Page 1

#2/2018 STOCKHOLM

Mohamed Warsame

Blyg brobyggare | ”De begåvade tänker utanför boxen” | Skapande som integration

Lästävling satte fart på klassen Så botar du elevernas talrädsla


FOTO: MARC FEMENIA

STOCKHOLM #2/2018 Fyra gånger vinnare av Svenska Publishingpriset för bästa p ­ ersonaltidning.

En bra skola för alla

LÄRA Stockholm ges ut av utbildnings­förvaltningen i Stockholms stad och utkommer med fem nummer per år.

Stockholm ska vara en stad för alla. Det är stadens vision. Alla barn i Stockholm ska ha rätt till en bra utbildning oavsett bakgrund.

Chefredaktör: Tomas Bannerhed, 08-508 33 899, tomas.bannerhed@ stockholm.se.

I visionens Stockholm är kunskap, stimulerande lärmiljöer och digitala verktyg ­anpassade efter elevernas behov. Verksamheten bygger på respekt och delaktighet, där alla elever kan finna trygghet och studiero. Läs mer i Vision 2040 – Ett Stockholm för alla. Du hittar den på stockholm.se/vision.

Adress: LÄRA Stockholm, Utbildningsförvaltningen, Box 22049, 104 22 Stockholm. Besöksadress: Hantverkargatan 2F.

Ansvarig utgivare: Sofia Oliv. Medverkande skribenter: Katarina Bjärvall, Annelie Drewsen, Annika Hedås Falk, Agneta Berghamre Heins, Helene Lumholdt, Marianne Hühne von Seth, Monika Sidén, Annebritt Ullén och Ingela Ösgård. Grafisk form: Blomquist ­Communication — blomquist.se. Tryck: Åtta.45, Järfälla, 2018. ISSN: 1654-7330. Upplaga: 15 500 exemplar.

24

”Jag visste tidigt att jag ville bli lastbilschaufför. Transportlinjen var ett klockrent val för mig”, säger Gabriel Berg, som går sista terminen på Stockholms transport- och fordonstekniska gymnasium (STFG).

För kostnadsfri prenumeration, kontakta utbildningsförvaltningen på info.utbildning@stockholm.se.

20

Tack vare ett elevdrivet integrationsprojekt på Södra Latin kunde elever mötas och skapa över språk- och kulturgränserna.

ILLUSTRATION: MARIA JERNBERG

Omslag: Modersmålsläraren ­Mohamed Warsame fotograferad av Ulrica Zwenger.

FOTO: ULRICA ZWENGER

FOTO: ULRICA ZWENGER

14

”Många lärare gör ett fantastiskt jobb, men de saknar stöd uppifrån. De behöver resurser”, säger professor Sven Bölte.

35

Maria Jernberg är tillbaka med en ny ögonblicksbild från skolans värld, denna gång om detaljerad dokumentation.

DESSUTOM ... Lästävling satte fart på tredjeklassarna

4

Hallå där, Anne Reath Warren

31

”Mattebegåvningarna tänker utanför boxen”

10

Han botar elevernas talrädsla

32

Han brinner för matematiken

12

Tävla och vinn biobiljetter!

33

Krönika: ”Satsa på lärares lärande”

13

Enkät: När har du gjort skillnad?

33

Nu vill hon bli möbeldesigner

26

Hallå där, Nina Jonsson

34

Möt en blyg brobyggare

28

Så får vi fler att stanna i yrket

34


LÄSUTVECKLING

LÄSUTVECKLING

Filippa Hadley (till vänster) och Wiena Tamaddon på Sörgårdsskolan har en läsupplevelse ihop.

En lästävling över sommarlovet satte fart på ­läsningen i klass 3 på Sörgårdsskolan i ­Vällingby. Men grunden har lärarna lagt ­genom det ­dagliga arbetet, med t­ ydliga r­ utiner och gott om tid för läsning. TEXT: ANNELIE DREWSEN FOTO: ULRICA ZWENGER

Läsning pågår 4

LÄRA #2/2018

LÄRA #2/2018

5


LÄSUTVECKLING

LÄSUTVECKLING

Till sist räknades hela klassens läsning ihop. Det resulterade i en andraplats i hela Sverige.

Tredjeklassarna har blivit glupska bokläsare. I skolbiblioteket finns det mycket att välja på för Selma Karoui och Dennis Ikoro.

D

et är knäpptyst och allas blickar är riktade mot den projicerade bilden på tavlan. – Vad ser ni? f­ rågar Marika ­Siversson e­ leverna i årskurs 3. Varenda en räcker upp handen. – Jag ser en sten. – Ett hav. – Två barn som sitter på en sten. Så fylls klassrummet av ord och tankar växer fram. Fler bilder blir till nya ord. Många ord! Ett skepp med sköldar. Det är ett vikingaskepp! En man, ett skägg, en säck. Vad finns i s­ äcken? Guld, kanske. Ska de gräva upp den eller ­gömma den? Samtalet före läsningen tar tid. Varje bild betraktas noga för att fånga förförståelsen. Till sist är det dags att läsa texten. Marika Siversson

6

LÄRA #2/2018

högläser medan hela boksidan visas på tavlan. Alla lyssnar med bibehållen uppmärksamhet. Efter varje sida blir det en liten paus. – Var det något jag ska förklara? En pojke räcker upp handen. – Vad betyder mala säd? En annan elev förklarar. Dagens lektion sker i halvklass och h ­ andlar om en skönlitterär text ur läseboken, som ­rymmer olika genrer. Lärarna använder samma upplägg oavsett vilken text de läser. – Vi högläser allt! säger Marika Siversson, som har arbetat på Sörgårdsskolan i 18 år. Lärarkollegan Ewa Cohlin har jobbat ett par år länge. Den nuvarande klassen har de följt sedan ­förskoleklass. I årskurs 3 har eleverna blivit glupska bokläsare.

Deras läsning har lönat sig. Inte bara genom att sätta fart på språkutvecklingen och lärandet i stort. Nej, för den här klassen har läsningen lönat sig bokstavligen. En dag efter sommarlovet kom en liten delegation till klassen för att över­ lämna ett stort, platt paket inslaget i guldpapper. – Vi hade kommit på delad andraplats i en lästävling och vann 2 500 kronor att köpa böcker för! berättar Ewa Cohlin. Det var stiftelsen Legilexi som arrangerade den nationella lästävlingen ”Jag har läst”. Målet var att få elever att läsa mer på sommaren, för att motverka det tapp i läsutveckling som ofta sker under lovet. – Vi har tidigare jobbat med skrivläxa över sommaren, men testade det här konceptet i ­stället, berättar Marika Siversson. Lärarna förberedde eleverna genom att de

fick skriva önskelista på böcker de ville läsa. Under sommarlovet fyllde eleverna i ett formulär på webbplatsen efter varje bok de läst. Till sist räknades hela klassens läsning ihop. Det resul­ terade alltså i en andraplats i hela Sverige. Prissumman räckte till ett eget litet klass­biblio­­

tek. Eleverna fick komma med förslag och numera står deras böcker på en egen bokvagn. Hyllorna är nästan tomma, eftersom de flesta böcker är utlånade. – Alla elever kan ta del av priset, även de som inte läste under sommarlovet. De lånar hellre här än på skolbiblioteket, säger Marika Siversson som är väldigt nöjd med tävlingen och klassens läsning. Förutom att varje elev har en lånebok läser hela klassen en kapitelbok tillsammans. Just >> LÄRA #2/2018

7


LÄSUTVECKLING

LÄSUTVECKLING

På Sörgårdsskolan har läsningen lönat sig. Här Arad Ghassemi och läraren Ewa Cohlin. Skålen fungerar som idébank till nya berättelser, med ord som kan få i gång fantasin.

Gustav Eklund spelar in sin egen hög­läsning, som om det vore radioteater. Här tillsammans med läraren Marika Siversson.

>>

8

nu är det ”Lisbet och Sambakungen” av Emma Karinsdotter. – Den är jätterolig! säger Ewa Cohlin och berättar att de köpte in boken efter att ha varit på en presentation på förlaget. De båda lärarna försöker hålla sig à jour med utgivningen av barnböcker. Författarbesök är ett annat sätt att öka intres­ set för böcker. Senast var Torsten Bengtsson i klassen. – Han berättade om en spännande bok och sa att om de ville veta slutet måste de läsa boken. Besöket inspirerade dem både att läsa och skriva, säger Ewa Cohlin. LÄRA #2/2018

Vi har tidigare jobbat med skrivläxa över sommaren, men testade det här i stället.

Men i dag är det texten om vikinga­skeppet som gäller. Det har blivit dags för eleverna att hämta sina egna läseböcker och surfplattor. Först ska de läsa högt för varandra i par, sedan spela in sin läsning på surfplattan. – Det här har ni gjort förut. Då skulle ni skriva vad ni ska tänka på nästa gång. Gå tillbaka och titta på det innan ni spelar in, säger Marika Siversson. Efter ett par minuter sitter eleverna utspridda i

klassrummet och a ­ ngränsande rum. I kapprum­ met sitter en pojke med hörlurar och spelar in sin egen röst, som om det vore radioteater. Han

äger berättelsen nu. Inne i klassrummet sitter en annan pojke och läser för Ewa Cohlin. Fingret ­följer med på raden och det går lite hackigt, men så fort det flyter på stiger inlevelsen. Luften surrar av högläsningsröster. Kanske har eleverna lärt sig av Ewa. Det är hon som tar klassen till biblioteket och läser högt ur kapitel­ boken. Då kan hela klassen på 40 elever sitta alldeles tysta och lyssna. – Deras favorit är serien om Jack. Vi har läst rubbet! säger Ewa Cohlin. Klassen har även varit på vandring i Gamla stan för att besöka de platser där Jack har jagat bergtroll, varulvar och häxor. Ännu har

de inte tröttnat på Jack. Några elever lånar till och med hem böckerna från bokvagnen för att läsa igen, på egen hand. Snart blir det ännu ett författarbesök. – Martin Olczak som har skrivit b ­ öckerna om Jack kommer hit. Det ska bli en överraskning! säger Ewa Cohlin, som förmodligen kommer att vara minst lika uppspelt som eleverna. n

KLASSENS HÖG­­­ LÄSNINGS­FAVORITER n S  erien om Jack av Martin Olczak. n B  öckerna om Morfar Prosten av Eva Bexell. n ” Mästerdetektiven Blomkvist” av Astrid Lindgren.

