Betterday magazine

December 2016 Pris 6€

Nr. 1

Be tte r D a y M a ga zin e

Better Day MAGAZINE

Idas livslåga blev likt trollsländans liv alltför kort Herman Lindqvist har gjort bort sig i Kambodja Lannavaara - en by med gemenskap och kämparglöd

”Det borde räcka med att vara snäll” - Tommie Haglund

”Naturen är min religion” - Benita Rantamäki

N r. 1 - D e ce m be r 20 1 6

”Våga satsa på det du älskar att göra” - Hampus Eriksson December 2016

Better Day Magazine 3

When the road is the roughest, And the problems are the toughest, Or when the times are the hardest, Or that ol' sky turns the darkest, You gotta keep the faith Cause I believe there's a better day.

- Dolly P ar t on

4 Better Day Magazine

December 2016

I

en tid då allting ska finnas på ett litet mikrochip, tryckas in i nåt som andas el och helst ska rymmas på ett lika stort område som ett knappnålshuvud, så känns det riktigt skönt att gå emot den utvecklingen och faktiskt bidra med något som man kan känna doften av, ta tag i, bläddra i, läsa, ögna igenom, begrunda och förhoppningsvis glädjas åt eller beröras av.

Better Day Magazine vill lyfta fram och berätta om alla fantastiska människor och natursköna platser Moder Jord har och som utgör vår gemensamma värld. Utan alla tankar och berättelser, olika kulturer, personliga porträtt och alla mytomspunna historier kring byar, träsk och grottor går vi miste om det som gör livet värt att vandras genom, att upplevas och leva för. Alla har sin egen historia och alla är lika mycket värda oberoende av hur man ser ut, varifrån man kommer eller vart man är påväg. Tillsammans är ett av nyckelorden och något som vi behöver.

En till synes helt vanlig sten kan ha hur stor betydelse som helst beroende på var den finns och vem som har rört vid den eller suttit på den. Samma sten kan vara en diamant i den enes ögon men en vanlig grå sten i den andres. Då är det viktigt att vi känner respekt för den andres inre upplevelser och inte uttrycker oss dumt eller nedlåtande.

Det finns nämligen flera sanningar än din egen. Vi borde komma ihåg att göra sånt och arbeta för såna saker som för människorna närmare varandra istället för tvärtom. Vi borde inse att vi faktiskt redan har allt vi behöver.

Tidningen du har framför dig ska kännas som ett personligt brev du fått på posten och allt är skrivet just för dig! Hoppas du ska trivas tillsammans med oss!

Välkommen in till Better Day Magazine hälsar Lotta & Kaj!

December 2016

Better Day Magazine 5

Better Day MAGAZINE

H

Foto: Alexandra Sandbäck / Soulmama Arts

ANSVARIG UTGIVARE Kaj Lindh Kaj Lindh-Media +358 (0) 50 362 6506 kaj@betterday.fi

Jag önskar er alla en trevlig lässtund och en skön vinter och vår!

CHEFREDAKTÖR Eva-Lott Björklund +358 (0) 44-200 8084 eva-lott@betterday.fi

H

ej även från min sida! Jag heter Eva-Lott Björklund är också från Kronoby och det mesta jag sysslar med i tillvaron handlar faktiskt om musik. Så har det varit ända sen jag upptäckte pianot i sexårsåldern. Jag är songwriter med en klassisk musikbakgrund så jag komponerar fritt inom flera genrer. Jag känner mig lyckligt lottad över att få vara ett själaverktyg, att få ha gåvan att arbeta med själens eget språk, musiken.

Musik berör, men också ord berör, tillika som bilder. Att få möjligheten att arbeta med dessa redskap känns fantastiskt roligt och spännande!

Att få andra människor att må bra medför förutom inre glädje ibland egenskapen att man lätt glömmer bort sig själv. Flera erfarenheter och upplevelser rikare får man förmågan att prioritera rätt och kan lysa igen, precis som det var tänkt från början. Jag hoppas att även du hittar dina guldkorn, kanske till och med lite färdkost som du kan ta till dig ur denna tidning.

Better Day är en dröm och ett sätt att sprida mera glädje, insikt och välbefinnande i vardagen! Ett varmt tack till Kaj, alla människor vi mött och alla hjälpande händer och famnar, både synliga och osynliga.

Kom ihåg att allting börjar med en idé, som det gäller att våga kasta ur sig, hur galen den än kan verka i början!

LAYOUT: Kaj Lindh-Media TRYCKERI: Poligrāfijas grupa MŪKUSALA” Ltd, Riga, Lettland DISTRIBUTION: Utvalda butiker i Finland och Sverige samt på webben som eTidning Better Day (online) ISSN 2343-4910 (online) Better Day Magazine (print) ISSN 2343-4902 Pärmbilden är tagen på Yana Sundgrens gård, Mangigården i Lannavaara och fotograferad av Kaj Lindh Bilden på baksidan är från Luleå och fotograferad av Kaj Lindh.

Bilden på insidan är från Johannelund i Kronoby och fotograferad av Eva-Lott Björklund

6 Better Day Magazine

ej och vad roligt att du nu just läser vår nya tidning. Jag är född och uppvuxen i Kronoby. Arbetar som medieproducent. Gillar att resa och gör det så ofta jag kan.

Better Day har länge varit en dröm som vi nu har uppfyllt. Drömmen om att få göra en tidning från början till slut. 2004 började jag på Österbottningen i Karleby och senare på Österbottens Tidning. 2015 gjorde jag det stora beslutet att säga upp mig själv och fortsätta som privatföretagare.

Ett beslut som jag inte ångrat även om det inte alltid har varit guld och gröna skogar, men jag har aldrig givit upp hoppet för jag tror att vi alltid har en bättre dag framför oss.

Just det, en bättre dag, better day. Namnet kommer från en sång av mina favoritartister, Dolly Parton. Dolly har varit en stor inspiration i mitt liv. Hennes texter har varit som terapi för mig och för många andra.

En period i livet då allting gick tungt och jag nästan gav upp hörde jag Dolly sjunga, "När vägen är den svåraste, och problemen är de tuffaste, när tiderna är det svåraste, eller när himlen blir den mörkaste, måste du fortsätta att tro – för jag tror att det finns en bättre dag".

Det har varit mycket arbete med tidningen. Utan Eva-Lott hade inte denna tidning funnits. Vi har arbetat hårt tillsammans för att få ihop allt material. Att hitta personer att intervjua har inte varit svårt. Alla dessa personer i detta nummer har korsat vår väg på ett eller annat sätt. Det är personer som vi känt att behöver lyftas fram eller som har något att dela med sig till oss andra.

Att få arbeta med Better Day har varit en rolig och givande. Att ha fått träffa alla dessa människor som vi intervjuat har givit oss mycket och jag hoppas att det även ska ge er lika mycket.

Vad har vi för framtida planer med Better Day? Det här första numret är lite av ett försök för att se vilket mottagande det får. Följande nummer kommer ut till sommaren 2017. Vår webbsida uppdaterar vi med artiklar med jämna rum. Men, vem vet...kanske den kommer oftare. Tiden får utvisa.

Foto: Alexandra Sandbäck / Soulmama Arts

Önskar Er alla en Lyckosam tillvaro och angenäm läsning!

December 2016

Sid 6

Sid 13

Sid 20

Sid 30

Sid 36

Sid 44

Rantamor och Rantafar

- Bland sjöar och fjäll

Vårdfilosoferingar Lolan Björkman – ser ljuset i mörkret!

Lannavaara

– ett guldkorn i Lappland

Yana- berör människor med sina själstoner Nunnorna i Lannavaara Snickaren Per Hampus

– Västerbottens Mowgli med stort hjärta för både hästar och människor

35

9 36 10 40 13 - 43 18 44 20

Halmstad

– en stad med både små och större pärlor!

Herman Lindqvist

– har firat jul i tjugo länder

Från svetsare till vägledare Motion och svordomar = Hälsa?

Tommie Haglund – musiken räddade mig

48

En distanserad betraktelse över livet av en förvirrad dam på 50+

50

Det enkla är det fina!

– Ida i allas hjärtan!

24

52

KAFFIA

Niklas Wallis

30

SHIVESH

Barndomsminnet

34

54

Så vacker. Så älskad. Så saknad.

– ung, helt vanlig präst

December 2016

6

– vardagsrummet mitt i Jakobstad – en sann foodie med passion för desserter!

Better Day Magazine 7

M

MÄNNISKONÄRA

Rantamor och Rantafar - BLAND SJÖAR OCH FJÄLL

8 Better Day Magazine

December 2016

Benita och Reijo Rantamäki, eller Rantamor och Rantafar som de kallar sig på Instagram, bor hälften av året i husbilen och på vägen.

Text och foto Kaj Lindh

I

år har de kört över 13.000 kilometer i Sverige och Norge. Husbilen är deras andra hem.

– Jag tror det mesta vi har varit hemma är fem dagar i rad, säger Benita.

Jag fick kontakt med Benita via Instagram och har följt hennes uppdatering och jag har noterat att det är mycket mat- och resebilder som publiceras tillsammans med roliga och upplyftande kommentarer. Efter att ha kontaktat henne så fick jag veta att hon är från samma by som jag och har skrivit för samma lokaltidning som jag arbetat på i Karleby. Världen är liten.

Benita och Reijo är naturmänniskor och trivs bland fjäll och skog.

– Vi är fjällmänniskor. I början spenderade vi mest tid vid Borgafjäll. När vi skaffade större husbil började vi även åka runt i Norge.

Förra sommaren körde de runt hela Nordnorge och det blev en ny favorit.

– Det är så otroligt vackert och man kan stanna husbilen nästan var som helst och ha samma fina utsikt var du än tittar. Det var en av de bästa resorna vi har gjort. Vi fiskade jättemycket.

Och hur är det med fiskelyckan?

– Det finns så mycket fisk och man kan inte behålla allt man får. Man borde ha en stor frysbox bak på husbilen för att få hem allt. Man behöver bara kasta ut kroken så får man napp direkt. Ända sedan barnen var små så har hela familjen varit ute i naturen och tältade, fiskade och den traditionen höll de fast vid och har också försökt ge vidare till barnbarnen.

– Är vi inte i husbilen så är vi antingen ute på havet med båten eller i skogen säger Reijo. Men några vinter människor är vi inte. Då håller vi oss inne! Malin, som är deras dotter instämmer.

– Vi var alltid ute. Morsdag brukar vi fira i skogen. Vi brukar bygga kojor i skogen och ta med tårtan och sitta där och äta, skrattar Benita.

B

arnen har blivit lika intresserade av naturen även om det var vissa gånger som de inte var lika sugna på att åka ut då mamma och pappa drog dem med.

– När barnen var unga så hade vi ingen husbil utan då tältade vi. Vi kunde åka iväg tio dagar med barnen för att tälta.

– Ja, jag minns, suckar deras dotter.

– Vi trodde att ni hade jättekul då, skrattar Benita.

Några storstadsmänniskor är Benita och Reijo inte. De försöker alltid hålla sig utanför stan.

Det är lugnet, tystnaden och stillheten som drar dem ut i naturen.

– Hösten är en otrolig tid. Att sätta sig ned med en kopp kaffe ute i naturen då det är allde-

December 2016

les tyst. Inte en enda fågel hörs, säger Reijo.

A

tt ta vara på naturens resurser är viktigt för dem. På sina resor lever de oftast på det som de hittar i naturen. Mest blir det fisk och svamp.

– Vi plockar alldeles för mycket svamp. Senaste gång vi skulle gå ut brydde vi oss inte om svamparna utan tog bara kaffe och smörgåsar med oss, men vi kom ändå hem med flera korgar svamp. Man kan bara inte blunda när man ser dem, skrattar Benita.

– Naturen är min religion, säger Benita. Det är där jag hittar det jag behöver. Även om naturen är perfekt för dem så tror de inte alla människor skulle trivas där. Fjällen och skogen finns till för alla, men alla skulle inte uppskatta den på samma sätt som Benita och Reijo. Och kanske är det bra det? För den som inte uppskattar naturen har lättare att förstöra den.

NATUREN ÄR MIN RELGION

B

åde Benita och Reijo är hemma från Finland. Benita föddes i Kronoby och Reijo i Jakostad. De var bara 17 och 18 år när de gifte sig. Den unga åldern satte fart på pratet i byn bland fikatanterna, som Benita kallar dem, när de bestämde sig för att gifta sig.

– Jag bodde hemma då och tanterna där jag bodde brukade säga att det där kommer aldrig att gå, det kommer att gå åt helvete, men idag har vi varit gifta i 46 år, skrattar Benita.

Jag tror att Benita och Reijo är som gjorda för varandra och de instämmer.

– Jag tror det beror på att vi är så lika. Vi grälar sällan och när vi grälar så har vi tolv timmars regeln. Vi är inte mera osams är 12 timmar. Ju äldre man blir desto mindre grälar man, säger Benita.

Alla borde ha en 12-timmars regel fast de erkände att det förr var 24 timmar, men nu när strecken på tumstocken blir bara mindre och mindre med åren så har man inte tid att vara osams så mycket längre förklarade de.

Deras kärlekshistoria börjar sommaren 1970 på dansen i Forsby där den trendigt klädda

Benita får syn på den snygga Reijo med utsvängda sammetsbyxor.

– Det var Sten och Stanley som spelade. Jag minns ännu vad hon hade på sig. Det var rödrutiga utsvängda byxor och en kort gul topp och magen var fram. Och så lurade hon med mig i dansbussen till Kronoby, säger Reijo.

Det var hippa kläder på den tiden, eller det trodde Benita i alla fall.

– Min syster bodde på den tiden redan i Stockholm och jag åkte ofta på besök och köpte kläder som jag då trodde var hippa i Kronoby, skrattar Benita. Jag hade ju något som alla andra inte hade och det håller Reijo med om.

– Jag tänkte att stadsborna är ju rika så jag tar en stadsbo, skrattar Benita när hon berättar om första mötet med Reijo. Han trodde i sin tur att det var andra vägen, men där blev jag lurad, skrattar Reijo.

För några år sedan firade de sin 40-åriga bröllopsdag och friluftsmänniskor och äventyrare som de är så tog de helikopter upp på Kalfjället.

Barnen frågade hur vi ska fira och jag svarade: - Jag tror vi ska ta en helikopter upp till Kalfjället. Ja, lycka till sa barnen, som inte trodde på oss. Men vi lånade deras tält och beställde helikopter som tog oss till fjället där vi var fem dagar och vandrade och fiskade. Visst var det lite spännande när piloten lämnade oss där. Det blev tyst när helikoptern flög iväg, säger Birgitta.

– Vi sa till piloten att han kan hämta oss om fem dagar. Ha sa bara hhhmm och så åkte han.

Det blev till slut en mycket lyckad bröllopsresa så de gjorde det en gång till på nytt!

B

åda två blev sjuka ganska tidigt. Reijo drev en elfirma, men blev sjukpensionerad ganska tidigt. Benita har arbetat inom vården tills hon blev stelopererad i ryggen och då tog det slut. Men de har inte låtit sjukdomarna stoppa dem från att leva livet.

– Det är ju inte synd om oss, skrattar de.

Vi har ett bra liv ändå. Vi har hittat livsrytmen och vi sitter inte hemma och bejämrar oss över hur jobbigt det är.

Det finns så mycket man kan göra fast livet tar en annan väg. Allting beror bara på hur man ser på saken.

– Vi har alltid tittat på vad vi kan göra och inte vad vi inte kan göra, säger Benita. Jag tycker om att väva, men nu kan jag inte göra det mera.

Då är det bara att acceptera det och göra något annat som man kan göra.

Sverige är deras hem även om rötterna är i Finland. De flyttade tidigt till Sverige och planerade att bara stanna ett par år, men det blev deras hem. Det enda som drar dem till Finland

Better Day Magazine 9

är deras föräldrar som ännu är i livet.

D

e njuter av det enkla i livet. De sålde sitt hus och flyttade in i ett litet radhus.

Många av deras bekanta blev förvånade hur de kan sälja sitt livsverk.

– Livsverk? Är ett hus verkligen ett livsverk? Är det inte livet som man skapar som är livsverket, säger Benita.

De har flyttat flera gånger och när deras barn har flyttat har det aldrig varit svårt.

– Vågar man aldrig ta chansen att flytta har man ju missat den chansen. Bor man bara kvar på samma ställe hela livet då har man ju missat massor, säger Benita.

Nu är de nöjda att bo i radhuset och de har allt de behöver och de har nära till allt. De har redan tittat runt och hittat en plats för husbilen framför ålderdomshemmet då den dagen kommer.

– Vi har varit där och sett att det finns en fin plats att parkera husbilen på och jag ska inte ligga inne i ålderdomshemmet, jag ska ligga ute i husbilen och de får komma ut med maten till mig, skämtar Benita. Eller, kanske det inte var ett skämt…!?

För det mesta har det alltid gått bra och utan större problem på deras husbilsresor. Förutom en gång i Malmö då de blev rånade. Rånarna hade brutit sig in i husbilen klockan tio mitt på förmiddagen och tagit både kameran och datorn.

Det finns många som har hamnat i samma situation som Benita och Reijo. Man blir sjuk och man kan plötsligt inte göra det som man vill göra eller brukar göra. Vad är ert råd till den som har hamnat i denna situation?

– Sluta säga att det där kan jag inte. Säg istället vad jag kan göra och så gör jag det. Säg inte heller att någon gång så ska vi göra det där. Orden “någon gång” har vi tagit bort och så gör vi det istället. Om vi kommer på något som vi vill göra så gör vi det.

– Har man fått en sjukdom som gör att man inte kan t.ex sitta i vävstolen mera är det så. Då måste du bara hitta något annat att göra istället, säger Benita.

Benita och Reijo framför sin husbil. Foto: privat

10 Better Day Magazine

December 2016

Vårdfilosoferingar D

agens värld verkar vara full av hat. Även i sådana kretsar där man inte tror att det skulle finnas. Också bland människor vars yrke går ut på att hjälpa andra finns alldeles för mycket motsättningar, hatprat, nedlåtenhet, ironi och hån.

Eftersom vi är i vårdbranschen ser vi det här dagligen. Motsättningar finns mellan skolmedicinen och den alternativa vården, men också inom bådadera. Den här trenden vill vi bryta och svänga till något positivt som gagnar alla.

Vi som vårdar är tjänare. Vi ska tjäna våra medmänniskor. Ifall alla såg det som sin huvudsakliga uppgift skulle problem inte finnas.

I både skolmedicinen och den alternativa vården borde målsättningen vara att få människor att må bättre.

Om inte, är vi i fel bransch.

Har vi en gemensam målsättning borde det inte finnas problem med samarbete. Då kan vi diskutera, konsultera eller åtminstone tolerera varandra.

För oberoende av behandlingssätt, ska vi inte vara så stora på oss att vi går runt och tror att det som vi själva sysslar med är det enda rätta i alla situationer och för alla. ” Om du vårdar två patienter på samma sätt, vårdar du ena fel. Om du vårdar tre patienter på samma sätt, vårdar du egentligen dig själv.”

Vårt främsta syfte är att hjälpa andra. Vi borde komma tillbaka till det sätt som läkekonstens fader, Hippokrates, använde i sitt arbete.

Det räcker inte att svära en ed i hans namn, som läkarna gör, och sedan bortse från innehållet. Människan är en helhet och bör behandlas som sådan. Inte heller hälsan är bara en bit, utan består av en mängd olika bitar som bör hittas och fås till en fungerande helhet.

När man försöker se helheten måste man bort från att ha fokus på symptom. I stället bör man se på orsakerna, för att därigenom hitta rätt vård och få igång självläkningen. Man behöver se till människans hela livssituation.

E

ftersom vi önskar att vården ska se ut på det här sättet, både inom skolmedicinen och den alternativa vården måste vi börja från oss själva och därigenom förhoppningsvis inspirera andra.

Vi måste arbeta på ett sätt som vi

December 2016

dem och de sannolika konsekvenserna har man rätt att välja, till och med fast man väljer ett annat sätt än vad vi rekommenderar.

Sanningen är ju att det aldrig finns bara ett alternativ som gäller för alla. Om man alltid fått höra att till exempel vuxendiabetes är en sjukdom som förvärras med åren, har man rätt att få veta, att man själv kan bryta den utvecklingen genom att äta rätt. Att man med andra ord till och med kan äta sig frisk och slippa medicinerna.

Eller att avslappning och healing kan vara ett bättre hjälpmedel än sömnmedicin. Att en «klöuryckare”, naprapat eller osteopat kan vara till mera nytta vid ryggont än en ortoped.

Vissa självklarheter är ändå viktiga att inte bortse ifrån. Akuta sjukdomsfall och olyckor kräver den mycket utvecklade och också i internationell jämförelse högklassiga akutvården, som den finländska sjukvården kan ge. Där finns sällan alternativ.

V

Foto: Alexandra Sandbäck / Soulmama Arts

tror på, men det kräver att vi också arbetar med oss själva, för självkännedom är en förutsättning för att det ska lyckas. För att kunna möta en människa där hen är, måste man veta varifrån man kommer dit.

Det viktigaste i vården är bemötande.

De första sekunderna skapar förutsättningarna för om läkningsprocessen kommer igång. Varje patient ska bemötas, undersökas och vårdas som en individ.

För att få en helhetsbild, och för att få patienten att tänka till, behövs frågor.

Frågor kan vara betydligt viktigare än svaren i den här stunden. Är du på rätt ställe i ditt liv? Äter du rätt? Har du brist på livsnödvändi-

ga vitaminer, mineraler, hormoner?

