Page 1

FredAktion medlemstidning fรถr Internationellt KulturUtbyte

#1 2009 | Tema ร–steuropa

FredAktion #1 2009

1


Fredaktion på stan

Dags att tänka om

Malin Fagerberg Wikström Ordförande i IKU Östfokus och temaredaktör för det här numret av FredAktion

2

20

6

FredAktion har intervjuat lite folk på stan och fått blandade svar. Nestory Begasha, 32 år – Att det är en del av Europa som har en låg ekonomisk utveckling. Det är nog första saken jag tänker på när jag hör Östeuropa.

10

8

Mattias Holding, 22 år – Ganska positiv. Jag tänker på grått, vackra byggnader, pälsmössor och att det är billigt. Jag tänker också på snaggat hår.

18 Det här är IKU Han ville lösa gåtan i öst Should I stay or should I go? Design från Baltikum Ett annat Europa Rumänsk techno på frammarsch På jakt efter bulgarisk demokrati Volontärens blick på Indien Norrsken för första gången Rättighetsprojekt i Guatemala

sid 4 sid 6 sid 8 sid 10 sid 14 sid 18 sid 20 sid 24 sid 30 sid 32

FredAktion #1 2009

14 Internationellt KulturUtbyte

Sällan blir skillnaderna mellan öst och väst så tydliga som under Eurovision song contest. Just i år, då allting avgjordes i Moskva, var det kanske ännu påtagligare än vanligt. Redan efter den svenska finalen var det svårt att undvika tidningslöpen om ryska ambassadens reaktion på skämtlåten ”Tingeling”. Det SVT uppfattade som rolig pausunderhållning tog ryska ambassaden som ett hån. Därmed var debatten om vem som hade rätt i full gång. På många sätt påminner diskussionen om att det fortfarande finns stora skillnader mellan Ryssland och Sverige, mellan öst och väst. Dessa skillnader märks kanske framför allt i politiska debatter, men också på ett allmänt plan. Hur man kan överbrygga skillnader diskuteras långt ifrån så ofta som det skulle behöva göras. Istället finner sig många i att något är typiskt öst, eller typiskt väst. Det var just på grund av frågor som denna som nätverket Östfokus bildades i december 2007. Vi kunde helt enkelt inte acceptera att media och vanliga dödliga fortsatte att bidra till att bevara gamla stereotyper. Vi ville se något nytt och framför allt kasta ljus på människor och ämnen som inte kommer fram i andra forum. Efter många diskussioner kom vi fram till att vi ville göra en tidning med tema Östeuropa. Många gånger har vi själva brottats med våra fördomar. Hur skriver man om Östeuropa utan att själv generalisera? Mycket av det som sagts på våra möten återfinns i det här numret av IKU:s nya medlemstidning. Resultatet är en brokig blandning av bland annat poesi, musik och politik. Gemensamt för samtliga texter är att de alla är skrivna av och om unga mellan 18-30. Det var ett medvetet val från vår sida, eftersom vi anser att det framför allt är den yngre generationen som sällan kommer till tals. Vår förhoppning är att du som läsare får en mer nyanserad bild av det som andra bara avfärdar som det gråa och tråkiga Östeuropa. I sådant fall har vi kommit en bra bit på vägen.

Vad har du för bild av Östeuropa?

FredAktion #1 2009

Idah Lind, 23 år – Min bild av Östeuropa är helt baserad på fördomar eftersom jag inte varit där. Jag tänker mest grått och sönderbombat, men jag är medveten om att det inte är så, det är helt enkelt mina fördomar. Jag tänker också på pälsmössor, vodka, glesbygd och tydliga kontraster mellan ruiner och vackra byggnader. Ändå har jag en bild av att Östeuropa också är charmigt och ’svartvittvackert’ och jag skulle gärna vilja åka dit för att motbevisa mina egna fördomar.

FredAktion ges ut av föreningen IKU,

en religiöst och partipolitiskt obunden fredsorganisation av och med unga STÅENDE REDAKTÖR: Hanna Carr Temaredaktörer: Malin Fagerberg Wikström, Mia Laurén Redaktion: Mia Laurén, Therese Svedberg, Malin Wikström Fagerberg, Hanna Carr

Grafisk form och redigering: Jonas Serrander

Medverkande: Johanna Adolfsson, Sophie Bordenave, David Carr, Hanna Carr, Henrik Christenssen, Oksana Dekhiarova, Anja Enerud, Maria Enerud, Malin Fagerberg Wikström, Gustav Grahn Calminder, Ida Grändås, Mia Laurén, Mette MjöbergTegnander, Alina Montis, Ruth Nortey, Daniel Nylin-Nilsson, Anna Ohlin, Elin Ollén-Nordenskjöld, Valdemar Pietsch, Ostap Slyvynsky, Therese Svedberg, Ingrid Wirengren

IKU – Internationellt KulturUtbyte Tegelviksgatan 40, 116 41 Stockholm, 08-615 0558 www.iku.nu, info@iku.nu Kontakta redaktionen: fredaktion@iku.nu

Illustration framsida: Jonas Gunnarsson

TRYCKERI: Lenanders Grafiska AB

3


information från iku

Det här är IKU Du håller IKU:s medlemstidning i din hand. IKU är en fredsorganisation av och med ungdomar, som hjälper dig att hitta ditt sätt att engagera dig för fred och hållbar utveckling.

VOLONTÄRVERKSAMHET IKU skickar och tar emot volontärer till och från hela världen. Du kan åka som volontär i allt från två veckor till ett år i våra samarbetsländer i Afrika, Asien, Europa och Latinamerika. Runtom i landet finns värdprojekt, värdfamiljer och kontaktpersoner till de volontärer som kommer till Sverige. Både att åka iväg som volontär eller jobba med volontärer i Sverige är ett sätt att möta världen och skaffa nya vänner, perspektiv och erfarenheter.

GLOBALT

LOKALFÖRENINGAR Inom IKU finns flera lokalföreningar. I lokalföreningarna kan medlemmarna driva sina egna fredsprojekt, med lokalt eller globalt fokus. Lokalföreningarna bestämmer själva vad de vill jobba med. Ibland genomförs projekt där medlemmarna bor och ibland i samarbete med andra i ett annat land. Lokalföreningarna jobbar till exempel med rättvis handel, integration, mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokratifrågor, miljö och hållbar utveckling.

Flera gånger om året samlas alla delar av IKU för gemensamma läger. Där träffas volontärer som är på utbyte i Sverige, IKU:s medlemmar, blivande volontärer, styrelse och personal under några intensiva roliga dagar på en kursgård någonstans i Sverige. En del läger är också temakonferenser, under 2008 till exempel runt miljö eller fred.

LOKALT

Medlemmar i IKU kan åka på olika kurser, workshops och seminarier i Sverige och utomlands, ofta helt gratis eller till låg kostnad. Inom IKU:s stora nätverk ordnas kurser och seminarier i till exempel projektledning, språk, ledarskap, internationella samarbeten och så vidare. IKU håller också egna kurser och workshops.

MEDLEMMAR VEM GÖR

IKU är en ideell förening som drivs av sina medlemmar. Vi vänder oss framförallt till ungdomar och det är helt gratis att vara medlem. Som medlem får du IKU:s nyhetsbrev och medlemstidning, möjlighet att delta på läger och kurser, och stöd och pepp i att engagera dig på andra sätt med volontärer eller lokalföreningar. IKU blir vad medlemmarna gör det till och alla medlemmar kan påverka IKU!

STYRELSE Styrelsen väljs av medlemmarna på IKU:s årsmöte och ansvarar för att driva verksamheten fram till nästa årsmöte. Att sitta i IKU:s styrelse är ett utmanande och kul ideellt uppdrag. IKU:s styrelse består under åren 2008/2009 av Hanna Hallonsten (ordforande@iku.nu), Patrik Söderberg Schaedel (vice@iku.nu), Fanny Lingqvist (ekonomi@iku.nu), Lova Gustavsson (volontar@iku.nu) och Ulrika Stenberg (lokalgrupp@iku.nu).

KANSLI På IKU:s kansli arbetar anställda med olika delar av IKU:s verksamhet. Joëlle Golmann är generalsekreterare, Maja Jacobsson internationell koordinator (volontärverksamheten), Hanna Carr nationell koordinator (lokalgruppsverksamheten) och Lisa Åkesson ekonomiassistent. Personalen på kansliet nås på namn.efternamn@iku.nu eller telefon 08-615 0558.

4

På IKU:s fredskonferens i december diskuterades just den frågan livligt. Alla hade olika definitioner och tankar och det är just det som är IKU för mig. IKU är en organisation där medlemmarna bestämmer dess gränser. Vi har olika tankar om vad som behövs för att bygga fred och olika sätt att bidra på, men viljan att göra skillnad och tron på att faktiskt vi kan förändra förenar oss. Tillsammans vill vi arbeta för en hållbar värld i fred. Vi kan visa att fredsarbete är något mer och större än att sätta in eller dra tillbaka trupper i ett land. Diplomaten Martti Ahtisaar sa i sitt tacktal, när han i december förra året mottog Nobels fredspris, att det verkliga fredsarbetet inleds när fredsavtalet slutits. För mot de verkliga hoten, såsom fattigdom, förtryck, miljöförstörelse, hiv-aids, kränkningar av mänskliga rättigheter eller kanske bara oförståelse räcker militära insatser inte långt. I det arbetet har alla vi, som ser sambanden och försöker förstå de verkliga problemen, ett ansvar att bidra. På IKU:s plattform växer engagemanget

ständigt. En ny lokalförening bildas, en annan anordnar en miljökonferens, en tredje åker till Guatemala för att ta reda på hur barn tänker kring mänskliga rättigheter, för att bara nämna något av det som hänt inom lokalföreningarna det senaste året. På någon annan plats i världen utbyter en volontär erfarenheter och perspektiv och skapar en förståelse över gränser. En annan IKU-medlem åker på en kurs, bildar nätverk och kläcker en ny projektidé. Eller tidningen du håller i din hand, ytterligare ett fantastiskt exempel på målmedvetet, konkret fredsarbete. IKU finns till för och skapas av viljan att göra skillnad. Perspektiven, metoderna och möjligheterna kommer alltid vara lika många som vi har medlemmar. Det är just genom att vi har olika fokus, olika bakgrunder och olika erfarenheter som vi tillsammans kan skapa det helhetsperspektiv på fred som världen behöver. Hanna Hallonsten, Ordförande i IKU

Unga fredsbyggare gör sig hörda

LÄGER KURSER & ANDRA AKTIVITETER

Vad är fred för dig?

Är du nyfiken på volontärutbyte, har du en idé om ett projekt du vill driva, vill du komma i kontakt med volontärer i Sverige eller bara bolla en tanke– hör av dig till någon i styrelsen eller personalen!

FredAktion #1 2009

Ungdomar måste inkluderas mer i fredsfrämjande arbete. IKU är övertygade om att ungdomars perspektiv och insatser behövs och drar därför igång en kampanj för att påverka EU. Under IKU:s sommarturné drar kampanjen ”Burst my bubble” igång. Kampanjen kommer till festivaler runtom i Sverige för att lyssna på vad unga vill säga till makthavare som fattar viktiga beslut som rör insatser i konflikter, fred och utveckling. Insamlade uppmaningar kommer att sättas samman för att överlämnas till politiker och andra beslutsfattare under European Development Days i oktober. Ungdomar utgör en stor del av jordens befolkning, och de är också högst påverkade av konflikter och krig runt om i världen. Trots det saknas ofta ett ungdomsperspektiv på fredsfrågor i debatten. Det är ett problem ser IKU, som är övertygade om att alla som påverkas av konflikter måste inkluderas i diskussionerna om lösningar för att främja hållbar och långsiktig fred. 1 juli 2009 tar Sverige över ordförandeskapet i EU. I ett halvår ansvarar Sverige för att driva på utvecklingen i viktiga EU-frågor och FredAktion #1 2009

kan sätta press på övriga EU-länder. Ska EU använda militära medel för att uppnå fred eller är strukturellt förebyggande arbete lösningen? Kampanjen illustreras av den bubbla många upplever att deras åsikter fastnar i. En bubbla kampanjen ska se till att spräcka! Följ kampanjen på burstmybubble.blogg.se.

Nytt från IKU Dags för årsmötet 2009 Alla medlemmar kallas till IKU:s årsmöte, 30 augusti 2009. Årsmötet är föreningens viktigaste möte, där IKU:s medlemmar tillsammans fattar viktiga beslut om det kommande året. Det är ett bra tillfälle att påverka och förändra - IKU drivs ju av sina medlemmar och blir det du gör det till. I samband med årsmötet håller IKU en arbetsdag för alla medlemmar med framtidsverkstad där vi jobbar med idéer och föreningsfrågor inför själva årsmötet. Håll utkik efter en kallelse per e-post och på www.iku.nu. FLER Workcamps UTOMLANDS Sommaren 2009 erbjuder IKU möjligheten att åka på ännu fler workcamps. IKU ordnar också för andra gången ett workcamp i anslutning till Möllevångsfestivalen i Malmö. Ett workcamp är ett kortare volontärarbete i grupp som arrangeras både i Sverige och utomlands (detta år i exempelvis Italien, Tyskland och Ukraina). Volontärer från olika länder, ofta runt 10 till 15 personer, samlas för att bo och jobba tillsammans med ett gemensamt praktiskt projekt i ett par veckor. Arbetet handlar ofta om miljö eller sociala frågor, som att samordna en festival, renovera ett barnhem eller röja i en nationalpark. Kolla www.iku.nu för mer information. Vem vill sitta i styrelsen 09/10? På IKU:s årsmöte väljer medlemmarna en styrelse som får i uppgift att leda föreningen fram till nästa årsmöte. Att sitta i IKU:s styrelse är en fantastisk möjlighet för dig som vill få grym föreningserfarenhet och utveckla dina ledarskapsskills. De som väljs in i styrelsen kommer att lära sig massor om ungdomsengagemang och IKU:s fredsarbete och får tillfälle att åka på intressanta kurser och seminarier runtom i världen. Styrelsen består av fem ledamöter. För att veta mer om de olika posterna och nominera dig själv eller någon annan hör av dig till valberedning@iku.nu. Kontaktpersoner sökes Varje år, oftast i augusti, kommer ett antal nya volontärer från runtom i världen för att vara i Sverige under ett år eller ett halvår. Volontärerna jobbar på ett socialt eller ekologiskt inriktat projekt och bor i värdfamilj, men de behöver också varsin kontaktperson. Kontaktpersonen blir ett extra stöd som hjälper volontären att få ut mer av sin tid i Sverige socialt sett. Det kan vara att komma med tips på aktiviteter, ta en fika, lära sig varandras språk, gå på bio eller bara slå en pling för att kolla läget då och då. Ett kul sätt att skaffa en ny kompis och få nya perspektiv på Sverige. Anmäl ditt intresse på www.iku.nu/blikontaktperson.