Läs mer om tävlingen ”Jag har läst” och Legilexis övriga arbete för att alla barn ska läsa sig läsa på www.legilexi.org.

LÄRA #2/2018

9


PEDAGOGISK UTVECKLING

FOTO: ULRICA ZWENGER

”De tänker ­u tanför boxen” Skolan är bra på att ta hand om musik­ begåvade och idrottsbegåvade elever. Men det är sämre ställt med de intellek­ tuellt begåvade.   Det menar Attila Szabo, forsknings- och utvecklingssam­ordnare på utbildningsförvaltningen, som nyligen disputerade på en avhandling om begåvade mate­matikelever.

Avhandlingen innehåller en översikt där Attila Szabo har analyserat internationell forskningslitteratur, sammanlagt 965 artiklar, om begåvade elevers matematik­ undervisning. En slutsats han själv drar är att skolan inte bör satsa på intelligens­ tester för att upptäcka de matematiskt begåvade eleverna. – Visserligen är också matematisk begåv­ ning normalfördelad, men att använda sig av psykometriska modeller ger inget entydigt svar på vilka elever som är mate­ matiskt begåvade, fastslår han. Attila Szabo menar att även utan särskilda intelligenstester går det att upptäcka de här eleverna redan i 8–10-årsåldern. – Utmärkande är att de älskar mate­ma­ tiken, att de arbetar snabbt och är genuint nyfikna, att de tycker om u ­ tmaningar, det vill säga ställer nya frågor medan kamraterna söker ett svar. De blir också uttråkade av repetition, är oftast kreativa och tycker inte om att jobba i blandade grupper. Så traditionell undervisning i den egna klassen är ingen bra lösning för de här elev­ erna. Det visar också forskningsresultaten. – Om eleverna är kvar i den egna klas­ sen på matematikundervisningen, där 10

LÄRA #2/2018

repetition och grupparbete i blandade grupper är vanligt, får de inte tillräckligt med utmaningar och tappar lätt lusten till lärandet. Det kan leda till att de presterar under sin förmåga och att de får problem i sitt sociala umgänge i skolan. I stället förespråkar Attila Szabo att s­ kolan

ordnar extra undervisning i matematik­ ämnet. Den undervisningen ska erbjudas inte bara de matematikbegåvade eleverna, utan alla elever som är särskilt intresserade av matematik. Och den ska helst vara ­frivillig och tidsbegränsad. – När de här eleverna får vara i en särskild grupp med andra elever som är lika intresserade av ämnet, eller får delta i acceleration, det vill säga läsa tillsammans med elever i högre årskurser, så får de nöd­ vändiga utmaningar, trivs väl och knyter sociala band, berättar han och påpekar att det samtidigt är viktigt att eleverna får vara kvar i den egna klassen i de övriga ämnena. Det faktum att det är frivilligt att delta i gruppen och att åtgärden är tidsbegränsad innebär också att de elever som så små­ ningom upptäcker att undervisningen är för avancerad eller inte passar dem har möjlighet att sluta. Sist men inte minst betonar Attila Szabo att läraren som ansvarar för dessa elever måste tycka om att arbeta med dem och möta dem med respekt, helst utan att känna sig hotad i sin roll att vara ”bäst i klassen”. – Eleverna är oftast väldigt kreativa, de ställer mycket frågor, de gillar inte

nöd­vändigtvis skolan och har dessutom oftast ett starkt rättvisepatos. Frånsett att låta dem arbeta med utmanande och fördjupande matematiska problem, bör läraren också låta dem upptäcka generella matematiska samband på egen hand eller konstruera nya uppgifter som är ­anpassade efter deras kapacitet, något som kan vara svårt att åstadkomma i en vanlig blandad klass.

Attila Szabo har disputerat på en avhandling om matematikbegåvade elever.

De internationella forskartexter som

Attila Szabo har gått igenom visar också på några skillnader mellan matematik­ begåvade flickor och pojkar. – Pojkarna är mer tävlingsinriktade medan flickorna, framför allt i de sena ton­ åren, har en tendens att välja bort utbild­ ningar som innehåller mycket matematik och naturvetenskap. Det finns även studier som visar att flickorna på mellanstadiet presterar bättre om de är i en grupp med enbart flickor. I den könshomogena gruppen kan de också trivas med ett tävlingsinriktat arbetssätt. Andra studier visar att skillnaden i attityd och motivation mellan flickor och pojkar kan vara kulturellt betingad. Bland annat noteras att andelen h ­ ögpresterande är större bland flickorna än bland poj­ karna i Storbritannien. I USA är det däremot p ­ ojkarna som presterar bättre. Skillnaden förklaras med att den mer sexualiserade kulturen i USA leder till att flickor har sämre självförtroende och är mindre intresserade av ämnet, eftersom

mate­matiken där uppfattas som ett över­ vägande manligt område. Matematiskt begåvade elever är heller inte nödvändigtvis högpresterande i allmänhet, menar Attila Szabo. – Högpresterande elever är oftast konformister och vill anpassa sig; de gör som läraren säger och blir inte sällan hjälp­redor i klassen. Matematikbegåvade elever är snarare individualister och högklassiga problemlösare som tänker utanför boxen. Begåvade elever finns naturligtvis inte bara i matematik, de finns i många andra ämnen, konstaterar Attila Szabo. – Och de finns överallt i Stockholms stads skolor, både i de socioekonomiskt starka och i de utsatta områdena. Det är lättare att upptäcka dem i starka områden där föräldrarna har högre utbildning och inkomster och där eleverna oftast har lättare att få stöd hemifrån, men vi måste erbjuda möjligheter också i de utsatta områdena, eftersom det bör finnas en lika

stor andel begåvade elever där. – Alltså är detta framför allt en rättvise­ fråga, fastslår han och hoppas att även Stockholms stad kommer att ta fram en handlingsplan för särskilt begåvade elever, oavsett vilket ämne de är begåvade i. n INGELA ÖSGÅRD­

Vi vill ­berätta om ditt ­arbete Arbetar du med något lyckat ­­peda­gogiskt projekt som ­kollegerna runtom i stadens skolor borde få läsa om och inspireras av?

STÖD OCH INSPIRATION n S  tockholms universitet och KTH erbjuder matematikklubbar för elever i årskurs 4—9. n S  veriges Kommuner och landsting (SKL) har tillsammans med några kommuner sammanställt en handlingsplan för särskilt begåvade elever som finns tillgänglig på nätet. n S  kolverket tillhandahåller stöd­ material för särskilt begåvade elever på sin webbplats.

Kontakta redaktionen och berätta vad ni har gjort och hur det påverkade elevernas lärande — enklast via mejl till tomas.bannerhed@stockholm.se. Välkommen!

LÄRA LÄRA #2/2018

11


DÄRFÖR ÄR JAG LÄRARE

KRÖNIKA

— Jag vill att eleverna ska få ­kunskaper som gör att de kan använda sig av ­matematiken i vuxen ålder, säger Karl-Henrik Engardt.   Han är förstelärare i matematik på ­Bagarmossen-Brotorps skolor och ­utsågs i fjol till Årets lärare i Stockholms stad i kategorin Kollegialt lärande. — Alla kan lyckas med matte. För stor vikt läggs vid att det skulle bero på genetiskt arv. Och det handlar inte om att vara den som kommit längst i matteboken, djup i kun­ skaperna är viktigt! Karl-Henrik Engardt fick uppdraget att vända skolenhetens matteresultat, och lyck­ ades. Vägen dit gick via varierad, mindre läro­ medelsstyrd undervisning och mer tid för matematiklärarna att d ­ iskutera undervisning.

— I början var det lite klurigt hur jag skulle närma mig mina kompetenta k­ olleger. Kollegialt innebär ju att man hittar lösningar tillsammans och får en samsyn, inte minst viktigt vid bedömning. Karl-Henrik Engardt följer relevant ­forskning och tar den till lärarkollektivet. Han nämner aktionsforskning, learning study och pedagogikprofessorn Inger Eriksson vid Stockholms universitet som viktiga influenser. — Jag ville börja lägre ner i åldrarna så sedan tre år jobbar jag delvis med mellan­ stadiet. Vi provar oss fram termins­vis ­utifrån verklighetsnära forskning, diskuterar och utvärderar lektioner, uppgifter och ledarstilar. Den egna skolgången minns Karl-Henrik Engardt mest som kämpig. Det var hans

idrottsledare inom simningen som sa att skolan var viktig, att man måste ha ”något att falla tillbaka på”. Bra och dåliga exempel bland idrottsledarna hade väckt intresset för ledarskap, men några tankar på att bli just matematik­lärare hade K ­ arl-Henrik Engardt inte förrän efter mönstringen inför värnplikten. — Psykologen sa att jag var en mate­ matisk begåvning. Hur hade jag kunna gå 13 år i skolan utan att någon fått mig att känna det? Kombinationen matte och idrott på GIH blev ett givet studieval. — Nu går jag hem från arbetet med ­känslan att det är häftigt och roligt i skolan! n ANNEBRITT ULLÉN

FOTO: ULRICA ZWENGER

”Det här är häftigt och roligt”

SIGNERAT: ANNIKA HEDÅS FALK

Ingen skulle behöva stanna hemma

V

ar och en har rätt till utbild­ ning. Så står det i FN:s dekla­ ration om de mänskliga rättig­heterna. Det innebär att vi som jobbar med skola har mänskliga skyldigheter att ordna med utbildning för alla. Men lever vi ­egentligen upp till det? Ger vi varenda elev en riktigt god utbildning? Nyss hemkommen från en studieresa till Indien och New Delhis slum är det lätt att tänka att vi har det ruskigt bra i svensk skola. För det har vi ju, även om vi inte alltid ser det. I Indien träffade jag barn som tiggde på gatorna. Jag träffade lärare med över 80 elever i klasserna. Jag mötte traffickingoffer, vuxna analfabeter och aidssjuka föräldralösa barn. Det låter s­ orgligt men så kändes det inte, för ­eleverna visade en sån tilltro och glädje över skolan. Både barn och vuxna uttryckte stort framtids­hopp och tyckte att utbildning är vägen till en bättre framtid. Precis som vi också tycker, fast vi tappar bort det lite m ­ ellan stressen över provrättningar och arga föräldramejl. Här i Sverige får ju alla barn gå i skolan. Men alla tillgodogör sig faktiskt inte skol­ utbildningen. Trots att det är skolplikt och varken krig eller svält har vi elever som mår så dåligt att de inte ens kommer till skolan. Och de elever som går i skolan men ändå inte når de mest elementära kunskapsmålen – har vi gett dem rätten till utbildning? Det gör ont i lärarhjärtat när vi misslyckas. Men vems skyldighet är det att se till att ­eleverna lyckas? Är det elevens egen skyldig­ het? Föräldrarnas? Skolans? Jag tycker att det är vår skyldighet, vi som j­ obbar i skolan. För vårt arbete, vår inställning och vårt bemötande av elever och föräldrar är det enda vi själva råder över.

