Page 1


Bostadens sociala och kulturella betydelse P å g r u n d av det klimatiska läget, långa, kalla höstar och v i n t r a r och endast n å g r a få sommarmånader kräver bostaden i v å r t land en högre s t a n d a r d än i m å n g a a n d r a länder. Vad n a t u r e n nekat oss måste bostaden e r s ä t t a . Därför h a r en god bostad så stor betydelse för oss. De s t o r a folksjukdomarna är tuberkulos och reumatism. Dessa hör i n t i m t s a m m a n med och h a r oftast sitt upphov i den dåliga bostaden. H u r mycket p e n g a r som skulle ha k u n n a t sparas åt samhället och enskilda och h u r mycket s o r g e r och bekymmer som skulle b e s p a r a t s dem som drabbats av sjukdomarna ä r inte lätt a t t r ä k n a ut. Penningförlusten g å r säkerligen på miljoner kronor, sorger och bekymmer får folket som påbröd. T r o t s detta visas alltför mycket passivitet och tålamod då det gäller kampen för b ä t t r e bostäder. Man u n d e r v ä r d e r a r betydelsen av hälsobostaden. Bostadens betydelse ligger också på det kulturella området. I hemmet skall barnen h ä m t a impulser och intryck som blir bestående för hela deras liv. E n rymlig och god bostad u n d e r l ä t t a r hela livsföringen för både gammal och ung. B a r n e n f å r u t r y m m e för lekar och ostörd sömn och för ungdomen ges möjlighet a t t inom hemmets v ä g g a r få t r ä f f a sina k a m r a t e r och j ä m n å r i g a .


Nu ä r det oftast g a t a n eller landsvägen som blir samlingsplatsen, då bostaden är för t r å n g . E n modern, rymlig och prisbillig bostad! Vilken i dag ouppnåelig dröm för hundratusenden h u s m ö d r a r som under n u v a r a n d e svåra förhållanden söker skapa och vidmakthålla e t t hem. Det ä r något av ett underverk dessa kvinnor dagligen utför, ej sällan på bekostnad av sin hälsa. Ty så mycket kostar det dem a t t i t r å n g a , mörka och illa planerade bostäder skapa trivsel och hemkänsla. De ä r t u s e n k o n s t n ä r e r i sin uppfinningsrikedom a t t göra det drägligare för familjen och av den anledningen kräver bostadsläget a t t också kvinnorna i större omfattning aktivt deltager för a t t lösa bostadsfrågan i samklang med de hygieniska och kulturella k r a v som ställes av de breda folkrörelserna. Då bostadsfrågan ä r synnerligen aktuell inom varje borgerlig kommun kan man utgå ifrån a t t respektive myndigheter ä g n a r frågan en viss uppmärksamhet. Men om kommunerna skall lösa bostadsproblemet utifrån sina ekonomiska r e s u r s e r och även med utnyttjande av statsmedel, kan befaras en s t a n d a r d s ä n k n i n g av bostaden och a t t hänsyn icke tages till vissa kulturella krav, som folket anno 1946 h a r r ä t t att ställa på e t t modernt demokratiskt samhälle. Av den anledningen, men också av a n d r a skäl, ä r det nödvändigt med en generalplan för bostadsbyggandet i v å r t land. Planen bör med u t g å n g s p u n k t från läget på bostadsmarknaden syfta till a t t bostadsproduktionen får en sådan omfattning a t t man inom loppet av n å g r a år skall k u n n a häva den v ä r s t a bostadsbristen. Det räcker inte med a t t e n b a r t producera bostäder, man måste också se till, att standarden blir god, så a t t den täcker begreppet hälsobostad. Hänsyn bör också t a g a s till behovet av fritidscentra, parker, lekplatser och vad som i övrigt kan vara behövligt för a t t tillfredsställa folkets kulturella, politiska och idrottsliga behov. En byggnadsverksamhet av sådan omfattning och med en dylik inriktning kommer att vara av största betydelse för den samhälleliga utvecklingen.


Bostadsnöd karaktäriserar läget Bostadsbrist, t r å n g b o d d h e t och låg bostadsstandard k a r a k t ä r i s e r a r läget på bostadsmarknaden i v å r t land, Ändå h a r bostadsproduktionen under den senaste femårsperioden haft en verklig högkonjunktur. Eftersläpningen orsakas icke m i n s t av den kapitalflykt från bostadsproduktionen till m e r a lukrativa företag, då f r ä m s t krigsindustrin, som skedde vid k r i g s u t b r o t t e t . Även statens räntepolitik bidrog i viss u t s t r ä c k n i n g till en nedgång i bostadsproduktionen. Det bekräftas i statliga u t r e d n i n g a r a t t en fjärdedel av bostäderna ä r överbefolkade och en tredjedel saknar vatten och avlopp. Det rör sig således om miljoner av vårt lands befolkning som ännu icke kommit i å t n j u t a n d e av det mest elementära i m ä n n i s k o r n a s behov av vatten och luft inomhus. Vetenskap och teknik gör oupphörligt nya rön men dessa kommer mest industrin och storkapitalet till godo. Stora g r u p p e r av befolkningen h a r samma bostadsstandard nu som vid seklets början. I n d u s t r i n s rationalisering med skiftarbete som följd h a r y t t e r l i g a r e försämrat bostadsläget. Den stora bostadsbristen ä r så pass allvarlig a t t den h i n d r a r familjebildningen samtidigt som undermåliga lägenheter, vilka av hälsovårdsmyndigheterna utdömts, fortfarande användes. De höga h y r o r n a i de nya lägenheterna ä r vid sidan om bostadsnöden e t t allvarligt och bekymmersamt problem för den bostadsbehövande allmänheten. M å n g a medborgare som v a r i t i den lyckliga omständigheten a t t få flytta in i en modern lägenhet h a r å andra sidan f å t t göra stora ekonomiska uppoffringar. I de flesta fall hade de i den gamla bostaden en h y r e s u t g i f t på högst 10 procent av inkomsten under det a t t hyresutgiften för en modern lägenhet g å r upp till 30 å 40 procent av inkomsten. F ö r a t t k u n n a klara ekonomin måste man h y r a ut e t t av r u m m e n och så ä r man lika trångbodd igen. Annonsspalterna i dagspressen t a l a r också sitt klara språk om bostadsläget. Allt efter möjlighet a t t skaffa


pengar bjuder m a n hundra, tvåhundra, t r e h u n d r a kronor och ännu mer till dem som kan skaffa bostad å t förtvivlade människor. F ä l t e t har också blivit f r i t t för allsköns s k u m r a s k a f f ä r e r med bostäder. T i t t och t ä t t läser man i annonsspalterna a t t bostad erhålles om möbler övertages, vilket betyder att bostadsbehövande får betala stora summor för den enklaste pinnsoffa. Det ä r i få ord en bild av dagsläget på bostadsmarknaden.