Besökare i IKU-tältet på turnén 2008 snackar fred. 2009 drar kampanjen”Burst my bubble” ut på sommarvägarna.

5


“Jag ville lösa gåtan i öst” Andreas Pettersson åkte som volontär till Moldavien. Landet i öst som för många förknippas med trafficking och fattigdom har också andra sidor. Efter Andreas år där öppnades nya dörrar och perspektiv. Text: Mia Laurén

6

Bild: Sophie Bordenave

FredAktion #1 2009

Jag står på Hötorget i centrala Stockholm en söndagseftermiddag och väntar på Andreas Pettersson. På torget syns marknadsstånd med begagnade saker till försäljning. Elektronik, porslin, strumpor. I högtalarna hörs skräning tuggummipop. Det påminner nästan om en marknadsdag i en före detta sovjetiskt stad, där de stora galleriorna ännu inte tagit över all handel. Efter en stund kommer Andreas gående. Han har en viss erfarenhet att handla saker på torg i östeuropeiska storstäder. Ett och ett halvt år i Moskva och senare ett år i Chisinau, Moldavien. – Allt blir ett problem när man inte kan språket. Till och med vardagliga saker som att handla mat. Tanter som säljer bröd och som inte förstår vad man menar, säger han skrattande och syftar på hur svårt det kan vara att flytta till ett nytt land och komma till en annan kultur. Jag frågar hur det kommer sig att han har ett sådant stort intresse för Östeuropa. Andreas pratar flytande ryska, har rest över hela regionen, bott i Moskva och Chisinau och har en examen i statsvetenskap med inriktning på Östeuropa från Uppsala universitet. På frågan svarar han att det är svårt att förklara. – Jag fascinerades tidigt av det här mystiska oupptäckta området som låg så nära oss. Som en grå fläck på kartan. Jag ville veta vad som fanns där borta, försöka lösa gåtan i öst, säger han. Efter hemkomsten från ryskastudierna i Moskva blev Andreas rastlös. Han vikarierade på ett växlingskontor men kände inte att han var på rätt väg. Genom IKU fick han möjligheten att åka på ett volontärprojekt genom EVS, EU:s volontärprogram för att arbeta i ett socialt eller kulturellt projekt. 2006 lämnade Andreas Sverige på nytt för att arbeta som volontär i Moldavien. – När jag först kom till Moldavien tyckte jag att det var helt fantastiskt. Jag hade mest hört negativa saker om landet tidigare, om krånglig byråkrati och utbredd fattigdom. Men väl på plats i Chisinau, huvudstaden, var det verkligen Sovjet-känsla på ett bra sätt. Lägenheten jag bodde i med några andra volontärer låg i en sliten förort, det var precis som jag föreställt mig, säger Andreas. På organisationen IOM (International Organization for Migration) fick han en volontärplats. IOM arbetar med migrationsfrågor och hjälper människor att flytta utomlands, eller komma tillbaka till sitt hemland. I Moldavien rör det sig ofta om unga tjejer som åkt utomlands och blivit utsatta för trafficking. Via Odessa i Ukraina kommer de till Västeuropa, Turkiet eller Dubai i Förenade arabemiraten. – Deras pass blev ofta tagna när de lämnat Moldavien, och många av tjejerna har svårigheter att komma tillbaka. Vissa har inte möjligheten att ta sig loss om de hålls kvar, och andra har helt enkelt inte pengarna, eller papper för att kunna ta sig tillbaka. FredAktion #1 2009

“det fanns en gayklubb i Chisnau som vi brukade gå till, men de bytte plats ganska ofta för att undvika sabotage” IOM finns där för att hjälpa och stötta de som vill ha hjälp att komma hem igen. Bland annat har de en telefonlinje dit man kan ringa och berätta om sin situation, för att sedan få stöd och hjälp, säger Andreas. De tjejer som kommer tillbaka får bo och arbeta på IOM:s härbärge, där de kan utbilda sig till bland annat frisör eller något annat yrke som kan få in dem i arbetslivet. Organisationen bedriver också påverkansarbete i Moldavien för att varna unga tjejer för att bli lurade med löften om jobb utomlands. Därför visar de också filmen Lilja 4-ever på olika skolor. För Andreas innebar volontärtiden långa arbetsdagar, med mycket ansvar på kort tid. Gå upp tidigt, kasta i sig lite frukost, trängas på bussen, arbeta hela dagen. Komma hem sent på kvällen, äta lite mat och sen sova. Så såg vardagen för det mesta ut under Andreas år. Men att vara volontär behöver inte alltid innebära att arbeta direkt med människor. – Jag var projektassistent, fick mest ta hand om det administrativa på kontoret och ha kontakt med olika utländska biståndsorganisationer. Eftersom jag inte pratade tillräckligt bra rumänska hade jag inte så mycket kontakt med migranterna, säger Andreas. Lägenheten han bodde i utanför centrala Chisinau delade han med fyra andra personer från Frankrike och Sverige. De hade kul tillsammans, brukade dricka öl och lyssna på Broder Daniel eller rysk pop på balkongen. Eller gå ut på något av stadens caféer eller restauranger när de var lediga. – Det fanns en gayklubb i Chisinau som vi brukade gå till. Men de bytte plats ganska ofta för att undvika sabotage. Attityden gentemot homosexuella är inte alltid lika öppen som hemma, säger han. Men trots strängare traditioner, fattigdom och många problem så har Moldavien många fina sidor, som man inte hör om tillräckligt ofta tycker Andreas. Moldavien har fantastiskt vacker natur, och kallas för solrosornas land. – Moldavierna har en avslappnad attityd till livet och tar dagen mer som den kommer. Vad som sker det sker. Detta borde vi i Sverige lära oss och ta till oss av deras kultur, säger Andreas

EVS – Europeisk Volontärtjänst VAD? EVS är till för dig mellan 18-30 år som vill åka som volontär i Europa. Det ger dig möjligheten att skaffa en alternativ utbildningserfarenhet och utvecklas genom att delta i ett lokalt projekt hos en europeisk organisation. Det kan till exempel handla om miljö, sociala aktiviteter eller kultur. Det finns också viss möjlighet att göra volontärtjänst i ett av EU:s grannländer och övriga världen. PRAKTISKT? Ett volontärprojekt pågår mellan 2 och 12 månader. Det kostar ingenting att åka på ett EVS. Resa, bostad, mat, fickpengar, lokala transporter, försäkring, volontärkurser, och viss språkundervisning ingår. För att åka behöver du en sändande organisation (som IKU), en mottagande organisation i landet du åker till och en samordnande organisation som ansvarar för ansökan. Det finns en EVS-databas där du kan läsa mer om hundratals projekt runt om i Europa. Du hittar databasen och mer information om hur du ansöker via www.iku.nu. VEM STÅR BAKOM? EVS är en del av EU-programmet Ung och Aktiv i Europa. Det lanserades 2007 av EU-kommissionen som en del av en europeisk ungdomspolitik. Under sju år satsas drygt 8 miljarder kronor för att stödja ungas samhällsengagemang i Europa. I Sverige är det Ungdomsstyrelsen som håller i programmet. IKU agerar sändande och mottagande organisation och koordinerar EVSutbyten. LÄS MER på www.iku.nu eller www.ungdomsstyrelsen.se

7


att lämna allt eller hitta kraft att stanna

SHOULD I STAY OR SHOULD I GO? Text: Malin Fagerberg Wikström

Aliona och Marius vet precis hur det känns att längta utomlands när politikerna i hemlandet inte lyssnar. Hon gjorde allvar av tanken och lämnade Moldavien för ett liv i Tjeckien. Han stannade kvar i Bukarest och försöker idag få rumäner att själva ta tag i sin situation. För FredAktion berättar de om sina val och vad som krävs för att inte ge upp sitt engagemang. Att många från det forna östblocket emigrerar till väst i jakt på jobb har diskuterats flitigt de senaste åren. Framför allt har diskussionen handlat om hur EU ska bemöta den nya arbetskraften och de problem, till exempel trafficking, som uppstått i samband med att de ekonomiska skillnaderna i Europa har ökat. Men att så stor del av den arbetsföra befolkningen på ett eller annat sätt ger sig av, medför också problem för länderna i öst. Ofta är det de unga och drivkraftiga som söker sig utomlands. På så sätt försvinner många av dem som skulle kunna utgöra en viktig del av det civila samhället. Tjugofemåriga Aliona Terguta, som flyttade från Moldavien till den tjeckiska staden Brno, är väl medveten om problematiken. – Självklart skulle jag gärna bo i Moldavien och ”försöka förändra och påverka” om jag kunde klara mig ekonomiskt. Till en början var jag helt emot att flytta. Jag ville verkligen göra karriär i Moldavien och leva mitt liv med alla mina kompisar och min familj. Men när min pojkvän kom med förslaget att flytta till Tjeckien insåg jag att det skulle ge oss bättre chanser att bo och leva tillsammas. Lägenheterna i Chisinau är dyra och jag var tvungen att bo tillsammans med min syster och hennes familj. Jag kunde inte leva mitt eget liv. I Tjeckien jobbar Aliona på ett av flygbolaget Lufthansas callcenter där hon svarar på frågor från krävande ryska kunder. Många av hennes arbetskamrater kommer också från före detta sovjetstater, och precis som Aliona ser de flesta av dem arbetet som en tillfällig inkomstkälla. För även om det har gett henne ett ekonomiskt lyft, har det inget att göra med det hon är utbildad till. Aliona har en kandidatexamen i Public Relations

8

och medan hon fortfarande bodde i Chisinau jobbade hon som projektassistent på organisationen Independent Journalism Center. Samtidigt drev hon en egen organisation med fokus på PR och omvärldsrelationer. – Vi startade organisationen eftersom vi ville öka medvetenheten om public relations i Moldavien. Genom olika seminarier och föredrag hoppades vi på att dela med oss av vår kunskap. Men självklart såg vi det också som en möjlighet att skapa fler jobbtillfällen, åtminstone för oss själva. Att få pengar till organisationens verksamhet var svårt eftersom PR och omvärldsrelationer inte prioriteras varken av den moldaviska regeringen eller utländska bidragsgivare. Snart tröttnade en av Alionas kollegor på situationen och flyttade liksom många andra moldaver utomlands. Till en början var Aliona besviken på kollegans val men nu när hon själv flyttat säger hon att hon kan förstå hur hon tänkte. – Vi hade ju bestämt att vi skulle satsa på organisationen och tillsammans försöka göra någon skillnad, men det finns inga möjligheter i Chisinau. Politikerna struntar i oss unga och det är verkligen svårt att göra karriär i Moldavien. Lönerna är låga och att åstadkomma någon skillnad är i princip omöjligt. Hon tillägger: – Och kan man inte överleva på sin lön räcker det ju inte med att göra något man vill.

”Om man stannar eller lämnar sitt land beror mycket på ens egna drivkrafter och vad man vill ha ut av sitt liv. Vissa av dem som åker iväg kommer ju också tillbaka då de utbildat sig och fått nya perspektiv”

Namn Marius Panait Ålder 36 år Bor Bukarest, Rumänien Arbete Organisationskonsult

att försöka åstadkomma förändringar trots att både ekonomi och politik går en emot, är temat i boken ”Should I Stay or Should I go”. Författaren, den rumänske konsulten Marius Panait, känner väl igen sig i Alionas situation. Som tjugoåring var FredAktion #1 2009

