Page 1

Unum NR 3 ÅR 2011 ÅRGÅNG 28

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: IKONER


INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema: Ikoner Ledare Peder Bergqvist

3

En återglans av Guds skönhet Erland Forsberg

4-7

Kristus Pantokrator Anne Bjørg Nordbø

8-9

Jag gick gärna i kyrkan Tomas Åberg

10-13

Ikonteologi Katriina Fyrlund

14-17

Försvar av de heliga bilderna Olof Andrén

18-23

Du skall inte göra dig någon bildstod! Sr Veronica

24-26

Dikt: Du som var ikon Kristina S. Furberg

26

Ett fönster mot Gud Göran Larsson

28-31

Förteckning över ikonerna i detta nummer Peder Bergqvist

32

Boktips från S:t Sigfrids boklåda Kristina Andersson och Marie Erenius Bergqvist

34-35

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist. ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70. BANKGIRO: 574 -3323. E- POST: david @ berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se. PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, david @ berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år. ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons 1/1 2 000:1/2 1 500:1/4 1 000:- / 60 x 30 mm 500:Baksida 5 000:-

Pris för fyra annonser 6 000:4 500:3 000:- / 1500:15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets stödförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

UNUM

2


MÅNDAGAR MED PER

D

en 23 augusti år 2010 och de 16 följande måndagarna träffade jag Bergets tidigare föreståndare, Per Mases, i hans hem på Blecket. Han hade då fått veta att han led av en obotlig sjukdom och hade en begränsad tid kvar att leva. Per ivrade verkligen för Kyrkans synliga enhet. Varje höst under medarbetardagarnas festmåltid plockade Per fram den stola som Sven Silén bar under invigningen av S:t Davidsgården. På stolan är Bergets kallelse broderad: Ut Omnes Unum Sint (För att de alla ska bli ett). Per talade till medarbetarna om Bergets viktiga uppgift att verka för att alla kristna ska samlas till en synlig enhet. Denna tradition fortsätter och vi ger aldrig upp vår iver att verka för Kyrkans synliga enhet genom konkret synlig gemenskap och vänskap på denna förunderliga plats i Rättvik som vi kallar Berget.

Ikonerna reflekterar den odelade kyrkans liv och tro. I ikonerna möter vi riktningen mot enhet som den kristna traditionen bevarat och det är en välsignelse för Kyrkan idag. När mycket annat drar isär Kyrkan leder ikonerna in oss på enhetens väg. Särskilt glad är jag för den ikon som vi fick välsigna den 8 maj i år: den helige Dominicus och den helige Franciskus möte. Denna ikon framhäver den synliga gemenskap och synliga vänskap vi vill bygga. Vi får själva gå ned på knä och räcka varandra händerna. Vi ser hur de båda knäböjer under den triumferande Kristus. Han välsignar dem och Han är den som också välsignar oss och ger oss enheten! Guds frid och allt gott!

Den synliga enheten är viktig i allt på Berget. Det är något som finns medfött. Enheten har varit viktig ända sedan begynnelsen på S:t Davidsgårdens retreater och Meditationsgårdens kurser, i våra kapell, i den miljö vi skapar. Här fyller ikonerna en viktig funktion. UNUM

3


EN ÅTERGLANS AV GUDS SKÖNHET

Erland Forsberg, teolog, präst, konstnär, ikonmålare. Har bland annat målat triptyken och uppståndelseikonen i S:t Davids kapell.

I

konen och det traditionella ikonmålandet upplever en ny aktualitet i hela den kristna världen, även långt utanför den ortodoxa trosgemenskapen. Ikonen har vunnit en ny förståelse även i väst, ett nyvaknat bestående teologiskt och konstnärligt intresse som går på djupet. Ikonen är inte längre något udda och främmande, utan börjar bli något naturligt även i svenskt kyrkoliv. SKAPELSETEOLOGI OCH MÄNNISKOSYN. Människan skapades till Guds UNUM

avbild (1 Mos 1:26). I septuaginta står det att människan skapades kat´ eiko´na Theou´ - till Guds ikon. Detta betyder bl.a. att det finns en oåterkallelig beröringspunkt mellan Gud och människan. I avbilden finns alltid något av urbilden. Till människans väsen hör att hon har ett djupt behov att få utlopp för sin kreativitet. Hon äger förutom sin förmåga att skapa även frihet och ett förnuft som skiljer henne från resten av skapelsen. De klassiska tankarna om – det SANNA – det GODA och –det SKÖNA har uppfattats som något som berör människan just i 4


hennes egenskap av att vara Guds avbild (ikon) Gud är källan inte bara till all godhet och sanning utan all äkta skönhet har även sitt ursprung i Gud. Som Guds ikon äger människan alltid ett oändligt värde. Detta kan aldrig berövas henne. Sålunda bör alla människors värde alltid respekteras. Ur kristen synpunkt kan det aldrig vara likgiltigt hur man behandlar Guds ikon. Guds avbild hos människan har inte tillintetgjorts ens av syndafallet. Hur full av ondska mörker och otro en människa än må vara, så finns avbilden på djupet i varje person kvar. Däremot är synden alltid fördärvlig när det gäller llikheten med Gud. Enligt skapelseberättelsen säger Gud även ” Låt oss göra människor … till att vara lika ”-kath´homoisin (1 Mos 1:26 septuaginta). Likheten hör till människans väsen på samma sätt som avbilden. Även om synden inte omintetgör avbilden så påverkar den alltid likheten. Den avtar eller ökar konstant. Synden är alltid fördärvlig när det gäller likheten. Nåden försoningen och ”Livet i Kristus” verkar i den andra riktningen. Vid en vattenpöl kan man om man böjer sig ned se sitt ansikte avspeglas på den lugna vattenytan. Men man behöver bara kasta en sten UNUM

eller slå till med handen så förvrids anletsdragen och likheten mer eller mindre fördärvas. När ytan åter är lugn framträder avbilden. ETT ARV FRÅN DEN ODELADE KYRKAN. Egentligen är ikonens pånyttfödelse något naturligt. Ikonen är den äldsta formen av kyrklig konst. I ikonkonsten äger den kyrkliga bildkonsten sina rötter. Det är ju vår fornkyrkas bildspråk med sin slitstarka och tidlösa karaktär som fortfarande är en i högsta grad levande tradition. Eftersom vi kristna på ett eller annat sätt är en gren på fornkyrkans stam så berör ikonerna oss. Ikonkonsten har inte besparats från tider av förfall och ifrågasättande, men trots detta har den alltid överlevt. Men detta överlevande är samtidigt ett vittnesbörd om dess konstnärliga och teologiska halt. Endast det som äger verklig kvalitet överlever århundraden. Att förvalta denna kvalitet är en angelägen uppgift. KONSTEN EN SPEGEL AV HOPPET ELLER HOPPLÖSHETEN. Att ikonkonsten aktualiserats speglar den osäkerhet och den besvikelse som många upplever inför mycket av det som är ”modern religiös konst”. Mycket av vår nutida konst är en återspegling av vår tid och vår värld, 5


med all dess trasighet och förvirring och aggressivitet. Modern konst har ofta blivit en disharmonisk och kaotisk konst som väl återger vår tids ångest. Och intet ont i detta. Men när detta splittrade groteska och ”fula” bildspråk även kommer in i våra kyrkorum så uppstår en viss betänksamhet. Mycken nutida konst speglar på ett ypperligt sätt vår fallna värld, hemlösheten och gudsfrånvaron i vår tid. Och i den konsten är det svårt att finna tröst. Ikonen däremot vill i vår fallna värld peka på hoppet och vill vara en segerns och ljusets bild. Ikonen vill återspegla skönhet och harmoni. En skönhet som tagit intryck av helighet och uppståndelsens glädje. Ikonen vill manifestera Kyrkans tro med bilder som står i samklang med uppenbarelsen i Kristus. En del av den sakrala konsten tycks äga en brist på förankring; med mycket utrymme för personlig ”fri konstnärlig fantasi” och kan i värsta fall närmast manifestera bristen på tro. Sålunda är ikonen viktig som en motbild i vår hårda tid, samtidigt som den är mån om att hävda Kyrkans tro och hopp. Ikonerna vill begrunda, aktualisera och levandegöra det som alltid varit centralt i Kyrkans lära: Inkarnationens mysterium, försoningen, det gudomliggörande ljuset, uppståndelsen och förnyelsen UNUM

