Page 1

Unum NR 2 ÅR 2012 ÅRGÅNG 29

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: KYRKANS SYNLIGA ENHET


INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema: Kyrkans synliga enhet! Ledare Peder Bergqvist

3

Enheten - som Gud gav till sin Kyrka Fredrik Emanuelson, OMI

4-7

En början på det som skall komma Biskop Biörn Fjärrstedt

8-9

Kyrkans såriga enhet Bo Brander

10-12

Dikt: Saven Kristina S. Furberg

13

Bergets ekumeniska kallelse Sr Veronica

14-17

Boktips från S:t Sigfrids boklåda Kristina Andersson och Marie Erenius Bergqvist

18-19

Om Treenigheten (urval ur hennes Andliga skrifter) S:ta Elisabeth av Treenigheten

20-21

Minnen från S:t Davidsgårdens begynnelse Ulla Oscarsson

22-25

Jubileumsinformation

26

Styrkan fullkomnas i svagheten; om Grethel Olsson Marie Erenius Bergqvist

28-30

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist. ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70. BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info @ berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se. PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info @ berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år. ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons 1/1 2 000:1/2 1 500:1/4 1 000:- / 60 x 30 mm 500:Baksida 5 000:-

Pris för fyra annonser 6 000:4 500:3 000:- / 1500:15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

UNUM

2


ENHET, GEMENSKAP OCH VÄNSKAP

M

ina första ekumeniska minnen är från Arvidsjaur där pappa var pastor i Filadelfia. Kyrkoherde Lars Samuelsson gjorde ett starkt intryck på mig. Dels uppfattade jag att han såg mig, dels hade han ett stort intresse av Pingströrelsen, vi träffade honom ofta på Lapplandsveckan, han skrev sedan också sin doktorsavhandling om hur Pingströrelsen utvecklats på olika sätt beroende på reaktionerna från Svenska kyrkans lokala ledare. Annars var det Helgelseförbundets församling Sion och Frälsningsarmén som Filadelfiaförsamlingen hade närmast samarbete med.

minst var det berikande att möta ortodoxa och katolska invandrare samt de aktiva lokala laestadianerna.

Den 17/11 år 2007 predikade br. Wilfrid Stinissen om enhet i S:t Davids kapell. Han var tydlig med att vi inte eftersträvar en enhet i form av kollektiv konversion, alltså att alla ska konvertera till Katolska kyrkan. Inte heller ska vi eftersträva en enhet där allt förblir som det är i våra kyrkor, samtidigt som vi delar ett gemensamt nattvardsbord. Som systerkyrkor kan vi dela en fundamental enhet och samtidigt äga betydande men inte oförenliga olikheter. Stor enhet möjliggör en stor olikhet. Ett När jag träffade Marie på EFS villkor är att vi kan erkänna varanfolkhögskola i Mellansel visade dras prästämbeten. Utan prästämbedet sig att hon tillhörde ett sam- te ingen eukaristi och utan eukaristi fund jag aldrig hört talas om: ingen enhet. Till enheten i tron hör Sjundedagsadventisterna. Lite kon- också att man erkänner biskopen av stigt var det att de firade Sabbat på Rom som innehavaren av ett enhelördagarna, inte åt griskött och inte tens ämbete som bär ansvar för hela drack kaffe. Dessutom tvättade de Kyrkan, vilket inte utesluter en hög varandras fötter vid nattvardsguds- grad av självständighet. tjänsterna. Snart fann jag och Marie vår gemensamma plats i Svenska På Berget närmar vi oss denna enhet kyrkan. I Boden, där jag verkade i olikheterna. Vi lever som kristna ett som präst under elva år, fanns det enhetens liv i bön och arbete, i nära ett oerhört gott ekumeniskt klimat gemenskap och vänskap. Enhetens och det var alltid lika givande och band stärks när vi lever tillsammans gripande att mötas som Guds tjä- med Kristus i centrum. nare från våra olika traditioner. Inte UNUM

3


Kyrkans synliga enhet är en del av Bergets arv och kallelse. Här ser vi Per Mases längst till höger tillsammans med bland annat en birgittasyster. Fotografiet är från Bergets barndom, någon gång på 60-talet.

Enheten - som Gud gav till sin Kyrka Fredrik Emanuelson, OMI, biskopsvikarie för evangelisation m.m. i Katolska kyrkan.

I

nnan vi börjar drömma om att bygga upp en gemenskap eller att försöka få till en större enhet i den gemenskap vi är i, så behöver vi påminnas om att enheten redan finns där. Gud har redan givit sin Kyrka enhetens gåva, och den utgör en egenskap av Kyrkan som aldrig kan tas ifrån henne. Därför UNUM

är kanske den enhet vi strävar efter att betrakta snarare som en kallelse. Och vi lever denna kallelse i huvudsak genom att vara öppna för den. I VÅRA DAGAR använder vi gärna ett språk i och om Kyrkan som utgår från gemenskap. Kristi kyrka liknas vid en communio (koinonia på gre4


kiska). Denna gemenskap syftar i första hand på gemenskapen mellan Gud och hans folk, och därefter på gemenskapen människor emellan. Grunden för gemenskapen i Kyrkan är Treenighetens liv, och därför skriver Paulus ofta om hur viktigt det är att församlingarna i den tidiga Kyrkan lever upp till den kallelse de har (t.ex. Ef 4:1-6). Splittring och osämja är alltid tecken på att enheten och gemenskapen inte överskrider etniska, sociala och kulturella gränser. Gemenskapen fanns också mellan olika lokalkyrkor som kunde se mycket olika ut i sina sätt att uttrycka tron. Det som var viktigt var det band som utgjorde gemenskapen: att de hade den apostoliska tron och ledningen, och där biskopen var en rättmätig efterträdare, i obrutet nedstigande led, till apostlarna genom handpåläggning. Mycket tidigt får också biskopen av Rom, som aposteln Petrus’ efterträdare, en avgörande roll i att värna enheten och gemenskapen med Kyrkan. Det var till biskopen av Rom som biskopar och lokalkyrkor vände sig för ett avgörande i många frågor.

som den gode herden, som ger sitt liv för sina får, och visar att det ”skall bli en hjord och en herde” (Joh 10:16). Under den sista aftonmåltiden med sina lärjungar vänder han sig till sin Fader och ber att ”de alla skall bli ett” (Joh 17:21) som genom lärjungarnas ord tror på Jesus Kristus. Det är framför allt dopet och eukaristin som binder lärjungarna samman, och det är typiskt att Paulus i tämligen hårda ordalag förmanar de kristna i Korinth när de efter att ha blivit döpta delar upp sig i olika läger (1 Kor 1:10-13), eller när de uppträder ovärdigt vid Herrens måltid och tar för sig av sin egen mat medan de låter andra gå hungriga (1 Kor 11:17-33).

