Page 1


Det h채r 채r en sann historia, baserad p책 uppdiktade h채ndelser.


Fรถrsta delen: Livet och dรถdsรถgonblicket


Hon känner omedelbart i magtrakten att det kommer att gå riktigt illa, men märkligt nog blir hon inte rädd. Istället stannar hon upp mitt i rörelsen, ser med sina snöblöta ögon den sladdande bilen och fylls av livskraft. En pulserande, påtaglig känsla av liv. Hon kan inte hålla tillbaka ett förundrat litet leende. Det var ett av vinterns många snöoväder och Vera hade väntat in i det längsta med att gå ut och göra deras veckoinköp. Kanske skulle snöandet avta, men det gjorde det inte. Innan hon stängde dörren till deras


lägenhet murade hon in sig ordentligt i sin vinterkappa och i en tjock stickad halsduk. Hon gav Krister en slängkyss och detsamma fick det älskade kattfotot på hallväggen. Det var en invand rutin som satt etsad i hennes kropp sedan lång tid tillbaka. Slängkyssarna var hennes sätt att säga jag älskar er och ni finns hos mig. Skymningen var på gång och det var snötyst ute. Den enda fördelen med snö i stan, tänkte hon. Halvvägs framme vid affären upptäckte hon att hon faktiskt njöt av det begynnande mörkret, snöyran och den dova tystnaden. Så var det ofta för Vera. Något som hon trodde att hon inte ville visade sig ofta vara riktigt behagligt, och tvärtom. Något hon längtade efter kunde bli rena katastrofen. Hennes känslor låg alltid och lurpassade – som en kull kattungar - och ofta hoppade den känsla på henne som minst av allt passade i sammanhanget. Det var tröttsamt och urholkade ständigt hennes självtillit. Trots att det bara var knappa femhundra meter till


affären såg hon ut som en snögubbe när hon kom fram. Hon ruskade av sig den värsta snön och började sin plockrunda. Korgen fylldes med grönsaker, pasta och ris, mjölk och yoghurt, bröd, lagerblad och timjan. I den inre delen av affären plockade hon åt sig två paket nötkött, deodorant och schampo, några folköl, ett paket bläckpennor och framme vid kassorna choklad. När hon packat ner varorna och lämnat affären såg hon att det hunnit bli riktigt mörkt ute. Det var tungt med de tre matkassarna, så hon försökte underlätta gången genom att gå i redan upptrampade fotsteg. De var svåra att se och spåren snöade snabbt igen. Hon vinglade till av tyngden från kassarna och fick envisa snöflingor i ögonen. Några sekunder senare ligger Vera överkörd på gatan. Söndertrasad. Under de fåtal ögonblick som olyckan pågår händer något. All vanlig upplevelse av tid och rum stelnar. Bortom det vedertagna – i utmarkerna, framkommer en annan verklighet.


Kapitel 1 I ögonvrån skymtar Vera bilens sladdar. Hennes blod vänder. Det flyter ner och in mot mellangärdet. Kärnan fylls av porlande rött. Likt slutet på ett vattenfall skapar strömmen av blod små virvlar i hennes magtrakt. De smälter samman till en enda mäktig rotation som fångar upp och för fram konturerna av ett minne. Vera står med matkassarna i händerna och under bråkdelen av en sekund dras hon in i en flyktig hågkomst:

Församlingslokalen.


Unga, kvittrande konfirmander. Åldrad präst manar. - Sch! Uppmaningen slår och dämpar. - Varför amen, när vi ber? Frågan hänger. Ingen vet. Bara gör. Tänker på smycken. Prästen triumferar: - Urgammalt språk, innebär må det ske. Undrande unga! Kors eller hjärta, guld eller silver?

Minnet försvinner lika snabbt som det kom farandes. Vera står i snön och får envisa snöflingor i ögonen. I hela sitt liv har hon önskat fly undan. Hon inser att det fragment hon nyss upplevde kom till henne som en möjlighet, ett alternativt förhållningssätt. Hon stramar åt greppet om sina kassar, sluter ögonen samtidigt som hon viskar sitt amen.


Så händer det. Hon slungas i tid och rum.

