Issuu on Google+


Tidigare utgivet:

Elementstenarna: FĂśrsta delen: SĂśkandet efter elementstenarna

Vad är din hemlighet?


Till min syster, Helena Olsson, som det är roligt att skriva fÜr. Och alltid till min bror Johan Olsson och till min Therese Karlsson.


Tack till …min bror Johan Olsson och Therese Karlsson som läste och läste om. Utan era förslag och synpunkter skulle boken inte vara hälften av vad den är.

Till Mattias Röör som fick igång mig igen. Till Daniel Gille vars intresse också höll mig igång. Till Christina Qviberg Klinte som rättade igenom allt. Till Michaela Becks som ritade omslaget. Tack till William S Eklund och Books on Demand för ett bra arbete.


Kapitel 1 Tar stod lutad mot en husknut och tuggade förstrött på ett grässtrå han hittat i en rabatt. Han följde en rakryggad man till häst med blicken. Tar hade ingen aning om vem mannen kunde vara, men han var klädd i vackra sidenkläder och han satt på en stor häst som långsamt och stolt rörde sig framåt på den stenlagda gatan. I mannens följe fanns ett tjugotal tjänare och lika många soldater. Tar tyckte det var märkligt. Det hade inte gått mer än två dagar sedan han och Tife återvänt till Argovona och redan började hertigar, furstar och regenter anlända från alla håll och kanter för att lyckönska kung Kellar efter hans seger i Vargpasset. Tar undrade var de hade hållit hus när striden väl pågått? Fast med den där hästen tog det väl en stund att komma fram, tänkte han sarkastiskt. Tife hade gång på gång berättat om hur de sett hur den venloriska armén marscherat mot den dravanska och den hopplöshet hon känt i det ögonblicket. Men sedan hade Valgone utplånat hela den dravanska armén med eldstenen. Och nu var alltså alla som inte deltog i striden intresserade av att höra vad de kunde vinna på att visa kung Kellar sin lojalitet. Han hade inte sett alla som kommit till staden, men det räckte med att gå ut på gatan för att höra ryktena. Redan igår hade det till Argovona kommit tre följen som liknade detta. Följet som nu passerade honom var det andra idag. Han undrade hur många hertigar och godsherrar det fanns ute på landsbygden. Men det spelade ingen roll, det här var vad han och Tife behövde. Han kliade sig frånvarande på armen. Den var så gott som redan läkt. Han kunde inte förstå hur den kunde ha läkt så fort. För en dryg vecka sedan hade han varit Tasruns fånge och då hade armen varit bruten och obrukbar. Nu hade han bara ett kraftigt bandage, som sträckte sig från handleden till armbågen, under tunikan. Det satt där för att han inte skulle riskera att överanstränga armen. På ett sätt tyckte han att han


borde vara tacksam, utan sin arm skulle han inte kunna göra någon nytta här i staden. Men att den läkt så fort skrämde honom mer än han ville erkänna. Det var något som inte stämde. Han hade en obehaglig känsla i kroppen som han aldrig tidigare känt. En sorts krypande tyngd som gång på gång pulserade genom honom. Ibland var den bara där som en getings surrande i bakgrunden. Ibland bultade den så hårt att han knappt kunde höra sina egna andetag. Han visste inte exakt när känslan hade kommit. Kanske när han var Tasruns fånge, kanske när de hade varit i borgen i Sulwaträsket. När han försökte dra sig till minnes så tycktes pulserandet stiga som en storm inom honom och dränka alla andra tankar ända tills han nästan inte stod ut längre. Tar visste två saker vid det här laget. Det första var att när han rörde på sig eller höll sig sysselsatt så verkade känslan mildras, ibland kunde han till och med glömma bort att den fanns där, som en lurande orm. Men så fort han försökte vila eller bara sitta still så kom den smygande, oanmäld och oönskad. Det hade varit särskilt jobbigt de senaste nätterna då han vaknat kallsvettig och varit tvungen att gå ut i den mörka staden. I timtal kryssade han planlöst mellan husen i väntan på att känslan skulle försvinna, så att han kanske skulle kunna gå tillbaka till värdshuset och somna om. Det hade lett till att han hade stora svarta ringar under ögonen och att han var grinig och lättretlig. Tife hade skämtat med honom först men då fräste han åt henne så att hon istället blev orolig. Han avskydde att se hennes stora gröna ögon så ledsna på grund av honom. Det andra han visste var att han långsamt höll på att förtäras av känslan. Den tycktes slita och dra i honom på ett sätt han aldrig tidigare hade känt. Han hatade att känna sig så maktlös. Han och Tife hade sovit i samma rum de senaste nätterna. Eller, rättade han sig, Tife hade sovit och han hade legat där och lyssnat på hennes lugna andhämtning samtidigt som han kämpade för att inte skrika rakt ut. Hon var det enda som hindrade honom från att göra just det. Hennes närhet lugnade honom och gav honom en anledning att försöka kämpa emot den obehagliga rastlösheten som rev och slet i honom. Han brukade titta på hennes mjuka drag i mörkret. Ibland ville han resa sig och gå bort till hennes säng. Han fantiserade om att smeka hennes