Hyresnivån i Sverge den högsta i världen Det ä r m å n g a samverkande orsaker som i v å r t land skapat de högsta hyrorna i världen. F r ä m s t a orsaken ä r a t t söka i det förhållandet a t t det privata kapitalet i huvudsak s v a r a t för bostadsförsörjningen. Investering av kapital i hyresfastigheter var särskilt före k r i g e t en lukr a t i v affär. Hyresregleringen kom sedan h y r e s p r i s e r n a n å t t kulmen. F a s t i g h e t s v ä r d e n a pressades i höjden och anpassades därefter. I Stockholm var exempelvis hyresnivån så hög år 1939, a t t t r o t s byggnadskostnadernas stegr i n g med över 40 procent under krigsåren, h a r privata b y g g m ä s t a r e liksom andra byggnadsföretag k u n n a t producera bostäder till 1939 å r s hyrespriser utan tilläggslån. Det bevisar a t t hyrorna var uppskruvade till en högst onormal nivå redan före kriget. S t a t s m a k t e r n a h a r med hänsyn till fastighetskapitalet anpassat bostadspolitiken till den höga hyresnivån, med resultat a t t vi nu kan tala om stockholmshyror även i landsorten. Det s t o r a problemet då det gäller bostadspolitiken ä r frågan om a t t åstadkomma balans mellan h y r o r och inkomster. U t g å r man ifrån att över 50 procent av befolkningen deklarerar en årsinkomst som understiger 3.000 kronor, då s t å r det också klart, a t t majoriteten av v å r t


folk inom icke överskådlig tid med bibehållen hyresnivå kan få tillfälle a t t flytta in i en modern lägenhet. Bostadssociala utredningen framhåller i sitt betänkande bl. a.: »En hyresprocent på 20 procent b r u k a r vid nuvarande allmänna f ö r u t s ä t t n i n g a r räknas som rimlig, n ä r det gäller lägenhet med helmodern u t r u s t n i n g och fredsvärme inkluderas.» E n b a r t för a t t förverkliga målsättningen av 20 procent av en o r d i n ä r i n d u s t r i a r b e t a r e s inkomst till h y r a för en tvårumslägenhet kräves enligt utredningen en inkomststegring av 25 procent vid oförändrat hyresläge eller en hyressänkning av 20 procent vid oförändrat inkomstläge. Även om man kan utgå ifrån en reallönestegring för ind u s t r i a r b e t a r n a under de n ä r m a s t e fem åren måste man jämsides med denna vidtaga å t g ä r d e r för a t t radikalt sänka den höga hyresnivån. Ur såväl befolkningspolitiska som bostadshygieniska synpunkter är detta inte minst nödvändigt. Det hjälper föga att bygga 40.000 bostäder per år om icke hyresnivån i dessa nybyggda bostäder anpassas till folkmajoritetens inkomster. De gamla och i många fall av hälsovårdsmyndigheterna utdömda lägenheterna kommer eljest att t a s i anspråk även om det kommer a t t finnas tillgång till moderna bostäder. En modern tvårumslägenhet betingar e t t pris som var i e r a r mellan 1.300 och 1.600 kronor per år. Om man skall kunna avstå 20 procent av inkomsten till h y r a fordras det en årsinkomst mellan 6.000 å 8.000 kronor. Den genomsnittliga årsinkomsten för i n d u s t r i a r b e t a r n a var år 1944 4.115 kronor. Av dessa siffror f r a m g å r a t t icke ens i n d u s t r i a r b e t a r n a i allmänhet h a r en inkomst som ger dem möjlighet a t t h y r a en modern bostad. Under krigsåren h a r många i b r i s t på billiga bostäder t v i n g a t s att h y r a en modern lägenhet, t r o t s a t t ekonomin inte tilllåtit detta. I dylika fall h a r visserligen bostadsstandarden höjts, men det h a r skett på bekostnad av levnadsstandarden i övrigt. Regeringen, Byggnadslånebyrån och nu senast Bostadssociala utredningen synes v a r a något reserverade då det


gäller a t t vidtaga å t g ä r d e r för att sänka den nuvarande hyresnivån. Utredningen u t t a l a r i betänkandet följande: »Å andra sidan är det med hänsyn till fastighetsmarknadens stabilitet icke önskvärt med en deflationsartad, snabbt förlöpande stark och allmän sänkning av hyresnivån, eftersom en sådan skapar risken av en fastighetskris med oöverskådliga följder för fastighetskreditväsendet och överhuvud för förtroendet till ututvecklingen icke minst hos de kommuner och allmännyttiga företag som under krigsåren ingått stora ekonomiska engagemang i bostadsförsörjningens tjänst. Mest utsatta för krisrisker äro otvivelaktigt de under krigsåren byggda fastigheterna, eftersom för dem marginalen räknats snävt.» Vi bestrider icke a t t läget på bostadsmarknaden är mycket komplicerat och att en sänkning av den allmänna hyresnivån kan medföra vissa konsekvenser för fastighetskapitalet, men ä r man intresserad av a t t utforma en bostadspolitik i de breda folklagrens intressen då är det nödvändigt a t t ta upp kampen med fastighetskapitalet oavsett om det framkallar en fastighetskris. De onormalt uppskruvade fastighetsvärdena måste b r i n g a s i nivå med det verkliga realvärdet. Det kan ske bland a n n a t genom en hyrespolitik som berövar fastighetskapitalet dess oskäliga profit. E n generell hyressänkning pressar ned fastighetsvärdena och med hänsyn till en bostadspolitisk målsättning som h a r till syfte att i samhällets ägo överföra de större hyresfastigheterna, bör det vara e t t samhällsintresse a t t fastighetsvärdena reduceras till vad som kan anses v a r a normalt. I den mån en sådan politik medför svårigheter för allmännyttiga företag och egnahemsbyggare m å s t e staten enligt vår mening självklart t r ä d a mellan. Man kan inte endast av hänsyn till det i bostadsproduktionen investerade kapitalet upprätthålla en hög hyresnivå. Samhället tvingas förr eller senare a t t b r y t a med de höga h y r o r n a s politik. Läget blir inte b ä t t r e genom att uppskjuta avgörandet. År 1935 framförde kommunist e r n a i Stockholms stadsfullmäktige en motion om kommunal bostadsproduktion. Fullmäktiges socialdemokratis-