Sover du ordentligt? Rör du på dig tillräckligt? Är du beroende av något? Är du i rätt förhållande eller arbete? Är dina relationer till dina medmänniskor i balans? Finns det kärlek och glädje? Finns det oläkta sår från tidigare? Allt det här är orsaker till varför människor mår dåligt.

När man börjar förstå det, förstår man samtidigt att det inte nödvändigtvis är det där pillret, eller någon behandling, som är lösningen.

Vi vill ge patienter alternativ och valfrihet. Valfriheten ska respekteras. För att kunna välja måste man få veta vad de olika alternativen är. När man känner till

VI VILL GE PATIENTER ALTERNATIV OCH VALFRIHET. VALFRIHETEN SKA RESPEKTERAS.

år huvuduppgift är alltså att få våra patienter att må bättre. Då måste vi också vara öppna för att det första försöket eller den rekommenderade vårdprincipen inte alltid leder till resultat. Vi måste då kunna tänka om. Endera måste vi prova på något annat, hänvisa vidare till någon annan, eller acceptera att patienten väljer en helt annan vårdform. Och det ska inte ta på äran, utan kanske snarare sporra oss att ta reda på mera vad de andra metoderna innebär.

Eftersom vi alla har, eller borde ha, samma mål, behövs inga motsättningar. Med olika vårdmetoder kan vi leva sida vid sida utan hatprat och hån. Vi ska plocka bort gränserna och sträva till frihet och acceptans. För våra patienters bästa.

We have a dream...

Leena Furubacka,

läkare, vardagsfilosof och medmänniska

Marina Furubacka, mottagningsskötare, healer och medvandrare

Better Day Magazine 11

M

MÄNNISKONÄRA

Lolan Björkman – ser ljuset i mörkret!

12 Better Day Magazine

December 2016

Lolan är författare och har skrivit ett tiotal böcker och hade tidigt en dröm om att bli journalist. Hennes förebilder var personligheter från hennes egen hemtrakt Kronoby i Österbotten som på sina egna sätt lyfte fram lokala berättelser och platser.

Text och foto Eva–Lott Björklund

L

olan nämner Benita Björklund som var hennes klasskamrat. De skrev båda poesi för lokaltidningen. Hon nämner också författaren Hans Forss samt konstnären Annie Krokfors som var hennes speciala mentor, rådgivare och goda vän. Annie Krokfors är känd för sina altarmålningar som hade inslag av kubism och impressionism.

Lolan Björkman är nästäldst av nio syskon och när jag träffar henne är hon på en visit hemma hos sin mamma som fortfarande bor kvar i hemmet. Lolans pappa dog i mitten på sjuttiotalet och hennes mor har varit ensamstående sen dess och det slår mig att modern faktiskt måste ha haft enorm styrka och kraft att kunna ta hand om allt efter att maken gick bort. Att plötsligt stå ensam med nio barn och ett hushåll där vardagen måste rulla vidare och mat fås på bordet kräver säkert något extra. Lolan säger att hennes mamma är en väldigt stark och framförallt envis kvinna som orkat med allt och alla.

– Hon borde nog få lite extra uppmuntran och eloger. Och – jag tycker nog egentligen om våra samtal, trots att vi inte alltid är överens om saker och ting, godkänner Lolan med en speciell glimt i ögonvrån.

SÄND MIG DIN VACKRASTE ÄNGEL Fader!

Sänd mig din vackraste ängel, med ögon av lysande stjärnor och med levande ljus i sin hand.

Herre! O, Herre hör mig!

Låt mitt mörker bli rört av vingar som varit där ljuset bor.

Lolan Björkman

L

olan har gått igenom många förändringar i sitt liv. Dels har det varit frågan om personliga utvecklingsprocesser, dels olika sjukdomstillstånd. Ofta har vardagen varit tung och svår men på något sätt har hon ändå funnit kraft att gå vidare och funnit ljus i mörkret.

Det hon själv gått igenom med allt som varit svårt och ibland obegripligt har gjort att hon har fått en större förståelse för den utsatta och ensamma människan. Hon vet hur djupt man kan sjunka i ångest och förtvivlan, men hon vet också att det finns vägar upp.

Allt är inte bara idylliskt i samhället....eller?

– När man möter människor eller betraktar dem från bilder eller på tv så kan allt se så idylliskt ut, fastän det i själva verket kan finnas mycket bakom fasaderna. Alla tycks bära på sina egna bördor. Alla har nåt i bagaget och därför finns det en förståelse för den utsatta människan. Lolan talar varmt om alla människor hon nämner och hela denna skepnad jag har framför mig utstrålar värme och omtanke.

– Min vardag har alltid varit en minoritets vardag, säger Lolan. Jag har också haft ett kall att bli präst och förkunnare, men i Finland kunde man inte bli prästvigd på sjuttiotalet. Senare anslöt jag mig till Frälsningsarmén och blev soldat. Detta var ju ganska längesen och utvecklingen har ju nog gått framåt i kvinnoprästfrågor. Jag var kanske lite före min tid, säger Lolan och hennes milda ögon lyser. Jag har istället kunnat förkunna via mina dikter och i synnerhet genom själamässan

Har du studerat någon annanstans?

– Jag fick ett stipendium och reste iväg till Norge efter att jag blivit klar med en ungdomsledarutbildning som jag blev något av en pionjär med. Jag jobbade även som en av de första ungdomsledarna då jag var stationerad i Ekenäs. Hon var aktivt med i kvinnojouren i Jakobstad och grundade även den psykosociala föreningen där.

Lolan, du har sett mycket i livet!

– Man planerar så mycket men det blir aldrig som man tänkt! Det var för tre år sen, en söndagsmorgon när jag satt vid köksbordet och plötsligt kände mig underlig. Jag tänkte att jag suttit för mycket framför datorn och tänkte att datorn fått nåt virus, det stämde inte då jag skulle skriva. Så märkte jag även att jag inte kunde prata! Jag tog telefonen och försökte förklara situationen åt min väninna, men jag hittade inte orden! Aldrig att jag haft en tanke på att jag skulle kunna få en stroke.

Det måste ha varit en hemsk känsla?

– Ja jag kommer att tänka på andra som drabbats och att det slagit till just på talcentrum * Dikten är tillägnad Blasius Bengtsson från Korpo som var en liten pojke som inlöstes på Själö hospital någongång mellan 1636-1664. Han dog 13.10 1671. Han var ett av de många barn som på 1600-talet är antecknade som spetälsk.

December 2016

Better Day Magazine 13

så att talförmågan slagits ut totalt.

Den stroke som jag drabbades av var dock ganska lindrig. Jag kunde ändå gå, men den slog ändå till så plötsligt. Det kom liksom inga förvarningar. Jag hade förstås arbetat för mycket och var ansträngd.

– Att förlora en förmåga som varit dig närmast och en del av dig, var svårt. Att en dag inse att sånt du tagit för givet bara är borta. Det gick trots allt ändå rätt bra fastän man kan få känsloutbrott och plötsligt börja gråta eller få andra liknande upplevelser långt efteråt. Det hör till sjukdomsförloppet.

Jag kommer personligen också ihåg hur det skar till i mitt hjärta vid den tidpunkten då jag en tid efter incidenten läste ett sms som Lolan skickat. Det var så sorgligt att uppleva att en författare skulle tas ifrån förmågan att genom de skrivna orden ge tröst, glädja eller uppväcka för länge sedan slocknade röster. Det kan liknas vid en sångare som plötsligt för alltid förlorar sin röst, eller en violinist som skadar armen eller varför inte vilken annan yrkeskategori som helst som råkar ut för en förlamning och inte längre klarar av sånt man aldrig tidigare ifrågasatt, som förmågan att tala eller att gå.

Du hade även påbörjat skrivarbetet med texterna till en mässa som skulle uppföras på Själö?

– Ja det skulle vara den avslutande delen av hela min forskning kring spetälskehospitalet och alla nådehjonen. När hospitalet stängdes på Korpholmen så var destinationen Själö i Nagu eller Lappvikens sjukhus i Helsingfors.

Ditt hjärta brinner lite extra för de ensamma menlösa barnen.

– Ja det är ett aktuellt ämne även i vår tid. Det har kommit många ensamma barn som slussats vidare och jag har även i min forskning

tagit fram övergivna barn så att de inte ska ha levt alldeles förgäves och bortglömda. Historien upprepar sig även i vår tid om vi tänker på alla ensamma barn som finns ute i världen även denna dag som är, anno 2016.

– Jag läste en artikel om att på fjärde dag jul så auktionerade socialväsendet förr ut barn som inte hade nån som kunde ta hand om dem. Jag blev så fascinerad av en liten pojke från Korpo som även inspirerat konstnärer till målningar.

Det hårda livet inspirerar och man känner igen sig och får krafter att gå vidare.

Du har upplevt många sorger, men ändå funnit krafter att resa dig och gå vidare?

– Jag har gått igenom många saker i mitt liv och likt andra sinneskänsliga personer så tycks det vara så att alla svårigheter man går genom föder konstnärliga verk. Ur ledsamheten spirar kreativiteten. Så är det också med mig.

– Man har liksom känsligheten och sensibiliteten som konstnär och likt smeden kan man svettas i blod och eld. Det som är svårt och traumatiskt att komma över för mig är att jag har haft alla orden, men att jag inte mera kan hitta dem. Tungsintheten har så många ansikten.

–Vi kunde ha mycket att lära oss av de som i tysthet ser på och sakta finner sig i en tillvaro som de kanske ej själva har valt

L

olan har bott fyra år i Pargas, senast bott i Vasa men ska nu flytta tillbaka till sin hemby i december. Hon har fått en lägenhet i byn och ser fram emot att få andas och trampa hembygdens mylla, på gott och ont.

– Jag vill även komma närmare mina nådehjon och gravgården dit jag själv en gång skall bäras den dag då min egen röst tystnat och jag

skrivit de sista bokstäverna, säger Lolan småfinurligt.

Faktum är att hon faktiskt vill begravas på den plats som står hennes hjärta närmast, nämligen Hospitalskullen på Korpholmen i Kronoby. På Korpholmen fanns det både spetälskehospital, småhus och en kyrka och det var som ett inhäg-

VI KUNDE HA MYCKET ATT LÄRA OSS AV DE SOM I TYSTHET SER PÅ OCH SAKTA FINNER SIG I EN TILLVARO SOM DE KANSKE EJ VILL VISTAS I. nat självförsörjande samhälle där de som led svåra sjukdomar var inhysta och framförallt inlåsta. Verksamhetsåren för platsen är daterad till 1631 – 1848. De senaste åren var stället mera en anstalt för mentalsjuka och sinnessvaga personer i alla åldrar. Nådehjonen är alltså de intagna människorna som kom till platsen och aldrig mer skulle komma därifrån.

Lolan har skrivit böcker om platsen och hon har fångat upp personligheter som annars aldrig skulle ha tagits fram i historien. I boken I mörkret skyddad av ljus kan man bekanta sig med flera människor som levde ett liv som inlåsta och bortglömda från det så kal�lade normala samhället. Här fanns människor från alla samhällsklasser och det var även högt uppsatta präster som hamnade att tillbringa sina sista år på platsen. Här fick man uppleva vardagens sysslor, vardagliga händelser ur en människas

liv som födelse och död och ett och annat giftermål några nådehjon emellan. Det var ett hemskt öde att hamna till Korpholmen. Det berättas att man från Hospitalskullen kunde höra ljudet av dårarnas skrik och rop ända in till kyrkbyn som finns några kilometer därifrån.

Det berättas också att hjonen fick komma och värma sig ibland i en av de större stugorna som var utrustade med öppen spis. Det fanns också ett slags celler dit de som inte skötte sig eller annars var besvärliga låstes in. Piskrappen vinade också vid tillfälle, så det är inte underligt att skriken från platsen bar långt.

Där räckte det liksom inte till med att ha drabbats av den fruktade spetälskan eller att ha blivit offer för att falla under benämningen dåre, nej man måste tuktas också.

Mitt i alla dessa tankar så kommer vi fram till att det närmar sig den största av högtider Det är adventstid. Har du några särskilda tankar om julen?

– Adventstiden betyder väldigt mycket, men själva julen i sig är alldeles för kommersiell. Själva julaftonen hade jag förr inget emot att tillbringa i telefonjourer. Det var verkligt stillsamma julaftnar att vara lyssnare. I den uppgiften har hon funnits på plats som en hjälpsam röst, en stödperson och anonym vän man har kunnat tala med i ensamheten eller ångesten. Lolan har alltid sträckt ut en hand till den som behövt och hennes hjärta har räckt och räcker till alla utstötta och hjälpbehövande. En sann hjälpande människa som värnar om sin nästa och med en innerlig önskan om att alla ska kunna vara trygga i tillvaron. Är det nåt särskilt vi skall tänka på i vår tillvaro?

– Vi ska vara rädda om varandra och vara barmhärtiga!

Better Day kan stolt berätta att VI är med i det landsomfattande programmet Finland100 år! Statsrådets kansli har den 16.9.2016 anslutit sökanden "Arbetsgrupp Better Day" projektet "Tillsammans ÄR VI Finland – människomöten mellan veteraner, yngre generationer och nya finländare!" till programmet för Finlands 100-årsjubileum år 2017.

Håll utkik på www.betterday.fi

Krigsveteran Gunnar Kolam från Terjärv är en av de som berättar!

14 Better Day Magazine

December 2016

Lannavaara – ett guldkorn i Lappland

December 2016

Foto:15 Kaj Lindh Better Day Magazine

16 Better Day Magazine Foto: Privat

December 2016

Yana

- berör människor med sina själstoner

120 kilometer från Kiruna mot den finska gränsen ligger Lannavaara. Byn som är halv svensk och halv samisk har endast 82 invånare.

Text: Kaj Lindh

J

ag har bestämt träff med en av personerna i byn, Yana Sundgren, eller Mangi som är hennes mors släktnamn från bygden.

Yana är känd från musikscenerna runt om i världen med sin samiska jojkmusik. Yana har bjudit in mig till hennes hem i Lannavaara. En gård som hon tillsammans med sin man köpte för fyra år sedan och har döpt till Mangigården.

– Min mamma är född 1929 i skogsbyn Tolvpukka några kilometer härifrån i en lavvo utan alla moderniteter.

En lavvo är ett typiskt samisk kåta som samerna bodde i. I slutet av 1940-talet var samerna tvungna att skaffa hus eftersom den svenska regeringen ville att alla skulle ha en adress. Så regeringen gav alla familjer ett hus med ett rum och kök.

Det låter intressant, där vill jag gärna köra förbi när jag åker.

– Det går inte, vägen tar slut där.

Byn har bara en invånare, men han är jättetrevlig och bjuder dig säkert på kaffe, skrattar Yana.

När de köpte gården var hela området ganska igenvuxet eftersom ingen har bott där sedan slutet av 70-talet.

Yanas mamma nerbäddad i en komse. Foto: privat

I

september i år beslöt Yana att skaffa några renar till gården och då utvecklades en idé om att utveckla gården till ett ställe där folk kan komma och bekanta sig med den samiska kulturen där hon kan visa hur de levde förr. Yana har många planer med gården.

– Jag vill att gården ska vara en plats för avkoppling där man kan sätta sig ner och meditera eller bara koppla av.

Hon kontaktade Johan Väisänen som driver Explore the North och som satsar stort i byn. Han blev genast positiv till idén och arbetet med att bygga staket, ett grillhus, förråd och lavvo.

Yana har turnerat runt i 26 länder, däribland Japan, Mexiko och USA och folk har fått njuta av den

December 2016

Yana och hennes man Tobbe Broström. Foto: privat känslofyllda samiska jojken. Nu tycker Yana att det känns skönt att kunna ta folk hem till sig istället så hon får dela med sig av sin och sina förfäders historia.

Många som lyssnar på Yanas musik säger att hennes musik berör på ett själsligt sätt, långt där inne.

Och det är lite så samisk musik fungerar, tillika som annan folkmusik. Det är själsmusik. Man åker med musiken längst in i själen och berör. Det är ingen musik som är

gjord för att passa in på topplistorna och som är gjord enligt ett visst sätt. Man sjunger från själen.

På detta sätt helar Yana människor med sin musik.

Yana är en jordnära och glad person som man lätt börjar tycka om och hon uppskattar de små sakerna i livet, saker som också kan betyda mycket för andra, som till exempel att lyssna på andra.

– Vi har hela tiden så bråttom.

Vi glömmer bort att bara sitta ned

och lyssna på folk. Nu kan jag sätta mig ner hos någon av grannarna och dricka kaffe jättelänge.

Man tar sig tid att hälsa på folk.

Man får inte stressa. Vi glömmer ofta bort att vara tacksamma för det vi har vare sig det är något litet eller stort.

När Yana var 23 fick hon erbjudande om skivkontrakt, men det var inget för henne och hon vägrade ge upp sin frihet.

– De ville jag skulle flytta till Stockholm, men jag sa nej. Jag trivs i byn, jag tycker om byborna, jag gillar dom små samhällena, det finns en kämparglöd, det finns en stillhet. Ett långsamt tempo som jag tror att så många av oss skulle behöva. För mig är det här high class living.

D

et finns endast åtta med namnet Mangi och det är hon, hennes mamma och mammas syskon. Under 1736 gjorde hennes morfarsfars farfar ett fynd när han fann järnmalm. Under den tiden sökte de mineraler i Sverige och sökte framförallt silver och guld. De hade hört om en man med namnet Mangi som hade hittat en annorlunda sten. När de kom för att kolla så nekade han. Nej jag vet inget om någon sten. De försökte muta honom med hundra riksdaler och att ej behöva betala skatt, men nej, han lät sig inte övertalas och fortsatte att hålla tyst om sitt fynd ända tills han blev lovad att inte behöva gå till kyrkan.

På den tiden blev de slagna om de inte gick till kyrkan och för samerna var det svårt att gå eftersom det var en annan religion än vad de trodde på och de var hela tiden upptagna med sina renar. Då erbjudandet om att han inte behöver gå till kyrkan kom så avslöjade han var han hittat stenen. Detta blev startskottet till ett av Sveriges största gruvföretag och det finns även en gata namngett efter honom i Kiruna, Mangigatan.

Better Day Magazine 17

Lannavaara - en by full med guldkorn

L

annavaara är en liten by, men som under det senaste året har börjat utvecklas. Det är tack vara den goda gemenskapen och kämparglöden som finns bland invånarna.

– Ensam är inte stark. Får vi alla detta att fungera och vi hjälps åt så finns det större chans än att man utesluter sig själv. Genom att lyfta fram andra så lyfts man själv också, säger Yana.

I byn finns en kyrka, hotell och en liten bybutik samt en geologihögskola där man ger yrkesutbildningar inom sten, mineral och guldsmide.

En ny satsning i byn är ett samarbete med företaget “Explore the North” där man bygger en turistanläggning som erbjuder turister äventyrsresor.

Sandro och Katarina från Schweiz flyttade sin verksamhet till Lannavaara i höst för att driva sitt företag tillsammans med “Explore the North”. Tanken är nu att de ska ordna hundspannsresor och andra äventyr. De hade tidigare sin verksamhet i finska Karelen, men den blev olönsam då vintrarna där blev kortare och kortare. De har nu 40 hundar och några hästar där på gården.

Tack vare detta har det skapats 20 nya arbetsplatser i byn.

Många tror att det är en vågad satsning och att de kommer att misslyckas, men med den kämparglöd som finns i denna by tror de att de kommer att gå långt.

– All den här utvecklingen i byn gör att byborna tycker det är spännande att det äntligen börjar hända något och att det börjar komma folk från andra länder på besök, säger Yana.

Lannavaara har även en liten butik som är lite av en knytpunkt i byn där man träffas. Här får man de basvaror man behöver och lite till.

Sandro ser fram emot säsongen och den nya satsningen i Lannavaara. Foto: Kaj Lindh

Nunnorna i Lannavaara

J

a, du läste rätt. I denna lilla by med 80 invånare finns även ett litet kloster!

I den gamla skolan uppe på en backe med utsikt över fjället har tre nunnor flyttat in. De har förvandlat den gamla skolan till ett kloster dit alla är välkomna in för en bön eller en tyst stund.

Nunnorna har fått ett varmt välkomnande till byn av byborna och platsen är utmärkt för dem att starta ett kloster.

Planerna var att starta klostret närmare Stockholm, men det fanns inget lämpligt hus och eftersom ett kloster med fördel skall placeras utanför stan och på en fridfullare plats var Lannavaara ett utmärkt val när de fick erbjudandet om den gamla skolan.

Ett av rummen har förvandlats till kapell med bänkar och ett stort kors med den korstfäste Jesus. Det stora korset har den ena systern själv smidat i trä. Ett mycket fin arbete med varje små detalj i beaktande.

Alla tre systrar är mycket händiga och gör fantastiska träkonstverk och målningar.

När jag besökte klostret så träffade jag en av systrarna.

Den andra var på vinden i sitt rum och den tredje hade sin eremitdag. Det är en dag i veckan då de är helt ensamma och tysta och kopplar bort sig från den yttre världen.

I huset bredvid finns två rum som de hyr ut till resenärer som behöver en plats att stanna på.

18 Better Day Magazine

Syster Karla välkomnar alla till klostret för en bön eller stilla stund. Foto: Kaj Lindh December 2016

Sankt Josefs kloster.

Foto: Kaj Lindh

Kapellet i Sankt Josefs kloster.