DET ÄR TYDLIGAST trosbekännelsen, sakramenten, Kyrkans ledning och gemenskapen som binder människor samman i denna enhet i Kyrkan. (Konstitutionen om Kyrkan 14) Eftersom Jesus Kristus själv utsåg de tolv apostlarna, med Petrus i spetsen, och gav dem uppdraget att helga, undervisa och leda den synliga Kyrkan i världen, ses i biskoparna, och framför allt i biskopen av Rom, ett särskilt tecken HUR BESKRIVER DÅ den på enheten i Kyrkan. Biskopens av Katolska kyrkan den enhet som Gud Rom uppdrag talas ofta om som har givit? Jesu uppdrag var att samla petrusämbetet, att stärka de andra människor omkring sig och föra dem lärjungarna och vara den klippa (lat. in i ett liv i gemenskap med Gud och petra) på vilken Kyrkan i världen med varandra. Han talar om sig själv står. (Konstitutionen om Kyrkan UNUM

5


19, 20, 22) Eftersom enhet inte betyder enhetlighet, är ett av petrusämbetets uppdrag att vaka över den mångfald av gåvor och kallelser som finns i Kyrkan, så att de bidrar till att bygga upp och stärka enheten. (Konstitutionen om Kyrkan 23) Man ser också detta i förhållandet mellan lokalkyrkorna (stiften) och den världsvida kyrkliga gemenskapen, där varje lokalkyrka har sin egen identitet och karaktär samtidigt som den speglar hela Kyrkan. Man ser det kanske ännu tydligare i förhållandet mellan stiftbiskopen och församlingarna och de nationella missionerna i Sverige, där varje gemenskap som firar eukaristin speglar vad Kyrkan är, samtidigt som man kallas att mer och mer uttrycka den enhet som firas i eukaristin.

och förstå sambandet mellan Guds ord och Kyrkan, och från ett katolskt håll hur man ser på förhållandet mellan Guds ord, Traditionen och det läroämbete som biskoparna innehar. Synen på Kyrkan har att göra med att frälsning förmedlas genom henne, och då är det vigda ämbetet ett konstitutivt element av vad Kyrkan är.

DET KAN DOCK LIGGA en fara i att förväxla de synliga föreningsbanden med en viss typ av enhet eller uttrycksform. Uniformitet är sällan ett tecken på enhet. I en världskyrka, som den Katolska kyrkan, lever man också i en verklighet där man firar sakramentet på olika sätt, och även de kyrkorättsliga formerna av det enda biskopsämbetet kan variera, som i förhållande till de orientaliska ENHETEN LIKNAS DÄRFÖR katolska kyrkorna. vid kärlekens band och tre synliga ”föreningsband”. Det är bekän- MEN, ATT FÖRVALTA enheten nelsen av en och samma tro, från innebär också att ett ansvar läggs på apostlarna; det gemensamma guds- Kyrkans axlar. ”Å andra sidan är de tjänstfirandet, främst sakramenten; kristnas splittring ett hinder för att den apostoliska successionen genom den katolska fullhet som tillkommer vigningens sakrament. (Katolska Kyrkan som leds av Petri efterträdare kyrkans katekes 815) Här tycks den och biskoparna i gemenskap med hoapostoliska successionen vara den nom skall kunna nå sin fulla utveckavgörande frågan. Men detta bety- ling i historien.” (Kongregationen der inte att man har löst ekumeni- för trosläran: Brevet Communionis kens problem, om man kunnat lösa notio, 17) ämbetsfrågan. Den frågan faller tillbaka på de olika sätten att se på HUR GÖR MAN DÅ ekumenik UNUM

6


som katolik idag? Svårigheten är kanske att det först i andra hand handlar om att göra något. Det vi kallar för den andliga ekumeniken – vår bön och våra gudstjänster – är själen i hela den ekumeniska rörelsen. Som den dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger påpekade är de kristnas enhet inte uttryckt som en order eller som ett påbud, utan som en bön (Joh. 17:22). (Introduction to Christianity 186) Men, vi får ju göra vad vi kan för att förvalta denna gåva och råda bot på den skandal som splittringen i den synliga kyrkan innebär. Om det då är något vi ska göra så handlar det om att förvalta de gåvor som Gud ger och att utbyta dessa gåvor kyrkor och samfund emellan. De tydligaste gåvor

som den katolska kyrkan bär fram till det ekumeniska bordet är kanske eukaristifirandet, biskopsämbetet och petrusämbetet. I ETT SÅDANT PERSPEKTIV av ömsesidigt lyssnande till Gud och till den andre, och med ett ömsesidigt ansvarstagande, kan värdefulla samtal äga rum. Som med Johannes Paulus II:s inbjudan till kyrkoledare och deras teologer att tillsammans med honom i en ”broderlig och uthållig dialog” samtala om hur petrusämbetet ska förvaltas i våra dagar enligt Kristi vilja. (Att de blir ett 96). Eller, mellan våra gemenskaper, om hur vi lever den kallelse som Gud givit oss, och som vi bekänner i vår trosbekännelse: Kyrkan är en…

Guds heliga Moder Maria och den unge Jesus som välsignar. Ikonen finns i nyare delen av Meditationsgården (i trapphuset). UNUM

7


Denna pingstikon finns i S:t Dominicus kapell. Jungfru Maria och apostlarna samlade till bön i övre salen. Apostlarna är tolv eftersom man hade valt en ersättare för Judas (Apg 1). En ikon för Kyrkans synliga enhet.

En början på det som skall komma Biskop Biörn Fjärrstedt. UNUM

8


D

et var i salen i övre våningen i Marias hus i Jerusalem, som Jesus avslutade sitt avskedstal med den kända bönen till Fadern om enhet bland hans efterföljare. Den var mer än en from önskan på slutet, för allt som hände vid påskalammsmåltiden röjde hans iver för enhet. Det började med exemplet han gav med fottvagningen, att de skulle tjäna varandra som han tjänat dem. Så löftet om Anden, som skulle lära dem allt och påminna om allt han sagt. Han gav dem liknelsen om vinstocken och grenarna. ”Bli kvar i mig så blir jag kvar i er”. ”Mitt bud är detta, att ni skall älska varandra”. Så den intensiva bönen om enhet. SCENEN I ÖVRE SALEN etsade sig fast så starkt i minnet att den blev som en ikon de kristna bar med sig från plats till plats. Varje dag samlades de hemma i husen och bröt brödet i jublande, uppriktig glädje, berättat S: t Lukas.

Herrens måltid, ”kyrikon deipnon”, att komma samman till ett. IBLAND KAN DET LÅTA som om kristen enhet är något extra i kyrkolivet, en bönevecka för kristen enhet, något för en ekumenisk kommitté att arbeta med eller så. Det sägs att det planeras ett tilläggskapitel till kyrkoordningen eftersom kristen enhet inte kom med år 2000. Men enheten är inte ett tillägg utan grunden. Att vara kristen är att komma samman till ett, att bilda ”ecklesia” på varje plats och ordet syftar just på dem som kallats och utvalts från det de förut var till något nytt, en enhet kring Kristus den Uppståndne och levande. Det börjar i dopet och hålls levande i evkaristin, Herren måltid.

