Page 1

JENNY LIND SUPERSTAR 60 OPUS


HENNES GODHET VAR NÄSTAN LIK A OMTALAD SOM HENNES SÅ NG. HANS SLUGA SINNE FÖR PR OCH AFFÄRER VISSTE INGA GRÄNSER. NICHOLAS RINGSKOG FERRADANOLI BERÄTTAR HISTORIEN OM HUR DEN SVENSK A NÄKTERGALEN JENN Y LIND OCH M ANAGERN P.T. BARNUM LYCK ADES LÄGGA A MERIK A FÖR SINA FÖTTER.

Hon var Sveriges första och största internationella operastjärna, och hennes guldkantade karriär korsades av många av 1800-talets mest berömda kulturpersonligheter. Men framförallt fascinerar Jenny Linds person och levnadsöde: hon var flickan som växte upp under fattiga förhållanden men som senare blev hyllad i hela världen, hon var operasångerskan som hatade scenen men hade svårt att ta avsked från den, och hon var den djupt religiösa kvinnan som gav otroliga summor till välgörenhet. Hennes status som västvärldens mest älskade sångerska nådde sin höjdpunkt under den långa turné hon gjorde i Amerika 1850–1852, en omsusad turné som gick till historien som en av de smartaste och mest vinstgivande genom tiderna. Jenny Lind var nyss fyllda 29 år när hon i slutet av 1849 fick ett erbjudande från amerikanen Phineas T. Barnum om att komma till USA för att göra en turné arrangerad av honom. Jenny hade vid det laget, elva år efter sin bejublade operadebut i Webers Friskytten, erövrat både Skandinavien, Tyskland och England. Hon hade gjort succé vart hon än kommit med sina tolkningar av Bellinis Norma och Sömngångerskan, Donizettis Lucia di Lammermoor och Regementets dotter, samt som Alice i Meyerbeers Robert djävulen och donna Anna i Mozarts Don Juan. H.C. Andersen hade blivit hopplöst och olyckligt förälskad i henne, liksom tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad, och Englands drottning Victoria visade gång på gång hur mycket hon uppskattade »den svenska näktergalen«. Hon hade blivit vän med författare som Fredrika Bremer och Erik Gustaf Geijer, träffat musiker som Clara Schumann och Franz Liszt, och såväl Meyerbeer som Verdi hade komponerat operor med henne i åtanke (Ein Feldlager in Schlesien respektive Rövarbandet). Framförallt hade hon lärt känna Felix Mendelssohn och känt en kontakt som hon inte upplevt med någon annan människa – hon blev förälskad, och enligt färska upptäckter blev även han det. Men som den allvarsamma moraliska varelse hon var hade Jenny Lind ingen avsikt att inleda någonting med en gift man; deras kärlek fick förbli outtalad, även om Mendelssohn kanske hade kunnat få höra de ord han allra helst ville, om han hade fullbordat sitt operaprojekt Lorelei som var beställt av Her Majesty’s Theatre i London med Jenny Lind som planerad huvudroll. Men det projektet gick i stöpet, och inte långt därefter dog plötsligt Mendelssohn. Det blev ett oerhört hårt slag för Jenny Lind, och hade i förlängningen en avgörande effekt på hennes framtida karriär. För det var först i sorgearbetet efter Mendelssohn som hennes religiositet på allvar mognade och blev det viktigaste i hennes liv, det märks tydligt i de brev hon skrev under denna tid. Hon fann tröst enbart i sin tro och sin nya självpåtagna uppgift: att använda de pengar hon tjänade till att hjälpa fattiga. Det var här P.T. Barnums erbjudande kom in i bilden. För fastän hon hade sagt adjö till operascenen för gott den 10 maj 1949 – på Her Majesty’s i London i ett framförande av Robert djävulen, en kväll där applåderna och inropningarna inte visste några gränser – var hon inte främmande för tanken att ge konserter, om dessa inbringade pengar som hon kunde skänka till välgörenhet. Och pengar, det hade P.T. Barnum. Tio år äldre än Jenny hade han i sann amerikansk anda tagit sig från yrke till yrke, från stad till stad, och blivit alltmer förmögen. Han hade jobbat som expedit, bartender, lanthandlare, tidningsutgivare, museiägare – och cirkusdirektör. Han hade turnerat med tveksamma attraktioner som »slavinnan som levt i över 160 år och ägts av George Washington«, den världsberömda dvärgen Tom Thumb, en »äkta« sjöjungfru, en skäggig dam från Schweiz och elefanten Jumbo som han stulit från Londons Zoo. (Bob Dylan tycks ha inspirerats av denna bisarra parad i låtarna Just like Tom Thumb’s Blues och Desolation Row från skivan Highway 61 Revisited.) Barnum kallades för »humbugens konung« även av sig

