Page 1


Sven

Linderot

Demokrati Försvar

-

Folkförsörjning

Regeringsmakt

Tal

i första k a m m a r e n vid

urtima debatt

riksdagens den

remiss­

6 augusti 1 9 4 0

Stockholm

1940

ARBETARKULTURS

FÖRLAG


Tr.-a.-b. V채stermalm, Sthlm 1940


F Ö R O R D . I den mån samlingsregeringens, det socialdemokratiska och de borgerliga partiernas politik i dessa dagar inte kan karaktäriseras som virrig och famlande, kännetecknas den av en uppgiveisens anda inför de stegrade tyska anspråken. Krigsläget i Europa utnyttjas hänsynslöst av den svenska kapitalistklassen och reaktionen för att i oerhörd grad stegra utplundringen av ds arbetande massorna. Socialdemokratins stolthet, sociallagstiftningen, vilken trots alla sina halvheter och brister dock gett arbetarklassen och de arbetande massorna ett visst minimum av lagstadgat skydd mot arbetsköparnas godtycke, håller man på att rasera. Reaktionära lagar och fullmakter, som lägger de mest vittgående befogenheter i händerna på polismakten och andra av statsmakternas verkställande organ, har frikostigt utfärdats av dem som i årtionden speciellt framhållit sig som demokratins beskyddare. Svensk utrikespolitik präglas av dels vissa reaktionära gruppers medvetna strävan att inlemma Sverge i det tyska livsrummet, dels av en påtaglig oförmåga att finna en framkomlig väg som skulle bevara vårt folks nationella oavhängighet under de stormiga tider som nu råder och som efter allt att döma kommer att härska i Europa under den närmaste framtiden. De parlamentariskt ledande partiernas oförmåga och ovilja att slå in på en för de breda massorna förmånlig politik, kom ganska krasst till uttryck i den remissdebatt som hölls


vid urtima riksdagens sammanträde den 6 augusti. De fyr-a stora partiernas talesmän var eniga om att fortsätta på den beträdda vägen, vilken bevisligen leder till mycket snabb utarmning av folket, reaktionärt förtryck av de arbetande massorna och äventyrar vårt folks nationella oavhängighet. Det »socialistiska partiets» ordförande, herr Nils Flyg, uppträdde vid detta tillfälle med en öppen deklaration att han för sin del helst såg att 8 ver ge så snart som möjligt kastade sig i Tysklands armar. Endast Kommunistiska Partiets riksdagsmän framförde inför uppmärksamt lyssnande kammare en framkomlig ocli hållbar linje för svensk politik. I första kammaren höll Kommunistiska Partiets ordförande, kamrat Sven Linderot, ett utförligt programmatiskt tal. Han vände sig med skärpa mot den vanvettiga politik som bedrivits och som bedrives av samlingsregeringen och borgfredspartierna, han påvisade det hopplösa i att försöka lösa krisens problem genom att avskaffa de arbetande massornas demokratiska fri- och rättigheter, skärpa utplundringen, rulla tusentals miljoner till militära rustningar och driva en undfallenhetens och eftergifternas politik gentemot den tyska imperialismen. Kamrat Linderot analyserade de aktuella problemen och framlade i skarpa och klara formuleringar en fast linje för sve?isk politik. Detta häfte innehåller ett utförligt referat av Sven Linderots tal i remissdebatten. Vi rekommenderar det till studium. Det innehåller det väsentliga i Kommunistiska Partiets program i årets valrörelse. Det är ett program där varenda sats är genomsyrad av ansvarskänsla för vårt lands och vårt folks framtida öde, det är en lidelsefull appell till Sverges arbetare att kasta loss från den fördärvliga borgfredspolitiken, från socialdemokratismens hopplöst havererade teorier, och en flammande maning till Sverges arbetande folk att medan tid ännu är samla sina krafter för att värna folkets frihet och vårt lands nationella oavhängighet. FÖRLAGET.