Om alla har rätt till utbildning borde vi faktiskt inte tappa så många elever på vägen. Inte en enda elev skulle behöva stanna hemma för att klasskamraterna mobbar och kränker. Ingen elev skulle behöva misslyckas på grund av våra brister i bemötande, resurser och ­pedagogik. Ingen elev skulle underprestera, skolka eller strunta i skolan. Det gör mig så upprörd att vi – trots våra goda förutsättningar – ändå inte lyckas bättre. Många lärare jag träffat brottas med ­dilemmat hur man möter, stödjer och utmanar ­varenda elev på rätt nivå, men förvånansvärt lite kompetensutveckling handlar om att utveckla just den kompetensen. Ett kunskaps­ intensivt yrke som lärare borde kräva långt mer kvalificerad och kontinuerlig fortbildning inom både ämnesinnehåll och metoder. Forskning om vilket slags undervisning som faktiskt ska­ par bra inlärning borde stärkas. Menar vi allvar med att utbildning för alla är viktigt, behöver vi satsa mycket mer på l­ ärares lärande. Då krävs både mer forskning, ambitiösa mål, adekvata resurser och smarta strategier. Men varför är det så svårt då? Ska vi skylla på våra chefer? På politikerna? På föräldrarna, eleverna, tidsbristen, läroplansmålen eller vädret? Jag tror att vi har större möjlighet att förändra än vi ibland ser. Det är liksom vår mänskliga skyldighet, vi som jobbar med skola. Som Nobelpristagaren Malala Yousafzai säger: ”Let us remember: One book, one pen, one child and one teacher can change the world.” n

Menar vi allvar med att utbildning för alla är viktigt, behöver vi satsa mycket mer på lärares lärande.

ANNIKA HEDÅS FALK ÄR PROJEKTLEDARE PÅ ­U TBILDNINGSFÖRVALTNINGEN

Karl-Henrik ­Engardt är förstelärare i ­matematik på ­Bagarmossen-Brotorps skolor.

12

LÄRA #2/2018

LÄRA #2/2018

13


SAMTALET

SAMTALET

”Alla kan inte ­anpassa sig” Allt fler elever med milda neuropsykiatriska funktionsnedsättningar får en diagnos. Att ta hand om dem är inte främst psykiatrins ansvar utan skolans, menar professor Sven Bölte. TEXT: KATARINA BJÄRVALL FOTO: ULRICA ZWENGER

14

LÄRA #2/2018

S

ven Bölte är chef för Karolinska institutets Center of Neurodevelop­ mental Disorders (Kind). Hans och hans kollegers senaste vetenskap­ liga artiklar dinglar från prydliga krokar uppradade över hela väggen mittemot institutionens hatthylla. – Mitt tyska ordningssinne, säger Sven Bölte självironiskt. Professorn i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap startade sitt yrkesliv i Tyskland och hans släkt har både tysk, italiensk och svensk bakgrund. Den mångfalden är typisk för per­ sonalstyrkan på Kind, där elva modersmål finns representerade bland 40 medarbetare. Och blandningen är symtomatisk även för samhället i större skala. Vi lever i en tid när ­individer och grupper får allt bättre möjligheter att respekteras trots, eller tack vare, sina olik­ heter, men samtidigt blir kraven på kognitiva sociala prestationer allt högre, i skolan och på andra håll. Det är motstridiga strömningar som kan vara svåra att hantera, särskilt för barn med de funktionsnedsättningar som forskarna på Kind studerar.

I fokus på Kind står neuropsykiatriska funktions­ edsättningar, till exempel adhd, autisms­pek­ n trum­stillstånd, intellektuell funktionsnedsättning, Tourettes, tics, motorisk koordinationsstörning, språk- och talstörningar som stamning samt inlärningssvårigheter som dyslexi och dyskalkyli. Vad har dessa funktionsnedsättningar gemensamt?

– De har alla att göra med en annorlunda neurologisk arkitektur, utveckling, f­ unktion eller mognad. Detta leder till kognitiva för­ ändringar som gör att man har svårt att leva upp till samhällets krav och förväntningar. Då kan man bli exkluderad och få ett konstigt bemötande, vilket gör att man blir deprimerad och får andra former av mental ohälsa. Många har också flera diagnoser samtidigt, till exempel autismspektrumtillstånd och adhd, eller adhd och inlärningssvårigheter. – När jag började för 25 år sedan hade vi en annan neuropsykiatri än i dag. Vi hade framför allt svåra fall, till exempel autister som utan tvivel hade svåra problem och som också ofta hade epi­ lepsi eller intellektuell funktionsnedsättning. – I dag finns de flesta som diagnostiseras >> LÄRA #2/2018

15


SAMTALET

>>

i en extrem variation av det normala. De kan prestera bra inom vissa områden, de har en god språkutveckling och intellektuell förmåga. De upptäcks ofta sent, när de börjar skolan, i puber­ teten eller som vuxna. De kanske märker att de har svårt att bli oberoende och fungera i en komplex social miljö. De känner sig inte sjuka, de känner sig annorlunda. – Numera talar man mycket om neurodiver­ sitet. Det begreppet används för att visa att det här handlar om naturlig variation, även om den är extrem. Det går att jämföra med kroppslängd. Långa och korta människor har en tuffare vardag och kan till exempel ha svårt att hitta skor i rätt storlek, men att vara lång eller kort är sällan del av en sjukdom. Så tänker man i dag för det mesta inom neuropsykiatrin också. Men man ska förstås ha båda tankarna i huvudet; det finns de som har sjukliga varianter med till exempel genetiska avvikelser. Och även sådant som ibland anses vara ”lättdiagnoser”, som moto­ risk koordinationsstörning, skapar en hel del

SAMTALET

Man måste fråga sig vem som har ansvaret: är det verkligen eleven, som har svårigheter, eller är det de utbildade lärarna?

utanförskap om man till exempel inte kan klä på sig. Vad är nu känt om orsakerna till neuro­ psykiatriska funktionsnedsättningar? Är det arv, miljö eller slump?

– Andelen av beteendevariationen som förklaras av gener är större än andelen som förklaras av miljö. Det handlar om hundratals olika gener och hur de används, vilka proteiner som skapas, hur de fungerar i cellerna och hur det här påverkar hjärnan, hormonella system, mag-tarmsystem och immunförsvar. Det har väldigt stor betydelse för hur vi beter oss. En del genvarianter finns hos ett barn men inte hos någon av föräldrarna, och då kan man säga att det är slump. Men allt detta påverkas också av miljön, och då både av den psykosociala miljön och den biologiska, som miljögifter, kost och infektioner eller rökning under graviditeten. Hur stor del av alla barn har någon typ av ­neuropsykiatrisk funktionsnedsättning?

– Ungefär tio procent får en diagnos av denna typ, inräknat att många har dubbeldiagnoser. Vad beror ökningen på?

– Det finns massvis med orsaker. Ökad ­ unskap och medvetenhet är en viktig sak. När k det finns ett utmanande beteende hos en elev tänker lärare i dag i första hand på någon neuro­ psykiatrisk funktionsnedsättning, så var det inte för 20 år sedan. Och samma sak inom sjukvår­ den. Sedan finns det en avstigmatisering, det är inte längre så nedsättande att ha en sådan här ­diagnos. Kraven för att ingå i mainstream har också blivit tuffare. Har man svårt att reglera sig själv och vara flexibel så hamnar man utanför. Och så detta med att få tillgång till hjälp – ibland söker familjer en diagnos bara för att få hjälp. Vilken roll spelar den ökade skärmtiden? Det finns forskning från USA och Singapore som visar att den som spelar mycket datorspel löper större risk att utveckla koncentrationsproblem och impulsivitet, bland annat för att så mycket tid går förlorad som kunde ha ägnats åt till exempel läsning, idrott eller social samvaro.

– ”Skärmtid” och ”datorspel” är allmänna begrepp, och frågan är hur användningen ser ut. Vad spelar man, spelar man t­ illsammans, pratar man om spelet, är det spel med helkropps­rörelse? Tänk på Pokémon Go som gjorde att fler barn var ute, tog långa promenader tillsammans och träffade nya människor. Spel kan också öka kognitiva förmågor. Men det är en fråga om balans. Många med adhd dras till datorspel, där de kan utveckla stor koncentrationsförmåga, så adhd ökar risken för spelberoende. Vuxna måste erbjuda bättre alternativ och vara förebilder. 16

LÄRA #2/2018

– För autister däremot kan framför allt s­ ociala medier vara något väldigt bra. Där kan de hitta vänner över hela världen, jobba och ha ett ­socialt nätverk utan att nödvändigtvis vistas i sociala miljöer. Och de kan informera sig om sina d ­ iagnoser och organisera sig som grupp. Från vilken ålder kan de här diagnoserna ställas?

– Svåra varianter kan man ofta diagnostisera relativ tidigt, redan i småbarnsåldern. Det gäller även lättare varianter av autism. Men de absolut flesta får en neuropsykiatrisk diagnos först när de har börjat skolan. Vad är det som händer då?

– Det blir ofta en tuff övergång från förskolan. Man försöker lindra det med 0-klasser, men sedan ställs det högre krav på uniformitet, att vara lagom och mainstream. Skolorna skulle kunna lära sig en del av förskolorna. Där har man ofta stor förståelse för variationer och man vet hur man ska inkludera barn som är annor­ lunda. Man har också ofta en nära relation till barnen och känner dem väldigt väl. – I skolan kan det bli tvärtom. Till de utma­ nande eleverna har lärarna ofta stor distans, och så ska det inte vara. Lärare och elever måste inte älska varandra, men lärarna måste försöka skapa förtroende. De flesta människor vill ha harmoni. – I skolan är det förväntat att anpassa sig till skolvardagen och kunskapskraven. 80–85 procent klarar det – en del som är väl begåvade upplever till och med att kraven är för låga. Men sedan finns det den här gruppen människor som inte är så bra på att reglera sig själva, vara sociala, lära sig språk och räkna och skriva. De har svårt att hänga med. Skolan har en optimistisk syn på vad de kan prestera. – Jag förstår att skolan upplever att den får många krav på sig, framför allt när det gäller kunskapsmål och bättre resultat. Det är det man prioriterar. Men egentligen är det så att om man tar hänsyn till dem som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så blir skolan mycket bättre för alla elever. Vad är det då man ska göra?

