Page 1

#4/2018 STOCKHOLM

Naturen under lupp |

”Jag visste att jag skulle trivas” Ökat lugn i skolan med finska Kiva

|

De lyfter fram det som skaver Storytelling — metoden som slår allt


Framtidens skoljobb Hjälp oss att hitta framtidens lärare

För tredje året i rad arrangerar vi Framtidens skoljobb – en kväll där lärarstudenter får chansen att lära känna Stockholms stad som arbetsgivare. Studenterna kommer bland annat få träffa våra lärare, lära sig mer om hur vi arbetar och testa spännande aktiviteter. Vill du träffa dagens lärarstudenter och hjälpa till att stärka vårt arbetsgivarvarumärke? Vi är alltid ute efter engagerade medarbetare som vill vara med vid våra olika evenemang! Anmäl ditt intresse här: info.utbildning@stockholm.se


FOTO: ULRICA ZWENGER

STOCKHOLM #4/2018 Fyra gånger vinnare av Svenska Publishingpriset för bästa p ­ ersonaltidning.

LÄRA Stockholm ges ut av utbildnings­förvaltningen i Stock­ holms stad och utkommer med fem nummer per år. Adress: LÄRA Stockholm, Utbild­ ningsförvaltningen, Box 22049, 104 22 Stockholm. Besöksadress: Hantverkargatan 3A. Chefredaktör: Tomas Bannerhed, 08-508 33 899, tomas.bannerhed@ stockholm.se. Ansvarig utgivare: Sofia Oliv. Medverkande skribenter: Katarina Bjärvall, Annelie Drewsen, Agneta Berghamre Heins, Katarina Lycken Rüter, Marianne Hühne von Seth, Annebritt Ullén och Ingela Ösgård. Grafisk form: Blomquist ­Communication — blomquist.se. Tryck: Åtta.45, Järfälla, 2018. ISSN: 1654-7330. Upplaga: 17 000 exemplar. För kostnadsfri prenumeration, kontakta utbildningsförvaltningen på info.utbildning@stockholm.se.

14

Högt i tak på Söders höjder. I lokalerna som från början rymde Frans Schartaus handelsinstitut har nu P A Fogel­ ströms gymnasium flyttat in. Skolan satsar hårt på att förbereda eleverna väl inför högre studier.

24

Storytelling väcker elevernas in­ tresse och engagemang på Adolf Fredriks musikklasser. Och resul­ taten har varit över förväntan.

FOTO: MARC FEMENIA

Omslag: Sofia Ramberg, Asp­ uddens skola, fotograferad i Sätra­ skogen av Robert Blombäck.

FOTO: ULRICA ZWENGER

FOTO: ROBERT BLOMBÄCK

12

Charlotte Scherp Nilsson ansvarar för Fältlabbet, en ny mobil natur­ skola som vänder sig till årskurs F— 6 i de södra stadsdelarna.

32

Nils Broswitz, 15, trivs på Matteus­ skolan. ”Jag uppskattar att lärarna ställer krav och är tydliga med vad vi ska lära oss.”

DESSUTOM ... Naturens skönhet på schemat

4

Sturebyskolan lyfter fram skavet

22

Enkät: Sommarens bästa naturupplevelse?

13

”Kärleken till yrket bara växer”

26

Krönika: ”Allt ska ske på en gång!”

15

Nolltolerans ger ökad trygghet

30

Skolarkitekt betonar vikten av lugn och ro

16

Ökat lugn med Kivametoden

34

Han visste att han skulle trivas i skolan

21

Maria Jernberg: ”Skolans värld”

35


ARTKUNSKAP

Naturens skönhet på schemat 4

LÄRA #4/2018


ARTKUNSKAP

Tittar man länge och nära får minsta blomma sin egen karaktär. Diogo Tavares Vidal i 8C, Aspuddens skola, studerar en liljekonvalj.

LÄRA #4/2018

5


ARTKUNSKAP

Nu landar en ängsmätare, här växer v­ itplister och där kryper en häst­ igel. Att känna igen ­naturens personligheter ger ett djup som g ­ ynnar miljön, menar NO-läraren Birgitta Sang. Därför tar hon med sina elever ut och låter dem överrösta svarthättorna i Sätraskogen. TEXT: KATARINA BJÄRVALL FOTO: ROBERT BLOMBÄCK

L

ängs stigen ner mot slåtterängarna i Sätraskogen stoppar Birgitta Sang sina elever och hyschar. Från trädkronorna kan de höra svarthättans intensiva kvitter som snart får sällskap av ett klassiskt ko-koo bortifrån Skärholmen. En uggla, gissar en elev innan Birgitta Sang berät­ tar om västergöken och dess goda kraft. I en asp intill finns ett hål. – Av gröngöling, jag såg själv när han gjorde det, säger Birgitta Sang. Det är knappast en överdrift att säga att hon kan vartenda hål här i skogen, och varenda myr­ stack, bäverhydda och papperskorg. Klockan är strax efter nio på morgonen och eleverna i 8C på Aspuddens skola har samlats vid Bredängs camping. På schemat står artkun­ skap. Några som kom tidigt hann knapra på sin matsäck och undra hur de skulle kunna fördriva tre timmar i skogen. Så rullade Birgitta Sang in med sin bil och las­ tade ur håvar och luppar, kikare och böcker. Och bestämningsnycklar, alltså scheman över djurs och växters karakteristiska drag. Plus faktiskt tre elever som hade skrivit prov i tyska tidigt på morgonen. Undervisningen i fält får klämmas in med skohorn i klassens schema. Birgitta Sang är i grunden kemiingenjör och ämneslärare i matematik, kemi, fysik och biologi. Och då helst grön biologi, som har sin grund i fältstudier. Sedan 1982 har hon en lärartjänst i

6

LÄRA #4/2018

Eleverna ska först hitta några fåglar och fånga några småkryp som de ska nyckla.

Stockholm. Inom ramen för den har hon jobbat med hållbar utveckling på utbildningsförvaltnin­ gen, ansvarat för en naturskola i Skärholmen och undervisat kolleger i utomhuspedagogik. Hennes specialområde är botanik – hon kan åka hundra mil till Skellefteå för att se orkidén norna blomma. Som NO- och matematiklärare på Aspuddens skola tar hon gärna med klasser ut för att öva artkunskap. – Det ger glädje, säger hon. Ju mer du kan om naturen, desto mer ser du att njuta av. Skönheten, den biologiska mångfalden, detaljerna, det lite ovanliga ibland. Ofta går turen hit till Sätraskogen, som är naturreservat. Klassen upprättar sitt basläger i ett skogsbryn. Birgitta Sang skickar runt myggmedel, också verksamt mot fästingar, och pekar ut två blom­ mor. Den första, prästkragen, prickar eleverna enkelt av, men den andra, en anspråkslös gul sak på en ranglig stjälk, är det ingen som kan. – Det är ängshaverrot, men på engelska har den ett roligare namn: Jack goes to bed at noon. Vid tolvtiden slår den igen sina blommor, berät­ tar Birgitta Sang. Hon ger instruktioner för dagen: eleverna ska först hitta några fåglar och fånga några småkryp som de ska nyckla, vilket betyder att de ska iden­ tifiera dem med hjälp av bestämningsnycklarna. >>


ARTKUNSKAP

NO-läraren Birgitta Sang, eleven Diogo Tavares Vidal och hela klass 8C ser en fågel som går på trädstammen. En trädkrypare? ”Nej, en nötväcka”, säger Birgitta Sang.

LÄRA #4/2018

7


ARTKUNSKAP

Eleverna i klass 8C pausar vid Mälaren för att äta matsäck och artbestämma de blad och kryp de har samlat i skogen.

Fälthandböcker och bestämningsnycklar är användbara i skog och mark.

Kolla antennerna, de ser ut som löv! ropar hon.

8

LÄRA #4/2018

Sedan ska de plocka fem blommor och blad från fem träd och nyckla även dem. De får gärna ta bilder med mobilerna. Diogo Tavares Vidal är född i Brasilien och kan många namn på djur och växter på portugisiska. – Det finns fler djurarter där och man pratar mer om naturen, berättar han. I dag har han en önskan: att få se en fågel som han aldrig har sett förr. Det blir inte helt lätt. Birgitta Sang har tipsat om att lyssna efter gul­sparvens karakteristiska räknande till sju. Och lövverket sjunger och surrar, spritter och sprudlar, men om gulsparven finns där så blir han överröstad av tonåringarna. Också de flesta andra fåglar flaxar iväg innan någon ­hinner se dem. Insekterna är mindre lättskrämda. Diogo

fångar en stor humla i en av burkarna med lock i form av ett förstoringsglas, Yalguun Sumiyabazar fångar en nyckelpiga och Johanna Strand ett oansenligt brunt flygfä som blir en skönhet under luppen. – Kolla antennerna, de ser ut som löv! ropar hon. Johanna bläddrar i boken ”Smådjur i skogen” och kommer fram till att det är en allmän ängs­mätare. – Och det är en hane, konstaterar hon. Ännu mindre lättskrämda än insekterna är växterna som Sofia Ramberg hittar i björk­ backen ner mot Mälaren. – Det här ser ut som en käringtand. Och det här är hundkäx, tror jag. Och det här är någon sorts fibbla ...


ARTKUNSKAP

Rönn eller lönn — eller ask? Med hjälp av bestämningsnycklarna kan eleverna ta reda på vad trädet heter.

– Å, humleblomster, den måste vi ta med! Och en vitplister! Sofia Ramberg har varit ute i skog och mark en hel del med sin mamma och alltid tyckt att det är ”lite coolt” att kunna identifiera arter. Få av eleverna är så hemma i naturen, säger Birgitta Sang. – Många är ovana, men då får man skapa en vana. Några är riktigt obekväma, bland annat en flicka som upplever att till och med fjärilar kliar. Men de flesta är nyfikna och inspirerade, om inte annat för att artbestämningen är betygsgrundande. – Att planera och genomföra en fältundersök­ ning och dra slutsatser av den ingår i kraven för årskurs 8, säger Birgitta Sang.

För elever som har svårt med det skrivna ordet kan en dags fältstudier, redovisade i mobil­ kameran, vara ett lyft. – När de berättar efteråt märker man att de är jättemed. Och många, även de som är ovana vid natu­ ren, blir engagerade när de får syn på något spännande, som en vit flugsvamp eller en orm. Skolämnet biologi har förändrats genom åren.

Fältstudier dominerade länge och under första halvan av 1900-talet fick elever till exempel torka växter i herbarium. Sedan fick den gröna biologin backa till förmån för den vita, som byg­ ger på studier gjorda i laboratorium. Men nu finns det stöd för artkunskap i styr­ dokumenten. I tidiga åldrar lär sig elever om LÄRA #4/2018

>>

9


ARTKUNSKAP

Johanna Strand och Sofia Ramberg har plockat med sig en hel liten bukett som de nu artbestämmer.