FredAktion #1 2009

Namn Aliona Terguta Ålder 25 år Bor Brno, Tjeckien Arbete Jobbar på flygbolaget Lufthansas call center

han själv på väg att lämna sitt land för ett liv utomlands. Men flytten blev aldrig av och istället har han stannat och ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att få rumäner att själva försöka påverka landets utveckling. – Om man stannar eller lämnar sitt land beror mycket på ens egna drivkrafter och vad man vill ha ut av sitt liv. Vissa av dem som åker iväg kommer ju också tillbaka då de utbildat sig och fått nya perspektiv. De återvänder för att göra något och för att dela med sig till andra. Mycket har hänt sedan Marius tog beslutet att stanna i Rumänien. Då, i början av nittiotalet, befann sig landet i ett politiskt kaos. Diktatorn Ceausescus tjugofyraåriga styre var äntligen över och landet tog sina första trevande steg mot en demokratisk stat. Idag är Rumänien med i EU, men vägen dit har varit lång och fortfarande finns mycket kvar att önska av de styrande i Bukarest. I det inledande kapitlet av ”Should I stay or Should I go” beskriver Marius varför han, trots allt detta, beslutade sig för att stanna. – Jag tänkte först bara vara kvar i Rumänien tills jag var färdig med min utbildning som fysoterapeut. Men när jag kom i kontakt med utländska organisationer och fick möjlighet att resa förändrades allt. Det fick mig att börja se på Rumänien som ett land med potential att utvecklas. Marius som periodvis jobbat med den svenska organisationen Individuell Människohjälp, har flera gånger besökt Sverige. När han träffat svenskar har han insett att de ofta delar samma värderingar. Däremot skiljer sig svenskars sätt att organisera sig väldigt mycket från det rumänska. På grund av att Rumänien så länge var ett slutet samhälle där besluten alltid kom uppifrån, har få rumäner tilltro till sin egen förmåga att påverka. Detta har Marius upplevt var han än har arbetat; på privata företag, statliga sjukhus eller oberoende organisationer. – När jag har varit ute och arbetat i Rumänien har jag försökt få människor att starta olika projekt utifrån sina egna förutsättningar. Vid ett tillfälle, som jag förresten beskriver i ”Should I Stay or Should I go”, försökte jag få människorna i ett samhälle utanför Bukarest, att bygga en ny väg. Till en början hade många svårt att se vad de själva skulle få ut av ett projekt som inte genast gynnade dem personligen. Den inställningen har jag märkt hos många rumäner. De vill istället ha ett bra liv med bilar, hus och status. Sådant som de har saknat under så lång tid. Marius medger att han kanske haft tur som träffat människor som inspirerat honom och fått möjlighet att besöka andra länder. Samtidigt kommer han från en fattig familj och har under perioder levt utan inkomst, med viljan att förändra som enda drivkraft. Många har varit oförstående till hans engagemang och undrat hur han kan lägga ned så mycket tid på någonting som inte gynnar honom ekonomiskt. – Självklart är pengar viktigt, men för att nå förändring behöver vi också ett nytt sätt att mötas och diskutera. Väldigt lite kommer att hända i ett samhälle där människorna inte litar på varandra. Även om Aliona och Marius tagit olika beslut är de båda på det klara med vad som krävs för att få fler unga att inte ge upp engagemanget för sina hemländer. – Regeringen, media, lokala och utländska organisationer borde samarbeta för att få människor att inspirera folk att göra vad de kan utifrån sina egna förutsättningar. Få dem att ta makten över sina egna liv. Ett EU-medlemskap betyder inte att någon annan gör saker åt oss, säger Marius. Aliona är inne på samma spår: – Politikerna måste börja lyssna på oss unga! För min egen del får vi se hur det blir. Moldavien kommer alltid att vara mitt land och jag har inte helt släppt arbetet med min organisation. Vi får se hur det blir, kanske flyttar jag tillbaka om fem år eller så

9


En abchazisk konstnär i Tbilisi

Inte bara souvenirer och stentroll Estland, Lettland och Litauen är inte internationellt kända för konst och design. Men i Lettland satsar man på kultur, och landet på andra sidan Östersjön börjar allt mer hitta sin egen stil inom formgivning. Text: Johanna Adolfsson Jag ska skriva om baltisk design, och blir blank i blick och tanke. Hur blir det inte ett kollage av stentroll med ull på huvudet och ”Välkommen till Riga” skylt? Jämför med keramiska tuppar från Lissabon, lackade gråstenar med liten havsfru från Köpenhamn, eller glastallrikar med älg-emblem från Stockholm. Det finns små klenoder i butiker på varje europeisk storstads huvudgata som manglas ut till turister utan att ha någon annan funktion än att vara just souvenirer. Jag bestämmer mig för att försöka hitta tidstypisk baltisk form. Med avstamp i sökmotorn Google söker jag på ”Estonian design” men Google föreslår ”Asian design”. Jag börjar ana att baltisk design som nått utanför de egna landsgränserna inte är ett så utbrett fenomen. Efter att ha rotat runt ett slag på internet kommer det fram att saker händer i Lettland. I Riga har en stor designtävling just avslutats, Riga Design Capital. Tävlingens syfte är att skapa ett baltiskt designmanifest som ska presenteras för beslutsfattare i de olika baltiska staterna för att därigenom påverka designens utveckling i varje land. Dessutom har Kulturdepartementet utlyst ett samarbete med yrkesverksamma designers och ekonomer för att bilda en lettisk kulturkanon. Det är med andra ord exakt vad jag letat efter! Kanonen handlar om att sammanställa kultur som haft betydelse för Lettlands utveckling. Människor som på olika sätt är kunniga inom områdena arkitektur och design, film, litteratur, kulturarv, bildkonst, musik och scenkonst har fått i uppgift att sammanställa varsin lista om tolv punkter med betydelsefulla händelser, verk eller personer. I Lettland har en stor debatt väckts men än så länge håller den sig relativt intern. Arkitekten Andris Kronbergs menar att det är viktigt att definiera historien men svårt att peka ut en arkitekt eller en särskild byggnad som haft särskilt stor betydelse för samtiden, eftersom alla verkar i ett gemensamt sammanhang. I debatten ligger fokus mer på den ekonomiska aspekten, att övertyga vinstintresserade affärsmän om designens faktiska betydelse för en produkts värdeökning. En undersökning publicerad i tidskriften Gud, Natur, Arbete, Design visar att företag som ”satsar på design och introducerar nya eller märkbart

10

Hur man flyttar en utbrytarrepublik in i ett vardagsrum. Text: Therese Svedberg

förbättrade produkter på marknaden” i Lettland bara utgör 19 procent av landets alla företag, i jämförelse med övriga EU-länder där genomsnittet ligger på 45 procent. Fokuseringen på ekonomi i debatten kan bero på den roll design har haft i Lettland genom historien. Det sägs att Stalin sov bäst när han fick bestämma, men vad kan vara mer bångstyrigt än konst? 1942 myntade han begreppet ”själsingenjörer”, det vill säga en enligt regimen sund och fostrande konstnär, och satte därmed standarden för vad som var tillåtet. Godkänd konst var den som

Grafisk design när den är som bäst. Sandjis Ruluks (t.v) och Liene Drāznieces verk (ovan) från projektet 12x12, Hungry Lab i Lettland.

stammat från antingen realismen eller naturalismen (därav de otaliga statyerna av strävsamma män som gör jobbiga saker i motvind, till exempel). I en nation med finanskris hängande över sig, kan detidag vara svårt att övertyga affärsmän som inte kan design om att ta risken att satsa på formgivning eller produktutveckling. Formgivning i Lettland har traditionellt handlat om lyx, som handvävt linnetyg, flådiga bilar och exklusiva tapeter. Det rimmar med den föreställning som är vanlig om östlyx; det lite tunga, guldpläterade, lyxliret. Men det finns mer! Anna Andersone, designer på Hungry Lab i Riga, berättar att lettisk design idag influeras av nordiska länder men att den inte till formen direkt liknar något annat lands. I modern, lettisk grafisk design finns mycket lättsamhet som står i skön kontrast till ovan nämnda, lite tungrodda tankearv. Klart är att designen har fått en spännande roll i det lettiska samhället. Delvis som del av en tillbakablickande kulturkanon, men framför allt som en möjlighet att ta del av den övriga europeiska moderna kulturen som tidigare varit svår för unga letter att identifiera sig med. Att andelen engelskspråkiga skjuter i höjden gör självklart också sitt för att vidga portarna mellan det så märkligt avskilda Västoch Östeuropa FredAktion #1 2009

FredAktion #1 2009

Valerie är en av många konstnärer i Tbilisi, Georgiens huvudstad. Jag träffar Valerie första gången på Tbilisis flygplats, efter att jag enkelt passerat tullen under flaggan som representerar den Europeiska Unionen. De som inte höll i ett pass som mitt eget fick tålmodigt vänta i den slingrande kön. På bussen in till de centrala delarna av Tbilisi åker vi på ”George W Bush Street”. Nyligen har den amerikanska presidenten varit på statsbesök och till hans ära har gatan från flygplatsen mot stan renoverats och även antagit hans namn. Under tiden för mitt besök i Tbilisi har ett år gått sedan Rosenrevolutionen, då den förra presidenten Sjevardnadze avsattes, men när vi passerar parlamentsbyggnaden visar en grupp av människor högljutt sitt missnöje. – Demokrati?! De är dumma och lata! De kan inte förändra någonting, säger Valerie och skakar på sitt huvud. Valerie kommer ifrån Abchazien, en utbrytarrepublik i Georgien. Valerie är abchaz men hans fru är georgisk, och när stridigheterna i Abchazien inleddes i början av 90-talet, bestämde paret att fly till Tbilisi. Abchazien förklarade sin självständighet 1999 och Rysslands stöd har sedan dess varit konstant. De

flesta fredsbevarande trupperna i området har varit från Ryssland och abchazierna kan idag få tillgång till ett ryskt pass. Väggarna i Valeries hem är fulla av tavlor. Han berättar att han målade dem när han fortfarande bodde i Abchazien. De är alla porträtt av det abchaziska landskapet och han vill ha dem alla på väggen i vardagsrummet för att alltid minnas varifrån han kommer, men samtidigt påminns han ständigt om området han inte kan åka tillbaka till. Plötsligt börjar han skratta högt och glatt, och mellan skratten berättar han om den gången han mitt i vintern simmade ut i svarta havet. Han ville kunna måla kusten från den perfekta vinkeln. Valerie beskyller Ryssland för utbrottet av de hårda stridigheterna i Abchazien och under en av de många georgiska middagarna, ”suprorna”, utbringar Valerie, som är ”tamada”, toastmaster, en skål för oss och skrattar en än gång sitt hjärtliga skratt och säger med glimten i ögat: – Kanske borde vi inta Ryssland från varsitt håll och göra Georgien och Finland till grannländer? Förhoppningsvis finns andra sätt för Finland och Georgien att komma närmare varandra, och kanske kan Valeries konst vara ett sätt att minska avståndet mellan öst och väst

11


Trötta på mediebilden Blicken är riktad framåt. Livet pågår för fullt i Srebrenica i Bosnien-Hercegovina. Mikica, Melika, Ljubiša, och Amir är trötta på journalister som fotar det väntade, fokuserar på etnicitet och bara blickar tillbaka. Text & bild: Ida Grändås – Nu kommer de, säger Melika och drar upp persiennen i matsalen i House of Trust, en organisation som jobbar med fredsbyggande arbete i Srebrenica. Sex polisbilar med blåljus kör upp framför kommunhuset i Srebrenica. Efter dem följer stora svarta bilar med tonade rutor och svarta registreringsskyltar med gul text: bilar med diplomatstatus. Bilarna kommer från de turkiska, saudiarabiska, libyska, och palestinska territoriernas ambassader. De kommer till Srebrenica för att diskutera hur Srebrenica ska kunna få en speciell politisk status i Bosnien-Hercegovina. Fotar det förväntade Fredsfördraget Daytonavtalet som slöts 1995 delade in landet i två entiteter; Federationen Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska, den Serbiska republiken. Federationen har muslim-kroatiskt styre och den Serbiska republiken har serbiskt styre. Srebrenica tillhör idag den Serbiska republiken av BosnienHercegovina. Efter att den Internationella domstolen i Haag fällde domen att bosnienserbiska styrkor begick folkmord 1995, har en grupp av muslimer i staden krävt att Srebrenica inte längre ska tillhöra den serbiska republiken utan bli en fristående enhet. – Det här är politik i Srebrenica, säger Melika, det kommer massa människor och diskuterar över våra huvuden en dag, och sedan försvinner de igen. Melika pekar på en blond kille med kamera utanför fönstret. Det är en utländsk journalist. Han får syn på en grupp kvinnor med mönstrade schalar. Flera journalister står redan där. Han går dit och börjar fota. – Han fotar det han förväntar sig att se här, säger hon och drar ner persiennen igen. Musik utan gränser Dörren till matsalen öppnas och Amir kommer in. Han kommenterar polisbilarna på gatan medan Melika plockar fram kaffe till honom. Amir flyttade till Srebrenica för fyra år sedan för att jobba för organisationen Musiker utan gränser. Han leder en trumgrupp för barn. En gång kom en brittisk journalist och ville vara med när de övade. Hon spelade in repetitionen och efteråt ville hon ställa frågor. Det första hon frågade var hur många serber och hur många muslimer som fanns i gruppen.

12

”Ingen verkar bry sej om att det är såhär fred byggs och inte genom höga politiska beslut”

scen, där centrets eget band brukar öva. Dessutom kan Ljubiša och hans vänner få lite betalt för det jobb de gör där. – Vi försöker bara bygga något sorts normalt liv, men så kommer någon utifrån som har bestämt något politiskt, säger Ljubiša och slutar läsa nyheter. Han slår på musik och loggar in på ungdomscentrets forum istället. Utanför fönstret åker polisbilarna förbi med blåljusen tända. Gatorna blir tomma igen. Det här är början Mikica kommer. Hon jobbar också i ungdomscentret. Hon busar lite med Ljubiša och börjar sätta upp ett stort vitt ark på väggen. I dag ska de ha möte i ungdomscentret om festivalen Silvertown Shine som de organiserar en gång om året. Då brukar band från hela före detta Jugoslavien komma. Mikica är trött på fokuseringen på Srebrenicas historia. Hon vill se framåt. Mikica åker ofta på seminarier i landet för att knyta kontakter och prata om vad de gör i Srebrenica. Hon vill ändra stadens rykte från att ses som världens ände till något nytt och positivt, en stad där människor faktiskt lever. Mikica ber mig att hålla i tejpen åt henne och hon studerar det vita arket på väggen. Hon tar av korken på en penna och börjar skriva upp resultaten från en enkät som skickats ut till ungdomsorganisationer i hela landet om festivalen. Det är många som har hört om festivalen, det är många som har besökt den och det är många som planerar att komma i år. Mikica sätter på korken på pennan igen och vänder sig om. – Ser du, säger hon, det här är inte världens ände, det är början

– Hon kunde ha frågat vad som helst, om hur många av barnen som har elektricitet hemma eller hur de har lärt sig att spela så bra, säger Amir. Ingen journalist kom För några dagar sedan ordnade Melika en lunch för kvinnor som har förlorat hela sina familjer. Runt 60 kvinnor kom, de stannade länge, åt och dansade utan att bry sig om vem som var muslim eller serb. Melika hade ringt till journalister för att hon ville att de skulle se kvinnorna som något annat än offer. Ingen kom. – Ingen verkar bry sej om att det är såhär fred byggs och inte genom höga politiska beslut, kommenterar Melika. Amir och Melika suckar. Politiker och media fokuserar på etnicitet när människorna i Srebrenica försöker fokusera på att gå vidare, menar de. Srebrenica är något att använda för sina syften, men ingen vet verkligen hur det är här. Alla kommer och åker snabbt igen. Försöker bygga ett normalt liv I ungdomscentret tittar Ljubiša igenom alla nyhetsbyråers hemsidor. Han läser snabbt igenom de artiklar han hittar om Srebrenica och fortsätter till nästa hemsida. Ljubiša och hans vänner byggde själva upp centret för några år sedan. De var trötta på att inte ha något att göra, så de tog spadar och hackor och började renovera den gamla teatern i Srebrenica som bara var ruiner. Nu har de ett fullt utrustat center med internetcafé och en stor FredAktion #1 2009

Bosnien-Hercegovina Bosnien-Hercegovina är beläget på Balkanhalvön i södra Europa och var en del av det forna Jugoslavien. 1992 utropades Bosnien som självständig stat, varpå inbördeskrig utbröt i landet mellan olika folkgrupper. Kriget pågick från 1992 till 1995 och krävde över 100 000 människoliv. Idag är Bosnien-Hercegovina uppdelat i Federationen BosnienHercegovina, Republika Srpska samt distriktet Brcko. Landet delades upp 1995 genom fredsavtalet i Dayton. I staden Srebrenica skedde en massaker år 1995 där 8000 muslimer dödades av bosnienserbiska styrkor. Källa: Utrikespolitiska institutet, Nationalencyklopedin, Wikipedia.