DET BEROR PÅ att den kristna gemenskapen i en församling, i en klosterlikande rörelse, i ett syskonskap av bröder och systrar, en bönegemenskap, är början på något nytt, den tillkommande världens liv. När kristna lever i gemenskap på en NÄR DE ELVA ÅTERVÄNDE efter plats eller över världen är det början himmelsfärden, gick de till övre sa- på den stora församlingen vid bröllen och där höll de ihop under stän- lopsfesten runt tronen och Lammet dig bön, lärjungarna tillsammans i Guds rike. I evkaristin övar vi oss med några kvinnor, Maria Jesu mor, för det. Om kristen enhet ses som en och hans bröder. S:t Lukas formade bisak, går det bakåt för de kristna. ett särskilt uttryck för de kristnas Då hjälper varken administrativa sammankomst till ett, ”epi to auto”. ändringar eller sammanslagningar. Också S:t Paulus använde det för UNUM

9


KYRKANS SÅRIGA ENHET

Bo Brander, föreståndare på S:t Ansgar i Uppsala, confessor för Societas Sanctæ Birgittæ.

U

nder många påskvakor har jag intensivt begrundat den i den tidigare ordningen sista läsningen ur Gamla testamentet. Det är Hesekiels vision av de förtorkade benknotorna spridda i dalen, som återfinns i det trettiosjunde kapitlet. I texten kommer livet åter till de förtorkade benen. Det rasslar när benen åter fogades samman och när de får senor och bäddas in i kött och dras över med hud. Jag tänker att detta mer är en profetia över den kyrka som är Kristi kropp, än över Jesu kropp som låg i graven och som utan att ha sett förgängelsen uppstod i sin fullkomlighet i påsknattens mörker.

kyrkan på ett djupt och konkret sätt är Kristi kropp, gjorde att en av de svåraste synder som kunde utföras var att splittra kroppen. Är Kristus delad, frågar Paulus när han ser prototypen till all kyrkosplittring i församlingen i Korint. Här finns redan de Petrus(påve)-trogna, de Paulus trogna (man kan tänka på lutheranerna), de Apollos-trogna (östligt orienterade) och de som struntat i alla jordiska kyrkoledare, och som bara vill hålla sig till Kristus, de fria kyrkornas folk). Paulus förordar inte någon av grupperna. Han sörjer sönderslitandet av Kristus. Irenaeus ser med gruvligt allvar på dem som förorsakat splittring i Kristi stora och underbara kropp. Ändå är kyrkan delad och splittKRISTUS ÄR HEL, men hans ringen ökar på ett tragiskt sätt. En kropp är svårt sargad. I hans kropp orsak till den ständigt ökande splittsom är kyrkan pågår ett återstående ringen är det sorgliga faktum att lidande. Kol. 1:24. Splittringens li- reformationen försvagade och med dande. tiden tappade bort verkligheten i att Den ursprungliga insikten i att kyrkan är Kristi kropp. UNUM

10


VI KAN SE DET t ex i vår katekes. Där beskrivs kyrkan som förhanden där evangeliet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Bestämmelsen blir subjektiv och söndertrasande och bevisligen förödande: Kyrkan är där ordet rätt förkunnas i enlighet med hur jag vill ha det, blir den subjektiva självgodhetens bestämmelse. Att denna definition har varit förödande de sista femhundra åren är ovedersägligt. Med kroppsmedvetandet borta är det lätt att i fuktionalistisk anda ge kyrkan vilken bestämmelse som helst. Dagens Svenska kyrka vill gärna beskriva sig som en tolkningsgemenskap. Det är ett vemodigt anspråk. Kyrkan är alltså inte mer än ett större eller mindre antal subjekts subjektiva tolkningar. Det är läge att fråga: När blev Svenska kyrkan detta? Och varför har man i vår tid dammat av denna blytunga liberalteologi från förra sekelskiftets antisakramentala och reduktionistiska kyrkobeskrivning? Samtidigt i vår lokala/globala kultur, blir kyrkor och samfund för den enskilde allt mer en plocklåda med ecklesiolgiskt godis att blanda samman efter egen smak. Man finner kyrkor som vill stå på en allmänkyrklig grund, i viss mån erkänna påven, men inte lyda honom, firar liturgin enligt egen vald rit, väljer sakrament efter eget skön och gör anspråk att vara det UNUM

ultimata uttrycket för kristen kyrka. Men ändå är det bara ett ofta litet och ytterligare splittrande samfund. ”Kan dessa ben få liv igen?”, frågar Herren Hesekiel. Profeten svarade: ”Herre min Gud det vet bara du.” DET FINNS GLÄDJEÄMNEN i kristenheten som förebådar en den läkta kyrkans återkomst. Samma globala-lokala företeelser som gör hela kristenheten till en plocklåda erbjuder också en återkomst till allt fler former för gemensamt kristet liv. Fromheten närs i läsandet av de stora moderkyrkornas andliga näringssamlingar. Baktaleriet av kristna syskon i sydeuropas eller österns kyrkor blir allt svårare. I det personliga mötet känns den gemensamma tron igen. Men den tidiga reformatoriska uppmaningen att älska alla i kristenheten behöver förnyas. När en splittring äger rum finns ett inte ringa mått av förakt i bilden. År 1519 skrev Marin Luther som kommentar till orden ”Bär varandras bördor” dessa ord, som hade kunnat avvärja den splittring som skulle komma: De som avsöndrar sig från den romerska kyrkan må anföra vilka ursäkter de vill: de är och förblir ogudaktiga och deras handlingssätt står i strid mot Kristi alla bud. Det värsta man kan anklaga dem för är just det som de framhåller som sitt enda argument: 11


de skulle ha skiljts sig från kyrkan av gudfruktighet och av samvetsskäl… skall vi då skilja oss därför att vi måste bära det romerska hovets bördor och uthärda deras i sanning outhärdliga vidunder? Bort det! I stället tillrättavisa vi, vredgas, bönfalla, mana, men vi bryter inte Andens enhet och förhäver oss icke, ty vi vet att kärleken övervinner allt. Den kärlek ljuger som bara tål de goda egenskaperna hos nästan.” Oh, att denna text hade fått vara en bestående ledstjärna under åren som följde! Men femhundra år senare lever vi i en protestantisk del av kristenheten där kraftlösheten och utspädningen tragiskt ökar. Måtte den första lilla handlingen vara att inte ytterligare bidra till splittringen. Och må den stora hållningen vara att ge det kristna livet den heliga enhetens inriktning.

ka för att det i enhetens tid kommer hela kristenheten till glädje. Må vi i det egna kristna livet bejaka det som ligger i begreppet Christianus mihi nomen est, Catholicus cognomen och må vi i vänskap och samtal hjälpa varandra i vår sargade och fattiga provins att vända blicken in till trons centrum. FÖR NÄSTAN HUNDRA år sedan utgavs i vårt land en traktat där Svenska kyrkan beskrivs som den förlorade sonen. Kyrkan, skrev man, behöver bryta upp och gå hem till Fadern, inte till brodern. Med brodern menade man den katolska kyrkan. Men låt oss alla bryta upp och gå vägen hem till Fadern. Och inte kan man väl bli annat än glad om man då upptäcker att brodern redan är hemma…

DET FINNS HOS OSS alla en verklig fara att i ohelig likgiltighet förkasta eller räkna bort det som inte hör hemma i den egenärvda fromheten. Må vi ödmjukt och nära Jesus verkligen lyssna till vad våra systrar och bröder har att lära oss. Må vi öva oss i att låta bli att säga ”enligt luthersk tradition”. Må vi vårda och i oss själva bevara det i den egna traditionen som hör till kyrkans stora underbara katolicitet och må vi verUNUM

12


Detta fotografi samt den lilla bilden på framsidan är tagen av Ragnar Andrén. Här ser man en björkstam rakt igenom ett av gästrummen på S:t Davidsgården. Bilden är tagen från innergården.