i den Helige Ande. KYRKANS DOGMATIK SÅSOM VÄRDEFULLA SMYCKEN. Ordet ”dogmatisk” har kommit att bli ett skällsord, något förkastligt. Även om det kanske inte alltid är rumsrent att vara ”dogmatisk” konstnär så är det ytterst dogmat som ikonmålaren vill vårda sig om. Ikonmålaren ser t.o.m. på Kyrkans dogmer såsom smycken, värdefulla ädelstenar, som man får den djupaste och finaste inspiration av. Denna rikhaltiga och livgivande inspirationskälla som man som ikonmålare med glädje kan ösa ur och skapa den mest fullödiga konst. SKÖNHETEN SOM EN FÖRSMAK. I klassiskt och fornkyrkligt tänkande så räknade man med begreppet skönhet med större allvar än idag. Skönheten ansågs som en kraft som kan förändra, något att räkna med och ta på allvar. Vi kan knappast ens föreställa oss den betydelse skönhetsbegreppet kom att stå för. När våra sinnen förmedlar oss en ren och äkta skönhetsupplevelse så är det ett tecken på Guds närvaro och vår samhörighet med vår Skapare. Sålunda kan en gudstjänst och ett heligt rum inte göras ”vackert nog” Om mässan är en försmak av det 6


himmelska så är det inte orimligt om detta påverkar vår musik, sång, våra bilder och vår glädje. Dessa tankegångar om skönhetens livsnödvändighet är det lätt att fnysa åt i vårt teknokratiska,

sekulariserade och funktionalistiskt inriktade samhälle. Likväl här finns ett förskingrat arv som väl är värt att upptäcka. Att återupptäcka ikonen är att knyta an till ett försummat område värt att återerövra. IKONEN EN LOVSÅNG I FÄRG OCH FORM. Ikonen vill leda oss in i bönens och lovsångens värld. Med sina lysande varma, klara färger i samklang och harmoni ger oss ikonen en vision av den andliga världen, en glimt av härligheten. Genom det synliga anar vi det osynliga. All verkligt god konst är i viss mån gränsöverskridande, öppnar nya världar. (När vi klickar på ”ikonen” på vår dator så händer just detta: nya ”världar” framträder). I ikonkonsten kan vi ana den tillkommande världen och det gudomliga ljuset som uppfyller allt. Ikonen är en lovsång om ” Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte (2 Kor 4:6) i förvissning om att det ögat ser sätter spår i själen.

KATOLSKT MAGASIN

Om Katolska kyrkans tro och liv i Sverige och utomlands

Nyheter, reportage, porträtt, meditationstexter, kultur, debatt och mycket mer ... Helår (12 nr) endast 300 kr 018-13 61 42 eller www.katolsktmagasin.se UNUM

7


UNUM

8


KRISTUS PANTOKRATOR Anne Bjørg Nordbø, ikonmålare som bland annat målat Kristusikonen i S:t Davidsgårdens entré och ikonerna i S:t Dominicus kapell.

D

ette ikonet viser oss Kristus Pantokrator, allherskeren, frelseren og trøsteren.

Når ikonet er belagt med gull, er det for å vise til Gud som lys. I ikonkunsten er det gullet som beskriver dette lyset.

I korsglorien står inskripsjonen wôn ( ho ôn ). ”Jeg er.” Dette er hva Moses hørte fra den brennende busk. Gud er væren.

Lyset i ikonet kommer ikke fra en særskilt lyskilde, men fra personene selv og fra bakgrunnen. Ingen figurer kaster skygge, det er et hellig, overjordisk lys som fremstilles. Gullet ”Jeg er Alfa og Omega, sier Gud betraktes ikke som farge, men som lys. Herren, han som er og som var og Et lys som er annerledes enn solens. som kommer” (Upp 1:8). Det er det ”uskapte lys”, lyset som omga Jesus på forklaringsberget. Bokstavene IC og XC står for navnet Jesus Kristus, forkortet fra gresk. I ikonkunsten blir skikkelsene gjennomlyst av dette. Ikonet blir et Han er kledd i en todelt drakt, vindu, en dør mot det himmelske, et tegn for Kristi to naturer, den mot en ”annen” virkelighet guddommelige og den menneskelige. som er bak alt som fins til. Som Den blå kappen i himmelens farge, og meditasjonsobjekt kan ikonet hjelpe den røde tunikaen som symboliserer oss i vårt bønneliv. I vår tid da så hans menneskelige natur. mange opplever at de ikke blir sett, kan dette ikonet påminne oss om at Båndet over skulderen viser til hans vi blir sett av Gud, vår far. høye status. Og han ser på oss med gode øyne. Han er den barmhjertige som Han holder evangelieboken med lengter etter oss. teksten fra Matteus 11:8 der det står: ”Kom till mig alla ni som är tyngda Men det avhenger av vår egen av bördor”, og med sin høyre hånd villighet til å se. Til å våge å ta imot velsigner han oss. det store nærvær. Til å se, og til å la oss bli sett. UNUM

9


JAG GICK GÄRNA I KYRKAN Tomas Åberg, ikonmålare och teolog, Malmberget.

”Jag gick gärna i kyrkan. Jag tyckte om att stå i något halvmörkt och folktomt hörn och se på ikonostasen – den liksom löste upp sig och smälte i ljusskenet och rann i guldgula floder ut över det gråa stengolvet, ikonernas mörka gestalter skymtade och försvann, kungaportarnas gyllene flätverk glittrade muntert, ljuslågorna hängde i den blådisiga luften som gyllene bin och kvinnornas och flickornas huvuden liknade blommor. Allt omkring smälte harmoniskt samman med körsången, allt levde med sagans sällsamma liv, hela kyrkan gungade som en vagga i den tomma svarta rymden (Gorkij, M., Ute i världen). DET FINNS EN SKÖNHET, säger den andliga erfarenheten, som står över tiden, som står över tyckandet. En skönhet som ÄR och som får den UNUM

som erfar den att gråta. En skönhet som inte låter sig kläs i ord, men bara kan erfaras. Och för den som berörts av den finns ingen väg tillbaka. Men, varför tårar inför denna skönhet? Ja, svarar de som erfarit, mänskan minns för ett ögonblick det förlorade paradiset. I Nestorskrönikan, eller som den heter ’Berättelsen om svunna tider’ berättar munken Nestor i Grottklostret i Kiev 1113 om Rysslands kristnande. Han berättar om hur fursten Vladimirs utsända till sist kommer till Hagia Sofia i Konstantinopel, dagens Istambul. De kommer in i kyrkan och möts av en skönhet, ett rum och en liturgi som får allt de tidigare sett och upplevt att förblekna. De vet inte längre om de är i himlen eller på jorden, skriver Nestor och drar slutsatsen: ’Den som en gång smakat sötman tar sedan inte av det bittra’ Är det kanske den skönheten som den unge Gorkij berörs och omfamnas av och sedan försöker ge ord åt. När vi som Maxim Gorkij, står framför ikonen så möts vi av en värld, på en gång så lik vår och på en gång så helt olik. Män och kvinnor som mötts av en barmhärtighet och kärlek som övergår allt, låtit sig bäras, och genom sina liv gett ett svar, som gjort världen ljusare och en aning mindre kall.

