{' '} {' '}
Limited time offer
SAVE % on your upgrade.

Page 1

Nr 4, December 2002, årgång 14 Redaktör: Stig Lenhoff Hematologkliniken Universitets Sjukhuset i Lund 221 85 Lund E-post: Stig.Lenhoff@skane.se www.svls.se/sektioner/he

Oss hematologer emellan Ordförandens spalt Detta blir min första ”spalt” som ordförande för Svensk Förening för Hematologi. Vintern har tillfälligt (?) kommit till Stockholm och det är ett lämpligt tillfälle att reflektera såväl framåt som bakåt. Först vill jag tacka de avgående styrelsemedlemmarna för det arbete de lagt ner under den gångna perioden. Gunnar Juliusson har genom sin entusiasm drivit många viktiga frågor framåt och vi är tacksamma för att han kommer att fortsätta sitt arbete för föreningen som ny ansvarig för leukemiregistret. Martin Höglund har gjort ett enormt arbete som sekreterare inte minst genom att förnya vår hemsida och göra den till en naturlig informationskanal för föreningens allt flera medlemmar. Maria Eckerrot har på ett förtjänstfullt sätt hållit ekonomin under kontroll. Vi hoppas att vi som är nya på positionerna kan fortsätta deras goda arbete för föreningen. Jag vill också tacka Rolf Billström för arbetet med leukemiregistret. Fortbildningsdagarna blev som vanligt en succé och har nu blivit en oerhört viktig träffpunkt för oss hematologer. Flera nya programpunkter gjorde entré t.ex. årets hematologiska avhandling vilket gör att dagarna utvecklas hela tiden. Tack till Birgitta Lauri och Eva Hellström-Lindberg och lycka till nästa år i Kalmar. När det gäller framtiden så finns många viktiga frågor att ta tag i. Just nu är biobankslagen och utredningen om specialiteterna högaktuella. Andra frågor är fortbildningen t.ex. CME och den kraftiga kostnadsutvecklingen inom vår specialitet inte minst med alla nya läkemedel och de begränsningar som finns i sjukvårdsbudgetarna på många ställen. Vil-

ken roll föreningen skall ha i dessa frågor är väl ännu oklart men att olika kvalitetsbefrämjande åtgärder som klinik- och SPUR-inspektioner, vidare arbeten med vårdprogram och våra sjukdomsregister kommer att bli alltmer betydelsefulla för att ge våra patienter en högkvalitativ vård var de än finns i landet är jag övertygad om. Detta är årets sista nummer av OHE och jag vill önska alla föreningens medlemmar en God Jul och ett Gott Nytt År. Med vänliga hälsningar Per Ljungman

Svensk förening för Hematologi 40 år Svensk förening för hematologi fyller i dagarna 40 år. Föreningen bildades under Riksstämman i Stockholm 1962, den 1 december för att vara exakt. Bland grundarna fanns ett antal portalfigurer i svensk hematologi: Jan Waldenström, Nils Söderström, Lars-Erik Böttiger, Leif Hallberg, Andreas Killander, Åke Nordén, Sven-Erik Björkman. Ombedd att för OHE skriva några rader om föreningens hittillsvarande historia inser jag att de gångna 40 åren samtidigt nästan exakt omspänner min egen aktiva tid som hematolog: vår historia sträcker sig inte längre bakåt än att jag själv varit med om alltihop. Så därför lite personligt färgade nedslag i de gångna fyra decennierna.