Politikens aktuella h u v u d f r å g o r . Det är på förhand givet att frågan o m Sverges fred och nationella oavhängighet dominerar denna urtima riksdag, liksom de två föregående riksdagarna, och ligger till grund för vårt ställningstagande i varje enskild fråga. Detta läge utgör också plattformen för de k o m mentarer j a g vill g ö r a till statsverkspropositionen och debatten. Jag uppdelar dem i fyra avsnitt. Jag vill dröja vid frågorna o m demokratin, försvaret, folkförsörjningen o c h regeringsmakten.

D e m o k r a t i n har i v ä s e n t l i g g r a d likviderats. Vad demokratin angår vill j a g slå fast vad s o m b ö r vara klart f ö r en o c h var, att försvaret av ett lands oavhängighet är i h ö g grad avhängigt av styrelseformen och den inställning folkets massor har till den regim s o m råder i landet. Man har alltid ansett det vara en stor tillgång att Sverge är ett av den borgerliga demokratins länder, där folkmassorna undan f ö r undan tillkämpat sig betydelsefulla demokratiska friheter och rättigheter. D ä r f ö r är det anledning att särskilt påtala faran av att man till väsentliga delar avskaffar den demokrati, s o m reklamerats såsom landets stolthet. Statsministern har g å n g på gång formulerat ungefär följande bestämning av demokratins innehåll: E n oefter-


givlig grund förutan vilken intet folkstyre eller någon demokrati kan tänkas, är att alla åskådningar fritt får k o m m a till uttryck o c h att olika meningar fritt kan diskuteras, varefter majoritetens uppfattningar blir avg ö r a n d e f ö r beslut och handlingar. Om man utgår från detta är det uppenbart, att väsentliga delar av denna demokrati redan är upprivna och likviderade. Det parti j a g tillhör och de 100.000 välj a r e s o m understött oss vid tidigare val, har i väsentlig g r a d berövats de fundamentala demokratiska rättigheterna. V å r t partis tidningar får icke transporteras på statens järnvägar eller genom posten, då de utsatts för ett transportförbud, s o m är grundlagsstridigt. Men det h ö r väl till, att man g ö r våld på grundlagarna när man river upp demokratin.

Demokratin måste återställas. Nu står vi inför val till riksdagens andra kammare. Såvitt hittills blivit bekant får vårt parti deltaga i valet. Om vi till äventyrs därvid skulle få mindre röster än förut skulle man j u skynda att bokföra detta s o m minskat inflytande f ö r partiet utan att samtidigt slå fast att vi berövats något så väsentligt s o m möjligheten att tala till våra väljare genom en legal tidningspress. Detta innebär att demokratin till stor del likviderats och blivit en karikatyr på demokrati. Formellt är det fritt för alla partier att deltaga, men reellt förbjudes ett minoritetsparti att fritt framföra sin åskådning. Om de andra partierna därmed tror sig kunna vinna en billig seger så blir det för deras vidkommande en mycket farlig seger. Vi kräver av regeringen att transport förbudet omedelbart upphäves. Alla skäl s o m anförts f ö r detsamma är ohållbara. V e m j a g än talar med i o c h utanför riksdagen kan de inte anföra något hållbart skäl f ö r fortsatt transportförbud. De flesta av dem s o m medverkat till


beslutet har inte ens läst N y Dag. De var gripna av en psykos, det var ett a x i o m att tidningen v a r »farlig». De s o m skrek s o m värst och var mest ilskna hade inte ens brytt sig o m att ta reda på vad tidningen innehöll.