– Skapa mer struktur och tydlighet. Många elever tycker att det som händer före skolan, efter skolan och i skolan utanför undervis­ ningen är det jobbigaste. Att jag måste ut på rasten, att jag måste vara på gården! En undersökning har visat att de där ostrukture­ rade situationerna f­ örklarar det mesta av den problematiska skolfrånvaron hos elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det måste väl vara m ­ öjligt att lösa, för att få

De kan bidra mycket till samhället. Rigida människor behövs för att behålla struk­ turer och impulsiva människor behövs för att våga nytt.

barn att gå till s­ kolan? Man måste släppa för­ väntningen att alla ­kommer att anpassa sig till mainstream. – I dag är det också mycket eget arbete. Då ställer man höga krav på självorganisation och självreglering, att kunna fokusera och prioritera och fungera i grupp. För dem som ligger under strecket blir det mer än jobbigt, de vet inte vad de ska göra. Jag tänker på mina egna medarbetare – de vill helst ha väldigt tydliga uppgifter för att fungera, och det är ju en helt annan grupp, vuxna som för det mesta inte har någon diagnos. Hur ska undervisningen läggas upp i stället?

– Dessa elever behöver mer instruktion. Läraren måste försäkra sig om att allt v­ erkligen går fram. Och de kan behöva mer tid. Och elever med adhd ska sitta längst fram när det är frontal­ undervisning. När det handlar om läsning och läsförståelse kan de behöva andra böcker som inte har något socialt tema utan kanske handlar om vetenskap eller natur. – Personalen ska inte göra det bekvämt för sig själva utan för eleverna. I skolans värdegrund står eleven i fokus och det är exakt så det ska vara. När det är etablerat blir det självgående och ganska enkelt. Små förändringar kan göra stor skillnad, om man tar dem på allvar. – Att en elev inte vill gå till skolan kan bero på något som någon har sagt, eller att det finns en konstig konflikt mellan eleven och en lärare eller mellan en lärare och föräldrar. Det är viktigt >> LÄRA #2/2018

17


SAMTALET

SAMTALET

>> att föräldrar och skola drar åt samma håll.

Hur kan skolan lyckas med det?

– Det måste finnas möten som förtjänar ­ amnet. Och de måste kunna bli av med kort n varsel och de ska inte ställas in. Och frågan ska inte bollas bort. – Sedan måste man göra en kartläggning av hur eleven beter sig i skolan och hemma, vad eleven har för styrkor och svårigheter. Ibland finns det någon person som eleven trivs bättre med. Då får man kolla om det finns en möjlighet att utveckla det. Den kartläggningen tar tid, men den tiden måste man ta sig. Det är en investering. Är det skolpsykologen som ska göra den kartläggningen?

Adhd ökar risken för spelberoende. Vuxna måste erbjuda bättre alternativ och vara förebilder.

– Ja. Eller en specialpedagog eller en lärare som är bra på det. – Det finns många eldsjälar, många lärare som gör ett fantastiskt jobb, men de saknar stöd uppifrån. De behöver resurser så att deras arbete blir uppskattat och hållbart. Och de behöver fortbildning. Ja, du har sagt att fyra av fem lärare ­saknar ­tillräcklig kompetens för detta. Det låter oroande?

– De siffrorna kommer från en stor enkät­ studie som vi gjorde förra året bland 5 000 lärare, rektorer och medarbetare inom elevhälsan i Stockholm. De uttrycker att de inte känner sig trygga och kompetenta när det gäller elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. – En orsak är utbildning. Lärarutbildningen innehåller nästan inget alls om detta. Och det finns fortfarande pedagogiska fakulteter där man tycker att dessa diagnoser är psykologers och läkares påhitt. Så en del lärare som börjar under­ visa kan inget alls om dessa elevers behov. Om det var jag skulle jag känna mig extremt hjälplös. – Nu är det bestämt att specialpedagoger och speciallärare ska få 7,5 poäng om detta i sin utbildning. Men det borde alla lärare få. Framför allt behövs det hands-on-utbildning. På många skolor finns det också skolpsykologer eller andra inom elevhälsan som kan hjälpa till. Fritidspersonalen, och även elevassistenterna, saknar ofta pedagogisk utbildning. Vilken betydelse har det?

– Ganska stor betydelse. En personlig assistent som själv kommer direkt från skolan – ibland går det jättebra, men det kan i värsta fall vara rent kontraproduktivt. Dessa elever är väldigt utmanande, att hantera dem ställer höga krav! Man kan råka göra helt fel grejer. Så man behöver i alla fall en snabbkurs i hur man kan bygga broar mellan undervisningen och elev­ erna, lugna ner dem, hjälpa dem att fokusera 18

LÄRA #2/2018

och strukturera. De kunskaperna måste man ha och dem får man inte gratis. Det där är ju rektorernas ansvar. Vad kan de göra mer för att dessa elever ska få bättre förutsättningar?

– De är chefer, de bestämmer, de måste sätta detta på agendan och driva det top-down. Det finns skolor som har kommit längre än andra och som man kan hämta exempel från, till exempel Lunaskolorna, som finns i Bromma och Aspudden, och Källbrinksskolan i Huddinge. Vi på Kind hjälper också skolor att bygga ett ­systematiskt kvalitetsarbete kring detta. – Man måste utveckla färdigheter hos hela skolpersonalen. Och då menar jag alla, även dem som jobbar med städning eller med maten – alla ska lära sig att hantera elever som har ­särskilda behov. Mina barn tycker att det kan vara ett helvete att äta i skolan, de har en halv­ timme på sig, det är trångt och högljutt. Och det är samma sak på fritis, där är det ibland ren för­ varing. Där finns mycket som kan förbättras. – Och när det ställs så höga krav på socialt kommunikativt beteende, ska skolan då inte ge eleverna möjlighet att lära sig mer om detta och träna på det? Sociala färdigheter, att hantera konflikter, hitta lösningar, lära sig prata och lyssna. Det är så extremt centralt. – Och så transitionsundervisning, framför allt på gymnasiet, att hjälpa elever att tänka på vad de vill inför framtiden, hur de kan lösa frågor som handlar om pengar, bostad och arbete, att bli oberoende. Det ska inte behöva vara något man kommer på när man stiger ner från last­ bilen med en flaska champagne i handen. Många hamnar i ett limbo efter studenten?

– Ja, för den här gruppen blir det ibland helt överväldigande, de vet inte alls vad de ska göra. Skollokalerna är också viktiga. Hur kan de bli så funktionella som möjligt?

– Om man bygger en ny skola ska man ­ lanera för inkludering och för lugn och ro. p Men många skolor har det svårt för att de måste jobba i hundra år gammal arkitektur. Det är trångt, men om man tänker kreativt kan man skapa vilrum. Och det ska finnas bibliotek där en elev kan sitta och läsa eller titta i böcker. Sedan måste man tänka på ljus och ljud. Man ska välja ljuskällor som inte är irriterande och det är bra om det är tyst. Hur ser du på frågan om inkludering ­kontra särlösningar, som små grupper, för dessa elever?

– Om man etablerar det vi har pratat om här så finns det mindre behov av att hitta särskilda lösningar för de här eleverna. Men ibland kan det bli nödvändigt med en mindre klass och mer

tid. Det måste vara elevens val, och där kan det uppstå spänningar. Föräldrarna vill kanske att barnet går i en reguljär skola, men eleven kanske känner sig bra i ett sammanhang med lägre krav. Och då ska skolan helst lyssna på eleven?

– Ja, så tidigt som möjligt, och helt säkert från högstadiet och gymnasiet, ska man lyssna på elevens åsikt om vad som är den bästa miljön, där det går att må hyfsat bra. För utan det kan eleven inte prestera. – Vissa tror att elever alltid väljer det som innebär minst krav, men för elever som ­verkligen har en funktionsnedsättning finns det alltid g ­ anska mycket krav kvar, även om man gör många anpassningar. Man ska ställa krav, absolut, för de kommer ju att leva i en värld där de inte kan förvänta sig att allt anpassas efter deras behov. Men kraven får inte vara så höga att de ger upp.

De kanske märker att de har svårt att fungera i en komplex social miljö. De känner sig inte sjuka, de känner sig annorlunda.

ner med neuropsykiatriska funktionsnedsätt­ ningar har kapacitet att jobba om de får kon­ centrera sig på sitt intresseområde. Då kan de bidra mycket till samhället. Rigida människor behövs för att behålla strukturer och impulsiva människor behövs för att våga nytt. Finns det några exempel på andra länder där man hanterar neuropsykiatriska funktionsnedsättningar bättre än i Sverige?

– Den här transitionsplaneringen till exempel görs i USA, man sitter ner med eleven i high school: What do you want to do with your life? Och hela tänkandet att alla människor är olika utan att det värderas, det finns så mycket mer i USA än här. Där finns olika klasser på olika nivåer och eleven kan hoppa mellan dem. I Sverige vill man helst att alla människor är precis på samma sätt. Den tanken är god, men det finns också många goda tankar som inte fungerar. n

Alla dessa satsningar på utbildning, investeringar och anpassningar — blir det inte dyrt?

– I skollagen står det att skolan måste erbjuda undervisning i en miljö som möjliggör att eleverna får samma inlärningsvillkor, så där har s­ kolorna inget val, de måste göra detta och de ska få de resurser som behövs. Men ibland h ­ andlar det inte om resurser utan om att e­ ­­tablera ett nytt sätt att tänka och arbeta. Vi upplever ofta att skolor som vi arbetar med säger ”ja, vi vill detta” – men sedan rinner det ut i sanden. Med eller utan resurser. – Ofta finns en idé om att eleven eller famil­ jen ska lösa detta, men man måste fråga sig vem som har ansvaret: är det verkligen eleven, som har svårigheter, eller är det de utbildade lärarna, som får betalt för detta? Det behövs mer kund­ orientering inom skolan. – Inom alla delar av samhället krävs det mer capacity building. Inom psykiatrin måste vi ­prioritera dem som har det allra svårast. De med milda svårigheter måste hanteras bättre av för­ skolan, skolan, primärvården och socialtjänsten. Mer samverkan mellan alla sådana aktörer och barn- och ungdomspsykiatrin behövs. Vad tror du om framtiden för barn med ­neuropsykiatriska funktionsnedsättningar?