ka och borgerliga ledamöter avslog motionen med bl. a. samma motivering som Bostadssociala utredningen nu anför, nämligen a t t en sänkning av hyrorna, som blivit följden om motionen bifallits, hade orsakat en krasch på fastighetsmarknaden. Tio å r senare var samma stadsfullmäktigemajoritet mogen a t t acceptera principen om kommunal bostadsproduktion. H u r många miljoner kronor hade man icke k u n n a t beröva byggnads- och fastighetskapitalet till förmån för medborgarna i Stockholm om kommunisternas förslag å r 1935 bifallits? E n dylik bostadspolitik hade påverkat den allmänna bostadsmarknaden och h ä m m a t den privatkapitalistiska rovdriften inom byggnadsindustrin. Bostadssociala utredningen, som i huvudsak är överens om en politik som skall likvidera spekulations- och vinstintresset i bostadsbyggandet och bostadsförvaljtningen, förbigår de väsentliga orsakerna till den höga hyresnivån och inskränker sig i stället till a t t föreslå subventionsåtgärder, som endast delvis nedbringar h y r o r n a för vissa skikt.

Ny giv i bostadspolitiken Efter t r e t t o n å r s arbete framlades vid årsskiftet 1945—46 bostadssociala utredningens slutbetänkande, som o m f a t t a r allmänna riktlinjer för den framtida bostadspolitiken. Vi hade v ä n t a t a t t regeringen skulle gett 1946 å r s riksdag tillfälle a t t ta ställning till denna nya giv i sin helhet, men så blev inte fallet. Riksdagen fick endast ta ställning till förslag om ändrad låne- och räntepolitik. E n höjning av lånegränsen till 100 procent av fastighetsvärdet och en sänkning av r ä n t a n på tertiärlånen till 3 procent för kommuner och allmännyttiga företag beslutades av riksdagsmajoriteten mot planhushållningsmots t å n d a r n a s röster. Riksdagen beslutade samtidigt a t t för nästa b u d g e t å r investera över 400 miljoner kronor i olika


fonder för bostadsbyggandet. Den t i d i g a r e övre belåningsgränsen för hyreshus i kommunal regi var 95 procent av anskaffningskostnaderna och i enskild regi 90 procent. R ä n t a n på t e r t i ä r l å n var ända tills i fjol 4.5 procent, men sänktes då till 4 procent. Sedan t e r t i ä r l å n e r ä n t a n i å r fastställts till 3 procent e x i s t e r a r t r e olika räntelägen för dessa statliga lån. E n fjärde r ä n t e s a t s tillkommer, nämligen r ä n t a n på t e r t i ä r l å n till enfamiljshus ( e g n a h e m ) , vilken är 3.6 procent. Årets riksdagsbeslut i bostadsfrågan innebär en vändpunkt, även om det hade v a r i t både önskvärt och nödvändigt a t t man sträckt sig betydligt längre. A t t kommunerna nu får lån till 100 procent av anskaffningskostnaderna öppnar nya möjligheter för dessa a t t i betydligt ökad omf a t t n i n g bygga bostäder i egen regi och h y r a ut till självkostnadspris. Systemet med insatslägenheter försvinner i samma utsträckning som allmännyttiga företag svar a r för bostadsproduktionen. K o m m u n i s t e r n a som under öbecen;nier e n s a m m a f å t t kämpa för a t t samhället skall svara för m e d b o r g a r n a s bostadsförsörjning r e g i s t r e r a r självklart med tillfredsställelse de steg i principiell inriktning som nu t a g i t s . De beslutade å t g ä r d e r n a innebär visserligen ingen »revolution» på hyrespolitikens område, men e t t framsteg. I fastigheter som beviljas lån efter den 1 juli 1946 beräknas en hyressänkning av cirka fem procent. Det äldre bostadsbeståndet som uppförts med statliga lån före denna tidpunkt h a r lämnats utanför ramen för räntesänkningen. Av denna anledning väckte kommunisterna en motion till å r e t s riksdag med förslag om a t t t e r t i ä r l å n beviljade före den 1 juli 1946 även skola komma i å t n j u t a n d e av räntesänkningen till 3 procent som framdeles kommer bostadsproduktionen till del. Motionen avslogs mot kommunisternas röster, men vi lovar återkomma, då förslaget ur rättvisesynpunkt icke kan sakligt tillbakavisas. Man f r å g a r sig varför det äldre bostadsbeståndet skall komma i en avgjort sämre ställning vad r ä n t a n på t e r t i ä r l å n e t bet r ä f f a r än fastigheter som uppföres efter 1 juli 1946.


Särskilt då alla är medvetna om att såväl h y r e s g ä s t e r som bostadsrättsinnehavare k ä m p a r en hård kamp med de höga h y r o r n a för a t t k u n n a bo kvar i de dyra lägenheterna. Under sådana förhållanden hade det v a r i t s t a r k t motiverat a t t s t a t s m a k t e r n a t a g i t ett initiativ för a t t i någon mån minska hyreskostnaderna.

Landsbygdens bostadsfråga Under det att man b e r ä k n a r a t t bostadsbristen i tätorterna skall likvideras på en tid av 3 till 5 år, kommer det att ta en tid av 15 å r a t t höja landsbygdens bostadsstandard till t ä t o r t e r n a s nivå. Bostadsläget inom en del samhällen är i dag icke b ä t t r e än då Ludvig Nordström skrev sin bekanta bok »Lort-Sverige». De statliga lånen till a r b e t a r s m å b r u k , förbättringslån och förbättringsbidrag, liksom egnahemslånen h a r visserligen skapat ett antal bostäder med högre standard, men i förhållande till det stora behovet h a r det i m å n g a fall v a r i t som en droppe i havet. Vi e r i n r a r om en s m å b r u k a r e i Värmland som för n å g r a år sedan fick ett småbrukarlån. P e n g a r n a räckte dock icke till att låta dra in vatten och avlopp. Avståndet till n ä r m a s t e vattenpost ä r 250 meter. Familjen består av fem personer och h a r t r e kor. Vattenförbrukningen per dag är minst 200 liter. E n b a r t vattenbäringen ä r ett litet dagsverke. Mannen a r b e t a r i skogen och sköter jordbruket på fritiden. Familjen får föra en h å r d kamp för tillvaron. S m å b r u k a r e n h a r sökt f ö r b ä t t r i n g s b i d r a g , men fått avslag med motivering, a t t han h a r a r b e t a r s m å b r u karlån. Det ä r endast e t t exempel av de tusenden och tiotusenden.