V i ä r inte n å g o t " g u d s d e m o k r a t i s k a e g e n domsfolk". I ett tal den 4 aug. ställde statsministern frågan o m demokratin och hävdade att den demokratiska ordningen likviderats i en rad länder, därför att folken »inte var m o g n a » för demokratin. Samtidigt sökte han hävda att Sverge var det stora undantaget. Men j a g t r o r inte att vi svenskar u t g ö r n å g o t slags guds demokratiska egendomsfolk, som av en h ö g r e makt begåvats med möjligheten att ensamma upprätthålla en demokratisk ordning. Jag tror inte att vi svenskar är så säregna människor, att vi kan påräkna någon sådan undantagsställning. F r å g a n o m demokratins bevarande beror på våra subjektiva handlingar. I verkligheten är vi alls ingen undantagsnation. V å r beprisade demokrati får allt mindre och mindre värde g e n o m de lagar s o m föregående lagtima o c h urtima riksdag beslutat o c h genom vilka folket berövas sina rättigheter genom fullmaktslagar. E n del av dessa har ännu inte omsatts i praktiken. E n av orsakerna därtill torde vara att man sett sig nödsakad att företaga riksdagsval i vanlig ordning, men det är stor risk att fullmaktslagarna kommer att användas omedelbart efter valet. I denna tid då landet ställes inför stora svårigheter anser vi det särskilt nödvändigt att riksdagen återställer demokratin, då detta är en avgörande förutsättning för att bevara landets oavhängighet. Upphäv därför transport förbudet som skapades i en tid av krigspsykos, och återställ omedelbart de demokratiska rättigheter, som tidigare varit svenska folket beskärda.


Försvarets grundförutsättningar. Den andra frågan j a g vill beröra är militärfrågan. A v debatten att döma hyser man framför allt i riksdagen den föreställningen att den enda egentliga försvarsfrågan är frågan o m rustningarna. Man proklamerar sig såsom »igelkott» och anser sig sedan skyldig använda alla tänkbara resurser f ö r att utrusta denna igelkott. Om det vore så väl att graden av de offer, s o m ett land ger för de militära rustningarna, v o r e avgörande, så vore j u saken m y c k e t enkel. Men det faktiska förhållandet är ett annat. Jag har förut påvisat att frågan om den inre friheten är en mycket väsentlig del av försvarsfrågan. Om folkets frihet icke bevaras blir miljardrullningen onyttig och skadlig. Man ger i Sverge ofta begreppet nationell en falsk innebörd. Många som ideligen talar o m »svensk politik», »svenska intressen» o c h »nationella intressen» g ö r sig skyldiga till ett g r o v t missbruk av detta ord. Det är inte alls säkert att de som mest proklamerar sin svenskhet och söker ta patent på beteckningen »nationella» i verkligheten har en nationell inställning eller f ö r en politik som ligger i linje med svenska folkets intressen. Vad menar jag, när j a g talar o m Sverge och den svenska nationen? Det är för mig intet geografiskt och mekaniskt begrepp. Med den svenska nationen menar jag Sverges arbetare och bönder, dess ingenjörer, brob y g g a r e och maskinbyggare, handens o c h hjärnans arbetare s o m deltar i skapandet av de produkter och värden av vilka det svenska folket dagligen lever. Det är alla de s o m skapar den svenska kulturen, framför allt de som skapar dess ekonomiska förutsättningar, det produktiva arbetets folk. När vi talar om att försvara Sverges oavhängighet måste vi främst tänka på försvaret av friheten för det arbetande folket, som är själva fundamentet för den svenska nationen och den svenska oavhängigheten. Detta är icke bara en fråga om inrikes-


politiken. Jag tror att jag nu får mer gehör än förr för mitt påstående att frågan om försvaret av freden och friheten framför allt är en fråga om den utrikespolitik som landet för.