***

I sömnens slutskede sträcker Vera trevande ut sin arm. Den söker och letar. Hamnar till slut på Kristers höft. Nu kan hon vakna. Hon öppnar ögonen och flyttar sig samtidigt lite närmare under täcket, så att hon når fram till hans ryggtavla. Hans sovande andetag strömmar in och töms ut. En böljande rörelse. Rytmen påminner om rullande havsvågor. Med ens sköljer sommarminnet över henne. Deras vandring på Österlen: två sovsäckar på en folktom strand, ett dovt sprakande från brasan, vågornas inrullningar och stjärnornas närhet. Än bättre dagen efter då det var kaffe över öppen eld i soluppgången. Minnet får henne så pass vaken att hon börjar längta efter sin morgon. Hon kliver försiktigt ur


sängen och smyger ut till köket där hon tänder den lilla lampan vid diskbänken. De har bestämt sig för Österlenvandring även i år, kanske redan i maj. Men när hon som hastigast slår en blick ut genom det svarta köksfönstret inser hon att det är långt till dess. Under tiden kaffevattnet kokar upp tänder hon stearinljusen på bordet. Samtidigt konstaterar hon resolut att än så länge får hon nöja sig med vintermyset, vilket trots allt inte är särskilt svårt. Hon njuter av sina mörka, ensamma timmar på morgonen. I över två veckor, under hela julledigheten, har hon varje morgon suttit vid köksbordet med sin skrivbok som enda sällskap. Trots att hon och Krister inte pratat om det vet hon att han upplever samma sak under sina sena kvällar. De har stundtals skämtat om sina olika tidsrytmer, som alltid inträffar vid ledighet, och kommit fram till att de i alla fall ivrigt möter varandra vid middagarna. Vera lagar sitt kaffe. Hon sätter sig i stolen, drar upp båda benen och placerar koppen på sitt ena knä.


Smuttande på drycken inser hon hur fort tiden gått. Redan på måndag börjar arbetet. Trots att det är tungt att dra igång vardagen finns ändå alltid en viss tjusning med det. Hon känner hur fjärilen lyfter i magen när hon tänker på att de snart ska få åka bussen tillsammans igen. De enkla resorna till och från jobbet de gör med varandra varje dag håller underligt nog kvar en friskhet i förhållandet. Och de fungerar även bra som anledning att över huvud taget gå till jobbet. De möttes för åtta år sedan. Åtta år! Hon förstår inte riktigt vart tiden har tagit vägen. Samtidigt kan hon nuförtiden inte ens föreställa sig hur livet var innan hon träffade Krister. Tänk att de nu är ett par som tillsammans är på väg in i medelåldern. Samvaron med honom känns som en evighet under ett ögonblick. Det kändes så redan från början. Hon tänker tillbaka på deras första möte. Vera lade märke till honom på väg ut från entrén till företagshuset där hon arbetat sin första dag som riskanalytiker på statens utvecklingscentral för handikapphjälpmedel. Hon ler


åt den tanke som slog henne där i entrén. En Bigfoot! Och här, av alla ställen? Han påminde verkligen om en sådan. Rufsig. Grov. Otämjd. När de senare hamnade på samma säte på bussen in mot stan var hennes förvåning fullkomlig. Han började prata med henne, framfusigt men ändå självklart. Berättade att han jobbade som biolog på ett företag i byggnaden. Frågade henne vad hon hade för ärende i huset, och sedan var samtalet i full gång. Det Vera minns allra tydligast av deras första möte var hans doft. Den påminde om en sommarvarm vedhög blandad med trasmattor från ett skogstorp. Hon ville plötsligt ha honom i sig. Få trycka sitt bröst mot hans och smälta samman. Sedan ville hon krypa upp i hans famn och stanna där. När han så, på sitt ogenerade och direkta sätt, berättade om sin syn på livet – alltets enhet – varken kunde eller ville hon värja sig längre. Hon var förälskad. I en man med ett inre djup, men med en vildes utsida. Och som hon hade träffat i tjugo minuter. Eller var det tjugo år? Det