Karikatyr av Phineas Taylor (P.T.) Barnum. Konstnären okänd.

OPUS 61


Myten Jenny Lind gav upphov till otaliga affärsidéer – här syns Lind som klippdocka med scenkläder ur hennes vanligaste roller.

62 OPUS

själv, däremot förnekade han att ett citat som ofta tillskrivits honom, »there’s a sucker born every minute«, kommit från hans läppar. Han förstod mediernas makt och var en av de första som tillämpade principen att all publicitet är bra publicitet. Han såg till att trissa upp uppståndelsen och förväntningarna inför vad det än var han skulle presentera till bristningsgränsen. Den kalabalik och de biljettintäkter som Jenny Lind gett upphov till i England och Tyskland räckte för att Barnum skulle se dollartecken framför ögonen; Han fick idén att ta henne till USA. Han hade varken träffat henne eller hört henne sjunga när han gav henne sitt erbjudande. Men han förstod att Jenny Lind var någon (eller snarare något) som gick att marknadsföra och sälja. Musik av dokumenterat hög kvalitet var ju en sak – men för att nå ut till de stora massorna, som inte visste någonting om bel canto, krävdes något extra. Detta extra var hos Jenny Lind det som man idag skulle kalla för hennes image: hon var dygdig, anspråkslös och ägnade sig åt välgörenhet, hon hyllades inte bara för sitt artisteri utan även för sin fina karaktär. Det här var något som kunde väcka gehör hos de inte sällan puritanska amerikanska nybyggarna. Det var något helt annat än schablonbilden av dekadenta sångare och skådespelare som underhåller eliten i den gamla världen. Barnum var övertygad om att amerikanerna skulle älska Jenny Lind. För Jenny Lind framstod P.T. Barnum som en pålitlig och respektabel man. Han var liksom hon djupt troende, och han var en aktiv förespråkare för nykterhetsrörelsen, något som säkerligen tilltalade Jenny Lind: hon hade nyligen (om än endast tillfälligt) dragits med i nykterhetspredikanten Wieselgrens evangelium för »den inre missionen«, en fråga som väckte oerhört starka känslor i dåtidens Sverige. Dessutom hade Barnum deponerat hela arvodet till en bank i London för att visa att han hade täckning för sina löften. Och det var inte vilka löften som helst. Kontraktet var unikt i sitt storslagna upplägg och hade generösa villkor: Jenny skulle ge 150 konserter inom loppet av ett år (om det var möjligt, annars inom 18 månader). För detta skulle hon få 1 000 dollar per konsert – en summa som idag motsvarar 225 000 kr. Jenny skulle sjunga minst två gånger per vecka och minst fyra nummer per konsert. Alla utgifter för resor, husrum och mat skulle betalas av Barnum, och han skulle även bekosta lönerna för en kammarjungfru, en betjänt och en sekreterare som skulle sköta Jennys ekonomi. Hon skulle få möjlighet att mot en ersättning avbryta kontraktet efter den 75:e konserten, och Barnum gick också med på hennes krav att Giovanni Belletti (som hon sjungit ihop med i många år) skulle bli hennes medsångare och att Julius Benedict från Her Majesty’s skulle bli dirigent och pianist under konserterna. Det var ett erbjudande som hon inte kunde tacka nej till. Det bör kanske tilläggas att Benedicts arvode var 160 dollar per konsert och Bellettis var hälften av detta – ändå anses deras löner vara generösa (35 000 kr respektive 17 500 kr i dagens värde). Det här säger något om vilken förmögenhet Jenny skulle tjäna på dessa konserter; »om tre år kommer jag inte behöva sjunga ett ord mer i mitt liv«, skrev hon i ett brev till sin väninna Amalia Wichmann efter att ha undertecknat kontraktet. Jenny Lind reste till Amerika, liksom alla svenskar på 1800-talet, via England. Den 21 augusti 1850 avreste hon från Liverpool ombord på ångfartyget Atlantic. Efter elva dagar anlände hon till New York, där Barnum efter en lång pr-kampanj regisserat ett praktfullt mottagande: stora blomsterark med texten »Welcome Jenny Lind« hade rests, flaggor hade hissats och 30 000 människor hade samlats i hamnen för att få en glimt av stjärnan. På kvällen spelade en orkester upp en serenad utanför hotellet där Jenny Lind och Barnum åt middag, inför över 20 000 människor, och 300 brandmän höll upp facklor. Allt detta spektakel måste ha kostat Barnum en hel del, men det var väl investerade pengar, eftersom allmänheten nu var övertygad om att århundradets största artist hade kommit och en konsert med henne var en upplevelse som man inte fick missa, hur dyra biljetterna än var. Och Barnum förstod att ta betalt för biljetterna: han auktionerade ut dem istället för att ha fasta priser, vilket gjorde att priserna trissades upp och intäkterna med dem. (Inför Jennys första konsert i Boston vann en lokal sångare budgivningen och köpte en biljett för 625 dollar – vilket motsvarar 140 000 kronor idag.) Debutkonserten, som ägde rum den 11 september 1850 inför en publik på över 7 000 personer, den största som Jenny Lind någonsin mött, blev en braksuccé. Barnum missade inte chansen att