K r a f t e r som vi!: m ö r k l ä g g a utrikespolitiken. Högerpartiets talesman herr Mannerskantz har nyss förklarat att han vill diskutera utrikespolitiken inför slutna dörrar och »helst utan kommunister». Jag förstår att den utrikespolitik herr Mannerskantz företräder har stort behov av stängda dörrar och j a g föreslår att han går ännu längre och m ö r k l ä g g e r lokalerna, så att ingen ljusstråle kan tränga in till dem som där låter sin visdom flöda. Det är just detta som är den stora faran, att utrikespolitiken blir ett monopol f ö r en liten klick, som inom slutna dörrar träffar avgöranden, vilka gäller liv o c h död för hela svenska folket. De förvisar utrikespolitiken till den hemliga diplomatins mörklagda framkallningsrum och resultaten blir de katastrofer för folken, som sedan tränger fram i dagsljuset. Utrikespolitiken måste ställas under kontroll av folket. Det måste bli slut på hemlighetsmakeriet. Låt folk få möjlighet till fritt meningsutbyte o m utrikespolitikens f r å g o r ! Då har vi de största möjligheterna att bevara landets fred. Med hänvisning till utrikesminister Giinthers sjukdom vill man på regeringshåll uppskjuta realbehandlingen av de utrikespolitiska frågorna. Jag skall endels följa denna anvisning men vill ändå säga min mening o m en del frågor, som framför allt herr Mannerskantz berört. Dagens första talare var herr Åkerberg, o c h hans vänliga formuleringar innebar ett godkännande av allt vad regeringen g ö r och underlåter. Det kunde man j u vänta. Men han erinrade också o m den aktivistgrupp som under Pinlandskriget klandrade regeringens utrikespolitik


och konstaterade att o m deras vilja blivit rådande under denna svåra tid, skulle följderna ha blivit katastrofala för vårt land. Detta var det värdefullaste i herr Åkerbergs tal. Men han ställde också en annan betydelsefull fråga, utan att ge ett tillfredsställande svar. Denna fråga gällde de små nationerna, huruvida historien hade en tendens att driva fram allt större enheter så att det i längden blir omöjligt att upprätthålla de små nationernas oavhängighet. Herr Åkerberg hoppades att i varje fall Sverge skulle kunna bevara sin statliga oavhängighet även o m utvecklingen går m o t större enheter. Enligt min mening behöver inte tendensen till större politiska enheter negera den nationella oavhängigheten. Det finns möjlighet att bevara denna oavhängighet, att med bevarande av alla nationella säregenheter och full frihet att utveckla den nationella kulturen ingå i större politiska och ekonomiska enheter. Men denna fråga har i denna debatt endast teoretisk betydelse, då Sverge icke för närvarande kan tänkas uppgå i någon större enhet utan att förlora sin oavhängighet. Man talar o m att vi skulle ingå i ett större livsrum på grund av ödesgemenskap i ras o c h kultur o c h inträda under en stats överhöghet, s o m bevisat att den icke respekterar den nationella oavhängigheten. Sverge skulle oavsett sin egen vilja inlemmas i ett statsförbund med formell nationell frihet, men reellt skulle friheten vara förlorad o m vi ingick i detta stortyska livsrum.

N å g o n f a r a f r å n öster existerar i n t e . H e r r Mannerskantz har talat o m »den notoriska faran från ö s t e r » . Det finns ingen sådan notorisk fara. Vi måste k o m m a ifrån den gamla känslobetonade rysskräcken o c h ta kännedom o m vissa avgörande fakta. Det gamla Ryssland finns inte mer. V i måste äntligen notera den ofantliga grundläggande förändring som inträtt.