1962 I december 1962 har jag just haft mitt första vikariat som invärtesmedicinare, sett mina första patienter med polycytemi och myelom och fascinerats av den kombination av intellektuell utmaning och krav på empati med och omsorg om svårt sjuka patienter, som kännetecknar hematologin. Jag sitter nu och tentamensläser medicin, Harrisons fjärde upplaga från pärm till pärm. Om behandlingen av akut leukemi skriver där Wintrobe "In acute leukemia, roentgen therapy is of no value, radioactive phosphorus has limited application, and the abovementioned chemotherapeutic agents (chlorambucil, busulfan) are of no benefit". Prednisolon har en viss effekt vid lymfatiska leukemier och methotrexat och 6-merkaptopurin används i peroral form. Men tonen är genomgående dyster "The remission may last several weeks or sometimes months". Avslutningsvis kommenteras tanken på benmärgstransplantation: "The concept is intriguing but its value remains to be demonstrated". Här hemma sköts vården av hematologiskt sjuka patienter överallt av invärtesmedicinare på hemortssjukhusen. På universitetsorterna finns läkare med mer specialiserad hematologisk kunskap, men denna är än så länge framför allt inriktad på morfologisk diagnostik och klarläggande av sjukdomsmekanismer. De terapeutiska insatserna är rent palliativa. 1972 Snabbt har situationen förändrats. Ett intensivt utvecklingsarbete i USA, drivet av föregångare som Gordon Zubrod, James Holland och Emil Frei III, har lett till att en rad nya tumörhämmande medel kommit till prövning vid leukemi och andra blodmaligniter. Melfalan togs i bruk redan i slutet av 50-talet, vincristine 1962, Ara-C 1963, thioguanin och daunomycin i mitten på 60-talet, l-asparaginas 1967, flera andra tillkom senare. Skipper hade 1964 publicerat sin matematiska modell för "tumor eradication", som fick avgörande betydelse för sättet att tänka och lägga upp behandlingsstrategin vid akut leukemi. Rapporter om framgångsrik leukemibehandling börjar komma fram. Situationen för patienter med Mb Hodgkin blir radikalt förändrad genom systematisk diagnostik och introduktion av MOPP. Själv hade jag 1968 tagit steget över till hematologin och var samma år med om att på Sahlgrenska ge den första AML-patienten "modern" tung leukemibehandling (Ara-C och thioguanin). Jag minns fortfarande hans namn, i vilken säng han låg och alla detaljer i det komplicerade förloppet: vi stötte hela tiden på komplikatio-

ner, som vi inte trodde fanns. 1970 bevistade jag min första hematologkongress i ett stekhett München och jag kommer klart ihåg vilken impact Jim Hollands plenarföredrag om akut leukemibehandling hade: han förmedlade verkligen att vi stod på randen till en ny era. Det fanns en stark tro på att vi nu hade fått verktyg i vår hand, som småningom skulle kunna bota leukemi. Föreningen har nu stabiliserats, men agerar fortfarande i liten skala och i blygsamt tempo. Den främsta manifestationen är de årliga mötena under Riksstämman. Men 1970 hade Leif Hallberg till föreningens vårmöte i Göteborg även bjudit in de övriga nordiska hematologföreningarna och vi upplevde det första i en lång rad av vetenskapligt och socialt betydelsefulla nordiska hematologiska vårmöten. Under senare delen av 60-talet gjordes flera försök att etablera hematologi som en egen specialitet, men tiden var ännu inte mogen. De nya terapeutiska framstegen gjorde det dock meningsfullt med större behandlingsstudier och 1970 kunde Gösta Gahrton på Riksstämman rapportera resultat från den första svenska multicenterstudien vid akut leukemi. Efter hand etableras någon form av hematologiskt specialkunnande på alla större sjukhus. 1982 Sjuttiotalet innebär en konsolidering av både den hematologiska vården i landet och av föreningen. Moderna principer för behandling av akuta och kroniska leukemier etableras vid alla universitetskliniker och större länssjukhus. Gemensamma behandlingsprogram börjar utvecklas och spridas. Nya cytostatika tillkommer , framför allt etableras kombinationen av högdos Ara-C och anthracykliner som standard vid akut leukemi. Hematologisk vård utvecklas till intensivvård, vilket kräver större utrymme, ökad bemanning och nya kunskaper. Assistans krävs från många andra discipliner, både diagnostiska (genetik, hematopatologi) och terapeutiska (blodcentral, infektionsvård, lungläkare). Och 1975 genomförs på Huddinge sjukhus den första svenska benmärgstransplantationen. Efter många påstötningar lyckas föreningen få Socialstyrelsen med på att från 1975 acceptera hematologi åtminstone som behörighetsämne. 1981 genomförs en viktig enkät (senare upprepad 1991) bland föreningens medlemmar om hematologins organisation, resursläge och utvecklingsbehov, där resultat och rekommendationer får stor betydelse för att på lokal nivå ge tyngd åt kraven på bättre resurser för den hematologiska vården.


