uteliggarnas och flyktingarnas och de mördades Kristus. Spottloskorna i ansiktets blodiga, sönderslagna avgrund. De skändades, jagades och krossades Kristus. De eviga, helvetiska nätternas Kristus. Kitt av smärta i en mur av smärta. Jag visste inte vad jag bad om när jag bad om att få bli mer lik dig. Jag är med dig i Getsemane, jag är med dig på Golgata. Stelheten när min familj var här på besök, att försöka föra ett normalt samtal. Allt liksom uppbromsat och stammande i fåfänga försök att låta bli att nämna vad jag reducerats till. En dåre. Vi fick sitta i ”familjerummet” två våningar ner: fyra fåtöljer runt ett bord med plastblommor, en låda med leksaker. Att anstränga sig för att le på rätt ställe, att nicka och humma: det är sjukdomen som imiterar mänsklighet, men stelt och inte särskilt övertygande längre. När någon ler vrider jag läpparna uppåt, när någon frågar någonting hummar jag. I grund och botten är den jag blivit fullkomligt ointresserad av allt, inåtkrökt i sitt eget vidriga okommunicerbara gråtmörker.

22


Jag minns inte när jag såg någon i ögonen sist. Människoansiktets tyranni.* En mardröm av ansikten. Stirrar ner i golvet, skamsen, liksom påkommen i detta oanständiga lidande. Hasande steg i korridoren utanför, det förtvivlade ylandet. Vi är kanske sedan länge döda. Vårt lidande som utbrunna stjärnors ljus. Kanske är den här byggnaden övergiven och förfallen. Gräset och nässlorna gror grådammiga på golvet, de sönderslagna fönsterrutorna är skorpiga av smuts. Bårarna rostiga och omkullvräkta. Journalerna ligger strödda på golvet, uppsvällda av fukt, täckta av svampar. I sällskapsrummet växer ett träd som bryter sönder taket och trevar mot himlen med grenarna. Minnena av allt jag trodde mig vara och inte längre kan minnas. Platser jag inte känner igen, ansikten som plötsligt är främmande. Isande mörker stiger upp mellan tankar som inte är tänkande, bara det döda brummandet från en maskin som vägrar låta sig stängas av.

* Thomas De Quincey, En opieätares bekännelser.

23


Som att ligga och dö på en soptipp. Jag tänker på självmord, nästan omedvetet. Ertappar mig själv, överrumplar dödsarbetet som pågår i huvudet. Skötaren Pidde med den rakade skallen och ärret i bakhuvudet, som om ett barn försökt rista en huvudfoting med kniv där. Han säger att det kommer att bli bättre. Det går över. Jag säger att det tror jag inte. Men sedan säger jag inte mer, jag vill inte smitta honom med den här förruttnelsen. Bättre? Tjugo, trettio, fyrtio år i kvävande ensamhet innan man vanvårdas till döds på ett ålderdomshem där ingen talar svenska. Där går det över. Tomheten. Rädslan. Jag inser att sjukdomen maskerat sig som en djup insikt i världens grundvalar. Det är så den fått tillträde till hela min person: under förskapad förståelse har den förtärt mitt liv och mitt förstånd. Nihilismens syfilis. Jag är underlägsen alla som kan le mot solen, lyssna till musik eller njuta av en kopp kaffe. Som om det vore en bedrift att beröva sig förståndet. Ateism. Ta ett tal, vilket som helst, men du måste multiplicera det med noll.

24


Jag tänkte att det är som om anestesin har släppt mitt under operationen, bedövningen som gör att man uthärdar ett liv. Någonting piskar och slingrar som en ål i en brunn. Jag och familjen går till sjukhusrestaurangen. Jag skäms över mig själv. Mina föräldrar ser på mig, på vad deras förening frambringat. En dödfödd missbildning. Jag skär tänder som en hängd, skallen helt urrakad och tom. Så jag saknar dina händer, de gav mig konturer.

25


Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag tog dig för givet, men så som man tar gravitationen för givet och aldrig fruktar att man plötsligt ska lätta från marken och hjälplöst falla ut i rymden. Men svindeln grep mig, jag drogs upp i håret som en askpelare och föll in i solen.