BIRGITTA SANGS ­FÄLTTIPS n Se till att eleverna är k ­ lädda så att de inte fryser. n Lasta på dem lagom mycket kunskaper. n Samla dem på en plats där det är lugnt och går att koncentrera sig. n Låt dem ta bilder på småkryp, fåglar och växter. Att kunna se detaljer under­ lättar artbestämning. n Småkryp är oftast mest fascinerande. Lägg dem i burkar för att artbestämma dem. n Svampar är också roliga. De behöver inte vara ätli­ ga, det räcker att de är fula eller fina, hala eller sträva. n Arbeta med naturens berättelser, som hur olika blommor har fått sina namn eller hur olika fåglar klarar sin flytt till avlägsna platser.

10

LÄRA #4/2018


ARTKUNSKAP

växter och djur i närmiljön och ska även kunna namn på några vanligt förekommande arter, som det heter i kursplanen. Senare handlar det mer om samspel mellan arter och miljö. Frågan om faktakunskaper kontra analytisk förmåga debatteras och man kan undra om det är meningsfullt att kunna namn på blommor och insekter i ett modernt kunskapssamhälle. Men Birgitta Sang menar att artkunskapen har bety­ delse bland annat just för att eleverna ska kunna analysera och diskutera hållbar utveckling. – I dag drillas elever i att argumentera i miljö­ frågor, men du måste ha på fötterna för att delta i den debatten. Om du lär dig arten, och inte bara namnet utan också vad som är karakte­ ristiskt för den, så börjar den tala till dig: ”Här växer jag för att jag är sån här ...” Det kan också handla om hur arten har fått sitt namn, om den går att äta och vilken funk­ tion dess olika egenskaper har. Sådan kunskap bidrar enligt Birgitta Sang till att eleverna bättre förstår samspelet mellan naturens olika beståndsdelar, vilket ger ett större och djupare engagemang i miljöfrågor. Ett problem är att lärares artkunskaper brister. Ända in på 1980-talet ingick det i utbildningen för biologilärare att känna igen 300 växter och kunna namnge dem på både svenska och latin. – I dag har behöriga NO-lärare inte ens läst biologi, säger Birgitta Sang, och många som har läst biologi kan bara ett fåtal arter.

Hon önskar att alla biologilärare skulle skickas ut på tvådagarskurser i artkunskap, kanske just här i Sätraskogen. Hon skulle gärna själv hålla i kurserna. Vid stranden mittemot ön Kungshatt samlas

klassen för matsäck och nycklande. Zhiar Kamaran sitter på bryggkanten med en lupp och ett löv. Birgitta Sang leder honom varsamt genom nyckelns snitslade bana. Har lövet flikar? Har det luddig undersida eller kal? Hur ser blad­ kanten ut – är den kanske sågtandad? – Det är en hassel, konstaterar Zhiar när han går i mål. Växter i all ära, men eleverna har svårt att släppa småkrypen. Några av pojkarna hittar en liten svart igel på en sten i strandkanten. Birgitta Sang konstaterar: – Det finns inga blodiglar här. Därför är det en hästigel. Det dämpar inte elevernas skräckförtjusta illtjut. När klassen har skingrats kan Birgitta Sang inte låta bli att ta en avstickare till en hemlig växt­plats för en fridlyst orkidé. Det var hon själv som hittade den vid en kisspaus under en guidning med en grupp förskolechefer från Skärholmen. Och jodå, skogsknipperoten spirar i år igen. Och vid baslägret har ängshaverroten stängt sin gula sol och gått och lagt sig. n

En buskflylarv låter sig beskådas. Den ska bli nattfjäril när den blir stor.

LÄRA #4/2018

11


ARTKUNSKAP

Naturnära laborationer Hur skiljer man en nyckelpiga från en ­annan? Vilka rovdjur finns i håven? Och hur mår en maskros som växer upp inne i en flaska? Sådana frågor kan elever få ­utforska när det nya Fältlabbet rullar ut till skolorna söder om Söder.

Fältlabbets skåpbil har samma färg som glassbilen och nästan samma attraktions­ kraft. Vad är detta? frågar en förbipasse­ rande kvinna när naturskolepedagogen Charlotte Scherp Nilsson stannar till i skuggan under en pil vid sjön Trekanten i Liljeholmen. – Det är en mobil naturskola som kör ut till stadens skolor och hjälper dem med laborationer i naturen, förklarar Charlotte Scherp Nilsson.

kallade wifi-mikroskop, alltså mikroskop som kopplas till surfplattor. – De brukar upptäcka att en del insekter försöker äta upp varandra, säger Charlotte Scherp Nilsson. Men hur vet man vad det är man ser i luppen? Jo, i Fältlabbet finns bestämnings­ nycklar, pedagogiskt upplagda planscher där man kan följa ett schema för att art­ bestämma till exempel insekter, växter eller svampar. På det sättet har elever som Charlotte Scherp Nilsson arbetat med i Huddinge identifierat både gäddungar och vattensalamandrar.

Skolorna i innerstaden och norrort har möj­

lighet till naturkunskap i fält vid Naturens hus vid Frescati och på Eggeby gård på Järvafältet. Nu, tack vare Fältlabbet, får eleverna i söderort liknande möjligheter att utforska sin närmiljö och lära sig mer om grunderna för hållbar utveckling. Fältlabbet, som börjar rulla på allvar nu i höst, kommer att vara laddat med olika lektionsprogram. Ett är ”Under ytan”, där eleverna två och två får håva in insekter och småfisk ur en sjö, hälla upp dem i plasttråg och undersöka dem med så FÄLTLABBET ■■Fältlabbet är Stockholms stads eldrivna skåpbil full med utrustning för labora­ tioner i naturen. ■■Naturskolepedagogen Charlotte Scherp Nilsson erbjuder klasser i årskurs F–6 på kommunala skolor söder om Söder flera olika lektionsprogram, till exempel ”Under ytan” och ”Liv i löv”. ■■Lektionsprogrammen kan bokas via mejl till charlotte.scherp.nilsson@ stockholm.se. Priset är 500 kronor per program.

12

LÄRA #4/2018

Naturskolepedagogen Charlotte Scherp Nilsson och Fältlabbet får besök av Iris Rytterbrant vid sjön Trekantens strand.

Ett annat lektionsprogram handlar om nyckelpigor och är ett samarbete med bland annat forskare vid Naturhistoriska riks­mu­ seet som ska utveckla en app för art­be­­stäm­ ning av de små prickiga b ­ aggarna. För ap­pen behövs bilder på så många som möjligt av Sveriges runt 60 olika nyckel­pige­arter, och det ska Fältlabbets elever bistå med. – Eleverna får hjälpa en forskare på ­riktigt, säger Charlotte Scherp Nilsson. Skåpbilen är utrustad med allt från knivar till surfplattor. Och plastflaskor, för ett lek­ tionsprogram går ut på att eleverna gräver


ENKÄT

FOTO: MARC FEMENIA

upp en ogräsplanta med rötterna, planterar den inne i en flaska som sedan försluts. – Sedan studerar de vad som händer i mor­ gon, om en vecka och om en månad. Och hur ser det ut om ett år? Femåriga Iris Rytterbrant kommer fram till Fältlabbet. Hon vill veta mer om nyckel­ pigan, tistelfjärilslarven och vattenskorpionen som syns på bild. Just när hon har räknat benen på bildernas insekter landar en nyckelpiga. Den vilar en stund på hennes pekfinger – och så flyger den, innan den har hunnit bli art­ bestämd. n KATARINA BJÄRVALL

FOTO: ROBERT BLOMBÄCK

Sommarens bästa naturupplevelse? — Semestern på Västkusten, där jag tillbringat många somrar som barn. Att bada i havet från de solvarma, släta klipporna på Hönö var fantastiskt. I år var vattnet varmt, kristallklart och helt utan maneter. Det var en underbar sommar! 

Christina Franzén, biträdande rektor, Matteusskolan

Scott Beishline, elevassistent, Midsommar­kransens gymnasium — Att få vara på en skärgårdsö med min nyfödda dotter och bara njuta av värmen. Att kunna bada i ett varmt hav och laga mat i ett utomhuskök var också fina upplevelser den här sommaren.

Asghar Jassebi, ­vaktmästare, ­Västertorpsskolan — Jag jobbade hela sommaren men hann också med att promenera i frilufts­ området vid Flottsbro och i Gömmarskogen i Huddinge. ­Skanstulls utomhusbad var också fint — och parkerna på Södermalm.

Annika Bergström, lärare, Midsommarkransens gymnasium — Att få vara på vårt lantställe på Runmarö i Stockholms skärgård och simma mellan öarna, vilket gick att göra tack vare det varma havet. Dessutom gick det att sova utomhus under myggnät, det var härligt.

Sebastian Smith, fritidspedagog, ­Västertorpsskolan — Det var att åka till Trosa och vidare ut med båten, att kunna bada i det varma vattnet, ha picknick och fiska. Jag älskar att vara ute med båten. Att vara på sjön och fiska, det är livet!

TEXT OCH FOTO: AGNETA BERGHAMRE HEINS

LÄRA #4/2018

13


GYMNASIESKOLA

Med sikte på högre studier FOTO: ULRICA ZWENGER

Uppe på Stigberget, med utsikt över Mälarens inlopp, ligger P A Fogelströms gymnasium. Den drygt hundraåriga tegelbyggnaden, från början Frans Schartaus handelsinstitut, är pietetsfullt renoverad och nu tagen i anspråk av elever och lärare på ekonomi- och naturvetenskapsprogrammen.

