Issuu on Google+

intervju

småländskt toppmöte Den klassiske pianisten Per Tengstrand och pop- och musikalartisten Ola Salo, sångare i The Ark, kan verka som ett omaka par, men i själva verket har de så många gemensamma beröringspunkter att de slagit sina musikaliska påsar ihop ett flertal gånger.

De samarbetade första gången när Per Tengstrand spelade i uruppförandet av Ola Salos verk om Carl von Linné, Linnaeus Rex, som uruppfördes 2007 På Per Tengstrands egen musikfestival i Växjö, där de framträdde tillsammans med Ola Salos låtar och musik av Schubert. Per Tengstrand har just kommit ut med albumet An Arkeology där han bland annat spelar Salos musik. Trots detta finns det mycket de inte vet om varandra. OPUS gav dem chansen att ta reda på det. text martina jarminder

24 OPUS

foto peter westrup


OPUS 25


intervju SALO VS TENGSTR A ND

per tengstrand: När och hur kom den klassiska musiken in i ditt liv? ola salo: Pappa är violinist och fiolbyggare och mamma är pianist. Den klassiska musiken var mina föräldrars favoritmusik. Det var en väldigt »klassisk« klassisk musik… I mina föräldrars musiksmak är allting efter 1800 modernt. Det var väldigt mycket barock och wienklassicism. Bach, framför allt, men även Beethoven, Mozart… Och Vivaldi. pt: Hade du pejl på exakt vad det var du lyssnade på? os: Jag lärde mig ganska tidigt att känna igen de mest kända styckena. Allt efter Beethoven har jag fått upptäcka själv. I de tidiga tonåren blev jag förtjust i senromantisk musik och började även tycka om musik från 1900-talet. Många av mina personliga favoriter, som Pärt, Rautavaara och Prokofjev är sådant som jag hittat fram till själv. Det sättet att lyssna på musik kom för mig tidigt. os: Jag ställer samma fråga till dig. pt: Mina föräldrar hade många klassiska plattor. Det var mest kända inspelningar, som Van Cliburns Tjajkovskij. Han vann Tjajkovskijtävlingen under kalla kriget och det blev en jättegrej av det. Han och månfararna är de enda som fått en parad med konfetti och hela alltet genom New York. En klassisk pianist… os: Undrar vad ska du behöva göra för att få det på Storgatan i Växjö? pt: Det är nog kört, alltså… [Skratt] os: När började du spela piano? pt: Jag var sex år. os: Suzukimetoden? pt: Nej… Systermetoden! Tre storasystrar som alla spelade piano. os: Spelade någon av dina föräldrar piano? pt: Min mamma spelade lite allt möjligt. Men framför allt var hon en mor som tyckte att man inte ska börja på något utan att fortsätta. Naturligtvis var det bra. Men ibland tänkte man att man ville gå ut och spela fotboll istället. os: Vad var det som gjorde att du höll igång? pt: Redan tidigt spelade jag på konserter. När jag var nio spelade jag i tv, i ett program som hette Diskotaket, det var alltså popinriktat. Mamma tyckte att jag skulle spela in ett kassettband med Mozarts turkiska marsch och skicka in. Så ringde de och så åkte jag dit. Jag var nio år och hade alla de här femton-sextonåriga snygga tjejerna runtomkring mig och så spelade jag Alla Turca. Sedan var man superstjärna när man kom tillbaka till Pilbäcksskolan i Växjö… Jag var också ute på talangtävlingar och vann en del. Och du vet, tusen kronor på sjuttiotalet, när man var nio-tio år… Det var många somrar man skulle plocka jordgubbar för att få ihop det. 26 OPUS

os: Har det alltid varit lätt för dig? Har du känt att det är lättare för dig att lära dig det här än för folk i allmänhet? pt: Ja, det märkte jag. os: Jag tror att det man väljer att satsa på i sitt liv handlar ganska mycket om vad man har flyt med. Jag växte upp som sladdbarn. Det var svårt att vara bäst på någonting. Men mina syskon pushade mig och fick mig att känna mig som att jag var duktig. Det var flera saker som jag hade lätt för och en av dem var att sjunga och uppträda inför folk. Det innebar att jag alltid blev framskickad