efter konserten gå ut på scenen och meddela publiken att han inte kunde låta bli att berätta att Jenny Lind beslutat att skänka bort hela sin behållning av konserten till välgörande ändamål, och han räknade också upp mottagarna. Det var emot Jenny Linds vilja, men Barnum var mån om att göra »the hype« maximalt stor. Han tog vid andra tillfällen med Jenny till New Yorks alla tidningar och lanserade henne för pressen. Att det skrevs mycket om henne efter det, även utan att Barnum köpt annonsplatser, var knappast märkligt. Kritikerna, med Nathaniel Parker Willis i spetsen, var också förtjusta i hennes framträdande. Segertåget hade inletts. Jenny Linds turné började med de stora städerna på östkusten – New York, Boston, Philadelphia, Baltimore och Washington – innan man företog en lång resa till södern. Järnvägen som truppen reste med ansågs vara Amerikas sämsta, med vagnar som såg ut som stulna kvarlevor från 1700-talet och primitiva sovplatser som bestod av breda hyllor som fälldes ut i sittvagnarna. Barnum måste ha varit lika noga med att inte slösa pengar i onödan som han var med att inkassera maximalt när tillfälle gavs. Vart de än kom väckte Jenny Lind stor uppståndelse, hon blev närmast förföljd av fansen och plågades av detta. Vad hon inte visste var att Barnum hela tiden läckte information till pressen om var Jenny skulle befinna sig, för att på så sätt piska upp en närapå hysterisk »Lindomania«. Han var lika skicklig i detta som en föregångare hade varit: Gaetano Belloni, mannen som var personlig agent åt Fransz Liszt på 1840-talet och i hög grad ansvarig för den turnerande pianistens enorma framgångar och rykte som geni och casanova. Men Barnum hade större resurser till sitt förfogande. Han ägde varken Bellonis blygsamhet eller diskretion, och han lyckades göra sin stjärna till en angelägenhet inte bara för musikälskare utan även för gemene man. Att hon verkligen blev en sensation märktes genom att porträtt av henne och sånghäften som bar hennes namn sålde som smör, och en mängd artiklar – allt från hattar, klänningar och maträtter till möbler, hela orter, lokomotiv, båtar och hästkärror (och mycket mer därtill) – blev uppkallade efter henne. Lindvurmen hade varit stark även i England och Tyskland, men den hade aldrig varit i närheten av den här nivån. I början av 1851 tog turnén en avstickare till Kuba, då fortfarande en slavstat. Här uteblev succén, kanske för att

Folkets jubel! Drottning Jenny under en fiktiv kröningsceremoni.

OPUS 63


Femtio kronor. Mer än så behöver man inte betala för ett porträtt av den forna superstjärnan.