10


Vi möts av långa gestalter, stora ögon, små munnar, avmätta gester och framför allt en stillhet och en stor frid. Friden omsluter allt och präglar uttrycket. Ikonerna är fjärran från Mattias Grünewalds målning föreställande den helige Antonios frestelse där vilddjur och demoner river och sliter i ökeneremiten eller Isenheim altartavlan där Grünewald målar den korsfäste Kristus förvriden av smärta och blödande. ’Men’, säger någon ’ger inte ikonen en förskönad, ja rent av förvanskad bild av verkligheten? En värld så full av sprickor, sot, revor, skärvor och blod.’ Nej, ikonkonsten väjer inte för verkligheten, det är bara perspektivet som är ett annat. Ikonerna visar den verklighet som inte kan ses med ögat, men erfaras med hjärtat. ’Vad är Guds ord?’ frågar Enzo Bianchi i boken ’Att be med Guds ord’ och svarar: ’Världen ur Guds perspektiv’. Världen, där nåden är större än nöden och barmhärtigheten större än bristen, där en ström av guld och ljus rinner rakt genom mörker, sår och brustenhet och frid finns mitt i stormen. OM VI FRÅGAR, som predikanterna fortfarande frågar här uppe i norr: ’Vad säger Guds ord?’ Vad finner vi då? Nöden finns, plågan och fångenskapen: ’Jag har UNUM

sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop…’ (2 Mos 3:7), ’Herren har hört min gråt…’ (Ps 6:9), ’ När han [Jesus] såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa…’ (Matt 9:36)4 Detta är det ena stråket, den ena tråden i väven. Den andra tråden ’ Skönast är du bland människor’ (Ps 45:3), ’ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk’ (1 Petr 2:9). Guds ord talar om hela verkligheten, verkligheten som Gud ser den; svärtan och såren och skönheten och friden. Den verklighet som ikonerna skildrar är ljus och hoppfull. ’Det som Bibeln skildrar i ord, förkunnar ikonerna i färg’, sa man i den tidiga kyrkan. Ikonmotivet framställer Guds ord i bild, troget den tolkning som Guds folk i alla tider lutat sig mot – Kyrkans tradition, de troendes instinkt. VARFÖR LJUS, FRID OCH HOPP? De talar om Guds rikes seger – den som redan vunnits och den som redan kan anas. Ikonerna är målade i ljuset av Uppståndelsen och i förväntan på Herrens återkomst. De troende har i alla tider stått fasta i den övertygelsen att Guds ord talar om verkligheten. Då utgör 11


Jesu egna ord ett fast och orubbligt fundament på vilket allt vilar. När Jesus alldeles innan himmelsfärden möter de sina, bland vilka det enligt evangelisten Matteus också fanns ’några som tvivlade’ så ger han ingen lång utläggning, hans svar går rakt in i deras tvivel, och beskriver den verklighet de är kallade att verka i: ’Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden´ (Matt 28:18). I Uppenbarelseboken återkommer temat: ’Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, allhärskaren’ (Upp 1:8). Ikonerna förklarar mänskan utifrån Gud och inte tvärtom. Världen mätt utifrån Gud och inte utifrån människan. Människan är Guds avbild, Gud är inte människans avbild. Kanske finns hemligheten där. IKONERNA och den gudomliga liturgin kommer ur samma källa. De talar samma språk. Ikonostasens kungaport öppnas inifrån, det börjar med det himmelska, det börjar med Gud. Liturgin blir också den en ikon. Prästen föreställer Kristus, diakonen en ängel och församlingen helgon. Som bakgrund finns hela frälsningshistorien. ’Välsignat vare Faderns och Sonens och den helige Anders rike, nu och alltid och i evigheters evighet’, UNUM

sjunger diakonen alldeles i början av liturgin. Sedan kommer den långa böneföljden – allt bärs fram – från det största till det minsta: ’Om hela världens fred, om Guds heliga Kyrkors väl och om allas enhet, låtom oss bedja till Herren’. Hela tillvaron ’om tjänlig väderlek, god skörd, fredliga tider, för de resande, de fångna, sjuka, lidande…’ Kören sjunger psaltarens 103:e psalm: ’Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör…han fyller mitt liv med allt gott…’ När kalken bärs från altaret, ut genom ikonostasen, genom kyrkorummet och sedan tillbaka igen sjunger kören Kerubhymnen: ’Hemlighetsfullt föreställande keruber, och sjungande den treheliga sången för den livgivande Treenigheten: Låtom oss nu avlägga alla jordiska omsorger. Amen. För att möta alltets Konung såsom segrare, osynligt buren av änglaskaror. Halleluja, halleluja, halleluja’ GUD KOMMER mänskan till mötes. Och mänskan kan förverkliga sin kallelse, inte att bli mer än människa utan att bli mera människa. ’Låt oss göra människan till vår avbild [ikon]... (1 Mos 1:26). Gregorios av Nyssa förklarar: ’Att människan har skapats till Guds avbild betyder att hon har skänkts 12


konungslig rang från och med sin skapelse…’ (Clément, O., Källor - om den kristna spiritualitetens ursprung, Artos 2004). SKAPAD TILL GUDS AVBILD – med Guds nåd och barmhärtighet

UNUM

– på den mödosamma vandringen att nå likhet. Ikonerna talar om det stora sammanhang vi lever vår kallelse – med alla de som tiderna igenom funnit nåd hos Gud.

13


Ikonteologi

Katriina Fyrlund, retreatledare, teol.- och fil.mag.

B

egreppet ikon har tagits över av media som ett exotiskt ord för förebild.1 Ändå kan inte detta frånta den heliga bildens återinträde i kyrkan. Vi möter ikonbilder överallt i kyrkliga miljöer: i kyrkorum i Svenska kyrkan, i frikyrkor, i katolska kyrkan och hos privatpersoner. Hur skall vi i svenskkyrkligt sammanhang förhålla oss till dessa bilder? Är de pedagogiska andaktsbilder, en penningplacering eller en mystisk påminnelse om det andliga livet? Svaret är enkelt: Ikoner är heliga bilder. I den ortodoxa kyrkan, kallad Österns ortodoxa kyrka, uppfattas bilden inte enbart som illustration till Bibeln och andra texter, utan som en del av det heliga budskapet. Dessa ”fönster mot evigheten” spelar en central roll för den gudstjänstfirande församlingen i liturgin, som gudstjänsten kallas, och de är viktiga för den enskilde församlingsmedlemmen. EN IKON går tillbaka på en lång tradition och har av kyrkan blivit accepterad just som ikon. Vi kan helt enkelt närma oss våra andliga, kyrkliga rötter och ta till oss ikoner UNUM

som så: en hälsning från Gud till oss, ett direkt tilltal från urkyrkan. När kyrkans teologi i dag alltmer uppfattas utslätad och predikan oftast mer är inriktad på terapeutiska modeord än på teologiska nyckelsatser kan ikonen kanske ses som ett visuellt hjälpmedel att påminna om något av det mest centrala i den kristna tron; ikarnationen - Guds människoblivande i Kristus. ATT VI i Västeuropa har lånat ikonbilder från öst och använder dessa som andaktsbilder i våra kyrkor, går tillbaka till vårt behov av tydliga andaktsbilder. Vi har också behov av att möta det heliga, och gå tillbaka till den kristna kyrkans rötter. Risken i vårt sätt att närma oss dessa bilder är dock den att vi inte är beredda att ta till oss hela det budskapet som ikonen är målad att förmedla till de kristna. Därför lämnar man ofta väsentliga delar av teologin utanför, och tar till sig endast delar. Den västerländska människan bör hitta tillbaka till vördnaden inför det heliga. Utgångspunkten är att i ödmjukhet möta en allsmäktig, Skapare, Gud. Då hittar man djupare in i hemligheterna. Uppgiften gäller 14


inte att utgå ifrån sig själv och välja som vid smörgåsbordet, det man gillar mest. ATT MÖTA EN IKON innebär att träda in i en annan värld. Det kan innebära en akt av att minnas. Inför en ikon vill vi komma ihåg Gud, Kristus och heliga personer vilka har levt före oss. Att minnas är en akt av kärlek. Gud minns oss, och hans ihågkommelse, hans kärlek är grunden för skapelsen av världen. Kyrkan i hennes annorlundaskap från världen, på sin resa mot himmelen, minns världen, minns alla människor, minns hela skapelsen och tar den, av kärlek, till Gud. Vi minns i Kristus. Vi kommer ihåg hans liv, hans död, hans uppståndelse. Helgelsen som uppgift i våra liv, av kärlek. Mötet med det heliga inför en ikon, är en outtömlig källa av kärlek. I Gamla Testamentet finns det ett bud om att inte ha bilder av Gud. Hur går det ihop med ikoner? Svaret på den frågan är att under Gamla Testamentets tid hade ingen sett Gud. Men apostlarna vittnar i Nya Testamentet: ”Vi har sett honom, vi har rört vid honom”. Det var känt även i Israel att man använde konstverk i tabernaklet och i det senare templet. Där fanns bilder av keruber och i de senare synagogorna strax före Kristus fanns det bibliska målningar på väggarna. UNUM