– Å ena sidan blir vi mer toleranta och öppna och etiska, men å andra sidan ställer vi också högre krav på hur man ska vara för att ingå i mainstream. Där måste vi tänka om. Ta exemplen med vänsterhänthet eller homosexualitet, det ansågs ju tidigare som udda, men i dag tycker vi att det är udda att man tänkte så. Nu när vi diagnostiserar allt mildare varianter måste vi vidga vår horisont för vad som anses vara normalt. – Vi behöver även de extrema. Många per­soLÄRA #2/2018

19


KULTUR I SKOLAN

Skapande som integration Elever från nationella program och språkintroduktionsklasser ­möttes över språk- och kulturgränserna i ”Gränslöst skapande”, ett elevdrivet projekt på Södra Latin — som i övrigt hade mycket lite med skolan att göra.

TEXT: HELENE LUMHOLDT FOTO: ULRICA ZWENGER

20

LÄRA #2/2018

E

n onsdagskväll i januari stod ett hundratal förväntansfulla ung­ domar utanför Tranströmersalen på Södra Latins gymnasium och väntade in första träffen för ”Gränslöst skapande”, ett projekt med målet att skapa möten mellan elever från stadens nationella program och nyanlända i språkintroduktionsklasser. Hannah Wikforss-Green går själv i årskurs 2 på Södra Latins bildlinje. Skolan är en av de 18 gymnasieskolor i Stockholms stad som har språkintroduktionsklasser. – Men vi på de nationella programmen har inga lektioner tillsammans med språkintro­ duktionseleverna. Vi har inte ens våra lektioner på samma våningsplan. Segregationen på

s­ kolan har varit så påtaglig och det har känts både jättetråkigt och problematiskt, säger hon. Hannah Wikforss-Green funderade på vad som gick att göra åt saken och ur de funderingarna föddes idén om ett kreativt integrationsprojekt där skapandet skulle få elever att mötas över kultur- och språkbarriärer. – Konst i sig är ett språk som vi kan förstå även om vi inte har samma modersmål. Det kan ta oss över språkgränserna, säger hon. Först vände hon sig till utbildningsförvalt­

ningens Cecilia Rosengren, samordnare för nyanländas lärande med fokus på språkintro­ duktion, med sin idé. Hon nappade direkt. – ”Gränslöst skapande” går helt i linje med vårt mål att öka integrationen och skapa >> LÄRA #2/2018

21


KULTUR I SKOLAN

>>

förutsättningar för social delaktighet för språk­introduktionseleverna. Vi vill verkligen uppmuntra alla goda krafter som går i den riktningen. Inte minst när initiativet kommer från eleverna själva, säger Cecilia Rosengren. Hannah Wikforss-Green är tacksam för stödet. – Cecilia har verkligen stöttat oss på alla sätt och vis. Utan henne hade det inte gått. För att driva projektet bildade Hannah Wikforss-Green tillsammans med några kompi­ sar en ideell förening. Två gånger i veckan under fem månader har de fyra i föreningens styrelse mötts för att planera och organisera det hela. – Tillsammans har vi, Miriam Gustavsson, Montadar Saleh, Sofia Xu och jag, jobbat så hårt för att förverkliga idén! Södra Latin har lånat ut sina lokaler men i övrigt har allt som stavas skola hållits på avstånd. Projektet har helt och hållet drivits av eleverna själva, och där har varken funnits lärare, lek­ tioner eller läromedel. – Jag tänkte att engagemanget borde och måste komma från eleverna själva, att det var viktigt att det inte var så skolrelaterat. Jag ville att det skulle vara ett utbyte, inte att det var någon som stod och lärde ut som i skolan, utan mer att vi lärde av varandra, förklarar hon. Så blev det också. Premiärkvällen var redan från starten fylld av entusiasm, applåder och jubelrop men framstod också som en smula rörig. Ingen tydlig ledare fanns på plats och delade ut uppgifter, ingen som gav riktlinjer för hur arbetet skulle organiseras, ingen som styrde innehållet, delade in i grupper eller delade ut material, ingen som sa var eller hur länge. Inget av det man är van vid från skolans värld. – Vi delade inte in i grupper för att u ­ ndvika skolkänslan. Det viktiga var att man gjorde exakt det man ville göra, säger Hannah Wikforss-Green. Samtidigt berättar hon att det hela var mer organiserat än vad som kunde anas från utsidan. – Jag och styrelsen styrde innehållet och vi hade över tio funktionärer på plats. Inom kort hade också de flesta ungdomar satt i gång med något av det som erbjöds. – Det var fantastiskt att se hur alla tog egna initiativ för att komma i gång med skapandet och med samtal. Jag blev alldeles rörd, berättar Hannah Wikforss-Green. Under de fem onsdagar som projektet varade

deltog långt över hundra ung­domar i olika workshoppar inom områdena konst, musik och skrivande. 22

KULTUR I SKOLAN

LÄRA #2/2018

En ukulele, en conga och några som spelar på dem räcker gott för att ljuv musik ska uppstå. Collage, serietecknande och akvarellmålning var några av de tekniker som användes.

Hannah Wikforss-Green (till vänster) ledde projektet. Hon går själv på Södra L ­ atins bildlinje och bidrog med kunskaper och erfarenheter i bildworkshoppen.

Ukulele kan vara ett bra instrument att börja med för den som inte har spelat tidigare.

I bildsalarna satt de tillsammans runt borden och målade palmer i s­ olnedgång, blommor, modeteckningar och snygga bilar. Någon ritade koncentrerat en mandala, en annan målade ett träd och små­pratade samtidigt med sina bordsgrannar. – Ska du rita trädets rötter som går ner i marken? – Nej, jag ska måla min döda hamster där under trädet. – Har du haft en hamster? – Ja, tre stycken. Samtalet utvecklades från att handla om hamstrar och husdjur till ett om liv och död, där flera av deltagarna själva bar på svåra och tunga erfarenheter. Samtidigt uppstod i musiksalen en diskussion om vilken musik man gillar och hur smak egentligen uppstår. Kamal Dooba hade tillsammans med skolkompisen Yazan Taffour sökt sig till rum­ met för skrivande. De har båda varit knappt ett halvår i Sverige. – Alla jag träffar pratar bara arabiska. Jag vill

lära mig tala och skriva svenska. Jag hoppas få tala mer svenska här, för­klarade Kamal Dooba. Utbildningsförvaltningen har stöttat med pengar till skrivmateriel, färger, papper och pens­ lar. Gitarrerna och keyboarden däremot var utlånade av kamrater från skolans musikklasser. Elever därifrån fanns också på plats för att dela med sig av sina kunskaper om noter och ackord. Varje onsdag var också ett par aktiva konst­ närer, författare eller musiker inbjudna för att fungera som i­ nspiratörer. Avslutningen på projektet skedde på Kulturhuset Stadsteatern där del­tagarna under en dag fick visa upp sina mål­ ningar, läsa sina textalster och spela upp sin musik.

Det var fantastiskt att se hur alla tog egna initiativ för att komma i gång med skapandet.

Hannah Wikforss-Green hade önskat att än fler svenska elever hade deltagit i projektet, men på det hela taget är hon mer än nöjd. – Det har varit mycket jobb men oerhört roligt och lärorikt och det har gått mycket bättre än jag hade hoppats. Vi ville att skapandet skulle bli en bro mellan de olika eleverna, och det tror jag vi har lyckats med, säger hon. n LÄRA #2/2018

23


MIN SKOLA

MIN SKOLA

FOTO: MARC FEMENIA

GABRIEL BERG, 18 Stockholms transport- och ­fordonstekniska gymnasium (STFG) ”För mig har det alltid varit bilar som gäller. Jag visste tidigt att jag ville bli lastbilschaufför. Transportlinjen på STFG var ett klockrent val för mig och nu går jag sista terminen. Det här är en jättebra skola. Teorin har periodvis varit tuff, men bra och viktig. Engelska och svenska är mina favoritämnen, eftersom jag gillar att skriva. Det här är en skola där vi också får bra social träning, något som är viktigt i jobbet sedan. Alla som går här gillar bilar och trivs, så det blir en stark gemenskap. Lärarna är bra och behandlar oss elever på ett vuxet sätt och vi får ta mycket eget ansvar. Praktik är en stor del i vår utbildning och flera av våra lärare arbetar på verkstäder i närheten av skolan, så vi har bra kontakt med arbetslivet. Just nu är jag på praktik hos en åkare i söderort och kör lastbil. Jag tog körkort på min 18-årsdag. Nyligen klarade jag också teoriprovet för tung lastbil med tungt släp och snart blir det uppkörning. Det var ett av mina mål när jag började på gym­ nasiet. Min pappa har ett åkeri, så där kommer jag att börja direkt efter studenten. Min flickvän delar mitt intresse för bilar, det gör att det blir mycket bil och mekande även på fritiden. I höstas vann jag kvaltävlingen till Yrkes-SM för unga lastbilsförare i vår region. Nu i april kommer jag att representera STFG i Yrkes-SM i Uppsala. Då ställs allt möjligt på prov: lastsäkring, precisionskörning och teori. Det känns jättekul och samtidigt lite nervöst.” n

”Vi får ta mycket eget ansvar”

BERÄTTAT FÖR AGNETA BERGHAMRE HEINS

24

LÄRA #2/2018

LÄRA #2/2018

25


ÄMNESÖVERGRIPANDE ARBETSSÄTT

ÄMNESÖVERGRIPANDE ARBETSSÄTT

Shahrizod Khomidova i årskurs 9 är en av fyra elever som fått sin stol tillverkad i verklig storlek. ”Jag är jättestolt! Nu vet jag vad jag vill satsa på framöver.”