1992 Åttiotalet karakteriseras framför allt av att benmärgstransplantation, till en början enbart allogen men efterhand i ökande omfattning och på allt vidare indikationer även autolog, etableras som realistiskt behandlingsalternativ vid flera hematologiska sjukdomar. Successivt startar under 80-talet transplantationsverksamhet vid alla svenska universitetssjukhus. Den internationella utvecklingen på området krönes av att nobelpriset i medicin 1990 tilldelas Donnall E. Thomas i Seattle. Under den här perioden kommer också ett framgångsrikt nationellt och i vissa fall nordiskt samarbete igång kring gemensamma vårdprogram och behandlingsstudier. Så sker t ex vid Mb Hodgkin, kronisk myeloisk leukemi, akut lymfatisk leukemi, myelom och MDS. Ett nordiskt lymfomsamarbete kommer igång i början av 80-talet, den nordiska myelomgruppen startar 1987, MDS-gruppen några år senare. Flera viktiga händelser i föreningens historia inträffar de här åren. Viktigast kanske att hematologin från 1992 får status som egen specialitet. 1984 startar föreningens Utbildningsutskott sin verksamhet och 1985 anordnas de första Efterutbildningsdagarna i hematologi vid Östra sjukhuset i Göteborg, en aktivitet som med åren utvecklats till föreningens huvudsakliga mötesplats, dit nu även årsmötet förlagts. 1989 genomförs i föreningens regi för första gången specialistexamen i hematologi och för de sex godkända deltagarna gick det sedan väl: de bekläder alla idag viktiga poster i svensk hematologi (Bäck, Juliusson, Kristoffersson, NilssonEhle, Sallerfors, Tidefält). Samma år startar utgivningen av Oss hematologer emellan. Vid föreningens glansfulla 40-årsfirande kan våra första hedersledamöter hälsas välkomna, Jan Waldenström och Donnall Thomas. 2002 I accelererat tempo har utvecklingen gått vidare under det senaste decenniet. Nya behandlingsmetoder har prövats och i vissa fall funnit sin plats (alfa-interferon, monoklonala antikroppar, nya cytostatika, bättre infektionsbehandling, nya former för stamcellstransplantation). Mest lovande för framtiden: vi har fått det första "molekylärgenetiskt skräddarsydda" läkemedlet i vår hand, STI-571 vid kronisk myeloisk leukemi. Diagnostiken har förfinats och tar idag hjälp av molekylärgenetiska och cellbiologiska tekniker. De första försöken med genterapi vid hematologiska tillstånd har genom-

förts. På 40 år har vi gått från ren palliation och överlevnadstider på veckor-månader till att nu åtminstone vid vissa former av leukemi och lymfom - kunna bota en substantiell andel av patienterna och att för huvuddelen av de övriga förlänga liv med god livskvalitet. Hematologin som specialitet har vuxit sig allt starkare. Antalet specialister är uppe i nära 200, vi har ett 15-tal hematologer på akademiska befattningar, den hematologiska vårdens speciella resurskrav har lett till nya vårdavdelningar, bättre arbetsförhållanden (bl a formella hematolog-jourer på alla större sjukhus), bättre utbildning och - om man så vill högre status. Föreningen har tagit viktiga initiativ i form av nationellt leukemiregister, inspektioner av ST-läkarutbildningen, och kvalitetsrevisioner. Så vitt jag kan bedöma står vi väl rustade inför framtiden, hematologin framstår idag som ett lockande arbetsfält, vi har lätt att få nya medarbetare och en aktiv forskning pågår på många håll i landet. Föreningen hade en gång ett hederspris, som utdelades till "yngre lovande" forskare. Gränsen för att vara yngre och lovande var satt vid 40 år. Svensk förening för hematologi lämnar nu kategorin yngre lovande bakom sig och går vidare som en etablerad, viktig och framgångsrik del av den svenska sjukvården. Och säkert är att de som får vara med de nästa 40 åren kommer att uppleva dramatiska framsteg när det gäller behandlingen av blodsjukdomar. Jan Westin