Historieskrivaren Eusebius berättar: “This statue, which was said to resemble the features of Jesus, was still there in my own time, so that I saw it with my own eyes” 2. Han berättar vidare att det fanns bilder av Petrus och Paulus, vilka han sett med egna ögon. Samma århundrade skriver den Helige Gregorius av Nysa, hur han blev djupt rörd när han såg en ikon om Isaks offer. Ikoner fanns redan i den tidiga kyrkan. Lyssna på Johannes av Damaskus: ”Det är tydligt att när du mediterar över Guds människoblivande, när du tillber Gud inför ikonen övergår bönen till prototypen. Det vill säga till den heliga person som framställs. Du tänker dig Gud klädd i människlig gestalt. När den osynlige blir synlig, är han i Kristi gestalt”.3 Vidare: ”Han som är oskapad, oförgänglig, odödlig, evig och förblivande, är ofattbar, osynlig och obeskrivlig”. IKONEN I SVENSKKYRKLIG miljö fungerar framför allt som andaktsbild eller meditationsbild till skillnad mot vad som gäller i Österns ortodoxa kyrka där ikonen är en integrerad och nödvändig del i liturgin eller i församlingens tillbedjan. De yttre tecknen hos en bedjande person, inför en ännu djupare närvaro i ikonen under en 15


ortodox liturgi är att närvaron i ikonen markeras bl.a. genom att tända ljus inför en ikon, med att ikonen hälsas med en helig kyss, med korstecken eller att man böjer sitt huvud mot bilden för att mottaga välsignelsen av den tänkta närvarande prototypen i bilden etc. I den svenskkyrkliga miljön är kontexten en annan, här handlar det om stillhet inför ikonen, eventuellt tända ljus inför ikonen. I Österns ortodoxa kyrka är ikonen en del av liturgin, såsom texterna är, evangelierna och akatistos (speciella böner till Maria) hymner vilka kan vara direkt skrivna till en speciell ikon enligt kyrkoårets och söndagens tema. Ikonen anses också alltid vara undergörande.4

IKONENS FUNKTION UR PSYKODYNAMISKT PERSPEKTIV I psykodynamisk mening kan, menar jag, ikonen fungera terapeutiskt som något som etablerar en kontakt med den bedjandes djupaste jag. En bild av närvaro, i en tid då människor ofta är vilsna i trasiga relationer, söker sina rötter och i många fall söker en frånvarande förälder. Så antar jag att det har fungerat med Gudsmodersikoner och Pantokratorikoner även under århundradenas lopp. Det kan vara en förklaring till deras bestående värde. Ikonerna talar på ett intuitivt plan om att vara sedd och att vara inlemmad i ett meningssammanhang.

DEN TYDLIGHET i ord och bild som vår tids människor söker i trons värld, kan på ett intuitivt sätt mötas av ikonen. Svenska kyrkan saknar dock en officiellt uttalad hållning i denna sakfråga.5 Intresset för ikonerna framspringer ur ett djupt behov i vår tid hos den vanliga kyrkobesökaren och hos konstnären av tydlighet när det gäller ord och teologi. Det är en väsentlig del av den kyrkligt sociala kontext i vilken ikonerna målas i dag.

IKONENS FUNKTION UR RELIGIONSPSYKOLOGISKT PERSPEKTIV Religionspsykologen Jan Hermansson diskuterar i en tidningsartikel människans behov av bilder och visioner. I sitt inlägg tangerar han min frågeställning, och ger därvid ett svar på min fråga angående ikonens uppgift i dag, på följande sätt: Är man i ett system är tolkningsstrukturerna ofta redan inlärda. Det finns liksom inte riktigt utrymme för det som ligger utanför. Se på den ortodoxa traditionen med ikonbilderna. Där har man ett

UNUM

16


direkt förhållande till bilden, där skapar man inte själv bilder utan den existerande bilden är helig. Den bild som redan finns betyder mer än egna visioner.6 SAMMANFATTNINGSVIS kan sägas:Ikonerna fyller ett primärt behov av bilder hos människan, i det här fallet hos en religiös människa, som lever i en rituell värld. Den traditionella bilden, i kyrkan, ikonen, kan då erbjuda inte enbart pedagogisk kunskap, utan ett visuellt hopp om framtid, en djupare inre trygghet, inre bekräftelse av den i det här fallet, kristna identiteten. Den enskilde är ett led i ett större, hela kyrkans tvåtusenåriga sammanhang. Man behöver inte producera något nytt, nya egna visioner, utan gemenskapen erbjuder hopp och vila i den befintliga bildvärlden. IKONENS ANSIKTE vill inbjuda till gemenskap. En närhet där människan som person blir både bekräftad och sedd, och där hon påminns dels om Bibelns löften, dels om de gudsmöten människor där har erfarit. Ikonen är inte enbart ett fönster mot evigheten, för människan att se ut igenom i sitt sökande efter Gud – som det ofta heter i olika populära framställningar i dag om ikoner – utan också tvärtom. En ikon vill låta seendets Gud framträda UNUM

som den som möter människan och ser henne först, ”Jag har då verkligen fått besök av en Gud som ser mig” (1 Mos16:13). Den rätta teologiska inställningen inför en ikon är tystnad och vördnad. Huruvida ikonen i allmänhet blir detta fönster, är dock en öppen och personlig fråga. Fotnoter: 1 Se exempelvis tidningen discshop Magazine, nr 2-2011, som på omslaget skriver ”Vi minns ikonen Elizabeth Taylors filmer”. 2 Eusebius, Church History, Book 7, Chapter 18.Min översätting. 3 Johannes av Damaskus. 4 John Meyendorff, Bysantin teologia, Heinävesi 1987. 5 Det kan i detta sammanhang vara värt att notera att det vårvintern 2003 i massmedia pågick en debatt kring tolkningen av bl.a. Kristus och Maria som myt, och inte sanning. Denna debatt visar, menar jag, svårigheten att tala om den absoluta sanningen, vilken ikonen vill uttrycka. Jfr K. Fyrlund Ikonens ansikte 2002. 6 Enligt intervjun av Mats KG Johansson ”Uppenbarelser i vår tid”, GöteborgsPosten den 26 januari 2003.

17


Försvar av de heliga bilderna Olof Andrén, retreatledare och översättare av Johannes Damaskenos ”Tre tal mot dem som förkastar de heliga bilderna.”

H

ur bruket av heliga bilder utvecklades i kyrkan ligger i dunkel. Många vittnesbörd från mitten av 300-talet visar att de då räknades som självklara. Men vi känner också sådana som avvisade bilder som ett hedniskt bruk. Det fanns en utvecklad porträttmålarkonst och man målade på träpannåer med färgstoff som var uppblandat med vax. Denna målarkonst användes också till heliga bilder. DET BLEV SNART gott om bilder som fyllde kyrkorna och blev vanliga i hemmen men också utanpå hus och på offentliga platser. Någon genomtänkt teologi om bilderna fanns inte än men flera ansatser. Man pekade på att Guds sons människoblivande gjorde det möjligt att göra en bild av honom till hjälp att minnas honom och tillbe honom. Bilder av händelser i Bibeln kunde ge en inlevelse. Gregorios av Nyssa (död 393) UNUM

säger att han inte kan se bilden där Abraham binder Isak utan att gripas och känna tårar. Han frågar också varför Guds son inte skall avbildas om han kom i mänsklig gestalt och antog en tjänares gestalt, blev lik en människa med en människas drag. Andra hävdade, såsom Klemens av Alexandria (död c:a 215), att kristna inte har materiella bilder utan bara en bild som de kan se genom själen. PÅ 500-TALET tillkom en rad skrifter under Dionysios Areopagitens namn, Paulus vän i Aten. Där framhölls det att vårt sinne inte kan nå fram till att skåda det himmelska om det inte leds genom materiella ting. Vid samma tid utfördes de härliga mosaikerna i Hagia Sofia-kyrkan i Konstantinopel. Bilderna kom att spela en allt större roll i andaktslivet men det förekom också missbruk som beivrades av flera biskopar. FRÅGAN OM bildernas berättigande kom att ställas på sin 18