Foto: Kaj Lindh

Den lilla bybutiken betjänar byborna i Lannavaara och är även en samlingspungt för byborna.

Foto: Kaj Lindh

En av renarna på Mangigården Foto: Kaj Lindh

Kyrkan i Lannavaara Foto: Kaj Lindh

December 2016

Ett av rummen i det nya hotellet.

Vem vill inte vakna till denna utsikt på morgonen?

Foto: Kaj Lindh

Några av Sandros hästar.

Foto: Kaj Lindh

Better Day Magazine 19

Snickaren Per simma hjälper. Foto: Kaj Lindh

Snickaren Per

L

ängs med Byvägen bor Per Simma. En glad och pratsam snickare. När vi kommer på besök så sitter han vid sitt arbetsbord i garaget och gör mönstret på en av de hundratals knivarna han har gjort.

Jag inser fort att Per inte är en vanlig snickare.

Per arbetar mycket med människor och människors hälsa. De säger att han har helande händer och kallas ibland för en nåjd. Nåjden är inom samiska kulturen en person som kan komma i kontakt med andar. Per säger att det bara är kunskap. Kunskapen om naturen och människan. Jag vet hur kroppen fungerar.

– Tänk om alla människor visste hur man håller kroppen igång så skulle man slippa en massa problem. En sån enkel sak som att stretcha.

På samma sätt som djuren gör varje morgon när de stiger upp. Kolla naturen, där har du alla rätta svaren! Vi är natur, vi kommer från naturen.

Människovisheten är en dårskap. Tänk på alla mediciner som vi äter och som läkarna skriver ut. Det är ju gift! Ta hand om kroppen istället för att ta den där blodtrycksmedicinen.

Enligt Per så behöver man bara lyssna till naturen och leva på naturen.

– När du köper mjölk i butiken är den behandlad för att hålla längre. Det är ju gift. Folk tänker inte efter när de handlar frukt att de är besprutade. Allt har vi förgiftat. Redan när du gödslar din potatis med konstgödsel blir både potatisen och marken giftig.

du kommer ut ser du hur mjuk i kroppen du är. Den mjuka känslan du har efter bastun, den känslan ska du alltid ha i din kropp.

Per har också en bror, Antti. Han kallar sig för renarnas beskyddare. Han tar även hand om Yanas renar och ser till att de mår bra.

N

är jag besökte Lannavaara en måndag i november hade jag bara fyra timmar på mig innan jag skulle köra hem. Jag kände att det var alldeles för kort tid. Byn ser ut som vilken vanlig liten by som helst. Man ser inte så mycket folk, men det den är full av liv ändå. Full av spännande och intressanta människor som vill bevara sin by och arbetar för att få den levande.

Jag fick träffa flera människor under mina timmar jag var där och jag kände att jag ville veta mera om dem alla. Som till exempel Per. Vilken klok människa, full av visdom. En visdom som jag tror att många skulle behöva få ta del av. Jag förstår varför han kallas för helare. Jag blev glad

av att träffa honom, fastän det bara var femton minuter. Kanske han är Lapplands Dalai Lama...?

Och så Yana, vilken underbar människa och vilken utmärkt ambassadör för Lannavaara. Att komma hem till henne kändes som att komma hem till en syster. Ni vet den där avslappnade känslan när man kommer hem till någon och det känns som man känt varandra länge, man sätter sig vid matbordet direkt och tar en kaffe och talar. Det vänliga och öppna mottagandet får man inte uppleva så ofta. Kanske det beror på att i mitt huvud var Yana den där stora kändisen jag sett på tv?

Det är speciell känsla i Lappland. Det är något magiskt. Tystnaden som finns där är helande.

När man står i naturen och lyssnar på tystnaden förväntar sig nästan att man ska höra en shamantrumma och någon som sjunger en jojk.

Jag önskar byborna i Lannavaara lycka till i framtiden och önskar er kraft att hålla upp kämparglöden för er by.

P

er börjar sin dag med att sträcka på sig och sträcker på sig flera gånger om dagen.

Det är enligt honom en av de viktigaste sakerna du kan göra.

– När du sätter dig ner så krymper kroppen.

Du kan testa denna övning: - Innan du går i bastun, stretcha och känn hur spänd du är och när 20 Better Day Magazine

Yana med sin vän Eva Armstrand. Foto: Kaj Lindh December 2016

Alla dessa och nügra till kan du läsa om pü betterday.fi

December 2016

Better Day Magazine 21

P

MIN PASSION

I ett stall i Kåge utanför Skellefteå väntar 26 årige Hampus Eriksson på mig. Jag möts av en till utseendet indisk man med stort leende och en energi som får vem som helst att bli glad, dessutom med äkta västerbottnisk dialekt.

Text och foto: : Kaj Lindh

H

emma på gården som tidigare tillhört hans farfar så finns två hästar, Viktor och Kasper. Kasper är åtta år och Viktor är fyra år och honom köpte Hampus i mars i år.

– Kasper är lite som en tonåring och man har ingen kontroll över honom. Viktor är lite mera försiktig, säger Hampus med ett leende.

Som ni nu märker så talar vi om en sann djurvän som tar hand om sina hästar som om de vore hans egna barn.

Hampus skaffade sin första ponny när han var sju år.

– Jag började köra stora hästar redan när jag var sju år, men det gjorde jag i hemlighet för mina föräldrar. Det var farfar som släppte ut mig, skrattar han.

Hampus arbetar inom psykiatrin med tonåringar som har drogproblem och som övervakare i kriminalvården Hampus trivs att jobba med människor och har arbetat fyra år inom psykiatrin. Det är ett tufft jobb där man måste lära sig att inte ta till sig andras problem.

– Man blir hotad nästan varje dag och jag har blivit slagen och det är klart att det är svårt att släppa

22 Better Day Magazine

sånt och att inte ta med det hem.

Det är bra att ha hästarna för att få energi att orka med arbetet. Det är en bra kombination, säger Hampus. Det bästa som finns är att efter en dag på jobbet gå till hästarna och samla energi.

D

et är varierande ungdomar som Hampus tar emot och den ena dagen är inte den andra lik.

– Ena dagen kan dom vara på gott humör och lova guld och gröna skogar och nästa dag kan de har sjunkit ner till det djupaste mörker.

Det är en del av jobbet, men det kan vara väldigt tragiskt. Man ger så mycket av sig själv och det blir ganska personligt ändå. Det är svårt att hålla distans. Ger man inte något av sig själv så är det svårare för dem att komma på rätt väg.

I jobbet så behöver man vara personlig, men ändå privat och det är svårt, tycker Hampus.

– Privat och personligt är så nära varandra och det tog en lång tid för mig att lära mig att vara det för det kan bli farligt om man blir för privat.

Hampus kompisar tycker att detta är jättehemskt jobb, men det tycker inte han.

December 2016

Hampus – VÄSTERBOTTENS MOWGLI MED STORT HJÄRTA FÖR BÅDE HÄSTAR OCH MÄNNISKOR

December 2016

Better Day Magazine 23

– Det är ju bara vanliga människor som har en sjukdom som vi hjälper att bli friska.

Detta var inget självklart yrkesval för Hampus.

– Jag ville bli flygvärd och även arbeta med hästar, men jag tyckte det var ett obehagligt jobb. När jag fick ett erbjudande att jobba inom kriminalvården så tog jag den chansen och nu trivs jag jättebra. Man ska alltid ge det nya och okända en chans innan man dömer något.

I detta arbete har Hampus lärt sig att uppskatta livet och alla små saker.

– Jag kan gå och handla själv, jag får hålla på med det bästa jag vet. Jag har en jättebra arbetsgrupp som jag får arbeta med och en fantastisk familj som stöttar mig.

Familjen är lite fundersam på vad som händer och varför alla är så intresserad av Hampus.

– De säger att; du drar hit en massa mediabilar från Aftonbladet, Expressen, TV4, vad är det för

24 Better Day Magazine

fel på dig?, skrattar Hampus.

Hampus har inget problem med att synas i media där han ser svensken som oftast lite försiktig och där man inte får visa att man är bättre än någon annan.

– Jag tycker det är jätteviktigt att inspirera andra och att vara stolt över det man gjort och det är inget jag vill skämmas över!

H

ampus adopterades till Sverige från Indien när han var 3 månader. Även hans bror är från samma barnhem i Calcutta.

Har du varit till Indien sedan du kom till Sverige?

– Nej, jag har haft hästar sedan jag var 7 år så jag har aldrig haft tid att åka någonstans och jag känner inget behov av att göra det heller, ännu. Jag har min familj här.

Hästar har alltid varit en del i Hampus liv. Det är inte bara en hobby utan även ett jobb och han har jobbat med professionella tränare i några år.

– När jag var med i TV fick jag ett erbjudande om att jobba hos en av Sveriges bästa travtränare och då tog jag Viktor med mig dit, men jag trivdes aldrig så vi flyttade hem tillbaka till Västerbotten för där är mitt hem och där trivs jag bäst.

– Jag har några kompisar i Stockholm och vi är ofta till Gran Canaria på våren, men jag har jättesvårt att slappna av utan tänker mest på mina barn hemma i stallet.

M

hemma så är det mera arbete för man gör ju allting själv.

Nu som då åker han över till Rovaniemi i Finland med sina hästar där hans veterinär Heidi finns.

– Hon är den bästa veterinären och hon har också blivit en god vän. Även om det för det mesta är en rolig hobby så finns det perioder då Hampus helst skulle sluta.

– Då det har gått dåligt på tävlingarna en längre period då är det inte kul och

en det finns en vinnarskalle i Hampus. Hampus tävlar en till två gånger i veckan under högsäsongen. Det krävs mycket träning för att bli bra.

– Det är mycket jobb med hästarna.

De ska till veterinären och har man dom

December 2016

man känner att, nu ger jag upp, men man gör ju aldrig det. När man går ut till hästarna och är med dem så går det om, säger Hampus.

H

ampus familj är ett stort stöd och hjälper till så ofta den kan.

– Min bror är yrkeschaufför och brukar få köra mig runt på tävlingar. När han är med så vinner vi alltid, skrattar Hampus.

Hästarna tar ju den största tiden av hans liv och under uppväxten har han fått välja

bort ganska mycket av det som vanliga ungdomar gör och det är inget han ångrar och saknar.

– Det finns inget jag saknar eftersom detta är allt jag vet, skrattar han.

På sin travhjälm har han en bild av Mowgli från Djungelboken.

– Det finns inte så många indiska män i Sverige som håller på med trav så mina vänner började kalla mig för Mowgli.

Har du någon hälsning till våra läsare?

– Våga satsa på det du tror på och älskar att göra!

Det kan vi alla hålla med om.

Kanske du också liksom Hampus skulle byta jobb och testa något nytt?

Ett jobb som du aldrig skulle ha tänkt att du skulle kunna göra. Du kanske blir överraskad...

VÅGA SATSA PÅ DET DU ÄLSKAR ATT GÖRA! December 2016

Better Day Magazine 25

M

MÄNNISKONÄRA

26 Better Day Magazine

December 2016

– Ida i allas hjärtan!

Så vacker. Så älskad. Så saknad.

December 2016

Better Day Magazine 27

Idas livslåga blev likt trollsländans liv alltför kort.

Hennes mamma och pappa delar här med sig av en del av den sorgtyngda händelsen som fick en hel by att beröras och tiden att liksom stanna upp.

Text och foto: : Eva-Lott Björklund

J

ag har tagit kontakt med en väninna som är jämngammal med mig. Jag har gjort det för att jag berörts så av hennes familjs historia och jag är hedrad och glad över att få dela med mig av hennes tankar. Ur denna oerhört tragiska berättelse föds ändå ett starkt hopp, en insikt om något som lever vidare. Kanske vi i bästa fall också får oss en lärdom om hur vi borde prioritera i livet och vilka val vi borde göra. Och om vi tänker efter – gör vi det före? Hör du till dem som lever bara för ditt arbete?

När jag ringer på dörrklockan till ett vackert gult hus möts jag först av glada skall och det är lilla bolognesen Selma som meddelar att jag nog är välkommen in. En kram senare är jag inne vid köksbordet och ser mig omkring i ett personligt och vackert inrett hem. Det är ljust, hemtrevligt och modernt och man möts av inbjudande detaljer. Blicken landar på en grå spis precis mitt i det stora öppna rummet som liksom helt naturligt blir detta hems hjärta och medelpunkt.

Just härifrån strålar det ut värme på många sätt.

Anna–Maria Bexar, som i fortsättningen kallas Mia, är ensam hemma för tillfället, ja inte riktigt ensam för här finns också förutom hunden Selma även tre katter, varav den ena är en hittekatt.

Det finns rentav till och med en kanin i en bur intill en mysig och rejäl soffhörna. Jag känner att jag kommit till ett mycket kärleksfullt hem, med ömhet som räcker till för såväl människor som i synnerhet djuren!

Mia arbetar inte heltid längre, sen hon och hennes man drabbades av en av de allra största sorger man som förälder kan råka ut för. Hon knegar dock på, känns otroligt stark, men det skiner ändå igenom en ledsamhet som man önskar att man kunde lätta på och på något sätt hjälpa till att få bort så att allt skulle bli bra och som vanligt igen. Undrar vilken slags berättelse jag får med mig hem från detta hus hinner jag tänka och så börjar Mia berätta om sitt och familjens liv.

F

ör nitton år sen fick Mia och Peter äntligen ett glädjande besked! De skulle bli föräldrar! Att bli föräldrar var inte den naturligaste sak för dem, eftersom det efter många försök stod klart att det inte kommer att lyckas utan medicinsk hjälp. Ett sätt skulle kunna vara provrörsbefruktning och de beslöt att göra ett försök och sökte om hjälp med ärendet via privatläkare. Det lyckades faktiskt så väl för deras del att Mia faktiskt blev gravid efter den första provrörsbefruktningen och lilla Ida föddes i december för nitton år sedan. De hade blivit föräldrar!

Ida blev i späd ålder framröstad till årets solstråle i en fototävling mamma skickat in uppgifterna till och det är egentligen en passande titel på hela flickan. En solstråle!

Idas liv tedde sig ganska normalt till en början. Hon var en helt vanlig älvlik flicka med

28 Better Day Magazine

överrörliga leder och hennes fysik tycktes passa väldigt väl in i redskapsgymnastikens värld vig, smidig och sportig som hon var. Ida slutade med gymnastiken då hon var på topp och hade vunnit guldmedaljer på nationell nivå. Ida bar dock spår av en sjukdom som kanske inte alla ens känt till att hon led av. Hon hade diagnosen Ehlers–Danlos Syndrom, EDS, som är en bindvävssjukdom som kan ge väldigt svåra smärtor.

EDS är svårdiagnosticerad och kan ta sig form och te sig lite olika beroende på vilken typ av sjukdomsbild man har.

När sjukdomen var som värst var Ida så dålig att hon var bunden till rullstol. Hon fick också starka värkmediciner som var drogklassade men som hjälpte till att lindra hennes värk då den slog till och annars blev ogenomlidlig. Sjukdomsförloppet gick med tiden så långt att Ida fick undervisning i hemmet. Mia känner en stor tacksamhet över att allt ordnades så bra med dotterns skolgång, att Ida då hälsan lade hinder i vägen kunde ligga hemma i sin säng och få tillgång till material och på så sätt klara av sina gymnasiestudier på bästa möjliga sätt. Hennes lärare spelade in deras lektioner och Ida kunde se igenom dessa då orken tillät och allt var egentligen upplagt för att lyckas. Att vara i princip ensam med studierna och att klara av att få en åtta i lång matte på gymnasienivå är verkligen en stark bedrift!

Ida fick också undantagstillstånd för bilkörkort i en ålder av 17 år. Hon fick nämligen så många terapibehandlingar på så många olika platser att det blev en omöjlighet för pappa Peter att hinna både med sitt eget arbete och att skjutsa Ida i tid till hennes terapistunder. Peter axlade rollen som Idas närvårdare och gjorde alltid precis allt han kunde göra för att få det bästa av de situationer han ställdes inför.

Ida brukade skämtsamt säga att det aldrig kommer att finnas några bevis för att hon ens gått i gymnasiet eftersom hon alltid var borta just den dagen det var skolfotografering. Hennes klasskamrater löste problemet genom att ha med en stor teckning med hennes namn och en massa hjärtan på, så att hon nog var med i tankarna i alla fall.

Mia är en av de starkaste kvinnor jag känner!

Hon har inom loppet av några år fått ta till sig saker, lära sig leva med dem, handskas med dem i en tillvaro som säkert få skulle klara av med vett och sans i behåll. Hon har fått se livet totalvändas upp och ner och föra med sig stora oföränderliga saker och känslor på en relativt kort tid.

Mia har alltid befunnit sig i den situationen att hon fått se förbi sig själv och alltid skött om någon annan. Hennes mamma insjuknade i osteoporos och cancer och Mia var och hjälpte henne och såg till henne så ofta som tillfälle gavs. Modern dog dock av sviterna och det blev att ordna med begravning och allt som hör den biten till. Mia testade sig själv för osteoporos i samma veva och fick tyvärr även hon ett posiDecember 2016

tivt svar. Hon har också överrörliga leder och diagnosen EDS, precis som dottern. Det är en medvetenhet som hon lever med, utöver allt det andra.

S

ituationen med Mias pappa var inte alltid så lätt den heller för han led av svår alkoholism och fick ibland svåra utbrott som även nångång ledde till att polis inkallades. Detta var ett hårt slag för en ung flicka som försökte skapa sig en tillvaro eller ge sken av en normal tillvaro utåt. Hon kände på sig att människor runtomkring talade om hennes familj, hur de har det och hur det kommer att sluta. Det är ganska oundvikligt, fenomenet att folk pratar om och kring en, då man bor i en liten by. Mia har dock kunnat hantera saken på ett bra sätt, trots att hon en kort tid efter att hon begravde sin mor, även fick ordna om sin fars begravning.

Mias tvillingbror Thomas hade även han fallit offer för alkoholmissbruk och för sex år sedan nåddes Mia av budet att brodern drabbats av en sjukdomsattack och var påväg med ambulans till sjukhus.

Han fick dock hjärtstillestånd redan i ambulansen och efter några dagars vistelse på sjukhuset stängde man av respiratorn för att sedan konstatera att hans kropp inte klarade av att leva vidare. Då blev det en tredje begravning för familjens del.

Det borde ju ha räckt till med detta, men ödet trädde ännu till och det skulle visa sig att året som gått skulle bli det tyngsta för en mor och en far.

Ida växte upp till en mycket vacker ung dam som var väldigt omtyckt bland vännerna. Hennes hjärta brann för djuren och hon fann lugn och ro bland dem och kände att hon ville hjälpa så många som det bara var möjligt att hjälpa, så detta är en orsak till att det finns en hittekatt i hemmet.

Idas kraftdjur var trollsländan. Hon intresserade sig för änglar och det övernaturliga och hon hade förmågan att själv se väsen själv redan som liten flicka. Hennes känslighet och öppenhet för andevärlden höll i sig ända tills hennes unga vuxna ålder. Därför ville hon också alltid sova med lampan på.

En av hennes passioner var vackra skor och det införskaffades en hel del som passade väl till hennes små 35:or. Hon kunde ha varit fotomodell, så vacker var hon. Ja på sätt och vis var hon ju redan fotomodell i mycket unga år eftersom hon vann dendär solstråletiteln!

Ida hade en förmåga att samla vänner och ungdomarna bänkade sig ofta i hennes hem och det var vanligt med uppemot ett tjugotal som trängde ihop sig med film och tacos. Det var dessutom naturligt

December 2016

att även Mia och Peter vigdes in i ungdomarnas förehavanden. Mia fick hedersamt vara både mamma och bästa vän och det finns faktiskt inget som de tu inte berättade för varandra. Så lyckosamt att veta att man hade så öppna kanaler och litade så fullständigt på varandra.

Inget skulle egentligen kunna gå fel.

– Jag vet om så många saker, om allt som hänt i hennes liv, ja och andras också! Jag vet till exempel om precis när Ida fick sin första mens och vem av ungdomarna som varit kära i vem, vem som legat med vem, vilka saker man inte vågat berätta för alla föräldrar om och så vidare. Fortfarande är det många ungdomar som känner att de vågar anförtro sig åt Mia. Vilken fin egenskap! Så värdefullt! Och det borde ge en vink

en helt vanlig flicka i hennes ålder, utan sjukdomar eller sorgliga tankar! Vilken fin upplevelse det blev för bägge två. Pappa fick se sig själv shoppa värrigare och leva omkring i en glad tillvaro tillsammans med sin dotter och han fick se henne skratta och njuta till fullo och hela vistelsen kom att bli precis ett så soligt och vackert minne som man kan föreställa sig då man blundar och låter tankarna flöda fritt.

Thailand var alltså klimatmässigt ett paradis och den plats som tog bort alla Idas krämpor och besvär. Thailand kom också att bli den plats där Ida sist och slutligen drog sina sista jordiska andetag och så att säga släckte även hennes liv.

D

et var i mars i år som föräldrarna nåddes av den hemska nyheten att en

hon försökte tänka klart. Varför svarade det en vilt främmande person i Idas telefon som presenterade sig som en polis och som frågade oss om hur Ida ser ut? Mia svarade på alla frågor men fick inga svar.

Istället la man på luren. De fattade och begrep allt mindre och försökte ändå hitta på nåt sätt att få reda på mera. Det kunde väl ändå inte vara sant att det var deras lilla Ida som råkat ut för den största av olyckor?