Vad är en europeisk hematolog? Just nu pågår i Sverige en debatt om hur organisationen av våra specialiteter skall se ut. Det liggande förslaget är att hematologi skall organiseras som en grenspecialitet under basspecialiteten internmedicin, och att vissa nuvarande specialiteter, t ex koagulation, riskerar att mista sitt specialitetsstatus. Oavsett vad incitamentet till detta förslag är kan man tycka att det är något märkligt att utredaren inte har bett de olika specialistföreträdarna att sammanställa och förmedla det europeiska läget för den aktuella specialiteten. Trots allt - Sverige är medlem i EU och förutsatt att språkkunskaper finns kan läkare inom EU arbeta inom sin specialitet i vilket EU-land som helst.


European Hematology Association (EHA) har, förutom att organisera årliga EHA kongresser och ge ut tidskriften The Hematology Journal, till uppgift att verka för utveckling och utbildning inom det hematologiska området. Tillsammans med utbildningsorganet European School of Hematology (ESH) har EHA nyligen bildat ECAH (European Council for Accreditation in Hematology) där undertecknad är styrelsemedlem. ECAH har startat tre projekt under sitt första år. Det viktigaste är att man är i färd med att utveckla ett europeiskt ackrediteringssystem för hematologisk ”continuous medical education”, CME. Detta system sjösattes i pilotform i juni 2002 och SFHs Fortbildningsdagar 2002 var den fjärde europeiska utbildningsaktivitet som erhöll ackreditering. Under 2003 skall pilotprojektet övergå till en fast CME organisation, där såväl enskilda länder som internationella möten skall kunna söka och erhålla ackreditering för aktiviteter ner till regional nivå. Tanken är att skapa en motsvarighet till ASHs CME system, och att antalet poäng per tidsenhet skall vara lika i de två systemen. ECAH skall kunna ackreditera såväl utbildningsmöten som seminarieverksamheter, och så kallade ”self-learning tools” på Internet. Efter att ha varit med i uppbyggnaden av det aktuella projektet är det lätt att se fördelen med ett europeiskt system. Skapandet av en fungerande hemsida och ett CME system har kostat mycket, både i personella och ekonomiska resurser, och att varje land satsar på ett eget system skulle vara ett rent slöseri. ECAHs andra projekt är en internet-baserad interaktiv utbildningsaktivitet. Under ledning av Robin Foà, Rom, utvecklas ett system av typiska hematologiska fall med tillhörande kliniska beskrivningar, detaljerade redogörelser av undersökningsfynd och förlopp samt ett stort antal foton och bilder. Systemet byggs upp stegvis med frågor, svar och förklaringar. Färdigt tror jag att det skulle kunna användas som en del i utbildningen av svenska hematologer, eller t.o.m. som en del i specialisttentamen. Det tredje projektet leder jag själv och har till syfte att skapa en överblick över hematologisk utbildning i Europa. EHA gick ut med en enkät till 16 utvalda europeiska länder och ställde en rad enkla frågor: Vad är en hematologspecialist? Hur är han eller hon utbildad? Vad är relationen till internmedicin? Hur mycket av olika utbildningsmoment, t ex transplantation, hematopa-tologi och allmän hematologi ingår i utbildningen? Finns nationell specialisttentamen? Resultatsammanställningen var en intressant upple-