spets på 700-talet, då kejsar Leo III 726 uttalade sig mot bilder och 730 skärpte saken till ett förbud mot alla bilder utom korset och befallde att de skulle förstöras. Patriarken Germanos försvarade bilderna men förvisades till sitt lantställe. Över grindarna till det kejserliga palatset hängde en bronsbild av Kristus. När en officer på kejsarens order klättrade upp för att avlägsna den kom en kvinna som var uppbragt över ett sådant helgerån och välte stegen. Ett upplopp följde och några officerare dödades. Det blev stränga straff för de ansvariga: fängelse, tortyr, stympning, landsflykt. PÅVEN GREGORIUS II reagerade häftigt och skrev till kejsaren att det inte var hans sak att lägga sig i kyrkans angelägenheter lika litet som biskoparna lade sig i rikets styre. Hans efterträdare Gregorius III samlade en synod 731 som fördömde alla som i förakt för kyrkans gamla sed vägrade att vörda bilder, hädade eller förstörde dem. Leo svarade med att skicka en flotta mot Italien, som dock led skeppsbrott, och han konfiskerade påvlig egendom i Kalabrien och överförde Illyrien från Roms jurisdiktion till Byzanz.. ÅR 754 SAMLADE Leos son Konstantin V en synod i Hieria och fick efter sju månaders överläggningar UNUM

fram ett beslut som byggde på hans egen bildteologi. Kristus är en oskiljbar person med två naturer, men en bild kan bara återge den mänskliga naturen. Då skiljer man på Kristi naturer och följer Nestorios i hans heresi. Alltså kan inte Kristus avbildas. Den enda bild vi har av honom finns i den heliga eukaristins bröd och vin. Inga patriarker eller ombud för påven fanns närvarande, men synoden ville ändå betrakta sig som ekumenisk. Man fördömde dem som försvarade bilderna, bl a den nyss bortgångne Johannes av Damaskos. DENNE JOHANNES reagerade raskt på Leos uttalanden och åtgärder. Han tänkte noga igenom alla argument och studerade fädernas skrifter – vid den här tiden talade man redan om de heliga fäderna som något självklart. – Han höll tre tal mot dem som förkastade de heliga bilderna och satte vapen i händerna på bildvännerna. Själv levde han i ett kloster utanför Jerusalem som då låg under muslimskt välde, och kejsarens arm kunde inte nå honom. Han tillhörde en kristen arabisk ämbetsmannasläkt i Damaskos med betydelsefulla poster inom finansförvaltningen. Johannes började också sin bana som ämbetsman men lämnade den troligen år 706. Anledningen är 19


oklar, kanske berodde den på en omorganisation. Som munk kom han att visa sig som en betydande teolog som inte ville framlägga något eget men klargöra vad som var kyrkans äkta lära. UNDER TIDEN fortsatte kejsaren sin hårda framfart. 761 dog två munkar under prygel på cirkusen i Konstantinopel. 764 misshandlades en ledare för det monastiska partiet, Stefan d y och slets i stycken av pöbeln när han vägrade att göra avbön. Munkar tvingades att ta på sig vanliga kläder och gå i parad med en kvinna vid handen under åskådarnas gyckel. I Efesos tvingade guvernören munkarna att gifta sig, förstörde kloster och heliga reliker. KONSTANTIN V dog 775 och efterträddes av sonen Leo IV. Hans gemål Irene var en stark kvinna, en hängiven gynnare av munkarna och av de heliga bilderna. Leo dog redan 780 och sonen Konstantin VI var bara 10 år. Irene tog då ledningen. Patriarken var uppgiven inför alla strider och drog sig tillbaka. Han uppmanade kejsarinnan att sammankalla ett konsilium. Påven Hadrianus II samtyckte. Efter ett misslyckat första försök samlades det andra konsiliet i Nicea 787; det har gått till historien som det sjunde ekumeniska konciliet. Beslutet UNUM

innebar kort och gott att de heliga bilderna skulle få sättas upp och ägnas samma vördnad som det heliga korset, men de fick inte bli föremål för den tillbedjan som bara tillkommer Gud själv. Argumenten hämtades till stor del från Johannes Damaskenos tre tal. NU HADE KYRKAN och riket ro, men bara till en tid. 813 tillträdde kejsar Leo V och inledde en ny period av ikonoklasm (ordet betyder bildkrossning) och utsåg en ikonoklast till patriark. Leo mördades mitt för högaltaret i Hagia Sofia 820. Efterträdaren Mikael II tillät den ikonvänlige patriarken Nikeforos och den framstående teologen Theodoros av Studion att återvända till en tid men förvisade dem på nytt. Mikaels son Theofilos tillträdde 829 och inledde en kamp i full skala. Fängelserna fylldes av bildvänner och många munkar flydde. Han dog 842, och hans änka tillät att den ikonvänlige Methodios blev patriark. 843 tillkännagav han att bilder var lagliga och fördömde ikonoklasmen. Den 117-åriga tvisten var nu över, och första söndagen i Fastan firas i den ortodoxa kyrkan som ortodoxins högtid. IKONOKLASMEN har haft efterdyningar i senare tid. Calvin var bildfientlig, medan Luther 20


försvarade bilderna, inte minst som pedagogiska hjälpmedel. Dock förekom ikonoklasm också i den lutherska reformationen. Den praktfulla västväggen i Nidaros slogs sönder med alla sina bilder. Den är nu återställd. Under Cromwells tid krossades både fönstermålningar och helgonbilder i England. Flera av 1800-talets väckelserörelser var bildfientliga och tillät bara korset. Ett drag av bildfientlighet fanns också i neologin på 1700-talet då man kalkade över många medeltida väggmålningar i kyrkorna. JOHANNES DAMASKENOS höll tre försvarstal mot dem som förkastar de heliga bilderna. Det första tycks han ha hållit någon tid efter Leo III:s första edikt. Några tyckte att det var för teoretiskt för vanliga munkar och han höll ett andra tal som var kortare och enklare. Eftersom han berör patriarken Germanos förvisning måste talet ha hållits efter 730. I det tredje talet gör han en fördjupad genomgång av ämnet. Johannes inleder med att säga att han egentligen inte är värdig att yttra sig, men när han ser hur kyrkan slits sönder av bildstriden kan han inte låta bli att tala. Han ser hur den kyrkliga traditionen rivs upp av okunniga människor. Han vet att förbudet mot bilder grundas på Moses uttryckliga föreskrift. Men de UNUM

orden måste läsas i sitt sammanhang. Till vem sades de och varför? Genom dansen kring guldkalven visade Israels folk hur lätt de hade att dyrka en bild som gud, och då behövdes ett klart besked som hindrade dem. Men det har hänt något sedan dess. Gud, den okroppslige som inte kan avbildas, har blivit människa, och då kan man göra en bild av den mänskliga gestalten. Det går att göra en bild av hans födelse, dopet, Tabor, hans under, som han utförde med sin kropp men med gudomlig makt, det frälsande korset, uppståndelsen och himmelsfärden. Allt kan skildras både i ord och i färg. Med tanke på dem som beskyllde bildvännerna för att skilja Kristi två naturer från varandra framhåller han att de är förenade i samma person och genomströmmar varandra DET FINNS BILDER av olika slag. Den heliga Skrift ger bilder av Gud och änglar. Vi ser bilder i de skapade tingen som på ett dunkelt sätt antyder de gudomliga krafterna för oss. Det finns också bilder som ger en gåtfull skugga av det som skall komma, t ex arken som förebildar gudsföderskan eller ormen i öknen som ger en bild av korset och honom som läkte ormens bett. Dopets ande förebildas genom havet, vattnet och molnet. Också berättelser och liknelser är ett slags bilder, men i ord. 21