mjuka långa hår, men han gjorde det aldrig av rädsla att väcka henne. Han hade lekt med tanken på att sova bredvid henne, men de hade genom en tyst överenskommelse tagit ett rum med varsin säng, mest för att Tars arm skulle kunna läka ifred. Tife var orolig att hon skulle rulla över den i sömnen och fördröja läkningen. Det hade varit en bra idé, för då störde han inte henne när han vände och vred på sig. En av dem kunde åtminstone få sova ordentligt. Det var just därför de hade kommit fram till den här idén. Det här var precis vad Tar behövde. En sysselsättning. Ett uppdrag med en plan. Lätt att genomföra och det skulle hålla honom och Tife upptagna ett par timmar. Det var ett par timmars frihet från den märkliga kvävande känslan. Den rakryggade mannen blängde föraktfullt på några små barn som sprang bredvid följet. Han snörpte på munnen, med illa dold avsmak, när de kom för nära. En liten skara människor, som stod ett par steg bort från Tar, hade viskat att det var lord Peverras. Han ägde tydligen ett stort slott med mycket mark, ett par dagars ritt sydväst om Argovona. Tar väntade tills följet hade försvunnit runt ett väldigt hus, byggt i blankpolerad mörk sten med två stora balkonger som vette ut mot gatan, innan han följde efter dem på avstånd. Han önskade att han kunde njuta mer av Argovonas prakt, men nu gällde det att hålla hjärnan sysselsatt så han slapp oroa sig för sina egna bekymmer. Tar kryssade sig fram mellan människorna som stannade upp och tittade på följet. Av deras ansiktsuttryck att döma så delade de hans uppfattning om lord Peverras. Hur kunde han komma hit med sitt förakt och sin högdragna min bara dagar efter att kriget var över? Var hade han varit när kung Kellar faktiskt behövde honom? Men de flesta vände bort blicken eller vände ögonen mot marken när han red förbi. Det var bäst att hålla sig utanför. Tar gick lugnt ett par meter efter lord Peverras soldater som utgjorde eftertrupp. Tife skulle vänta på dem ett drygt kvarter bort. När de väl kom dit skulle de sätta sin plan i verket. Tar log för sig själv när hjärtat började pumpa snabbare. Det skulle faktiskt bli en bra dag. Just i det


ögonblicket var den märkliga känslan borta. Allt han kände var spänningen som rusade runt i kroppen som små myror. Och den värme han kände för Tife. Han längtade mer efter att få se hennes leende igen än att faktiskt stjäla allt de kunde komma åt från lord Peverras. Bara ett par hus till att passera så skulle han få se henne. Hans leende växte till ett flin medan han gick efter följet.