Egnahemsverksamheten spekulationsfri bostadsproduktion U t a n a t t idealisera egnahemsbebyggelsen kan man inte undgå k o n s t a t e r a a t t egnahemsbyggarna i allmänhet får offra både tid och pengar för a t t kultivera jorden och göra bostaden och omgivningen trivsam. Egnahemsbygg a r n a h a r fyllt en samhällelig uppgift av stora m å t t och utfört en k u l t u r g ä r n i n g som hela samhället h a r anledning a t t uppskatta. Vi h a r h ä r a t t göra med en spekulationsfri bostadsproduktion. Då landskommunerna i mindre o m f a t t n i n g kan utnyttja de statliga lånen till flerfamiljshus, men ändock får b ä r a sin procentuella del av utgifterna till en förbättring av bostäderna i städer och tätorter, motionerade kommunisterna i riksdagen a t t lånen till enfamiljshus (egnahem) skall utgå efter samma normer som till flerfamiljshus, d. v. s. lån till 100 procent och till 3 procents ränta, samt a t t r ä n t a n på t i d i g a r e erhållna t e r t i ä r l å n , vilken nu ä r 3.6 procent, sänkes till 3 procent. Riksdagen avslog även denna framställan. E g n a hemsbyggarna h a r nu anledning a t t själva t r ä d a fram och säga sin mening. De kan i detta som i a n d r a fall r ä k n a med kommunisternas aktiva stöd. E n ny framstöt bör göras för a t t sänka r ä n t a n på egnahemslånen.

Insatslägenheterna en krisföreteelse Under k r i g e t h a r man vid bostadsbyggandet praktiser a t en form med insatslägenheter som f å t t r ä t t allmän utbredning. Insatslägenheterna har i första hand »tillfredställt behovet» hos det hyresklientel som haft god ekonomi och i andra hand tvingat mindre inkomsttagare som s a k n a t bostad att mot stora ekonomiska uppoffringar skaffa sig en lägenhet. I många fall h a r insatskapitalet, som för en tvårumslägenhet uppgått till omkring 1.200 å 1.500 kronor, upplånats i bank. Denna upplåning vid si-


dan om högre årsavgifter h a r medfört en stor belastning på familjens ekonomi. Bostadssociala utredningen befarar, a t t den onaturliga tillväxten av insatslägenheter kommer a t t medföra vissa allvarliga risker i framtiden för såväl staten som kommunerna, för a t t inte tala om de enskilda bostadsrättsinnehavarna. 'Vissa kristecken kan redan konstateras, och man måste räkna med a t t dessa kommer a t t bli y t t e r l i g a r e markerade i s a m m a grad som bostadsbristen m i n s k a r och hyresnivån sänkes. Emellertid kan man inte förbigå det förhållandet, a t t de flesta medborgare, som under perioden 1940—46 av omständigheternas makt t v i n g a t s skaffa sig en insatslägenhet för a t t få tak över huvudet, emotser den n ä r m a s t e framtiden med stor oro. Allmänt ä r man bekymrad över att den kontanta insatsen skall förloras och dessutom över den höga hyresnivån. Många önskar sälja sin bostadsrättsandel, men marknaden börjar bli m ä t t a d och för övrigt s t r a n d a r det på svårigheten a t t skaffa en hyreslägenhet i stället. Inför e t t perspektiv av rikligare tillgång på bostäder och en sänkning av hyresnivån, kommer flykten från insatslägenheterna a t t bli av stor omfattning. E n sådan utveckling medför allvarliga följder för såväl samhället som för de b o s t a d s r ä t t s i n n e h a v a r e som s t a n n a r kvar i fastigheterna. Vem skall under sådana förhållanden b ä r a hyresutgiften för de lediga lägenheterna? Finansieringsplanen för fastigheterna ä r uppgjord på grundval av hyresint ä k t e r för samtliga lägenheter. Den inkomstminskning som blir följden skall fördelas på de bostadsrättsinnehavare som s t a n n a r kvar, vilket kan betyda en avsevärd ökning av månadsavgiften. Den merutgiften kan bostadsr ä t t s i n n e h a v a r e n icke bära, varför samhället i en sådan situation måste ingripa. E n dylik k r i s a r t a d utveckling anser vi det nödvändigt förebygga. Staten h a r investerat ända upp till 95 procent av kapitalet i dessa fastigheter. Varför skulle den då inte överta hela ä g a n d e r ä t t e n till f a s t i g h e t e r n a ? Det förefaller som


om tiden ä r mogen för att ta e t t första steg till överförande i samhällets ägo av de större hyres- och bostadsrättsföreningsfastigheterna. T a r staten detta enligt vår mening förnuftiga steg, förebygges den kris, som eljest utan tvekan kommer. Det är b ä t t r e att dämma i bäcken än i ån. Det ligger för övrigt i linje med arbetarrörelsens efterkrigsprogram och hyresgäströrelsens bostadspolitiska efterkrigsprogram. Statens inlösen av bostadsrättsinnehavarnas personliga k o n t a n t i n s a t s skall givetvis v a r a av frivillig k a r a k t ä r . De flesta kommer att hälsa en sådan inlösen med största tillfredsställelse, ty därmed befrias de från risken a t t förlora sin kontantinsats och får samtidigt större frihet vid behov av a t t byta lägenhet. Vi anser det som självklart att varje bostadsrättsinnehavare, som sålt sin andel till staten, skall ha f ö r s t a h a n d s r ä t t till att bo i lägenheten så länge vederbörande fullgör sina skyldigheter som hyresgäst. F r å g a n är sedan vem som lokalt skall svara för förvaltningen av de fastigheter, som överförts i samhällets ägo. Vi anser att kommunen bör bli förvaltningsorganet. Inom kommunen upprättas ett speciellt organ, s. k. bostadsnämnd, vilken får till uppgift, förutom a t t v a r a förvaltningsorgan för samhällsägda fastigheter, a t t svara för bostadsförsörjningen inom kommunen. Speciella instruktioner bör utformas för dessa bostadsnämnder. Det är inte tillräckligt med e n b a r t e t t kommunalt organ för a t t kontrollera och övervaka skötseln av samhällets fastigheter. Om övervakningen skall bli effektiv, måste h y r e s g ä s t e r n a dras in i detta arbete. Därför är det nödvändigt, a t t hyresgästerna i varje fastighet sammanslutas i en bostadsförening. Denna förening skall vara kommunens hjälporgan men med r ä t t vittgående uppgifter, så a t t h y r e s g ä s t e r n a i dylika fastigheter får utöva inflytande på den ekonomiska driften av fastigheten. F ö r att h y r e s g ä s t e r n a skall känna samma ansvar för fastigheten, som om de själva rådde om den, måste de erhålla r ä t t stora befogenheter. Hyressättningen bör vara förbunden