EFTERSOM MAN VISAR vördnad inför de heliga bilderna blir det anledning att se efter vad vördnadsbetygelser kan innebära. De är ett tecken på underordning och vördnad. Det finns olika sätt. Först kommer det som hör till dyrkan av den ende gud som till sin natur skall bevisas sådan vördnad. Vi visar också vördnad för hans vänner och tjänare och gör det för den ende vördnadsvärdes skull. Josua visade vördnad för ängeln och David för Guds platser, och likaså visade Israels folk vördnad både för tältet i öknen och för helgedomen i Jerusalem. Man visar också vördnad för dem som Gud satt främst; Jakob betygade Esau sin vördnad som den äldre brodern och även Farao som den av Gud insatte fursten. Vördnaden visas alltså mot en bestämd person men inte för hans egen skull utan därför att han har fått sin ställning av Gud. Äran går alltså vidare till Gud. ISRAELS FOLK fick inte göra bilder och tillbe dem, och ändå har Gud gett föreskrifter om bilder. Själv är Gud obeskrivlig och kan inte avbildas, men han befaller att skulpterade keruber, verk av människohänder och framställda av simpel materia skall beskugga nådastolen. Arken är en bild av de gudomliga mysterierna och det är UNUM

lämpligt att keruberna som tjänare skall beskugga den bilden. Materien skall vi inte förtala när ingenting som Gud har skapat är skamligt – det är manikeernas inställning. Förutom keruberna fick Mose också befallning att låta väva ett förhänge framför det allra heligaste av utsökt material med keruber inslagna. Johannes går så långt att han säger att de som söker sin rättfärdighet i lagen – alltså genom att bokstavligt hålla bildförbudet utan att forska efter om det verkligen var ett bud för alla tider – de har fallit ur nåden (Gal 5:2,4). MATERIEN BLEV hedrad när Gud gav befallning om allt som skulle utföras till tabernaklet. Getragg är simpel materia men den ingick i förhänget. Gud Ordet blev kött och köttet är materia som vördas, inte som Gud men därför att frälsningen kom till genom den. Evangeliets bläck och pergament är materia, de heliga kärlen är materia, Kristi heliga kropp och blod är materia. Alltså använder Gud den helgade materien till vår frälsning och han använder också de heliga bilderna. GENOM ATT ställa upp bilder av det människoblivna Guds Ord helgar vi det första sinnet, synen, liksom vi helgar hörseln genom orden. Vad boken är för de läskunniga är 22


bilden för de olärda. Vad ordet är för hörseln är bilden för synen; vi får samma kunskap. Bilden är alltså en kunskapskälla som har samma värde som ordet. Den ger inte bara en illustration till ordet utan är i sig själv en förmedlare av kunskap. Bilderna ingår i den ortodoxa framställningen av tron. Basileios den store anförs: ”Vilket mer lysande bevis kan man få, att bilderna är de olärdas böcker, och som tysta förkunnare av de heligas ära undervisar åskådarna med ljudlösa ord och helgar synen? Jag har kanske ont om böcker och ingen tid att läsa, men jag går in i själarnas gemensamma sjukhus, kyrkan, med min själ kvävd av tankar som av törnen, och min blick dras till målningarnas blommor; som en äng gläder de ögonen och låter själen glömma allt och öppna sig för Guds lov.” NÅGRA MENADE att det är nog med en bild av Kristus eller av hans moder, gudsföderskan. Till dem säger Johannes drastiskt att de visar sig som de heligas fiender. De avvisar inte bilden men vördnaden för de heliga i sin fräckhet. Den jordiske kejsaren kan lägga av sig purpurmanteln och upplösa sitt garde, om han vill avskaffa vördnaden för dem som är starkare än tyrannen och råder över lidelserna. De heliga omger Herren, UNUM

och den som hedrar hans tjänare hedrar honom själv. Därför sätter vi också upp bilder av de heliga. De tar inte ära från sin herre utan förökar den. En gång smyckades Guds hus med bilder av keruber och djur men nu är det de heliga som låter sig byggas upp som ett levande och andligt tempel till en boning i anden åt den levande Guden. Det är alltså inte bilden i sig själv som får äran utan urbilden. Det bevisas också av att murkna bilder och kors helt enkelt bränns upp. DEN SOM INTE VISAR vördnad för en helgonbild gör det inte heller för Guds son som är den osynlige gudens avbild, ett levande och oförlikneligt avtryck. Han säger att han böjer sig inför Kristi bild som för den människoblivne guden, inför bilden av drottningen framför alla, gudsföderskan som moder till Gud son, och inför de heliga som stod emot synden ända till döds och liknade Kristus genom att gjuta sitt blod för hans skull, som först göt sitt blod för dem, och som följde i hans fotspår (1 Petr 2:21). Deras segrar och lidanden avbildar han och sätter upp, när han blir helgad genom dem och smord till iver att likna dem. ”Äran som visas bilden går vidare till urbilden”, säger den helige Basileios.

23


Du skall inte göra dig någon bildstod! Sr Veronica, medarbetare på Berget.

J

ag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod, någon avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem (5 Mose 5:6-9).

INGEN AVBILD av Gud. Människan får inte göra sig en ”bildstod” som skulle representera den Gud som befriat henne från slaveriet, och inte heller någon avbild av någonting uppe i himlen, eller på jorden eller i vattnet. Förbudet omfattar allt det skapade, på jorden UNUM

och under jorden. Hon ska inte heller tillbe någon avbild eller någonting skapat. Att göra det skulle vara som att återvända till Egypten, till slavlägret. Att inte göra sig en bild av Gud, vad betyder det? Det är att inte reducera Gud till det man kan föreställa sig och inte heller till hans gåvor, till det han har gjort och gör i våra liv. Gud är alltid större. Han är en Annan, helt annorlunda det vi kan föreställa oss. Hans tankar är inte våra tankar och hans planer inte våra planer (Jes 55:8). Han öppnar ständigt en ny, okänd väg framför våra fötter. Han vill göra allting nytt. Han kommer oss till mötes från en framtid som vi inte kan planera eller föreställa oss! 24


”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” säger Herren till Mose. ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (2 Mos 33:2123). Gud är inte långt borta, han är nära oss, vi kan få en erfarenhet av hans närhet men hans mysterium är större, vi kan inte fatta det. Hans ansikte kan vi inte se. Människan kan inte lägga beslag på honom. Inför honom faller hon med ansiktet mot marken, i tillbedjan, som Mose inför den brinnande busken. Man kan inte se Gud och leva. Ja, människan är för liten för att stå intill den brinnande busken, den förtärande eld som Gud är. Gud själv måste i sin barmhärtighet beskydda henne med sin hand! INGEN AVBILD av det skapade. Förbudet om avbilder gäller inte bara Gud utan även det som står på jorden och under jorden. Vi kan få en föreställning av det. Vi kan med vår vetenskap känna universum, mätta det, använda dess kraft. Men vi kan inte reducera det till en bild som vi själva skapar. Vi kan inte lägga UNUM

beslag på det. Världen är större, dess existens förblir en gåta om den inte betraktas i relation till skaparen. Av den andra medmänniskan på jorden kan vi inte heller göra oss en avbild. Hon bär i sig Guds avbild, hon är ett mysterium som vi inte kan omfatta, reducera till det vi kan förstå. Vi kan inte heller göra en avbild av oss själva. Vi är mer än vad vår spegel visar oss. Vi är mycket mer än våra psykologiska mekanismer, vi är större än oss själva, skapade till Guds avbild. JESUS, den osynlige Gudens avbild. Man kan inte se Gud, men Gud själv har blivit människa och tagit ett mänskligt ansikte. Jesus Kristus är ”den osynlige Gudens avbild” skriver Paulus (Kol 1:15). I Jesus från Nasaret betraktar vi Guds mänskliga ansikte. Den som har sett mig har sett Fadern säger Jesus till Filippos (Joh 14:9). Men vem känner igen honom? Vem känner igen Faderns ansikte i Jesu mänskliga drag, i hans sårade och blodiga ansikte? Jesus lever bland människorna, de ser honom men de känner inte igen honom, de vet inte vem han är. Hans mysterium är fördolt. ”Världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom”, skriver Johannes (Joh 1:10-11). 25


När Simon Petrus utropar: ”Du är Messias, den levande Gudens son”, säger Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen” (Matt 16:16-17). ”Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för”(Luk 10:22). När han ”i sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig” skriver Paulus i Galaterbrevet (Gal 1:16). Att känna igen Guds Son i Jesus från Nasaret, att se i honom Faderns ansikte är en nåd. Våra mänskliga krafter räcker inte till för det. När vi döps i Kristus tar vi emot hans Ande.