Löjtnant Markei spottade på marken. Ytterligare ett av de fega asen till adelsmän red upp för gatan. Stolt som en tupp i ett hönshus och förmodligen lika intelligent. Bra att de kunde dyka upp nu när kriget var slut. Inte för att någon hade frågat Markei om han ville med till Vargpasset och strida, men det skulle han ha gjort. Nåväl, någon måste ju stanna och hålla koll på staden också. Annars kunde ju vilket slödder och patrask som helst ta sig in. Markei och hans mannar var stolta över att ha hand om stadsvakten. Men det skulle ju inte skada om någon uppmärksammade deras arbete ibland. Kungen visste förmodligen inte ens om att han existerade och Produs, den rödskäggiga hunden, brukade bara gnälla på deras arbete de få gånger han faktiskt tog sig en titt på stadsvakten. Om Produs inte kunde bemöda sig med att vara hård mot de otaliga tiggare och fyllbultar som av en eller annan anledning ville passera genom stadsportarna, eller besudla deras fina gator med sin blotta närvaro, då kunde han ta sina åsikter och stoppa upp dem i arslet. Det var Markeis bestämda åsikt. Inte för att han skulle säga det högt. Han var inte så dum att han ville riskera en natt i fängelsehålan för disciplinbrott, men i tankarna drömde han om att sätta Produs och de andra högre befälen på plats. Han suckade. Nåväl, tills han steg i graderna så var någon tvungen att ta hand om skitjobbet. Och idag var det att se till att den där bortskämda idioten med sin nedvärderande blick tog sig till slottet utan några incidenter. Säga vad man ville om Markei, men han skötte sitt jobb. I alla fall ville han inte att händelsen för två år sedan skulle upprepas. Handelskaravanen från Agates Dhow hade anlänt, Markei och hans mannar hade varit trötta och kanske en aning mindre på sin vakt än vad de brukade. Men så fort man tittar bort är det något as som passar på.


Så karavanen hade blivit rånad mitt på huvudgatan i Argovona av några fattiga småpojkar. Det var så idiotiskt att han nästan var tvungen att skratta åt det. Pojkarna hade kommit över några småmynt, en vinkaraff och ett svärd med ädelstenar i hjaltet. De kunde ju så klart inte sälja ett så värdefullt svärd utan att dra uppmärksamhet till sig, så Markeis män fick tag i pojkarna bara ett par timmar efteråt. Men vilket liv det hade blivit! Köpmännen från Agates Dhow hade härjat om kompensationer hela dagen. Till slut nådde deras klagande ord kung Kellar som hade skickat ut några av sina högre befäl för att ta hand om situationen. De hade straffat Markeis misstag med två dagar i fängelsehålan och stränga order om att inte göra om sitt misstag. Markei hade i sin tur straffat tjuvarna med att ta deras högerhänder. Det var de värda efter att ha åsamkat honom förödmjukelsen att spendera två nätter i det stinkande fängelset som vilket slödder som helst. Efter det hade Produs hållit ett öga på honom och Markei fick böja huvudet som en lydig hund. Han spottade på marken igen. Han skulle inte ta konsekvenserna av något liknande igen. Aldrig mer. Så när lord Peverras följe dök upp bakom ett hus så sträckte Markei på ryggen och anlade en noggrant disciplinerad min. Han puffade till sina två män som stod snett bakom honom att göra likadant. De blåste upp sig och försökte se så värdiga och hotfulla ut som möjligt. Löjtnant Markei nickade gillande åt sina två kamrater, stora karlar med välklippta skägg som bar upp Argovonas blå uniform som riktiga soldater. Om bara inte någon kom alltför nära så skulle inte den unkna öldoften, som strömmade ut från deras kläder och halvöppna munnar, kännas heller. Ytan är viktigare än insidan, särskilt en dag som denna. Löjtnant Markei stramade upp sig ännu mer när följet kom närmare. Han stod där stel som en pinne och önskade att de kunde dra förbi snabbare. Då skulle han kunna återgå till sina vanliga sysslor, att dricka öl och kasta tärning medan hans män stod i stadsporten. Han sneglade på människorna som hade samlats utmed gatan för att studera följet. Det var ganska mycket folk, men ingen som såg ut att kunna ställa till problem. Han hade noggrant skrämt iväg de flesta fyllona och tiggarna som uppehöll sig på huvudgatan redan på