FredAktion #1 2009

“Början är halva rörelsen” I Ukraina spirar det politiska engagemanget hos unga. För FredAktion berättar Oksana Dekhtiarova om sin nystartade organisation. Målet är ett friare och mer demokratiskt Ukraina. Text: Oksana Dekhiarova

Översättning: Ingrid Wirengren

Ukrainas ungdomsrörelse är ett sätt att förverkliga sina initiativ genom egna beslut och resurser – idéer, kunskap och erfarenhet. Det är en möjlighet att genomföra projekt som är viktiga för samhället och nyttiga för ungdomar. Man kan lugnt säga att ungas självstyre är ett steg mot formandet av ett civilt samhälle, en viktig faktor för utvecklingen och moderniseringen av samhället, och för att hitta potentiella framtida ledare. Att registrera en ungdomsorganisation på regional eller nationell nivå i dagens Ukraina är inte det lättaste, det är en lång process som kräver tålamod och is i magen. Jag vill gärna dela med mig av vår organisations framgångar: hur vår grupp bildades och varför vi bestämde oss för att formellt bilda en ungdomsorganisation. År 2007 hörde jag talas om en tävling om ministipendier som arrangerades av kommunen och Stefan Batorias Fond i min hemstad Lugansk. Därefter skrev jag en beskrivning för ett ungdomsprojekt och det var det första steget, den första framgången! Detta var en av de viktigaste och mest värdefulla erfarenheterna i mitt liv. Projektet handlade om stadens historia och bestod av flera seminarier, utflykter, en uppsatstävling, en konferens samt utgivningen av en antologi, och förändrade livssituationen för dussintals unga – ungdomar som nu är aktiva i vår organisation. År 2008 genomförde vi ytterligare ett projekt, som handlade om

kvinnligt ledarskap, och organiserade en rad aktiviteter för ungdomar, som länets studentforum och spelet ”Studentstaden”. Just nu genomför vi aktiviteter med anledning av ”Veckan för tolerans” i Ukraina och i juni startade vi programmet ”Ungdom i rörelse”. Våra aktivister är ofta med på evenemang på olika nivåer och vi har gjort tydligt för alla att vi är en stor familj som kallar sig ”Ungdomscentret för regionalt samarbete”. För att kunna förena ungdomars krafter och lösa problem på olika nivåer bestämde vi oss för att registrera vår organisation, vilket vi nu ägnar oss åt. Denna process är väldigt lång och vi måste skicka in en mängd olika dokument – stadgar, intyg på att föreningen grundats, protokollutdrag – till olika instanser – justitienämnden, kommunstyrelsen, statistiknämnden. Men när man är en grupp som tillsammans rör sig framåt är allt detta genomförbart. Vår förenings främsta mål är att skapa möjligheter för ungdomars självförverkligande i deras eget, samhällets, regionens och landets intresse. Nästa år ska vi genomföra projekt på internat för handikappade och föräldralösa barn, vi planerar internationella ungdomsutbyten och ett internationellt ekologiskt läger. ”Början är mer än halva rörelsen” skrev Aristoteles. Vi har redan tagit vårt första steg och det är dags för nästa. Vägen mot ökad social stabilitet och en lyckosam framtid kan vi unga endast gå tillsammans

13


Ett annat Europa Att bilden av Östeuropa är synonym med korrupta politiker, fattigdom och organiserad brottslighet tycks vara en självklarhet för många. Men vad beror det på? FredAktion har sökt och hittat olika svar. Text: Malin Fagerberg Wikström I år är det tjugo år sedan kalla krigets slut och den politiska uppdelningen mellan Öst- och Västeuropa har upphört, åtminstone på pappret. Trots det tycks det som om en mental järnridå finns kvar, fortfarande anser många att öst är hopplöst efter väst. Media rapporterar ständigt om brottslighet i Östeuropa. Och när det går bra för länder som Serbien och Georgien i Eurovision song contest klagas det på de östeuropeiska ländernas sätt att hålla varandra om ryggen. Detta trots att det är något Västeuropeiska länder har gjort i all evighet. Att nämna våra östra grannar i samma andetag som grått och smaklöst, verkar helt enkelt vara allmänt accepterat och ifrågasätts sällan. Men hur kommer det sig att det har blivit så? – Föreställningen om det ”sämre Europa” märktes redan tidigt i väst. Från början var det främst en fråga om olika teologiska skillnader mellan den ortodoxa kristendomen och den västeuropeiska, men sedan har det övergått till att handla om politik, ekonomi och geografi, säger Per- Arne Bodin, författare och professor i slaviska språk vid Stockholms universitet. Religionens betydande roll blir tydlig för den som studerar den europeiska historien närmare. När Kievriket – de ryska, ukrainska och vitryska, staternas gemensamma föregångare – år 988 antog kristendomen innebar det i sig en integrering med dåtidens kristna Europa. Men istället för att låta sig kristnas genom Rom, som i Västeuropa, överfördes den bysantinska trosinriktningen från Konstantinopel. Det innebar bland annat att Kievriket och dess efterföljande stater, fick ett slaviskt skriftspråk istället för ett latinskt och därmed valdes en stor del av den europeiska identiteten bort. Dessutom avstod man från antikens intellektuella tradition, som var så viktig för Västeuropa. Den antika filosofin och naturvetenskapen var frånvarande i Ryssland ända till den ryske tsaren Peter den Stores europeisering på 1700-talet. Mycket, som till exempel Rysslands dröm om imperiet, stödet till ortodoxa länder som Serbien och sättet att betrakta statens roll, kan också delvis förklaras med ortodoxins inflytande. Trots att den ortodoxa religionen påverkat både kultur och identitet i många länder som innefattas i begreppet Östeuropa, är det svårt att tala en gemensam östeuropeisk identitet. Per

Arne Bodin menar dessutom att väldigt få i öst vill kännas vid begreppet Östeuropa. – Visst finns det en medvetenhet om öst och väst även i Östeuropa. Det märks framför allt i den ryska litteraturen. Men en polack skulle förmodligen inte säga att han är östeuropé utan snarare identifiera sig som polack och EU- medborgare. Idén om ett sämre Europa har främst kommit till utifrån, av oss som inte anser oss tillhöra den delen. Ofta är det Rysslands agerande som påverkat vår syn på resten av Östeuropa. Framför allt är det kalla krigets uppdelning mellan det kommunistiska öst och det liberala väst som starkast bidragit till att Östeuropa uppfattas som något negativt. På senare år har dock allt fler röster höjts för att vi ska vidga våra vyer, och inse att mycket har hänt sedan Sovjetunionen splittrades i flera självständiga stater. Många menar att det inte längre är möjligt att bunta ihop de östeuropeiska staterna under ett och samma begrepp eftersom det idag finns stora skillnader länderna emellan. Erik Sziga, författare till boken ”Hejdå Östeuropa”, säger i en intervju med Café Babel Stockholm att begreppet Östeuropa passade bra då dessa länder låg långt bort mentalt. – Östeuropa var det eftersatta, fattiga och ofria Europa. Idag skiljer sig dessa länder av sig på helt andra sätt- genom dynamik, förändringsvilja, arbetsideal och entreprenörskap. Därför känns det Nya Europa som ett bättre namn. Sziga är övervägande positiv till utvecklingen i Östeuropa. Det beror främst på hans fasta övertygelse om att länderna i öst fått det mycket bättre sedan kommunismen ersattes av en mer liberal politik. Även om det till viss del stämmer kommer det fortfarande rapporter om kravaller, inskränkningar av mänskliga rättigheter, förbud av pridefestivaler och liknande. Att den mediala rapporteringen kring dessa länder är överhängande negativ, handlar alltså inte bara om förutfattade meningar och en ovilja att se att mycket har förändrats. – Det är klart att det fortfarande finns skillnader. Men jag tror det handlar om ett annat sätt att resonera. Att försöka förstå det som är annorlunda är ju inte samma sak som att säga att man accepterar det. Dessutom är vi i väst inte alltid så duktiga vi heller, säger Per Arne Bodin

Det svårdefinierade Östeuropa

Länder markerade i rosa kan på olika sätt ingå i begreppet Östeuropa.

Att exakt definiera Östeuropa är svårt. Beroende på vem som tillfrågas ges olika svar. Begreppet användes länge som benämning på de länder i Europa som under kalla kriget var under Sovjetunionens inlytande, ingick i Warsawapakten och hade en kommuniststyrd planekonomi. Hit räknades förutom de länder som ingick i Sovjetunionen även Bulgarien, Rumänien, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Östtyskland. På grund av att de var under kommunistiskt styre (dock inte beroende av Moskva) inkluderades även Jugoslavien och Albanien. Idag används Östeuropa ofta som ett geografiskt begrepp för de länder som finns i östra Europa. Vilka länder som räknas hit råder det delade meningar om. Svenska UD inkluderar till exempel bara Moldavien, Vitryssland, Ryssland och Ukraina. I andra sammanhang väljer man att räkna med Azerbajdzjan, Armenien och Georgien. Det går att se Östeuropa som den östkyrkliga delen av Europa. Då innefattas Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Rumänien, Bulgarien, Grekland, Makedonien, Serbien och Montenegro. Källa: Nationalencyklopedin, UD

14

FredAktion #1 2009

FredAktion #1 2009

15


Salaam Azerbajdzjan

Fredaktion på stan

Vad har du för bild av Östeuropa? Baku, en gång i tiden världens oljecentrum. Det var här Alfred Nobel tjänade ihop sina pengar till Nobelpriset. Han var stadens oljekung. Idag byggs och rivs det överallt. ”En stad får inte vara ett museum”, sa en stadsplanerare jag träffade.

Azerbajdzjan, inklämt mellan jättarna Ryssland och Iran, delar en tradition med Kongo, Nordkorea och USA. Presidenten är pappas pojke och pappa, han var också president.

Lyxiga gravstenar. Här kan man för övrigt hamna om man traskar för långt över bergen. När jag skojade med en gubbe att jag skulle mot gränsen till Dagestan siktade han med sitt låtsasgevär och träffade mig med två snabba skott. Pang! Pang!

Marknaden i Shaki, en av de häftigaste i Kaukasus enligt uppgift. Onekligen trivs katten.

Jag, Valdemar Pietsch. Bild: Olle Westin

Azerbajdzjan, var ligger det? Hur stavas det? Vet du inget om landet är det dags att åka dit. Det gjorde jag, Valdemar Pietsch, och var två veckor i oljemetropolen Baku och Kaukasus-Bergen. Det blev baklava med te, döner och oväntade möten med roliga människor. Text & bild: Valdemar Pietsch

16

FredAktion #1 2009

Kati Piros, 22 år – Även om jag är från Ungern är min uppfattning av termen ’Östeuropa’ en bild av fattiga jordbrukarländer. Detta är speciellt tydligt nu på grund av den ekonomiska krisen med Ungern som nyligen förklarade konkurs. Många östeuropéer i västeuropa används för att utföra dåliga jobb som är tunga och som människor med en högre utbildning vägrar att göra. Alexander Lagerroth, 24 år – Min bild av Östeuropa är tyvärr fördomsfull och negativ. Jag tänker på deprimerade människor som är förtryckta av staten och på stora klasskillnader. Jag tänker även på dålig teknik och en känsla av att vilja men inte kunna. Felicia Korman, 22 år – Jag tänker på länder som Polen, Ryssland, Lettland, Estland och Litauen. Min bild av Östeuropa är fattiga länder med mycket smutsiga industrier och elände.

I Azerbajdzjan finns en tradition av doftterapi. Mynta, lavendel, rosor och många andra örter sägs kunna bota allt från nedstämdhet till magproblem. I lugn och ro luktar man på en doft. Jag pekade på örterna, mannen förklarade vad de hjälpte mot.

FredAktion #1 2009

FredAktion har intervjuat lite folk på stan och fått blandade svar.

Becky Wheldrake, 20 år – Jag ser Östeuropa i och med det geografiska läget i utkanten av ett Europa som utvidgas. Östeuropa är på många sätt både likt och olikt Västeuropa, genom att vara en buffert mellan ’Väst’ och ’Öst’. Konceptet Östeuropa framkallar också vissa negativa uppfattningar av kriminella gäng, korruption, och, i viss mening, en generaliserad laglöshet.

