Som någon annan bäddar

Hanna Lans SOM NÅGON ANNAN BÄDDAR BERGHEM FÖRLAG

Omslag av Pernilla Björn, Sebastian Hesselsjö Omslagsbild: Cecilia Agnehall © Hanna Lans 2010 Publit Sweden AB 2010 ISBN 978-91-979165-1-6

NIO DAGAR

1.

När hon ser New Jerseys grå industriland under sig börjar hon gråta. Stilla och förtvivlat. Uppgivet och ensamt gråter hon. Lägger armen om den sovande sonen. Som hon önskar att han hade kunnat stanna i Sverige! Han används som bricka i spelet som Mannen håller på att ställa upp. Mannen bestämmer reglerna och han bestämmer hur spelplanen skall se ut. Han bestämmer deras respektive positioner och han bestämmer deras olika förutsättningar. Hur skall hon kunna vinna ett spel som hon aldrig har velat spela? Tittar på sonen, tittar ut genom fönstret.

Tårarna rinner nerför hakan och vidare till blusen.

Hon vet ännu inte vad spelet är, eller vilken position hon kommer tilldelas. Bara att Mannen kommer att spela grymt och hänsynslöst. Hon som inte tycker om att spela spel måste nu tänka ut en strategi och använda sin list. En list hon sällan utnyttjat, så hon är inte säker på hur skickligt hon kan använda sig av den. Stirrar oseende in i ryggstödet på sätet framför sig. Beslutar att vara öppen för alla Mannens anfall och infall. Beredd på att bli skadad men inte på att förlora. Hon slåss för sig och sitt barn, det gör henne

stark. Mannen slåss för sig själv. En missräkning.

Torkar tårarna. Väcker varsamt sonen och spänner fast sig själv och honom inför landningen. Lugnt och stilla går det. Ingen orkan denna gång.

Mannen står rasande i ankomsthallen. Ser knappt upp på dem från sitt mailande på BlackBerryn. Har inte sett sin son på sex veckor och prioriterar att maila. Att man och hustru i detta läge inte har mycket att tala om, det tänker hon inget om, men att inte få någon större respons från sin pappa? Det svider i modershjärtat när hon ser på sin son som förvirrat tittar på sin pappa. Nu. Nu har han mailat klart och lyfter upp sin son. Lycklig son. Mindre lycklig mamma.

Stämningen är tryckt. Huset är skitigt. Hon börjar med att städa. Som alltid när hon har varit bortrest.

Dagen efter skall hennes svärföräldrar flyga in från västkusten för att umgås med sitt barnbarn och hjälpa till med yard sale av allt deras lösöre. Själv har hon, förutom att ha loppis i trädgården, tänkt strosa omkring på Manhattan och fika med vänner för att säga hej då. Har tänkt köpa på sig en hel del som inte går att finna i Sverige. Naivt.

Hon förstår att Mannen har en plan. Luften vibrerar av spänningen dem emellan. Hon tänker att hon inte skall ta något första steg i någon riktning. Tänker att hon istället skall vara redo när Mannen gör det. Mannen som aldrig brukar vara hemma, oavsett om det är helg eller vardag, är hemma. Sitter förvisso mest framför datorn eller fingrar på sin BlackBerry, men han släpper varken henne eller sonen ur sikte. Varje steg bevakas.

Sonen vill leka med grannflickan. Själv vill hon prata med grannflickans mamma som har blivit en av hennes bästa vänner. Mannen surar och undrar varför. Han har inte brytt sig om dem på tre år och nu helt plötsligt bevakas deras varenda rörelse och han skall vara med på varenda en. Hon försöker vara så där småsur som hon har varit det senaste året så att han inte skall märka hur rädd hon är för honom. Rädd för att hon befinner sig på amerikansk mark, där amerikanska lagar gäller. Där Mannens ord är lag om de är oense i förhållandet. Hon sitter i ett juridiskt skruvstäd och just nu kan hon inte göra något åt det. Totalt utlämnad. Slänger ur sig ett ”därför” och går ut genom köksdörren med sonen.