26


Smärtans blå gaslåga väser i mina fötter, mina armar. Ingen kommer någonsin veta hur svårt det var att inte göra det. Mat. Plåtvagnen som skramlar in. Köket skriver alltid fel namn på brickorna. Idag är jag Anders. Tysta, med sänkta huvuden, låter vi munnarnas vidriga sväljhål arbeta. Eländets boskap.* Besticken läggs i en gul plastbunke. Jag förmodar att de räknar dem så att ingen ska lyckas genomborra sitt hjärta med en undansmusslad gaffel. Och hjärnklotet rullar runt, förstummat, hjälplöst, i sitt blods äggvita. Sköterskan sa till mig att duscha. Man märker lika lite som ett lik när man börjar lukta. Grät i hett vatten i tjugo minuter.

* Arthur Rimbaud, En tid i helvetet.

27


Sofia sa att alla andra här är döda men att jag och hon ligger i koma och kommer att vakna på söndag. Blanka, gråa ögon, som inslagna spikar. Jag ser när slyn spränger in i den här byggnaden, vinden genom gräset i vittrade korridorer. Sköterskesamtal i ett av behandlingsrummen. Hon försöker trösta mig med att ”det finns ju andra kvinnor”. De andras världsbild förtätad i detta ”ju”. Det svenskaste av ord. Som om det skulle vara en tröst att vi är så utbytbara för varandra, konsumtionsvaror. Nej, något oersättligt går förlorat här. Allt stannade när du blommade upp ur solen som blodpelaren i en kanyl. Världsbilden tänks i en. Av världen, Satan och köttet. Mönstret som strukturerar vår förståelse.

28


Alltid utmattad, alltid sprittande i mitt nät av nerver. Prisgiven åt en hemlighet vars fasa inte gick att föreställa sig, ett främmande element. Mina kyssar var som munrörelserna hos en uppdragen fisk. Vad vet en fisk om elden den ska stekas över. Jag kände mig så tafatt inför dig den sista tiden. Mitt liv har vrängts ut och in. Jag har skurits ut ur det som ett livsodugligt foster. Livet är någon annanstans. Utanför gallren skymtar kontorslandskap, sterila mötesrum, vägar ritade med gradskiva. Änglarna i Bibeln hälsar alltid med ”var inte rädda”. Jag berättade det för Josef där han låg och bläddrade i Skriften och jag tror att det gladde honom. Det är så svårt att hålla skräcken borta. Kvällsfika i sällskapsrummet. De andra äter smörgåsar och klagar över hur feta de blivit sedan de kom hit. Som kastrerade innekatter.

29


Tabletterna får mig att somna, men sedan gräver sig ångesten upp mot vakenheten igen. O att min bön blev hörd, att Gud uppfyllde min önskan, att Gud gick med på att krossa mig, lyfte handen och gjorde slut på mig.* Den där svarta våren i Malmö för femton år sedan, när jag satt och fimpade cigaretter i armarna för att smärtan skulle väcka mig som örfilar en medvetslös. Och alla dessa år sedan dess, när mina fientliga skräckslagna tankar och resonemang har varit glödpunkterna som jag pressat mot mitt alltmer domnade nervsystem. Hyperkänslig, rädd för ifrågasättanden. Svullen, tom självbild som en vätskefylld blåsa mellan mig och världen. De svarta stenarna av outtalade uppfattningar, formade i själsdjupet under trycket från omvärlden. Nästan omöjliga att bryta sönder. Underjordiska, magnetiska stjärnbilder som styr våra liv.

* Job 6.

30


Andreas Lundberg är född 1975 och bosatt i Göteborg. Denna skakande skildring av en djup depression är hans första bok.

FOTO: ANDREAS LUNDBERG

ISBN 9789186617387

9 789186 617387


Depressionen. Som när en damm fryser igen, först isolerade isfläckar, som sedan knyts samman och blir stora flak tills hela dammen är täckt och frusen till botten.

PEQUOD PrESS

Profile for Pequod Press

Andreas Lundberg: Storm i den pelare som bär, sidorna 1–30  

Den svårt deprimerade är som den där japanske soldaten som var förvissad om att andra världskriget fortsatte, och som avfärdade alla tecken...

Andreas Lundberg: Storm i den pelare som bär, sidorna 1–30  

Den svårt deprimerade är som den där japanske soldaten som var förvissad om att andra världskriget fortsatte, och som avfärdade alla tecken...

Advertisement