– Med de programmen kan Stockholms stad tillgodose fler elevers förstahandsval, berät­ tar Thomas Lejdemalm, rektor sedan hösten 2017, då skolan startade på Åsö utbildnings­ center i väntan på de nya lokalerna. Fyra parallellklasser på ekonomi­­pro­ gram­met och tre på naturvetenskaps­ programmet, sammanlagt cirka 700 elever, kommer skolan att rymma när alla års­­­kur­ ser finns på plats. Tanken är att utbildningen ska f­ örbereda eleverna väl inför kommande hög­skole­ studier. Skolan har hört sig för med fyra lärosäten om vad som ställer till det för nyblivna studenter på högskolan. – Svaret är inte, som många kanske tror, i första hand dåliga ämneskunskaper, konstaterar Thomas Lejdemalm. I stället handlar det om förmågor studen­ terna ofta saknar: de har svårt att ta till sig och läsa kurslitteratur, liksom att skriva vetenskapligt korrekt och göra källvärde­ ringar. Studenterna kan också vara dåliga på att lägga upp sina studier på ett bra sätt. De här bristerna försöker skolan åtgärda bland annat genom att ge eleverna vägled­ ning i läs- och skrivstrategier redan från första terminen. De får till exempel arbeta med en uppsatshandbok för vetenskapligt skrivande och varje läsår innehåller minst ett större uppsatsprojekt. Alla elever läser dessutom engelska 7 och historia 2a som program­för­djup­­ningskurser. – Det handlar om att ge en bred all­män­ vetenskaplig inriktning. Att kunna läsa kurs­litteratur på engelska är nödvändigt på högskolan. Och att läsa om historie­ut­vecklin­ gen, framför allt från andra världs­kriget och framåt, handlar om att få en förståelse för 14

LÄRA #4/2018

Agnes Hellgren (till vänster) och Hedda Lagerstedt på ekonomiprogrammet samspråkar med Pavlo Narvaja, lärare i samhällskunskap och filosofi, och rektor Thomas Lejdemalm.

omvärlden, betonar Thomas Lejdemalm. Till detta andra läsår har rektor ägnat många månader åt att rekrytera 15 lärare bland 600 behöriga sökande. Bland annat har lärarnas analytiska förmåga testats. De har pressats på sina ämneskunskaper och på om de är sakliga och opartiska. – Det är viktigt att klassrumsklimatet är sådant att eleverna känner att de kan argu­mentera för sina åsikter och tros­före­ställ­ ningar. Detta oavsett om läraren sympa­ti­ se­rar med vad eleven tycker eller ej. Alla måste ha rätt att träna på sin argumenta­ tionsförmåga, betonar Pavlo Narvaja, lärare i samhällskunskap och filosofi, en av de sju lärare som rekryterades redan till skolans första läsår. Han lyfter fram kollegialt lärande och givande diskussioner kring undervisnings­ former och forskningsartiklar. För att ge elever och lärare möjlighet att fördjupa sig är lektionspassen tre timmar långa. Agnes Hellgren och Hedda Lagerstedt har redan gått ett läsår på

ekonomi­programmet. De uppskattar att få vara med och bygga en ny gymnasieskola och intygar att de får göra sin röst hörd. De har redan startat ett elevråd, men också en bokcirkel där både elever och lärare deltar. – Det känns som att jag får en bred och allmängiltig utbildning här och att jag kommer att klara av att läsa på högskolan, säger Agnes Hellgren. – Den här skolan är unik genom att undervisningen kombinerar tradition och ny kunskap i form av modern teknik och forskning, fyller Hedda Lagerstedt i. Ingen av dem har egentligen något sol­ klart yrkesval. Agnes Hellgren svarar efter visst funderande ”civilekonom” och Hedda Lagerstedt ”psykolog”. – Tanken är att varken förvägra eller låsa in i något yrkesval. Här förbereder vi våra elever för vidare studier och vuxenliv genom att ge dem kunskaper och förmåga att använda dessa kunskaper, summerar Thomas Lejdemalm. n INGELA ÖSGÅRD


KRÖNIKA

SIGNERAT: KATARINA LYCKEN RÛTER

Jestanes – allt ska ske på en gång!

A

lla får bära, sa vår intendent med viss skärpa i rösten på ett av de första personalmötena. Inte ovänligt eller stressat – men med viss skärpa. När lastpallarna travas utanför skolporten och kartongerna räknas i hundra­ tal, när ett tomt hus ska bli startklar skola på tre veckor, då måste alla bära. Faktiskt. Ibland är vi många som bär samtidigt. Det är rätt kul. Vi slänger lite käft, skämtar om vissa ämnens uppenbara tyngd eller om prylar vars användningsområde är oss obegripligt. Bland kartongerna är vi alla lika oavsett om vi har vårt huvudsakliga yrkesfokus i vaktmäs­ teriet, klassrummet, administrationen eller köket. Vi skrattar, pustar och bär. Kartonger och förväntningar. När jag fick veta att jag skulle få vara med och starta en ny skola tickade tankarna genast i gång. Samarbeta med nya kolleger. Ta ett nytt hus i besittning. Skapa kloka strukturer för lärande. Möjligheter! Och naturligtvis svårig­ heter – jestanes, allt ska ske på en gång, mycket kommer att vara ofärdigt, det blir provisorier och trassel och … men det är liksom en del av det hela. Mest tänkte jag möjligheter, förvän­ tansfullt. Nu ser jag samma skimmer av förvän­ tan i mina arbetskamraters ögon. Utveckla en hållbar administration. Erbjuda mat som mät­ tar och stärker. Hitta kreativt driv. Gemensamt bär vi stor nyfikenhet och höga förväntningar på hur vår nya skola ska utvecklas. Mycket är möjligt. Det sitter ju ingenting i väggarna. Fast det sista är inte sant. Det sitter massor i väggarna. En lång rad förvaltningar har haft våra lokaler som hemvist. Vårt hus bär, också tillvaratagen i den stora ombyggnad som genomförts, en nära hundraårig historia. Den

får vi bära vidare. Vårt namn, Anna Whitlocks gymnasium, bär också det på historia. Hon, den mångbegåvade och framsynta pedagogen från förra sekelskiftet, ville rusta för f­ ramtiden. För henne var till exempel samskola för flickor och pojkar självklart. Varför? För att samhällets utmaningar kräver att män och kvinnor arbe­ tar gemensamt. Hon såg att samhällsutveck­ lingen krävde förnyelse av både form och inne­ håll i skolan. Utbildningen måste engagera, skapa lust för lärande och ge möjlighet att upp­ täcka och undersöka utanför bok­sidorna. Så resonerade Anna Whitlock. Och jag tänker att en skola som bär hennes namn har att förvalta och utveckla den inställningen till utbildning och bildning, och att göra det i förhållande till de utmaningar och svårigheter samhället står inför i dag. Anna Whitlock drog sig inte för ansträng­ ning. Hon travade oförtrutet iväg med sina elever långt ut på Waldemarsudde för att där kunna göra lektioner i botanik, zoologi och geografi mer åskådliga. Viktigt, roligt – men onekligen rätt tröttsamt står det i hennes bio­ grafi. Tröttsamt både för henne och hennes elever kan man gissa. För elever, lärare och all annan personal som är med och startar Anna Whitlocks gymnasium kommer det säkert också att finnas åtskilligt som tröttar. Men där många hjälps åt finns det mycket kraft. Det är där vi får hitta vår styrka, i att alla bär – kartongerna, förväntningarna och det arv vi ska förvalta och utveckla. n

Mest tänkte jag möjligheter, förväntansfullt. Nu ser jag samma ­skimmer av för­vän­tan i mina arbetskamraters ögon.

KATARINA LYCKEN RÜTER ÄR FÖRSTELÄRARE PÅ ANNA WHITLOCKS GYMNASIUM

LÄRA #4/2018

15


SAMTALET

”Lugn och ro ­viktigast av allt” Det viktigaste när man vill utforma en framgångsrik skola är att skapa lugn, säger skolarkitekten ­Suzanne de Laval. Det kan vara i skuggan under träden på skolgården eller i en vrå med stora ­kuddar. Skolor utan klassrum kan ge större möjligheter till sådana fredade platser, menar hon. TEXT: KATARINA BJÄRVALL FOTO: ULRICA ZWENGER

16

LÄRA #4/2018


SAMTALET

A

ndra kanske bara ser en hård liten gård där barn stimmar mellan gatan och det stora skolhuset, men skolbyggnads­ experten Suzanne de Laval ser en miljö perfekt utformad för att sporra elever till lek. Hon pekar på de stora träden – lind, ek, alm och kastanj – som ger skugga en solig dag, hon pekar på stenkanten runt en plantering som inbjuder till vindlande balansgång och på häcken vars undre grenar har klippts tätt intill stammarna så att barn enkelt kan kila in till klätterställningen innanför. Suzanne de Laval är arkitekt, teknologie dok­ tor, ordförande för arbetsgruppen Arkitektur i skolan (Arkis) inom fack- och branschföre­ningen Sveriges Arkitekter och redaktör för antologin ”Skolans nya rum” som kom ut i fjol. När vi träffas arbetar hon med att skriva en rapport åt Stockholms stad om konsekvenserna för barnen i ett område i Vårberg när det ska förtätas med nya bostäder. Hon granskar särskilt situationen runt skolan. Matteusskolan i Vasastan är av en annan typ. Den invigdes 1902 och var, liksom de andra pampiga läroanstalterna i innerstaden, byggd för att sätta sig i respekt. Ett intryck som för­ stärks av deviserna under takfoten, till exempel ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”. Inne i skolan gör vi en så kallad gåtur, en kom­ menterad promenad med fokus på byggnadens form och funktion. Suzanne de Laval stannar redan i entrén. Taket är ett högt ljust valv i vit puts, stjärnformat med fyra uddar som viker sig ner längs var sin vägg, och elevernas passage över kalkstensgolvet därunder ekar öronbedövande. I skolans inre har däremot estetiken fått ge vika. Innertaken har fodrats med ljuddämpande plattor och en del golv är av linoleum.

Att utforma en skola är en ständig avvägning mellan form och funktion. Det gäller också väg­ garna: i entréplanets korridorer är de vackert marmorerade i tekniken stucco lustro, medan de högre upp är målade i en orange färg som effektivt kamouflerar slitage och smuts. Och dogmerna från skolfasaden har balanserats upp med mer samtida tänkespråk på väggarna: ”Där motsatser möts skapas liv” och ”Fantasi är vikti­ gare än kunskap”. Korridorerna fångar Suzanne de Lavals intresse. I gamla innerstadsskolor saknas ofta grupprum, men korridorerna är breda nog att rymma en rad sittgrupper där elever kan slå sig ner och samarbeta. Det är bra, säger Suzanne de Laval, men ännu bättre vore att bygga avskär­ made nischer för ostört arbete. En sådan avskärmad nisch – faktiskt ett eget mötesrum – hittar vi intill expeditionen. Där kan vi samtala i fred. Vad vet man om vad en skolas utformning betyder för elevernas lärande?

– Man vet väldigt lite, forskningen är efter­ satt. Men det finns ju självklarheter, som att skolan ska vara välbyggd och inte ha en massa tekniska brister som dålig ventilation, dålig upp­ värmning, dåligt solskydd, dålig akustik, dålig belysning och så vidare. Det är också viktigt att eleverna känner tillhörighet. Matteus och andra gamla skolor, har de en fördel när det gäller just tillhörighet och trivsel?

– En skola som ser fin ut betyder mycket för att lärare, elever och föräldrar ska få höga förväntningar. Trygghetszonen växer, här går de som ska bli samhällets stöttepelare. Medan den som går i en skola som ser ut som en barack kan känna sig som en loser, det har Pär Isling Poromaa vid Umeå universitet visat i sin forskning.