17


Unz Unz

När den inom dansmusik erkända internetsidan Resident Advisor listade de hundra bästa klubbarna i världen, hamnade bukarestklubbarna Kristal Glam Klub och Studio Martin på artonde, respektive sjuttonde plats. Rumänien är knappast ett land som brukar förknippas med techno och klubbmusik, och för den som inte följt det senaste årets utveckling kanske placeringarna förvånar. Landet som gick med i EU 2007 är för många fortfarande mest känt för Ceaucescus diktatur, Dracula och dragspelande gatumusikanter. Men medan regeringen i Bukarest fortfarande kämpar för att få högre status inom EU, har rumänska technoproducenter redan fått ett erkännande inom technokretsar i väst. – Folk överlag tycker bara att det är skoj att det har blossat upp en scen på ett sådant, i technosammanhang, ovanligt ställe som Rumänien. Men annars upplever jag inte att det finns någon klar uppdelning mellan öst och väst inom techno, säger Anders Ivarsson som driver Kurbits Records. I januari gjorde skivbolaget sitt första skivsläpp med den tjugoårige rumänen Dan Andrei. Kurbits Records kom i kontakt med honom ungefär samtidigt som den rumänska technoscenen kom i gång i början av hösten 2007. Att scenen vuxit de senaste åren har mycket att göra med att den hamnat i rätt sammanhang. De tre största rumänska producenterna Raresh, Rhadoo och Petr Ipirescu, har fått uppskattning på flera håll. Bland annat ska den kände och respekterade technoproducenten Richardo Villabos, ha fått höra några av rumänerna spela och fallit pladask. Anders Ivarsson menar att Villablos nära relation till den rumänska technomusiken också märks i soundet. – Rumänernas sound ligger oftast inte speciellt långt ifrån just Villalobos. Det är avskalat, monotont och ibland med inslag från folkmusik eller andra genrer man inte förväntar sig ska dyka upp i techno. Medan Villalbos ofta hämtar inspiration från den chilenska folkmusiktraditionen, finns det exempel på där rumänerna hämtar inspiration från den rumänska. Men personligen vet jag inte riktigt om jag vill kalla rumänernas sound för specifikt rumänskt. Det är på det stora hela en ganska logisk fortsättning på det som främst Villalobos har sysslat med under flera år.

FredAktion #1 2009

”Jag tror verkligen att man kan börja se Bukarest som ett spännande alternativ till Berlin, som är Europas främsta technostad” Namn: Anders Ivarsson Ålder: 26 Bor: Berlin Gör: Är översättare och driver skivbolaget Kurbits Records tillsammans med Anders Bergmark. Första skivsläppet gjordes i slutet av januari med rumänen Dan Andrei. Hemsida: www.myspace.com/kurbitsrecords

30 dagars fest på Kazantip

Rumänsk techno är populär just nu och flera av landets mest kända dj:s spelar ofta på klubbar runt om i världen. Det svenska skivbolaget Kurbits Records rider på framgångsvågen. Första skivsläppet med rumänen Dan Andrei har hyllats på flera håll och sålt över förväntan. Text: Malin Fagerberg Wikström

18

Trots att Raresh, Rhadoo och Petr Ispirescu anses vara några av de mest intressanta namnen inom technomusiken just nu, är den rumänska scenen fortfarande relativt liten och okänd utanför interna technokretsar. Men det internationella erkännandet har gjort att fler stora dj:s allt oftare besöker Rumänien, och framför allt Bukarest. – Jag tror verkligen att man kan börja se Bukarest som ett spännande alternativ till Berlin, som är Europas främsta technostad. Dock kommer det nog att ta många år innan Bukarest når upp till samma nivå. Men jag är övertygad om att många rumänska 17-18-åringar ser det som en enorm inspiration att folk från Rumänien faktiskt kan bli lika stora som annars bara västeuropéer eller amerikaner brukar bli

I sommar är det dags, världens längsta technofestival går av stapeln igen. Och den ligger inte i Berlin eller Goa. Till Kazantip kommer varje år 100 000 festsugna från hela Europa för att dansa i en hel månad på Krimhalvön, känd som Östeuropas Ibiza. Festivalen började som liten inofficiell fest för surfare som hängde vid svarta havet på somrarna i början av 90-talet. Idag är Kazantip världens längsta och största technofestival, FredAktion #1 2009

enligt festivalens hemsida. På festivalområdet finns 14 dansgolv, varje år gästspelar över 300 djs och festen håller självklart på dygnet runt. Förvänta dig en mix av Moskvas jetset, hippiefarbröder, och allmänt festsugna ungdomar. Kan vara ett bra festivalalternativ i sommar till Hultsfred eller Roskilde. Mer information finns på www.kazantip.com

19


BULGARIEN långt Ifrån sunny beach

bakom protesterna var något nytt i Bulgarien. – Därför var de tvungna att få det att se ut som våld och kaos, säger Vera. Landet vaknade dagen därpå upp i chock. Något liknande hade inte hänt sedan 1997 då demonstranter omringade parlamentet och fick den regering som styrt Bulgarien till hyperinflation att avgå. Även den här gången verkade det som att regeringen skulle bli tvungen att böja sig för den koalition av studenter, miljöaktivister, mödrar och bönder som gått ut på gatorna för att protestera. Men, en vecka senare var allt som vanligt igen. Yes we can! Vera är en av de miljökämpar som i åratal demonstrerat för sina krav. De insåg att de var tvungna att förändra sättet landet styrdes på, om de någonsin skulle kunna skydda naturen. Hon berättar om korruption och kryphål som gör deras arbete svårt. – Det här är en inte perfekt demokrati, säger hon. Vera låter nästan som Barack Obama när hon förklarar sina idéer. – Vi kan göra det här, det är inga konstigheter. Ibland finns lagtexten redan på plats, vi behöver bara använda den. Miljöaktivisterna fokuserar just nu på två krav: ett valsystem med inslag av majoritetsval och lokala folkomröstningar. Väljarna ska veta vem de har röstat in i parlamentet och om den de röstat in inte gör sitt jobb ska han eller hon kunna avsättas. Det handlar om att ge folket makt över de folkvalda. Lokala folkomröstningar ska inte bara vara tillåtna utan också kunna användas i praktiken. De ska kunna initieras lokalt, och besluten ska vara avgörande, till exempel för att kunna hindra byggande av skidpister och hotell mot lokalinvånarnas vilja.

14/1 2009 =demokrati

Vem ska bestämma i Bulgarien? Skandalerna runt regeringen har avlöst varandra och kulminerade i oktober när EU-kommissionen bestämde sig för att Bulgarien inte skulle få 250 tidigare utlovade miljoner i stöd. EU-kommissionen kände inget förtroende för Bulgariens sätt att hantera pengarna. I juni 2009 är det dags för parlamentsval, som den impopulära regeringen troligen förlorar. Sofias karismatiske borgmästare Bojko Borisov har under det senaste året alltmer framstått som huvudmotståndaren. Bakom honom står partiet GERB, ett nytt parti som bildats med ett enda syfte - att Borisov ska bli premiärminister efter parlamentsvalet i juni. Borisov brukar beskrivas som en handlingens man. Han har lagt ner mycket kraft på att snygga upp centrum i Sofia, och bland annat anlagt stadens första cykelbana. Intellektuellt sett har Borisov däremot utmärkt sig genom uttalanden som att Hitler och Stalin var ”starka” politiker och att det byggts ”tusentals” nya moskéer i Bulgarien de senaste åren när det i verkligheten rör sig om hundratals. Med god vilja kan man se det som klantiga uttalanden. Men Liuba Batembergska och Vladislav Petrov har ingen sådan. Liuba och Vladislav arbetar med integration av Bulgariens stora romska minoritet på organisationen SEGA. SEGA är

”Den 14 januari 2009 föddes den Bulgariska demokratin.” Så står det på en affisch som hänger kvar på ryttarstatyn framför parlamentet i Sofia. Demonstranterna har gått hem, men kampen om ett mer demokratiskt Bulgarien fortsätter. Text: Daniel Nylin-Nilsson Bild: Mihail Mihov I januari arrangerade ett tjugotal organisationer som företräder studenter, miljövänner, bönder och andra en stor demonstration i Sofia. Mordet på en student i Studentski Grad, ett område som byggts för studenter men invaderats av mafiosi, hade en månad tidigare fått bägaren att rinna över för missnöjda studenter. De började tillsammans med andra grupper att mobilisera till protesten utanför parlamentet. Många av dem som demonstrerade var där på eget initiativ. Ett fåtal var där med helt egna planer. Efter att i två timmar ha provocerats av en grupp beväpnade och maskerade unga män upplöste polisen mötet så kraftfullt de kunde. Vera Pentchankin var en av demonstranterna

20

och aktiv i miljöorganisationen Medborgare för Rilabergen. – Nu efteråt försöker myndigheterna att lägga skulden på organisatörerna, men enligt bulgarisk lag är det faktiskt polisens jobb att upprätthålla ordningen. Jag tror att det här var planerat, säger hon. De europeiska TV-kanalerna fick sina bilder från ännu ett upplopp i raden. Paris, Athen, Riga, Vilnius, Rosengård och Reyjkavik. Och så Sofia. Huliganerna fick sitt kaos, och poliserna fyllde häktena med demonstranter. En av dem dog. För tre av fyra arresterade kunde inget brott styrkas. Vera tror att polis och politiker såg att den här sammanslutningen av olika grupper FredAktion #1 2009

FredAktion #1 2009

Missnöjda demonstranter på Sofias gator.

inte bland de organisationer som organiserar protesterna, men Vladislav och Liuba håller med demonstranterna i stort. Däremot tvivlar de på vad demonstrationerna kan uppnå. Och de vill inte alls störta regeringen. – Just nu är det en lite konstig situation, säger Vladislav. Jag tror att alla är överens om att den här regeringen är dålig och har misslyckats. Men om jag ska vara ärlig tror jag att det som kommer sedan kommer att vara värre. Mycket värre. Liuba fyller i pauserna utan att vänta på några frågor. Borisov är ingen lösning på Bulgariens problem, menar han. – Det farligaste med Borisov är att man inte har en aning om var han står. Han kan byta från en åsikt till den motsatta på bara några dagar, säger Liuba. Bulgarer har sedan kravallerna 14:e januari fortsatt att samlas framför parlamentsbyggnaden på onsdagar. För att politikerna inte ska glömma. Vera Petkantchin och hennes vänner arrangerar studiecirklar med demokrati som tema. Protesterna har blivit till folkbildning. Och någonstans däremellan föds kanske demokratin

Inför parlamentsvalet På ytan har inte mycket hänt sedan januari. Studentski Grad ser inte mycket bättre ut nu än det gjorde förra sommaren. I Rilabergen har en lift byggts, trots högljudda protester. 2009 är ett valår, och den viktigaste frågan just nu är inte vad den sittande regeringen gör, utan vem som ska sitta i nästa. De som var aktiva 14 januari har gått åt två håll, många till den liberala oppositionen runt partiet SDS och andra till det nystartade gröna partiet Zelenite. Maria Nenova, skribent på bloggen Bulgarien är vårt: – Jag gick med i SDS för att bara det partiet försvarar mina intressen som småföretagare. Jag tror att bara ett parti som varit troget sina principer i 20 år, haft en del problem, vunnit några kamper och förlorat andra har förmågan att ändra på förhållandena nu. Vera Petkantchin, miljöaktivist: – Jag röstade på Zelenite i EU-valet. De har bevisat att de bryr sig om att skydda naturen, inte bara i ord utan också i handling. Zelenite är de ungas parti, icke-konformisternas, drömmarnas som vill leva i ett bättre Bulgarien Kvar sedan demonstrationerna i januari finns det nätverk av unga Bulgarer som likt Maria och Vera bestämt sig för att göra Bulgarien till ett land medborgarna trivs i. De vet var de står, och kan över internet snabbt mobilisera sig runt politiska frågor.

21


Recension: Sommaren i Baden-Baden

Jag ska åter dra iväg efter kärleksrus med de mörka ögonbrynen upplysta av lågor Text: Henrik Christenssen

6

Limbo

litteraturklassiker du inte får missa

Nattens kullar var som kringströdda sängkläder, i vilka fåglar byggt bo. Du minns att man bara kan lita på slumpmässiga fynd, jag hittade rester av någons överrock, som fastnat på en åra. Klädhögarna påminner bara om second hand-affärer och koncentrationsläger, men här då? En stortvätt, som den nattlånga dimman ordnat? Som om ett hotell öppnats över en stilla sjö – tända nattlampor lyser genom vattnet, en brandstege leder till bottensanden. Man kan övernatta i luften, så att jorden inte tar sig in i drömmarna med sin sönderruttnade kyrkogård! Med hela bunten förolämpade överrockar, utslitna stövlar och mössor! Man måste se upp, så man inte tar på sig en död skjorta till exempel. – Men det räcker med att inte stänga fönstret för ett nattfly som smittar med det andra ljusets virus. En av drömmarna utspelades i den garderob som den motsatta världen börjar med.

Brott och straff Fjodor Dostojevksij Raskolnikov bor i Petersburg och planerar att mörda en hatad pantlånerska för att tjäna pengar och göra världen bättre. Men Raskolnikov blir kär i den prostituerade Sonja och planerna går inte riktigt som han

Det finns någonting i Sommaren i Baden-Baden som jag alltid tycker mig uppfatta när jag läser rysk litteratur och som ständigt får mig att återvända till denna fantastiska värld: den gränslösa passionen och kärleken. Det var detta jag upplevde då jag först upptäckte den ryska litteraturen genom Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Sommaren i Baden-Baden skrevs under Sovjettiden av en läkare som hette Leonid Tsypkin. Den publicerades dock först utomlands 1982, en vecka innan Tsypkin avled. Anledningen till detta var att han var orolig för att få problem med KGB och därmed riskera att förlora sitt arbete, vilket var hans och hustruns enda inkomstkälla. Romanen skildrar dels hur Tsypkin reser från Moskva till Leningrad för att göra vissa efterforskningar om Dostojevskij, dels är det ett fiktivt porträtt av makarna Dostojevskij. Vi får följa dem från sommaren i Tyskland 1867 som nygifta fram till Dostojevskijs död 1881. Berättelsen rör sig obehindrat mellan Dostojevskijs Ryssland under 1800-talets andra hälft och Tsypkins Sovjetunionen dryga hundra år senare. Man får följa Dostojevskij och hans hustru Anna Grigorjevna på deras semester i Baden-Baden där just kärleken och besattheten är centrala teman. Dostojevskij blir spelberoende och dras hela tiden tillbaka till kasinot där han spelar bort allt han får tag på för att sedan springa hem förtvivlad till sin hustru och falla på knä inför henne. Han gråter och vrålar, slår med knytnävarna på väggarna, på sig själv, och hotar slutligen med att slänga sig ut genom fönstret. Hustrun måste lugna ned honom i hans besinningslösa utbrott så att de inte ska behöva skämma ut sig. Hon måste också sköta ett hushåll vars tillgångar rinner bort. Tsypkin beskriver nyanserna i deras samliv; en pendelrörelse mellan ömsint kärlek och bitterhet och oförståelse. Det som är så fantastiskt och rörande med Tsypkins korta roman är beskrivningen av hur svårt livet ofta är men också hur oerhört vackert det kan vara då människor kommer varandra nära. Romanen erbjuder en mycket gripande bild av hur dessa två människor försöker förstå varandra och överkomma sina egna och varandras tillkortakommanden. Boken innefattar så många olika aspekter av den

tänkt sig. Mästaren och Margarita Michail Bulgakov Berlioz och Bezdomnyj gillar att flanera på Moskvas gator och ha intellektuella diskussioner. Men snart träffar de på en minst sagt udda figur som säger sig ha mött självaste Pontius Pilatus vid Jesus korsfästning. De båda herrarna kommer att ifrågasätta sin omgivning på ett nytt sätt. Processen Franz Kafka Josef K blir en morgon brutalt väckt och anklagad för ett brott han inte vet om. Han dras in i en avancerad byråkratisk rättsprocess och blir allt mer förtvivlad över sin situation.