Sonen knackar förväntansfullt på grannens dörr.

Ett lika förväntansfullt litet ansikte syns när dörren öppnas. De två vännerna rusar genast in till flickans rum och börjar leka som om de sex veckorna ifrån varandra inte har betytt något. Själv tittar hon på mamman till sonens vän. Hennes bästa vän. En vän hon kommer att lämna om en vecka. En vän hon har gråtit inför, skrikit inför, skrattat med, delat glädje och bekymmer med. Sorg och förväntan. Vem vet när de kommer att ses igen? Om de kommer att ses igen.

De vill inte tänka på det i detta nu. Nu sätter de sig med varsin tekopp runt det stökiga bordet och försöker samla sig. Barnen rusar lyckligt omkring. ”Som du vet befinner jag mig i en väldigt svår juridisk situation”, börjar hon. Ja, väninnan nickar, det har hon förstått. ”Det är svårt att berätta exakt hur regleringen fungerar, men jag skall försöka”, fortsätter hon. Vet inte riktigt hur hon skall fortsätta.

Väninnan är musiker, inte jurist. Är amerikan, gift med en amerikan, bor i USA. Hon har aldrig behövt tänka på vilka juridiska begränsningar det finns för ett föräldrapar som kommer från olika delar av världen. Från länder med olika rättssystem, olika kulturer. Det hon skall försöka förklara är svårt att

förklara även för någon som befinner sig i samma situation. ”De flesta har hört talas om Haagkonventionen och dess Barnkonvention, men vad den innebär, det vet nästan inte juristerna själva. Vid första anblicken verkar den vara tydlig med att barn inte får föras ut och in i länder hur som helst. Barnen skall få växa upp i lugn och ro, även om föräldrarna kommer från olika länder. Den som har flyttat på sig måste stå sitt kast och bo kvar i det land där barnet har fötts, om inte den andre föräldern medger en flytt.” Så långt är det ganska enkelt att förklara. Sedan blir det lite svårare. ”Det som är svårt att förstå är att ens eget land inte skyddar sina medborgare från utvisning och återförande, om man skulle klara av att åka från ett land man inte vill bo i. Att om man åker från USA för att stanna i Sverige, och den andre föräldern inte godkänner det, ja, då skyddas man inte av svensk rätt. Svensk rätt måste följa Haagkonventionen och kommer att utlämna barnet till USA för att den förälder som har rest ut ur USA har kvarhållit barnet mot den andre förälderns vilja.” ”Men så kan det väl ändå inte vara”, säger vännen. Så många gånger hon genom åren har tvingats svara ”jo, precis så är det”.

Särskilt svenskar har hon förstått har en blind tro på den egna rättvisan och det egna svenska rättssystemet. Staten har alltid skyddat och kommer således att skydda även i den här situationen. ”Nej, nej och åter nej”, har hon svarat när hon gång på gång har fått dessa frågor som konsult för det svenska nätverk hon är med i.

Nu skall hon försöka förklara för en amerikan varför hon inte vill vara kvar i dennas land. Varför hon aldrig har velat vara i detta land, och att hon behöver Mannens godkännande för att få flytta. Ett godkännande som hon har fått men inte litar på.

Vanliga, hederliga människor förstår inte den här biten heller. Varför Mannen inte skulle stå vid sitt ord. De förstår inte heller att det inte räcker med hans ord. Det måste bevisas att han har uttalat dem, annars kan han närsomhelst kalla tillbaka henne och sonen från Sverige. I alla fall inom ett år från utresedatum. Ett år, 365 dagar, måste ha passerat innan lagarna i Haagkonventionen tycker att sonen har hunnit etablera sig så pass mycket i Sverige att han anses ha sin hemvist där och inte i USA. Till detta kommer andra saker som bevis på att man inte har tänkt komma tillbaka till det land man just har

flyttat ifrån. Finns det någon bostad att återvända till? Dagis? Arbete? Det är dessa delar som hon själv nu desperat försöker lösa.