E

ftersom Mia visste allt om Idas reseplaner, så visste hon vilket hotell Ida bott på senast, så hon ringde upp och frågade varför polisen har Idas telefon och om nån kan se efter om hon är på sitt rum. Svaret hon fick var bara ett kallt och kort konstaterande att: – No, no. She is not here! She is dead!

Sen la man på luren och allt blev

Idas egen teckning vidare till andra föräldrar om hur det egentligen står till med öppenhet och förtroende och det där med tillit.

I början av detta år ville Ida resa iväg till Thailand för att värmen kunde ge lindring åt hennes symptom och hennes värk. Det bokades en resa och hon skulle resa på tumanhand tillsammans med pappa Peter.

Lika otroligt som det låter så var Idas besvär borta i samma stund som de anlände till Thailand! Pappa Peter kunde ej förstå att det hela var sant, så overkligt var det att ta del av den totala omvandlingen av hälsotillståndet hos hans lilla flicka.

Hon behövde varken ta värkmediciner eller annat utan kunde njuta av en tillvaro som den ter sig för

ung kvinna omkommit i en tragisk olycka i Thailand. Deras Ida hade efter en tid av studier och plågosamma värkar bestämt sig för att resa iväg helt ensam till Thailand för att ha möjligheten att njuta av en tillvaro utan sjukdomsbesvär och hon hade till och med lämnat kvar alla sina mediciner hemma. Vilken styrka och tillit till Moder Natur!

Allt var så glatt och bekymmerslöst sen hon åkt iväg ända tills Mia en dag ringde ett telefonsamtal som skulle komma att bryta glädjen och friheten i en tillvaro som aldrig mer skulle bli som förr.

T

elefonsamtalet till Thailand däckade Peter så att han föll ihop på golvet. Mia försökte förstå det som sades och

tyst. Olidligt tyst.

Kvar stod en mor och en far med en massa frågor och obeskrivlig jordisk smärta. Mia ringde upp en väninna som omedelbart släppte allt hon hade för händer och kom hem till dem för att ge sitt stöd och hjälpa till och assistera och ringa upp Finlands ambassad i Bangkok för att försöka få mer svar på frågorna, men budet därifrån var att jo, en flicka hade dött, men nej bekräftelse kunde ännu ej ges om namn.

Det som var värst av allt var att människor i deras närhet och vida omkring började dela bilden av en sårad människa som ligger under ett vitt lakan på facebook. Det var på detta smärtsamma och svartvita sätt som övriga vänner och familjemedlemmar fick reda på den hemBetter Day Magazine 29

NÄR SKA DU TA OCH TÄNKA PÅ DIG SJÄLV, MAMMA? ska händelsen. Mia har svårt att förstå varför man ville dela en sån bild.

Varför? Är det nyfikenhet? Är det sensationen av nyhetsvärdet som gör att man delar bilder av andras olyckor?

– Jag har bara så svårt att förstå att det finns människor som inte tänker på att det faktiskt kunde vara de själva som drabbats. Hur skulle du känna det om det var frågan om ditt barn? Helt öppet, helt oskyddat på facebook? Jag och Peter var förkrossade.

Sjukskrivning var ett faktum.

Människor som besökte deras hem var också ett faktum. På en vecka hade det kommit över 200 människor med 70 blombuketter och fortfarande så kommer människor fram där de möter Mia och ger henne en kram, eller sticker sig in till deras hem med en hälsning. Tanken värmer.

– När ska du ta och tänka på dig själv, mamma? Brukade Ida säga till sin mor med en smått vädjande röst.

– Du måste ta och tänka på dig själv!

Den frasen fick hon höra av sin dotter också så sent som samma vecka som Ida ännu levde.

– Vill jag det? Nu har jag ju inte annat än stund och tid för det, men det vill jag inte! Jag vill ha min dotter!

Tankarna som kommer och går tär på det inre och Mia behöver en stund då och då för att resa bort alldeles själv med tid bara för sig själv. Sen Ida dog har hon svårt för att vara glad alltför länge. Det känns som om hon inte skulle få unna sig det. Hon försöker i alla fall, men det är svårt.

– Det brukar alltid hända något mörkt ifall jag är glad en alltför lång period, säger Mia ledset. Jag lägger istället ett lås på glädjen. Jag ransonerar den i små portioner så att den inte nånsin brister ut helt och får leka fritt. Det är sorgligt egentligen.

Jag vet ju att Ida vill att jag ska vara glad! Hon skulle vilja att jag faktiskt skulle glädjas åt mig själv och tycka om mig själv. Att ge mig själv stunder jag är så välförunnad och i behov av.

Det känns bara så orättvist att jag har dem och inte min dotter!

Idas tragiska öde berörde en hel 30 Better Day Magazine

by och långt vida omkring. Idas historia berör fortfarande och hennes liv ska inte alls vara förgäves. Till minnet av Ida öppnade hennes mamma och pappa: Idas minneskonto för hemlösa djur och det har redan rent konkret hjälpt djur runtomkring. Det kom in uppemot 3700€ i samband med begravningen.

Ida hörde inte till kyrkan så det blev ingen kyrklig jordfästning utan man samlades vid klockstapeln för att sedan följa Ida till graven. Det kom flera hundra personer i olika åldrar, men mest ungdomar för att följa med Ida på hennes sista färd. Själva minnesstunden som hölls i Samlingshuset i Kronoby blev ljus och mycket kärleksfull.

Mamma Mia berättar som en rolig parentes att de fick muta Ida för att hon skulle låta konfirmera sig! Det är liksom lite tradition här i nejden att man ska konfirmeras och Ida gick alltså med på detta om hon skulle få en kamera. Sagt och gjort!

Ida fick sin kamera, men så fort hon fyllt 18 så skrev hon ur sig ur kyrkan.

Kameran som hon hade fått hade hon även med sig på Thailandsresan och den är full av tusentals bilder och såhär efteråt så gläder det att kunna betrakta en del av det Ida upplevt då hon förevigat stunder genom kameralinsen Hur finner man kraft att gå vidare?

En tid efter att Ida dog så hade Mia och Peter bokat in sin egen resa till Thailand för att resa omkring och besöka de ställen som Ida vistats på den sista månaden av sitt unga liv. De skulle också få hennes tillhörigheter.

De besökte även platsen som hon dog på, taket som hon föll ned ifrån och där hon landade. Mia kunde konstatera att det var egentligen inte svårt att bedöma hur det hela gått till. Det fanns inget skyddsstaket att tala om uppe på taket hon fallit ifrån. Det stängsel som fanns var i knähöjd och det var rätt halt, så en person som befann sig uppe på taket kvällstid kunde hur lätt som helst vackla till, halka och falla ned. Mia tror att om Ida verkligen hade velat ta sitt liv så hade hon nog valt en annan riktning December 2016

på hela händelsen och framförallt ett högre tak.

– Jag var där och såg miljön och platsen. Vi pratade med henne kvällen innan och allt var som vanligt.

Hon hade framtidsdrömmar. Det var en olyckshändelse. Jag vet detta i mitt hjärta!

– Tänk att Idas telefon var påväg hem till oss, men strandade i finska tullen i Finland?! Där blev det stopp! Den sändes istället tillbaka till Thailand och det hela slutade med att vi själva fick åka och hämta den till Bangkok. Det är verkligen underligt hur det överhuvudtaget är möjligt, suckar Mia samtidigt som hon ruskar på sig.

Mia och Peter besökte under sin resa en man som tar hand om hemlösa djur i Thailand och föräldrarna kunde nu skänka ett bidrag på 500€ ur Idas minnesfond för verksamheten. Glädjen var rörande tacksam och total.

Idas minne lever kvar och tack vare henne så får djur omvårdnad nu och framöver!

Föräldrarna har bidragit med medel för att bekosta ett antal katter som kommer till sterilisering till Kotipesä i Karleby, samt till den nya djurkliniken i Kronoby. Genom Idas minneskonto hjälper man rent konkret hemlösa och hjälpbehövande djur. Ett samarbete som sträcker sig över tidszonen.

– Vi har fått många tecken och upplevelser som gör att vi vet att hon fortfarande är med oss i vår vardag, säger Mia. Det är en tröst att veta och det ger hopp att känna att vi en dag, en stund, kommer att mötas igen.

När Mia och Peter besökte Thailand så fick de rum nummer 2312. Dessa siffror är Idas födelsedag.

En man som arbetade i huset vars tak Ida föll ifrån berättade uppskärrat för dem då de kom till Thailand att det hördes dova slag just i det huset, ungefär som då man slår med nåt föremål mot värmeelement.

Detta upprepade sig vid samma tidpunkt varje dag i en veckas tid efter att Ida hade dött. Allt blev dock tyst i huset då stoftet av Ida flyttades hem till Finland.

En annan gång då de var flera samlade i hemmet kring köksbordet och pratade om vilka tecken som man skulle ge varandra från andra sidan, så släcktes plötsligt den stora lampan ovanför köksbordet – och lyste upp igen efter en stund.

J

DONERA Idas födelsedag är den 23 december och hon skulle fylla tjugo inkommande jul.

Om du, käre läsare inte hann med tidigare och känner att du vill hedra Idas minne eller kanske vill ge en alternativ julklapp genom att istället hjälpa djuren detta år, så går det fortfarande att betala in till Idas minneskonto för hemlösa djur: FI57 5553 0320 0309 76

ag tror att det är många med mig som helhjärtat tänker på er och sänder er varma tankar och så i synnerhet inför den åstundande julhelgen.

– Jag har tänkt åka iväg och träffa mina syskon i glädjens tecken innan jul. Vi har inte samlats på flera år annat än på begravningar, så nu kommer vi att få träffas och bara vara tillsammans och sitta och prata.

Mia fortsätter att berätta en sak som särskilt värmer med tanken på den åstundande jultiden. Det är nämligen så att alla Idas vänner har bestämt att de kommer att samlas hemma hos Mia och Peter på uppesittarkväll just på Idas tjugonde födelsedag, den 23.12.

– Vi kommer kanske inte riktigt att känna för att fira julen, men tänk, att alla Idas vänner vill samlas och komma hem till mig och Peter för att minnas Ida och bara umgås på uppesittarkväll, säger Mia med lite darrande stämma och med rösten fylld av lite försiktig men dock tacksam glädje, medan jag i min tur torkar bort tårarna som sakta sökt sig nerför mina kinder.

Förhoppningsvis kommer vi andra genom Mia och Peter och deras Ida hädanefter att komma ihåg att prioritera rätt i varje stund. Förhoppningsvis har vi också fått en lärdom om att veta vilka saker i livet och vilka människor som faktiskt är de enda som är av betydelse i våra liv.

Tack Ida, för allt du lärt oss och för allt du tillfört genom ditt väsen! Frid över ditt vackra, soliga och godhjärtade minne!

December 2016

Better Day Magazine 31

M

MÄNNISKONÄRA

32 Better Day Magazine

December 2016

Niklas Wallis

– ung, helt vanlig präst

Har förmånen att sitta i biskopsrummet i en gammal prästgård under en lunchträff.

Som gäst vid bordet har jag passande nog en präst!

Vilken intressant början på denna oktoberfredag!

Text och foto: Eva-Lott Björklund Vad är du för en prick Niklas och varifrån kommer du?

– Jag är 28 år och är ju inte direkt jättegammal ännu, säger Niklas skrattande. Jag har i praktiken bott längsta tiden i Åbo på grund av teologistudierna. Det där begreppet med hemby är inte lika klart. Ute i småbyarna är det vanligt att man har bott flera generationer i en och samma by, för att kunna räkna sig som genuin bysbo, men jag räknar mig trots allt nog som Kronobybo där jag bott under min barnsdomstid.

Du är präst till yrket. Hur kommer det sig?

– Under studietiden så jobbade jag så mycket som möjligt vid sidan om, bland annat inom studentmissionen. För min del löstes yrkesfrågan på det sättet att jag visste om att Kronoby församling var beredd att ta emot mig.

Har du känt ett kall att bli präst?

– Jag har alltid sagt att om nämnda församling behöver mig så skulle jag seriöst fundera över saken för att jag upplevt att jag så många gånger har fått insikter som gett vidare riktiningar för livet. Jag vet inte om värderingar är rätt ord för det har jag nog fått hemifrån.

De kanske upptäckte och insåg att det fanns en stark resurs i dig för att i synnerhet kunna nå ut till ungdomarna.

– Nåå, det kan ju nog hända att de bara behövde nån och att just jag råka vara ledig, skrattar Niklas ödmjukt.

December 2016

Finns det skillnader på ungdomar eller ungdomsarbetet beroende på vilken del man befinner sig i landet?

– Det sättet ungdomsarbetet leds här i bygden så är faktiskt otroligt fint ur det hänseendet att man litar på ungdomarna. De fostras in i sitt ansvarstagande och ungdomsledaren vet att han kan lita på dem.

Det är nog skillnad på kommunalt uppsökande ungdomsarbete och församlingsverksamheten. På vissa orter vågar man helt enkelt inte vara bara en anställd ledare utan man måste vara minst två. Här är det däremot så att frågan lyder om det verkligen behöver finnas anställda för varje samling – Detta fenomen märkte jag då jag kom till universitetet. Jag trodde bara att det var vanligt att alla som kommer till universitetet var vana med att ordna verksamhet, men det var inte så. Jag trodde att det inom alla församlingar var så att ungdomarna reder sig själva och att om de vill ha bibelstudier så frågar de efter dessa och så kommer nån och håller ett sånt, men det är inte så! Det var ovanligt att det fanns en ort där ungdomarna så starkt tar egna initiativ. Jag drar paralleller till den nya läroplanen och upptäcker att våra ungdomar har den förmågan som det så starkt frågas efter, nämligen att själv bestämma vad jag skulle må bra av nu?

– Här har vi faktiskt i Kronoby varit före vår tid och länge! Utifrån

sett så uppfattas det varken trendigt, häftigt eller coolt. Det är bara som en kultur och ligger i väggarna att såhär gör vi!

Undertecknad drar paralleller till egna söners konfirmationstider och påpekar att de nog båda faktiskt tyckte att det var fin stämning och att allt fungerade, trots att den ena klarade av att få ner en stor spegel i församlingshemmet och den andra lyckades med bedriften att få foten genom en vägg i en lägergård under skriftskollägret. Detta utan att det var slagsmål eller ilska med i bilderna. De råkar bara vara av den sorten som råkar ut för hyss likt Emil i Lönneberga.

– Ja och de är varken de första eller de sista som lyckas med sånt, skrattar Niklas och fortsätter att han varit med om dylika tilltag många gånger förr och det är sånt som hör till.

Det är ju inte av illvilja sånt händer.

Om man ser till kyrkans uppgift.

Hur ser dina tankar ut kring den?

– Nå kärnan borde vara att nå människor där de är och befinner sig och detta tycker jag faktiskt att kyrkan lite misslyckats med. Det borde vara så att man når människorna på ett språk som de förstår och att få dem att själva vara aktiva i processen med andlig mognad.

– För mig har det aldrig varit viktigt att använda de rätta orden som synd och rättfärdiggörelse.

Förstås i ett visst skede måste jag rätt beskriva verkligheten, men till exempel då jag möter en ungdom

idag så inte använder de ett sådant språk. Vi måste börja med att bara tala om om brustenhet eller sorg.

Allt detta knyter ju kyrkan in i synd, men inte kan man ju bara använda det och anta att folk förstår vad man avser?

– I vårt ungdomsarbete så arbetar vi så att vi kommer väldigt nära det sätt som ungdomarna förstår och tänker, för jag tycker det är onödigt att även jag som teolog måste tolka innebörden och djupet av språket jag använder istället för att direkt kunna bemöta människor på samma språk som de använder.

Det pratas så mycket om synd.

Det är väl egentligen...ja, synd?

– Ja, men tillika är det det som hela samhället och alla talar om och jag tycker att vi har förlorat ett jättebra begrepp! Endel kyrkor klamrar sig fast vid detta begrepp och detta leder just till det att ingen förstår vad de talar om.

– Ja och vad skall kyrkan göra?

Ska de försöka få folk att förstå det språk som används på olika sätt som är en ganska lång process, för du kan inte lägga orden i munnen på folk. Du kan inte ha folk att börja prata om synd om de inte förstår innebörden.

– Folk uttrycker sig idag genom att säga: – Ja no er he uuslit, eller dethär är brustet eller att det är så tungt! Det är ett sånt språk man använder och jag tror nog att vi måste hålla kvar begreppet synd, men frågan är hur vi skall arbeta med

Better Day Magazine 33

ungdomar eller människor överlag som aldrig varit i kyrkan och som sett den som en källa till förståelse av livet?

– Det ligger en spänning i det att kyrkan med alla dogmer, läror och långa traditioner är jättebra, men nu då vi sett en rörelse av att folk inte tar det till sig och har velat hitta andra sätt att tänka om livet så hur svarar man på det? Problemet ligger inte i det att vi byter språk till att tala om saker, utan det uppstår då vi tar in ett nytt språk. Det har också andra betydelser än vad vi vill lära.

Då uppstår andra problem, som när man säger till andra människor att de skall följa sitt hjärta, för att det får en att komma till liv. Och om man ser på kyrklig visdomstradition så är det nog sant att hjärtat är viktigt. Samtidigt vet vi att det finns människor vars hjärtan leder dem fruktansvärt fel, alltså som leder dem till mord, ja det ena värre

34 Better Day Magazine

än det andra, säger Niklas klokt. Är det då hjärtat eller huvudet som man följer?

– Ja, vad menar man med det språket då? Om man tar in ett sånt språk och börjar tala om det så blir det lätt så. Kyrkan ser ju vissa saker klart, som budet ”Du skall icke dräpa...” så är det. Men, om du då säger att följ ditt hjärta och du mittiallt märker att om jag nu skulle följa hjärtat skulle faktiskt kniven vifta..! Då uppstår ju konflikter. Du kan inte säga du skall inte synda, för det förstår ingen, men vi kan inte heller ta detdär som folk säger att följ ditt hjärta, för det funkar inte heller och leder oss liksom fel.

– Det är en balansgång för mig som präst och jag tänker att kyrkan har ett otroligt rikt arv för att leda folk i livet – på riktigt! – och inte bara dendär söndagsförmiddagen.

– Frågan är hur man tolkar sätten de pratar om livet då det är så olika i olika traditioner. Tänk bara på de som varit inne i en sån tradition ett helt liv? Dessutom bör man fundera över hur man tolkar för en allt större grupp som inte har anknytning till traditioner. Själva anknytningen de har till den är dessutom en karikatyr. Man märker att det som vi i kyrkan avser med Gud och de som inte tror på Gud har helt olika bilder av vad gud är. Då har vi ett språkproblem.

Har din egen bild av Gud förändrats?Hur ser den ut?

– Den är nog i ständig rörelse, skrattar Niklas glatt! Och det tror jag att är det enda rätta. Om man kommer till nåt mycket annat så är man utanför det som kyrkan avser med gud. Om man kommer till att gud är såhär. Punkt!

Då är det helt säkert bara ens

egen fantasi som har skapat det.

De som skrev Bibeln var ju också bara vanliga människor?

– Ja, ingen av dem har ju absoluta och uttömmande svar om gud.

Just detdär med kärlek, det tycks ju vara en viktig faktor?

– Det är en återkommande fras och jag har just läst igenom Klagovisorna och vill bara säga att inte får man direkta svar om varför människorna lider! Du sitter där med Bibeln och så förväntar du dig att kunna slå upp och läsa att sådär är gud. Det kan man kanske till en viss del, men läser du Klagovisorna så är det inte tydligt om det är gud som vill att de ska lida, eller om det är nåt visst straff. De lider, det gör de. Och vad säger gud? Nå inte säger han så mycket. De citerar honom i det enda han säger och det

December 2016

är – Var inte rädd!

– Bilden av gud är så mycket större än vad de lyckas fånga och man märker hur de kämpar och försöker, de som har skrivit.

Detta elände ser vi av gud. Då vi läser om lidande och då vi själva är i vårt eget lidande då vi möter nåt så får vi ställa frågan: – Nå, vad är det här nu då? Om detta händer mig, så vem är gud då?

Du är en öppen, förtroendeingivande människa och man känner att man vågar fråga dig om vad som helst,utan att känna prästkragens dömande tyngd?

– Svårt för mig att bedöma, svarar Niklas ödmjukt leende.

Det känns lättande och skönt att från en präst höra att tron lever och är i förändring.

Niklas fortsätter med att säga att om vi skall tala om en gud som är oändlig i allt han gör och dessutom är närvarande och allvetande och allkunnande, så hur skulle jag med mitt lilla huvud kunna fånga in allt detta? Det finns ju tendenser att man inte får ta in nåt inflytande från andra håll än kristen tro och då ställer jag frågan: – Är inte det en ganska liten gudsbild? Att det inte får komma in andra språk eller andra sätt att tala om gud än det som de alltid använt? Säger inte allt detta hur vi uppfattar gud, att det är en liten bild om fenomenet gud, personen gud, varelsen gud, hur vi vill lägga fram det?

– Faktum är att vi begränsar begreppet för i Bibeln nämns gud som hönsmamman, lejonet, alla olika bilder av gud som klippan som aldrig rubbas, som den förlorade sonens far. Det är egenligen jätterikt och inte begränsat till maskulina bilder.

– Sku vi på rikigt förstå djupet av guds storhet så då skulle vi inte ha så stora problem med att nån använder ett lite nyare och kreativt språk.