Den skräck man känner är tydligen en aktuell skräck för det nya, f ö r Sovjetunionen, o c h denna skräck är ofta grundad på en häpnadsväckande okunnighet o m vad Sovjetunionen är och vad den betyder i det internationella umgänget. Jag skall belysa några grundläggande fakta. Det första är att Sovjetunionens folk skapat en ny samhällsordning o c h avskaffat de »hävdvunna, traditionella», kapitalistiska samhällsformerna. Man har skapat en socialistisk basis f ö r politiken, ekonomin och kulturen. E n av säregenheterna i denna nya ordning är att den upphäver motsättningen mellan klasserna, vilka är en följd av privatäganderätten till produktionsmedlen, och därmed skapar en aldrig förut skådad enhetlighet bland det arbetande folket och de arbetande intellektuella. Därmed upphäves den främsta orsaken till krigen, en viss klass' strävan till utsugning o c h utplundring av det »egna» folket och av andra folk. Därför måste Sovjetunionen ovillkorligen vara en fredsälskande stat, vars hela strävan går ut på att bevara freden. Sovjetstaten kan ej vara imperialistisk. Det finns ingen möjlighet f ö r någon opponent att med hänvisningar till finsk-ryska kriget k o m m a ifrån dessa fakta, t y ett sakligt bedömande av omständigheterna vid detta krigsutbrott visar frånvaron från Sovjetunionens sida av alla imperialistiska tendenser. E n grundlig revidering av de hittills dominerande föreställningarna, även i den svenska utrikespolitiken är nödvändig. E n annan säregenhet är att Sovjetunionens 16 republiker alla utgör levande exempel på att olika folk o c h olika nationer med skilda språk och kulturer kan förenas i fri samverkan, varvid den nationella säregenheten o c h den nationella kulturen kan utvecklas fritt, s o m aldrig förr i världshistorien.


Förbindelserna m e d Sovjet måste byggas p å S v e r g e s reella intressen. Dessa fakta måste framläggas f ö r att likvidera den omotiverade skräckkänslan för »notoriska faror från öster» s o m icke föreligger. Sådana föreställningar kan nämligen bringa stor skada för Sverge självt. Det är på tiden att det blir slut på det meningslösa frasmakeri för vilket herr Mannerskantz är en typisk representant. V i måste utgå från en reell svensk intresseståndpunkt. Sverge har möjligheter att bestå som enskild nationalstat. Den fara som består härrör från »livsrumsideologerna», från dem som vill att Sverge skall låta sig motståndslöst inlemmas i det stortyska livsrummet. Det är därför nödvändigt att Sverge i sin utrikespolitik låter sig uteslutande leda av folkets intressen och att dessa svenska intressen även vägleder oss i vårt ställningstagande till Sovjetunionen. Sovjetunionen har meddelat sitt intresse för vänskapliga förbindelser med Sverge, men det vore felaktigt att antaga att detta är ett ovillkorligt behov f ö r Sovjetunionen. Det är uppenbart att Sverge har m y c k e t större behov av sådana vänskapliga förbindelser. Detta måste leda till en avgörande vändning i Sverges utrikespolitik, och detta är en förutsättning för att de handelsförhandlingar, o m vilka folkhushållningsminister Eriksson nyss talade, skall leda till snabba och för svenska folket l y c k o s a m m a resultat.

H e j d a miljardrullningen till r u s t n i n g a r n a . Jag återkommer till försvarsfrågans o c h rustningarnas dominerande roll i den politiska debatten. Ett litet land har ingen möjlighet att garantera sin oavhängighet enbart genom militära rustningar. Till försvarsfrågan hör en riktig inrikespolitik och en klok och fast utrikespolitik. Finns detta utgör de militära rustningarna


kompletterande hjälpmedel s o m kan g ö r a folkets ansträngningar resultatgivande. Skall man bara lita till de militära åtgärderna är det ganska hopplöst. T r o t s de utläggningar s o m därmed riskeras på motståndarhåll ställer j a g frågan o m inte riksdagen snabbt måste se till att spara på de militära utgifterna, på de 200 milj. som de uppgår till i månaden. Detta g å r inte i längden. Vi måste pröva o m de inte kan begränsas till 100 miljoner, till 50 miljoner eller mindre, j a g vill inte fastställa någon siffergräns. Jag konstaterar bara att det här är fråga o m fullständiga panikrustningar. Jag fruktar inte de invektiv s o m man av denna anledning kommer att slunga emot mig, t y j a g är van att bli utsatt för sådana. Femtekolonnarna kan ej dra någon profit av att j a g fastslår att man måste finna andra metoder än den vanvettiga miljardrullningen. Vi måste slå ned vanföreställningen att kanonerna ensamma är avgörande. Frankrike hade en armé på fem— sex miljoner man eller lika mycket som Sverge har invånare. Behöver man nämna mer än namnet Frankrike, för att vi skall befrias från illusionen om kanonernas avgörande betydelse.