velse och finns i sin helhet att hämta på www.ecah.org som en ppt fil (se ”inquiry results”). Mycket kort kan en europeisk hematolog liksom bofinken se ut precis hur som helst. Det går att urskilja tre huvudgrupper av hematologer; dubbelspecialister i internmedicin och hematologi, rena hematologspecialister med en betydande del laborativ hematologi i utbildningen, samt en mindre grupp som är ”medical oncologists / hematologists”. Stor variation råder beträffande utbildningens totala längd vilken kan variera mellan 4 och 8 år, samt beträffande längden av de i utbildningen ingående delmomenten. Ca 3-4 länder har någon form av obligatorisk specialisttentamen, men utvecklingen går mot en ökad användning av denna typ av kunskapskontroll. England, Irland, Italien och några till har också krav på formell årlig CME ackreditering. Tre länder har under de senaste åren gått från dubbelspecialisering i internmedicin och hematologi till hematologi som singelspecialitet, och befinner sig sålunda i rörelse åt annat håll än det liggande svenska förslaget. EUs organ för medicinska specialiteter, UEMS, har liksom den svenska enmansutredningen inte tagit in eller accepterat hur t ex den hematologiska specialiteten utvecklats utan förespråkar också en rak insortering under internmedicinspecialiteten. Man väljer då att gå på kollisionskurs med nästan hälften av Europas länder - vem som helst kan ju räkna ut att t ex Storbritannien med sin rena hematologutbildning inte kommer att foga sig. Svensk Förening för Hematologi rekommenderar visserligen starkt att hematologer också är specialister i internmedicin och det finns väl sällan skäl att göra avsteg från detta, förutsatt att man inte närmar sig hematologspecialiteten från annat håll genom t ex en specialitet i onkologi. Det är dock en principiell skillnad att flytta hematologin från en plats likvärdig med internmedicin till att insorteras under densamma. EHA och ECAH kommer under början på 2003 att utvidga den aktuella enkäten till att omfatta Europas samtliga 41 länder och jag hoppas att kunna presentera resultaten i samband med EHA 8 i Lyon. Sen vidtar förhoppningsvis en konstruktiv diskussion, både på nationell och europeisk nivå. Mer information kan ni få via EHAs (www.ehaweb.org) och ECAHs (www.ecah.org) hemsidor. Det var allt för denna gång. Hälsningar och god fortsatt diskussion. Eva Hellström Lindberg


Svenska ALL-gruppen Vi har i Sverige alltsedan 1986 behandlat vuxna patienter med akut lymfatisk leukemi (ALL) enligt Nationella behandlingsprogram. Vi gjorde en betydande förändring av behandlingen 1994 varvid vi övergav ett mer ”traditionellt” ALLschema för mer intensiv initial terapi. Med denna behandlingsstrategi har vi i Sverige vid internationell jämförelse goda behandlingsresultat för patienter med pre-B ALL. Emellertid kvarstår dilemmat att merparten av patienterna kommer att få ett återfall av leukemisjukdomen. I Svenska ALL-gruppen håller vi under hösten nu på att färdigställa ett nytt vårdprogram baserat på lärdom från våra egna och andras erfarenheter. De stora förändringarna kommer att bli: 1) diagnostik av minimal residual disease (MRD) kommer att få terapeutiska implikationer för patienter med pre-B ALL, hittills bedömda som standardrisk, i ett försök att tidigt hitta patienter med stor risk för återfall och därmed intensifiera behandlingen. 2). Patienter med T-ALL får helt annan initial behandling i form av Hyper-CVAD baserat på erfarenheter från MD Anderson, Houston. Behandlingen för patienter med mogen B-ALL (Burkittyp) förändras inte. Det nya vårdprogrammet kommer förhoppningsvis att finnas på hematologiföreningens hemsida senast i början av januari 2003. Det kommer endast att bli en nätversion. För närvarande pågår även ett arbete inom EU, initierat av D. Hoelzer i Frankfurt, att försöka bilda ett nätverk för nationella ALL-grupper för att driva samarbetsstudier. Ett första möte i dessa frågor äger rum 22-23 nov. Nyheter angående ALL kommer fortlöpande att införas på hematologiföreningens hemsida. Bengt Smedmyr koordinator för Svenska ALL-gruppen