Jag berättar för Niklas att jag själv upplevt ett dilemma som faktiskt gett ångest en gång då jag inför en kyrkoinvigning fick i uppdrag att tonsätta två psalmer ur Psaltaren. Det som var ångestfyllt var att jag genom min uppväxt i traditionen lärt mig att man uttryckligen inte får ändra eller ta bort ord i det som står i Den Heliga Skrift. Jag var rädd att det skulle komma en stor hammare eller en blixt rakt ned i huvudet på mig från himlen precis i det ögonblicket som jag la om orden så att de skulle passa in i melodin. Allt gick dock bra, trots att jag formulerade om i psaltartexten.

Episoden föder skratt och Niklas December 2016

ger även en tankeställare om huruvida min ångest kom ur respekt för det skrivna ordet, eller ur rädslan för de personer som är inblandade?

I slutändan fattar du ett beslut av de två helt olika aspekterna och det är även frågan om att du gör samma beslut. Du ändrar med god smak och att budskapet bibehålls. Du kan hitta saker och vandra med på ett sätt som gör livet mer värdefullt att leva.” ”Om du gör det av rädsla så kommer du inte att komma tillbaks till församlingen för att söka liv, men om du gör det av respekt för vad det är, då vet du att du kan söka liv där!” ”– Jag önskar att det skulle finnas mera tid för nära människomöten. Har nämligen många gånger suttit och pratat med folk i långa stunder och när det sen uppdagats att jag är präst så då har reaktionen

och räddad och det ligger nåt i det.

Det som är svårt för nutidsmänniskan är att ta till sig är att Jesus föddes, levde, dog och tog på sig mina synder och så får jag komma till himlen.

Brukar du svära?

– Nä! Jag tycker att det är ett så billigt sätt att uttrycka sig på och jag har övat mig sålänge att inte berättiga min egen ilska och besvikenhet. Om jag till exempel gör illa mig på bordet så säger jag aj, dethär gör ont! Jag har dock ingen vilja att förbanna bordet. Eller om nån kastar en boll eller tegelsten i huvudet så inte grips jag av att säga att: – Vet du, det där var inte så snällt gjort så nu skall jag uttala djävulens namn och förbanna dig för resten av livet!

– Ingen människa blir en bättre människa av att gå runt och vara arg. Det är dock skillnad på om

INGEN MÄNNISKA BLIR EN BÄTTRE MÄNNISKA AV ATT GÅ RUNT OCH VARA ARG. varit: – Nämen är du präst? Du är ju så trevlig?”

– Det finns ett rykte om att präster är stränga och man kan inte vara ärlig för att de kommer att döma ut en. Varifrån har det kommit? frågar sig Niklas uppgivet. Alltså var går den rörelsen i samhället som säger att kyrkan är ute efter att fördöma dig? Det är klart att det finns ett fåtal högljudda som tyvärr uttalat sig så olyckligt, men de är inte många.

Vissa får mera utrymme just för att de är högljudda och för att de vill ha det.

– Det finns så mycket mer än vi kan se och förklara. Tänk om sanning är mera än att försöka tolka fram regler ur Bibeln? Om att vara kärleksfull och mild istället för att uppmana folk att detdär och detdär får ni inte göra! Alltså själva förhållningssättet till människan. Allt kräver intuition och medmänsklighet och inte en tanke om att det finns en gud som sitter på ett moln och som skrivit en bok om hur vi skall göra.

– Den katolska kyrkan säger att till en viss grad är hela världen frälst

man blir arg för att man hatar eller för att man älskar – Jag visste inte heller allt om världen är skönt att kunna medge, svarar Niklas skrattande på min fråga om han nångång tvivlat.

Kan vem som helst bli präst?

– Jag har egentligen en låg syn på detta ämbete. Jag ser det mest som en ordningsfråga, att vi behöver nån som döper, begraver och förvaltar nattvarden. Men det behövs förstås lite regler och fallenhet.

Rollen för andligt ledarskap hänger tyvärr idag inte ihop med prästrollen. Alltså det finns möjlighet att vara präst utan att stiga in i andligt ledarskap och utan att nånsin försöka hjälpa människor.

Vad känner du inför julen?

– Jag tycker det är så roligt med oss människor då vi firar jul i advent och sen då julen kommer då firar vi den inte mera, skrattar Niklas. Jul börjar ju den 25/12! Jag tycker att med anledning av väntan på julen så kan vi tänka på att man blir vad man älskar och gud blev människa.

Det är en klyscha som vi slänger

ur oss, säger Niklas finurligt. Där är guds hjärta för mänskligheten!

Vad har du för råd eller tankar att dela med dig till oss? Går det att säga på nåt enkelt sätt?

– Det är just detta som är kärnan! Jag tror ju att det inte finns nåt enkelt sätt att göra, för att livet är inte lätt. Vår kultur ropar efter tio steg till ett enklare liv, tio steg till en plattare mage, liksom gör dethär varje kväll förrän du lägger dig.

Drick citronvatten och så: – Tadaaa, så är alla dina problem lösta!

Sen vältrar du dig i pengar med din nya sixpack och kan dessutom lägga upp dig på facebook så att alla ser. Detta ges alltså mera utrymme i media än att livet är svårt. Detta är ett seriöst problem att vi vill, att vi har ett begär till enkelhet.

– Ta tid att satsa på dig själv i tio minuter! Man kanske tänker att man måste resa iväg för att få tid med sig själv, men sen likaväl när man kommer hem igen så känns allt meningslöst och tomt. Det hände inte, detdär som man väntade sig. Men om man börjar ge sig tid dagligen, som i mitt fall, genom att läsa en stump bibelverser dagligen.

– Lägg en bibel på toan och sitt lite längre än du hade tänkt! Nå det var nästan på gränsen till respektlöst, men ändå, jag menar, hitta ett ställe där du kan göra det. Gör det till en ritual för dagen. Fem minuter av tystnad varje morgon, hur du ber, hur du handskas, då kommer nåt att börja hända som är väldigt personligt och som är just poängen med hela den kristna tron.

– Som att vid träning tänka att nu tränar jag hela januari så då behöver jag inte träna alls resten av året. Det funkar inte så! Det måste finnas en regelbundenhet, en rytm bakom! – För mig har det varit mycket motbjudande att läsa Bibeln, eftersom det har kommit ur den positionen att som kristen måste jag. Det blev inte till något! Om nån säger att jag måste, så är det är en stoppsignal för mig, helt enkelt!

Men, jag ändrade inställningen till två minuter per dag och så mittiallt märkte jag att jag känner till de här människorna som jag läser om.

– Men, för att lite bemöta din fråga och inte bara säga att det är en dålig fråga, ler Niklas artigt och fortsätter nobelt, så är en väsentlig sak det att jag själv har rätten och möjligheten att göra förändringar i min vardag som påverkar!

– Då vi börjar fundera över hur vi lever och verkar och vad vi gör av våra dagar här, kan det få otroliga konsekvenser, bara den tanken, om jag vaknar med ångest eller frid!

Better Day Magazine 35

Barndomsminnet F

ör många herrans år sedan, då jag var 4 år gammal, flyttade hela min familj till Sverige. Vi lämnade en by som var en idyll och ett folk som kallas Solskensfolket, för att bosätta oss i en storstadsdjungel med folk vi aldrig sett. Flytten gick bra men under alla år som kom och gick hade vi en konstant längtan hem till byn. Varje år, i den tid då syrenerna blommar, styrde vi kosan hem till byn. Det följde alltid samma mönster.

Kvällen innan avfärd började mormor och morfar dra fram allt som skulle packas ner och det var inte lite. Kläder, sängtäcken, handdukar, verktyg och sådant man kan tänkas behöva under en månad hemma i byn. Men även andra saker som brännugn till keramik, penslar, oljefärg, taveldukar och annat konstnärsmaterial som var livsviktigt för mormor och vilka höjde blodtrycket på morfar som inte gillade att ha en massa saker omkring sig. Allt skulle dras fram, packas ned och stuvas in i en blå Mercedes som jag inbillade mig att jag skulle få ärva en dag.

Jag vaknade alltid i ottan av att mormor och morfar gick av och an i hallen och väste till varandra, det fanns tydligen inte plats för en enda pensel till i bilen och nu måste vi iväg om vi skulle hinna till båten i tid.

Morfar gick ut och körde fram bilen till dörren och mormor rotade runt bland all packning i hallen. Sedan bars allt ut till bilen under tystnad, för att inte störa någon granne.

När alla saker var utburna och inplockade i bakluckan och baksätet så började morfar svära som en borstbindare över hur mycket saker vi hade tryckt in i bilen. Där fanns så mycket att jag knappt fick plats att sitta i baksätet. Jag satt liksom inkilad mellan allt möjligt, klämd som i ett skruvstäd, men lika glad för det var jag för nu skulle sommarlovsäventyret börja. ”Voi ^¨’*¨”#´#’**”!! muttrade min morfar om och om igen och stuvade om lite grejor. Mormor kom efter med klagan i rösten, som en ostämd fiol. Varpå morfar utbrast ”Voi ^¨’*¨”#´#’**”!! några gånger till. Själv njöt jag av den vackra soluppgången.

Morfar vred om nyckeln i startmotorn. Men vad hände? Bilen startade inte. Svordomar västes

36 Better Day Magazine

Sanna McIvor. Foto:Privat fram, morfar gick ut och tittade under motorhuven, smällde sedan igen den och satte sig bakom ratten.

När bilen rullade ut mellan höghusen hade fåglarna börjat sjunga.

Det var en intressant kontrast till morfars halvkvävda svordomar.

Han var egentligen ganska glad, för vi var ju på väg hem. Som vi hade längtat!

V

i passerade alla södra förorter, Hallunda, Vårby, Skärholmen. Svängde av mot Södermalm och ner till Stadsgårdskajen där färjan lagt till. I kön till incheckningen var det alltid samma rutin.

Mormor tog fram en veckotidning och började lösa korsord.

Morfar satt och visslade glatt i några minuter men kunde inte sitta still utan traskade iväg för att undersöka om kajen var stabilt byggd, eller vad han nu gjorde, där han gick och trampade. Något måste ju alltid kontrolleras och testas, det är lite av en morfars uppgift att kolla att allt är som det ska. För tänk om

hela kajen rasade ihop och alla bilar gled ner i vattnet. Då var det ju bara bra om morfar kollade så att han isåfall kunde larma hela Stockholms stad att en katastrof var i antågande.

Kanske bli rikshjälte på köpet.

Det satt en massa folk i kön till båten, främlingar vars enda gemensamma nämnare var att de skulle till Finland. Mitt hjärta sjöng i bröstet av tanken på det vita huset i byn som väntade på oss, och den gamle farbrorn däri, min snälle och rare gammelmorfar Uno. Nu var det dags att starta bilen igen och köra ombord på jättefärjan. Men vad hände? Bilen startade inte. Morfar brast ut i det vanliga ”Voi ^¨’*¨”#´#’**”!! och mormor blev till en fiol igen. Själv tog jag det hela med ro. Bilen startade efter lite krångel och sedvanliga svordomar.

Ombord på färjan avnjöts den traditionella köttbullslunchen, följt av lite tax-free-shopping. Mormor tog med mig till parfymavdelningen där vi provade mängder av parfymer. Chanel no 5 blev hennes val och hon viskade till mig: ”Säg

int åt moffa va e kosta”. Sedan köpte vi choklad, som jag mumsade i mig i hytten där morfar vilade upp sig inför den kommande nattkörningen och mormor löste det ena korsordet efter det andra. Som vanligt väckte vi morfar flera gånger med våra skrattanfall. Vi skrattade nog mest av glädje över att vara på väg hem. Till och med morfar brast ut i skratt, efter att ha svurit över den dyra parfymen.

Vi vaknade frammåt kvällen och då skulle det visa sig hur låg vår IQnivå var just den där sommaren. I högtalarna hörde vi hur besättningen ropade”Kan ägaren till bil med registreringsnummer EXZ 347 vara vänlig att ta sig till bildäck nu”! Vi hörde hur de ropade detta flera gånger och jag hörde mormor och morfar muttra att “det var ju märkligt att ägaren till bilen inte fattar nåt”. Plötsligt insåg mormor och morfar att det är ju deras bil som det ropades om. Nu blev det otroligt pinsamt. När vi klev ut på bildäck så såg vi en syn vi aldrig ska glömma, fast vi försökt. Ett jättestort, tomt bildäck och allra längst bort en blå Mercedes. Övergiven, skamsen. Folk på det andra bildäcket hade suttit en hel evighet och väntat på att få köra av båten, men vi hade uppehållit dem allihop genom att vara dumma i huvudet. Vi snabbade oss in i bilen och morfar vred om nyckeln för att starta. Bilen startade förstås inte. Morfar utbrast som vanligt, ”Voi ^¨’*¨”#´#’**”!! tills bilen startade och vi kunde köra av.

Å

bo slott tornade upp sig framför oss.

Finland. Äntligen. Jag andades in sommarnattsluft. Det doftade alldeles ljuvligt. Det doftade Finland, den finaste av de allra finaste parfymerna. Det var min egen Chanel no 5. Det doftade av salt hav, syrén, våt äng och nyklippt gräs. Det var så vackert, att det värkte i hjärtat. Vi köde sakta norrut, mot Österbotten. På vägen passerades inga söderförorter. Det var skog, skog, ännu mera skog och så sjöar. Ju närmare byn vi kom, desto mer steg min förväntan.

Vi kom till Kronoby mitt i natten. Nästan framme men först svängde vi in hos morfars faster och hennes make. De bodde på en gård mitt i byn och vi stannade alltid till December 2016

hos dem, oavsett vad klockan var, då vi kommit såpass långt på resan. De kom ut och hälsade oss välkomna. “Hej då Hej då” sa de och jag undrade alltid varför de sa hej genom att ta farväl, som om det vore en film som spelades baklänges. Vi åt, drack, pratade och skrattade tillsammans vid köksbordet som var fint dukat. Det märktes så väl att vi var efterlängtade vi också. Vänligheten och gästfriheten hos våra släktingar var alltid stor.

I gryningen körde vi genom Merjärvskogarna. Så annorlunda denna gryning var mot den gryning då vi lämnade Sverige bakom oss.

Morfars svordomar och stress byttes ut mot ett visslande av glada melodier. Morfar pekade ut skogar och nämnde namn på platser och människor, berättade om hur det var förr då han var liten. Vi passerade ställen med namn som Djytihagan, Fröjdö och Snåre och kom så till vägskälet där man svänger vänster.

Här och ingen annanstans, i denna vägkorsning och enligt min bestämda uppfattning, börjar min hemby . Den mest magiska plats som finns på Jorden. Nu kör vi backen upp mot Brännkärr och morgonsolen lyser alldeles stor och röd över åkrar och ängar.

Jag insuper allt det vackra och drar in djupa andetag. Det är koskit blandat med hö och jag inhalerar denna underbara arom med ett hjärta som nästan brister av kärlek till hembygden. Nu kör vi genom Brännkärr och vidare ner förbi Bastbacka och nu, alldeles snart längre fram på sista raksträckan kommer det vi har längtat efter så.

Nu ser vi det.

Huset, vårt hem.

Det vita huset som står där och väntar på oss.

“Nu er vi heim” säger vi alla tre och det lägger sig som ett täcke av gränslös kärlek över oss. Äntligen hemma. Det är högtidligt att svänga in på gårdsplanen, högtidligt att stiga ur bilen, högtidligt att trampa på det daggvåta gräset, högtidligt att höra forsens brus nedanför huset, högtidligt att gå trappan upp till dörren och högtidligt att öppna den och kliva in. Det är nu han kommer. Min älskade gammelmorfar.

Gammal och krokig i ryggen, med sin hasande gång och käppen i handen. “Jasså ni kåmber nu” säger han, precis som han alltid säger när vi kommer. ”Ja”, säger vi “nu er vi heim”.

Jag vet, det är löjligt, alldeles superlöjligt.

Min gammelmorfar dog 1981. Det är så längesedan nu. Men han var min bäste vän när jag var barn. Och nu när jag skriver detta faller tårar från mina ögon av ren saknad. Så många fina minnen. Älskade gammelmorfar, vad jag önskar att du kunde se mig nu. Jag har så mycket att berätta för dig.

ÄLSKADE GAMMELMORFAR, VAD JAG ÖNSKAR ATT DU KUNDE SE MIG NU. JAG HAR SÅ MYCKET ATT BERÄTTA FÖR DIG.

Sanna McIvor December 2016

Halmstad – en stad med både små och större pärlor!

Om du är på resande fot genom Sverige och stannar till i Halmstad finns det en riktigt stor pärla mitt i stan och det är Skånskan –chokladverkstan. Need I say more?

D

aniel Neborg är en av företagarna i det flera hundra år gamla huset på Storgatan 40 och driver tillsammans med Niklas Swedblom chokladverkstaden Skånskan med anor sedan 1930.

för att atmosfären är så trevlig och för att få en riktig pralin eller godsak till kaffet.

Och ja – vi låter oss också välsmaka och gott är det! Choklad är bara nåt som är väldigt svårt att vara utan, om vi säger så..

Halmstad andas förgången tid och det är en njutning att bara ströva omkring utan speciellt mål. För den ständigt hungrige finns även ett stort utbud av indiska, grekiska, italienska restauranger, samt sushi, asiatiska och traditionsenliga och oundvikliga kebabrestauranger. Mc Dolands håller också liv i verksamheten och det tycks faktiskt finnas tillräckligt med kunder för att stilla allas behov.

N Foto: Eva-Lott Björklund

- Tidigare fanns det ett bageri i andra ändan av lokalen, så steget var inte direkt långt till att satsa på chokladspecialiteter, konditori och fikaplats, säger Daniel Neborg som är en av drivkrafterna bakom Skånskan. Läget är perfekt längs gågatan i Halmstads centrum och det droppar in folk titt som tätt för att beundra den inbjudande disken med uppradade läckerheter.

Vid ett av borden inne i kaféet sitter ett damsällskap bestående av tre väninnor och myser. De säger i en mun att de samlas här minst en gång per vecka just

ere vid älven finns Halmstads slott som tycks vara länsbostad nuförtiden finns det tyvärr ingen chans till spontana besök med hopp om att få vandra omkring i slottssalar och kanske få syn på ett och annat spöke som hör riktiga slott till.

Vid strandkanten finns dock en annan riktig pärla – ett skepp kallat Tre Hjärtan. Finns säkert ingen bättre plats att stå ankrad på än intill slottets fötter. Vi begrundar det av flitiga människohänder skapade verket innan vi drar vidare mot nya mål i staden. Vår treåring vi reser med är klart mer intresserad av skeppet än av slottet, så det kan vara att tänka på för er som kommer på besök till Halmstad med era telningar.

Tre hjärtan får man syn på lite överallt i stadsbilden, som till exempel just Rederi Tre Hjärtan och Värdshuset Tre Hjärtan. Dessa symboler som finns på kommunsymbolen tillika med tre halmkärvar härstammar från den tiden då Halmstad hörde till Danmark.

Foto: Eva-Lott Björklund

Better Day Magazine 37

K

Herman Lindqvist

KULTURPROFILEN

– har firat jul i tjugo länder

Herman är född i Stockholm men har starka band till Finland eftersom han bott en stor del av sin barndom i Helsingfors. Jag har åkt till Jakobstad för att få en pratstund med honom då han besöker staden för att berätta om sin senaste bok De vilda Vasarna.

Text och foto: : Eva-Lott Björklund

E

fter genomgång av kundlistor samt ett samtal till stadens andra hotell så klarnar det. Jag befinner mig i fel hotell!

Skrattande traskar jag ut ur Stadshotellet och drar vidare till Hotell Epoque. På vägen mellan bilen och rätt hotell så ger min väskas axelrem upp och hela saligheten drar iväg mot marken med en rejäl duns! – Hoppsan! Hoppas kameran klarade sig, hinner jag tänka, samtidigt som det inte alls känns glamouröst att plocka upp allt och lägga hela väskan med innehåll som en enormt stor attaché under vänstra armen.

Hoppas förresten att Herman själv slapp se hela incidenten där han väntade i hotellets matsal.

Väl framme så möter jag herr Lindqvist med ett glatt leende och det känns verkligen gott att få ett tillbaka! Det känns avslappnat och fint att kunna få sitta och prata med en som upplevt så mycket och har så stor erfarenhet av så många olika saker. Han är numera bosatt i Warsawa tillsammans med sin polska fru Liliana och de tu trivs väldigt bra i sin tillvaro och Herman säger att han är glad och tacksam över att han får uppleva kärleken på detta sätt och i detta skede av livet. Pa-

38 Better Day Magazine

ret träffades genom att Herman var inbjuden till en skola där hon jobbade och det hela utvecklades till en kärlekshistoria, som vi dock ska låta paret ha för sig själva.

Hur har bandet till Finland blivit så starkt?

– Jag är född i Sverige, men har bott i Finland då min pappa jobbade på svenska ambassaden som fanns vid Salutorget i Helsingfors.

Du har ju varit i så många länder.

Finns det några kvar att besöka?

– Jag har varit i 120 länder och har besökt de länder jag velat besöka. Jag arbetade i drygt tjugo år som utrikeskorrespondent och bodde då i tolv olika länder. I tjugo års tid har jag sen varit författare och under den perioden har jag skrivit 60 böcker. Har hunnit med mycket, men jag är inte färdig än, säger Herman med ett övertygande skratt!