Sonen har inte gått på dagis på fyra månader. De skall nu sälja hela sitt bohag och sedan lägga ut huset till försäljning. Ingen bostad skall finnas kvar att återvända till om Mannen ändrar sig och tar tillbaka sitt löfte om boende i Sverige. Hon har själv inget arbete att återvända till. Har aldrig velat ha ett arbete i USA just av denna anledning. Hur länge har hon egentligen vetat att Mannen skulle försöka hindra henne från att få leva i Sverige? Ett löfte han avgett redan första veckan de träffades och sedan oupphörligen fortsatt hävda? Hon har vägrat släppa kontakten med Sverige. Aldrig skrivit ut sig ur Sverige. Har alltid närt hoppet om att det just det året skall vara det år då Mannen står för sitt ord och de flyttar tillbaka till Sverige. Nu tar hon strid för sina rättigheter. För sin sons rättigheter att växa upp med en lycklig mamma och med släkt i närheten.

Mannen, pappan, är ju ändå aldrig hemma. Sonen ser inte mycket av honom. För sonen är detta en sorg. För pappan verkar det inte betyda så mycket.

Hon har inga samvetskval över att ta sonen ur det

land där han är född. Kanske hon hade känt annorlunda om hon hade velat bo i USA. Om deras förhållande hade startat i detta land. Om inte Mannen hade ljugit för henne. Förmodligen hade hon det, men nu är inte verkligheten sådan. Hon känner inga samvetskval.

Tittar på sin väninna medan alla dessa tankar spinner i huvudet på henne. Var skall hon börja? Hur skall hon få väninnan att förstå hur desperat hon känner sig? Hur förtvivlad hon är över att ha blivit ljugen för under så många år? Hur skall hon kunna förklara på ett sansat sätt att hon tänker ta sig rätten nu. Oavsett om sonen har vuxit upp i USA, så tänker hon nu ta saken i egna händer för att kunna erbjuda honom det liv hon alltid har velat att han skulle ha.

Det är svårt. Hon har försökt förut. De enda som tidigare har förstått längtan efter att få flytta hem, är de som liksom hon har dåliga förhållanden och som aldrig riktigt har varit bekväma med att bo i ett annat land med sina barn. De kvinnor som hon har varit konsult för. De förstår. De vill också flytta hem.

Har fastnat i USA. Mest i USA. Detta stora land i väst som styr hela världen. Detta stora land med sin dubbelmoral och 50-tals syn på familjen. Detta stora

land som drivs av Guds lagar och som bråkar med muslimska länder som också drivs av Guds lagar.

Detta stora land som anser sig ha tolkningsföreträde vad gäller alla lagar och regler som finns. Mot detta lands lagar skall hon strida. Mot detta land och en av deras medborgare, Mannen.

För att kunna få väninnan att om möjligt förstå vad som måste göras för att kunna ro detta i land, lägger hon upp det som punkter: Hålla sig borta från USA i 365 dagar.

Inte gå under jorden med sitt barn, då kommer hon att betraktas som en dålig mor och risken är då överhängande att hon fråntas vårdnaden.

Sälja allt lösöre så att de inte har hem kvar om Mannen ändrar sitt löfte så att hon och sonen måste flytta tillbaka till USA inom 365 dagar.

Sälja huset så det inte finns någon etablerad plats för sonen att komma tillbaka till om Mannen ändrar sitt löfte så att hon och sonen måste flytta tillbaka till USA inom 365 dagar från utresan.

Ha ett jobb i Sverige.

Ha en dagisplats för sonen i Sverige.

Ha ett boende i Sverige.