»Jag har alltid hatat konkurrens. Därför försöker jag alltid göra saker som jag antingen är bäst på eller saker som är så udda och egna att det inte finns någon annan som kommit på idén att göra just det.«  ola salo som stjärngosse och som den som fick sjunga sticket i We are the world. Det gjorde att jag fattade att det här är jag bra på. Jag har alltid hatat konkurrens. Därför försöker jag alltid göra saker som jag antingen är bäst på eller saker som är så udda och egna att det inte finns någon annan som kommit på idén att göra just det. [Ola Salo sniffade också lite på att komponera i klassisk ton redan i skolan. I gymnasiet skrev han ett stycke som han kallade för Lema Sabachtani (Varför har du övergivit mig) för liten orkester, kör och sångsolister. Det har senare uppförts i kyrkan, arrangerat för barockensemble.] pt: En lite bisarr form av tävlingsinstinkt? os: Egentligen är det en överdriven tävlingsinstinkt. Jag har aldrig lärt mig behärska något egentligen. Jag kan inget instrument, jag kan inte läsa noter och musikteori och sådant. Därför blir jag oerhört intresserad av hur man hittar den motivationen att bli en virtuos på ett instrument. Jag upptäckte tidigt att om jag slår samman mina olika färdigheter och skapar min egen lilla nisch så kan jag göra mig oumbärlig genom det, och då behöver jag inte traggla med att öva på samma sätt som andra får göra eller tävla med andra i det de gör. På sätt och vis kan jag tycka att jag alltid har fuskat mig fram. Jag har en positiv syn på fusk. »Fusk!« ropas vanligtvis av missunsamma personer som ser någon agera kreativt utifrån sina begränsningar. pt: Jag tror att alla som når en viss framgång upplever någonstans att de är en »scam«. Jag tror att det är en väldigt sund instinkt. os: Känner du att du fuskar ibland? pt: Ja! Men en förutsättning för att bli bättre är att se


ärligt på sig själv. Jag läste en intervju när jag gick på musikhögskolan, där de frågade en pianist hur det bästa receptet på framgång löd. Han svarade: »Att kunna se på sig själv med helt nyktra ögon.« Det har jag försökt att följa. När det kommer fram någon ur publiken och säger »Hur känns det att vara världspianist?« så tänker jag; jag är väl ingen världspianist, jag är bara från Växjö och spelar piano. os: Har du någonsin stött på något som varit för svårt? pt: Nej, om jag ska vara helt ärlig har jag nog spelat de svåraste styckena. Esa-Pekka Salonens Dichotomie, är till exempel sjukt svår. Där får jag nog säga att jag är en extrem tävlingsmänniska och jag skulle aldrig ge upp. Med risk för att låta pretentiös så skulle det gå emot min konstnärliga natur. os: Ja, så är din konstnärliga natur: Du ger aldrig upp! pt: Men gör du det, då? os: Ibland sätter ju kroppen gränser. Men det händer ju att jag vägrar acceptera även det. Inför Jesus Christ Superstar som jag jobbar med nu, visste jag att det ligger en bra bit över mitt normala röstläge både i full röst och falsett. Så jag gav mig fan på att höja både min falsett och min fullröst med ett par toner. Men jag är inte lika modig som du, det finns vissa utmaningar där jag inte tänker »jag ska fan…« utan istället funderar på om

det går att fixa någon slags dispens. Ett konstnärskap handlar lika mycket om att acceptera och använda sig av sina begränsningar. pt: Men om Salonens Dichotomie inte vore så djäkla häftigt så skulle jag ju aldrig orka… Jag satt faktiskt och övade i tolv timmar om dagen då, det fanns inget annat sätt att lära sig stycket på. os: Det säger någonting om dig. När du pratar om att öva tolv timmar om dagen så var det ju inte när du var en tonåring, du var redan världspianist… pt: Växjöpianist! [Skratt] os: Det är ganska häpnadväckande, många hade nog bara sagt »Äh, jag skiter i det här, jag är redan världspianist, jag kör Alla Turca istället, den sitter ju redan«.