CLL, myelom och Mb Waldenström med tonvikt på diagnostik och behandling. Tid: 28-29 augusti 2003 Plats: Johannesbergs slott, Rimbo Registreringsavgift: 1500:-/deltagare (i denna avgift ingår resa, internatkostnad och kursavgift) Organisationskommitté: Magnus Björkholm, Gunnar Grimfors och Richard Åhlberg Vidare information och anmälningsblankett kommer att annonseras i nästkommande nummer av Oss Hematologer Emellan. Med benäget stöd från Svensk Förening för Hematologi

Specialistexamen i Hematologi 2002 SFHs styrelse gratulerar följande sex personer till godkänd specialistexamen i Hematologi under 2002: Nameer Alsaadawi, Eskilstuna, Petar Antunovic, Linköping, PA Broliden, Huddinge, Anders Lindblom, Malmö, Christina Löfgren, Huddinge, Niklas Theorin, Linköping.

Stipendiater Som stipendieansvarig i föreningen uppmanar jag Er: Sök stipendier - det lönar sig! Med detta nummer av OHE bifogas annonser för resestipendier från Swedish Orphan, Pharmacia Upjohn, Baxter, Bristol-Meyers Squibb och Novo Nordisk Pharma. Dessutom får vi fortsatt stöd från Roche med två stipendier för fortbildningskursen på Hammersmith. Se respektive annons för detaljer. Sista datum för ansökan är för samtliga stipendier 03 01 15. Använd bifogade ansökningsblankett. En ansökan räcker för samtliga sökta stipendier. OBS att ansökningsblankett samt bilaga (för meritförteckning) även kan hämtas hem från vår hemsida (www.svls.se/sektioner/he).

Karolinska Hematology Seminar II Centrum för Hematologi, Karolinska sjukhuset, har förmånen att i samarbete med Roche AB inbjuda till ett seminarium kring kroniska lymfoproliferativa B-cellsmaligniteter. Mötet avser att huvudsakligen belysa olika aspekter vid

Skriv tydligt och glöm inte att skicka ansökan + fem kopior.

Dessutom bifogas annons angående Amgen stipendiefond, som också riktar sig till medlemmar


i Svensk Onkologisk Förening. OBS att rutinerna för ansökan till denna fond är annorlunda än till övriga stipendier, se annons för detaljer. Lycka till! Dick Stockelberg



Nya medlemmar

Vi har glädjen att hälsa följande nio personer välkomna som nya medlemmar respektive associerade (a) medlemmar i föreningen: Jesper Aagesen, Jönköping, Gisela Aalto, Stockholm (a), Åsa Batsila (Amgen), Örebro (a), Bengt Gustavsson (Novartis), Uppsala (a), Hayrett Guven, Stockholm (a), Martin Jädersten, Stockholm (a), Ingrid Olausson (Bayer), Göteborg (a), Alexandra Trechow, Stockholm (a), Ralf Rainer Wenzel, Eksjö. Ansökan om medlemskap görs enklast (och numer nästan uteslutande) via föreningens hemsida http://www.svls.se/sektioner/he. Ange då din e-postadress för snabbt och kostnadseffektivt svar. Du kan nu också smidigt meddela adressändringar via hemsidan.

Detta nummer av Oss hematologer emellan bekostas av CellaVision. Vi tackar vår sponsor.

Profile for Svensk förening för hematologi

2002 04  

OHE

2002 04  

OHE

Profile for ohemaria