– Jag är väldigt disciplinerad då jag skriver och vanligtvis brukar jag starta i slutet på december och skriva fram till större delen av april. Sju dar i veckan kliver jag upp och börjar på vid fem sextiden på morgonen och håller på till åtta på kvällen. Jag brukar även hålla mig borta från att

svara i telefon och ej heller gå ut och såhär håller jag på tills boken är klar. Är det svårt att skriva och att hålla reda på alla årtal?

– Nej för jag skriver ju om sånt som jag är otroligt intresserad av och vill berätta om och så samlar jag på mig all information jag kommer över och allt bara fastnar, säger Herman övertygande. Ofta kan jag minnas nåt som fanns uppe på höger sida i den och den boken, svarar han glatt och väldigt artigt.

– Det bästa jag vet är att få ge en ”Åh fan –upplevelse” till läsaren!

Vad är det för en upplevelse?

– Ja det är helt enkelt när läsaren kommer fram till att – Åh fan! Det hade jag ingen aning om!

Du är född i efterkrigstidens tidevarv. Hur var det på den tiden i Finland?

– När jag var liten och kom till Helsingfors så fanns det fortfarande ruiner kvar i staden och krigsinvalider satt utanför saluhallarna och tiggde. Det var en väldig fattigdom och kriget låg som en skugga över landet. Min mamma hade flera bekanta av dessa krigsinvalider och endel var alkoholiserade, vilket var December 2016

December 2016

Better Day Magazine 39

väldigt vanligt då. De som mamma kände och som ibland besökte oss brukade vi kalla för mammas poliukkor. Mamma brukade ge dem skor och kläder.

– Alla mina vänner hade nån vuxen som hade varit med i kriget och när jag började skolan 1949 då var det ju bara några år efter kriget.

Många hade dessutom bekanta som deltagit i bägge krigen så allt vad man gjorde präglades av detta. När nån berättade eller klagade över något så fanns det alltid nån som sa: – Då skulle du ha varit med i kriget! Då hade vi ätit upp maten!

– Min pappa var pressråd, vilket betyder att varje gång det hände nåt i Finland så kom det svenska journalister till Finland som kom hem till oss för att bli briefade. Ända sen jag var väldigt liten har jag sett alla dessa stora och mest berömda svenska journalister som till exempel Bang.

– Varje gång jag kom hem från skolan och det luktade cigarrök och whiskygroggar i trappan så visste jag att det var kris i Finland. Jag växte upp i en sån miljö helt naturligt. Det diskuterades vilt om vem som inte skulle och vem som skulle bli president. Det var ett helt fantastiskt yrke dom hade och ett sånt ville jag också ha!

– Jag har även sen mycket unga år och folkskolan haft mycket bra historielärare, såna som verkligen kunde berätta så man satt gastkramad och varje gång hoppades att Gustav II Adolf skulle klara sig vid Lützen.

– På den tiden fanns det inga säkerhetsproblem, dörrarna var öppna och vem som helst kunde komma sig in i husen. Idag är det koder överallt så att du knappt kommer in genom porten.

– När jag var liten var det inte lika otryggt i Helsingfors och andra städer som det är nu. Vi barn kunde springa ut och in som vi ville och jag kommer speciellt ihåg en gång då jag var tillsammans med mina kompisar och lekte ute på trottoaren och president Paasikivi sakta kom gåendes längs med gatan med händerna på ryggen. Han hade inga livvakter eller så, utan den som följde en bit efter honom var en civilklädd detektiv

som snarare skulle se till att hjälpa om han skulle falla omkull. Då presidenten kom fram till oss steg vi alla upp och sa i kör: – Hyvää päivää, herra Presidentti! Och så tog han oss alla i hand och hälsade artigt på var och en av oss! Det var liksom bullerbykänsla men en annan variant, skrattar Herman glatt.

sor av personliga kontakter! Idag när det händer nåt kan man googla händelsen och se den spelas upp framför en! Förr måste man skriva ett brev och ge det till nån som skulle resa ut ur landet, för att det inte skulle fastna i censuren, tillika som det kunde innehålla en massa oframkallade filmrullar!

Du har upplevt teknikens omvälvande framfart i ditt yrke. Har du några särskilda tankar om utvecklingen?

– Jag var korrespondent i Prag 1968 när ryssarna invaderade landet och min första bok handlar om detta. Där var ju skottlossning och bråk och jag skrev boken om nätterna på ett hotellrum utrustad med en riktig skrivmaskin som jag satt och knackade in bokstäver på och så jobbade jag på dagarna.

Efteråt fick jag en elektronisk skrivmaskin och fördelen med den var att man kunde korrigera istället för att skriva XXXXX över det som blivit fel. Sen kom första datorn, primitiv som bara den.

– Hela bokproceduren var mycket längre då. När jag skrivit klart mina första tjugo böcker var det under den tid då manuset med en massa papper först skulle skickas till förlaget. Man gick så till posten för att sända rekommenderade brev stora som paket och sen gick man och väntade och väntade med stor ångest. Nu sker allt med ett enda knapptryck och det svischar bara till så är allt framme omedelbart!

– Det var likadant när jag började som journalist. Då kunde man ju inte ringa nånstans, som den gången i Indien, berättar Herman.

Först skulle jag beställa ett utlandssamtal via växeln och det kunde ta fyra timmar innan man kom nånstans och under tiden kunde man inte lämna rummet för man måste ju vara på plats om man skulle få samtal. Så, man lärde sig olika vägar att muta sig fram och till slut gick det allt fortare! Jag var trettio gånger i Indien och blev bästa vän med chefen för telefonväxeln och varje gång jag besökte honom så fick han en liten present vilket ledde till att han kunde ringa mitt i natten och säga: – Listen Mr Lindqvist, London telegraph is reporting och så kunde jag höra min kollega i London läsa in sin artikel. Alla mina samtal gick på streetemergency line så det tog bara fem minuter till Stockholm medan mina kollegor fick vänta flera tim– var signaturen för journalisten mar.

– Men det Barbro Alving (1909-1987) och hon skrev krävdes alltså bland annat om spanska inbördeskriget, att man byggde upp ett nätfinska vinterkriget och om det av Tyskland verk med mas-

Herman fortsätter att berätta: – När jag var TV–korrespondent i Asien så var vi utrustade med ljudbandspelare som var stora som orglar och sen när man började filma så var det ofta så att när det började bli som mest intressant så stoppade nån och sa att han måste byta kassett! Sen efter det då videon kom var det fantastiskt att bara att kunna sitta på hotellrummet och se på filmsnutten i monitorn!

BANG

delvist invaderade Norge, enligt Wikipedia.

40 Better Day Magazine

H

erman berättar också om hur det var då tidningarna trycktes.

– Stockholmstidningen hade blysättning när jag började på 1965 och där fanns stora tryckformar och allt möjligt och man skulle läsa allting bakfram och uppochner! Men sen när tidningspressarna startade mitt i natten var det en fantastisk känsla att stå och vänta. Det var som att befinna sig på en stor båt och känna hur hela huset skakade då pressarna satte igång! Sen känslan att få den första tidningen som kom in på redaktionen, då den fortfarande var lite smetig och doftade bly och olja. Dessutom fanns det ingen artikel som gick i tryck innan den passerat korrekturet där det satt fina damer och herrar som talade 14 språk och kunde precis allting.

Du har bott i många länder även i jultid. Är det något speciellt du kommer ihåg?

– Varje gång vi flyttade till ett nytt land så läste jag det landets historia och allt som hände där och varför dom ser ut som dom gör. I de länder vi bodde har vi alltid firat en svensk jul, vilket för oss var att vi hade med oss julgransdekorationer och så hade vi så nära svensk mat vi kunde komma. Det visade sig faktiskt att i nästan alla länder fanns det nån som specialiserat sig på nischar som att i sortimentet ha vissa saker en viss tid på året för tokiga nordbor. Även julgranar!

Men i mitten på sjuttiotalet då jag bodde i Bangkok, många år före turismen fick jag ihop det mesta utom gran. Då hade jag en sak som man alltid måste ha då man jobbar som journalist och det är en man med plenty fix, dvs en man som fixar allt åt dig, som alla papper och tillstånd. Jag förklarade för honom att jag behövde en gran och vi åkte runt i Bangkok och försökte hitta en gran och det slutade med

att han o hans vänner for in i ett av de stora hotellen och helt enkelt knyckte en julgran som de tryckte in i bilen och så åkte vi iväg!

– Det som var värst med de skandinaviska jularna är att de höll på så länge! Dag efter dag skulle man äta samma mat och ännu till i mitten på januari kunde man få nån slags låda ännu och den var ju inte ens god från början! Så vi tog det göttaste från vår traditionella jul först och sen nästa dag så var julen slut och så så tog vi det som var det godaste från respektive lokala traditions julbord som ostron och hummer eller så, alltså den allra finaste maten och inte nån svensk bondmat från medeltiden!

Har Kalle Anka kommit in i er familj?

– Nej, aldrig! Vi flyttade ju utomlands 1968 så han hann aldrig in till oss!

Tro och sånt, är du en troende människa?

– Jag är konfirmerad och gift i kyrkan, senast för två år sen. Min syster var en av Sveriges första kvinnliga präster. Hemmet var väldigt religiöst ointresserat men vi läste i alla fall julevangeliet. Under alla år jag bott utomlands och upplevt tjugo olika krig och olika religioner så har jag alltid studerat dessa och vad de går ut på och sen när jag varit i riktig dödsfara, vilket jag varit många många gånger, så har jag alltid bett till Gud och i synnerhet bett Gud som haver barnen kär, fastän jag varit vuxen, i de stunder då det varit riktigt illa.

– Nu när jag bor i Polen så är det väldigt katolskt och alla kyrkor är alltid fullsatta på alla mässor från morgon till kväll. Det är liksom alla åldrar i alla samhällsklasser. Jag går väldigt ofta in i katolska kyrkor och fördelen med dem är att de är alltid öppna. Man kan sitta där och samla sig. Många av dessa kyrkor är otroligt vackra också med bilder och flera hundra år gamla föremål.

Det finns ett andligt rum som det är väldigt skönt att gå in i.

D

u som har studerat nästan alla religioner och bekantat dig på plats med dessa, finns det nåt som binder ihop alla?

– Till exempel i islam som nu är föraktat och missförstått, där kan man hitta bland annat det att man är ensam inför gud och att det inte finns präster, utan det är bara du.

Sen i moskéerna sitter folk väldigt nära varann vilket skapar samhörighet. Det finns alltså punkter där som är väldigt bra och förnuftiga och så naturligtvis sånt som är mindre förnuftigt. Det finns ju även partier i Bibeln som man December 2016

aldrig skulle läsa högt för sina barn!

Har du varit riktigt rädd nångång?

– Ja det är klart.... Det har funnits stunder då jag tänkt att nu går det rikigt åt helvete som då jag var i Kambodja och på nära håll såg de röha khmerernas framfart och bevittnade avrättningar och annat dödande. Jag har suttit i en bil i Libanon bredvid min tolk som plötsligt skjutits i huvudet och jag har även suttit på marken vid ett flygfält i dagsljus och kommit undan flygplan som skjutit på oss, så man har bara haft tur att man överlevt. På nåt underligt sätt så har jag klarat mig!

– Jag har även klarat mig från allvarliga sjukdomar, förstås haft ont i magen som vilken annan utlandsresenär som helst, men jag har klarat mig rätt bra mentalt också, trots att jag nångång ännu kan ha mardrömmar om det som hänt.

Man är väldigt rädd just då då nåt händer, men sen går det över.

Jag har aldrig liksom tänkt att aldrig mer!

Har du gjort bort dig nån gång?

– Ja helt säkert! Många gånger! I Sydostasien ska man ta av sig skorna när man kommer in, det är som i Finland, skrattar Herman. Det var i ett skede när kambodjakriget hade slutat och det var sådär väldigt nervöst och jag hade fått en intervju med en mycket hög general. Jag skulle få komma in i hans privata hus och det var väldigt bråttom för vi hade bara några minuter på oss.

Han satt i den ena guldstolen av två med ett bord emellan vid ena sidan av rummet och jag kom in och satte mig ned och såg då att jag hade haft in en lång rand med hundbajs som jag trampat in i en stor ljus orientalisk matta! Jag kommer inte ihåg ett ord vad han sa och vi rusade helt enkelt ut så småningom med en

rädsla av att bli skjutna.

– Jag träffade även Indira Gandhi, en tuff, elak och hård kvinnlig diktator och inte alls en sån snäll tant som hon presenterades som i Sverige. Vi skulle göra en tvintervju med henne och sent natten innan så ringde hennes sekreterare och sa: – Mrs Gandhi is wondering, can she wear the blue sari tomorrow? Hon ville veta om den skulle gå ihop med rummets inredning. Så till och med fru Gandhi funderade vad hon skulle ha på sig!

Du har även fått vara privatlärare i historia åt Hennes Kungliga Höghet Prinsessan Victoria. Hur var det?

– Ja det var alldeles fantastiskt!

Jag var hennes lärare i tre år. Hon är precis så behaglig och trevlig som man får bilden av att hon är. Dessutom var hon en väldigt duktig och mycket läraktig elev som samlade på sig all kunskap som serverades,

så det var ett privilegium för mig!

– Jag har berättat mycket för henne om Finland och finlandssvenskar så hon är mycket insatt i landets historia så att hon inte ska göra bort sig vid besöken.

Har du nåt positivt att dela med dig till alla läsare?

– Det som jag har gjort och som jag mått bra av är att vara nyfiken och intresserad! Varje morgon när jag vaknar tycker jag det är roligt att vakna och så ser jag vad som hänt.

Sen hade jag förstås också den stora lyckan att få uppleva den stora kärleken! Det är ju väldigt stimulerande och man tänker överhuvudtaget inte på detdär med ålder.

– När man har ett sånt yrke som jag har så kan man ju hålla på sålänge som huvet sitter kvar och jag tycker att det är roligt! Fruktansvärt roligt! Har även en lista på ett femtontal böcker som jag ännu ska skriva innan jag lägger av!

Hur upplevde du vår tidning?

Vill du rosa eller risa så är det bara att skriva till oss på info@betterday.fi Du fär även gärna tipsa oss om nån människa, nån plats du skulle vilja lyfta fram i något av våra kommande nummer.

December 2016

Better Day MAGAZINE

Better Day Magazine 41

H

HÄLSA

De egna sjukdomarna blev starten för en förändring i Carinas liv och därav inspirationen att hjälpa andra med samma problem.

Text och foto: : Kaj Lindh

42 Better Day Magazine

Från svetsare till vägledare C

arina Hammarsten är född och bor i Borås tillsammans med sin sambo Peter. Jag träffar Carina i deras hem utanför Borås centrum. Ett vackert vitt hus uppe på en kulle nära sjön. Hon bjuder på te i sitt mottagningsrum eller healingrum som hon kallar det. Ett vitt rum med en alldeles underbar skön och varm känsla. Jag förstår verkligen varför folk dras hit.

Här håller Carina alla sina kurser.

Att arbeta med människor är något som hon börjat med de senaste fem åren. Carina har alltid tyckt om att arbeta med händerna och gillat de lite mera manliga jobben. Hon jobbade som svetsare och maskinförare och hon känner sig mera manlig än kvinnlig.

– Normalt sminkar jag mig aldrig, men nu använder jag lite rouge och läppstift. Jag har aldrig varit noga med kläder och har aldrig varit den där innebruden. Jag brukar känna mig lite udda här i modestaden Borås.

Det var hälsan som fick Carina att ändra yrkesbana när hon efter en tid blev sjuk och fick nickelallergi. Hon skolade om sig till multimediaproducent, men även det blev svårt för henne då hon började få mycket värk i kroppen på grund av fibromyalgi. För fem år sedan så blev hon trött på alla problem i kroppen och tänkte att nu så måste det ske en förändring. Så hon bestämde sig för att börja träna och ändra sina livsvanor.

– Jag sa till min läkare att nu så struntar jag i det här och börjar träna och han sa att nej, det kommer bara att bli värre om du gör det. Ja men det får bli det då tänkte jag, skrattar Carina.

Det blev bara bättre för Carina. Hon började äta nyttigare och träna på gym. Hon hitta sin egen kraft och detta blev också en av orsakerna att hon startade sitt företag 2014. Hon vill hjälpa andra som är i samma situation. Hjälpa de som tror att livet är slut bara för att man har problem i kroppen.

– Jag har många som följer mig på facebook och som kollar in mina bilder när jag tränar.

Många tror att jag gör det för att jag är fåfäng, men det är många som skriver till mig och säger, wow har du tränat nu igen och hur gjorde du nu?

C

arina har alltid känt att hon vill hjälpa människor och på detta sätt vill hon inspirera andra som lider av fibromyalgi eller av andra symptom som stoppar dem från att leva ett normalt liv.

– Det är så många som går runt och mår dåligt idag och jag vill visa att de kan göra en förändring och de behöver bara hitta den där människan som uppmuntrar dem och visar att det går att leva på ett annat sätt. Det är svårt att ensam ta sig ur denna svacka.

Carina har mediala kunskaper och utför vägledningar och sittningar, men vill inte kalla sig för medium, utan mera som coach och inspiratör.

När Carina var sex år gammal så fattade hon att hon kunde se saker som andra inte kunde se och i hennes familj var det inget som man ignorerade.

– Min mamma har aldrig sagt att det där inbillar du dig utan istället har hon alltid uppmuntrat mig. På detta sätt kunde jag fortsätta att utveckla min mediala sida.

Carina har diplom i mediumskap, men det är reiki som ger Carina mest och det som hjälper människor mest.

– Alla är mediala. Det gäller bara att våga öppna sig. Man ska egentligen inte behöva ha en massa diplom och behöva gå en massa kurser som kostar tusentals kronor för att bli medial.

Du ska inte behöva betala massor av pengar för att öppna din mediala sida som du redan har inom dig.

– De som behöver mest stöd och hjälp är oftast de som inte har några pengar.

F

ör Carina är känslan att kunna hjälpa någon och få en människa på rätt väg, obetalbar och guld värd. Enligt Carina så styr pengarna våra liv alldeles för mycket. Det är många som mår dåligt bara på grund av det. Även på arbetsplatserna skapar pengar en stress.

– Det är många företag som bara tänker på pengarna, men inte på arbetsmiljön och glömmer bort sin personal.

De största förebilderna i Carinas liv är alla December 2016

December 2016

Better Day Magazine 43

Bilder som några av deltagarna i kursen har målat. Foto: Kaj Lindh kursdeltagare som hon har lyckats att hjälpa och som hon sett har förändrats.

De som oftast kommer till Carina på kurs är vårdpersonal som har för avsikt att kunna hjälpa andra.

Oftast är det kvinnor, men även en del män deltar i hennes kurser.

E

n av de starkaste minnen som Carina har efter en kurs är när en rullstolsbunden man kommer på kursen, men som klient. Han hade hört talas om Carinas behandlingar och ville testa.

– Han kom hit med sin assistent och på samma gång hade jag en

reiki kurs så det var fem personer som jobbade med honom på samma gång. Assistenten satt bredvid och började gråta. Han hade aldrig sett sin klient ligga stilla och här låg han stilla i en timme utan att det börjar rycka i nerverna.

Klienten hade varit deprimerad över att ha hamnat i rullstol. Han hade givit upp om att ha en relation och att sexlivet är borta, men under reiki behandlingen som utfördes av kursdeltagarna började det kännas överallt i kroppen, känslor han inte hade upplevt sedan innan olyckan.

– Han är byggnadsarbetare och egen företagare och efter Reiki

Kurs i

upplevelsen vill han nu ge andra rullstolsbundna en möjlighet att få uppleva en Reiki behandling, och detta genom att bygga en Rehabiliteringsgård i dalarna, han fick ett nytt liv med energi och livslust och har valt att utveckla sin andlighet ännu mera.

Under tiden som jag talar med Carina märker jag att hon verkligen vill hjälpa människor och att det är hennes uppgift i livet och att hon lägger mycket tankar på hur man kan hjälpa bland annat alla som är långtidssjukskrivna och alla andra som behöver få den här hjälpen att hitta tillbaka till livet.

Enligt Carina kan man inte tvinga någon att söka hjälp. Man kan inte tvinga någon att göra en reiki behandling. Man måste själv vara öppen för det.

C

arina arbetar mycket med spiritual art. Det är en form av mediumskap där man genom konstnärligt uttryck förmedlar meddelanden från andevärlden. Det här är något som alla kan lära sig oavsett om man aldrig målat tidigare eller om man är en van konstnär.

– Jag var den som startade det här i Borås. Det kommer alltid mycket energier när man håller en sådan här kurs. Alla bilder som

SPIRITUAL ART 7 steg

Psychic & Spiritual Art är en form av mediumskap där konstnären/mediet låter sig influeras av andevärlden genom konst-närliga uttryck. Målningar av anhöriga och andliga guider är exempel på detta. Även själsporträtt, änglar och aurabilder.

Alla kan delta i detta oavsett om man har tecknat/målat förut eller inte. Det finns de som ritat streckgubbar och ändå fått en bekräftelse av den som bilden tillhört och då har budskapet varit avgörande till stor del.

Lunch ingår Du erhåller ett diplom efter avslutad kurs.

Heldagskur s 130€

Ta med dig ritblock och penner, kritor eller penslar!

Anmäl dig på epost kaj@betterday.fi eller ring +358 (0)50-362 6506. Vid anmälan betalas 50% av kursens pris. Avgiften betalas tillbaka ifall kursen inhiberas.