Med dessa punkter uppfyllda kanske, kanske hon och sonen får stanna i Sverige även om det inte gått 365 dagar innan Mannen ändrar sig. För ändra sig, det känner hon i varje cell i kroppen att han kommer att göra.

Som tur är har hon och Mannen skrivit på det moraliska avtalet ”European Agreement” som hon även kan visa upp för domstol i Sverige om det skulle komma att behövas. Ett avtal som inte är bindande i Sverige, men som i alla fall kan visa på Mannens medgivande att fru och son får bosätta sig i Sverige.

Väninnan förstår fortfarande inte att man inte får flytta som man vill i världen med sina barn. Klart att man måste få, menar hon. Som så många andra kan hon inte förstå att man inte får det. Att man är fast i det land där barnet är uppvuxet om inte den andre föräldern medger en flytt. Att de älskade, älskade barnen utgör en stängd dörr för en förälder som vill flytta på sig. Att barnen utgör ett litet fängelse för föräldrar fast i en relation som inte fungerar. Som förälder är man utlämnad till andra regler än vad man är om man inte är förälder. Detta är svårt att förstå. Man vill inte förstå det. Man vill ha sin frihet även som förälder. Det svider att inse att man inte

har det. Rävsax. Stanna i ett land där du aldrig har velat bo, och där du är olycklig, för att kunna vara förälder. Eller lämna ditt barn i detta land, med en pappa som inte tar hand om barnet, för att du skall få frihet som en vuxen människa i det land där du vill bo. Bo med ditt barn olycklig eller bo utan ditt barn olycklig. Oavsett hur du gör är det uppenbart att barnet kommer att må dåligt. Det enda man kan göra är att försöka minimera denna olycka. ”Jag är olycklig här”, säger hon till väninnan.

Väninnan har förstått det. Detta kan hon förstå. ”Jag vill bo nära mina föräldrar”, fortsätter hon. Även här nickar väninnan. ”Jag vill att min son skall växa upp med svenska normer och värderingar”, säger hon vidare. Här tvekar väninnan något. Är de amerikanska värderingarna verkligen så dåliga? ”Nej, inte för dig och din familj”, svarar hon, ”men jag är svensk, för mig är de inte bra. Jag är fortfarande svensk i själ och hjärta, jag kan inte leva under sådana här förhållanden. Jag har sett ett annat sätt att leva, och jag vill ha det så. Jag vill att min son skall få växa upp så.” Hon själv har aldrig hållit inne med vad hon tycker. Har aldrig fört Mannen bakom ljuset. Hon vill ha det hon blivit lovad. Hon tänker ta

det nu, okvinnligt själviskt och utan att känna dåligt samvete.

Väninnan tittar fundersamt ner i golvet. ”Jag vill inte förlora dig”, säger hon sedan tyst. ”Jag och mina döttrar har mått så mycket bättre sedan vi blev vänner.” Hon har själv ett förhållande som inte känns så bra, som inte blev vad hon hade förväntat sig av livet. Hon är katolik. Har flera gånger berättat att hon aldrig kommer att skilja sig, för det gör man inte.

Då är det bättre att skaffa sig en älskare. Eller i alla fall drömma om en älskare. Väninnan har ofta sådana dagdrömmar. Sitter vid sin cello och drömmer. Längtan strömmar ut ur hennes musik.

Den svenska väninnan i huset bredvid vet vad det är för längtan som kommer fram. Känner sorgen över hur människor lever och är villiga att fortsätta leva.

Hon vill ruska om sin ledsna väninna och få henne att förstå att hon är värd lycka och kärlek. Att den finns därute om hon bara vågar ta steget. Väninnan vill inte bli omruskad. Hon är katolik och stannar med sin man. Så är det bara. Så är det bara inte för henne själv. Hon vet att hon är värd mer. Vågar inte lita på ett liv efter detta för att få betalt för sina vedermödor i detta liv. Vill något mer för sin son och sig själv.

Sälja lösöret, sälja huset, hitta bostad, hitta dagis.