Produktiva a r b e t e n måste igångsättas. Nästa fråga j a g vill beröra är folkförsörjningen. Tror någon att det behövs någon speciell visdom f ö r att dra till skatteskruvarna o c h att skärpa den allmänna utplundringen. Till detta behövs inget finansiellt geni. Här behövs en förändring från grunden. Det viktigaste är att man bevarar de breda massornas ekonomiska standard. S o m det nu är framkallar man just de faror som man säger sig vilja undvika. H r Sam Larsson har föreslagit att de ekonomiska problemen skall ställas särskilt på riksdagens dagordning o c h j a g stödjer detta förslag. Det duger inte att bara skylla allt på kriget. Man be-


höver inte g ö r a det s o m är uppenbart t o k i g t bara därför att det är krig. Det är naturligtvis bättre att g ö r a det som är klokt. N u får kriget tjäna s o m förevändning för den grandiosa utplundring s o m företages. Regeringen måste framför allt tillse att det produktiva arbetet hålles i gång i de grenar s o m hotas av arbetslöshet. Byggnadsindustrin b ö r kunna hållas i gång, oavsett alla finansexperters invändningar o m räntabiliteten och kreditgivningen. V a d s o m behövs är nya metoder och större djärvhet så man inte låter allting förfalla med hänvisning till de yttre omständigheterna. Bondemassornas krav beträffande utbytet av sitt arbete delar j a g . V i måste hjälpa arbetarna genom att hjälpa bönderna och hjälpa bönderna genom att hjälpa arbetarna. Men detta g ö r man inte genom att skära ner levnadsstandarden till en bottenivå i tron att man därmed löst problemet. I remissdebatten vid urtiman 1939 förordade de nationalekonomiska experterna s o m universalmetod att arbetarnas o c h böndernas levnadsstandard skulle nedskäras till en viss nivå. Nu har man sänkt levnadsstandarden till denna nivå o c h resultatet är att vi år 1940 står inför ännu större svårigheter. Den omedelbara slutsatsen är: den standardförsämring och den uthungring spolitik som man föreslår löser inte ett enda problem. Tvärtom, den framkallar nya svåra problem. Därför måste en annan ekonomisk politik genomföras. De fattiga skall skyddas, de rika skall betala.

En verklig f o l k r e g e r i n g . Den sista frågan j a g vill behandla är frågan o m regeringsmakten. Herr Sam Larsson har talat o m dem som spottar på regeringen eller ägnar sig åt oresonligt klankande. Det är klart att regeringen har en massa svårigheter när världden är i krig o c h näringslivets grundval rubbats, men detta friar ej regeringen från kritik Jag tror att frågan o m regeringsmakten måste ställas r


i ett vidare sammanhang. L å t oss först ställa frågan vem s o m verkligen har makten, vem s o m verkligen regerar i det här landet. Är det inte så att Industrikommissionen och åtskilliga andra institutioner, dirigerade av storfinansen gör sådana avgörande ingripanden i samhällslivet att regeringen mera blir ett verkställande organ medan institutioner, som icke har något ansvar inför den valda folkrepresentationen, utövar den verkliga makten? »Samlingsregeringen» en tillfällig parlamentarisk konstellation och måste betecknas som en dålig regering. Den är visserligen manhaftig, när det gäller att införa transportförbud och liknande åtgärder mot kommunisterna. Men när det gäller farliga folkfientliga krafter vågar den alls ingenting göra. Många folkfiender driver sitt spel i detta land. De framträdde framför allt under finsk-ryska kriget för att driva Sverge i krig. De s o m då skrek allra värst o m att kommunisterna var landsförrädare var själva de verkliga folkförrädarna. Mycket framskjutna män — även sådana som nyss tillhört regeringen — for till främmande land för att påskynda Sverges indragande i kriget. Har man häktat dessa fiender till Sverges folk? N e j ! I stället uppdrog man åt polisen att söka efter landsförrädare inom arbetarrörelsen, där man inte kan hitta några o c h där polisens arbete av denna naledning måste bli lönlöst. Man har icke häktat de folkfiender s o m samlats i »Nordens frihet» o c h andra liknande organisationer. De verkliga landsförrädarna får löpa oantastade. Svenska folkets intressen kräver en annan regering vilken baseras på den strävan till folkfrihet som j a g i mitt tal skisserat. En sådan regering skulle vara en bättre garanti f ö r bevarandet av Sverges fred och oavhängighet. Det största regeringspartiet, socialdemokratiska partiet, är söndrat av inre stridigheter och försvagat av socialdemokratismens politiska bankrutt. Det enda parti, s o m framträder s o m folkfrihetens försvarare är vårt parti, det kommunistiska partiet. Det ställer