»När det kommer fram någon ur publiken och säger ’Hur känns det att vara världspianist?’ så tänker jag; jag är väl ingen världspianist, jag är bara från Växjö och spelar piano.«  per tengstrand OPUS 27


intervju SALO VS TENGSTR A ND

Jag tycker att det är otroligt coolt att i princip ingenting är för svårt för dig. När jag tänker på dig är det ändå inte som någon DDR-robot, utan som en flummig livsnjutare. pt: …som inte håller koll på sina noter. os: Jag tycker att det är sympatiskt, att man kan ha en sådan glädjefylld och lekfull inställning till musik även på din nivå. pt: Oberoende av vilken genre man sysslar med så finns de här lite ångestladdade, nervösa stunderna innan man ska in på scen. Jag kan inte tänka mig att det finns någon som inte har baktanken att det kan gå åt helvete. Folk fattar nog inte hur mycket det är som man faktiskt ska komma ihåg. Varje sekund på scenen kan det gå över i dödignöllb [Per imiterar någon som kommer av sig] Björn Skifsstuket, liksom. os: Röppni fells! [Se Youtube.com och sök på »Björn Skifs« för att se Skifs komma av sig och elegant rädda situationen, Melodifestivalen 1978.] pt: Jag har lärt mig att försöka attackera det genom att göra den här grejen (drar upp sina mungipor med hjälp 28 OPUS

av pekfingrarna) för att få något slags lustkänsla i kroppen. Det är därför jag blir lite extra fjantig när jag är pressad också, det fungerar som en ventil för mig. os: Jag försöker att tänka på mig själv som en komisk figur. Man är så rädd emellanåt att något ska gå åt helvete, men vad vore ett avsnitt av Kalle Anka utan att det går åt helvete? Det är ju då som man älskar honom som mest. Ingen älskar Musse Pigg. Tricket är att se sig själv mer som Kalle Anka än som Musse Pigg. Situationen

»Jag försöker att tänka på mig själv som en komisk figur. Man är så rädd emellanåt att något ska gå åt helvete, men vad vore ett avsnitt av Kalle Anka utan att det går åt helvete? Det är ju då som man älskar honom som mest.«  ola salo


där allt verkligen går åt helvete är en suverän scen i »filmen om ens liv«. Man är så angelägen om att världen ska skratta med en hela tiden, man måste bara inse att ibland så skrattar världen åt en också. Om jag går in på en scen och vet att folk förväntar sig en idealfigur blir jag skitnervös. Går jag däremot in och vet att jag är en lite halvlortig, halvmisslyckad typ, då känner jag mig mycket mer avslappnad på scenen. I de finare salongerna, som när jag uppträder med Per, då kan jag inte misslyckas på sätt och vis. Jag är redan från början ett misslyckande i ambitionen att leva upp till idealet. [Smakprov på när Per Tengstrand och Ola Salo uppträder tillsammans kan du se på youtube om du söker på »Tengstrand Salo«]. pt: Det känns som om du har kul på scenen! Det känns inte förrepeterat, utan ärligt och spontant. pt: Hur tror du att vår värld kommer att skildras i musikhistorien om tvåhundra år? os: Som den stora medierevolutionen. Det är bland det största som har hänt i i musikhistorien. Nu kan vem som helst ladda hem ett musikprogram och skriva en symfoni i sin sängkammare, utan att ha vare sig budget, kontakter i musikvärlden eller utbildning. Vi lever i det sant postmoderna tillståndet när det gäller musik. Vad är den nya musiken 2009? Det är omöjligt att säga idag. Det är svårt i vårt tidevarv att vara en stor artist som samlar en jättepublik. Vi kommer att få hundratusentals artister med hundra fans var i stället. pt: Då går man i viss mån tillbaka till hur det var förr. Se bara på 1800-talet: Det skrevs ofantligt mycket pianomusik då. Det mesta gallrades ut av tiden. Det jag tycker är intressant är vad för slags musik som kommer att leva kvar? Jag tror att det stycket som Ola skrivit, Linnaeus Rex, kommer folk att lyssna på om hundra år, mycket mer än de kommer att göra på något obskyrt stycke som heter »Breaking schedules« som någon tuff kille sitter och skriver och tycker att det ska ha en häftig engelsk titel. os: Är inte jag tuff? [Skratt] os: Jag tror att liveuppträdandet och mötet mellan artist och publik kommer att få ett större värde. Om jag ska ta människors tid i anspråk, så är det oerhört viktigt att visa att de kommer att få någonting för det. Jag har ingen rätt att slösa på folks tid med något slags krävande experiment, och då menar jag inte att musik inte ska få vara krävande. Jag tror på att experimentera, men det kommer nog i framtiden att ske i en mindre skala och man kan inte räkna med en tusenhövdad publik som ska utsättas för de experimenten. Det kommer kanske inte att vara så längre att man kan gå till ett konserthus

för att höra det senaste. Det låter kanske som en dystopi, där det spelas klassiska örhängen för hela slanten, men det tror jag inte att det behöver bli. Vi behöver bli bättre på att tänka oss in i vad som ger publiken något. Den musik som har intresserat mig mest är den som håller sig inom vissa konventioner, men invaggar lyssnaren i så pass mycket trygghet att man sedan kan ta med personen på en resa bort från dem. Då hänger lyssnaren med. Det kännetecknar nog många av mina favoritkompositörer som Rautavaara eller Pärt. Vem som helst kan ju göra okonventionell musik. [Han slår med teskeden på glasen och kopparna på bordet]. Sådär, nu gjorde jag okonventionell musik!