Dikt av Osrap Slyvynsky. Översatt från ukrainska till svenska av Lev Hrytsyuk och Ingrid Wirengren. Ostap Slyvynsky, född 1978, är en ukrainsk poet. Lev Hrytsyuk är översättare, bosatt i Ukraina. Ingrid Wirengren är gammal IKU-räv och numera svensklektor i Lviv, Ukraina.

boktips

Kappan Nikolaj Gogol Akakij Akakijevitj är ensam, fattig och medelålders. Han sparar pengar för att kunna gå till skräddaren och sy sig en ny kappa eftersom den gamla gått sönder. Med den nya kappan förändras plötsligt

Det är inte så lätt alla gånger. Kärleksplågad sommarläsning.

omgivningens bemötande.

mänskliga tillvaron; livets oräkneliga villkor och förbehåll, men framförallt löften. Tsypkin använder sig av en metafor när paret älskar som så väl beskriver deras samvaro. Det är en bild av hur de två simmar i havet och hela tiden försöker nå varandra i vattnet. Men Dostojevskij dras hela tiden bort av motströmmar och båda två sliter för att nå varandra och kunna mötas i omfamning, ömsesidig kärlek och förståelse. Som Susan Sontag, en amerikansk litteraturteoretiker, författare och filmskapare, uttryckte det: “Sommaren i Baden-Baden är en renande, omskakande och stärkande läsupplevelse. Efteråt andas man lite djupare och känner tacksamhet för det som litteraturen kan rymma och visa oss”. Detta gäller inte minst den ryska litteraturen

Bronsryttaren Aleksandr Pusjkin I denna dikt om Peter den Store fruktar han svenskarnas och finnarnas invasion av Petersburg. Anna Karenina Lev Tolstoj Anna Karenina hälsar på sin bror Stiva som befinner sig i äktenskapskris med Dolly. Stiva är otrogen men har blivit påkommen av Dolly. Anna Karenina går på bal och förälskar sig i officeren Vronskij.

Östeuropas kulinariska läckerheter Dominicka Peczynski, före detta fotomodell och sångerska känd från Army of Lovers är berömd också för sin matlagning. I sin nyutkomna kokbok ”Östeuropas kulinariska läckerheter” finns recept inspirerade från Dominickas barndomshem. Hennes mamma var universitetsprofessor och bodde i Polen, Ryssland och Tadzjikistan innan Dominicka föddes. Därifrån kommer inspirationen till mustiga grytor och syrliga sallader. Och inte minst smarriga efterrätter.

– Det bästa med östeuropeisk mat är syrligheten. Jag älskar surkål, saltgurka och citron. Sen alla långkok, vissa rätter tar en vecka att laga och alla nyttiga rotfrukter, svarar hon i en intervju i tidningen Icakuriren. Vidare menar hon att de östeuropeiska köken är helt nya för oss i Sverige, och helt oexploaterade. Om du är sugen på att laga en lammgryta eller borsjtj kan boken vara en bra inspirationskälla, kryddad med Text: Mia Laurén fina bilder.

Hungrig? Laga borsjtj med Dominika.

Text: Mia Laurén

22

FredAktion #1 2009

FredAktion #1 2009

23


Utan cykelhjälm i S:t Petersburg Jag bor i en stad tvärsöver Östersjön, en timmes flygresa från Stockholm. I ett hus på fyra våningar precis intill en av stadens alla kanaler. I lägenheten böljar vågorna av rysk musik och jag blir varse om var jag befinner mig. Jag bor i Leningrad, Petrograd, S:t Petersburg eller Piter - Rysslands andra största stad. Text: Maria Enerud Bild: Anja Enerud Jag kom hit i september 2008 och mina studier i ryska pågår till sommaren 2009. Om jag lyckas hitta något annat att sysselsätta mig med stannar jag helst längre. Att komma hit var för mig en livsnödvändighet och att stanna kvar kommer med tiden vara ännu en. För trots allt gnäll om visum, avdemokratisering, oligarker och vad nu alla problem kan heta i Ryssland, känner jag mig fri här på ett personligt plan. När det är tjat om cykellyse och rökförbud i Sverige råder i Ryssland attityden ”Ska staten verkligen lägga sig i?”. Trots frånvaron av sådana smålagar tycker jag inte att laglöshet råder; här upplever jag generellt en hög moral mellan medmänniskor. Den perfekta sagostaden Till en början staplades intrycken på varandra. På ytan var det den perfekta sagostaden, allt såg ju precis ut som en roman av Leo Tolstoj. Jag kan fortfarande se framför mig hur societeten på 1800-talet vandrar arm i arm och utbyter ett par sofistikerade meningar på franska medan Vronskij och Anna Karenina kysser varandra bakom ett par vackert broderade draperier. Men mest av allt imponerade spontaniteten. Klockan kan vara tre på natten en onsdagskväll och folk bestämmer sig för att ta en promenad, kanske för att sedan slinka ner till en bar och röka vattenpipa med melonsmak. Biosalongerna är smockfulla, caféerna stänger samtidigt som klubbarna - att supa sig redlös är inte ett lika stressfyllt obligatorium som det kan vara i Sverige. Kanske beror det på att det går att köpa öl dygnet runt och att det därför inte nödvändigt att proppa systembolagskorgen

24

I S:t Petersburg sover man inte i onödan. Stadens kaféer, klubbar och promenadstråk håller invånarna vakna natten lång. Nederst till höger: Maria Enerud.

full med starksprit. Man tar sig en öl då och då, för öl kan man köpa var som helst, när som helst. Starksprit slutar däremot att säljas efter klockan tio på kvällen i affärerna. Antagligen är det ett av försöken att minska på den annars rätt utbredda alkoholismen såväl som hos ungdomar som hos vuxna. Hur väl det lyckas vet jag inte. Tunnelbanan slutar gå klockan ett, men lugn, i S:t Petersburg kan man åka svarttaxi med 90-talshits dunkande i högtalarna. Indiekidsen hänger i parken För den som är någorlunda bekant med S:t Petersburg är kanske tsarens vinterpalats ett måste och något av det första man ska se när man åker hit. Palatset är inte helt tokigt, speciellt inte på natten när det är vackert upplyst och man dessutom kan passa på att ta del av de nattliga broöppningarna. Men för att ta del av det jag är intresserad av, nämligen ungdomskulturen, får man leta på lite andra håll än den kända gatan Nevskij Prospekt. Följaktligen lusläser jag klubbguiderna på internet, tar del av stadens fantasirika barer, shoppar billiga skor och tjuvtittar naturligtvis på indiekidsen som står och hänger i parken. En nattlig promenad när jag sysselsatte mig med det ovannämnda - tjuvtitta på indiekidsen som hänger i parken - fångade något helt annat min uppmärksamhet. I parken hade lampor i olika färger tänts och framför mig såg jag hur det skulle se ut på vintern. Jag förstod med ens att jag knappt kan bärga mig inför att snön kommer till min favoritplats på jorden. För inte ens stundande snö och kyla kan bräcka den här fantastiska staden FredAktion #1 2009

FredAktion #1 2009

25


Det har jag lärt

Det finns två sätt a

VolontäreR rapporterar

att göra något för

Panorama från taket på Willy’s, favoritkaféet i Ooty där man kan sitta och rita, läsa, spela schack, rätta matteprov eller låna en bok från kaféets egna Det kommer jag bibliotek.

Kaoset, människo

inte direkt överfull

Ögonblick från Indien

på en buss i Indie

Tips till blivand

Läs projektbeskriv

modersmål andra

Namn: Gustav Grahn Calminder Ålder: 24 Åkte till: VOLONTÄR MED IKU TILL Ooty, Tamil Nadu i södRA Indien. Staden ligger 2200 meter över havet och har minst 100.000 Invånare på pappret Projektet: Ooty Children’s Home, ett barnhem. ”Upplevelser finns det gott om här som överallt, men i en annan kultur blir det tuffare. Mycket är upp och ner, både i samhället, kulturen och i humöret. Allt blir mycket mer, alla känslor blir starkare, glädje, sorg, frustration och nyfikenhet. Jag får perspektiv på tillvaron och egentligen är nog Sverige ganska udda. Jag har fått en stor dos frustration, problem och konflikter, men samtidigt går listan på positiva saker att göras minst lika lång. Nu letar jag efter nya projekt för att åka iväg igen.”

26

FredAktion #1 2009

Kerala, delstat i södra Indien. Jag gick ifrån turiststranden och stötte på några fiskare. De ville att jag skulle hjälpa dem att bära båtarna, sen skulle de göra en rundtur med mig i båten for ett högt överpris. De var rätt otrevliga, för att vara ärlig. Jag följde inte med. Men bilden blev bra.

FredAktion #1 2009

Barnens sovrum på Ooty Children’s Home. Flickan, Princy, och hennes bror Charles (t.h) bor inte på barnhemmet men kommer på kvällarna för att läsa läxor. Princy ar hörselskadad och hör nästan ingenting. Charles och Princy är nastan helt omöjliga att få att jobba och koncentrera sig. Båda behöver punktmarkering för att få något gjort, men de är alltid glada charmtroll.

27


Hej! Jag heter Ruth Nortey, jag är från Ghana och bor just nu i Stockholm där jag jobbar som volontär på IKU:s kontor. As I’m about to finish my time as a volunteer, I must confess that it’s been fun although trials have come in my way at times. It feels like yesterday I arrived at the Arlanda airport. On the way to gate five I couldn’t help but look out of the window staring and admiring everything around me. Now it has become like home for me. The office where I work is really nice, the people I work with as well, and my work is really cool. Amongst other things, my task has been to be a contact person for the volunteers coming to Sweden and also for the Swedish volunteers interested in going to Africa. I have told them about culture and some of the things they should consider, since African countries have many things in common. I get calls from Swedish volunteers wanting to know more about Africa and for me to solve their small problems has been really cool, I feel very proud of myself. I really enjoy doing this because I get the chance to know my country better, and other African countries. Interviewing the interested volunteers has exposed me to many different people, how they think and what they know. Doing this has definitely broadened my horizon, I know what voluntary work really means and how others want to give up a lot just to volunteer. I have also had a chance to talk to two school classes about volunteering and Ghana and they were asking me all these questions… I felt so important and was happy to be able to also contribute to their understanding. I especially like the times when I took material to schools because I always got lost but eventually found my way to the place. So I have really been exposed to Stockholm very well. In my free time I have been playing football with the BaraBajare FF on Tuesdays. Sometimes I go to meet friends, to parties, for lovely walks in

28

the evenings, or I go to town to window-shop. On Sundays I go the English-speaking church, where I meet lot of Africans, especially Ghanaians, just to speak my mother tongue and meet new people. Mondays I go to church to sing. I have enjoyed my train rides – one tip is when you are sad just go train riding and try to be the announcer of the train: “nästa Slussen” or “tänk på avståndet mellan vagn och plattform” or just sit in a public place and you will be happy. Coming to Sweden has really given me the opportunity to make new good friends and also learn many things about the Swedish culture. Especially, saying “bra” and “tack” is a simple but important way to communicate. I have also been contributing with my own opinions that have proven to be valuable: I haven’t lost anything but gained a lot of experiences, friends and knowledge! I hope other people will be volunteers and will enjoy their time like I have, and remember, being a volunteer can be tough sometimes but it is only you that can make yourself happy For more reading about my experiences, go to: iku.nu/rutanisverigereflections

VOLONTÄRA I VÄRLDEN Med IKU kan du åka iväg som volontär. IKU tror på volontärutbyten som ett praktiskt sätt att arbeta för en värld i fred.

VOLONTÄREN: Ruth Odofoley Nortey, 28

Varför ska jag åka som volontär? Du lär dig en massa nyttiga saker samtidigt som du bidrar med något konkret. Du lär dig ett annat språk, skaffar nya vänner och får en upplevelse för livet. Genom att lära känna nya människor och andra kulturer skaffar du dig ökad förståelse för hur andra har det, hur världen hänger ihop och vad du kan göra för att förändra. Att volontära är en nyttig erfarenhet för framtiden.