”Nu vill jag bli ­designer”

26

LÄRA #2/2018

Slöjdlärarna Marie Oldelius och Stefan Silhammar har varit delaktiga från början i projektet, liksom svensklärarna Jack Singer och Therese Segerström. – Det har varit en lärandeprocess för oss alla. Mycket har fått växa fram längs vägen, men från start har eleverna ­dokumenterat och fört dagbok. En av ­uppgifterna i svenskan var att skriva en berättelse om varför de valt att göra just den modell de gjort, säger Therese Segerström och fortsätter: – Projektets syfte överensstämde väl med kursplanen i svenska, där det ingår att skriva texter i relation till bild, ljud och olika material. Elevernas berättelser finns nu samlade i ett tryckt häfte, och Sten Canevall hoppas kunna trycka dem i bokform under våren, även det med stöd från möbelindustrin. Stefan Silhammar är lärare i metallslöjd

och berömmer eleverna för deras konstruktionsritningar: – Det var självfallet en stor utmaning att ta idéerna från skisser de gjort på bildlek­ tionerna till riktiga konstruktionsritningar. Det har varit ett bra tillfälle att låta elev­ erna se vad man i praktiken kan använda sina ämnen till. Textillärare Marie Oldelius ser många fördelar med ett ämnesövergripande arbetssätt som detta: – Visst ställde det ökade krav på oss som pedagoger, men samtidigt ger det så mycket tillbaka! Man får chansen att gå utanför sin egen box. Och så upptäcker man ofta andra sidor hos eleverna än dem man ser när man bara har dem i det egna ämnet, säger hon. – Jag hade aldrig själv kommit på

FOTO: MARC FEMENIA

Under ett års tid har eleverna i årskurs 9 arbetat intensivt med projektet ”Stol 127”. Målet var att designa en egen stol. Dess­ utom har de hunnit ställa ut resultaten i form av 58 miniatyrstolar på kulturcentret Subtopia i Botkyrka och deltagit på Möbel­ mässan i Älvsjö med fyra stolar som till­ verkats i naturlig storlek. När Sten Canevall fick idén till projekt ”Stol 127” kände han att han hade hittat rätt tema. – Jag ville hitta någon ämnesövergri­ pande uppgift som kunde inkludera alla elever och som utmanade dem inom flera olika områden. – Vi har tidigare arbetat med ämnes­ integrering på skolan, men det här projektet har krävt ännu lite mer av oss pedagoger. Vi har haft ett tätt samarbete mellan bild, slöjd och svenska, så det har med andra ord varit ett intensivt kollegialt lärande, konstaterar han. I ett av de nyrenoverade k ­ lassrummen på Lillholmsskolan står några av de miniatyr­stolar som eleverna designat och

tillverkat, samt tre av de stolar som gjorts i naturlig storlek. Namnet ”Stol 127” syftar på elevernas postnummer i Vårberg och det var även en av eleverna, Araz Yousef, som kom på det. – Samarbetet med möbelindustrin gav projektet en extra dimension och gjorde dessutom att några av stolarna kunde tillverkas på riktigt, säger Sten Canevall. Även utställningen på Subtopia var ett ­viktigt mål för eleverna när de startade med skisser och perspektivritningar på bildlektionerna i höstas.

FOTO: MARC FEMENIA

— Det viktigaste målet var att alla ­elever skulle få en ­utmanande uppgift som ­spände över flera ämnen och där alla kunde ­lyckas. Och det har de gjort med råge! säger bildlärare Sten Canevall på ­Lillholmsskolan i Vårberg.   Samarbetet med möbelindustrin gav också en extra ­dimension åt elevernas arbete.

”Vi pedagoger har haft ett tätt samarbete hela vägen”, konstaterar bildläraren och initiativ­tagaren Sten Canevall (till höger), här tillsammans med kollegerna Marie Oldelius, slöjdlärare, Therese Segerström, svensklärare, och Stefan Silhammar, slöjdlärare.

idén att ge mina elever i uppgift att skriva om en stol som de själva designat. Ämnesövergripande lärande korsbefruk­ tar och ger eleverna ökade förutsättningar inom olika områden, konstaterar Therese Segerström och får medhåll av Marie Oldelius: – Man får helt enkelt en större förstå­ else för varandras ämnen, vilket är oerhört värdefullt. På mina lektioner i textilslöjd fick eleverna exempelvis göra matteberäk­ ningar, tänka i perspektiv och göra färgoch materialval, allt i nära samarbete med de andra ämneslärarna inom projektet. – Eleverna lockades in i ämnen som de annars kanske backar för. De som van­ ligtvis känner motstånd mot matematik eller svenska både räknade och skrev utan minsta tvekan. Det var inspirerande att upptäcka, säger Stefan Silhammar. Sten Canevall, som är motorn och idéspru­ tan i projektet, ser mer än nöjd ut över kol­ legernas och elevernas entusiasm. – Jag hade nog inte vågat hoppas på att vi skulle nå så långt som vi har gjort med vårt stolprojekt. Väldigt roligt! konstaterar han. Shahrizod Khomidova i årskurs 9 är inte sen att hålla med: – Det har varit kul att få göra en egen stol. Jag trodde aldrig att det skulle bli en riktig stol. Nu står den här och jag är jättestolt. Jag vet redan nu att jag vill bli designer. Det här projektet har gett mig nya kunskaper om vad jag kan satsa på framöver. – Vårt projekt är ett bra exempel på entreprenöriellt lärande, utan att vi egent­ ligen använt ordet, säger Sten Canevall. Att öppna upp skolan mer för industrin och andra yrkesområden ger eleverna vär­ defulla erfarenheter. De måste få känna att de behövs i vårt samhälle och att de vågar och kan ta plats. n AGNETA BERGHAMRE HEINS

LÄRA #2/2018

27


PROFILEN

PROFILEN

Brobyggaren i Rinkeby

"Tack vare genrepedagogiken har eleverna utvecklat sina kunskaper i svenska mycket”, säger Mohamed Warsame, här tillsammans med Yasir Ibrahim.

Efter 18 år på Knutbyskolan trivs Mohamed ­Warsame fortfarande bra. Han är modersmåls­lärare i somaliska och ser att hans arbete hjälper eleverna även i andra ämnen.   — De som är duktiga i modersmål är duktiga i andra ämnen. TEXT: ANNELIE DREWSEN FOTO: ULRICA ZWENGER

28

LÄRA #2/2018

D

et milda morgonljuset väcker Rinkebyhusens jordtonade fasader till liv. Mohamed Warsame står framför en aprikosfärgad vägg och ser in i f­ otografens objektiv. Han är helt stilla på ett iögonfallande vis, som om kameran har förvandlat verkligheten till ett fotografi. Så drar han fleecejackan om sig och går tillbaka till skolan genom den isande vinterkylan. – Jag är blyg och tycker inte om att stå i ­centrum, förklarar han och korsar skolgården. Ur raststojet kliver en elev fram för att ge Mohamed Warsame en kram. Ett försynt leende slår ut i hans ansikte. Efter 18 år på Knutbyskolan är han välkänd och respekterad. I klassrummet träder en annan del av hans personlighet fram. Mildheten syns fortfarande i hans rörelser, men där finns också något annat. Med självklar auktoritet och stark stämma fångar han de elva andraklassarnas uppmärk­ samhet. Det är fredagsmorgon och lektion i

modersmål. Somaliska är det största språket på skolan och Mohamed Warsame har under­ visning från förskoleklass till årskurs 6. I dag står läsförståelse på schemat. – Amran waa 8 jir, läser en flicka högt från papperet som delats ut. Resten av klassen lyssnar på texten om flickan som är jämngammal med dem. Ytterligare två elever läser högt innan de går vidare till läsförståelsefrågorna. – Svara med en hel mening, uppmuntrar Mohamed Warsame eleverna. Han talar somaliska hela tiden, men skjuter in en och annan förklaring på svenska. – Några av eleverna har svårt att tala på somaliska. Jag försöker använda ett lätt språk och bilder, säger Mohamed Warsame. Han föddes i Somalias tredje största stad Kismayo 1963, tre år efter att Somalia blev en självständig republik. – Jag var en vanlig kille, gick i skolan som alla mina syskon. Efter skolan brukade vi spela fotboll. >> LÄRA #2/2018

29


PROFILEN

HALLÅ DÄR …

När föräldrarna ser att deras barn läser på somaliska blir de glada.

MOHAMED WARSAME Aktuell: Med den egna somaliska barnboken ­”Mataano” samt översätt­ ningar av svenska läromedel till somaliska. Gör: Modersmålslärare i somaliska och studiehand­ ledare på Knutbyskolan. Bor: Spånga. Gillar: Fotboll. Ogillar: Orättvisor. Läser: Mest svensk och ­somalisk litteratur, men just nu ”And then there were none” av Agatha Christie. Lyssnar på: Somalisk musik. Min favoritsångare är ­Hassan Adam Samatar. Bästa lärarminne: Min första dag som lärare i Sverige kommer jag aldrig att glömma. Det var på Gul­ lingeskolan i Tensta. Jag fick bra bemötande och stöd av personalen.

30

LÄRA #2/2018

FOTO: PRIVAT

>>

År 1969 tog Mohammad Siyad Barre makten i Somalia genom en militärkupp. Under sin tid som president genomförde han en rad reformer, som att introducera ett somaliskt skriftspråk. En flerårig alfabetiseringskampanj inleddes 1972. Mohamed Warsame minns förändringen. – Vi hade undervisning på engelska, men Siyad Barre sa att man måste läsa alla ämnen på somaliska. Vid den tiden användes de två kolonial­språken italienska och engelska vid sidan av a ­ rabiska. På bara ett par år blev somaliska officiellt språk som skulle användas för administration, förvaltning och undervisning. Ett standardiserat skriftspråk behövdes. Skolböcker, grammatik och ordbok utarbetades och spreds. Arbetet hade föregåtts av utredningar om vilket skriftspråk som var bäst lämpat för det somaliska språket. Arabiskans tre vokaltecken räckte inte riktigt till för somaliska språkets fem långa och fem korta vokalljud. De inhem­ ska skriftspråk som hade existerat blev för dyra att använda, då det skulle innebära att alla skriv­maskiner och tryckeriutrustning behövde bytas ut. Somaliska fick i stället en egen upp­ sättning latinska tecken som motsvarade ­språkets ljudsystem. I denna tid av förändring avslutade Mohamed Warsame sina gymnasiestudier. Därefter v­ äntade militärtjänst. – Alla gymnasieelever gjorde militärtjänst i Mogadishu i tre månader. Sedan jobbade man på en skola i ett år. Det var då jag förstod att jag ville bli lärare. Någon formell lärarutbildning fick han inte förrän i Sverige, många år senare. Då hade inbördeskriget brutit ut och många somalier flydde från sitt hemland. Mohamed Warsame kom till Sverige 1991. Efter att han hade fått uppehållstillstånd flyttade han till Stockholm och gjorde praktik på Gullingeskolan i Tensta. – Det var många somalier där och jag gjorde praktik i en mottagningsgrupp. För att bli behörig modersmålslärare gick han på Lärarhögskolan 2001, där han bland annat studerade läs- och skrivinlärning. De kun­skaperna är viktiga än i dag. På en lektion i veckan ska han lära sina elever att läsa på somaliska. – Jag måste planera den här timmen väl. Jag vill att de ska kunna producera somaliska också. Kvittot på att han lyckats kommer inte bara från eleverna. – När föräldrarna ser att deras barn läser på somaliska blir de glada, säger Mohamed

… Anne Reath ­Warren, ­filosofie ­doktor i ­språk­didaktik vid ­Stockholms ­universitet.