»Jag tror faktiskt att folk kommer att lyssna på det stycket som Ola skrivit, Linnaeus Rex, om hundra år, mer än de kommer att göra på ’Breaking schedules’ som någon tuff kille sitter och skriver och tycker att det ska ha en häftig engelsk titel.«  per tengstrand pt: Om vi tar Beethoven och hans pianosonater har alla egentligen samma form. Hans Hammarklaversonat är konventionell såtillvida att det är en sonat, men vad han sedan gör inom den är fullkomligt nyskapande. En gammal väg med en ny bil. Och Mozart, det är tragiskt att han dog så ung, för han börjar närma sig någonting som är helt unikt i de sista symfonierna. Han håller sig inom konventionerna men samtidigt skriver han till exempel i slutet av Jupitersymfonin en trippelfuga som i princip är det mest komplicerade som har gjorts. [Ola Salo uruppförde en egen låt som han skrev för ett par år sedan under Per Tengstrands musikfestival, eftersom han ville att den skulle ackompanjeras av stråkkvartett. Men det är en annan låt som Per är nyfiken på…] pt: Om du var den du är nu, fast femton-sexton år och var med i Idolfinalen, vad skulle du sjunga då? Du får inte välja en egen låt. os: Sjöbergs Tonerna. pt: Skulle du? os: Absolut. Den funkar i alla lägen. pt: Du skulle vinna. Jag skulle spelat turkisk marsch. OPUS 29


intervju SALO VS TENGSTR A ND

Ola Salo (Rolf Ola Anders Svensson) 1976 i Alvesta bor Malmö familj Mamma, pappa, fyra syskon Aktuell Som Jesus i Malmöoperans uppsättning av Jesus Christ Superstar. oväntat Har blått bälte i Jujutsu. namn född

30 OPUS


opus frågar ola salo Hur lyssnar du på musik? – När jag är ensam hemma och gör hemmasysslor som inte kräver all min koncentration. Jag undviker att ha musik på när jag skriver, pratar i telefon eller umgås med folk. När jag är på turné får jag ganska mycket dötid för mig själv, då brukar jag ha lite större lyssningsprojekt. En sommar blev det Sjostakovitjs samtliga symfonier, en annan Mahlers. Jag har ett par såna där hörlurar som fasar bort allt ljud i omgivningen. Dom är toppen. Är det för stor personfixering på dig, tycker du? – Ger man sig in i den här mediacirkusen så får man nog acceptera att de inte alltid kommer fokusera på det man själv skulle vilja. Media har lättare för att fokusera på din frisyr och din attityd än på dina storslagna tankar. Så då får man helt enkelt låta frisyren och attityden uttrycka ens stora tankar. Vad är det du gillar hos minimalisterna? – Första gången jag hörde Glass, det var hans violinkonsert, minns jag att jag frågade: Vad är det här, London Symphony Orchestra plays Status Quo? Jag tyckte det lät cheesy. Men när jag hörde Einstein On The Beach blev jag hooked. Jag föll för… soundet, tror jag. Och stämningen. I samma veva började jag lyssna på Reich, Reilly och Adams. Det var ett sånt sväng, ett sånt ös i den här musiken. Dessutom är minimalisternas musik gripande utan att vara sentimental. Många stycken bara börjar, håller på och slutar. Som ett utsnitt ur livet självt. De ändlöst repetitiva cyklerna liknar livets kretslopp i ett ohyggligt makro-perspektiv. Livet föds lever och dör, om och