Saven Saven i trädets rö�er och krona, ådror och årsringar är som din ande i min kropps minsta cell. Kris�na S Furberg, fri� e�er Hildegard av Bingen

UNUM

13


Andra Vatikankonciliet öppnades den 11 oktober 1962. Efter konciliets interna drabbningar och beslut blomstrade ekumeniken, nya möjligheter blev synliga, vänskapens sakrament flödade. Biskop Sven Silén kom från konciliet till invigningen av S:t Davidsgården den 18 november samma år med den stola vi ser ovan där det står: “Sankt Davids kapell - 18.11.62 - UT OMNES UNUM SINT”. Texten är tagen från Jesu bön i Joh 17:21 (se texten nedan).

Bergets ekumeniska kallelse Sr Veronica, medarbetare på Berget.

tdrag ur kommuniteten Den heliga Treenighetens regel:

U

dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21).

”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i

”Att vara en miljö för det himmelska livet på jorden” (François de Sales).

UNUM

14


I himlen är alla försonade, Kristi kropp är hel. Detta är synligt redan här och nu, man kan få en försmak av det – såsom i en spegel på ett ännu ofullkomligt sätt.

stor respekt för varandra, vill vi älska, vänta och hjälpa var och en att finna sin egen plats utifrån sin egen tradition. Samtidigt vill vi växa och vara alltmer lyhörda för Andens ledning som för oss samman. Detta är inte alltid lätt eller bekvämt!

• Människor från olika kyrkor och samfund har blivit kallade/knutna till Berget ända från början. Detta är ett SÅ STÅR DET I VÅR REGEL och profetiskt tecken. så vill vi leva här på Berget. Vi är medvetna om att kyrkans enhet har • Att ” leva Kyrkan”. Vi är samlade sin grund i Gud själv - ”Hör Israel, från olika kyrkor och samfund och Herren din Gud Herren är en”- i den vittnar om att trots splittringar och Treenige Gudens mysterium… sår är Kristi kropp en. Vi lever i Jesu Kyrkan , Ecclesia: samlingen av dem bön ”att de alla må vara ett” och i vet- som Gud har kallat ut ur världen, är skapen om att Fadern alltid bönhör ett gudomligt mysterium. Kyrkan är Sonen möts vi mitt i såret. Vi ber för inte bara en mänsklig organisation, Kyrkans synliga enhet, välsignar var- hon är Kristi kropp, Herren Jesus andra, är öppna för all den rikedom Kristus, Den Uppståndnes, fortsom bevarats i våra olika traditioner. satta närvaro i vår värld. Den plats där människorna kan möta Honom, • Vi instämmer i den odelade Kyrkans höra hans ord och genom sakramentro, som vi bekänner i den apostoliska ten bli helgade till ett heligt folk. och den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Vi bekänner Kyrkan KYRKANS ENHET handlar om som en, helig, allmännelig och apos- mycket mer än att komma överens tolisk, med Petrusämbetet som värnar och leva i god sämja. Enheten är mer den synliga enheten, stärker lärjung- än vänskap. Vi förmår inte hela Kristi arna och som är den klippa på vilken Kropp, det övergår våra mänskliga kyrkan i världen står. (”Du är Petrus, krafter. Detta blir smärtsamt tydligt Klippan, och på den klippan skall jag varje dag, när vi i mässan inte debygga min Kyrka” Matt 16:18). lar eukaristin med varandra. Det är viktigt att detta sår förblir öppet, att • Berget vill vara hoppets berg. Gud vi inte försöker dölja det utan att vi verkar i sitt folk, i den historiska si- bär fram det till Guds altare: ”Herre, tuationen där vi befinner oss idag. I se våra synder, våra kyrkors synder, UNUM

15


endast du kan hela dem, ge oss ett nytt hjärta, ge oss enhetens gåva, så att världen kan tro.”

vår självtillräcklighet, våra trånga tankar… till sin Heliga Kyrka. ”Att leva i Jesu bön” förpliktar. Vi hör Jesu ord: den som behåller sitt liv ska VI BER VARJE DAG för kyrkans förlora det och den som förlorar sitt synliga enhet och inte bara för kyr- liv ska finna det. Det handlar om att kans enhet. Att be för enheten ”som låta oss avkläs våra falska identiteter Herren vill, när Han vill, på det sätt och bli iklädda Kristus så att han Han vill” är en fin bön men den för- mer och mer blir vårt liv. pliktar inte så mycket. Vi kan fortsätta att vara de vi är, acceptera de VI TROR att kyrkans enhet återandra som de är, och till sist kommer speglar Guds enhet och Guds fullHerren att samla oss! het. Det är ett livgivande mysterium. Där finns rymlig plats för var och en ATT BE FÖR SYNLIG ENHET är av oss. Där kan vi ”tillsammans med riskabelt och möter, även hos oss, ett alla de heliga fatta bredden och länvisst motstånd. Var och en av oss är gden och höjden och djupet av Kristi med all rätt fäst vid sin egen tradi- kärlek” och bli uppfyllda av Guds tion, sin kyrka och vill värna om sin fullhet (se Ef 3:16-19). identitet. Varje enskild kristen har ju fått Andens smörjelse och vi vill inte VI SER REDAN hur Herren, som gärna underkasta oss en auktoritet, har kallat hit oss, samlar sin kyrka. lydnaden under en herde skrämmer! Vi får redan smaka frukten av denna gudomliga enhet: VI FORTSÄTTER TROTS ALLT att ihärdigt be för kyrkans synliga Vad det är gott och ljuvligt enhet. Vi vill leva i Jesu bön ”att de att bröder är tillsammans! alla må vara ett”. Vi tror att enheten Det är som när den fina oljan på huredan finns, att vi behöver omvända vudet rinner ner i skägget, oss till den, ta emot den som en gåva. i Arons skägg, Det innebär en daglig omvändelse. som faller ner över dräktens linning. Vi vill leva vända mot vår Herre. Vi Det är som när Hermons dagg vill att Han alltmer blir den ende faller över Sions berg. Herren över våra liv och på Berget. Där skänker Herren välsignelse, Han är själv vägen till den synliga liv i alla tider (Ps 133). enheten. Hans Helige Ande leder oss varje dag ut ur vår själviskhet, Berget vill vara hoppets berg! UNUM

16


Nunnor från Whitby i Order of the Holy Paraclete. Överst ser vi träfigurer som minner om den tid då Berget gästades av dessa nunnor. Här under ser vi bland annat Sr Ingrid och Sr Birgit framför Malungsstugan våren 1970.