Mohamed Warsame betonar vikten av samarbete mellan skolan, föräldrarna och myndigheterna.

Warsame som själv har översatt läromedel och skrivit en barnbok på somaliska. Han har bra kontakt med de somaliska föräldrarna, något han ser som avgörande för elevernas framtid. Precis som alla andra läser han om våldet och de senaste skjutningarna i Rinkeby. Hans svar på vad som behövs för att motverka den utvecklingen ryms i ett enda ord: samarbete. – Alla måste samarbeta – hem, skola och myndigheter. Det är viktigt att föräldrarna söker hjälp i tid om de behöver det. Han har ett nära samarbete med kolleger och skolledning och beskrivs som en väldigt v­ iktig brobyggare mellan somaliska familjer och skolan. – Han är ofta med på svåra samtal och ­förklarar att vi vill det som är bäst för eleverna, så att föräldrarna inte känner sig hotade om vi till exempel föreslår en utredning, säger rektor Lena Hellström. Mohamed Warsame tycker inte att det är särskilt svårt.

– I Somalia finns en tradition att satsa på att barnen ska bli något. Föräldrarna vill att deras barn ska jobba hårt i skolan. Sedan ett antal år arbetar Knutbyskolan syste­

matiskt med genrepedagogik i alla ämnen för att stärka elevernas språkutveckling. – Jag jobbade här även tidigare och kan se skillnaden. Eleverna har utvecklat sina kunskaper i svenska mycket. Det syns även att elever som behärskar sitt modersmål klarar av andra ämnen i skolan bättre, säger Mohamed Warsame. Även om gråa stänk börjar synas i hans snag­ gade hår har han åtskilliga år kvar av yrkeslivet. Han har inga planer på att lämna Knutbyskolan. Däremot har han en dröm. – Någon gång vill jag resa tillbaka till Somalia och ge kunskap, som jag gör här i Sverige. Det är några som tycker att jag ska åka dit och berätta om mitt arbete. Jag vill också se hur situationen är där nu. n

I din avhandling har du undersökt modersmålsundervisning och ­studiehandledning på modersmålet i Sverige samt modersmålsunder­ visning i Australien. Vad kom du fram till? — I de klassrum där eleverna hade ­tillgång till alla sina språk hände det något, även i modersmålsunder­ vis­ningen. Det är fördelaktigt när eleverna får använda och utveckla alla sina språk, vilket ger fler m ­ öjligheter för dem att utveckla fler­språkiga litteraciteter. Vilka hinder finns för att flerspråkiga elever ska utveckla sina språk för lärande, skrivande och läsande? — Trots att det finns en kursplan för modersmålsämnet som över­ ensstämmer med läroplanen i stort, finns det även en så kallad dold läroplan. Men detta menas att man ibland associerar modersmålsämnet med negativa egen­skaper, som att modersmål är tråkigt och inte värt så mycket. Ämnet ligger ofta efter skoltid, är inte obliga­toriskt och få på skolan känner modersmålslärarna. Det ger modersmåls­ämnet lägre status. — En av lärarna i undersökningen tyckte att modersmål borde bli obliga­ toriskt för att öka statusen. Ökad sta­ tus för ämnet är så klart viktigt, men det är egentligen bara en faktor bland många andra som påverkar språkut­ veckling. Fler timmar undervisning som är inbakad i det ordinarie sche­ mat vore bra. Läraren är också super­ viktig. Men inte ens en entusiastisk

lärare kan göra något åt att eleverna är trötta på grund av tidpunkten eller brist på böcker och andra resurser. Nyanlända elever i svensk skola har rätt till studiehandledning på ­modersmålet. Vad händer på studiehandledningen? — Det är ett tillfälle då trans­ språkande ofta används, alltså att studiehand­ledaren och eleverna använder olika språk för att klara av uppgiften. Det blir en blandning av språk med ämnet i fokus, vilket gör att eleverna utvecklar både ämneskun­ skaper och medvetenhet om språken. Men det är bara ett tillfälligt rum för transspråkande. Så fort eleven uppnår en viss nivå i svenska upphör möj­ ligheten att få studiehandledning på modersmålet.

Det finns även en så kallad dold läroplan. — Jag skulle vilja undersöka hur utrymmet för transspråkande kan ­utökas i skolan. Ett sätt kan vara att utöka tiden för studiehandledning. Ett annat är att skapa plats i ämnes­ undervisning för flerspråkiga elever att använda alla sina språkliga resurser. Vad kan Sverige lära av Australien, där modersmålsundervisningen sker utanför skoltid av frivilliga? — Fördelarna med det australiska systemet är att eleverna får fler tim­ mars undervisning och att föräldrarna är mer engagerade. Men det är mycket bättre att modersmålsundervisningen sker i skolans regi, med lärare som får betalt och där betygen räknas som andra ämnen, som här i Sverige. n ANNELIE DREWSEN

Anne Reath Warrens a ­ vhandling heter ”Developing m ­ ultilingual ­literacies in Sweden and Australia” och finns att läsa på su.diva-portal.org.

LÄRA #2/2018

31


VINN BIOBILJETTER

MUNTLIG PRESENTATION

FOTO: JULIA LINDEMALM/BILDER I SYD

inte gillar att hålla tal” är på 100 poäng och rent formellt samma kurs som den vanliga retorikkursen, men eleverna på den anpassade kursen håller fler tal och gör fler framträdanden. Gruppen är m ­ indre och därför finns tid till mer träning. – Vi arbetar med sådant som är jobbigt, en form av kognitiv beteendeterapi, och börjar med det väldigt enkla. Eleverna går fram en i taget, vänder sig till publiken och säger ”hej”. Nästa lektion kan man gå fram och säga tre meningar. Det häftiga är att det fungerar och för varje gång växer ­elevens självförtroende. Ett trygghetsskapande knep är att låta eleverna spela in sitt framförande i förväg hemma på video och skicka filen till läraren. Då finns en version utan rädsla som läraren kan bedöma, och bara det kan hjälpa eleven att slappna av vid framträdandet. "Börja med att lyssna på eleverna. Bjud in dem och berätta om talrädsla och fråga hur de känner”, säger gymnasieläraren Daniel Sandin.

Så botar du elevernas talrädsla Elever som är rädda för att prata inför ­klassen finns i alla skolor. Rädslan kan påverka hela skoltiden, och på sikt också arbetslivet. Men det finns bot.   Gymnasieläraren Daniel Sandin har ­hittat metoden som fungerar och gett ut en bok om talrädsla i skolan.

Alltför många lärare försöker hjälpa sina kallsvettiga elever genom att låta dem slippa muntlig redovisning i grupp. Men lösningen är den motsatta, enligt Daniel Sandin, som undervisar i svenska, historia och religion på Katedralskolan i Lund. Han arbetar enligt en noggrant utar­ betad modell som går ut på att eleverna ska möta sina rädslor och övervinna dem. Träning, träning och åter träning gör att talrädda elever så småningom blir lika bra som de kamrater som gillar att prata inför publik, enligt Daniel Sandin. – Alla elever ska få chansen att prestera muntligt och det är en rättvisefråga. Att kunna framföra åsikter och förmedla 32

LÄRA #2/2018

kunskaper till andra är viktigt för demokratin. Han menar att tunghäftan kan drabba vem som helst. Rädslan är ibland kopplad till prestationsångest. En tillbakadragen person kan ha svårt att stå i centrum. En del kan ha tidigare dåliga erfarenheter, som att klasskamrater har skrattat åt dem. – Börja med att lyssna på eleverna. Bjud in dem och berätta om talrädsla och fråga hur de känner. Låt dem gärna skriva ner sina tankar, för många är vana vid att ­undvika muntliga svar genom att aldrig räcka upp handen, säger Daniel Sandin. Det gäller att redan från start jobba mot

vanföreställningar. Som att det är bättre att låta dessa elever göra sin presentation bara inför läraren. Det bekräftar bara elevens egen känsla av u ­ nderlägsenhet. Framgångsreceptet är i stället att ge ­möjlighet att redovisa i grupp under trygga former. Gymnasiekursen ”Retorik för dem som

Daniel Sandin arbetar med positiv respons

från publiken. Dels för att publiken ska öva på att räcka upp handen, dels för att ge talarna råg i ryggen. Däremot är det läraren som står för den övergripande genom­ gången, inklusive negativa synpunkter, och det sker enskilt. – Enligt min erfarenhet är dessa elever i slutänden lika bra som de som aldrig haft talskräck, och att kunna tala ger ovärder­ liga kunskaper för hela livet. Som att våga hålla en presentation på jobbet eller hålla tal på pappas 50-årskalas. För att inspirera kolleger på andra s­ kolor har Daniel Sandin skrivit boken ”Tal­rädsla i skolan – att förstå och hjälpa elever som inte gillar att tala” som han hoppas ska få ­gensvar på lärarutbildningarna. – Det är viktigt att lärare har kunskap om vad talrädsla innebär och hur man kan arbeta med den. n

ENKÄT

När har du känt att du gjort skillnad?

Läs tidningen och var med och t­ ävla. Bland alla som svarar rätt drar vi tre ­vinnare som får två b ­ iocheckar vardera. Lycka till! 1. Var startade professor Sven Bölte sitt yrkesliv? 1. I Tyskland. X. I Italien. 2. I Estland. 2. V  ad kallades det ämnesöver­ gripande designprojektet på Lillholmsskolan? 1. ”Stol 127”. X. ”En stol i världsklass”. 2. ”SKHLM 2017”. 3. Vad har gymnasieläraren Daniel Sandin hittat en metod för? 1. Att få eleverna att komma i tid till lektionerna. X. Att hålla föräldrarna borta från skolan. 2. Att bota elevernas rädsla för att tala inför grupp.