Jobb har hon hittat, den punkten kan hon bocka av från listan. Sälja lösöret, det sker om några dagar.

Bort med allt bara. Helt osentimentalt. Ju mer de säljer, desto bättre för hennes del. Efter det skall huset säljas. Till vilket pris som helst. Om hon så skall behöva betala någon för att ta det, så skall det bort ur deras ägo. Måste bort.

Det knackar på dörren. Det är Mannen som undrar hur länge de tänker vara borta. Han är sur.

Hon känner hur det går kalla kårar utmed skinnet och ryggraden. Vill glömma av att hon har en man.

Motvilligt reser hon sig upp. Hon reser sig upp för att följa efter sin man in i deras hus. Hon har så mycket sorg i sina steg och så mycket förakt för sin man att benen knappt lyder henne.

Hon fortsätter att städa. Kan inte låta svärföräldrarna bo i ett smutsigt hus. De skall bo i tvrummet på bottenvåningen. Det rum som tidigare var sonens rum. Det mysigaste rummet i huset och det rum som hon har känt sig som allra mest hemma i. Det och sitt arbetsrum som ligger alldeles ovanför. Huset har potential. Har haft potential

under alla dessa år att bli något alldeles underbart.

Hon har själv inte haft orken. Man behöver vara två för att klara av att underhålla ett sådant här hus.

Hon hoppas att köparna, om det finns några, kommer att ha ork att göra något fantastiskt av det.

Det är huset värt. När hon har städat klart är hon nöjd med resultatet. Eventuellt kommer hon att sakna huset. Huset och trädgården. Huset, trädgården och grannarna. Men hon saknar hellre huset, trädgården och grannarna och får bo i Sverige med sin son, än att vara tvungen att bo kvar i huset, ha tillgång till trädgården och umgås med grannarna. Priset för friheten är att ge upp detta liv.

Sett ur detta perspektiv känner hon inte att det är svårt att lämna. Ett annat, bättre liv, väntar runt hörnet. Nu skall hon bara härda ut den närmaste veckan. Ta hand om sina svärföräldrar, sin son och försäljningen av lösöret. Nu skall hon bara. Bara. Åker den knaggliga Garden State Highway till flygplatsen för att hämta svärföräldrarna. Hon kör jeepen med vana och amerikanskt dödsförakt.

Kryssar genom trafiken, kör om både på höger och vänster sida i hög hastighet. Kommer till avfarten genom ghettot. Här vill man inte få motorstopp. Det

är den snabbaste vägen till flygplatsen. Här slipper man köa i timmar om något händer på motorvägen.

Något händer alltid på motorvägen. Hon dubbelkollar att dörrarna är låsta innan hon svänger av till höger från Garden State och sedan till höger igen vid den där sunkiga baren. Hon tycker alltid att det är obehagligt om det blir rött ljus vid viadukten.

Precis där driver det omkring trasiga människor.

Precis där trycks diverse brottslingar ner på gatan av hårdhudade poliser. Precis där drar ärrade pitbullhundar förbi utan ägare. Utan halsband och utan koppel. Förvildade hundar som har lämnats vind för våg av tidigare ägare.

Svänger till vänster efter det slitna lilla köpcentrumet där nagelförlängningsstället ligger vägg i vägg med hårsalongen och där tvättomaten har sett sina bästa dagar. Ut på nästa motorväg och sedan den korta hetsiga biten till flygplatsen. Hon kommer dit på utsatt tid. Är alltid i tid. Hur hon än bär sig åt kan hon inte komma försent. Vet inte om detta är en virtue eller ett bevis på en alltför kontrollerad personlighet. Där kommer hennes svärföräldrar. Pussar på kind utbyts. Kramas med sonsonen. De har inte setts sedan de firade jul

tillsammans. De vet att något är i görningen men försöker visa sig vänligt inställda, precis som hon. En fars, eller ett drama med mörka undertoner?