UNUM

17


S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Klara av Assisi Skrifter och dokument Veritas förlag 2011 Äntligen; är man benägen att utbrista, när vi nu på svenska kan ta del av den heliga Klaras skrifter. Stort tack; är ytterligare en kommentar som kommer osökt när man läser denna fader Henrik Roelvinks lovvärda översättning. Som läsare är man endast bedrövad över en sak, nämligen att så få av den heliga Klaras skrifter är bevarade. Läsaren får ta del av de brev helgonet skrev, men även vittnesmålen i hennes kanoniseringsprocess. Tillsammans förmedlar dessa texter en underbart fräsch och frisk doft, direkt från tolvhundratalet. Texterna inramas dessutom av utmärkt information förmedlad av översättaren.

endes, både prästers och lekmäns, behov av läsning. Vi behöver möta Kristus direkt i ordet och låta det bli levande inför och i oss. Lugnt och metodiskt förs läsaren genom de fyra evangelierna, vart och ett med sin bakgrundshistoria, för att till sist komma fram till Jesus, frälsaren.

Foundations for Centering Prayer and the Christian Contemplative Life Thomas Keating, Continuum 2011

Cistercienserbrodern Thomas Keating har gett ut många uppskattade böcker. Nu finns tre av dem samlade i en volym. Titlarna är; Open Mind Open Heart, Invitation to Love och The Mystery of Christ. Författaren har i många år varit en uppskattad andlig vägledare för Spåren efter Jesus dem som går kontemplationens väg. Om kyrkans fyra evangelier Parallellt har fader Keating skrivit Björn Fjärstedt Artos 2011 böcker i samma ämne och nu finns I denna bok framhäver biskop Björn alltså tre av de mest omtyckta att hur evangelierna växte fram, men tillgå i en och samma bok. hans egentliga avstamp är de troUNUM

18


Bön, vision, skapande Artos, 2012 (Peregrinus skriftserie nr. 10) Pilgrimscentrum i Vadstena har tillsammans med bokförlaget Artos givit ut denna bok, där Birgittasystrarna i Vadstena, Mariadöttrarna på Heliga Hjärtas kloster och Pilgrimscentrum berättar hur grundarnas visioner och människors bön har lett fram till platsernas tillblivelse. Det är spännande, inspirerande och uppbygglig läsning. Boken är mycket vackert illustrerad med ikoner och fotografier. Den inleds med ett antal kända och okända böner. I maj utkommer på Verbum boken:

Symfoniska röster: kyrklig trosförmedling genom tiderna i urval av Alf Härdelin Artos, 2012 Boken Symfoniska röster ger ett rikt urval texter författade av vägvisare på trons väg, alltifrån kyrkans första århundrade fram till vår tid. Texterna, som är korta utdrag ur respektive författares skrifter, ger en samstämmig vägledning. De har sammanställts under rubrikerna Gudskunskapen, Den treenige Guden och hans gärningar, Kyrkan – Kristi kropp och brud, Gudstjänst och sakrament, Efterföljelse och Från tron till skådandet

Måla och meditera med iotakors. Gunnar Lind, en av författarna till boken, leder den 20-23 augusti en retreat om iotakorset på S:t Davidsgården.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA

Boklådan har en vänförening. Genom ditt medlemskap bidrar du till att säkerställa ett fortsatt brett utbud av litteratur med andlig vägledning på kristen grund. Medlemsavgiften är 100 kr/år. Om du vill bli medlem, kontakta oss: kristina@berget.se UNUM

19

S:t David

Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00.

S:t Sigfrid

På Berget finns S:t Sigfrids Boklåda, som genom sin försäljning av böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning.

S:t Sigfrid och S:t David kom båda från England som missionärer och fick stor betydelse för Sveriges kristnande. På Berget har de sina givna platser. S:t Sigfrid är skyddshelgon för vår boklåda och S:t David för vår retreatgård.


Elisabeth av Treenigheten om TREENIGHETEN - urval av Ann-Ida Fehn ur Andliga skrifter, Karmeliterna, 1979 (Finns i S:t Sigfrids boklåda).

J

ag ber att Treenigheten skall kunna återspegla s i mig som i en kristall. Den heliga Treenigheten älskar att få betrakta sin skönhet i en själ. Hela Treenigheten vilar i oss, hela detta mysterium som vi kommer att få skåda i himlen. Må detta bli vårt kloster. BÖN TILL TREENIGHETEN O Min Gud, Treenighet, jag tillber dig! Hjälp mig att glömma bort mig själv helt och hållet så att jag kan slå mig till ro i dig, stilla och i frid, som om min själ redan befann sig i evigheten. Låt ingenting rubba min frid, ingenting avlägsna mig från dig, o du min Oföränderlige, utan låt varje ögonblick föra mig allt längre och djupare in i ditt mysterium! Stilla min själ, gör den till din himmel, till din älskade boning och viloplats. Tillåt inte att jag någonsin lämnar dig ensam där, utan låt mig få vara där med hela mitt väsen, vaken i min tro, i tillbedjan och i UNUM

överlåtelse åt din skapargärning. O min älskade Kristus, korsfäst för kärlekens skull, jag skulle vilja vara en brud för ditt hjärta, jag skulle vilja överhopa dig med ära och älska dig… ända tills jag dör av kärlek. Men jag känner min oförmåga, och därför ber jag dig, att ikläda mig dig själv, att förena min själ med varje rörelse i din själ, att låta mig drunkna i dig, att inta mig helt och hållet och att sätta dig själv i mitt ställe, så att mitt liv inte blir något annat än en utstrålning av ditt liv. Tag din boning i mig och bli där till Tillbedjare, Försonare och Frälsare. O eviga Ord, min Guds Ord, jag vill tillbringa mitt liv med att lyssna till dig. Jag vill bli idel öra för dig så att jag lär mig allt av dig. Sedan, när jag får gå igenom mörker, tomhet och oförmåga, vill jag fästa min blick på dig för alltid och förbli i ditt strålande ljus. O min älskade Stjärna, fängsla mig, så att jag aldrig mer kan lämna din strålkrets. O förtärande Eld, kärlekens Ande, kom och intag mig, så att Ordet liksom blir kött än en gång i min 20


själ. Låt mig få vara en annan mänsklighet för honom, där han på nytt kan låta hela sitt mysterium bli till verklighet. Och du, o min Fader, böj dig ned över din ringa skapade varelse, se i henne inte något annat än din älskade son, i vilken du har allt ditt behag. O min ”Tre”, mitt allt, min salighet, oändliga Ensamhet, Omätlighet där jag förlorar mig själv, såsom ett byte överlämnar jag mig åt dig. Dölj dig i mig, så att också jag blir dold i dig, i väntan på den dag, då jag i ditt ljus skall få skåda din storhets omätliga djup! Upphör aldrig att älska bönen, min kära lilla Germaine, och när jag säger bön, menar jag inte så mycket en mängd muntliga böner som man måste be varje dag utan den där själen höjer sig mot Gud i allt som sker, den som får oss att stå i ett slags ständig förbindelse med den heliga Treenigheten, helt enkelt därigenom att vi utför allt i dess åsyn. Jag tror att du fortfarande har samma vördnad för detta stora mysterium, och därför, om du vill, min älskade vän, så skall det mysteriet vara våra själars mötesplats. Vi skall gå in i vårt eget innersta där Fadern, Sonen och den Helige Ande bor och i dem blir vi helt och hållet ett. UNUM

