prolog 15
3 När jag tar mig an ett ämne tycker jag om att ta ett ordentligt grepp om det. Jag hade börjat skriva om de första kristna församlingarna när jag fick idén att parallellt skriva ett reportage om vad deras tro hade utvecklats till två tusen år senare och tänkte av den anledningen anmäla mig till en kryssning »i Paulus fotspår« som resebyråer specialiserade på religiös turism anordnar. Min första frus föräldrar drömde om att göra en sådan resa när de levde, precis som de drömde om att åka till Lourdes. Till Lourdes åkte de flera gånger medan Pauluskryssningen förblev en dröm. Jag har för mig att deras barn vid något tillfälle talade om att samla ihop pengar och ge min svärmor, som då blivit änka, denna resa som hon så gärna hade velat göra med sin man. Men utan honom hade hon inte längre någon lust: de försökte övertala henne utan någon större övertygelse men lät sedan saken bero. Jag delade naturligtvis inte samma intressen som mina före detta svärföräldrar, och med skräckblandad förtjusning föreställde jag mig halvdagsutflykterna till Korinth eller Efesos, gruppen av pilgrimer som följer efter guiden, det vill säga en ung präst som viftar med en liten flagga och hänför åhörarna med sin humor. Det är ett återkommande tema i katolska hem har jag märkt: prästens humor, prästens skämt – bara tanken får mig att rysa. Chansen var liten att jag skulle råka på någon söt tjej i ett sådant sammanhang – och om det mot förmodan skulle ske undrar jag vilken effekt en söt tjej som fullkomligt frivilligt åkt med på en katolsk kryssning skulle ha på mig –