>>

LÄRA #4/2018

17


SAMTALET

Men samtidigt finns det ju mycket på en sådan här gammal skola som inte samspelar så bra med modern pedagogik?

– Ja, det blir mycket bullrigt. Och enligt läro­ planen ska man jobba ämnesövergripande, och det blir antagligen jätteknökigt här. Många kva­ drat­meter går åt till fina trapphus och korridorer. Vad skulle man kunna göra här för att modernisera?

– Ta tag i korridorerna. I dag finns det sittgrup­ per där stolar och bord sitter ihop, men eleverna behöver kunna flytta runt dem och kanske sitta på ryggstödet eller slänga sig ner på en sittsäck. När man växer behöver man ligga ner emellanåt. Det finns tämligen hållbara stoppade möbler med höga ryggstöd, så att man kan sitta och läsa sam­ tidigt som 150 elever springer förbi. Och så finns det ljuddämpande parasoller som hänger ner från taket och förbättrar akustiken. Och vad kan man göra i klassrummen?

– Möblera med andra möbler än stolar och bänkar, som pilatesbollar så att eleverna hela tiden får röra sig lite. Lite skruvat kanske, men säkert ganska bra för en tonåring. Och hur kan man förbättra skolor från 1970-talet?

– Jag gjorde nyligen en gåtur på Lillholms­ skolan i Vårberg. Den är jättefin med flera friliggande tegelbyggnader i en lummig omgiv­ ning och med en bra fotbollsplan. Men ofta har 70-talsskolor tekniska brister när det gäller till

18

LÄRA #4/2018

En skola som ser fin ut betyder mycket för att lärare, elever och föräldrar ska få höga förväntningar. Trygghetszonen växer.

exempel ventilation och akustik. Det måste man åtgärda. Dessutom är de här skolorna ofta byggda efter den tidens pedagogiska ideal. Måtten är ofta minimerade och då blir det svårt att disponera om. I stället får man bygga till. – Ett annat problem är att lärarna generellt inte har kunskap om den fysiska miljön och hur de ska utnyttja sin skolbyggnad. Exakt vilka kunskaper skulle de behöva?

– Det är extremt viktigt att få bort hemma­ blindheten. Titta bara på det här rummet, vad är bra här? Fönstret, och att man kan öppna det. Och takhöjden är bra så att luften inte tar slut så snabbt. Men annars … om vi sitter här en timme till är vi blöta i byxbaken för vi sitter på plast­ stolar. Och lysrören – tänk när man har möte en novemberkväll och de börjar blinka, då får man migrän. Så kan lärare titta sig omkring, i klass­ rummet, i korridorerna, i trappan. – Sedan är det logistiken, hur rummen hänger ihop. Man kan ha lärarrum på ett ställe, undanskymt för att lärarna vill dra sig undan, eller så kan man ha lärarrum och lärararbets­ rum utplacerade på olika ställen i skolan så att eleverna får närmare till dem. – Att det är lätt att orientera sig i ett rum gör att den som vistas där känner trygghet och själv kan bestämma vart han eller hon vill förflytta sig. Har man inga korridorer behöver man rum som på ett naturligt sätt talar med kropp så att


SAMTALET

man går åt rätt håll. En arkitekt kan göra det med dagsljusinfall som ger indikationer om att man ska gå vidare. Vilken enskild faktor i den fysiska skolmiljön har störst betydelse för lärandet?

– Att man kan få lugn och ro. Ett rum där man kan arbeta fredat. Och sedan att läraren har möj­ligheter att jobba med eleverna på många fler sätt. Hur får man lugn när möbler ska kunna flyttas runt och elever välja hur de vill jobba? Blir det inte rörigt?

– Det går väldigt bra ihop. Flexibilitet kan lösa rörigheten. Om du hivar in 30 elever i ett rum så blir det rörigt, men om du har möjlighet att möblera om så kan du moderera det. Det önskar jag att lärarna kunde få hjälp med. Ser man att byggnadsutvecklingen påverkas av de mer aktivitetsbaserade arbetssätten?

– Det där är fortfarande en stridszon, men vetenskapen säger att vi faktiskt inte b ­ ehöver undervisa i klassrum på det gamla sättet. Jag har bland annat tittat på Sjöstadsskolan i Hammar­by sjöstad där man har byggt hemvister, med flera klassrum runt en flexibel yta som kan delas upp så att en del elever gör något i en del och andra gör något annat någon annanstans. Det är det moderna sättet att jobba och så gör man i väldigt många skolor. – I Uppsala har man nu byggt en ny skola, Tiundaskolan, utan klassrum. På det viset får man in fler elever på en mindre yta. Det är eko­ nomiskt extremt bra, och jag är jättenyfiken på om det funkar eller inte. Vad vet man om hur elevernas koncentration påverkas?

– I Sverige finns ingen sådan forskning. Men det man vet är att det finns hur många klassrum och korridorer som helst i världen och att det inte finns minsta bevis för att de befrämjar lärandet. Så varför ska vi bygga ännu fler? Varför inte bygga nytt efter lite andra idéer? Jag har läst om intryckssanering, är det något som kommer för att gynna koncentrationen?

– Det är en självklar sak som man behöver tänka på, bland annat med tanke på att fler och fler barn diagnostiseras med adhd och Asperger. Men det är egentligen en allmänmänsklig sak. Man kan vända arbetsborden mot väggen, man kan skärma av, man kan ha lugna väggfärger och man kan ta bort ljud. Men sterila miljöer kan samtidigt ge en in­sti­tu­ tionskänsla.

– Ja, det ska kännas trivsamt och hemtrevligt – ”det här är min skola, min hemvist, vår hörna”, den känslan har stor betydelse för att man inte ska bli för sprattlig och utfreakad. Så läraren får

snacka ihop sig med eleverna. Om de har gjort fina teckningar av tulpaner som de vill ha på väg­garna så kan man ha det. Även den som är känslig för intryck kan bli glad av att se sin tulpan tillsammans med de andra. Ingen minimalism alltså?

– Minimalism kräver stor estetisk och miljö­ psykologisk kunskap. Hur kan arkitekturen samspela med den digitala pedagogiken?

Det finns en internationell organisation som talar om barns rätt till skrubbsår, det är bra.

– Det finns en tro att så här som det är nu, så kommer det att vara. På 90-talet trodde man att det var IT-skenor som behövdes, med en massa kontakter och uttag för el och modem och fasta telefoner. Nu är det bara gulnat, smutsigt, lite trasigt och tejpat. Rubbet är onödigt nu när lap­ topparna och paddorna har gjort sitt intåg. Men laddning behövs?

– Ja, kontakter behövs, men de ska placeras så att man inte snubblar på sladdarna. På en skola i Vaxholm har man byggt som en bokhylla i en kombination av korridor och allrum, med parkeringsplatser för alla elevernas datorer och paddor så att de stoppar in dem i ett fack och laddar dem. Det är en möbel som man kan ta bort när det kommer något nytt.

>>

LÄRA #4/2018

19


SAMTALET

Den digitala pedagogiken innebär ju också så kallade flippade klassrum, att eleverna får se en föreläsning på sin platta i stället för att läraren står och pratar. Hur kan det påverka utform­­­­­ nin­gen av skolmiljön?

– Det är inte bra ergonomiskt att sitta på en stol och titta på en skärm hela dagarna. Det behövs andra sorters möbler. Där kan man verk­ ligen ha användning av en sittsäck för elever som ska arbeta med sin laptop eller padda. Eller fåtöljer med stöd för plattorna. En ny sorts grupprum kanske behövs.

Vetenskapen säger att vi faktiskt inte behöver undervisa i klassrum på det gamla sättet.

– För det första ska man reservera tillräckligt stora ytor för parker när man förtätar. Enligt plan- och bygglagen ska barn gå före bilar, de har rätt till friyta. Sedan ska parkerna skötas bättre. Och man ska inte tillåta nya byggnader på parkmark. Det finns också en målkonflikt, som handlar om säkerhet kontra lust. I Stockholms stads funktionsprogram skrivs det mycket om säkerhet. Finns det en risk att skolgårdarna blir så säkra att de blir tråkiga?

– Ja, jag ser trängseln och den bekymrar mig. På en del skolor kanske man fördubblar antalet elever och halverar skolgården. Man bygger baracker, och det är slamriga, dåliga hus, de ser ut som byggbodar och säger boink-boink när man går på trappan. Det kostar också mer i det långa loppet. Dem ska man bara ha om man måste, om man till exempel bygger om skolan under två år.

– Det ska inte vara livsfarligt, men k ­ roppen måste få utmaningar för att utvecklas. En berg­ knalle på skolgården är lyx! Och då kan barn trilla ner och få hjärnskakning. Det finns en organi­ sation som heter International Play Association och som talar om barns rätt till skrubbsår, det är bra. Man kan förhindra att de slår ihjäl sig genom att se till att det är mjukt underlag.

Men ska man bygga permanent? Årskullarna fluktuerar ju?

Hur bör Stockholms stad tänka geografiskt för att hitta en lösning på lokalfrågan framöver? Kan innerstadselever pendla till ytterstaden?

Förskolor som blir skolor?

– Ja. Man bygger skolor som delvis används som förskolor tills de barnen börjar skolan. Det är inte alla skolor i stan som har en riktig skolgård. Vad kan man göra om man inte har en bra yta som kan fungera som skolgård?

– Det där är verkligen ett dilemma. Har man väldigt liten yta måste den utformas smart så att den kan uppfylla några av elevernas behov av rörelse och naturkontakt. Även äldre elever behöver det. På Fredrika Bremergymnasiet i Haninge har man till exempel hammockar utan­ för skolan, och skog. Det ger en flyktmöjlighet, en chans att dra sig undan. – Nu börjar det dyka upp skolgårdar på taken. Det blir lätt för mycket sol och väldigt blåsigt. Då gäller det att lägga ner arbete på att skapa skugga och vindskydd och roliga hörnor där man kan göra saker och kanske också ha lektioner. Särskilt besvärligt är det väl för förskolor att det finns så lite plats? LÄRA #4/2018

Så hur ska man lösa det?

I Stockholm är det trångt på skolorna, och trängsel har negativ inverkan på psykisk hälsa. Hur kan man motverka trängsel när man bygger eller bygger om en skola?

– Befolkningsprognoserna visar att antalet elever kommer att öka. Så när man förtätar måste man bygga nytt. I Vårberg har staden tänkt precis rätt, för där planeras det nu nya skolbygg­ nader. När man bygger nya stora stadsdelar, som Hagastaden, blir det pucklar – först väldigt många förskolebarn och sedan väldigt många skolbarn. Då är det ju bra med byggnader som kan omvandlas.