med h y r e s g ä s t e r n a s direkta inflytande på administrationen av fastigheten, så a t t minskade bränsleutgifter liksom reparationskostnader å t e r v e r k a r g y n n s a m t på hyresnivån. Med stöd av denna motivering har kommunisterna i riksdagen föreslagit att staten, för de bostadsrättsinnehavare som så önskar, inlöser deras andelar i fastigheter vilka uppförts med stöd av statliga lån.

Bryt monopolväldet inom byggnadsindustrin Det finns knappast någon n ä r i n g s g r e n där monopolen, kartellerna och t r u s t e r n a h a r en sådan dominerande ställning som inom byggnadsindustrin. Den statliga priskontrollen är icke tillräckligt effektiv för a t t k u n n a komma till r ä t t a med monopolens prispolitik. Men så inhöstar också byggnadsämnes- och byggnadsmaterialproducenterna stora profiter. N å g r a bokslut från en del bolag kan belysa detta påstående. Skånska Cement redovisar försäljningsvinster på de olika g r e n a r n a vilka ökade från 3.543.000 kr. år 1938 till 7.114.000 kr. år 1944, en ökning av 100 procent. A v s k r i v n i n g a r n a under samma tid ökade med respektive 1.503.000 kr. och 3.109.000 kr., även h ä r en fördubbling. Iföverken, som ä r ett dotterbolag till Skånska Cement, ökade inkomsterna på rörelsen från 2.174.000 kr. år 1938 till 3.711.000 kr. å r 1944. A v s k r i v n i n g a r n a under samma tid ökade från 366.000 kr. till 804.000 kr. Nettovinsten ökade från 964.000 kr. till 1.437.000 kr. Höganäs-Billesholm ökade bruttovinsten från 3.084.000 kr. år 1938 till 7.074.000 kr. år 1944, en ökning med mer än det dubbla. Nettovinsten under samma tid ökade från 2.549.000 kr. till 3.240.000 kr. och utdelningen till aktieä g a r n a från 7 till 9 procent. Aug. Stenman, e t t företag som bl. a. tillverkar skruvar, h a r haft en utdelning på 20


procent på ett aktiekapital, som till två femtedelar tillkommit genom gratisemissioner. Dessa siffror från n å g r a företags bokslut inom byggnadsmaterialproduktionen säger givetvis inte allt om de verkliga vinsterna. De säger dock så mycket a t t byggnadsmaterialpriserna ä r oskäligt höga och a t t det finns marginal för en väsentlig sänkning av prisnivån, som direkt kunde nedbringa byggnadskostnaderna och därmed hyrorna.

176 procent prisstegring på rör F a n t a s t i s k a p r i s s t e g r i n g a r på rör- och rördelar h a r skett under och efter kriget. E t t r ö r som före kriget betingade e t t pris av 5 kronor ä r nu uppe i 13.80 kr. vilket innebär en p r i s s t e g r i n g på 176 procent. Motsvarande p r i s s t e g r i n g på normal- och avloppsdelar ä r 134 procent. E n ombudsman inom B y g g n a d s t r ä a r b e t a r f ö r b u n d e t gav vid en bostadskonferens i Uddevalla e t t talande exempel på t r u s t e r n a s inflytande på prisbildningen. Han nämnde därvid som exempel p a r k e t t l ä g g n i n g s t r u s t e n . Före k r i g e t kostade det, sade han, 8—9 kronor p r kvm. a t t lägga in äkta p a r k e t t s t a v och då uppgick själva arbetskostnaderna för inläggningen till cirka 3.70 kr. pr kvm. Nu h a r man bildat en t r u s t och genom rationalisering förenklat staven, så a t t den består av en furuplanka med ett t u n t fanérlager ovanpå. Denna p a r k e t t kostar i dag inlagd 18—19 kronor pr kvm., och ändå h a r arbetskostnaden för golvläggningen avsevärt sänkts. Kommentarer överflödiga. P r i s e t på a r m e r i n g s j ä r n h a r ökat från 22 öre kg. till 45 öre = 100 procent. Formvirke från 75 öre per kubikfot till 1.75 kr. = 133 procent. Takpapp från 3.60 kr. per rulle till 12.50 kr. = 350 procent. Det är n å g r a exempel som bevisar prisstegringen. E n


verklig insyn skulle säkerligen ge flera och mera skrämmande exempel på var orsaken till de höga byggnadskostnaderna ä r a t t finna.

Den fria företagsamheten avskaffar den fria konkurrensen F r å n borgerligt håll framhålles alltid i de ekonomiska debatterna den fria konkurrensen såsom den enda n a t u r liga drivkraften för utvecklingen. Inom byggnadsindustrin är den fria konkurrensen p r a k t i s k t t a g e t likviderad. Monopolen, t r u s t e r n a och priskartellerna h a r avskaffat konkurrensen mellan företagen, icke e n b a r t inom byggnadsmaterialproduktionen, utan även då det gäller installering av vatten och avlopp s a m t sanitets- och elektriska installationer. I städer och t ä t o r t e r h a r installationsfirmorna sammanslutit sig i en organisation, vilken fördelar arbetsobjekten f i r m o r n a emellan. Offerterna som inlämnas vid anfordran till olika byggen ä r endast camouflage. Priskartellen h a r i förväg avgjort vilken firma som skall ha arbetet i fråga, därmed kan de också diktera priset för arbetet. Den fria företagsamheten h a r således själv avskaffat den fria konkurrensen. Den nya lagen om k o n k u r r e n s b e g r ä n s n i n g kommer icke att spela någon väsentlig roll i kampen mot monopolen, då den endast skall r e g i s t r e r a överenskommelser som träffas. Byggnadslånebyrån och Socialstyrelsen r i k t a r uppmärksamheten på de monopolistiska företeelserna inom byggnadsmaterialmarknaden. Däremot h a r Bostadssociala utredningen förbigått detta viktiga problem. Den synes i det avseendet v a r a allt för bunden vid den bostadspolitik som orsakat de höga h y r o r n a och g å r därför minsta motståndets väg genom a t t föreslå en påbyggnad av bos t a d s r a b a t t - och subventionssystemet i stället för att torpedera de k r a f t e r i samhället, som är den y t t e r s t a orsaken