Mannen är inte hemma när de kommer fram till huset. Det är lördag och han passar på att åka in till Manhattan. För att arbeta? Kanske, kanske inte.

Hon tar hand om hans föräldrar. Föräldrarna och Mannen har aldrig riktigt gått så bra ihop. Mannen hävdar att han är alltför olik sina föräldrar och att de inte förstår sig på honom. Hon tycker tvärtemot, att Mannen är väldigt lik båda sina föräldrar och att de därför inte kan förstå sig på varandra.

Svärföräldrarna vill inte vara lika sin son och sonen vill inte vara lik dem. Svärmodern rusar runt och tänker laga mat. Svärfadern rusar runt. Hon förstår inte riktigt varför, men runt rusar han.

Svärföräldrarna skriker på varandra. Sedan rusar svärmodern ut för att handla mer mat. Hon hävdar alltid att hon är italienare och därför måste se till att alla alltid blir födda och gödda. Svärfadern börjar röja i källaren. Han är effektiv. Hon känner något slags kärlek till dessa människor som har kommit för att hjälpa henne göra i ordning huset till försäljning.

För att slänga och sälja och städa och fixa.

På en vecka skall de måla om ett rum. Lacka om ett golv. Sätta in annons om yard sale. Ha yard sale i två dagar. Slänga ut allt från källaren. Ett källarutrymme som mäter tio gånger tio meter och som är belamrat med skräp från golv till tak. Hon kan inte annat än känna stor tacksamhet över att få hjälp med det här. Hade inte de kommit så hade hon varit tvungen att göra detta själv. Eventuellt med lite hjälp från sin treårige son, men helt klart utan annan vuxenhjälp. Svärfadern slänger och röjer. Hon åker med jeepen till sopstationen med allt som svärfadern slänger ut på gräsmattan. Svärmodern fyller kylen med mat. Lagar och lagar. Mannen kommer hem från stan och stänger in sig i sitt arbetsrum. Han och några bekanta spelar ett spel på Internet och just den här veckan skall de bestämma vilka spelare de skall ha för säsongen.

Mannen vill åka till västkusten för att vara på plats när de bestämmer detta. Det är där hans bekanta befinner sig. Blir sur när både hans föräldrar och hans fru ifrågasätter detta. Han bör nog istället prioritera att hjälpa till att sälja lösöre och hus. Han vill inte. Vill åka till väskusten i fyra dagar. Vill spela spel. Alltid spela spel. I verkligheten eller på Internet. Är ingen

om han inte f책r spela spel. Hon vet inte vad hon tycker.

Hon vill inte ha honom i huset, men hon vill ha honom d채r hon kan se honom. Keep your friends close

and your enemies closer.

Som någon annan bäddar är en berättelse om hemlängtan, svek och lögner och om den inre och yttre resa en kvinna genomgår då hon fastnar mellan två länders lagstiftningar. Det ena landet är Sverige, det andra är USA. Läsaren får följa den s.k.

Barnkonventionens, Haagkonventionen om återförande och överflytt av barn, vindlingar och de efterföljder den får för en familj när två länders lagstiftningar tolkar konventionen på olika sätt. Det är också en berättelse om ett äktenskaps uppgång och fall samt kärleken till ett barn och ett land. Som någon annan bäddar skildrar utsatthet och vanmakt, men här närs också ett hopp om att finna en lösning.

Vad händer när barn blir bortförda eller kvarhållna i ett land mot den ena vårdnadshavarens vilja? Ett ämne som alltför ofta är aktuellt i dagspressen och som det också alltför ofta förs en onyanserad debatt kring. Här får vi en inblick i verkliga händelser, där skeenden är allt annat än klara och tydliga. Ett ämne som bränner när det är aktuellt. Och det är, tyvärr, ständigt aktuellt.

Hanna Lans är jurist med bakgrund inom internationell familjerätt. Som någon annan bäddar är hennes debutroman.