som kontroller. Åtta patienter behandades fortfarande med ibrutinib efter 24 månader, för de återstående 3 patienterna var den sista uppföljningstiden 12 månader. Vid baslinjen hade patienterna betydligt högre absoluta antal CD3 + och CD8 + celler jämfört med friska kontroller. CD3 + normaliserades (dvs uppnådda värden som inte skiljer sig signifikant från friska individer) vid vecka 10. Till skillnad från tidigare publicerade data observerades att CD8 + T-cellnummer började minska vid vecka 10 och var normaliserade efter 12 månader. CD4 + Tceller, som vid början av behandlingen var signifikant skilda från friska, minskade också gradvis hos 9/11 patienter från vecka 16 och nådde vid 24 månader nivåer under normala (p = 0,02). Th1 celler (CCR6- / CXCR3 +) -celler, som vid baslinjen var högre jämfört med friska (p = 0,0003), normaliserades vid 12 månader, medan Th2 celler (CCR6- / CXCR3-) celler, som vid baslinjen inte var signifikant olika jämfört med friska, minskade under normala nivåer vid 12 månader (p = 0,006). Th17, Tregs (CD4 + / CD25 + / CCR4 + / CD127low) och NK-celler förblev också oförändrade. Ytexpression av PD-1 och intracellulär CTLA-4, som var signifikant högre vid baslinjen hos patienter i både CD4 + och CD8 + celler, minskade också gradvis. Proliferativa (Ki67 +) celler, som vid baslinjen var högre bland patienterna både i CD4 + och CD8 + -celler, normaliserades också vid 10 respektive 12 månader. Gruppen påpekade att de möjliga kliniska konsekvenserna av dessa fynd återstår att visas under förlängd behandling. Tove Wästerlid (Lund) har analyserat data från de danska och svenska lymfomregistren för att undersöka behandlingsresultatet vid DLBCL. Under tidsramen för denna studie fick totalt 1200 vuxna patienter 6 eller 8 cykler av R-CHOP-21 i Sverige och Danmark. Av dessa administrerades 1037 (86 %) 6 cykler och 163 (14 %) 28
fick 8 cykler. Medelåldern var 70 år (intervall 18-91) i kohorten som fick 6 cykler och 68,5 år (intervall 25-90) för patienter som behandlades med 8 cykler. Radioterapi administrerades till 121 (10 %) patienter. En större andel patienter som fick 8 cykler av R-CHOP-21 presenterade med Ann Arbor-fas III-IV, performance status > 1, förhöjda nivåer av LDH och därmed ett högre IPI score. 5-åriga överlevnaden var 73 % i båda behandlingsgrupperna. Ingen skillnad i utfallet upptäcktes för patienter som administrerats 6 mot 8 cykler av RCHOP-21 i en multivariat analys (riskfaktor: 0,86, 95 % konfidensintervall: 0,621,20, p = 0,36). Dessutom observerades konsekventa resultat av ingen skillnad i alla patientundergrupper som stratifierades enligt ålder (> / ≤70), IPI (låg / hög) eller ingen strålbehandling.
Myelom Florentin Späth (Umeå) har studerat intra-individuella förändringar i immunmarkörskoncentrationer över tid för tio immunmarkörer i förhållande till risk att utveckla multipelt myelom. Gruppen identifierade 66 MM patienter som hade donerat två blodprover före myelomdiagnos och matchade dessa med cancerfria kontroller från Norra Sveriges hälso- och sjukdomsstudie. Blodnivåer av MCP-3, MIP-la, MIP-1p, VEGF, FGF-2, Fractalkin, TGF-α, IL-13, TNF-α och IL-10 bedömdes. Prover donerades i median 12,3 ± 4,7 (baslinjeprov) och 4,7 ± 3,8 år (upprepat prov) före MM-diagnosen. Medianålder vid myelomdiagnos var 62,9 ± 8,6 år. MM-patienterna hade signifikant lägre plasmakoncentrationer av MCP-3, VEGF, FGF-2, Fractalkin och TGF-α jämfört med kontroller. I synnerhet minskade dessa immunmarkörer signifikant över tiden medan de var temporärt stabila bland kontrollpersoner. Minskningen var speciellt uttalad för VEGF, FGF-2 och TGF-α bland framtida myelompatienter ju närmare diagnosen provet lämnades. Plasmakoncentrationerna av MCP-3 var inverst associerade med myelomrisk i prover