A day as a volunteer: I wake up around 7:25 am, eat breakfast

Vart kan jag åka?

and run to the bus. As soon as I reach the

IKU har samarbetspartners i Afrika, Asien, Europa

office I put my beautiful computer on and

och Latinamerika. Colombia, Ghana, Indien, Costa

start to tackle my day’s tasks. After lunch

Rica, Nigeria, Mexiko, Honduras, Mocambique,

I relax for a while and continue with what I

Kenya och Nepal är några exempel. Vill du åka till

have to do for the day. At 16:30, I close for

Europa? Läs om EVS på sidan 7 och www.iku.nu.

the day. Depending on the agenda I have for the day, I have so many interesting TV

Vad gör jag som volontär?

series that I have been keeping track of…

Som volontär placeras du på ett socialt

Mondays I go to my church to sing with the

eller ekologiskt projekt. Det är vanligt

choir and meet some friends and laugh.

att jobba till exempel på barnhem, med

What I will miss in Sweden: I will miss the

gatubarn, på skolor, sjukhus och bibliotek,

Swedish weather; the snow the Swedish

med hiv/aids-frågor, miljöprojekt, kultur, på

dogs with their winter jackets and also my

människorättsorganisationer och så vidare.

friends and the trains.

Vem kan bli volontär? Best Swedish food: Mannagrynsgröt,

Vi kräver inga särskilda förkunskaper, det

brunsås, potatismos med sås,

viktigaste är motivation, engagemang och mognad.

jordgubbskräm.

De flesta av våra utbyten vänder sig till dig under

Greatest challenge: To use the

30 år, men våra korttidsutbyten har ingen övre

computer for a longer period of the day, as

åldersgräns.

previously I only used the computer when I went to internet cafés. Opening files,

När kan jag åka?

sending attachments oe opening a word

IKU:s volontärutbyten är mellan 2 veckor och 12

document was difficult for me, but now it’s

månader långa. Helårsutbytet påbörjas i slutet av

a different story.

sommaren och halvårsutbytet statar i början av

Tips for future volunteers:

året. Korttidsutbyten har löpande startdatum året

Learn to read the signs and directions when

runt och du kan alltså åka när du vill.

going to places. When sad or lonely go for a train ride, sit in parks and watch the dogs

Jag vill åka!

that come there out of their free will to play,

Kul – glid in på www.iku.nu och läs mer om hur

and see the Swedish dads pushing their

du anmäler dig. Ring 08-615 0558 eller skriv till

babies or coming to play with their children.

info@iku.nu.

FredAktion #1 2009

FredAktion #1 2009

I volontärens väska Sandra Fischer, 21, volontär i La Ceiba, Honduras Hade du något speciellt med dig i väskan hit? – Lakrits, det blev succé! Var du rädd eller orolig för något när du åkte? – Att machokulturen skulle göra mig galen, vilket var korrekt. Det trodde jag aldrig: – Att jag skulle få ett nytt hem. Vad tar du med dig hem? – Att allt är möjligt och att jag ska åka tillbaka. Martin Hellström, 26, volontär i Nyansiongo, Kenya Hade du något speciellt med dig i väskan hit? – En schweizisk armékniv. Hur användbar som helst. Vad skulle du ha velat ta med dig? – Vardagliga bilder på Sverige, mina vänner och min familj. Det trodde jag aldrig: – Att jag utan att få panik kan vakna och hitta en hel familj med kackerlackor i min säng. Vad tar du med dig hem? – Att inget hinder eller problem är oöverstigligt. Och minnen, vänner och kunskaper att bära med mig resten av livet. Jamilla Lindh, 25, volontär i Kampala, Uganda Hade du något speciellt med dig i väskan hit? – Ett halsband i form av en ripa som jag brukar ta på mig när jag flyger. Vilken farhåga eller rädsla hade du innan du åkte? – Att jag inte skulle trivas i projektet eller familjen. Vad skulle du velat ha med dig? – Fler presenter från Sverige, och fler volontärer! Det trodde jag aldrig: – Att jag skulle förlänga volontärjobbet och vistelsen i Uganda. Vad tar du med dig hem? – Att man alltid klarar sig på egen hand. Agnes Larsson, 18, volontär i Bangalore, Indien Vad hade du med dig i väskan dit? – Massor… Onödigast var ett par svarta

satinskor med stilettklack och rosetter. Bäst var ett litet fotoalbum med bilder av hundar, hus och familjemedlemmar. Tanter på bussar över hela Indien har spanat in min familj och förundrats över snölandskap. Vad skulle du ha velat ta med dig? – En blågul t-shirt med en älg på magen. Alltså fler typiska Sverige-supporterprylar att ge som present till folk jag vill ska minnas mig. Det trodde jag aldrig: –Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att hjälpa andra, men så lätt att försöka. Eller att jag skulle duscha under kokosnötsträd och sammetssvart natthimmel till små insekters musik. Vad tar du med dig hem? – Två svarta burkas, under vilka jag och min moder ska avläsa attityder och utföra samhällsvetenskapliga experiment. Simon Palmqvist, 23, volontär i TUMBACO, Ecuador Hade du med dig något speciellt i väskan hit? – Fiskeutrustning, kort på familjen, vänner och Sverige. Och en del musik. Vad skulle du ha velat ha med dig? – Ännu ett till bankkort. Jag hade med mig två. Det trodde jag aldrig: – Att det finns alldeles för många resor att göra här. Vad tar du med dig hem? – Sjukt många underbara och mindre underbara minnen. Erfarenheter. Och förmodligen redan en flygbiljett tillbaka till Ecuador. Safira Blom, 23, volontär i SAN JOSÉ, Costa Rica Vad hade du med dig i väskan hit? – Alldeles för mycket strandiga sommarkläder. Bar du med dig någon i efterhand konstig förväntning? – Att jag skulle ha en klarare bild av vad jag ville göra efter ett år, men med knappt två månader kvar är jag mer förvirrad än någonsin! Vad skulle du ha velat ha med dig? – Filmjölk är en av de saker jag saknat mest här... när jag är som mest trött på ris och bönor. Vad tar du med dig hem? – Bättre kunskaper i spanska och såklart massor av minnen, bra och dåliga.

29


Vykort från norr Namn: Alina Montis Lukaszewicz Ålder: 19 Åkte till: Från Honduras till Älvsbyn, 47km söder om Boden Projektet: Älvsby Folkhögskola Under de månader jag varit här i Sverige har jag fått uppleva mycket. Jag har lärt mig ett nytt språk, träffat nya vänner från olika länder som jag delat många fina stunder med. Jag har anpassat mig till det extrema vädret i norra Sverige: från minus 35 på vintern till plus 30 nu i dagarna. Jag har också upplevt långa mörka dagar på vintern och långa

soliga dagar när det inte finns någon natt alls. Det har varit jättecoolt. Det var också en trevlig erfarenhet att hjälpa till och undervisa spanska i skolan. En stor utmaning har varit att bo borta från mina föräldrar, att behöva fatta mina egna beslut och välja mellan rätt och fel. Att bara komma hit till denna del av världen

så långt hemifrån och anpassa mig till annorlunda förhållanden, har gjort att jag har mognat och blivit självständig. Jag tror att denna tid, varje bit av den, har varit en stor erfarenhet och jag har lärt mig så mycket. Det har varit värt det, allt. Hälsningar Alina

En dag som volontär: Jag jobbar som spansklärare

och skaffa vänner. I början var det lite svårt med

första gången jag såg norrsken, jag kommer aldrig

några timmar per dag med elever som läser spanska

språket, plus att svenskarna här verkar blyga och

glömma det.

på gymnasiet. Jag läser också svenska för invandrare

håller sig till sig själva när de träffa nya människor.

på folkhögskolan. Efter lunch hjälper jag till i

Jag är lite blyg själv så det var lite svårt i början. Men

Tips till blivande volontärer: Ta en dag i taget,

gymnastik och tränar småflickor, ofta kan jag träna

sedan blev det lättare och trevligt.

försök lära dig språket och allt du kan om kultur och traditioner. Var inte rädd för att dela din egen kultur

själv också. Måndagar bakar jag och eleverna som bor på internatet till fikan på kvällen. Största utmaningen: Att lära känna människor

Bästa stunden: Det finns många…några exempel:

med andra. Var inte rädd att lära och försöka nya

vintern, för att jag åkte slalom hela tiden och det

saker, var beredd på ändringar, var villig att hjälpa, ta

var en ny upplevelse att vara i 35 minusgrader. Och

chansen och njut av varje stund!

Resebrevet: Anna i Ghana Namn: Anna Ohlin Ålder: 19 Åkte till: Accra, Ghana. Huvudstad och landets största stad med drygt två miljoner invånare Projektet: Ascot Nursery OCH GHANA CEREBRAL PALSY FOUNDATION Efter drygt fyra månader i Ghanas huvudstad Accra känner jag mig relativt hemma i den ghananska kulturen - ändå slutar jag aldrig att förvånas. Jag tror det är bra att tillbringa en längre tid i ett land för att verkligen förstå skillnaderna när det nya och spännande byts ut mot vardagsliv. Jag har jobbat på två olika projekt vilket har gett mig en stor insyn i skillnaderna även inom landets befolkning. Jag började jobba på en skola för barn mellan ett och fem år. Där finns mycket resurser och barnen undervisas med hjälp av västerländsk pedagogik. Eftersom skolan tar ut en relativt hög månadsavgift och lärosättet inte är traditionellt ghananskt är de flesta barnens föräldrar välbärgade och högutbildade. Efter en månad började jag jobba med ett annat projekt och är nu bara på skolan en dag i veckan och håller dramalektioner. På befallning tar jag upp min kamera. Två flickor fyller tre år. Utanför skolan har ett bord dukats upp. På den rosa duken finns

bilder från Disneys prinsessor. Flickornas mammor har skickat med saft, kakor, godis och kex som alla barnen får dela på. De knappt 20 barnen och fem lärare ställer sig bakom bordet och sjunger födelsedagssången. ’Happy birthday to you. May God bless you now’. Klick. På det andra projektet jobbar vi med barn med Cerebral pares. Situationen för barn med en CP-skada är ofta mycket svår i Ghana. Projektets mål är att upplysa Ghanas befolkning om CP-skador och ge råd och ekonomiskt hjälp åt enskilda familjer, ofta ensamstående mammor, som har barn med CP-skada . Vi planerar även att öppna en samlingsplats där familjerna kan mötas, föräldrarna kan få avlastning och barnen rätt behandling. Vårt största problem är den rätt vanliga uppfattningen om handikappade i Ghana. I brist på kunskap ses ett handikapp som ett straff från gudarna mot familjen. Det händer att föräldrarna inte vill förknippas

”Snap me, snap me!” Värdfamiljens hembiträde Jennifer och mina värdsystrar Kezia och Phillippa.

30

FredAktion #1 2009

FredAktion #1 2009

med ett sjukt barn och låter därför inte barnet lämna huset. I en del fall förskjuts mamman från familjen. På befallning tar jag upp min kamera. En trettonårig pojke på ett golv. Hans storebror hörde vårt program om handikappade på radio och bad oss komma hem till honom och träffa hans bror med Cerebral pares. Golvet är klätt med en plastmatta och längs väggarna står två bruna soffor. Det enda pojken kan göra är att ligga på golvet eller sitta lutad mot soffan med storebrors hjälp. Rummet är litet och mörkt. Jag måste använda blixt för att bilden ska bli skarp. Klick. Jag tycker att båda projekten långsamt går framåt. Barnen blir mer och mer kreativa under dramalektionerna och fler och fler människor får veta att det finns något som kallas Cerebral pares. Ibland känner jag dock att det viktigaste jag kan bidra med är att bara vara närvarande och visa att jag, en vit – obroni – också bara är människa

Chiboy på Acot Nursery som lånar mina solglasögon, blir bara alltid så glad av att se den här bilden.

31


MEDLEMMAR rapporterar

När Ulrika Stenberg och Sandra Lindblom sommaren 2007 åkte hem från sitt volontärarbete i Guatemala kände de sig inte riktigt klara. Efter alla erfarenheter och upplevelser som volontärer hade de många idéer och funderingar. – Vi kände att vi ville göra något konkret, berättar Ulrika Stenberg. Det finns mycket våld i Guatemala och ämnet mänskliga rättigheter skulle kunna få folk att öppna ögonen för vad som händer i landet. Hemma i Sverige började Sandra och Ulrika planera projektet Dilo con dibujos, vilket på spanska betyder ”Säg det med bilder”. Tanken var att uppmärksamma och informera barn i åldrarna 9-14 år i Guatemala om mänskliga rättigheter. Första steget var att starta IKU Latinamerika och värva fler medlemmar till lokalföreningen. Till slut var de sex stycken som ville genomföra projektet. Projektgruppen bodde utspridd över hela Sverige vilket inte var något problem, de höll möten på internet istället och träffades även under IKU:s läger.

Säg det med bilder

material tillsammans med PDH på ett torg i staden Auxela. Utmaningar behövs Ulrika upplevde att de flesta reaktionerna från människorna de träffade var positiva. Barnen i skolorna var ofta blyga i början men öppnade upp sig efter ett tag, och människorna upplevde hon som varma och tillmötesgående. Ändå dök hinder upp längs vägen, som att gruppen kunde få fel information om olika saker eller att folk inte kom till bestämda möten. Men, upptäckte de, att personer inte dyker upp som avtalat eller att tider inte följs till punkt och pricka behöver inte alls vara ett tecken på ointresse, det är kanske snarare en kulturskillnad. – Jag insåg att det såklart inte finns någon kultur som är rätt eller fel, men också att det här med kultur är oerhört komplext, att det är lätt att en sån erfarenhet leder till att man ser kulturer som tydligt skilda och olika enheter, när det egentligen är tvärtom. Samtidigt är mänskliga rättigheter ett begrepp från västvärlden, och att försöka tillämpa det i en kultur rätt olik vår egen blev problematiskt – något jag lärt mig mycket av, säger Ulrika. När allt inte går som planerat ställs också gruppen inför utmaningar. Då är det särskilt viktigt att försöka skapa en grupp med bra sammanhållning. – Gruppen måste snacka ihop sig innan, så att alla diskuterar syfte och syn på projektet. Om man stöter på problem måste man kunna prata med varandra. Men det är minst lika viktigt att faktiskt ha kul och att känna att man brinner för det man gör, säger Ulrika.