Anmäl dig senast 31 januari 2017.

Torgare Prästgård i Kronoby 4 mars 2017 kl. 10-15 Söndag 5 mars kan du boka tid till någon av Carinas tjänster som t.ex. seans, healing mm.

Mottagningen kommer att finnas på Torgare.

Bekanta dig med hennes tjänster på spirituellt.nu Arrangör Kaj Lindh tillsammans med Spirituellt.nu 44 Better Day Magazine

kursdeltagarna har ritat hittills har blivit igenkända. Det är massor av budskap som kommer under tiden man tecknar.

Ett av de starkare upplevelser som Carina har haft när hon ritat är när hon fick en bild av en man.

Det var en kvinna som ville att hon skulle ha en seans via telefon. Under tiden som de pratade fick hon kontakt med kvinnans bror. Carina började rita ett ansikte med ögon, näsa, öron, men ingen mun enligt beskrivning som kvinnans bror gav till henne från andra sidan. Jag ringde upp kvinnan och frågade om jag får skicka dig en bild som jag ritat. Hon gjorde det och kvinnan säger att; – Du har ritat personen som körde bilen. Orsaken till att inte Carina ritade någon mun var att personen ifråga vägrat prata.

Carinas sambo, Peter, är inte medial utan anser att han är raka motsatsen, men han stöder Carina fullt i hennes jobb.

– Jag är inte medial, men jag är öppen för det. Det där med vägledning så förstår man ju inte riktigt, men det finns något där som måste fungera då man ser och hör hur folk reagerar och bekräftar när Carina beskriver deras liv, säger Peter.

till lycka

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

Du ska acceptera, uppskatta och njuta av vad du har.

Gör vad du tycker, och njuta av vad du gör.

Försök att leva i nuet; göra det mesta av detta ögonblick.

Bestäm dig för att vara lycklig, även när du känner dig nere.

Värna om dina vänner, och de som du älskar.

Jämför dig inte med andra, ha dina egna mål och drömmar.

Var genuin, spontan och älska dig själv.

December 2016

Motion och svordomar = Hälsa?

D

essa tankar i raderna nedan kommer från en motionsrunda jag gjorde förra vintern, då naturen bjöd på riktigt vacker vinterskrud. Silverglittrande vit snö och så höga intensivt blåa skyar som jag upplever att de bara kan vara här i vårt vackra nordiska land. Det blev en stund av välbehövlig dos frisk luft, gymnastiska övningar, tudelade känslor men framförallt insikt och kanske även en smula galenskap.

Aaaah! Härligt! Det behöver inte alltid vara så mycket eller kostsamt alls, detdär som ger lite extra energi och rensar hjärnan på osunda tankar som till exempel att motionera. Det är en stor sak ska jag til�lägga och i synnerhet då det gäller motionsformen. Jag har nämligen skidat! Jag har graciöst glidit fram längs en vacker naturstig i österbottnisk kännspak platt natur längs en stig mot en plats känd som Lillträsket. Iförd den allra tidigaste adidasmunderingen, som då den blev modern inte väl hade mera än en rand, intryckt i min mellersta sons skidutrustning har jag under turen lyckats vurpa endast två gånger.

Detta under den första halvkilometern på en sträcka av totalt fem. Jag vurpade inte ens i någon backe, för backar att tala om finns nämligen inte. Nej jag vurpade där det egentligen inte borde vara möjligt att vurpa ens för den som aldrig stått på skidor tidigare, för det var frågan om högst en till tre graders lutning!

Orsaken till detta var ett skarpt spår som vid närmare bekantskap visade sig vara smalare än mina skidskor. Så, när jag med dundrande skäggfri Juha Mieto-känsla brakade fram med kombinationen frenetiskt stakande på isigt och smalt spår med för breda dojor uppstod känslan av tre skidor och fem stavar iförda ett lapptäcke på ett frimärke med lukten av kadaver.

Om man trots allt vill hitta nåt nämnvärt och lite coolt i det hela så kan man i alla fall tänka tanken att om jag hade skidat i Sverige ,så skulle jag rentav efter hela passet ha avverkat en halvmil med mina fem kilometer. Då låter det ju mycket längre! Inte illa, faktiskt. En hel halvmil!

Nåjaa, kanske inget att reflektera desto mera då det finns viktigare saker som verkliga problem land och rike runt, som dagens tarmflora och sånt. Hur har ni det förresten på övriga ställen här eller där i grannlandet? Är det bättre ställt eller finns det skavanker och uppnötta saker i

December 2016

ledet där också? Tanken på världsliga problem och politik känns i och för sig avlägset då man befinner sig mitt ute i vidsträckt natur med enbart träd runtomkring sig. Det upplevs som att det liksom är något som bara pågår någon annanstans som man kanske kommer undan, men som man sen i alla fall får möta följderna av sen, utan att desto mera ha fått ta ställning till sakerna.

Månne de förresten klarar sig där i granitborgarna? Jag kanske

borde ta och ge mig tillkänna, skriva brev, e-posta och berätta om för de som bestämmer att om de blir riktigt rådvilla nångång och inte klarar av att komma överens så går det alltid att slå en signal till mig.

Det kanske skulle behövas för att få lite tankar från verkliga livet och hur man strävar till överlevnad med vett, förnuft och hälsa i behåll – änsålänge i alla fall. Är helt säker på att vi, som kunde dela med oss av sunda tankar är rätt många, ja vi kunde kanske rentav bidra till att lösa de stora problemen mycket lättare och smidigare?!

H

mm, det finns ju faktiskt riktigt stora saker i livet som man kan fundera över istället för politik också, som till exempel detdär med svordomar. Från det ena till det andra så har jag kommit på mig själv med att det finns tillfällen då även jag svär. Jodå! Jag svär ibland som den värsta borstbindare med kankelbären hängandes. Det som kanske är den främsta sysslan som framhäver svordomar hos undertecknad

är moment städning utrustad med tingesten dammsugare! Jajjamän!

Dammsugartuben fastnar ju titt som tätt i stolar och bord och då man minst anar det har man hela brandstakaanordningen efter sig inslingrad i sladdjäveln. Så om ni tycker att det ryker lite extra ur skorstenen här nån dag så kan det vara så att jag har ett dammsugarpass. Nån annan som finner det nödvändigt att ta till svordomar vid samma tillfälle?

Förresten, en brandstaka är en brandstake.

Hjälpte inte det heller? Nå ni

som har öppen spis eller kakelugn hemma har alldeles säkert en brandstaka tillverkad av järn. Med den möblerar man om, sorterar och rör runt så att brandhärden hålls vackert på det ställe där den är ämnad att vara. Med brandstakan kan man även fösa upp brinnande björkvedsklabbar som intatt liggande ställning, eller bara röra om i glödhet aska.

Men, jag kom lite ifrån ämnet då jag egentligen var inne på skidåkning. När jag skidade där i skogen idag så fick jag plötsligt en helt ny tanke om själva sporten gällande utrustningen. Tanken slog mig att det egentligen kan uppfattas som smått erotiskt detdär med att skida. Att skida?! Hur då??

Först och främst för att kunna bege sig ut i spåret så gäller det att ha rätt utrustning. Det är redan då man kommer in på den erotiska biten i skidandet. Hör och häpna: - Man ska nämligen efter att man fått på sig skor och skidor ta och greppa inte endast en utan TVÅ stakar.

Denna tankekedja är förmodligen endast möjlig här i Österbotten eftersom utrustningen man greppar egentligen heter skidstavar sådär korrekt. I dialektens värld använder man sig av stsiderstaka, dvs skidstake!

Dessutom stakar man sig fram, det gör man väl på korrekt högspråk också, om man nu inte börjat stava sig fram i spåret?

Whatever.....tanken på att greppa två stakar är väl svettig om nån, oberoende av sexuell läggning skulle jag vilja påstå. Ber om ursäkt ifall jag klämde musten eller lusten ur vår egen världsmästare, skidåkaren, skidvallaren och idrottaren Stefan Storvall och andras passion för skidåkning nu då. Kan dock ej tro att varken han eller hans kollegor ens sett eller kännt småspåren av att sporten skulle vara erotisk just i denna bemärkelse. Men vem vet? Det kanske finns flera moment som jag ännu ej hunnit lära mig om denna motionsform. Mycket kvar att uppleva alltså!

Finns många sporter kvar att reflektera över. Onekligen får det bli en stund, en dag likt denna då man sannerligen inte tycks hitta något annat vettigt att göra, tänka eller åse.

Så, låtom oss greppa våra stakar och bege oss vidare uti livsspåret!

Eva-Lott Björklund Better Day Magazine 45

K

KULTUR

Tommie Haglund – musiken räddade mig

Text och foto Eva–Lott Björklund

A

llmänheten hade möjligheten att lyssna och uppleva flera av hans verk under den första helgen i oktober i en tonsättarfestival i Halmstad och jag hade äran att få mig en pratstund med kompositören och människan Tommie Haglund.

Varifrån kommer du och vem är Tommie Haglund?

– Jag föddes i Kalmar, men flyttade till Halmstad då jag var i 18–års åldern. Att det blev Halmstad var av den anledningen att min gitarrlärare bodde i staden.

Jag kom själv också att trivas så bra här så jag är bosatt i staden än i denna dag som är!

Tommie minns en musikalisk upplevelse från tidig barndom då

46 Better Day Magazine

han endast några år gammal fascinerades av sin farfars grammofon.

Stenkakorna som snurrade, och knastrade till men likaväl gav ifrån sig ljuv musik som gjorde intryck och i synnerhet de verk som framfördes med gitarr. Det var just gitarren som sen öppnade alla vägar till musikens fascinerande värld.

En annan episod som Tommie minns med speciell känsla är från då han var nio år och han under en bilfärd hörde W.A.Mozarts Elvira Madigan på radion. Det han hörde berörde honom så djupt att han själv ville komponera.

Varifrån kommer din musikalitét?

– Ja säg det? Min mamma var totalt tondöv och likaså min far!

Det fanns överhuvudtaget inget som kunde ha lett mig in i musiken hemma! Jag hörde dock i tidiga år en inspelning av gitarr och jag visste att jag ville börja spela gitarr – och fick så min första riktiga gitarrlärare – en dansbandsmusiker! Men – jo, det var väldigt bra och jag fick en bra grund!

Jag ville lära mig musikteori och baskunskaper så att jag själv skulle kunna börja komponera!

Hans första lärare var alltså dansbandsmusiker och Tommie var målmedveten och sa till sin lärare att han ville lära sig komponera och orkestrera med den påföljden att det faktiskt blev en komposition redan i tidiga år som hans dåvarande lärare även spelade in. Den inspelningen finns

fortfarande kvar! Tommie var då 11 år.

Musiken har hjälpt Tommie genom olika skeden i hans liv, både gladare och ledsammare skiftningar. Allt som syntes utåt var nämligen inte den kalla sanningen. Och vissa händelser har satt djupare spår än andra. Tommie berättar saker som är direkt sorgliga och vi skall låta dem finnas i det förgångna. Man märker att han upplevt många saker som tillfört egenskaper och lärdomar som både tärt och närt.

Det var musiken som räddade Tommie från en kall vardaglig verklighet, eftersom hans barndom inte var särskilt lycklig, men med musikens hjälp läktes Tommies sår och

December 2016

Tommie Haglund var årets tonsättare på en nystartad festival i Halmstad som hölls i månadsskiftet september – oktober. 57–årige Tommie Haglund är både en prisbelönt och omtyckt kompositör som etablerat sig som namnstark och framförallt spelad kompositör runtom i världen.

December 2016

Better Day Magazine 47

han fann sin egen väg i såväl tonspråk som mental överlevnad.

Så hur är det egentligen? Vilket instrument trakterar du bäst, Tommie?

– Inget! Säger Tommie så beslutsamt så vi båda brister ut i skratt! Jo, men det är faktiskt så, intygar han.

Det var gitarrläraren i Halmstad, som fick mig att söka till London för att studera vidare där med honom som lärare och han är även på plats nu i helgen för att höra och uppleva mina kompositioner framföras här i Halmstad.– Han är en av mina absolut bästa vänner och han har kommit hit ända från London för att vara med om festivalen! Det känns hedersamt, gott och mycket värmande!

Tommie delar i alla fall med sig av några skeden från sin barndom och vi får veta hur han upplevde sin tillvaro. Han var nämligen sjuk.

Mycket sjuk.

– När jag var liten så lyssnade jag på radion med hörlurar och jag valde alltid att ställa in på AM för att få detdär bruset intunat. Jag föreställde mig att det var rymdbrus och jag såg bilder framför mig. Den episoden hör ihop med att jag som barn blev väldigt sjuk och man trodde att jag skulle dö. Jag ville då få och ta reda på så mycket som möjligt om rymden, eftersom jag tänkte att jag då bättre skulle förstå mig på platsen som jag senare skulle vistas i då jag hade dött. Jag hade en livshotande magsjukdom. Jag blev dock lyckligtvis helt friskförklarad och har inte haft fysiska men av det efteråt. Men, känslan av barndomens upplevelser är fortfarande stark och det hela påverkar mig faktiskt ibland även nu, i mitt vuxna liv.

– Jag försöker i mitt komponerande nå samma känsla, som då jag i barndomen satt med mina hörlurar och såg bilder framför mig. Det var ett sätt för mig att komma ifrån verkligheten.

I

nför konserten på lördagsförmid-

dagen lägger jag särskilt märke till att alla vill komma fram och hälsa och få sig en liten pratstund med Tommie. Han har en mycket varm personlighet nu i alla fall och utstrålar en medmänsklig positivism och glädje. Varför jag skriver så är för att Tommie berättar vidare att det fanns en period som var mycket mörk i hans liv. Han var nämligen helt frånvarande och avtrubbad med

48 Better Day Magazine

livshotande biverkningar på grund av felbehandlingar och felmedicinering. När medicinen togs bort av en klok läkare efter cirka tio år så kom hälsan tillbaka.

– Det märkliga är att jag komponerade flera stora verk under dessa svåra år, säger Tommie och fortsätter: – Utan min fru hade jag gått under.

Jag blev feldiagnosticerad och det hela var väldigt komplicerat, säger Tommie och hans blick får en smärtsam udd som berättar mera än orden vid påminnelsen om den svåra tiden i hans liv. – Tack och lov att jag kunde resa mig från den episoden!

Det är svårt att föreställa sig in i stunderna som var Tommies verklighet just då, inlindad i sjukdomens starka lakan. I synnerhet som man ser denna resliga och stabile skepnad som man möter idag! Att man kan falla från fysisk och psykisk hälsa och komma så långt från ett självfungerande tillstånd som människoindivid till att inte förmå klara sig utan hjälpande assisterande händer. Att vara medveten om att nåt är galet, kanske utan att kunna sätta fingrarna på vad det är och ändå hitta kraft och ork att kämpa vidare? Det är förstås lättare om man har nån som hela tiden stöder en, en som finns där intill och lyfter upp en då man bokstavligt talat faller till golvet och inte förmår ens knappt andas själv längre. Tack och lov att den människan som stod Tommie närmast under den svåra tiden hade en sån stark tro och fann krafter i vardagen för att orka kämpa vidare för flera hjärtans skull. Det är så sant som det är sagt att bakom varje stark man finns åtminstone en ännu starkare kvinna....eller hur var det nu igen? – Tror bestämt att det faktiskt är så!

Vid presentationen av de kommande konsertstyckena som spelas denna gång är det särskilt en fras som känns fängslande och oerhört spännande och det är att en enda ton kan innehålla sanningen. Denna fras knyter an till en av Tommies insprationskällor, nämligen den andlige vetenskapsmannen och teosofen Swedenborg. Relationen mellan andlighet, natur o himmel. Tanken är fascinerande och jag relaterar till mig själv i det jag upplever i små stunder av helheten i det vi kallar liv.

T

ommie har två döttrar, samt ett barnbarn som är hans lilla solstråle som också fått sig en

alldeles egen komposition tillägnad.

Det stycket kunde man också höra under festivalhelgen.

På plats i Halmstad finns även en representant för Gehrmanns musikförlag. Han överröser kompositören med beröm och sparar inte på komplimangerna utan låter dem regna över festivalens huvudperson då jag frågar vad han själv tycker om Tommie Haglunds verk.

– Det är väldigt lätt att ta till sig Tommies musik! Han får ofta individuella skräddarsydda beställningar för det verkar som om att alla tycks vilja spela hans verk!

Jag kan instämma i att kompositören verkligen har ett brett kunskapsbälte efter det jag fått uppleva på plats i St Nikolai kyrkan. Han behärskar så många instrumentfamiljer och även tekniken inom dessa. Om själva förlaget sägerTommie själv att han aldrig haft en tanke på att kontakta ett musikförlag. Han har blivit invald helt enkelt och det har bara rullat på i alla år. Han är tacksam över att det är så. Det finns nämligen många som kämpar och aldrig kommer ända fram till trappan.

Tommie har du till sist något bra, något positivt som du kan dela med dig av? Hur du vill att människor ska vara för att må bra eller så?

– Om man frågat mig för tio år sen hade svaret förmodligen varit att den som så behövde det skulle få på käften och så skrattar han gott tillika som han skakar på huvudet och fortsätter: – Nä, men såpass långt har jag nått och har hittat fram till mig själv och äntligen funnit ett lugn.

– Nu har jag skalat av så mycket som möjligt och det som alla borde tänka på och som borde räcka är att vara snäll. Om alla tänkte så så skulle det ju vara mycket lättare att komma överens, eller hur?”

- Var snäll, säger Tommie milt men beslutsamt och ler sådär varmt så man kan känna att han faktiskt menar det han säger. En kram senare och Tommie är påväg till sin plats i kyrkbänken bredvid sin gamle gitarrlärare som kommit ända från London för att kunna vara med om sin dyrbare vän och forne elevs festivalkonsert på plats i Halmstad.

Stycket de bägge särskilt väntar på just nu är skrivet för gitarr.

Passande budskap inför julen minnsann! Var snäll! Snart kommer ju nämligen tomten..

December 2016

December 2016

Better Day Magazine 49

En distanserad betraktelse över livet av en förvirrad dam på J

ag sitter i mitt arbetsrum i arla morgonstund och tittar ut genom ett skitigt fönster och där ute ser jag tall, gran och björk. Bakom träden skönjer jag öppna fält. I fönsterglaset ser jag en reflektion av mitt ansikte som lyses upp av vägglampans sken. I fönsterglaset möts här inne och där ute - en synlig ( tack vare flugskit och spindelnät) men ändå osynlig vägg mellan mig och träden utanför.

Mitt ansikte är till hälften dolt i skugga och det slår mig att just så här har jag levt större delen av mitt liv; en osynlig vägg mellan det jag som världen får se och det jag som vistas i skuggorna.

Sigmund Freuds berömda isberg som illustrerar det medvetna jaget som den lilla toppen av is som syns ovanför ytan och det undermedvetna jaget som den enorma ismassa som befinner sig under ytan är också en talande bild. När jag betraktar min upplysta ansiktshalva undrar jag vem jag är - egentligen. Snacka om ett bra upplägg för en existentiell kris!

Jag är en s.k. 50 +:are. Nej förresten, jag spelar nu rollen som en 50+:are. Ska jag behöva prata om sköra slemhinnor, osteoporos, menopaus och rynkor att krampaktigt älska nu? Eller ska jag tjata om utmattningssyndrom, barnbarn eller icke barnbarn, åldersdiskriminering på arbetsplatser?

Nej tack, jag tänker inte bidra till den i mitt tycke smala synen på människan i allmänhet och kvinnan i synnerhet. Kriser kommer och går och vi kan välja att se t.e.x. åldrandet som en möjlighet till växande, insikt och större visdom eller som en personlig kränkning. Jag lämnar valet åt dig, kära läsare.

Jag är medveten om att min kropp har förändrats och att det ibland känns som om jag inte syns i olika sammanhang kanske just p.g.a. av min ålder men vem bryr sig? Vem bryr sig om vad en kärring säger eller gör? Nä, just det och det är det fina i kråksången! Eftersom man ändå inte tas på allvar så kan man löpa linan ut och göra och säga vad sjutton man vill! ( Oj, borde jag inte hitta ett mera neutralt ord som typ ”en” eller något annat ord jag inte kommer på nu? Jag fortsätter med ”man” av ren och skär bekvämlighet och för att jag tycker det är lika neutralt som ”en” så nu var den saken ur världen ). Visst, jag överdriver naturligtvis här och jag upplever inte så ofta att jag inte syns eller tas på allvar men det händer ibland. Jag säger inte heller vad jag vill och när jag vill, någon sort självcensur måste ändå finnas!

M

ånga kvinnor som passerat 50 får en härdsmälta och går in i depression och förtvivlan. Hormoner och mycket annat spelar in och det kan vara mycket tufft att genomgå en 50-årskris både för män och kvinnor. Det kanske förväntas att man ska krisa ihop när mensen har packat ihop för att gå och blöda i en ny och fräsch kropp. Brösten har gett efter för gravitationskraften och underlivet känns som en alltmer sällan besökt terräng där stigarna växer igen och bäckarna sinar ute. På tal om gravitationen; min före detta svärmor brukar säga att vi kvinnor blir mera jordnära med åren och jag anar en djup visdom i hennes ord.