gick inte att avgöra. Vera hör ljuden av Krister som klär på sig i sovrummet. Hennes morgon med sig själv upphör alldeles för fort! ”God morgon, vad tidigt du vaknar! Det finns kaffe, jag kan värma.” Hon rabblar på för att dölja sin besvikelse. Lägger undan sin skrivbok i kökslådan och tänder gasspisen. ”Jag vill ut idag. Vi har ju knappt varit iväg någonting. Det är bara helgen kvar nu!” Han slamrar onödigt i diskhon för att leta rätt på en kaffekopp. ”Finns det inga i skåpet?” Hon försöker underlätta, men orken rinner successivt av henne när hon inser vilket humör han är på. ”Nä, alla är skitiga!” Krister hittar en kopp i röran och börjar spola hårt med vattnet. Vera samlar sig. Efter all tid tillsammans vet hon exakt vad som krävs. ”Vart ska vi åka någonstans då, tycker du?” ”Jag vet inte. Kanske Fyledalen, där har setts flera


par. Både kungsörn och fjällvråk. De rapporterade in det på nätet sent igår kväll.” Nu är han lugnad och Vera blir nöjd. Om han bara blir lovad en utflykt förändras hela hans väsen. En uroxe som måste få sin skogsrymd. Han dricker sitt kaffe medan hon snabbt och rutinerat förbereder smörgåsar och termos. På mindre än en halvtimme är de iväg. Det är fortfarande mörkt ute, men gryningsljuset kommer allt mer ju närmare dalen de färdas. De kör under behaglig tystnad. Vera skymtar vyerna genom bilrutan. Hon har alltid uppskattat naturen, men med Krister vid sin sida har även alla små detaljer fått liv. Framträtt skarpare. Likaså har de större sammanhangen avslöjats för henne. Hon har blivit

medveten

avhängigheten,

om

den

det

totala

känsliga bindningen

samspelet, och

det

ömsesidiga beroendet av varandra. Märkligt nog framstår alltid beroende i naturen som något vackert. Det är sällan det gör det mellan oss människor, tänker


hon. Hon vilar blicken på det snöinpackade landskapet som susar förbi utanför rutan och undrar plötsligt om beroende inte måste upplevas lika svårt – eller möjligtvis vackert – hos både människa och natur. Om vi kunnat fråga en björksopp, som bara kan växa intill björkar, hade den kanske beklagat sig rejält över sin oerhörda begränsning. Eller hade den lilla svampen varit glad och stolt över beroendet? Ett unikt skapande tillsammans. Ju oftare hon har följt med Krister på utflykter desto mer annorlunda har också hennes inställning till fåglar blivit, allt efterhand som han med iver har visat och berättat. Tidigare önskade Vera jämt att få bli förvandlad till en fågel som när som helst kunde flyga sin väg. Sann frihet! Nu ser hon mer nyktert på deras beteende. Det är lika ofta en omedelbar och kraftig rädsla hos djuret som gör att den lyfter från marken eller trädet. Fågeln måste fly undan sin sårbarhet, annars skulle den bli uppäten av nästa djur i


näringskedjan. Sedan hon mötte Krister behöver hon inte längre önska sig fåglars egenskaper. Hon har insett att hon redan har dem, att hon alltid har haft dem. Det är föga beundransvärt och inget att eftersträva. ”Ser du gladan, Vera!” ropar han. ”Där, till vänster, precis ovanför träden! Ser du?” Hon tittar upp mot himlen och får syn på de v-formade stjärtfjädrarna. Bilen slirar till i snöslasket som samlats i vägrenen. ”Men Krister, akta!” ”Vadå?” Han styr enkelt upp. ”Usch, jag vill inte glida ner i ett dike. Hur skulle vi komma upp igen? Här kör ju knappt några bilar.” Hon blir irriterad. Nu måste hon hålla uppsikt över vägen, bara för att han inte gör det. ”Titta där framme, är det en ormvråk eller? Ja, det är det. Ser du, den sitter där på stängselpålen.”


”Men snälla, titta på vägen! Annars får du stanna bilen.” Hon vädjar. Han skrattar till, helt uppslukad av sina naturfynd. ”Ja, vi ska snart stanna. Ska vi äta frukost vid Snogeholmssjön? Jag börjar bli lite hungrig.” ”Är det långt dit?” Hon vill att han ska stanna nu. ”Nej, inte särskilt.” När de kommer fram svänger de in på parkeringen intill sjön. Trots att det är rejält kallt ute bestämmer de sig ändå för att äta nere vid strandkanten. Hon har tagit med ett par sittunderlag och vinterkläderna är på. De glider ner för den snöhala slänten och sätter sig tillrätta på den smala, korta strandremsan, tätt tillsammans för att behålla värmen. ”Vad tyst här är”, viskar hon efter en stund. ”Skönt.” ”Mm.” Hon plockar fram muggar och mackor ur