20

– De flesta förskolor i stan har en liten gård, men bostadsrättsföreningarna vill inte ha dem där. Så förskolorna går till parkerna, och där är det trångt.

– De ambitiösa familjerna i Västerort vill ha sina barn på en skola som ger förhoppningar. Därför är det viktigt att försöka ge den statusen till nya skolor i förorterna. Tensta gymnasium är ett exempel. En fulvacker 80-talsskola byggd i tegel och grova limmade träbalkar. Och med pilträd utanför – jag blir lycklig av att gå där och se skuggan under de där träden. Det är en underbar miljö där man kan dra sig undan. Jättefint. Du är aktiv inom skolbyggnad internationellt. Vad ser du där?

– Det ämne som kallas built environment education, alltså att elever får lära sig om byggande och närmiljö, har blivit större under det senaste decenniet i USA, Tyskland och Storbritannien. Och Frankrike och Italien ligger långt framme, där får man lära sig om sitt kulturarv och hur byggnader från till exempel renässansen ser ut. I Sverige är det här inte stort, men en del bild­ lärare är intresserade. Vad kan man säga om framtiden här i Sverige?

– Vi inom Arkis arbetar med frågan. Vi har ett nätverk där pedagoger också är välkomna. Skolan och skolgården är den miljö som barnen vistas i dagligen. Att använda denna miljö som läromedel i många skolämnen och att låta elev­ erna medverka i samråd kring förändringar där är mycket fruktbart. n


DÄRFÖR ÄR JAG LÄRARE

Hans Erkhammar är lärare på Bagarmossens skola. Han prisades nyligen av Kungliga Vetenskaps­akademien för sin entusias­merande undervisning.

— Naturvetenskap är i mångas ögon ganska svårt — jag har blivit duktig på att göra den begriplig. Och eleverna säger att det märks att jag tycker det är roligt att undervisa, säger Hans Erkhammar som i våras fick Beijerstiftelsens lärarpris till Ingvar Lindqvists minne i NO. Nyheten nådde honom mitt i arbetet med niornas nationella prov. En hektisk vecka följde: hyra frack, förbereda presentation till banketten där han skulle motta medalj och ett handskrivet diplom i läderkonvolut. — Så hedrande att få pris av Kungliga Vetenskapsakademien, grundad av själv­ aste Carl von Linné! Under merparten av sin 34-åriga

lärar­bana har han undervisat på Bagar­ mossens skola med Nackareservatet som ständig lärresurs. — Jag är en vanlig, traditionell lärare. Jag satsar på att förfina det jag är bra på utan att bli en bromskloss för skolans utveckling. Han säger att han vill ge sina elever ”krokar” för en långsiktig kunskapspro­ gression. Och någon brist på intresse för NO-ämnena märks inte. — Eleverna nås av mycket infomation i dag. En del lektionstid går åt till att prata om resor till Mars, ebola och klimat­förändringar. Jag tycker att skolan har ett viktigt uppdrag i att, som motvikt till allt dystopiskt, ge exempel på vad

man kan göra åt de utmaningar vi har. Hans Erkhammar drömde om att bli naturbiolog men 1970-talets tidsanda fick honom att välja läraryrket. — Det var ett socialt val. Jag såg lärar­ yrket som en viktig samhällsfunktion, hade vikarierat som lärare och visste att jag triv­ des med det jobb som väntade. Det är ett levande, utvecklande och oförutsägbart yrke där man får fatta snabba beslut. Att vara med eleverna under pubertetstiden, då det händer så mycket, är stimulerande. Man är dödstrött framåt terminsslutet, men man är med i samhällsutvecklingen och i kontakt med den yngre generationen. n

FOTO: ULRICA ZWENGER

”Jag visste att jag skulle trivas”

ANNEBRITT ULLÉN

LÄRA #4/2018

21


PEDAGOGISK UTVECKLING

De lyfter fram det som skaver Hur för man in skollagens skrivning om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet i den pedagogiska vardagen? På Sturebyskolan är klassrumsobservationer och elevintervjuer två viktiga delar för att utveckla undervisningen.

– Vad är det jag signalerar när mina elever tror att god läsförmåga är att läsa fort och att läsa tjocka böcker? Den som självkritiskt undrar är en av svensklärarna på Sturebyskolan i Enskede. Tillsammans med lärarkolleger deltar hon i ett forsknings- och utvecklingsprojekt om hur lärare får ihop sin undervisning som enligt skollagen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Projektet är inne på sitt tredje läsår och drivs av Andreas Jacobsson och Michael Laurell, båda lärare i matematik och idrott och hälsa. Andreas Jacobsson berättar att det började med Matematiklyftet för ungefär fyra år sedan. – Då blev det naturligt att problemati­ sera: ”Hur vet jag att just det här är bra? FOTO: ULRICA ZWENGER

Lektor Andreas Jacobsson (till vänster) och förstelärare Michael Laurell leder Stureby­ skolans forsknings- och utvecklingsprojekt.

22

LÄRA #4/2018

Varför ska eleverna träna på multiplika­ tionstabellen? Vad har jag för bevis för att detta har landat hos eleverna?” Utifrån Matematiklyftet kom idén om att fortsätta undersöka aspekter av elevers lärande som en effekt av undervisning, men med samtliga cirka 50 lärare i årskurs 4–9 på skolan. Andreas Jacobsson och Michael Laurell är också lektor respektive förstelärare. Arbetet inleddes hösten 2016 med en träff på konferenstid där de båda presenterade sitt projekt. – Vårt fokus är lärares lärande. Ofta har vi ingen aning om vad det är som ger effekt i undervisningen. Lite slentrianmäs­ sigt pratar vi om kända lärare eller kolle­ ger som vi tycker är bra, men vi analyserar sällan vad det är som är bra, konstaterar Michael Laurell. En inspiration har varit de senaste årens diskussioner om kollegialt lärande, som learning study, lesson study och aktionsforskning. – Samtidigt är det viktigt att påpeka att det inte finns ett rätt sätt, ett ”one size fits all” vad gäller sättet att undervisa, säger Andreas Jacobsson och menar att det inte går att kopiera en ”duktig” lärares lektion och tro att eleverna därmed har lärt sig. – I stället handlar det om att testa sig fram; pröva, analysera och göra om. Att helt enkelt lära av sin egen praktik, säger Michael Laurell. Vid den första träffen delades lärarna in i block över ämnesgränserna och uppmana­ des att auskultera på varandras lektioner. Den andra träffen någon månad senare ägnades åt diskussioner om vad som upp­ fattats under observationen. Lärarna fick också i uppgift att formulera något som ”skavde”, det vill säga något de uppfattade

som ett problem och som de funderade på i sin undervisning. Andreas Jacobsson konstaterar att det inte alltid är helt lätt att lyfta fram och identifiera ett skav. – Det kan vara tufft att berätta för alla vad man tycker är svårt, men det handlar inte om att jag som lärare är dålig, under­ stryker han. Ungefär en gång i månaden har lärarna träffats gemensamt med sina olika projekt och granskat och tolkat data från observa­ tioner i klassrummet, diskuterat föränd­ ringar, därefter gjort ny datainsamling och nya tolkningar. Vårterminen 2017 fick lärarna också börja skriva loggböcker efter varje träff: ”Vad har sagts på dagens träff? Ahaupplevelser? Detta tycker jag om gruppens diskussioner.” Det första läsåret mynnade ut i Sturebyskolans forskningskonferens där lärarna presenterade sina tio projekt för varandra. Läsåret 2017/18 fortsatte på samma sätt. I ämnesgrupper har lärarna hittat ett nytt skav att analysera, diskutera och testa i undervisningen. Exempelvis försöker både textil- och trä- och metall­ slöjdslärarna komma åt problemet med att eleverna uppfattar att de ska bedömas enbart efter vilket slutresultat de lyckas åstadkomma och inte efter vad de lärt sig under hela arbetsprocessen. När vi är på besök har Sturebyskolans lärare sin tolfte gemensamma träff sedan starten. Andreas Jacobsson och Michael Laurell gör en snabb genomgång för alla av vad som ska diskuteras under efter­ middagen. Sedan fortsätter varje projekt­ grupp för sig. Sju svensklärare har ägnat flera möten


PEDAGOGISK UTVECKLING

FOTO: ULRICA ZWENGER

Svensklärarna Inga-Lill Mårtensson och Petrus Isaksson (längst bort) diskuterar elevers läsförmåga med bland andra lektor Andreas Jacobsson.

åt att utröna elevernas uppfattning om vad som menas med god läsförmåga. Bland annat har eleverna fått svara på enkäter, och där framgår att många elever uppfattar god läsförmåga som att läsa fort och att läsa många böcker. Andra iakttagelser lärarna har gjort är att nästan alla kopplar läsförmåga till skönlit­ teratur: ”Om man läser en bok, läser man på riktigt.” – Samtidigt vet vi ju att kortare texter, som poesi, ofta ställer läsförmågan och läsförståelsen på sin spets. Vi måste kunna förmedla att det krävs olika lässtrategier för olika texter, säger en av lärarna. – Delvis kanske vi ställde fel frågor i enkäterna. Eleverna hade till exempel svårt att skilja på läsförmåga och läsförstå­ else, säger en annan. – Kanske borde vi mer ha frågat ”Varför?” och ”Vad?”. Till exempel ”Vad tänker du på när du hör ordet läsförmåga respektive läsförståelse?”. Lärarna beslutar sig för att gå vidare med djupintervjuer muntligt med några grupper av elever.

Michael Laurell sitter med ett tag under mötet. – Se till att inte intervjua den egna elev­ gruppen. Och tänk på att göra det enkelt så att det inte blir för mycket merarbete, uppmanar han. När tio minuter återstår av mötet tar lärarna fram sina loggböcker och var och en funderar och antecknar under en stunds tystnad. Så här skriver en av lärarna bland annat: ”Hittills verkar det som om flera elever har blivit mer medvetna. Men beror det på att de bara slänger sig med begrepp för att jag har sagt det? Eller förstår de på djupet? Hur kan vi medvetandegöra eleverna om deras egen läsförmåga? Så här vill vi gå vidare: Genom djupintervjuer i mindre elevgrupper.” Loggböckerna samlar Andreas Jacobsson och Michael Laurell in och går igenom. – I loggböckerna har lärarna värderat de här träffarna bra och vi har en känsla av att majoriteten har börjat problematisera elevers lärande, säger Andreas Jacobsson. I juni, när eleverna gått på sommarlov, var det återigen dags för Sturebyskolans

forskningskonferens där lärarna presen­ terade sina projekt för varandra. Parallellt med Sturebyskolans lärares pro­

jekt har Andreas Jacobsson och Michael Laurell sitt eget projekt som handlar om lärares uppfattning av sitt eget lärande. Arbetet följs av Glenn Hultman, profes­ sor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet. – Under hösten fortsätter vi på ett liknande sätt och samtidigt kommer vi att fördjupa oss med observationer och intervjuer med några av lärarna. Här har vi en uppmaning från Glenn Hultman att försöka komma åt det som inte tas upp i loggboken, berättar Michael Laurell. Skolledningen vill gärna fortsätta pro­ jektet och ser som en utveckling att även systematisera och bepröva erfarenheten inom andra delar av verksamheten. – Det är ju till exempel lika viktigt att fritidshemspedagogiken vilar på veten­ skaplig grund och beprövad erfarenhet, konstaterar de båda. n INGELA ÖSGÅRD

LÄRA #4/2018

23


STORYTELLING

Metoden som slår allt — Storytelling väcker elevernas engagemang och intresse för skolarbetet på ett fantastiskt sätt. Resultaten på de nationella proven för de elever som har arbetat med mina historiska berättelser har varit över förväntan, säger Ruben Roupe, SO-­ lärare på Adolf Fredriks musikklasser.