4. H  ur många forskningsartiklar har Attila Szabo analyserat i sitt avhandlingsarbete? 1. 569. X. 659. 2. 965. 5. Hur länge har Mohamed W ­ arsame arbetat på Knutbyskolan? 1. 8 år. X. 13 år. 2. 18 år.

Skicka din tipsrad senast den 11 april till tomas.bannerhed@stockholm.se eller till LÄRA Stockholm, Utbildningsförvaltningen, Box 22049, 104 22 Stockholm. Ange var du arbetar och din hempostadress så att vi kan skicka biocheckarna om du vinner. Vinnare i nummer 1/2018 blev Anders Berglund, Mälarhöjdens skola, Nadia Smedberg, Husbygårdsskolan, och Ann Svallner, avdelningen för personal och kompetensförsörjning. Rätt rad var 1, 1, 1, 1, 1.

På stadens nya webbplats Stocket återbruk hittar ni kostnadsfria möbler och inventarier som andra verksamheter i Stockholms stad inte längre behöver.

DANIEL SANDINS FEM BÄSTA TIPS

Frigör även utrymme på er skola genom att ­annonsera ut överblivna möbler och inventarier. Använd Stocket återbruk, spara pengar och bidra till ett klimatsmart Stockholm.

n V  ar observant på elever som drar sig undan.

Kostnader för transport och liknande kan tillkomma.

MARIANNE HÜHNE VON SETH

n Arbeta i mindre grupper. n Utarbeta en strukturerad modell. n L  åt eleverna arbeta med kroppsspråk, andning och röst. n U  pprätta ett kontrakt med åhörarna om hur de ska agera.

stocket.stockholm.se

Tahani Abid Ep Adnan, lärare, Rågsveds grundskola — När jag kan visa ­engagemang i mitt ämne ökar elevernas ­intresse. Jag är språk­ lärare och har även modersmålsundervisning i arabiska. Att öka elevernas kunskaper i modersmålet känns meningsfullt. Maide Ayhan, lärare, Rågsveds ­grundskola — När jag lyckats med att få arbetsro i en klass och eleverna har fokus på lärandet, då känns det bra att vara lärare. Det är oftast inget som sker på en gång i en klass utan snarare en process över längre tid. Serife Babaoglu, lärare, Stockholms transport- och fordonstekniska ­gymnasium (STFG) — Jag gör skillnad varje dag. Att vara lärare i svenska som andraspråk innebär att kunna ge eleverna redskap i form av ökade språk­ kun­skaper. Det i sin tur gör det lättare för dem att komma in i det svenska samhället. Annika Hedlund, lärare, Tullgårdsskolan — Det känner jag ofta! Som lärare gör jag skillnad varje dag i klassrummet. Att bemöta eleverna bra och se till att alla elever blir sedda är avgörande. När före detta elever har kommit fram och tackat mig för att jag ”såg” dem i skolan så värmer det mitt lärarhjärta. Lotta Nilsson, specialpedagog, ­Tullgårdsskolan — Det gör jag ofta. När jag kan visa eleverna att de är omtyckta för den de är. Nyligen träffade jag en tidigare elev som berättade hur mycket det betytt för honom att jag hade bekräftat honom som person under skoltiden. TEXT OCH FOTO: AGNETA BERGHAMRE HEINS

LÄRA #2/2018

33


HALLÅ DÄR …

VI VAR DÄR

MONIKA SIDÉN

Kompetenskompassen erbjuder även självskattning och kan vara ett hjälpmedel för chefers personliga ledarutveckling. Du hittar den på intranätet.

34

LÄRA #2/2018

Björn Åstrand presenterade utgångs­ punkter för ett professionsprogram som slutredovisas nu i mars. Bakgrunden till utredningen är Skolkommissionens uppmärksammande av att det finns bristande förutsättningar för professionsutveckling. Därefter tillsatte regeringen utredningen för attraktiva skol­ professioner med Björn Åstrand, lektor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet, som särskild utredare. Han var huvudtalare på seminariet som även gav utrymme åt deltagarnas tankar i ämnet. Hur stöder vi u ­ ndervisningen? ­frågade han deltagarna. Vikten av beprövad erfarenhet poängterades liksom att orga­ni­ sationen stöder utveckling genom forum och nätverk. Att definiera under­visnings­ skicklighet var ett annat medskick. Ingela Hyddmark på forsknings- och

utvecklingsenheten presenterade en upp­följning av karriärreformen i Stockholms stad, och Michael Martinson på k ­ ompetensförsörjningsenheten berättade om hur organisationen stöder chefers utveckling. – Vilken tur ni har som jobbar i den här klubben! sa Björn Åstrand och visade med ett 150 år gammalt exempel att idéer för att vårda undervisningsskicklighet har funnits länge inom skolväsendet. Dagens situation av stora utmaningar bör ses som ett tillfälle till förnyelse, ­menade han. – Vi behöver utveckla en systematik som stödjer utveckling av yrkesskicklighet och som därmed hedrar expertis. Mekanismer behövs som gör att de svå­ raste undervisningssituationerna h ­ anteras av de skarpaste lärarna. Sådana saknas i dag, var analysen som Björn Åstrand presenterade.

Vi har träffat professor Camilla Bardel för ett samtal om språk­ inlärning och hur vi vi kan öka intresset för moderna språk. n NO-läraren Hans Erkhammar

fick ­prestigefyllt lärarpris. n Reportage från skolorna som

Programmet som Björn Åstrand beskrev

gäller för förskollärare, lärare och skol­ ledare och består av tre delar: utveckling av kompetens, identifikation och erkännande av kompetens samt användning av kompe­ tens. I det finns kompetensstegen lärare, erfaren lärare, kvalificerad lärare och särskilt kvalificerad lärare. För varje kom­ petensnivå blir uppdraget större och mer krävande. Den särskilt kompetente läraren har uppgifter som att undervisa elever och klasser, handleda studenter, vara mentor för kolleger, undervisa i vissa moment på lärarprogram samt leda kolleger och delta i praktiknära skolforskning. – Det ska finnas erbjudande om utveckling, erkännande av kompetens och möjlig­heter att kliva in och jobba i rätt roll. Ett karriärlångt lärande gör att fler stannar i yrket och fler når högre skicklighet for­ tare. Och framför allt: ett väldesignat stöd för lärares utveckling påverkar elevernas lärande positivt, sa Björn Åstrand. Han menar att det är de skickligaste förskollärarna, lärarna och skolledarna som ska sätta prägel på lärandet genom en strategisk användning av kompetens. – Detta sätter hela lärarkollektivet i rörelse. n MONIKA SIDÉN

Utredningen ”Bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner” slutredovisas nu i mars.

höjt sina resultat mest. n Mycket stort intresse för vår

nya gymnasieskola. … och naturligtvis mycket mer. Ute hos dig 18 maj.

MARIA JERNBERG: SKOLANS VÄRLD VINN BIOBILJETTER

jernbergmaria@gmail.com

Den nya Kompetenskompassen på intranätet ska vara ett stöd vid rekryteringen av chefer där man bland annat kan identifiera vilka kompetenser som behövs. Har du haft nytta av Kompetenskompassen hittills?   — Jag har haft de olika kompetenserna i bakhuvudet då jag rekryterat biträdande rektor. Jag vet vad jag har för kompeten­ ser i min ledningsgrupp i dag och vad som behövs vid nyrekrytering så att det blir en bra grupp. Vi har även gjort ett personlighetstest för att förbättra produkti­ vitet, teamwork och kommunikation i led­ ningsgruppen och där sett hur gruppen är sammansatt och hur vi funkar. Har du några andra tips vid rekrytering?   — På Södermalmsskolan vill vi alltid ha med personal och elever vid rekrytering. Det ger olika perspektiv och jag tycker det har hjälpt oss. Det har också bidragit till delaktighet. Har du använt Kompetenskompassen även vid rekrytering av lärare och annan skolpersonal?   — Nej, men jag ser att den skulle kunna användas även där. Använder ni sociala medier i processen?   — Ja, för att visa vad vi gör på skolan i bloggar och på Instagram och i vissa Facebookgrupper. Många nämner att de läst min rektorsblogg vid anställnings­ intervjuer och att de fått en bra bild där. Vi har också alltid med en länk till skolans webbplats i alla annonser, säger Nina Jonsson. n

– Därför behövs en kraftsamling för att stärka professionen med det övergripande målet att stärka elevernas lärande. Att lärare får större inflytande över sin egen utveckling är av godo. En samlad strategisk modell för att öka skolprofessionernas attraktivitet – ett professionsprogram – är då nödvändig. Den syftar också till att främja lärares och skolledares utveckling, skapa generella förutsättningar för kapacitetsbyggande i skolväsendet och stärka undervisningen.

© Maria Jernberg

… Nina Jonsson, rektor på ­Södermalmsskolan.

Hur ska förskollärare, lärare och skol­ ledare ges bästa förutsättningar för sina uppdrag och hur kan vi stärka professionerna? Det var ämnet för årets första forsknings- och utvecklings­seminarium i utbildningsförvaltningens regi.

FOTO: ULRICA ZWENGER

FOTO: THERESE MOYANO

Så får vi fler att stanna i yrket

LÄRA #2/2018

35


Stockholm växer. För dig. Stockholm växer mer än någonsin. Inom ett par år är vi en miljon invånare. Den snabba utvecklingen kräver en långsiktig plan och det har Stockholm. Vi expanderar, renoverar och bygger ihop så att du och alla andra får förutsättningar att jobba, leva och åka dit ni ska, på ett sätt som är hållbart för både människa och miljö, just nu och många generationer framöver. Vill du veta mer om hur Stockholm växer och hur det påverkar de platser du bor och rör dig på? Välkommen till Stockholmsrummet i Kulturhusets bottenplan, hämta en informationskarta på ditt närmaste bibliotek, och besök vår nya webbplats vaxer.stockholm.se.

LÄRA Stockholm nr 2 2018  

Utbildningsförvaltningen i Stockholms stads personaltidning

LÄRA Stockholm nr 2 2018  

Utbildningsförvaltningen i Stockholms stads personaltidning

Advertisement