ryggsäcken. De enda ljuden som sedan hörs under den närmaste timmen är Kristers ivriga frukostmumsande och några enstaka fågelrop. Själv lyckas hon inte riktigt hitta fram till hungern. De kör vidare på än mer sliriga, slingriga vägar österut mot Fyledalen och Vera känner hur hon kommer ur balans. Hon märker hur hennes inre värld växer och hur hon drabbas av tydliga, levande bilder. Hon ser framför sig hur de plötsligt glider av vägen. I sitt inre kommer bilder av hur Krister i vredesmod sliter upp bildörren, häver sig ut, slungar sig fram mot motorhuven. Genom framrutan ser hon hur han i ångest och lössläppt ilska bankar sitt huvud mot bilens plåt. Hon tvingas ut i kylan för att hindra och lindra. Försöka komma på en möjlig lösning hur de ska lyckas tas sig upp på vägen igen. Så att allt kan bli som vanligt. Allt måste bli som vanligt igen. Hon blir utmattad av alla fantasibilder som forsar fram ur henne. Samtidigt vet hon att om de skulle råka köra av vägen så är hennes tänkta reaktion fullt möjlig.


Hon har sett honom förlora sansen förut. Flera gånger. Senast hur han i självanklagelser och utan stopp slog både sin näve och väggen blodiga. Hon börjar oundvikligen lägga sig i hans körning. Hon kan inte hålla tillbaka förutseende uppmaningar och utrop. Stressen ökar. Vera kräver genom sitt vädjande tjat att han ska lyda henne. Hon tvingas till ett ansvar hon inte vill ha. Måste förhindra. Det är inte avkörningen i sig hon är så outgrundligt rädd för. Det är känslorna innan och efteråt. Då svänger han in på en liten sidoväg. Han backar runt, spinner till i snön och vänder bilen. ”Vad gör du?” Hon förstår ingenting. Krister kör vidare i den riktning de kom ifrån. Han sitter tyst. ”Krister, vad är det?” Hon känner paniken. ”Du har aldrig litat på mig. Aldrig!” Hans ord är som piskrapp. Hon får dem rakt i ansiktet. ”Men, vad menar du?” Chockat stirrar hon på


honom. ”Det jag säger. Du har. Aldrig någonsin. Litat på en enda sak. Av vad jag gör.” Hon blir rädd av hans saklighet. Hans totala lugn. ”Så jag kör hem. Jag vill inte mer.” Omedelbart fylls hennes ögon. Hon vill inte visa att hon gråter, så hon vänder huvudet mot sin sidoruta. Hon försöker febrilt förstå vad det är han har sagt. Det känns orättvist! Det är ju han som inte kan. Det är faktiskt han som inte klarar av någonting. Allt som hon gör för honom i det tysta, så har han mage att anklaga henne! Hennes tankar ökar på gråten. Hon torkar frustrerat av sin kind samtidigt som hon blint stirrar ut. Tystnaden växer sig allt starkare mellan dem. Plötsligt får hon den brutala insikten om att allt är över. Nu finns det ingen väg tillbaka. Allt är förstört! All den närhet hon genom åren känt till Krister är som bortblåst. Hon sneglar på honom. Ser hur vansinnigt trött och sammanbiten han ser ut. Vera orkar inte


heller. De åker tysta hela vägen hem. När de kommer upp i lägenheten går hon direkt in till sovrummet och stänger dörren. Hon måste få vara ensam. Viljelöst kryper hon ihop på sängen och släpper loss gråten. Tårarna som forsar fram tvingar hennes händer mot ansiktet. Hon känner de fuktiga kinderna. Saknaden efter en nära själ drabbar henne. Hon rullar runt i sängen och greppar tafatt om täcket. Formar det till något att krama. Hon vill ringa Angela. Få gråta ihop som de så ofta gör. Men hon kan inte få för sig att gå ut till telefonen, vill inte riskera att möta Krister. Istället kommer minnet av katten tassande. Lilla Selma Solstråle. Saknaden efter henne gör ont. Det är snart tre år sedan hon dog. Vera gråter än mer när hon minns Selmas särskilda sätt. Varje gång hon var ledsen kom katten fram, hoppade upp och kurade ihop sig intill hennes mage. Började sitt trygga spinnande. Som om hon förstod och ville väl.