Sankt Johannes vill i sina brev att vi skall ha ”gemenskap” med den heliga Treenigheten: detta ord är så ljuvligt att läsa, och det är så enkelt! Det räcker, säger sankt Paulus, att man tror. ”Gud är ande” och ”han lönar dem som söker honom”. Föreställ dig att din själ är ”Guds tempel”, precis som sankt Paulus säger oss. I varje ögonblick, både på dagen och på natten bor de tre gudomliga Personerna i dig. Du äger inte Kristus i hans mänskliga natur som när du går till kommunion, utan Gudomen. Detta väsen som de saliga tillber i himlen, det finns i din själ. Har man väl insett detta, då uppstår en underbar förtrolighet i ens inre. Man är aldrig någonsin mer ensam! Treenigheten är vår boning, där hör vi hemma, där har vi vårt fadershus som vi aldrig bör lämna. ”Idag måste jag vara gäst hos dig”. Det är Mästaren som uttalar denna önskan, min Mästare som med Fadern och hans kärleks Ande vill bo i mig, för att jag, som lärjungen som Jesus älskade uttrycker sig, skall ha ”gemenskap” med dem. ”ni är inte längre utlänningar som bor i ett främmande land, utan ni är medlemmar av Guds familj”, säger sankt Paulus. Att vara medlem av Guds familj betyder för mig att leva i den rofyllda Treenighetens sköte. 21


Minnen från S:t Davidsgårdens begynnelse Ulla Oscarsson

Viktiga detaljer i S:t Davids kapell under montering: Dagmar Lodéns glaskrucifix samt båsen som ger retreatdeltagarna ett “hem” i kapellet.

E

fter min diakonissvigning hösten 1958 blev jag missiverad till Västerås stift som ungdomssekreterare, stationerad på Stiftsgården i Rättvik. Förutom att jag reste, främst i Dalarna, blev jag också medlem i arbetslaget där. UNUM

STIFTSGÅRDEN I RÄTTVIK befann sig då i ett oerhört expansivt skede. Föreståndaren, Nils-Hugo Ahlstedt, hade ett förflutet som ”arbetarpräst” i Västerås och hade god kontakt med näringslivet. På Stiftsgården anordnades exempelvis ”industrisemester med innehåll” för familjer, delvis subventionerade av 22


industrier i Västerås och på andra ställen. Barbro Strömberg hade sedan några år tillbaka byggt upp en omfattande ungdomsverksamhet. Några hundra ungdomar betraktade Stiftsgården som sitt andliga hem och deltog regelbundet i olika aktiviteter t. ex. ungdomssemester då man bodde billigare mot att man diskade eller skalade potatis. Kärntruppen utgjordes av ”pigor och drängar” ett slags volontärer. ALL DENNA VERKSAMHET krävde mer plats och det byggdes mycket under denna tid. En ny lägergård, dvs logement för ungdomar, kom till liksom medarbetarbostäder av olika slag. Arbetslaget fick nästan alltid granska ritningar vid sina sammankomster. I dessa möten deltog ofta biskop John Cullberg, en imposant gestalt, med stark utstrålning och mycket respektingivande. Samtidigt var han varm, lyssnande, ytterst prestigelös och full av humor. Han var en erfaren själasörjare som snabbt satte sig in situationen och insåg var hakarna satt. Han kunde ge kloka råd och visa på framkomliga vägar, varna utan att släcka den ungdomliga entusiasmen.

tystnaden. Retreat anordnades en gång om året och blev snabbt populärt, inte minst bland de unga. Vi måste säga nej till åtskilliga eftersom för många deltagare skulle göra det rörigt och störigt. Att stänga hela Stiftsgården för 30 personer på retreat mer än en gång om året lät sig naturligtvis inte göra. Men att säga nej till unga människor som ville söka Gud i tystnaden och fördjupa sitt andliga liv var så smärtsamt. Vad skulle vi göra? Arbetslaget hade ju alltid byggt sig ur sin lokalbrist. Kunde vi göra det denna gång också? Självklart.

FÖRST MÅSTE VI då skaffa en tomt. Byggnaden kunde ju inte ligga på vår egen mark. Det skulle vara för nära Stiftsgården. Samtidigt fick den inte ligga längre bort än att man lätt kunde komma dit till fots. Ganska snart föll våra blickar på skogsområdet ovanför stora vägen där S:t Davidsgården nu ligger. Området tillhörde Rättviks församling. Vi gick in till dem med en anhållan om att få köpa. Det var inte helt okomplicerat. När de kyrktrogna på söndagarna kom till Rättviks kyrka i kyrkbåt i sina vackra daladräkter drällde stiftsgårdsungdomarna in i I DENNA ANDLIGT levande ge- trasiga jeans och bylsiga tröjor och menskap i nattvardsfirande, tide- föll på knä och korsade sig. Tala om gärden, bön och meditation blev kulturkrock! Nu skulle dessa kondet också naturligt att söka Gud i stiga kristna bygga ett hus mitt i UNUM

23


skogen där man inte ens fick prata med varandra. Ville man ha något så främmande på sin egen mark? Vi var verkligen nervösa ett tag men Herren hjälper och det blev till sist ett ja. DE ERFARENHETER vi samlat under retreaterna på Stiftsgården hade vi nytta av när vi överlade med arkitekten. I det lilla kapellet på tredje våningen i Stiftsgårdens huvudbyggnad var det omöjligt att ge varje deltagare en egen ostörd plats. I retreatgårdens kapell skulle nu var och en kunna vara ostörd samtidigt som vi stod tillsammans inför Herren. Ett oeftergivligt krav var att det i mitten av samlingsrummet skulle finnas en eldstad, öppen åt alla håll, en sådan som fanns i de båda små timrade skogsarbetarstugor som flyttats till Stiftsgården för att användas som samlingsrum för gemenskap. Alla stiftsgårdare hade dyrbara minnen av kvällar med både glam och djupa livsavgörande samtal. En brasa av detta slag skulle göra att var och en kände sig hemma och kunde knyta an till tidigare gudsupplevelser.