Årskurs 9 på Adolf Fredriks musikklasser har just bänkat sig för en dubbellektion i SO. Eleverna ser förväntansfulla ut när Ruben Roupe börjar med en genomgång av skalden Carl Michael Bellmans liv och verk.

Bellman var en stor inspiratör för huvudpersonen Ivar Arosenius, vars liv eleverna får följa i Ruben Roupes senaste historiska berättelse: ”Berättelsen om Ivar A”, ett häfte som är rikt illustrerat med Arosenius och andra målares konstverk. Efter dryga timmen är eleverna fortfa­ rande fulla av engagemang och koncentra­ tion. Det är uppenbart att genomgången av Bellman och hur livet gestaltade sig på 1700-talet väcker intresse. Regelbundet skickar Ruben Roupe ut frågor till elev­ erna, allt ifrån vilka av Bellmans sånger

de känner igen och har sjungit till vad de tror om toleransen i dåtidens samhälle om man gick emot de gängse idealen. – Men hur roade man sig på den tiden? Hur skiljer det sig åt mot nu? frågar han klassen och startar en livlig diskussion. För Ruben Roupe började det redan 2003, efter en studieresa till USA. Där fick han upp ögonen för fördelarna med tvärveten­ skapliga studier och hur man kunde jobba med ämnesintegrering i skolan. – För mig har det alltid varit viktigt att FOTO: ULRICA ZWENGER

”För mig är det oerhört viktigt att väcka en glöd hos eleverna”, säger SO-läraren Ruben Roupe, här tillsammans med niondeklassarna Blenda Boman och Lia Djerf.

24

LÄRA #4/2018


STORYTELLING

kunna sätta saker i ett sammanhang, men som SO-lärare saknade jag läromedel som integrerade historia, samhällskunskap, religion och geografi. Jag hade lärt mig en hel del om storytelling och började helt enkelt skapa egna berättelser som jag använde i undervisningen. Väldigt snabbt såg jag att engagemanget hos eleverna ökade vilket i sin tur gav bättre skolresul­ tat. Det har sporrat mig att arbeta vidare med den här metoden genom åren, säger Ruben Roupe. – Mina berättelser ska leda eleverna genom en historisk epok. De ska få kunskap om hur livet gestaltade sig på den tiden, få en möjlighet att skapa egna bilder och dra paralleller till vår tid. I Ivar A-berättelsen ligger fokus på demokratiseringsproces­ serna och diskrimineringsfrågor, vilket också varit ett skolgemensamt tema som Adolf Fredriks musikklasser arbetat med under läsåret 2017/18. – Jag försöker hela tiden göra kopplin­ gar mellan dåtid och nutid. Därför s­ kriver jag mina berättelser i dåtid, men fråge­ ställ­ningarna är formulerade i nutid. Parallellt med storytelling undervisar han traditionellt med fakta- och begrepps­­ redo­visningar, vilket är en förutsättning för att följa läroplanen. – Utöver ämnesintegreringen i SO-­ ämnena så rymmer storytelling möj­lig­­ heten att även föra in till exempel svenska, musik, naturvetenskap och estetiska ämnen. Något Ruben Roupe hela tiden har i åtanke. – Jag ser hur storytelling även gynnar ett problematiserat lärande. I berättelsen om Ivar Arosenius liv ingår många frågor kring jämställdhet, mänskliga rättigheter och lika värde, säger han och dyker ner för att diskutera med en grupp elever som arbe­ tar med frågeställningarna i Ivar A-häftet. Det är ingen överdrift att säga att elev­ ernas engagemang är utöver det vanliga. I grupper diskuteras, läses och skrivs det frenetiskt. Ruben Roupe går runt och pratar, förklarar och ställer fördjupande

frågor och alla tycks vilja få med honom i diskussionerna. Antonia Lindholm, Lukas Eriksson och Maria Stålhös i 9D sitter tillsammans och diskuterar hur man vågade utmana på Bellmans tid och vilka frågor som utmanar i dag. – Jag älskar den här kursen. Eftersom jag har dyslexi passar det här sättet mig jättebra. Häftet innehåller många bilder, bra sammanfattande texter och många frågor. För mig blir det klarare, här är det så tydligt vad jag ska lära mig, säger Antonia Lindholm, och Lukas Eriksson i sin tur tycker att det är jättekul att få ny kunskap genom en berättelse: – Man kommer direkt in i berättelsen och vill bara veta mer. Det är spännande att få veta vad andra tycker i olika frågor. Det vi lär oss stannar kvar på ett annat sätt än när man bara läser i en vanlig bok. Och Blenda Boman och Lia Djerf har stannat kvar lite extra på lektionen, trots att de egent­ligen är klara med sina upp­ gifter för dagen. – Jättekul. Vi får följa en utveckling över lång tid, vilket gör att vi reflekterar mycket och får en röd tråd och perspek­ tiv på vår egen tid. Vi lär oss i flera olika ämnen samtidigt, konstaterar de. – För mig är det oerhört viktigt att väcka en glöd hos eleverna och skapa motivation för att de ska lära sig nya saker. Engage­ manget på lektionerna gör också att elev­ erna minns faktabitarna mycket bättre. Även de elever som av olika anledningar har det lite tufft i skolan brukar ryckas med i mina berättelser, säger Ruben Roupe. – Efter 14 år som SO-lärare på Gärdes­ skolan och nu de senaste åren på Adolf Fredriks musikklasser, och ett tiotal skrivna berättelser, har jag på fötterna när jag säger att metoden är oslagbar om man vill jobba med ämnesintegrering och skapa engagemang och motivation hos eleverna. Storytelling höjer definitivt elevernas resultat. Det har jag svart på vitt på. n 

AGNETA BERGHAMRE HEINS

Behöver du orkesterpop eller en robotdiktator? Det finns massor av kulturaktiviteter att välja bland på kulan.stockholm.se. Där kan du som är pedagog i Stockholms stad boka med en premie som gör det billigare. Du hittar bland annat upplevelser och workshoppar som passar allt från förskolan till gymnasiet.

Läs mer på pedagog.stockholm.se/kulan


PROFILEN

26

LÄRA #4/2018


PROFILEN

”Kärleken till lärar­yrket bara växer” I våras belönades ­Jenny Söderhjelm ­Larsson med ­Pennsvärdet för sitt arbete med att främja ­elevernas språkutveckling och ­kreativitet.   — Alla ska få ta del av glädjen och ­magin i att skriva och läsa, säger hon. TEXT: ANNELIE DREWSEN FOTO: ROBERT BLOMBÄCK

J

enny Söderhjelm Larsson slår sig ner vid bänkarna som bildar en ö mitt i klassrummet. På jackans slag har hon ett vackert smycke av sil­ ver. Det är ett svärd med blankput­ sat handtag, som övergår i en kan­ tig penna med matt yta och vass udd. – Eleverna var nyfikna på hur pennsvärdet såg ut, så jag tog på mig det i dag. Pennsvärdet är namnet på Berättar­mini­ste­ riets lärarpris och Jenny Söderhjelm Larsson är den allra första mottagaren. Hon är förstelärare i språkutvecklande arbetssätt på Östbergaskolan i Älvsjö och undervisar i svenska och svenska som andraspråk. Men just nu bryr sig ingen om broschen. Texten är i fokus när den ena läsgrup­ pen i årskurs 5 samlas. Eftersom det är sista skol­ dagen före sommarlovet handlar dagens samtal

om texten till ”Den blomstertid nu kommer”. – Den här psalmen fanns i en första version år – håll i er nu! – 1695. Hur länge sedan är det? frågar Jenny Söderhjelm Larsson medan hon delar ut ett blad med den moderna texten på ena sidan och den ursprungliga på den andra. Eleverna räknar och hjälps åt att ringa in den exakta tidsrymden som har förflutit sedan den första versionen. – 323 år! Jenny Söderhjelm Larsson förklarar att grup­ pen ska titta på hur språket har förändrats och sedan prata om varför språk förändras. – Till sist ska ni få säga vad ni tycker om att vi har den här traditionen att sjunga ”Den blom­ stertid nu kommer” varje år. Men först: vad är en psalm? En flicka i gruppen svarar snabbt:

>>

LÄRA #4/2018

27


PROFILEN

– Det är typ en religiös sång som man brukar sjunga i kyrkan. – Vilken religion? – Kristendomen. Det är samtalet om texten som är det viktiga med den här lektionen. Att eleverna ska våga uttrycka sina tankar, ställa frågor och pröva sig fram. För att nå dit måste Jenny Söderhjelm Larsson få alla att våga. I just dessa samtal säger hon aldrig vad som är rätt eller fel. Hon ställer ofta frågor hon själv inte har svaren på och lämnar taltiden till eleverna. Så även i dag, när hon låter eleverna fundera på varför man sjunger just ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutnin­gen, trots att alla i skolan inte är kristna. – Den handlar om sommaren och sommaren har ingen religion. Den passar alla, säger en flicka som bär slöja.

En effekt som är tydlig av läsgrupperna är att alla vill medverka och tycker det är kul.

På Östbergaskolan deltar alla 170 elever i läs­

grupper. Tillsammans med mentorn i varje klass håller Jenny Söderhjelm Larsson i två lektio­ ner per vecka från förskoleklass till årskurs 6. Grupperna delas i halvklass och lärarna växlar grupper under läsåret. – Jag försöker hitta böcker som passar grup­ perna. Vi arbetar mycket med läsförståelse­strate­ gier och läser även faktatexter. Böckerna lånar hon från Cirkulations­bib­lio­ teket. När hon behöver hjälp att hitta passande litteratur brukar hon ringa till deras telefontid för litteraturrådgivning. – Vi diskuterar vad gruppen kan, vad de behöver, olika aktuella ämnen och om vi ska läsa en klassiker eller en nyskriven bok. De är verkligen skickliga! En bok de har tipsat om är ”Hemliga brev” av Susie Morgenstern som är en

JENNY SÖDERHJELM LARSSON Aktuell: Har fått Berättar­ ministeriets pris Pennsvärdet. Gör: Förstelärare i språk­ utvecklande arbetssätt på Östbergaskolan. Undervisar i svenska och svenska som andraspråk i årskurs 4—6 och har läsgrupper med alla elever på skolan. Bor: Bandhagen.