Mitt livs gobeläng vävs av trådar som är berättelser om mig själv. Varje dag berättar jag om 50 Better Day Magazine

50+

Foto: Camilla Ostberg

min uppfattning om mig själv genom min blotta existens och jag kan bara konstatera att min berättelse så här långt har tagit mig ut på många äventyr. Jag skulle aldrig ha kunnat skriva dessa rader för tio, tjugo eller trettio år sedan för jag har blivit mera JAG med åren - och just nu kunde inte vara bättre. Jag har aldrig känt mig så hel som nu. Jag har nämligen, äntligen, fattat vad som menas med distans, att vara den som observerar och är närvaro.

När jag tänker tillbaka på vem jag var i yngre år känner jag sorg, skam och skuld och jag är i en fas i livet nu där jag behöver göra en del förlåtelsearbete. Jag tänker inte släpa med mig en massa soppåsar som jag sen ska tvingas börja rota i i nästa liv - icke sa Nicke! Jag har annat jag ska göra då som jag inte kanske hinner med nu och det är det som irriterar mig! Att jag har satt ner så mycket energi och tid på att skapa draman som har skapat en massa elände för mig och andra och inte insett förrän nu att det var mitt lilla ego som ideligen skrek på uppmärksamhet. Se mig! Älska mig! Rädda mig från mig själv!

E

n fullständig identifikation med berättelsen om MIG men som inte hade nåt att göra med den jag verkligen är; en andlig varelse som har en mänsklig upplevelse. Jag har nästan hela mitt identifierat mig med de karaktärer jag har spelat på mitt livs teaterscen som barn, tonåring, mamma, dotter, hustru, yrkesmänniska och jag har inte spelat mina roller väl alla gånger.

Jag är kanske hård och orättvis mot mig själv men det är där jag är nu. Varför spelade jag inte mina roller så bra som jag hade kunnat. Det är förstås många faktorer som spelar in och livet är svårt att lära sig hantera. När jag blev ”vuxen” hade jag en sorts medvetenhet som styrde, men jag lyssnade inte tillräckligt noga på manusförfattaren och ville hellre göra saker på mitt sätt!

Jag talar inte om Gud, the Dude, the Force eller något sånt, jag talar om det högre Självet, Jaget eller vad det nu är som vi alla har inom oss. Jag tänker inte gå in på vad det är för vi har alla vår egen definition och relation till det och vi kan

bara känna det genom att umgås med det.

Mahatma Gandhi talade om ”Sanningens röst” som talar till oss varje dag. Den rösten är lika stark som vi är villiga att lyssna till den.

Jag lyssnade inte på viskningarna från de högre dimensionerna utan jag dundrade fram genom livet och spelade upp den ena dramarollen efter den andra - bara för att känna att jag betydde något. Gap och skrik, gråt och tandagnisslan och en och annan kollaps av ren och skär utmattning.

Det känns konstigt att skriva om mig själv i imperfektum men när jag ser tillbaka på den jag var då hittar jag inte mycket gemensamt med den jag är idag. Jag kan känna sorg över den där tjejen som var så olycklig och många gånger bara ville dö. Hon identifierade sig helt och hållet med sin historia, sina tankar och känslor. Där fanns ingen distans utan det var direkt reaktion på en situation, helt separerad från det medvetande som hon ju egentligen var, är och kommer alltid att vara.

Egots största skräck är avslöjas för den illusion den är och varje drama det skapar eller dras in i, stärker dess position som ledande rollinnehavare. Egot är kopplat till vår kropp, våra tankar och känslor och så ska det vara. Problem uppstår när egot sitter vid ratten! Det ska tämjas och vara i det högre jagets tjänst och inte tvärtom. Ända sedan jag föddes har jag burit på en sorg förklädd till ilska. En ilska över att tvingas hit igen för jag ville inte, jag var inte redo och jag kom till världen med ett vrål som fick t.o.m. barnmorskan att rygga tillbaka, har det berättats mig. Jag kände mig orättvist behandlad och jag bär på en skam som jag ännu inte har luskat ut vad den står för. Jag minns när jag som liten tjej var ute i skogen och lekte hur jag kunde förnimma känslan av att vara utestängd från naturens andevärld och jag kände mig som ett klumpigt troll som inte fick vara med och leka. Vilken sorg! Nu kanske någon tänker att ”Aha! Här har vi ett klassiskt exempel på anknytningproblem till modern!” och visst kan det vara så men jag vet att den här känslan av separation och exklusion fanns i mig redan från första andetaget så jag antar att jag spjärnade emot med skrik och December 2016

sparkar då jag tvingades ”ner” hit igen.

Nu kanske du, kära läsare, sätter kaffet i vrångstrupen men jag tänker inte dölja att jag tror på reinkarnation. I min roll som hypnosterapeut och tidigare liv - terapeut har jag sett och hört tillräckligt mycket för att tryggt kunna luta mig mot att livet är en i oändlighet pågående process och att det här livet som jag just nu upplever är ett av många liv - som smultron som ett efter ett träds på ett grässtrå där strået är energin som ständigt strömmar genom oss och allt annat på jorden och i universum. Min subjektiva upplevelse gäller så länge vetenskapen inte kan bevisa motsatsen.

F

ör ca 10 år sedan kom jag till en ”point of no return” som man säger i filmvärlden. Jag kan inte peka på ett specifikt ögonblick men jag hade lämnat en mycket turbulent och smärtsam period bakom mig och andra personer var också inblandade men jag lämnar dem utanför av respekt och för att de kan tala för sig själva om de så önskar. Jag var helt slut som människa, ett vrak som visserligen gjorde vad jag måste göra varje dag och lyckades dessutom studera och få en examen men två - tre år är raderade ur mitt minne. Det var som att gå på likström. Lyckligtvis kom jag in i en period där jag äntligen kunde få vila och känna mig trygg tack vare en person som jag idag ser som en ängel som hade skickats ut på uppdrag att rädda mig. Jag är honom evigt tacksam och önskar honom ett gott och kärleksfullt liv.

Jag vaknade småningom till liv igen och plötsligt började saker hända; böcker, människor, tillfällen damp ner i famnen på mig och en ny värld öppnade sig. Jag fann mig plötsligt snöa in på meditation, attraktionslagar, metafysik, yoga, mantran, webinars om tankens kraft och att jag skapar min verklighet i mitt huvud och som jag tänker så blir det. Jag sög i mig som en svamp, som en törstande som hade varit ute i öknen i 40 år och nu äntligen funnit en oas.

Nu, tio år och några utbildningar senare, har jag uppdaterat mig själv så att jag kan hantera information som jag dagligen laddar ner och som mitt gamla jag inte skulle kunna processa p.g.a. för litet utrymme eller minne. Om jag fortfarande skulle försöka hålla fast vid mitt gamla jag så skulle jag bara kunna hantera en bråkdel av det som pågår nu i mitt och andras liv, i världen och i universum och det skulle vara lika smart som att envisas med att fortsätta använda en gammalt operativsystem i datorn bara för att jag är van vid det.

Att ha distans betyder för mig att inte bli min livsberättelse. Jag har en kropp och jag har en tanke men jag = inte kroppen eller tanken. Denna insikt var så befriande och den gav också helt nya perspektiv på livet. Plötsligt kunde jag bli mera närvarande i vardagen och betrakta mig själv utifrån i möten med andra människor och vad som pågick i mitt huvud utan att dras in i alla draman och händelser och tappa fotfästet. Jag började känna tacksamhet och en välvilja och känslan blir allt starkare för varje dag som går. Plötsligt kom spännande utmaningar och möjligheter till mig eller nej förresten, de hade alltid funnits där men jag hade inte varit mottaglig eftersom jag alltid inne i mitt huvud varit upptagen med att skapa berättelser om mig själv. Nu när jag inte identifierar mig lika mycket med min story om ”lilla mig” och mina problem som jag tidigare har gjort så verkar saker och ting så mycket enklare. Motståndet har minskat och jag säger allt oftare JA till det som kommer till mig utan att först gå igenom alla ”men” och ”om”.

Som 50+:are har jag blivit mer och mer en ”daredevil” och nya äventyr väntar bara på att jag ska säga JA! Jag har ett motto som jag har stulit av en kvinnlig författare men jag minns tyvärr inte hennes namn : ”Utsätt dig, människa!”. Jag gör mitt bästa för att utsätta mig, utmana mig själv och mina föreställningar/fördomar, spänna min båge och låta pilen flyga och tiden är den enda valutan som inte ger någon ränta så det finns ingen tid att förlora. Varje dag som har flytt är obönhörligt förlorad.

Jag skrev att jag äntligen har fattat vad som menas med distans, att vara observeraren och närvaro. Att fatta är en sak, att praktisera det jag har fattat är en livslång uppgift. Det är ok att vara en ibland förvirrad 50+:are. Egentligen är det underbart, spännande och nervkittlande. JA!

Även små saker kan göra stora underverk

Carina Engström December 2016

Better Day Magazine 51

Det enkla D

en som uttrycker sig så är glada och positiva Johannes Nyblom från Jakobstad som har varit intresserad av matlagning ända sen 12 års åldern. Efter gymnasiet provade han på byggbranschen också men valde restaurangbranschen som kändes närmare hjärtat.

– Jag valde detta fastän mamma som själv är kock avrådde mig att välja den banan. Hon berättade om dålig lön, dåliga arbetstider, stress och målade upp allt möjligt riktigt nattsvart, men jag kände redan i tidig ålder att det trots allt är i köket jag känner mig hemma.

– Och - jag har valt rätt! I köket trivs jag!

J

ohannes är som en strålande sol och även om det är regnigt och grått ute så påverkar det inte denne man alls. - Nej det är helt enkelt onödigt att gå omkring och grubbla över vädret. Tjänar inget till!

– När jag anländer till jobbet börjar jag alltid dagen med en stor kaffekopp och går runt och frågar om alla mår bra, säger han.

Arbetsplatsen han åker till är Strandis som finns i Larsmo och här finns det mesta man behöver och kanske lite till. Det finns café och restaurang, en liten affär, campingstugor, fiskbod, fiskrökeri och så kan man till och med hyra en bastubåt eller komma och bada vinterbad. Fiskrökeriet och fiskboden är de riktiga dragplåstren här.

– Här får jag också utöva min konstnärliga frihet i yrket och jag får vara med och påverka det som vi serverar. Arbetsklimatet är mycket gott och jag njuter av att arbeta, helt enkelt!

52 Better Day Magazine

December 2016

Mika Ilvoranta och Johannes Nyblom trivs i samma kök och jobbet går som en dans!

är det fina!

Sitter ni uppradade på bryggan här utanför och metar?

- Ja det skulle vi kanske kunna göra, instämmer Johannes glatt.

–Nä, men vi får vår fisk från lokala fiskare. Det känns verkligt lyxigt att kunna servera fisk från vårt eget fiskrökeri.

Vilken är din favoritfisk?

- Gös, svarar Johannes utan att blinka.

Kan verkligen tänka mig in i att man blir helt enkelt på gott humör då man möter Johannes glada välkomnande varje dag.

Har du inte gjort bort dig nångång?

- Jag hade faktiskt en dålig stund för inte så länge sen och sparkade sådär lagom lätt till en plastdunk vilket resulterade i att jag fick torka upp 15 liter kebabsås som rann ut över golvet, skrattar Johannes gott!

- Det lönade sig inte alls! Det tog rätt länge att torka upp också eftersom det inte fanns nån golvsil just där jag kickade till eländet!

Har du nåt bra tips att dela?

- Jag tycker det blir bäst då man använder bassaker som riktigt smör och riktig grädde! Salt och peppar till bara och that´s it!

Kan bara instämma. Vi fick nämligen glädjande nog äta upp portionen med Strandis smörstekta sik med krispig rödbeta och kantarellcreme!

December 2016

Strandis smörstekta sik 2 st sikfiléer á 70 – 80 g smör till stekning salt vitpeppar Till detta serverar vi kokt potatis med skirat smör kryddat med dill och flingsalt och en syrlig grönsallad med rucolaolja. Vi använde issallad.

Rucolaolja 100 g rucola 1 vitlöksklyfta en nypa salt en kork vitvinsvinäger en nypa socker olivolja eller rapsolja

Krispig rödbeta Rå rödbeta som rivs och blötläggs i cirka 4 timmar. Sila ordentligt och låt rödbetan ”torka” i kylskåp. Lägg på lite flingsalt strax före servering.

Kantarellcreme burk creme fraiche burk vispad grädde kantareller salt enligt tycke och smak Better Day Magazine 53

54 Better Day Magazine

December 2016

KAFFIA

– vardagsrummet mitt i Jakobstad

K

ajsa Samanen driver ett kafé i Jakobstad tillsammans med sin syster. Här kan man förutom kaffiagenuina och traditionella kladdkakor och morotsbakelser även få rawcakeupplevelser som är syndigt goda och kanske även lite nyttigare än vanliga vetebrödskakor.

- Vår mudcake och morotskaka är det som folk vill ha mest och de recepten är hemliga, men jag kan dela med mig receptet på våra dadelbollar, säger Kajsa glatt.

Den populära kladdkakan och även morotskakan får ni så lov att komma och testa i

hennes kafé.

Hur kom du på idéen att starta upp ett kafé med rawcakes?

– Under studietiden i Åbo så jobbade jag på ett kafé med rawcakenisch. När jag slutade där så fick jag ett häfte i gåva som var full med handskrivna recept på de typer av kakor som vi serverat där, så när jag flyttade hem till Jakobstad så tyckte jag att det fattades en liknande plats där man kan komma precis som man är och få sig en rawcake eller en mäktig kladdkaka till teét eller kaffet. Jag ville skapa en plats som skulle kännas som ett välkomnande

vardagsrum i ens eget hem och jag har försökt inreda det så att jag själv också ska trivas en hel dag på jobbet, säger Kajsa.

Har du nåt bra hälsotips du vill dela med dig?

– Nå, för att hålla en bra balansgång i tillvaron är nog det viktigast att äta och vila tillräckligt, säger Kajsa klokt och låter antyda att det är lätt glömt att tänka på dessa två då man är mitt uppe i sina uppgifter.

Var brukar du hämta krafter ifrån?

– Jag är så ofta som möjligt ute med hunden i skogen. Där finns den bästa kraftkällan för mig!

K

ajsa återgår till sina väntande kunder och vi skedar i oss resten av den oemotståndliga rawcaken med svartvinbär och syrlig kokos. Kajsa kommer även fram med en kaka under mognadsprocess som vi tillåts dofta på.

Julvarianten innehåller saffran och apelsin och av doften att döma kommer den kakan att göra sig riktigt väl på en kaffestund i mellandagarna.

KAFFIAS raw dadelbollar Blanda och mixa ihop följande ingredienser. Gör runda bollar och rulla dem i kokosflingor eller låt bli. Svårare än så är det inte.

30 dadlar 2 dl solrosfrön 1-2 dl valfria nötter 5 msk råkakao 1 – 2 dl vatten 1- 2 dl kokosflingor 4 msk kokosolja Enkelt och gott!

Lika enkelt är det att mixa ihop följande rawcakebotten som du sen kan lägga valfri fyllning på!

Botten till rawcake 70 g dadlar 70 g jornötssmör 100 g kokosflingor 2 msk kakaonibs lite salt Fyll med valfri fyllning.

December 2016

Better Day Magazine 55

Besök Shives blogg för fler härliga recept bakewithshivesh.com

56 Better Day Magazine

December 2016

SHIVESH

– en sann foodie med passion för desserter!

S

hivesh Bhatia är 20 år och bor i Delhi i Indien. Han är född i en stor glad familj där maten spelar stor roll. Vad är då så speciellt med Shivesh? Jo, han är en hejare på att baka.

Att vara man i den åldern och att hålla på med bakning i Indien är ganska ovanligt.

– Det börjar bli mera vanligare nu att unga pojkar börjar studera matlagning och bakning, säger Shivesh.

Shivesh studerar nu statsvetenskap på Delhi Universitet och efter det så planerar han att studera till konditor i Melbourne.

När började ditt intresse för bakning?

– Jag började baka när jag var i high school.

En dag satt jag med mina kusiner och talade om den delikata chokladkakan som min mammas mamma brukade göra. Vi skaffade en Betty Crocket kakmix och bestämde oss för att baka! Även om vi brände en hel sats cupcakes

så stoppade det inte oss att fortsätta.

P

å sin blogg publicerar han med jämna mellanrum snygga bilder av sina bakverk och desserter som får munnen att vattnas. När man tittar på bilderna ser man att de har lite svensk stil och det kan ha något med att hans förebild är den svenska bloggaren och kokboksförfattarenLinda Lomelino.

Kan du berätta lite om dina recept?

– Min filosofi bakom desserterna är att använda vanliga enkla ingredienser för att skapa vackra desserter. Recepten jag delar är mycket lätta att tillreda så att vem som helst kan göra dem hemma i sitt egna kök.

Här kommer tre recept från Shivesh blogg. De är omvandlade från cup till deciliter. Cup-värdet finns inom parentes.

Upp-och ner- Kakor med vänd fikonkaka jordgubbssylt

Mjölfri chokladkaka

smör till formen 5-6 matskedar farinsocker 6 fikon som är skuren i tunna skivor 4,75 dl (2 cup) vetemjöl 2 tsk bakpulver 1,75 dl (3/4 cup) socker 1,20 dl (½ cup) matolja 2 ägg 1,75 dl (3/4 cup) mjölk

4,10 dl (1 3/4 cup) vetemjöl ½ tsk bakpulver 85 g (3/4 cup) smör 2,35 dl (1 cup) socker 1 stort ägg Ugnsfast jordgubbssylt Smält vit choklad till dekoration

2,5 dl finhackad mörkchoklad 85 gram smör + lite till formen 6 ägg, separerade 2,35 dl (1 cup) florsocker Bär eller nötter till dekoration

Värm ugnen till 180 grader.

Blanda samman mjöl och bakpulver och ställ till sidan.

Vispa smör och socker tills det är fluffigt Vispa i ägget tills det har blandats om.

Rör i mjölblandningen och forma till en deg.

Skeda ut ca. 2,5 cm stora bollar och placera dem på ett bakplåtspapper.

Pressa ner mitten med tummen på varje boll och fyll gropen med sylt.

Grädda kakorna i ca. 15 minuter eller tills de är gyllenbruna.

Värm ugnen till 180 grader.

Smörj en form med löstagbar kant med smör.

Smält chokladen över vattenbad tillsammans med smöret.

Ta av värmen och låt det svalna.

Vispa ner äggulorna i den kalla chokladen.

I en skild skål, vispa äggvitorna med en elvisp till de är fluffiga.

Tillsätt socker lite i taget och vispa tills du har en tjock maräng.

Med en slickepott, rör försiktigt ner de hårt vispade äggvitorna ner i chokladsmeten.

Grädda kakan tills mitten har blivit fast, ca. 45-50 minuter.

Låt den svalna helt innan du tar den ur formen.

Dekorera och servera

Värm ugnen till 180 grader.

Smörj en form med smör och strö farinsockret jämnt över bottnen.

Fördela fikonen jämt över sockerlaget.

Vispa ihop mjöl och bakpulver i en skål I en annan skål, vispa olja och socker med en elvisp.

Sänk hastigheten och vispa i äggen ett i taget. Rör försiktigt i mjölblandningen turvist med mjölken och rör tills du har en jämn smet.

Häll försiktigt smeten över fikonen i formen och grädda kakan tills den är gyllenbrun. Låt den vila i formen ca. 10-15 minuter före du lägger upp den.

December 2016

Upp- och nervänd fikonkaka. Foto: Shivesh Bhatia

Kakor med jordgubbssylt. Foto: Shivesh Bhatia

Mjölfri chokladkaka. Foto: Shivesh Bhatia

Better Day Magazine 57

Ukrainska plättar 450 g grynost 2 ägg 4 msk socker 1/4 tsk salt 1/2 vaniljsocker 155 g vetemjöl 1/2 tsk bakpulver 1,5 dl vetemjöl 2 msk smör till stekning Blanda vetemjöl med bakpulver och salt i en skål och sätt till sidan.

Lägg grynost, ägg, socker och vaniljsocker i en matberedare och mixa tills du har en jämn smet.

Tillsätt mjölblandningen och rör om med en slickepott. Smeten ska vara ganska tjock.

Smält smör i stekpannan.

Ta ca. 1 deciliter av smeten och rulla dem i vetemjöl.

Mjöla händerna och platta försiktigt ut bollarna till runda plättar.

Stek dem på båda sidorna tills de är gyllenbruna.

Servera med sylt, bär, frukt och yoghurt.

58 Better Day Magazine

December 2016

Ukraina

– kontrasternas land

Många försäljare längs med gatorna i Kiev.

Text och foto: Kaj Lindh

En stadsbuss i Kiev.

De här barnen uppträdde med dans och sång på Ukrainas självständighetsdag.

Tågstationen i Odessa liknar mera ett slott än en station.

Även byggnaderna kan vara färggranna.

I Odessa kan du ta linbanan ner till stranden.

Stränderna vid Svarta havet i Odessa är oftast fyllda av människor.

Lviv är en vacker stad.

Den ukrainska maten är mycket smakrik och färggrann.

På väg upp mot Zakhar Berkut berget.

Uppe på toppen är utsikten fantastisk.

Där kan du njuta av den friska luften och härliga utsikten.

December 2016

Better Day Magazine 59

Om du skjuter upp allt tills du känner dig säker, für du ingenting gjort.

Nor m a n V i n ce n t P e a l e

60 Better Day Magazine

December 2016

VĂĽr

jord

tillika

December 2016

är

vacker

som

du!

Better Day Magazine 61

A L LT

62 Better Day Magazine

FÖR

EN

BÄTTRE

DAG

December 2016