64 OPUS

Havanna var en stad som hade en så tydlig prägel av spansk kultur. Jenny Linds framgångar hade haft ett intimt samband med den idealbild av nordeuropeisk protestantisk 1800-talskvinna – ren, mild och präktig – som inte existerade på samma sätt här, och hon hade därför plötsligt oddsen emot sig. Det hände att publiken visslade när hon uppträdde, och av de planerade tolv konserterna genom fördes endast fyra. Ändå trivdes Jenny Lind ganska bra på Kuba – klimatet var underbart, och att inte vara en ständigt jagad stjärna var naturligtvis behagligt. Dessutom råkade hon av en fantastisk slump stöta på Fredrika Bremer, som då befann sig på den långa Amerikaresa som flera år senare skulle dokumenteras i boken Hemmen i den nya världen. De två hade varit vänner framförallt under tiden då Jenny var stjärna i Stockholm men ännu inte hade intagit den internationella scenen, och hade vid denna tidpunkt inte haft kontakt på flera år. Det blev ett kärt återseende, och Fredrika skrev efteråt att det hon tyckte var det största, ovanligaste och bästa hos Jenny Lind var att hon under all dyrkan som hon fick och med all den makt som detta innebar ändå lyckades bevara en längtan efter »det heliga och det högsta«. Man får ett mindre sympatiskt intryck av Jenny Lind när hon beskriver kubanerna i ett brev: »sådana halvmänniskor, så lata och dåsiga!« Här anas både rasism (i och för sig knappast ovanligt för tiden) men också det stränga moraliserande fördömandet som skulle bli ett allt starkare drag hos sångerskan med åren. Tidigare under turnén hade truppen färdats med ångfartyg mellan New York och Boston. När man passerade fängelset på Blackwells Island hade fångarna släppts loss för att hurra för Jenny. Hon frågade Barnum vilka dessa musikälskare kunde vara, men när hon fick svaret att de var fångar skyndade hon sig över till andra sidan däcket. Hon kunde inte känna medlidande med de som felat, var Barnums egen slutsats när han drog sig händelsen till minnes. Till hennes försvar kan sägas att hon var en väldigt känslig person, och denna upplysning kom förmodligen som en chock, en grym kontrast till det hon tidigare sett under sin Amerikaresa. Efter Havanna väntade New Orleans och den sedvanliga Jenny Lind-hysterin. För att undvika den intensiva och påträngande uppmärksamheten från folkmassan som väntade vid hamnen fick P.T. Barnum en idé. Han klädde sin egen dotter i dyra kläder och en tät slöja för ansiktet, och när han gick i land med henne vid sin sida trodde alla att det var hon som var Jenny Lind. Jenny själv kunde senare smita i land obemärkt. Efter några konserter i denna mångkulturella stad färdades turnégänget på båt längs Mississippi, med tåg och ibland med häst och vagn. Man besökte Natchez, Memphis, St Louis och Louisville och gav konserter på alla ställen. Standarden var något skiftande från stad till stad – i Madison, Indiana ägde konserten rum i ett stort före detta svinhus, en radikal skillnad från storstädernas glamourösa konserthus. När Julius Benedict fick erbjudandet att bli dirigent vid Her Majesty’s i London och accepterade behövdes plötsligt en ny pianist. Jenny skrev till Otto Goldschmidt, en före detta elev till Mendelssohn som hon träffat flera gånger. Han var nio år yngre än hon och en stor beundrare av henne; han tackade ja direkt och kom till New York i maj 1851. Vid den tiden hade det ständiga resandet, den hysteriska uppmärksamheten och den obefintliga vilotiden mellan uppträdanden tagit ut sin rätt. Jenny ville avsluta sitt samarbete med P.T. Barnum, och så skedde efter den 93:e konserten, som ägde rum i Philadelphia den 9 juni. Hon hade vid det laget tjänat 176 675 dollar, (motsvarande runt 40 miljoner kronor idag) Barnum hade tjänat en halv miljon dollar (cirka 110 miljoner kronor). Om man räknar samman de många välgörenhetskonserter som Jenny Lind gav under turnén med alla privata donationer som hon gjorde blir summan över 50 000 dollar, drygt 11 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde! Även om Jennys drömprojekt, att grunda en skola för mindre bemedlade flickor, aldrig kom till stånd (donationerna gavs till många mottagare istället för en enda fond) var detta något helt unikt som privat välgörenhet från en enskild artist. På det sättet hade Barnums förhoppningar om Jenny Lind verkligen slagit in: hon var den fantastiska sångerskan som dessutom var godheten och givmildheten personifierad. Hennes namn var för evigt inpräntat hos den amerikanska publiken. Trots att de var så olika som personer hade samarbetet mellan Jenny Lind och P.T. Barnum fungerat bra, och de hade skilts åt som vänner. Kanske var hon