Vi får nya ögon, trons ögon och vi blir istånd att betrakta Jesu ansikte, att förnimma Faderns mysterium. Gud vill ge oss denna nåd, förnya den i oss. Han längtar efter att vi ska känna igen honom och bli i stånd att ta emot hans kärlek. Han längtar efter vår kärlek.

Dikten är �llkommen under en retreat på Pallo� College i Millgrove, Victoria där Meister Eckharts tankevärld var temat.

DU SOM VAR IKON Du som var ikon är nu töcken. Och omgivningens kända konturer liksom mina egna drag har inneslu�ts i det moln som mi� oförstånd utgör och som omsluter också dig.

Kris�na S Furberg Lyriker

SALIGA DE RENHJÄRTADE, de skall se Gud (Matt 5:8). De som blir istånd att se är de vars hjärta ett rent från allt habegär, de som inte är inkrökta i sig själva. De som tar emot sig själva och hela skapelsen ur Guds händer. Deras hjärta blir som ett rent vatten som återspeglar solens och hela skapelsens glans.

Du som är allt i alla och alla �ng men är Ingen�ng av det vi kan fa�a ...du ska födas i oss. UNUM

26


UNUM

27


Ett fönster mot Gud

Göran Larsson, teol. dr., direktor för Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem mellan åren 1979 och 1993. I samband med hans 50årsdag instiftades en fond “Göran Larssons Jubileumsfond för judisk-kristna relationer” där Göran sedan 1 juli, 2004 arbetar på halvtid. Han bor i Jerusalem, där han på olika sätt verkar för fördjupad förståelse och respekt mellan judar och kristna. Här en bearbetning av ett avsnitt ur Fönster mot Gud: Ikonernas budskap i Svenska teologiska institutets kapell i Jerusalem.

K

araktäristiken av ikonen som ett fönster mot himlen möter man ofta i litteraturen. I ikonmålaren Lars Gerdmars bok med den betecknande titeln Ansikte mot ansikte har ett kapitel just den rubriken. Ulf Abel, Sveriges kanske främste ikonkännare, kallar sin bok Ikonen – den besjälade bilden. Sådana uttryck är försök att karakterisera ikonerna som något mera än konst, illustrationer och pedagogiska hjälpmedel. Ikonen vill ge betraktaren en blick in i den himmelska världen. Denna aspekt kommer till uttryck i dess starkt stiliserade, idealiserade och symboliska UNUM

karaktär. Även om ikonens gestalter så att säga står med båda fötterna på jorden i den meningen att de har sin plats i historien, har levat i en särskild tid och framträtt på en given plats, är ikonen ingen naturalistisk bild. Färger, former och omvänt perspektiv syftar till att spegla den himmelska utsiktspunkt där de heliga gestalterna nu befinner sig och samtidigt att förmedla ett möte ”ansikte mot ansikte” mellan dessa och betraktaren. Ikonen vill med andra ord öppna ett fönster mot den himmelska världen, ja, ett fönster mot Gud. Det innebär att gestalterna besjälas av den himmelska världen. 28


En gyllene gloria kröner deras huvuden. Anletsdragen präglas ofta av ett upphöjt lugn och en stilla ro. Kläderna faller i harmoniska veck och kroppshållningen leder tankarna till bön och tillbedjan. Ögonen är ofta stora och uttrycksfulla och blicken skådar det eviga. Helgonen kastar inga skuggor. I deras värld är ju allt mörker borta (Se Upp 21:23– 25; 22:5). Ibland förefaller de nästan sväva. Inget tynger dem längre. Så även om de har fötterna på jorden är deras blick riktad mot himlen, ja, de befinner sig där. Och därifrån betraktar de också den jordiske betraktaren. Om ikonerna öppnar ett fönster från jorden mot himlen så är perspektivet samtidigt också det omvända. ETT FÖNSTER MOT JORDEN. När man betraktar ikoner slås man ofta av hur besynnerliga perspektiven är och hur abstrakt och detaljfattig arkitekturen är. Rent spontant skulle nog många säga inte bara att stilen är naiv utan också att perspektiven är direkt ”felaktiga”. Föremål och byggnader betraktas ur olika synvinklar på en och samma gång. Enligt gängse regler för perspektivmålning utgår man annars från betraktarens position – centralperspektivet. Enligt optikens lagar krymper då föremålens storlek med ökat avstånd från betraktaren UNUM

– som på ett fotografi. På ikoner ser man emellertid ofta det omvända perspektivet, det vill säga man utgår från en position bortom själva ikonen med perspektivlinjerna riktade mot betraktaren. Det innebär att även betraktaren betraktas från ett himmelskt perspektiv. På den mellersta ikonen som Bengt Olof Kälde gjort framträder detta perspektiv särskilt tydligt på trappan och bordet med skriftrullen. Stilen är alltså underordnad ett medvetet syfte, nämligen att uttrycka att bilden är höjd över tid och rum. Det historiska och tillfälliga förenas med det hinsides och tidlösa. De himmelska gestalterna vänder sig mot de jordiska betraktarna och har något att säga dem. Ikonen är en bild som ”ser”. Den vill etablera en relation och förmedla ett levande möte. ETT LEVANDE MÖTE. Här finner vi ännu en aspekt av ikonen som skiljer den från annan konst. Ikonografin inbjuder till dialog och den söker ett gensvar. Dess syfte är alltså inte bara att utgöra en del av förkunnelsen utan också av gudstjänsten, liturgin och bönelivet. Vi kan kalla den för liturgisk konst. I ortodoxa kyrkor går människor ständigt fram till ikonerna, stannar upp, knäfaller, tänder ljus framför dem och kanske kysser dem innan 29


de går vidare. Ikoner är viktiga gåvor i samband med dop, konfirmation och bröllop, och ofta läggs de hos den avlidne i kistan. I ortodoxa hem finner man ofta ett hörn – ibland kallat ”det vackra hörnet” – som är särskilt helgat genom Bibeln och någon ikon och som blir det hemmets andliga riktpunkt. För en utomstående betraktare kan denna ikonkult förefalla fjärran från Bibelns bildförbud (2 Mos 20:4; 3 Mos 26:1; 5 Mos 5:8). Hur försvaras då bruket av ikoner och vördnaden för dessa? En självklar utgångspunkt är att Gud är Ande – helig, evig, osynlig, upphöjd över tid och rum och bortom alla begränsningar. Därför kan Gud aldrig fångas in av yttre konturer och mänskliga föreställningar. Följaktligen får han inte och kan han inte avbildas. Då inställer sig givetvis frågan hur bilder likväl kan ha en så central ställning i de ortodoxa kyrkorna. I försvaret av ikoner utgår Johannes Damaskenos (676749) från den Guds avbild som är människan själv enligt 1 Mos 1:27: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” Människan är alltså en Guds ikon, en reflektion av Gud själv med en kallelse att bli alltmera lik sin gudomlige Skapare. I Kristus som ”den osynlige Gudens avbild” UNUM

(Kol 1:15) lyser detta ansikte fram klarare än någon annanstans, och de bibliska gestalterna och helgonen förmedlar en förebild att följa och leva upp till. Ikonen ses därför inte bara som en bild av – en avbild – utan också som en bild för – en förebild. De visar bortom sig själva mot det som är människans mening och mål. En ikon är en jordisk avbild av en himmelsk urbild, där avbilden står i kontakt med urbilden och förmedlar ett möte mellan människan på jorden och urbilden i himlen. Av detta följer att det är själva urbilden och inte avbilden som den bedjande vänder sig till. Ikonen är endast förmedlare av ett möte med det himmelska. Urbilden helgar avbilden, och vördnaden inför avbilden riktar sig i själva verket mot urbilden. Ännu en aspekt värd att beakta är skillnaden mellan dyrkan och vördnad. Det grekiska ordet för dyrkan, latreia, betecknar en tillbedjan som endast får riktas mot Gud själv. Vördnad – på grekiska proskynesis – uttrycker däremot den aktning och respekt som människor upplever och kanske också uttrycker inför det heliga, exempelvis bibliska gestalter, helgon, Bibeln, sakramenten, de heliga bilderna, ja, också inför varandra som människor – Guds avbilder.