All gråt för till slut Vera in i sömnen. Ett oroligt, spänt tillstånd. När hon vaknar igen kommer hopplösheten. Hon känner varför. Den fruktansvärda insikten om att deras relation är över och förbi. Förlorad. Och för vad? Hon vet exakt när hon senast kände samma förtvivlan. Då hade de bara varit tillsammans i cirka ett år. Vera hade varit rädd, fortfarande livrädd för att han skulle se henne, djupt övertygad om att hon aldrig skulle klara en nära relation. Först hade han under lång tid bara funnits där men till slut hade han tröttnat och sagt: ”Vera, vi måste prata. Vad du än tror, så är jag inte farlig. Jag finns här.” Hon hade börjat gråta. I tårarna kom allt fram. Det fanns inte längre något som skyddade. Hon drog ner sin dragkedja och öppnade sig, gav honom alla sina rädslor. Inte för att hon ville, hon hade inget val. Han förtjänade en förklaring, en ärlig sådan. Sedan hade hon tänkt fly ut genom första bästa dörr och leva ensam resten av livet.


Det som sedan hände fick henne att häpna. Han tog emot. Sa att han väntat på henne. Tyckte hennes rädslor var intressanta! Blev nyfiken på vad de kunde tänkas skänka framöver. Han förklarade sedan för henne sin egen inre värld av krossad självbild. Att han under sin uppväxt ständigt misslyckades i den sociala samvaron. Hur han till slut hade släppt efter och gett upp. Och var nöjd med det. För honom var det en bra förutsättning, eftersom ett stort ego kan dölja viktiga skeenden. Kan störa det som verkligen är. Hans hopskrynklade bild av sig själv beredde vägen mot det andliga i livet, sa han. Han berättade också om sin självklara och ofarliga ilska som händer på ett ögonblick och sedan försvinner bort. Det är inte mer med det. Det är absolut inget farligt. Hon ligger och tittar upp i taket, när hon med ens känner öppningen som en bro tillbaka till honom. Hon vill inte förlora Krister. Det enda sättet att inte göra det är att våga vara här och nu i allt som sker. Att låta sig


själv vara närvarande. Och att öppna sig, en ärlighet som hon varken vill eller önskar. Men måste. Hon inser brutalt att Krister har rätt, det är hon som inte litar på honom! Vera går ut till honom i vardagsrummet och fram till soffan, där han halvligger. Samtidigt intalar hon sig; lita på honom. Du måste lita på honom. ”Det är jag, Krister, jag vet det nu. Det är mitt fel alltihop.” ”Kom här.” Han sträcker armarna mot henne. Hon försvinner in i hans famn och de ligger så en stund. Han för undan en hårslinga från hennes kind. ”Allt är inte ditt fel. Man är alltid två i en relation. Det är en tango att leva tillsammans och det blir bara någonting om man följer varandra. På så vis är vi lika skyldiga, eller oskyldiga” fortsätter han. Hon märker hur närheten börjar strömma mellan dem. Hon kan nästan känna hur hans celler sträcker sig mot hennes.


”Jag vet att jag ibland inte tar så allvarligt på vissa saker som du tycker är viktiga. Vi lägger vikt vid olika saker. Men bara vi blir medvetna om det så är det inget problem. Och jag försöker hålla tillbaka min ilska – så mycket som det går – för jag vet att du lider av den.” ”Jag blir så rädd. För vad som ska hända. Det är nog därför jag har så svårt med tilliten till dig. Och ibland är det som om du inte bryr dig. Då känner jag mig tvingad till ansvar fast jag egentligen varken vill eller kan.” ”Jag vet.” Han svarar utdraget och söker med sin mun efter hennes. Deras läppar nuddar varandra i försoningen. Det som sedan sker överraskar. Som en explosion väller lusten fram i henne. Det går inte att hejda. Mot sitt bröst märker hon hur hans hjärta också slår en volt. Båda ger sig hän och försvinner in i begäret. Hon söker sig upp på hans kropp, hittar hans svullnad med sitt sköte och trycker sig mot honom. Hon andas och rör sig rytmiskt. Djupare andning, kan inte stå emot