för naiv för att inse hur skrupelfria hans arbetsmetoder var, eller hur mycket pengar han tjänade. Det ska dock påpekas att Barnum var en snäll person jämförd med sina hänsynslösa efterföljare – exempelvis Maurice Strakosch, mannen som tjänade grova pengar på att vara manager åt en annan av 1800-talets stora operasångerskor, Adelina Patti. Efter att ha skilts från Barnum fortsatte Jenny att turnera i USA på egen hand med sin sekreterare Max Hjortsberg – för övrigt son till den store svenske skådespelaren Lars Hjortsberg – som manager. Man turnerade i ett halvår i staterna i nordöstra USA och gjorde även en avstickare till Toronto i Kanada. Denna sista del av Jenny Linds Amerikaresa gav, utan Barnums pr-apparat, inte upphov till samma uppståndelse som tidigare. Däremot kom Jenny och Otto Goldschmidt varandra allt närmre. Hon hade efter Mendelssohns död och två brustna förlovningar mer eller mindre gett upp hoppet om att hitta kärleken, men i Goldschmidt fann hon precis vad hon hade letat efter: en ärlig, godhjärtad och harmonisk man som hon kunde dela sitt liv med. Åldersskillnaden var visserligen ett hinder, men samtidigt föredrog Jenny säkert en ung och oerfaren man framför en äldre, med många utomäktenskapliga förbindelser bakom sig – det var bland annat där skon hade klämt med hennes första förlovning. Paret gifte sig i Boston i februari 1852 och höll ihop livet ut. Den 24 maj 1852 gav Jenny Lind sin sista konsert i Amerika, återigen i New York, och återigen inför 7 000 personer. När hon ett par dagar senare reste tillbaka till Europa dök cirka 2 000 personer upp vid hamnen för att vinka av henne. Inte samma folkanstormning som när hon anlänt nästan två år tidigare, men så var inte heller P.T. Barnum med i bilden denna gång. Barnum skulle senare erbjuda henne att komma tillbaka för ännu en turné, något hon avböjde. Hon skulle aldrig mer återvända till USA, och även om hon fortsatte ge konserter då och då i Europa så var musiken någonting som kom i andra hand – att bilda en familj var nu det viktigaste för Jenny Lind. Hon hade uppnått allt hon kunde drömma om som artist. Jenny Linds segertåg genom USA var historiskt. Barnum visade att det gick att marknadsföra kvalitetsmusik till de breda massorna och tjäna stora pengar på det och många skulle följa i hans fotspår. Den moderna konsertindustrin – en värld av stjärnor, managers och stora evenemang – var född. Dessutom hade Europas och Nordamerikas kulturliv förts närmare varandra: tidigare hade ingen av de europeiska stjärnorna vågat sig över till den vilda västern, men efter att ha fått höra om Jenny Linds framgångar var det många som ville göra ett försök. Som författaren Norman Lebrecht skriver: »After Lind, America became part of the musical world.« Med Christina Nilsson, Birgit Nilsson och Nina Stemme i åtanke kan vi dra ytterligare en slutsats av Jenny Linds insats: legenden om den makalösa svenska operasångerskan hade skapats. För några år sedan gav den amerikanska journalisten Chris Anderson ut boken The Long Tail: Why the Future of Business Is Selling Less of More. I den lanserade han sin teori om att dagens populärkulturella klimat är så pluralistiskt och fragmentariskt att tiden då ett fåtal jättar som Elvis Presley, The Beatles eller Madonna stod för den största delen av marknaden är förbi. I stället finns det ett oräkneligt antal små scener. Detsamma gäller sedan länge för den klassiska västerländska konstmusiken. Även om artister idag har lättare än dagens tonsättare att få uppskattning under sin livstid, har vokalister som instrumentalister mycket svårare att sticka ut i dagens mångfald om man jämför med för ett sekel sedan. Frågan är om någon sångerska älskats så intensivt av en hel värld som Jenny Lind älskades i mitten av 1800-talet.