30


EFTER ATT HA BELYST några aspekter av ikonernas funktion och teologi, stannar vi nu upp inför Bengt Olof Käldes ikoner i Svenska teologiska institutets kapell. I förhoppning om att de ska öppna

nya perspektiv på den bibliska uppenbarelsen och förmedla ett levande möte med Bibelns värld betraktar vi nu de gestalter som möter oss – och låter oss betraktas av dem...

Ikoner i Svenska teologiska institutets kapell i Jerusalem. Jungfru Maria i templet. Den gamle Symeon håller i det barn i vilken han skådar frälsningen. Till vänster den helige Josef (”Alla helgon kan hjälpa oss med något, men den Helige Josef kan hjälpa oss med allt!” Tomas av Aquino). Till höger Hanna, Fanuels dotter, med profetisk gåva som“tjänade Gud dag och natt... hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.” Fotograf: Håkan Bengtsson, nuvarande direktor på STI. UNUM

31


FÖRTECKNING ÖVER IKONERNA i de�a nummer:

• s. 1. I hallen utanför S:t Davids kapell finns Treenighetsikonen som är målad av en karmelitsyster Karin av S:t Josef i Glumslöv. • s. 3. I S:t Dominicus kapell finns idag tre ikoner målade av Anne Björg Nordbö. Den senaste ikonen skildrar mötet mellan den helige Franciskus och den helige Dominicus. En bild för vänskapen på Berget mellan olika kristna traditioner. Dominikansystrarna har haft ett naturligt hem på Berget och idag bor Sr Veronica i S:t Dominicus och inspirerar oss med sin dominikanska kallelse. Franciskus Tredje Orden i Svenska kyrkan har också ett hem på Berget. Ofta firas franciskanska kapitel på Berget. • s. 4. Två av Erland Forsbergs ikoner varav en är en triptyk. Vi ser jungfru Maria, Guds moder, omgiven av S:ta Anna av Novgorod och S:ta Birgitta av Sverige. Den andra ikonen är en uppståndelseikon med den segrande Kristus som drar människan med sig upp ur dödsriket. • s. 7. Denna ikon återfinns i meditationshallen och vi möter Jesus Kristus på förklaringsberget. Målad av Erland Forsberg.

• s. 8. Kristusikonen är målad av Anne Björg Nordbö och finns i hallen utanför S:t Davids kapell. • s. 13. Maria frågar: ”Hur skall det ske?” Ängeln svarar. ”Helig Ande ska åstadkomma detta!” Jungfru Marias bebådelse visar vägen för varje kristen. Den helige Ande ska göra det! • s. 17. I Skogskapellet möts vi av Jesu klara och sanna blick. Kristusikonen är målad av Kjellhaug Nordsjö. • s. 27. Den helige Andes utgjutande med de tolv apostlarna, inklusive Judas ersättare, den helige Mattias, och jungfru Maria. Målad av Anne Björg Nordbö. • s.31. Detta är de tre ikoner som finns i Teologiska Institutets kapell målade av Bengt Olof Kälde. • s. 33. I S:t Davids kapell finns en ikon med S:t David, västmanlands apostel, som är målad av heraldiker Bengt Olof Kälde. David kom som missionär från England på 1000talet och många svenskar kom genom honom till tro och döptes. S:t Davids källa i Munktorp finns idag som minne och pilgrimsmål.

UNUM

32


BERGETS VÄNFÖRENING

STÖDFÖRENING TILL STIFTELSEN BERGET TACK FÖR DIN ÅRSAVGIFT! Har du frågor om di� medlemskap så hör av dig �ll vårt kansli: mejla david@berget.se eller ring 0248-797170 GÅVOR! E� bekymmerslöst sä� a� ge gåvor regelbundet är a� via sin bank lägga in automa�ska månadsöverföringar. Exempelvis kan man varje månad dra 50:-, 100:-, 150:- �ll Bergets bankgiro: 574-3323. KOM IHÅG ATT BETALA IN ÅRSAVGIFTEN! Vänföreningen (inkl. Unum)

300:150:- (studerande) 150:200:-

Prenumeration Unum Bönegemenskapen Uppge namn och adress för att få våra utslick!

Stiftelsen Berget RÄTTVIK

574-3323

FÖR SENASTE NYTT OM RETREATER OCH KURSER:

www.berget.se UNUM

33


S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Fönster mot Gud: Ikonernas budskap i Svenska teologiska institutets kapell i Jerusalem. Göran Larsson, Arcus förlag, 2011. Läs mer om boken i Göran Larssons artikel (s. 28-30). Boken finns i S:t Sigfrids boklåda men kan också beställas mot en frivillig gåva till Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer. Adress: Anita Taranger, Oxelgatan 26, 565 33 Mullsjö, anita.taranger@hotmail.com, tel. 0392-36021.

Bönens trädgård, Martin Lönnebo, 2011, Libris. Att få lära sig be, är en längtan hos de troende genom alla tider. I denna skrift går biskop Martin mycket handfast och metodiskt till väga. Han utgår från några av den världsvida kyrkans mest kända böner och leder läsaren/medbedjaren in i ett bönens sammanhang. ”När vi går in i Bönens trädgård passerar vi genom Tidens UNUM

grind. Där tar evigheten vid. Guds änglar är inte långt borta.” (s.15) Varsamt och metodiskt lotsas medbedjaren in i denna evighetens sköna trädgård, där man med samma ord, som så många andra i Kristi kropp får tillbe.

Gläd dig, du som födde ljuset, huvudmotiv i Gudsmoderikonorafin, Christina Schöldstein, Artos förlag. Det i särklass mest frekventa bildmotivet bland ikoner är Gudsmodern. Författaren berättar att i ryska hem finns som regel en ikonostas, ”det vackra hörnet” eller ”himmelens fönster”, men finns bara en ikon, så föreställer den nästan alltid Gudsmodern och barnet. I denna bok följer läsaren en oerhört rik och bred tradition, som går genom tid och tradition. Allt från Konstantinopels många Mariamotiv, till den ammande Gudsmodern och tsarrikets vördnad för de undergörande ikonerna. 34


En mycket informativ och inte minst vacker bok, som är lätt at läsa och följa med i.

Andens ABC, Anders Arborelius, Libris förlag Så här beskriver biskopen själv syftet med denna ganska tunna, men innehållsrika, bok: ”Liksom en kokbok skall hjälpa oss att laga till god och närande föda, vill denna ABC-bok hjälpa oss att finna vår andliga föda och näring i Jesus Kristus och i det han vill ge oss och lära oss.”

Hur skall jag orka?, Lars Björklund, Libris förlag Detta är en bok skriven för anhörigvårdare och för dem som möter dem i vård och omsorg. Författaren beskriver vad som gör ett gott möte mellan den som vårdar och den som behöver vård. Han belyser utifrån sina samtal med människor, som själva är anhörigvårdare, hur man kan hantera känslor av hopplöshet, sorg, otillräcklighet. Boken är enkel och lättillgänglig.

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA S:t David

S:t Sigfrid

På Berget �inns S:t Sigfrids Boklåda, som genom sin försäljning av böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning. Boklådan är öppen varje tisdag-söndag kl. 14.00-16.00. Boklådan har en vänförening. Genom ditt medlemskap bidrar du till att säkerställa ett fortsatt brett utbud av litteratur med andlig vägledning på kristen grund. Medlemsavgiften är 100 kr/år. Om du vill bli medlem kan du kontakta oss via e-post: kristina@berget.se UNUM

35

S:t Sigfrid och S:t David kom båda från England som missionärer och fick stor betydelse för Sveriges kristnande. På Berget har de sina givna platser. S:t Sigfrid är skyddshelgon för vår boklåda och S:t David för vår retreatgård.


STIFTELSEN BERGET, Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK. 0248-79 71 70. E-POST: david@berget.se. WEBSIDA: www.berget.se. UNUM tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation. Utges fyra gånger per år av Stiftelsen Berget i Rättvik. Prenumerationsavgift 150 kr. Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad. Medlemsavgift 300 kr. För studerande under 25 år 150 kr Medlems- och prenumerationsavgift betalas via Bankgiro: 574-3323 Nästa nummer är temat: Gemenskap

Unum 2011-3  
Unum 2011-3  

Tema: Ikoner.

Advertisement