Samtidigt som vi tiggde måste vi försöka öka förståelsen för retreater generellt. I allt detta hade vi biskop Cullbergs helhjärtade stöd. När vi sökte pengar i olika instanser vägde hans ord tungt, i stiftets frivilligorganisationer, syföreningar och sådant. Vi skänkte själva efter bästa förmåga för att få ihop den summa som behövdes, inte minst de unga. En grabb hade mödosamt sparat ihop till en moped men skänkte alltsammans till retreatgården. Vi hade en sån där termometer där det framgick hur mycket som skänkts och hur mycket som fattades.

EN MODELL AV BYGGNADEN tillverkades och fick en skyddande huv av plexiglas. Nils-Hugo hade sedan gammalt många kontakter inom näringslivet och reste där runt med modellen och vann förvånansvärt ofta djup förståelse för saken. Jag minns särskilt en gång när han kom hem och glädjestrålande meddelade att han fått löfte om så mycket Ytong-stenar som behövdes. En gång mitt i snöigaste vintern halkade han när han steg ur bilen, föll på modellens skyddshuv som sprack och slog SEN VAR DET PENGAR. Vi hade upp en stort blödande sår i hans analdrig haft pengar att bygga för men sikte. Så fick Nils-Hugo till och med att ungdomar på läger måste ha tak blöda för retreatgården. Man kan se över huvudet var ju lätt att ta till sig. spår av den incidenten på modellen Vi kunde söka anslag på olika stäl- som står i Rättviksrummet på S:t len. Det här var något helt annat. Davidsgården. UNUM

24


NÄR BYGGET VAR IGÅNG höll Nils-Hugo, som vanligt, järnkoll. En gång kom han hem och var irriterad. De som grävde fraktade iväg tippningsmassorna väldigt långt, ett slöseri med tid och därmed pengar. Han skaffade fram en plats som låg närmare. Retreatgården var nu inte det första Nils-Hugo byggt. Leende kunde han då och då fundera över om det här var Guds mening när Han kallade honom att bli präst. Dock, Nils-Hugo var en innerlig och bedjande präst och själasörjare som betytt oerhört mycket för många.

sig om de hade en kallelse att tjäna Gud i en orden. Blickarna vändes naturligtvis till anglikanska kyrkan som på många sätt står oss nära. De anglikanska fransiskanerna skickade över en av sina bröder, Fader Hugh. Han var en ofta sedd gäst på Stiftsgården. Omkring honom samlades några män som sedermera grundade Östanbäcks kloster. Kvinnor kunde han naturligtvis inte ta sig an utan hänvisade till Community of the Holy Name i Malvern Link. Dit kom flera svenska kvinnor och systrarna frågade sig om de därmed fått ett uppdrag av Herren ARBETET PÅ S:t Davidsgården att etablera ett dotterhus i Sverige. sköttes till en början helt från När jag gick in i som ordenssyster i Stiftsgården. Hur många som skick- the Community of the Holy Name ades upp berodde på hur många drömde jag om att detta dotterhus gäster som fanns där. Den omfat- skulle ligga vid S:t Davidsgården i tande verksamheten på Stiftsgården Rättvik. I slutet av 60-talet kom en gjorde det nödvändigt att anställa en grupp systrar därifrån på försök till kaplan där. Det blev Per Mases. Både Stiftsgården. Experimentet föll inte han och Nils-Hugo traskade upp och väl ut och det hela rann ut i sanden. firade mässa och bad tideböner om det behövdes mellan retreaterna. Jag TILL MIN OERHÖRDA glädje var inte ensam att drömma om att en är S:t Davidsgården idag präglad av grupp bedjare skulle få hand om vår Guds närvaro och bönen genomsyrunderbara retreatgård och göra den ar allt. När jag upplever allt detta ber till det som den skulle kunna bli. jag i djup tacksamhet mitt: ”Nunc dimittis, Domine...” PÅ 40 OCH 50-TALET växte i Svenska kyrkan inte bara längtan OVANSTÅENDE bygger helt på efter innerligare böneliv, rikare det jag minns. Det ligger ingen seriös nattvardsfirande och retreaters forskning bakom. tystnad, Fler och fler började fråga UNUM

25


JUBILEUMSFIRANDE 16 � 18/11 år 2012 JUBILEUMSTEMA: DEN HELIGA TREENIGHETENS LIV! Nu har det gå� 50 år sedan S:t Davidsgården invigdes den 18 november år 1962. 16-18/11 Konferensdagar med Kommuniteten Den Heliga Treenigheten, Peter Halldorf, Bo Brander med flera. Från fredag kl. 17.30 Jubileumsvesper �ll söndag kl. 14.00 Helpension 2 250:Anmälan via: info@berget.se. (Inför jubiléet har vi en jubileumsfond via BG 574-3323)

JUBILEUMSRETREATER • 12-15/11

Retreatledare är Peter Halldorf.

• 19-22/11

Retreatledare är Bo Brander. UNUM

26


MINNE FRÅN DEN FÖRSTA TIDEN! Jag var med i Stiftsgårdskören, som sjöng vid invigningsgudstjänsten den 18 november 1962 (jag gick i sista ring på läroverket i Sala) då biskoparna Cullberg och Silén förrättade invigningen. Den första retreaten jag var med på var 4-8 januari 1962, en ungdomsretreat som Nils-Hugo ledde och som hölls på Stiftsgården i Rättvik. Precis ett år senare 4-8 januari 1963 var jag med på en ungdomsretreat på S:t Davidsgården också under Nils-Hugos ledning. Vilken skillnad det var att få delta i en retreat på S.t David jämfört med Stiftsgården. Jan-Olov Risberg

ENHETEN Fadern Sonen och Den Helige Ande Enheten är en väg som vi går under hela vårt liv, att bli (att vi försöker så gott vi kan, resten är hans sak) lika Jesus Kristus. Att bli ett med Gud är vägen i Enhet med Jesus Kristus, som är Vägen Sanningen och Livet. Före sin död ber Jesus för oss alla ”Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett” Joh 17:11. I den heliga nattvarden blir vi ett hjärta, ett sinne och en ande med Jesus Kristus. Berit Edman, kommuniteten Den heliga Treenigheten på Berget.

JUBILEUMSBÖN: Herre, Jesus Kristus, tack för att du lät Berget bli till. Tack för att du gjort den till en plats, där vi finner läkedom, enhet och andlig fördjupning i din närhet. Tack för att du är närvarande hos oss i ordet och sakramenten. Tack för att du talar till oss i tystnaden. Tack för att vi får vila ut i den heliga stillheten. Tack för alla dem, som byggt upp Berget genom bön, arbete och gåvor. Hjälp oss att förvalta den gåva du gett oss och gör oss lyhörda för din vilja. I Jesu namn. Amen.

FÖR SENASTE NYTT OM RETREATER OCH KURSER:

www.berget.se UNUM

27


STYRKAN FULLKOMNAS I SVAGHETEN - om Grethel Olsson Marie Erenius Bergqvist, medlem i kommuniteten Den heliga Treenigheten, på Berget.