till den höga hyresnivån. Vill man allvarligt åstadkomma en balans mellan h y r o r och inkomster då är det nödvändigt a t t a n g r i p a orsaken till de höga byggnadskostnaderna. Den är inte som de borgerliga p å s t å r byggnadslönerna, tvärtom m å s t e man räkna med en ökning av dessa om b y g g n a d s a r b e t a r n a skall kunna flytta in i de bostäder de själva bygger. Med den utveckling som skett inom byggnadsindustrin ä r det faktiskt motiverat a t t i verkligheten o m s ä t t a de anvisningar som återfinnes i A r b e t a r r ö relsens efterkrigsprogram, däri det framhålles: »att byggnadsmaterialproduktionen bör befrias från monopolprisbildning genom att monopolistisk produktion övertages av statliga eller allmännyttiga företag.» Den f r i a företagsamheten har fyllt sin historiska uppgift. Sedan den nu avskaffat den fria konkurrensen hämm a r den en sund ekonomisk utveckling. Tidpunkten ä r inne för a t t likvidera det privata spekulations- och vinstintresset inom hela byggnadsindustrin.

Dualism i den statliga bostadspolitiken S t a t s m a k t e r n a rekommenderar samhällelig bostadsproduktion. Kapital investeras nu i allmännyttig produktion av bostäder upp till 100 procent av fastighetskostnaderna, men s a m t i d i g t låter man byggnadsmonopolen vara ostörda och inhösta stora profiter på det byggnadsmaterial som levereras till den samhälleliga bostadsproduktionen. Denna dualism i den statliga politiken borde upphöra, särskilt sedan riksdagen år 1944 beslutat efter motion av den n u v a r a n d e kommunikationsministern a t t hemställa till regeringen om utredning för att överföra byggnadsmaterialproduktionen i allmännyttig ägo. Som det nu


är göder staten dessa kapitalistiska monopol. Det ä r ett o r ä t t f ä r d i g t tillstånd, a t t enskilda bolag och kapitalägare skall k u n n a tillägna sig e x t r a profit på produktion av byggnadsmaterial, som levereras till producerandet av lägenheter, till vilka staten i huvudsak s a t s a r kapitalet.

Tomtjobberiet florerar P r i s e t på t o m t m a r k spelar en icke oväsentlig roll då det gäller byggnadskostnaderna. Under decennier h a r markä g a r n a spekulerat i stegrade tomtpriser. Saneringen av den gamla bebyggelsen i städer och t ä t o r t e r h a r stagner a t på g r u n d av de spekulationsintressen i ökade tomtpriser som s t a r k t gjort sig gällande. Otaliga exempel kan anföras på h u r tomtjobberiet florerar. Morgontidningen å t e r g a v för någon tid sedan ett tomtköp i Flen, som är k a r a k t e r i s t i s k t . Det var en herre som köpte två tomter till e t t pris av 4.000 kronor. Han sålde dem senare för 56.000 kronor. E n avans på över 50.000 kronor. Det beräknas a t t det ökade tomtpriset fördyrar varje lägenhet med 83 kronor per år. H y r e s g ä s t r ö relsens tidning »Vår Bostad» å t e r g e r ett a n n a t exempel. Det är från Sundbyberg, där en byggnadstomt för 48 eldstäder såldes år 1937 för 7.500 kronor, i j a n u a r i 1943 såldes den på n y t t för 25.000 kronor och i december samma å r för 51.000 kronor. Denna form av lurendrejeri tillåter ännu så länge v å r t demokratiska samhälle. P . H. M. h a r ingen anledning a t t klaga. De har alldeles för stor rörelsefrihet. Vid 1945 å r s riksdag bifölls motioner från socialdemok r a t e r n a och kommunisterna om utredning angående tomtmarkens användning och planering. I d a g a r n a har justitieministern tillkallat sakkunniga vilka under landshövding Jakobssons ordförandeskap skall utreda frågan om en effektiv samhällelig markdisposition. I direktiven för utredningen ingår a t t expropriationsrätten skall vidgas och m a r k ä g a r n a hindras göra oskäliga vinster. F ö r vår del


v ä n t a r vi av utredningen djärva förslag som gör slut på tomtjobberiet, sänker markpriset och ger samhället förfoganderätt över all tomtmark i städer och t ä t o r t e r , vilken mark sedan endast upplåtes mot t o m t r ä t t . Detta gäller då i första hand städer och t ä t o r t e r . Bolagsjorden, som pressar svetten ur arrendatorerna, bör bli föremål för särskild uppmärksamhet.

Byggprofiten en stor del av byggnadskostnaderna Bostadsproduktionen ä r ännu planlös, t r o t s statens stora investering och inflytande på utformningen av densamma. Orsaken till att det ibland g r ä n s a r till rena anarkien beror till stor del på att den privata produktionssektorn s v a r a r för 70 procent av bostadsbyggandet. I Stockholm ä r det flera h u n d r a b y g g m ä s t a r e och även i landsortsstäderna är antalet stort. Det händer, a t t inom ett enda bostadskvarter, det kan finnas ända upp till ett tiotal olika byggnadsfirmor. Varje firma t r a n s p o r t e r a r dit sin cementblandare och övrigt byggnadsmaterial. Var och en slår upp sin materialbod etc. Är inte detta orationellt och i högsta grad oekonomiskt? E n d a s t P . H. M.arna kan njuta av en sådan oordning och ekonomiskt slöseri. N ä r sedan fastigheterna ä r färdiga och hyresgäst e r n a flyttar in, skall fastighetsskötare och vice v ä r d a r tillsättas i varje sådan fastighet. Om byggnadsverksamheten centraliserats och gemensamma värmecentraler u p p r ä t t a t s hade såväl byggkostnader, bränsle- och administrationsutgifter i avsevärd grad förbilligats. H. S. B. och Riksbyggen skulle med f r a m g å n g kunna konkurrera med de privata byggnadsföretagen om hyrespriserna då de kan driva sin byggnadsverksamhet mera planmässigt. A t t skillnaden nu är obetydlig beror väl på den statliga hyrespolitiken som byggnadslånebyrån strikt