Rättigheter och aerobics Sandra och Ulrika tog kontakt med den statliga myndigheten för mänskliga rättigheter i Guatemala, Procuradoría Auxiliar de Derechos Humanos (PDH). Väl på plats i Guatemala åkte IKU Latinamerika runt på olika skolor i landets näst största stad Quetzaltenango tillsammans med representanter från PDH och berättade för skolklasser om FN:s mänskliga rättigheter. Sedan lät de alla barn rita och måla sina tankar och funderingar kring mänskliga rättigheter och sina egna rättigheter. Ibland ville eleverna göra något ännu mer praktiskt, som när gruppen blev tillfrågad av en skolklass om de inte kunde hålla i en aerobicslektion, något lite exotiskt för barnen. Ulrika och de andra gruppmedlemmarna fick helt enkelt improvisera fram ett aerobicspass på plats och uppträda för barnen vilket väckte stor glädje i klassrummet. – Ibland bad barnen oss att leka eller spela fotboll med dem på rasten och då gjorde vi det. Ibland följde vi med lärarna och drack kaffe, säger Ulrika. Barnens teckningar sammanställdes till en utställning. Gruppen åkte sedan tillbaka till skolorna och visade upp utställningen för barnen som bidragit och deras familjer. Utställningen drog många besökare och mycket uppmärksamhet redan på premiärkvällen, när flera i gruppen intervjuades av lokal tv och tidning. Som avslutning ordnades en stor utställning av allt

Nästa: Sverige Efter nära tre månader i Guatemala återvände gruppen hem till Sverige men projektet tog inte slut för det. Utställningen med barnens teckningar visades upp i Uppsala, Malmö och Stockholm. Det finns gott om nya idéer och drömmar om hur IKU Latinamerika ska fortsätta. I höst besöker de mellanstadie- och gymnasieskolor i Sverige, för att fortsätta diskutera och lyfta ungas perspektiv kring mänskliga rättigheter. De lägre åldrarna kommer också att få göra teckningar som samlas ihop till en ny utställning. Föreningen ordnar också en uppsatstävling på ämnet för elever på svenska högstadier och gymnasier. En annan förhoppning är att trycka en bok om ”Dilo con dibujos” för försäljning så att vinsten kan gå till de skolor som bidragit. IKU Latinamerika rullar på, helt enkelt

Sandra, Ulrika och Hanna smått nervösa inför intervjuer på spanska med tv-team från Tv-Dx och Kanal 18.

Barnen som medverkade i utställningen kom för att se sina bidrag tillsammans med nyfikna föräldrar och syskon.

I december 2007 skapades lokalföreningen IKU Latinamerika. Ett halvår senare fanns gruppen på plats i Guatemala där de genomförde ett projekt för att informera barn om mänskliga rättigheter. Satsningen slutade i en utställning som följde med ända hem till Sverige. Text: Mette Mjöberg Tegnander Bild: Elin Nordenskjöld Ollén

32

FredAktion #1 2009

FredAktion #1 2009

33


Ett möte IKU-medlemmen David Carr, 19, åkte på kurs i BosnienHercegovina och fann att allt inte är som man tänker sig. Text och bild: David Carr

Jag åkte ner till Balkan och till Livno i västra Bosnien-Hercegovina som representant för IKU på en veckokurs om hur man som ungdom kan starta egna projekt och samarbeten inom Europa. Jag åkte till ett Balkan som för mig var väldigt fördomsladdat. Jag hade förutfattade meningar om precis allt vad gällde landet Bosnien. Jag trodde att alla män skulle bära skinnjackor och blåa jeans, och att alla kvinnor skulle ha på sig rosa träningsoveraller varenda dag. Vägar och trafikregler trodde jag knappt skulle finnas alls. Istället skulle folk köra runt på sönderslagna vägar där kaos regerade. Telefoner skulle funka till viss del, tänkte jag, men Internet fanns inte ens på kartan för mig. Min uppfattning var en som byggdes på att aldrig ha hört någonting positivt om landet eller regionen, det jag hört och sett handlade bara om krig, fattigdom, kyla, förtryck, prostitution och en känsla av tungt och grått. Redan när jag passerade riksgränsen in till Bosnien krossades mina fördomar om vägar och trafikregler. Vägarna var intakta och människor körde till synes helt normalt. Visst fanns de några som hade på sig träningsoveraller, men det var inte tillräckligt för att bekräfta mina fördomar. När jag satt på bussen och skrev sms hem till Sverige så insåg jag att mobilnätet faktiskt fungerar. Jag satte upp ett mål. Jag ville träffa en jämnårig kille ifrån Balkan och intervjua honom om hans levnadsförhållanden i ett försök att krossa mina fördomar. Och det var tur att jag då träffade nittonårige Vule Vladic från Montenegro, som också var med på kursen. Han var lång och smal precis som jag och pratade med en brytning skrämmande lik den som karaktären Borat har. Vi satte oss ner i en rökfylld restaurang. Vi började prata om Internet, och jag undrade om han har ständig tillgång till det eller om han måste gå till Internet caféer. Han berättade att han var facebook-beroende och att han surfar hemifrån.

Vule (t.v) mötte David (t.h). Båda två är facebook-beroende.

Vule spelar krigsspel online varje dag, något som han älskar. Han hade till och med spelat det tidskrävande spelet World of Warcraft som är väldigt populärt i Sverige. Jag frågade sedan om hur en vanlig dag ser ut för honom. Vule berättade att han bor hemma hos sin familj och pluggar juridik på universitet i huvudstaden Podgorica. Varje eftermiddag tränar han karate där han har ett brunt bälte vilket han var väldigt nöjd över, och han gillar att käka Burek. Jag som hade tänkt mig att alla som är från Balkan vill fly därifrån blev förvånad när Vule inte hade några planer på att lämna Montenegro och sa att han kanske ville bli åklagare i framtiden. Han var stolt över vilka goda viner landet odlade och hade med sig några flaskor som han bjöd på. Vule hamnade i en het diskussion med två kosovoalbanska kvinnor om Kosovo och självständighet, något han ofta pratade om. Jag började inse att Balkan eller det gamla Jugoslavien såklart inte är ett land, jag märkte på några dagar till exempel stora skillnader mellan Kroatien och Bosnien, men man klumpar gärna ihop och drar lätt hela regionen över en kam. För mig behövdes denna resa och detta möte. Det var otroligt givande och gav mig en ny färsk blick på hur livet på balkan och i Montenegro faktiskt kan vara. Visserligen pluggar inte alla juridik, men det gör inte alla i Sverige heller. Och vädret? Det var faktiskt mycket gråare i Sverige

Åk på kurs! Som medlem i IKU kan du också få chansen att åka på en spännande kurs! Genom IKU:s stora nätverk får föreningen ofta inbjudningar till olika sorters kurser och seminarier både i Sverige och utomlands. Det kan handla om internationellt samarbete, projektledning, språk, metoder, gruppdynamik och ledarskap, interkulturellt lärande, ungdomsengagemang och mycket mer. IKU:s nyhetsbrev är det bästa sättet att hålla koll på aktuella kurser, det får alla medlemmar till sin mailadress.

PÅ GÅNG LOKALT IKU:s lokalföreningar driver egna projekt, utbyten, samarbeten och aktiviteter. Hör av dig till en lokalförening om du är nyfiken eller vill engagera dig. IKU Malmö

malmo@iku.nu

Håller årsmöte i augusti och kickar igång nya projekt i höst. Alla nya krafter välkomna. IKU Stockholm

stockholm@iku.nu

Jobbar i sommar med en fotoutställning om hur

IKU vet av erfarenhet att unga vill engagera sig i frågor som känns roliga och viktiga. Men många skräms bort av att det verkar svårt och komplicerat. Nu kommer boken som ska göra det lätt och visa att föreningslivet är en arena för alla som vill engagera sig för att förändra. Text: Hanna Carr IKU har länge arbetat för att göra det lätt för nya och gamla medlemmar att engagera sig och hitta en plats inom organisationen. Under de senaste åren har många nya lokalföreningar startats upp och börjat driva egna projekt. En erfarenhet IKU har lärt sig mycket av och nu vill sprida kunskap om till fler ungdomar. Projektet Ungagemang i fokus initierades för två år sedan just för att satsa på att förenkla för unga att engagera sig i föreningslivet och har resulterat i den metodbok som IKU just nu färdigställer. Det florerar en del missuppfattningar kring föreningar och projekt, som kan leda till tron att det handlar om något svårt och komplicerat. Det kan ha att göra med saker som språk, mötesformer, vanor och förväntningar på hur ”man brukar göra”. Den här boken vill visa att det inte alls är svårt, att man inte behöver vara färdig expert för att driva en förening. Det är människorna som gör föreningen och formar den som de vill. Boken är tänkt både som en översikt och en praktisk handledning till att komma samman i en förening för att jobba med frågor man brinner för. Olika kapitel går till exempel igenom vad en förening är och hur det går till att starta en, teknik för sjysta möten, hur man utvecklar en projektidé till verklighet och söker pengar för att genomföra den. Eftersom

en förening handlar om att jobba tillsammans i grupp tar boken också upp just gruppdynamik och ger råd för att kunna engagera sig tillsammans med andra på bästa sätt. Genom exempel, tips och övningar blir boken levande för läsaren, som ska kunna använda den i sin egen grupp, sin förening och sitt sammanhang. IKU vill tacka alla lokalföreningar och andra personer och organisationer som hjälpt till att ta fram boken genom att dela med sig av sina erfarenheter. Boken trycks under sensommaren och kommer därefter att finnas tillgänglig för beställning. Håll utkik på IKU:s hemsida

det är att växa upp i olika delar av Stockholm. IKU Latinamerika

latinamerika@iku.nu

Planerar fortsättningen på projektet om barn och

Starta en egen lokalförening

ungas rättigheter, blir ett antal skolbesök i höst. IKU Lund

lund@iku.nu

Arrangerar i juli en festival i La Paz, Bolivia, på temat integration och mänskliga rättigheter. IKU Skövde-Falköping

skovde@iku.nu

Samlar datorer till ett IT-projekt med unga i KongoBrazzaville, vill använda internet för att skapa kontakt mellan ungdomar runtom i världen. IKU Uppsala

uppsala@iku.nu

En ny projektgrupp planerar ett informationsutbyte med Madagaskar på temat jämställdhet. IKU Fria Rötter-Örebro

orebro@iku.nu

Ny grupp som ordnat lokala kulturella evenemang med internationellt tema. Vill ha mer folk. Kolla in www.iku.nu/lokalforeningar för hela listan.

34

IKU släpper metodbok för ungt föreningsengagemang

FredAktion #1 2009

Finns ingen lokalförening nära dig? Starta en ny! Alla medlemmar i IKU har möjlighet att starta en lokalförening, Du behöver inga förkunskaper, det räcker med din vilja och engagemang. Med lust, nyfikenhet och ett frö till en idé kan man komma långt. Inom IKU:s lokalföreningar finns mycket att göra – du kan förändra världen där du är. Lokalföreningarna driver egna projekt eller aktiviteter som alla på sitt sätt är fredsarbete. Lokalföreningen har egna stadgar, väljer en egen styrelse och bestämmer själva om sin verksamhet. De får också ett mindre föreningsbidrag en gång om året. För att bilda en lokalförening krävs minst 3 personer, IKU kan hjälpa dig att komma i kontakt med andra intresserade. Kolla www.iku.nu för en lista på lokalföreningar. Hör av dig till info@iku.nu eller direkt till IKU:s nationella koordinator Hanna på hanna.carr@iku.nu så hjälper vi dig vidare.

FredAktion #1 2009

35


Jobba med Tack till: IKU Östfokus Fredaktion Vill du vara med och skapa nästa grymma nummer av medlemstidningen Fredaktion? IKU letar nu efter personer som vill vara med i redaktionsgruppen. Det finns många sätt att engagera dig i tidningsarbetet. Gillar du att skriva, fota, redigera, pyssla med färg och form eller mer att hålla i trådarna och komma med idéer? Vi vill dra igång efter sommaren med en första träff. Det spelar ingen roll var i landet du bor. Hör av dig till Hanna på IKU:s kansli: hanna.carr@iku.nu

… som har arbetat fram detta temanummer av FredAktion.

Nätverket Östfokus startade efter diskussioner om var Europa egentligen börjar och slutar. Gruppen började fundera kring de fördomar och föreställningar som finns kring den region som kanske börjar vid Polen eller kanske vid Kaukasus. Östfokus har haft möten och diskussioner, gjort den här tidningen och har en massa fler idéer om framtiden. Vill du också vara med och nyansera bilden av Östeuropa? Välkommen att vara med. Hör av dig till på ostfokus@iku.nu.

ANNONS:

Hej! Vill du också göra skillnad?

Med IKU kan du hitta ditt sätt att bidra till en hållbar värld i fred.

“När jag kom hit hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Men redan första dagen visade det sig vara det bästa valet jag gjort, att åka till Honduras som volontär.” hälsar Sandra

VOLONTÄRA UTOMLANDS

Åk till Asien, Afrika, Latinamerika eller Europa • Jobba på ett socialt eller ekologiskt projekt • Lär känna ett land och en kultur från insidan • Lär dig ett nytt språk • Träffa vänner för livet • Bygg förståelse som skapar fred

ENGAGERA DIG FÖR FRED Gå med i en lokalförening eller starta en ny • Driv ett eget fredsprojekt • Jobba med globala och lokala frågor du brinner för • Skaffa föreningsvana och bli projektledare • Skriv om din hjärtefråga i medlemstidningen • Delta på läger

IKU är verktyget som behöver dig. IKU – Internationellt KulturUtbyte är en ideell fredsorganisation, av och för unga. Med IKU kan du åka utomlands och jobba som volontär, eller engagera dig på hemmaplan i globala och lokala projekt. IKU är verktyget som behöver dig!

RETURADESS: IKU – Internationellt KulturUtbyte Tegelviksgatan 40 116 41 Stockholm

Till dig som vill skapa en bättre värld. Bli gratis medlem och gör skillnad på ditt sätt.

Internationellt KulturUtbyte

– för en hållbar värld i fred! Tegelviksgatan 40 116 41 Stockholm 08-615 05 58 info@iku.nu www.iku.nu

FredAktion 2009  

Årskrönika för PeaceWorks | Ungas fredsarbete

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you