om igen utan värdeladdning. Och det är på nåt sätt på samma gång vackert, sorgligt och skrämmande ur ett självupptaget människoperspektiv. Finns det någon musik du gillar som är oväntad jämfört med folks förväntningar? – Jag vet inte riktigt vad folk förväntar sig. Jag har lyssnat väldigt mycket på Wagner senaste året, och det kanske nån finner förvånande. Jag har också lyssnat mycket på country. Det kanske förvånar nån annan. Om du skulle göra ett coveralbum, vad skulle det vara på det? – Jag hade velat göra en tribute till Jobriath. En grymt underskattad amerikansk artist från glam-eran. Han var oerhört begåvad och hade ett väldigt speciellt uttryck men han dog utskrattad och utfattig. I dag är han i princip bortraderad ur pop-historieböckerna. Han var självlärd men skrev väldigt skickliga arrangemang till sina skivor. Dessutom skrev han en symfoni! Har du planer på att skriva mer ”klassisk” musik? – Definitivt. Jag kommer snart ge mig i kast med mitt största orkestrala projekt hittills. Du har sjungit Schubert med Per som ackompanjatör, är det något du vill göra mer av i framtiden. – Vi får se vad det lieder. Haha. Jo, men gärna. Jag älskar att uppträda med Per. Sen borde man ju nån gång göra Erlkönig i rockbandsättning. Det är ju faktiskt ren metal som det är skrivet. Hade kunnat vara Black Sabbath.

OPUS 31


intervju SALO VS TENGSTR A ND

Per Magnus Tengstrand 1968 i Växjö bor New Jersey, USA familj Gift med pianistkollegan Shan-Shan Sun Aktuell Med skivan An Arkeology med musik av Jonas Nydesjö baserat på Ola salos låtar. välförtjänt Per är den yngste som mottagit medaljen Litteris et Artibus ur konungens hand. namn född

32 OPUS


opus frågar per tengstrand Hur lyssnar du på musik? – På så många sätt,…men idealet för att lyssna på klassisk musik är att sätta mig i soffan i studion och sluta ögonen. Funk på bilradion klickar fint också. Favoritkompositör? – Mozart. Om du fick träffa en enda person ur musikhistorien, vem skulle det vara? – Hm, eftersom jag just nu spelar in Beethovens samtliga pianosonater har jag ganska många frågor som vore trevligt att kunna ställa till van Beethoven själv.

lels i Beethovens Hammarklaversonat och Mahlers tredje symfoni med Leonard Bernstein. Om jag kunde skulle jag fuska med hela boxen… Finns det någon musik du gillar som är helt oväntad jämfört med folks förväntningar? – Jill Johnson när hon sjunger countrymusik. Det trodde man inte, va?

Borde man skoja till det lite mer inom klassisk musik? – Det beror ju på hur…men jag tror att mer än att skoja så behövs det att klassiska musiker kan slappna av lite mer och bli mindre pretentiösa. Att vara opretentiös ses av många inom den klassiska världen som en svaghet.

Du är en extrem hockey-konnässör. Vad är det med just ishockey du gillar? – Det är flera saker. Spelarna behöver ha balans, elegans, bollsinne, timing, precision, psyke, intelligens, vilja och en makalös fysik. Det är fantastiskt att uppleva dessa yrkesmän spela med sådan otrolig skicklighet och hjärta. Sedan är det intensiteten, det finns inga döda stunder i en bra match. Slutligen, i fotboll lägger sig spelarna och filmar till höger och vänster, det finns inte i hockey. Zach Parise i Devils fick två tänder utslagna i en match, in med bomull i munnen och sedan ut på rinken igen. Det är annat än fåniga Ronaldo som iscensätter ett grekiskt drama varje gång någon kommer i närheten av honom. En gång åkte jag och övade i Steinways källare hela natten efter att ha sett en match live. Det var otroligt inspirerande att ha sett dessa idrottsmän som visat sin vilja, perfektion och passion och sedan ha samma inställning själv till övandet. Det har en betydligt större effekt än en mässande musiker, faktiskt.

Du får ta med dig tre skivor till en öde ö, vilka? – Glenn Gould i Bachs Goldbergvariationer, Emil Gi-

Skulle du vilja vara sexsymbol, på rockstjärneviset? – Det är klart jag skulle vilja vara det, haha!

Din bästa musikupplevelse? – En pianoafton med Radu Lupu i Geneve, 1997. Har du funderat på att spela in ett popalbum? – Jag ser faktiskt An Arkeology som ett slags klassiskt popalbum: Det är låtar, och några av dom är skrivna av Franz Liszt eller Schubert. Andra av Ola Salo och The Ark. Men närmre än så kommer jag nog inte ett popalbum inom de närmsta åren i alla fall.

OPUS 33


OPUS 21 Salo Tengstrand