omsätter i praktiken, vilken icke tillåter en splittrad hyresnivå då det gäller bostäder av samma s t a n d a r d . I det fallet är byggnadslånebyrån bunden vid de höga h y r o r n a s politik. Med den senaste räntesänkningen måste i de nybyggda lägenheterna följa en hyressänkning, då uppstår ovillkorligen en splittring av hyresnivån. H u r skall man bemästra den situationen? Om de allmännyttiga företagen icke får sänka h y r a n bör de utnyttja den vinst som uppstår till en höjning av utrymmes- och u t r u s t n i n g s standarden. År 1943 redovisade 14 byggnadsföretag i Stockholm en sammanlagd beskattningsbar inkomst till kommunen av 2.488.938 kronor och till staten av 2.947.910 kronor. Det var den offentliga redovisningen, vad de tjänade i verkligheten vet de endast själva. Det ä r också lönsamt a t t vara direktör eller chef för byggnadsfirmor. H ä r följer n å g r a exempel: Direktör Åhlén i Byggmästareföreningen deklarerade för samma å r 40.810 kr. i årsinkomst, Max Gumpel 157.170 kr., H. J. Krogh 46.840 kr., B. Delin 42.520 kr., P. Toll 127.100 kr., L. E. Hellstedt 61.920 kr., C. Zetterberg 56.390 kr. och E. Wohlin 31.340 kr. Dessa å t t a direktörer h a r haft en genomsnittsinkomst på ett år av 70.000 kronor. Nog finns det m a r g i n a l för hyressänkning.

Spekulationsfri byggnadsverksamhet rekommenderas Är det då möjligt a t t bygga goda bostäder till en rimlig hyresnivå? Vi s v a r a r obetingat ja på den f r å g a n ! Likviderar man vinstintresset inom hela bostadsproduktionen från r å v a r a n till den färdiga bostaden, då ä r det möjligt att framställa bostäder till överkomliga priser. Det räcker inte a t t begränsa samhällsinflytandet till bostadsbyggandet, det måste omfatta såväl byggnadsmaterialproduktionen som tomtmarken.


Vi bör sträva efter ett tillstånd där samhället h a r ansvaret för medborgarnas bostadsförsörjning. Det anses numera n a t u r l i g t a t t samhället s v a r a r för landsvägar och gator, j a även j ä r n v ä g a r , och i städer och t ä t o r t e r vattenförsörjningen. Det bör bli lika n a t u r l i g t a t t samhället också skall svara för medborgarnas bostäder. Det g å r inte att helt mekaniskt överföra denna bostadspolitiska linje till alla platser i v å r t land. P å m å n g a orter har man inte behov av flerfamiljshus, där passar det bättre med egnahemsbyggen. Det avgörande i nuvarande moment ä r inte heller vem som bygger, utan att det bygges bostäder med hög standard utan spekulation. I t ä t o r t e r n a bör man redan nu skapa speciella bostadsorgan som successivt övertager ansvaret för bostadsbeståndet och bostadsförsörjningen. E n planmässig bostadsproduktion kan icke genomföras utan a t t det privata spekulations- och vinstintresset helt avskaffas. Bostads- och byggnadsmaterialproduktionen bör vara de grenar inom näringslivet som först överföres i allmännyttig regi. V å r a u t m ä r k t a b y g g m ä s t a r e , ingenjörer, arkitekter och tekniker får under nuvarande monopolkapitalistiska förhållanden icke tillfälle a t t utnyttja allt s i t t kunnande, då de alltid måste ta hänsyn till respektive företags profitintressen. P. H. M.-arna, som fant i s e r a r om den fria konkurrensen och drömmer om profitintresset som den enda saliggörande drivkraften i den ekonomiska utvecklingen, kan naturligtvis inte tänka sig människorna som det värdefullaste kapitalet. De represent e r a r e t t system som sett sina bästa dagar och nu står på avskrivning. Men de kämpar energiskt mot undergången i stället för a t t anpassa sig till det nya, som växer fram. De som kämpar för en ny demokratisk ordning, där högsta drivkraften blir a t t tillgodose folkets behov av bostäder, u t g å r ifrån att våra ingenjörer, a r k i t e k t e r e t c , kommer a t t utveckla en strålande energi och arbetsglädje när de fria från profitintressets hämsko får bygga hälsobostäder åt folket.


Hyressänkning en absolut nödvändighet Om hela folkets bostadsfråga skall lösas utifrån sociala-befolkningspolitiska och bostadshygieniska synpunkter måste hyresnivån anpassas till de breda folklagrens inkomster. Kan detta då ske utan b o s t a d s r a b a t t e r och subventioner? J a , om man likviderar allt spekulations- och vinstintresse som opererar inom såväl bostads- som byggnadsmaterialproduktionen och i fråga om tomtpolitiken. Detta kan inte ske i en handvändning. Under övergångstiden kan det således v a r a nödvändigt med subventionsåtgärder. Hyrestrycket kan redan nu lättas om regeringen och riksdagsmajoriteten så önskar. B y g g n a d s m a t e r i a l p r i s e r n a kan pressas ned i nivå med produktionskostnaderna, räntesänkning genomföras på de äldre t e r t i ä r l å n e n och vaksamheten mot tomtspekulanterna skärpas. F ö r u t o m a t t man vidtager dessa statliga å t g ä r d e r kan b y g g m ä s t a r v i n sterna s k ä r a s ned eller helt borttagas, om kommunerna i stort övertager bostadsproduktionen. E n bostadspolitik omsatt i verkligheten efter dessa linjer leder till en väsentlig hyressänkning. E n kamp för högre lön åt det arbetande folket skapar dessutom ökad köpkraft. Med tillvaralagande av dessa två vitala intressen skall det vara möjligt a t t lösa bostadsfrågan för hela folket.