som sin uppgift att samla alla ärliga socialdemokrater och alla de krafter inom andra partier s o m verkligen vill frihet och framsteg. D ä r i g e n o m skall vi skapa en samling på annan grundval, en samling av folkfrihetens anhängare inom socialdemokratin, framför allt då de arbetarmassor, som stödjer socialdemokratin, men också de ärliga anhängare av folkfriheten s o m finns inom andra partier, till kamp f ö r en ny inställning till livsfrågorna i den farofyllda tid vi genomlever och de farofyllda tider s o m stundar.

S v e r g e s folk m å s t e v e r k a f ö r f r e d e n . Det är nödvändigt att det arbetande folket i Sverge håller internationalismens o c h det proletära broderskapets fana högt. Ett folks frihet kan ej b y g g a s på undertryckande av andra folk, den måste b y g g a s på förutsättningen av de andra folkens frihet o c h oavhängighet. Vi måste tvärs igenom fronterna h ö j a vår röst m o t det imperialistiska kriget. Sverges folk har lyckan att åtnjuta fred, ett ord vars innebörd vi knappast fattar, därför att vi inte haft n å g o t krig på över ett århundrade. Över regeringarnas huvuden o c h genom fronterna måste vi höja vår stämma. Hur är det möjligt att man i riksdagen bara känslolöst noterar det upprörande faktum att strömmar av blod sköljer över jorden, hur är det möjligt att man betraktar detta s o m n å g o t ofrånkomligt och naturligt? Sverges folk får inte bara framleva sitt liv i skräck f ö r kriget blandad med glädje över att vi själva tills vidare är utanför. Sverges folk måste modigt framträda för att stödja fredens krafter i världen. Utan några illusioner o m att i närvarande stund få g e h ö r för mina ord riktar j a g samma maning till regeringen. Därigenom att vi stödjer fredens krafter i världen o c h bekämpar det imperialistiska kriget kämpar vi bäst f ö r vårt eget folks frihet o c h oberoende.


Den 15 september f ö r s i g g å r valen till riksdagens andra kammare. Varje svensk röstberättigad medborgare har då rätt att avge sitt votum, ge uttryck f ö r sin mening o m hur landets öden skall länkas. Vill Du en framstegsvänlig politik, bevarade demokratiska fri- o c h rättigheter f ö r det arbetande folket, en utrikespolitik som

hjälper oss att bevara vår natio-

nella oavhängighet o c h fred åt vårt folk, en politik s o m tar sikte på att hålla arbetarna o c h småfolket skadelösa m o t dyrtiden, hårdare

beskatt-

ning av de stora inkomsterna och förmögenheterna,

då röstar du i valet

med

Kommunistiska Partiet Pris 15 ö r e

Demokrati, försvar, folkförsörjning, regeringsmakt (1940)  

Linderot Sven ARBETARKULTURS FÖRLAG Stockholm 1940 debatt den 6 augusti 1940 urtima riksdagens remiss­ Tal i första kammaren vid Tr.-a.-b. V...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you