FOTO: KATE GABOR

Gillar: Att arbeta i skolmiljö — en arbetsplats som är kreativ med utmaningar, utveckling och många spännande idéer. Ogillar: När barnperspekti­ vet, det vill säga synen på barns rättigheter, inte finns med vid politiskt besluts­ fattande. På lediga stunder: Umgås med familjen, vara utomhus. Simma på sommaren, skidor på vintern och skogen höst och vår.

Jenny Söderhjelm Larsson fick Berättarministeriets lärarpris för sitt språkutvecklande arbete. Här vid prisutdelningen med statsminister Stefan Löfven och Östbergaskolans rektor Bassem Jerbi och biträdande rektor Sofia Persson.

28

LÄRA #4/2018

Läser: Massor, hela tiden. Skönlitteratur, deckare, peda­gogisk litteratur och barn- och ungdomslitteratur till våra läsgrupper. Lyssnar på: Pop och rock.

riktig pärla. Eleverna pratar fortfarande om den. Den språkliga variationen på skolan är stor. Eleverna har många olika modersmål och de nyanlända eleverna slussas ut relativt tidigt i sina klasser. – I en grupp kan det gå elever från nybörjar­nivå till avancerad språklig nivå i svenska som andraspråk och elever med svenska som moders­mål, säger Jenny Söderhjelm Larsson och förklarar att hon varvar uppgifter med olika svårighetsgrad så att alla elever ska kunna delta. – Om vi läser ”Ronja Rövardotter” så kan en uppgift vara att beskriva Ronja med tre ord. Det är inte så svårt och alla känner att de kan vara med. Om man får medverka efter egen förmåga blir det ingen press. Det är svårt att utvärdera exakt vilken effekt just läsgrupperna har. Jenny Söderhjelm Larsson ser dock att de flesta tycker om att läsa och att lästekniken har förbättrats. – Tanken från början var inte att fokusera på lästekniken, men det blir effekten när man har en guldstund med läsning två gånger i veckan. Dagens samtal flyter på nästan av sig självt, på det där viset som ger sken av naturlig fallen­ het men som i själva verket är resultatet av ihär­ dig och målmedveten undervisning. Det som från början var verktyg för läsförståelse har nu blivit en del av elevernas sätt att läsa och prata om text. Eleverna frågar när de inte förstår och prövar att formulera sina tankar även när det är svårt att hitta rätt ord. Den som inte har ordet deltar genom att lyssna. – En effekt som är tydlig av läsgrupperna är att alla vill medverka och tycker det är kul. Man ser sig själv som läsare och vill prata om littera­ tur och läsning. Det har påverkat deras bild av sig själva. Lärarens läsglädje verkar ha smittat av sig på

eleverna. När Jenny Söderhjelm Larsson tänker tillbaka på sin egen barndom tänker hon på böckerna. – Min mamma och bonuspappa är lärare. Min pappa var en storläsare och läste jämt, så jag har fått det i mig tidigt. Men under uppväxten i Uppsala på 1970-talet var det inte skolan utan biblioteket som formade henne mest. I skolan var det fröken, kateder och guldstjärnor. Fylla i böcker och leka i skogen på rasten. – Det var inget fel på den skolgången men heller inget speciellt. Men biblioteket var en egen skola för mig. Jag läste otroligt mycket och hade alltid böcker omkring mig. Den där slukar­åldern har jag inte riktigt kommit ur!


PROFILEN

Förstelärare Jenny Söderhjelm Larsson och elever i årskurs 5 och 6 på Östbergaskolan i Älvsjö arbetar med textanalys av ”Den blomstertid nu kommer” och jämför språket i den moderna versionen med texten från 1695.

Efter gymnasiet blev det studier i litteratur och nordiska språk vid Uppsala universitet. Men det var inte förrän hon fyllde 30 år som Jenny Söderhjelm Larsson bestämde sig för att bli lärare och kompletterade sin kandidatexamen med metodik och pedagogik. – Det var många som klagade på lärarutbild­ ningen då, men jag håller verkligen inte med. Man fick chansen att ta ut en riktlinje för hur man ville jobba som lärare, fundera på vilka dilemman man kan ställas inför. Jag kände mig väl förberedd. De två VFU-handledarna var viktiga förebilder som bidrog till en bra start i yrkeslivet. – De visade mig hur kreativt det är att vara lärare. De hade den erfarenhet som jag börjar få nu, och som tillåter att man kan ha väldigt roligt och sprida glädje i undervisningen. Det svåra med att vara lärare är att få grupper att fungera och att hinna med och bemöta på rätt sätt. Med erfarenhet blir det mindre svårt och då växer också kärleken till jobbet. De senaste 15 åren har hon a ­ rbetat i Stock­holm,

Pennsvärdet.

större delen av tiden på Öst­berga­s­kolan. Till­ sammans med sina elever har hon deltagit i Berättarministeriets verksamhet, som är inriktad på skrivande i socialt utsatta områden. För elev­ erna har det inneburit att det funnits en annan mottagare än bara läraren när de skriver. – Det ska inte spela någon roll vilken skola man går i eller vilken bakgrund man har, därför är det roligt att få pris just av Berättarministeriet. Pennsvärdet delades ut av statsminister Stefan Löfven under en högtidlig ceremoni i Observa­ to­rie­museet i våras. I den långa motiveringen står det bland annat att Jenny Söderhjelm Larsson ”utmanar och inspirerar sina elever till att upptäcka och utveckla sitt språk och hitta glädje i dess komplexitet”. I samband med priset fick hon tillfälle att tala om sitt arbete på tv och i tidningar. – Jag är glad att det finns ett intresse för att prata med mig om allt kul vi lärare gör. Det är viktigt att visa det som fungerar bra i skolan. n LÄRA #4/2018

29


LIKABEHANDLING

Nolltolerans ger ökad trygghet Kränkningar. Skitsnack på nätet. Sexistiska tillmälen. Det tillhör vardagen på många skolor. På Gärdesskolan finns barn- och elevombudsmannen Ann-Sofie Wikander för att reda ut vad som har hänt — och förhindra att det händer igen.

Ann-Sofie Wikander är ett välbekant ansikte på skolgården på Gärdesskolan, som är en F–9-skola på Östermalm med ungefär 680 elever. Hon har arbetat på skolan i över 15 år med elevhälsa och lika­ behandling, och tjänsten som barn- och elevombudsman fick hon för tre år sedan. − När nya styrdokument ställde större krav på åtgärder vid misstankar om dis­ kriminering, kränkningar, mobbning eller sexuella trakasserier utformades den här tjänsten, berättar Ann-Sofie Wikander. Gärdesskolorna, där också Olaus Petri­ skolan (F–3) med 190 elever ingår, är än så länge de enda kommunala grundsko­ lorna i Stockholm som har en egen barnoch elevombudsman. Ann-Sofie Wikander är navet i likabehandlingsarbetet, som hon ansvarar för tillsammans med rektor, och hon är också sammankallande i lika­ behandlingsgruppen, som arbetar mot dis­ kriminering och kränkande behandling. Vad gör en barn- och elevombudsman mer konkret?

− Till skillnad från en kurator som tar emot eleverna på bokade tider är jag ute i verksamheten varje dag och ingen dag är den andra lik. Jag har kontakt med elever, personal och vårdnadshavare hela tiden. Hennes roll är dels att lyssna på och stötta, både den som blivit utsatt och den 30

LÄRA #4/2018

eller de som pekats ut som förövare, dels att avlasta rektor som formellt har ansva­ ret att anmäla, utreda och åtgärda. − Jag håller också i det förebyggande arbetet. Vi kan exempelvis anlita före­ läsare och vi kan bjuda in till föräldra­ möten med särskilda teman. Under läsåret 2017/18 handlade det om cirka 100 anmälda ärenden. Det låter kanske mycket, men Ann-Sofie Wikander betonar att skolan har nolltolerans och anmäler även sådant som först kan verka onödigt att utreda: − Förskolepersonal kan höra av sig och rapportera att ett barn har tagit struptag på ett annat barn. Föräldrarna kanske tar det lugnt och säger ”det är ingen fara, det var bara på skoj”. Men varken skolan eller föräldrarna kan

då veta om händelsen kan komma att få betydelse i ett annat sammanhang, långt senare. Så därför anmäls, dokumenteras och utreds allt. Skolans anmälan går till huvudman­ nen, Stockholms stads utbildningsförvalt­ ning, och därefter vidtar utredningen som skolan är skyldig att göra. Den utgörs av kartläggning av vad som har hänt, och de inblandade berättar. Ärendet avslutas när den utsatta elevens tillvaro i skolan åter­ gått till det normala och hen inte längre känner sig utsatt. − Det är viktigt att alla har förtroende för mig och min roll. Jag är opartisk och tar inte ställning, min uppgift är inte att döma utan att få de inblandade att förstå varandra och jag ska försöka förebygga en

upprepning, säger Anne-Sofie Wikander. Men ibland handlar det om komplice­ rade ärenden där det kan vara nödvändigt med anmälan till socialtjänsten och ibland även till polisen. Vi träffar eleverna Charlie Lagergren, Karin Nyman, Hektor Lund Martinez och Nicholas Christiansson, alla i årskurs 8. De är överens om att en barn- och elevombuds­ man behövs på skolan, även om ingen av dem haft anledning att kontakta henne för egen del. − Om det är något problem pratar man med föräldrarna i första hand. Men det är bra att ha någon på skolan om det skulle behövas, säger Hektor Lund Martinez. Eleverna behöver inte fundera länge på situationer då det skulle kunna bli aktuellt: − Om man är otrygg för att man går i en ny klass, säger Karin Nyman. − Om man skulle vara utsatt för grupp­ tryck, säger Nicholas Christiansson. Ann-Sofie Wikander fyller i med andra exempel:


FOTO: ULRICA ZWENGER

Eleverna Hektor Lund Martinez, Nicholas Christiansson, Karin Nyman och Charlie Lagergren pratar ­konfliktlösning med barn- och elev­ombuds­mannen Ann-Sofie ­Wikander på Gärdesskolan.