Vi har helt enkelt inte råd a t t bo i ruckel! Den bostadspolitiska målsättningen får inte b e g r ä n s a s till likviderandet av bostadsbristen, utan s a m t i d i g t är det nödvändigt a t t höja bostadsstandarden. Utredningen har med hänsyn till produktionsbehov, hyresbetalnings-


förmåga och subventionsbehov s t a n n a t vid två r u m och kök som normalbostad för 2-barnsfamiijer. Talet om två r u m och kök är bestickande, men säger inte mycket om själva utrymmesstandarden. I Stockholm och på många andra platser bygges alltför m å n g a t v å r u m s l ä g e n h e t e r under 50 kvm. Dylika bostäder m o t s v a r a r icke tidens krav på en familjebostad. Snäva profitintressen fäller utslaget då det gäller standarden. Om fem, tio å r kommer dessa bostäder a t t anses omoderna. Vi kan förstå n ä r privata spekulationsbyggare bygger bås i stället för ordentligt tilltagna rum, men a t t allmännyttiga företag följer i der a s spår ä r oförståeligt. Den bostadsbehövande allmänheten har ofta små pretentioner. Den avstår g ä r n a från moderniteter i en nybyggd lägenhet, blott den kan få en sådan till rimligt pris. Vi f ö r s t å r den, men anpassa bostadsstandarden därefter skulle v a r a felaktigt. Ökad u t r y m m e s - och u t r u s t n i n g s standard medför icke en motsvarande procentuell utgiftsökning. E n b y g g m ä s t a r e h a r med kalla siffror bevisat, att slopande av kylskåp exempelvis betyder i hyressänkning endast kronor 17.50 per år, och för sopnedkast 1.50. E a d r u m m e t s borttagande betyder en utgiftsminskning av 25 kronor om året. I längden måste det vara oekonomiskt a t t bygga bostäder med låg standard. Vi h a r anledning a t t i det fallet följa anvisningarna i arbetarrörelsens e i t e r k r i g s p r o g r a m , som sträcker sig betydligt l ä n g r e i f r å g a om utrymmesstandarden än Bostadssociala utredningen föreslagit. H a r vi råd a t t låta folk bo i ruckel ? N e j ! Det ä r en nationalekonomisk förlust och det f ö r s ä m r a r folkhälsan. Därför ä r det nödvändigt att i skyndsamt tempo u t r o t a bostadsbristen och höja bostadsstandarden.


SAMMANFATTNING KOMMUNISTERNA VILL: att bostadsbristen och trångboddheten likvideras i skyndsamt tempo genom massproduktion av bostäder m e d hög utrymmes- och utrustningsstandard; a t t kommunerna där så är möjligt i e g e n regi m e d ekonomiskt stöd från staten bygger tillräckligt antal bostäder, vilka uthyres till självkostnadspris; att övrig spekulationsfri bostadsproduktion, egnahemsbebyggelsen, aktivt understöd jes;

såsom

att statsmakterna omedelbart ingriper för att sänka byggnadsmaterialpriserna; a t t monopolkapitalismens välde inom byggnadsmaterialproduktionen brytes och att denna produktion överföres i statlig eller allmännyttig ä g o ; att tomtmark kommunaliseras och upplåtes mot tomträtt och att varje form av tomtspekulation förhindras; a t t hyresnivån sänkes så att balans mellan hyror och inkomster uppnås; att en räntesänkning till 3 procent på alla tertiärlån till såväl flerfamiljshus som egnahem omedelbart genomföres, vilken räntesänkning utnyttjas för e n motsvarande hyressänkning; att staten inlöser insatslägenheterna i bostadsrättsföreningshus där andelsägarna så önskar och att fas-


tigheterna i dylika fall överföras i samhällets ägo med k o m m u n e r n a som förvaltningsorgan; att i lag fastställes kommunernas skyldighet att upprätta k o m m u n a l bostadsförmedling; att e n höjning av anslag och bidrag till bostadsförbättring på landsbygden genomföres; att byggnadslånebyråns verksamhet decentraliseras g e n o m upprättandet av länsorgan, vilka i intim kontakt m e d kommunerna hjälper dessa att utreda bostadsbeståndet och bostadsbehovet, uppgöra bostadsförsörjningsplaner, samt giva råd och anvisningar angående spekulationsfri bostadsproduktion.

VILL D U skapa hälsobostäder åt hela vårt folk, då bör D u aktivt m e d v e r k a till att genomföra d e n bostadspolitik kommunisterna utformat, vilken i dag vunnit den bredaste anslutning och som särskilt starkt k o m m e r till uttryck i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. F o l k e t i v a l har avgörandet i sin h a n d ! Känn ditt ansvar och säkra en sund bostadspolitisk utveckling g e n o m att

K O S T A

M E D

K O M M U N I S T E R N A !

Tr.-a.-b. Västermalm. Sthlm 1946


I serien

DAGSPOLITIK finns följande häften att tillgå: N:r 1. N:r 3. N:r 5. N:r 6. N:r 7. N:r 9. N:r 10. N:r 11. N:r 12. N:r 13. N:r 14. N:r 16. N:r 18. N:r 20. N:r 21. N:r 22. N:r 23. N:r 24. N:r 25. N:r 26. N:r 27.

Sven Linderot: Huvudfrågor i svensk politik LÖ:s nya program E. Lancet: Index och löner Karl Wirén: Svensk nazism utan mask Erik Åström: Arbetare och småbönder E. Lancet: Krigsvinster och löner Hilding Hagberg: Lönestopp, prisstopp, inflation ? Sven Linderot: Bönder och arbetare Helge Eriksson: Vem bär ansvaret Hilding Hagberg: Friheten—Demokratin— Socialismen Arbetarnas enhet vägen till seger Fritjof Lager: Norden och nordismen Lancet: Förmögenheter, inkomster, profiter och löner Socialdemokratiska sifferkonster Bräsch i lönestoppet Set Persson: Vad läget kräver av Sverges arbetare Knut Tell: Fakta om metallstrejken Linderot—Hagberg: Samling kring efterkrigsprogrammet. Lancet: Vilka sVall bestämma — arbetare eller kapitalistei ? Margit Lindström: Kvinnornas problem Nils Holmberg: Porträtt av storfinansen

ARBETARKULTURS FÖRLAG Kungsgatan 84, Stockholm

Pris 25 öre

Bo bättre och billigare (1946)  

Författare: Gösta Kempe Utgiven:1946 Sidor: 26

Advertisement