längre. Allt fokuseras neråt, inåt, uppåt. I nästa utandning kommer sammandragningarna. Hon låter sig vibrera. Direkt efteråt märker hon hans behov, hur han nu trycker sin kropp mot hennes. Toppen av honom är fuktig, hon förnimmer det genom tygerna. Hans händer på hennes bakdel och han för henne krävande i rörelsen. Drar henne längs med. Så släpper även han, vibrerar och håller henne stadigt på rätt plats. Utandning. Stilla ligger de kvar. Förvånade. Förlösta. ”Hm, det kändes som första gången vi hade sex.” ”Ja.” Han ler. Frågar om de ska sova lite. Hon nickar lätt, med sitt huvud mot hans bröst. När de vaknar igen är det tidig gryning. Sista slutskedet på natten mot lördag. Några sena rumlare halkar omkring i snön nere på gatan och svamlar högt. Det hörs upp till lägenheten. Vera blir plötsligt hungrig.


”Ska vi äta något, jag är hungrig.” ”Mm.” Han svarar sömnigt. ”Jag kan koka pasta. Det räcker med lite peppar, olivolja och parmesan till, va? Jag orkar inte göra något annat. Vi har inte mycket mer hemma heller.” ”Perfekt” mumlar han utdraget till svar. Hon går ut till köket. Det sjunger i hennes kropp. Hon känner sig tacksam och lyckligt lottad. Vad som än händer så har vi varandra, bara vi vågar. Och om vi kan lyssna. Tanken på det gör henne kärleksfull till allt. ”Kan vi inte äta i sängen?” ropar hon. ”Jo.” Han skrattar till i vardagsrummet. Med varsin djup tallrik pasta går de in till sovrummet. De kryper upp i sängen och lutar sig mot gaveln. Med mat i munnen börjar Vera prata. ”Du, jag har tänkt på en sak. Om alla vi människor, vi som söker efter något i livet, något mer ...” ”Nu är du såndära liten matmun igen!” säger han


och rör runt i sin pasta. Hon blir själv medveten om sin filosofiska pratlust som nästan alltid tycks vakna i samband med mat. ”Förlåt. Men det här är faktiskt viktigt. Alla vi som söker efter något mer, jag tror att det enda vi finner alltid ändå bara är det vi redan tänkt oss att vi ska finna. Den inre föreställningen vi har om vad det är vi söker efter. Antingen blir det så, eller så finner vi något vi inte vill.” Hon lassar in ännu en sked och fortsätter. ”Det som vi inte vill, det som gör oss besvikna eller det vi inte ens kan känna igen och då ändå inte kan ta emot. Något vi varken vill eller nöjer oss med, eller kanske ens kan se, förstår du vad jag menar? Jag undrar om det verkligen är så lätt eller så enkelt, som de gamla futtiga Jesusorden ’sök och du skall finna’.” ”Ja, hm, jag tror jag förstår vart du vill komma. Vänta lite, jag ska visa dig en sak.” Han reser sig ur sängen och går mot bokhyllan i hallen. ”Senaste numret av National Geographic har en


intressant artikel.” Hon hör honom ropa, under tiden han letar. ”Om Thomasevangeliet. Den handlar om vad en lärjunge till Jesus upplevde.” Han kommer tillbaka med tidningen, bläddrar i tidskriften samtidigt som han berättar. ”Det här evangeliet är ett av ganska många som förbjöds och gömdes undan för de tidiga kristna.” ”Varför då?” frågar hon med munnen full. ”Det var väl av flera anledningar. Men inte alls för att evangeliet på något vis skulle vara falskt.” ”Läs något, jag blir nyfiken.” ”Det jag tänkte på var att här förklarar Jesus mer tydligt vad han menade med ‘sök och du ska finna’.” Han letar efter passagen och hittar den. ”Här, lyssna på detta! ’Jesus sade: Den som söker, slutar inte med att söka, förrän han finner, och när han finner blir han bestört, och när han är bestört, blir han förundrad och han blir kung över allt (et)’.”