Den fromma Näktergalen poserar tålmodigt i frasande kjolar. Till vänster ett brev av Jenny Linds penna.

OPUS 65


opus listar

9 Sköna Divor Diva? Begreppet stöts och blöts; kritiker väljer än det ena, än det andra sättet att använda ordet, vilket förstås skapar förvirring. Genom historien har det passerat ett antal fantastiska sopraner som hittat fler vägar att göra sig själva kända på, inte sällan på bekostnad av andra. Omgivningens tvångskrypande, orimliga krav och bristande respekt för kollegor och publik är alla goda markörer för vad vi denna gång menar med diva(-later). Här följer OPUS lista på nio mer eller mindre diviga artister – allt med en lagom portion kärlek från vår sida …

Angela Gheorghiu (f. 1965)

Barbara Bonney (f. 1956) Va? Bonney som ska vara så ödmjuk? Nja, enligt en annan sopran som suttit i samma jury som Barbara Bonney i en internationell sångartävling var hennes gliringar om de unga sångarnas kläder och röstkvalitet av typen som skulle fått Alexis Carrington i Dynastin att rodna. Detta kunde man också höra när hon var Svt:s kommentator till Cardiff Singer of the World. Pärlor som uttalandet om den allmänna bristen på smak i Östeuropa vann väl inte något pris i politisk korrekthet direkt.

66 OPUS

Angela blev hösten 2007 avstängd från Chicagooperan, en vecka före premiär. Hon skulle medverka i en uppsättning av Bohème, men missade sex av tio repetitioner, hade inte tid att prova kostymer, etc. Istället reste Gheorghiu till New York för att vara stöd till maken Roberto Alagna som sjöng Romeo på Metropolitan. Sångarparet Gheorghiu-Alagna har 1998 kollektivt fått kicken från the Met när de skulle medverka i La Traviata. De hade så många synpunkter på kostym, scenografi, regi och repetitionsschemat att ledningen fick nog och sparkade båda från uppsättningen.


Nellie Melba (1861–1931)

Kiri Te Kanawa (f. 1944) Birgit Nilsson (1918–2005) La Nilsson hade i sanningens namn mer humor än divaliteter. Hon får bara vara med på den här listan för sina dräpande kommentarer som – om hon bara varit en sämre sångerska – gett henne en given topplacering som outhärdlig diva. Men nu var hon bättre än de flesta och kunde driva med sig själv, och ännu hellre med andra. Under en pianorepetition med Herbert von Karajan på Wienoperan gick Birgit Nilssons pärlhalsband sönder och flera personer skyndade till för att samla upp pärlorna. Enligt ryktet manade Karajan (som Nilsson förresten inte tvekade att kalla »Herbie«) på de krypande kollegorna att genast se till att plocka upp de dyrbara pärlorna. »De har säkert köpts för hennes enorma Metropolitan-gager«, sade han sarkastiskt, varpå Nilsson omedelbart lär ha svarat: »Nej, det där är bara imitationer som jag köpt för dina låga Wien-gager.« La Nilsson – Herbie: 1 – 0

Dame Kiri Te Kanawa har en policy som säger att man faktiskt inte behöver veta exakt vad man sjunger och att man därför kan strunta i att lära sig språk. För den som har lyssnat på Dame Kiri när hon sjunger på italienska blir detta stundtals smärtsamt uppenbart. Vilka ord hon sjunger kan man bara gissa sig till. För att få detta illustrerat för sig kan man lyssna på hennes tolkning av O, mio babbino caro ur Puccinis Gianni Schicchi. Lyckligt obekymrat sjunger hon raderna där hon hotar sin far med självmord med samma lyriska glädje som de där hon berättar om sin älskares dygder.