FOTO: ULRICA ZWENGER

– Det är vanligt att kränkningarna sker på sociala medier, ibland väldigt subtilt. Men det kan också röra sig om något kon­ kret som inträffar på skolan, som att en elev har blivit kallad ”hora” på skolgården. Den viktigaste egenskapen i hennes jobb är att kunna lyssna, prata med alla och att tycka om människor, anser hon själv. − Det kan vara knepiga samtal ibland och jag möter ofta upprörda och arga vårdnadshavare. Då är samtalet mitt vikti­ gaste arbetsredskap. Är allt som upplevs som en kränkning ­alltid en kränkning?

– Det är en intressant fråga. Allt som känns som en kränkning behöver inte vara det. Men så fort en elev säger ”jag känner mig kränkt” eller ”jag känner mig utsatt” anmäler och utreder vi. Skolan måste utgå från elevernas och föräldrarnas upp­ levelser, säger Ann-Sofie Wikander och poängterar att hon inte har någon rätt att säga ”men det där var väl inte så farligt”.

− Jag vill stärka både den som blivit utsatt och den som utsätter andra. Båda ska bli lyssnade på och det är viktigt att inte anklaga. Förtroende måste finnas, också från föräldrarna. Ann-Sofie Wikander tror att hennes egen långa erfarenhet från skolans värld och studier inom vitt skilda områden är en stor tillgång.

− Det finns ett regelverk som är viktigt att följa. Vi måste dokumentera att vi har följt skollagen. I värsta fall kan skolan råka ut för vitesföreläggande av Skol­inspek­tionen om vi inte har skött det formella. Maria Radway Berg är rektor på Gärdesskolorna. Hon ser bara fördelar med det arbetssätt som hon har utvecklat tillsammans med Ann-Sofie Wikander. − Hon är min högra hand i det här arbetet och genom henne får jag snabbt koll. Hon briefar mig fortlöpande så att jag vet när jag behöver gå in, säger Maria Radway Berg. Hon ser resultatet av Gärdesskolornas arbetssätt i att antalet anmälningar till Skolinspektionen är få. – Vi har snabba rutiner och vi är snabba på att jobba förebyggande. Vi tar tag i kon­ flikterna snabbt, vilket är nyckeln till att skapa ett bra klimat på skolan. n MARIANNE HÜHNE VON SETH

LÄRA #4/2018

31


MIN SKOLA

”Jag trivs när det är struktur”

32

LÄRA #4/2018


MIN SKOLA

FOTO: MARC FEMENIA

NILS BROSWITZ, 15 Matteusskolan ”Eftersom jag har gått här på skolan sedan förskoleklass så känner jag varenda vrå. I vår klass har vi inga grupperingar, alla är vänner med alla. Att vara kamratlig mot andra är självklart för mig, det har jag lärt mig i skolan och genom scouterna, som jag varit med i sedan jag var liten. Vår skola satsar mycket på kamratskap. Det är nog därför jag trivs så bra här, men också för att Matteusskolan har bra och trevliga lärare som ställer krav och är tydliga med vad vi ska lära oss. Det passar mig, för jag trivs när det är struktur och när jag vet vad som förväntas av mig. Jag gillar att lära mig nya saker. Alla SO- och NO-ämnen i skolan är favoritämnen, speciellt historia och kemi. Att lära av historien tycker jag är oerhört viktigt. Det som har hänt tidigare påverkar oss i dag, det önskar jag att fler tänkte på. Jag försöker upp­ muntra folk att bli mer intresserade av historia. Då tror jag att vi skulle få en bättre värld. Mitt stora intresse för flyg och att bygga modeller förstärker också intresset för historia. I år ska vi läsa mer nutids­historia, det ska bli spännande. Samtidigt som det säkert blir svårt att sluta här efter nian, ser jag fram emot något nytt. För mig lutar det åt att läsa ekonomi-ekonomi på Östra Real. Entreprenörskap har jag i blodet, så jag kommer nog att ha ett eget företag i framtiden. Men innan jag bestämmer mig helt ska jag gå på Gymnasiemässan i november. Informationen där kommer att hjälpa mig att välja.” n BERÄTTAT FÖR AGNETA BERGHAMRE HEINS

LÄRA #4/2018

33


VINN BIOBILJETTER

VI VAR DÄR

Ökat lugn i skolan med Kivametoden Läs tidningen och var med och ­tävla. Bland alla som svarar rätt drar vi tre ­vinnare som får två ­biocheckar vardera. Lycka till! 1. Var ligger P A Fogelströms gymnasiums nya lokaler? 1. På Stigberget. X På Mariaberget. 2. På Henriksdalsberget. 2. V  art tar Birgitta Sang ofta sina elever för att öva artkunskap i naturen? 1. Tyresta nationalpark. X. Sätraskogen. 2. Nackareservatet. 3. Vad arbetar Ann-Sofie ­Wikander som på Gärdes­ skolorna? 1. Biträdande rektor. X. Barn- och elevombudsman. 2. Skolbibliotekarie. 4. V  ilken utmärkelse fick Jenny Söderhjelm Larsson i våras? 1. Guldäpplet. X. Pennsvärdet. 2. Årets svensklärare. 5. Vad syftar den finska ­Kivametoden till? 1. Att minska mobbningen. X. Att öka disciplinen. 2. Att höja resultaten. Skicka din tipsrad senast den 16 oktober till tomas.bannerhed@ stockholm.se eller till LÄRA Stockholm, Utbildningsförvaltningen, Box 22049, 104 22 Stockholm. Ange var du arbetar och din hempostadress så att vi kan skicka biocheckarna om du vinner. Vinnare i nummer 3/2018 blev ­Susanna Holmsten, Maltesholms­ skolan, Ann-Sofie Molin, Stock­ holms hotell- och restaurangskola, och Fredrik Stenhög, Vasa Real. Rätt rad var X, X, X, X, X.

34

LÄRA #4/2018

— Jag är säker på att trivseln i vår skola kommer att öka efter det här, säger ­Monika Bylund Rhodin, biträdande rektor på Askebyskolan i Rinkeby.   Under två dagar utbildades tio av skolans medarbetare i den finska Kivametoden mot mobbning. Även 20 pedagoger från Östersund och Uppsala deltog.

Det är andra dagen på tvådagarsutbild­ ningen i Kivametoden för pedagoger och fritidshemspersonal. De drygt 30 delta­ garna är i full färd med ännu ett rollspel. Uppgiften är att använda Kivas mobb­ ningsfördömande metod, med målet att klargöra för mobbaren att mobbningen är helt oacceptabel. ”Vi vet att du har gjort Sara illa. Lena såg vad du gjorde. Vi kan inte acceptera att du behandlar någon på skolan så här. Det ska upphöra omedelbart”, löd en av repli­ kerna under rollspelet. – Det är viktigt att alla elever inser att de på olika sätt är delaktiga i en mobb­ ningssituation. Inte bara mobbaren och den mobbade, utan även de som passivt ser på. Det är något som Kivametoden starkt betonar, förklarar biträdande rektor Monika Bylund Rhodin.

Kivametoden. Därefter har skolan börjat tillämpa metoden. Bland annat har man bildat trygghetsteam, som fungerar som bollplank för övrig personal på skolan. En annan viktig åtgärd har varit att schemalägga förebyggande arbete mot mobbning. Adel Benbouzid är fritidsledare på ­skolan och nöjd med utbildningsdagarna: – Vi får en annan säkerhet tack vare utbildningen. Tidigare har jag kunnat få stöd från kolleger som fått en introduktion i metoden, men rollspelen gör att vi får träna på konkreta situationer. Det gör mig säkrare både i det förebyggande arbetet och hur jag ska agera när vi upptäcker mobbning.

Läraren Eva Ekdahl tycker att det är ett plus att utbildningen är konkret och prak­ tiskt inriktad: – Vi blir säkrare på Kivametoden helt enkelt. Tack vare att skolan har ett tydligt gemensamt förhållningssätt när det gäller mobbning är jag övertygad om att vi också på sikt får bra resultat. Monika Bylund Rhodin berättar att ­skolan har valt Kivametoden bland annat för att den är evidensbaserad. – Vetenskapliga studier har visat att den fungerar. I Finland använder mer än 80 procent av skolorna metoden. Sedan Konfrontation och tydligt fokus på ageran­ vi började tillämpa Kivametoden märker det är en av nycklarna i Kivametoden. vi av ett ökat lugn. Nu får En av deltagarna från vi ytterligare tio personer Askebyskolan funderar på skolan som är utbil­ över de verktyg skolan KIVA dade i Kivametoden. förfogar över gentemot ■■Kiva är ett antimobbnings­ – Jag är övertygad mobbaren. Han anser program som har utveck­ om att nästa trygghets­ att det är rätt tandlösa lats vid Åbo universitet. mätning kommer att visa instrument. Några andra ■■Programmet både före­ att trivseln i vår skola deltagare pekar på skol­ bygger och minskar skol­ har ökat, säger Monika lagen som ett bra verktyg mobbning och har använts Bylund Rhodin och där det slås fast att alla över hela Finland sedan uppmanar samtidigt fler elever ska ha rätt att 2009. ■■I Sverige har program­ skolor att ta chansen att känna sig trygga i skolan. met framför allt använts bli ”Kivaskolor”. n Redan för två år sedan av skolorna i Lerums gick tio medarbetare från kommun. Askebyskolan en kor­  AGNETA BERGHAMRE HEINS tare introduktionskurs i


FOTO: ROBERT BLOMBÄCK

”Poesin är viktigare än någonsin i skolan.” Vi har träffat Georgia Heard, lärarutbildare, föreläsare och poet från New York. Dessutom: n Lyckat integrationsprojekt med bokskapande på Abrahamsbergsskolan. n Vi rapporterar från lärar­ konferensen Nobel Prize Teacher Summit. n Intervju med professor Åsa Wikforss om vikten av ­fakta­kunskaper i skolan. … och naturligtvis mycket mer. Ute hos dig 21 november.

© Maria Jernberg

jernbergmaria@gmail.com

MARIA JERNBERG: SKOLANS VÄRLD

LÄRA #4/2018

35


En bra skola för alla I Stockholms stads förskolor och skolor läggs grunden för en livslång lust att lära. Vi som arbetar här sätter en ära i att varje dag få bidra till lärande, trygghet, utveckling och framtidstro. Stockholm växer snabbt och vi vill ständigt bli bättre. Det nya Skolprogrammet pekar ut riktningen för hur vi skapar en riktigt bra skola för alla unga stockholmare. Läs Skolprogrammet i sin helhet på intranätet eller Pedagog Stockholm.

LÄRA Stockholm nr 4 2018  

Personaltidning för anställda på utbildningsförvaltningen Stockholms stad.

LÄRA Stockholm nr 4 2018  

Personaltidning för anställda på utbildningsförvaltningen Stockholms stad.

Advertisement