Hon tänker efter och försöker förstå. ”Jag fattar nog inte riktigt vad han menar.” ”Det liknar det du funderade på, att vi kanske inte vill finna det, som inte passar med vår föreställning om vad vi ska hitta. Då blir vi kanske bestörta. Bestörta och omtumlade av hur verkligheten ser ut. Men sen tolkar jag det som att Jesus beskriver en process. Ett skeende, som till slut får oss förundrade över hur det verkligen är beskaffat. När vi människor når dit, då blir vi det högsta som var ämnat, förundrade över livets helhet. Likt en kung eller drottning som blickar ut över sitt land, blickar vi lika hänfört ut över alltet.” Vera stoppar in ännu ett lass pasta i munnen, men hinner såklart inte tugga färdigt förrän hon utbrister: ”Men det här är ju inte klokt! Varför gömde kyrkan undan detta? Det känns ju viktigt. Särskilt det du säger om att det skulle vara en process. Då kan man ju lättare veta om man är inne på rätt spår eller inte. Visst? Det blir liksom mer. Och att det inte är något


negativt att bli bestörta eller chockade. Att det snarare tillhör. Det känns också viktigt.” ”Ja, absolut!” ”Annars tänker man kanske, när man söker, att man enbart ska finna något vackert. Fast här står det ju klart och tydligt att vi först måste bli bestörta!” ”Ja, visst är det häftigt!” De äter färdigt. ”Nu vill jag också bli förundrad. Av vin, vill du också?” Hon ställer sig upp i sängen och väntar otåligt på hans svar. ”Men Vera, det är ju morgon.” ”Ja, men jag känner för att fira!” ”Hm, det hade faktiskt varit gott. Har vi något hemma då?” frågar han. Hon kliver ur sängen och går mot köket samtidigt som hon ropar. ”Vi har de där flaskorna vi fick av Calle och Karin.


Dom gör ju provrörsbarn nu, har du glömt det? Så de vill inte dricka mer!” De hinner ta varsitt glas innan Vera åter känner hur hennes lust växer. Nu vill hon ha honom i sig. Långsamt, närvarande och utdraget. Efteråt ligger de stilla i kramen. ”Du?” frågar hon tyst. ”Mm.” ”Jag tror att allt vi varit med om det senaste dygnet på något sätt måste ha framkallat min ägglossning. Jag känner lust hela tiden.” ”Hm.” Han rör vid hennes kind. Hon rullar över på rygg under tiden hon funderar. ”Det är väl konstigt. Naturen i oss ger tydligen aldrig upp. Vi har ju gett upp hoppet om barn för länge sedan, och är ju nöjda med det, men inte våra kroppar. Det är som om naturen försöker, gång på gång. Trots att den hos oss hela tiden misslyckas.” ”Trial and error. Det är det som hela vår evolution


egentligen består av.” Han drar henne till sig och de kramas. De ligger kvar i sängen hela dagen. Under natten som kommer tittar de lite på TV. De njuter av lyxen av att kunna vända upp och ner på dygnets timmar. När de vaknar igen är klockan nästan ett. Det är söndag, den sista lediga dagen. Vera börjar genast tänka på allt hon måste förbereda. Vardagen gör sig påmind: hon måste handla, packa ner jobbsaker, kolla upp lediga tvättider för i veckan, och kanske måste hon städa lite också. ”Krister, kan inte du diska och dammsuga så går jag och handlar senare?” ”Jo”, svarar han lite tankspritt. ”Det bara snöar och snöar, ser du?” Hon tittar ut genom sovrumsfönstret och vill verkligen inte ge sig ut i ovädret. Några timmar senare sitter Krister vid köksbordet med en kopp kaffe. Han har precis diskat och måste


pausa lite innan han tar fram sugaren. Vera har väntat in i det längsta men nu måste hon gå om hon ska hinna. Innan hon stänger dörren till deras lägenhet murar hon in sig ordentligt i sin vinterkappa och i en tjock stickad halsduk. Hon ger Krister en slängkyss och detsamma får det älskade kattfotot på hallväggen. Det är en invand rutin som sitter etsad i hennes kropp sedan lång tid tillbaka. Slängkyssarna är hennes sätt att säga jag älskar er och ni finns hos mig.


Så ock på jorden  

Skenet från de hängande gatlyktorna flackar i snöblåsten. Ändå ser hon bilen kristallklart. I hög hastighet är den på väg rakt mot henne. De...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you