En absolut favorit bland divaanekdoter är när Nellie Melba skickade sitt hembiträde till en repetition på The Covent Garden. Hembiträdet fick sedan gå omkring på scenen under repetitionen med klänningen framför sig för att demonstrera hur det skulle se ut när Melba kom. En annan minnesvärd situation på just Covent Garden inträffade under inropningarna efter en föreställning då hon helt sonika knuffade bort tenoren John McCormack, för att därpå buga sig i ensam majestät. Efteråt kom förklaringen: »I det här huset finns det ingen som bugar sig tillsammans med Melba.« Att tala om sig själv i tredje person är för övrigt det säkraste tecknet på att man uppnått divans högsta kast.

Maria Callas (1923–1977) Följande berömda anekdot bekräftar den gängse bilden av det man förväntar sig av en äkta diva: Maria Callas satt i publiken när Renata Tebaldi sjöng huvudrollen i Tosca på La Scala. När Tebaldi gjorde entré och började sjunga lär Callas ha låtsats tappa bort sina handskar, vilket fick flera marskalkar att genast lägga sig på knä för att leta efter dem. Ingen tittade längre på Tebaldi, som fick sjunga för bortvända huvuden; publiken följde naturligtvis Callas med blicken istället.

OPUS 67


opus listar

Kathleen Battle (f. 1948)

Jessye Norman (f. 1945) Som anställd på Royal Albert Hall fick man följande instruktioner när Dame Jessye skulle gästspela: »Tala inte till Dame Jessye om inte hon talar till er först. Se inte Dame Jessye i ögonen, det tycker hon inte om. Säg aldrig »du« till Dame Jessye, hon ska kallas Dame Jessye eller Ms Norman. Gå aldrig förbi Dame Jessyes loge och lyssna aldrig när hon sjunger upp sig.« Vidare har hon försökt stämma en person för att – håll i er, nu blir det komplicerat – ha återberättat en anekdot som skulle ha refererat till Jessye Normans övervikt. Detta menade Jessye Norrman var rasistiskt (!) Det märkliga är också att personen som stämdes hade talat om Ernestine Schumann-Heink, en berömd, vit altsångerska i början av förra seklet, och alltså inte om Jessye Norman. Men Dame Jessye menade att sammanhanget nog ändå visade att anekdoten syftade på henne själv och därför var rasistisk i alla fall. Dame Jessye förlorade naturligtvis målet. Det är dyrt att vara känslig.

Gaetano Majorano »Cafarelli« (1710–1783) Det är oklart om kastraten Cafarelli ska räknas som sopran eller mezzosopran, men hans beteende passar definitivt in på en klassisk soprandiva. Av det jobbigare slaget. På scen var han känd för att sjunga sin egen version av operan, oavsett vad de andra sångarna sysslade med. Han tyckte också om att härma de andra sångarna, detta medan de sjöng! Under föreställningarna vände han sig också ibland till publiken och började prata med dem istället för att lyssna på sina kollegor. Cafarelli hade också så häftigt humör att han flera gånger hamnade i fängelse och han duellerade ofta och gärna under minsta förevändning. Så mycket för teorin att det är testosteronet som orsakar våld.

68 OPUS

Kathleen Battle i limousinen är en klassiker: hon tyckte det drog där bak, men vägrade tala med chauffören direkt, utan ringde sin agent, som ringde limousinbolaget, som i sin tur ringde chauffören och bad honom stänga av ac:n. Battle krävde vidare i sina kontrakt, bland mycket annat, att det inte fick vara för starka glödlampor på hotellrummen. En svensk konsertarrangör bytte vid ett besök personligen ut alla lampor kvällen före hennes ankomst. 1994 fick Battle sparken från the Met, efter åratal av återkommande problem: »Kathleen Battles oprofessionella beteende äventyrar föreställningens kvalitet«. Detta var en vecka före premiären av Regementets dotter, och alla andra kontrakt sades upp samtidigt. Hon hade haft synpunkter på repetitionsschemat, vilket ändrades enligt hennes önskemål, men hon uteblev ändå, eller kom för sent eller gick tidigt och beordrade de andra sångarna att lämna repetitionen när hon sjöng, eller åtminstone inte titta på henne. Hepp!

OPUS 23 Jenny Lind  

JENNY LIND SUPERSTAR 60 OPUS OPUS 61 Karikatyr av Phineas Taylor (P.T.) Barnum. Konstnären okänd. 62 OPUS Myten Jenny Lind gav upphov till o...