Grethel: ”Välkommen hem till Berget!”

I

dag är det Palmsöndag och i S:t Davids kapell har vi i mässan gått från jublande hyllningssång till bävande väntan. Vi har mött den fattige och skyddslöse Konungen, han som blev en av oss. Många är de som hört den fattige Konungens kallelse, som förstått att de har till uppgift att följa Jesus i sin egen svaga otillräcklighet.

av en tyst miljö att vistas i. Hon var redan bekant med S:t Davidsgården och retreatverksamheten här och från 1972 blev Grethel, en sjukpensionär, bofast på Berget. Periodvis var hon den enda bofasta på platsen, vilket innebar ett fantastiskt ansvar för denna i samhällets ögon ej verksamhetsdugliga person. Genom sin i princip ständiga närvaro under mer än 30 år, uppehöll hon bönens ande EN KVINNA SOM genom sin på Berget och det är logiskt att det yttre svaghet kom att betyda ofatt- var just Grethel som tog initiativ till bart mycket för Berget är Grethel den skrift som heter Böner på S:t Olsson. Mitt i livet drabbades hon Davidsgården. av svår tinnitus och insåg behovet UNUM

28


I DAG ÄR VI TIO kommunitetsmedlemmar, som är bofasta på Berget. Ser vi tillbaka är det ofrånkomligt att Grethel, genom att bo här, förkroppsligar det första fröet till kommuniteten Den Heliga Treenigheten. Hennes ständiga närvaro etablerade också många av de traditioner och rutiner som lever på Berget än i dag. På en sten vid Bergets kansli står det: ”Kom ihåg o människa att värdigheten finns inom dig”. Den värdigheten kan vi förvisso skåda inne i oss själva, men framförallt se i vår medmänniska. Många vittnar om hur noga Grethel var att varje ny medarbetare skulle lära sig värdet av skönhetens omtänksamma ordning. Att gästerna skulle kunna se spåren av husfolkets omtänksamhet i den välordnade miljön och därigenom mötas med värdighet. VISST VAR GRETHEL mänskligt sett svag och bräcklig, men just därför blir hennes insats här på Berget ett så underbart vittnesbörd, inte minst denna Palmsöndag då vi åter möter den Allsmäktige i sin fattigdom, ridande på en lånad åsna. Denna åsna bär trofast sin Herre oavsett om folket jublar eller hånar och kanske är det så ibland att vi människor måste bli svaga för att kunna vara trogna i vår kallelse. Grethels svåra tinnitus begränsade hennes tillvaro, men skapade även en stor, oanad möjlighet, UNUM

som hon bejakade. NÄR DU BESÖKER BERGET i dag finns Grethel kvar. För mig personligen är det ytterst påtagligt, eftersom min man och jag bor i det hus som Grethel tog initiativ till och även själv bodde i. Det berättas att hon ville bygga ett rejält hus så att en föreståndare skulle kunna bo i det. När det blev klart att min man skulle efterträda Per Mases som föreståndare på Berget var det inte tydligt var vi skulle inhysas, men lagom till vår inflyttning hade Grethels hus, Lovsången, blivit ledigt. NÄR DU KOMMER HEM till Berget, bläddra igenom böckerna på hyllan i ditt rum och du kommer att finna boken om kapellet, som heter ”Om konsten att hänga handskarna på en solstråle”. S:t Davids kapell är Bergets hjärta och gemensamma skärningspunkt och där satt Grethel i varje mässa och tidebön tills hennes hälsa sade ifrån. Det var också i kapellet hon lyssnade till och sammanställde de böner, som senare bearbetades och samlades i bönboken. Biskop Martin Lönnebo skrev en samling meditationer över S:t Davids kapell, som alltså samlades till en minnesskrift över Grethel Olsson och som finns i alla gästrum. Mot slutet av skriften mediterar han över kantorns speciella plats och lå29


ter Grethel, kapellets kantor under så många år, ta upp den eviga psalmen i himlen tillsammans med alla de heliga. S:T DAVIDSGÅRDEN fyller i år 50 år och många av dem som en gång tillbad och lovsjöng här vandrar nu på andra ängar än på dem som finns runt Berget. Då känns det både trösterikt och hoppfullt att påminna sig Jesu ord i Lukas 20:38: ” Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”

Grethel mitt bland medarbetarna i sitt hus som efter hennes död fick namnet Lovsången. Hon hörde himmelsk musik när hon närmade sig döden: “Hör du musiken? Vad duktiga dom är”. Grethel föddes den 12 oktober 1927 och dog den 26 mars år 2003.

När kommuniteten Den Heliga Treenigheten var ung. Från vänster: Sr Ingrid, Margareta, Elsa, Per, Grethel och Ingrid.

UNUM

30


JUBILEUMSINSAMLING 2012! S:t Davidsgården fyller 50, år 2012. Gården är unik och har bety� mycket och betyder for�arande mycket för väldigt många. Behovet av tystnad och s�llhet ökar år från år och sam�digt blir gården äldre och äldre. Behoven av åtgärder för a� bevara S:t Davidsgården är stora. Vi behöver bland annat: ling - Renovera taket m a - Ny belysning i kapellet sins m u - Renovera gästrum och toale�er le Jubi - Få ner energiförbrukningen r! 50 å n - Se över innergårdens stora glasfönster e d sgår - Trycka upp en förnyad �debönsbok avid D t S:

201

2

Vi tackar för rikliga gåvor de�a jubileumsår! Jubileumsgåvor sä�s in på bankgiro 574-3323.

Några saker i juni PILGRIMSVANDRING • 4-7/6 Måndag kl. 18 �ll torsdag kl. 10

KI, ZEN OCH KRISTEN MYSTIK • 21-24/6 Torsdag kl. 18 �ll söndag kl. 14

Vandra från S:t Davidsgården �ll Ensro och Styggforsen och sedan �llbaka �ll Berget. Samarbete med Svenska Missionskyrkan.

Det blir Ki-träning, medita�onsövningar, kristen mys�k, daglig mässsa, föreläsningar och samtal.

Ledare Ann-Kris�n Vårbacka pastor i Missionskyrkan, Kris�na Andersson och Peder Bergqvist medarbetare på Berget.

Ledare är Jan Eriksson som undervisat i Ki-Aikido i 30 år och David Edman, präst. Kursavgi� 800:Helpension 2 610:-

Helpension 1 950:UNUM

31


Grethel Olsson, här vid S:t Davidsgårdens grind, som Bergets ” heliga portvakt.” Hon var en mycket viktig medarbetare för Berget och lade delvis grunden för kommuniteten Den heliga Treenigheten.

STIFTELSEN BERGET, Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: Mässan och tidebönen

UNUM är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr. Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad. Medlemsavgift 300 kr. Studerande under 25 år 150 kr. Betalas via Bankgiro: 574-3323

Unum 2012-2  
Unum 2012-2  

Tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation. Detta nummer tar upp ämnet: Kyrkans synliga enhet.

Advertisement