morgonen. Nu var det bara vanligt folk som uppehöll sig här. En brunhårig kvinna med en brödkorg dinglande på armen korsade gatan, en köpman med häst och kärra stannade till intill ett stort hus i väntan på att lorden skulle passera. Några barn tittade storögt på de överdådiga kläderna och någon av dem blåste upp sig för att verka större och finare än han var. Ungen påminde Markei misstänkt mycket om honom själv där han stod, rak i ryggen och försökte se betydelsefull ut. Han svalde surt och slog bort blicken. Han var bättre än det där slöddret, ungen gjorde bara sig själv till åtlöje. Det var i alla fall vad han försökte intala sig själv. De första tjänarna passerade på gatan och de log vänligt åt Markei. Han och hans män förmedlade en känsla av trygghet. Det var mer än man kunde säga om lord Peverras. Han hade blicken fäst någonstans i fjärran, nästan i himlen så att näsan pekade upp i vädret. Han var förmodligen knappt medveten om att stadsvakten fanns där. Processionen passerade lugnt förbi och Markei kunde äntligen börja slappna av. Längre fram på vägen fanns fler soldater ur stadsvakten och det hade inte hänt något här på hans sträcka. Nu var det bara att vänta på nästa förnäma idiot, men till dess kunde han återgå till att vara bitter för sig själv. Precis som han ville. "Herrn, herrn. Vänta!" En man kom springande bakom följet. Han flåsade och torkade sig om munnen med handens baksida. Han hade brunt tjockt hår, klara blå ögon över en smal näsa, en mörk tunika, mörka byxor och välputsade läderskor. Runt halsen hängde en kedja med en klumpig medaljong och dinglade. Förmodligen en köpman som nu höll att på att förstöra Markeis dag på något outgrundligt sätt. Vad kunde idioten vilja? Soldaterna i följet skruvade motvilligt på sig, de såg inte ut att vilja ha mer med mannen att göra än Markei ville. "Herrn, vänta är ni snäll", vädjade mannen när han kom fram till soldaterna. Han stannade oroligt och på behörigt avstånd från deras bistra miner. "Herrn, jag tror ni tappade den här", mannen höll upp en liten läderpåse mellan tummen och pekfingret. "Där borta", han pekade


bakom sig med tummen, "vid brunnen. Jag är säker på att ni tappade den här. Jag ber om ursäkt för att jag inte hann upp er tidigare, men när jag förstod vad det var så insåg jag att den måste vara er." Mannen skakade försiktigt med läderpåsen framför ansiktena på vakterna samtidigt som han vädjande tittade upp mot lord Peverras. Markei kunde tydligt höra hur det klirrade om mynten som låg i läderpåsen. Han fnös. Dumma idiot att lämna tillbaka den där förmögenheten. Om Peverras, eller hans tjänare, var så dumma att de omedvetet strödde pengar omkring sig så kunde de gott leva med förlusten. Det enda som egentligen störde Markei var att han själv inte hittat läderpåsen. "Herrn", vädjade mannen enträget, "jag vill helst inte ha de här. De måste vara era." Mannen tittade sig nervöst omkring, som om han var rädd att bli rånad på fläcken där han stod. Flera människor tittade förvånat från honom och till lord Peverras. Peverras granskade mannen med en min av avsmak, men det glittrade i hans ögon. Förmodligen ville han få tillbaka sina pengar och samtidigt göra mannen till åtlöje inför människorna. "Min herre", började lord Peverras samtidigt som han snörpte på munnen, "jag är tacksam över din ärlighet. Var god och överlämna påsen till soldaten framför dig." Mannen tittade storögt på lord Peverras men gjorde sedan som han blev tillsagd. Markei såg tydligt hur han darrade på handen av nervositet. Det gladde Markei, det var fler som var tvungna att böja på huvudet som en annan hund. När mannen gett soldaten läderpåsen tog han ett försiktigt kliv bakåt. Han tittade enträget på lord Peverras som kliade sig förstrött på magen. Peverras kastade en hastig blick omkring sig. Människorna på gatan tittade nästan uppfordrande på honom. Det var uppenbart att Peverras tyckte att det hela var överspelat nu, men så ryckte han till, som om han kom på att han borde göra något mer. "Ge mannen några mynt för hans ärlighet", han viftade nonchalant med handen i luften och vände sig sedan framåt i sadeln igen. Soldaten som tagit emot läderpåsen grymtade missnöjt när han öppnade den.


Han grävde fram två silvermynt med tummen och pekfingret, sedan granskade han dem noggrant innan han släppte dem på marken framför mannens fötter. Mannen böjde sig genast ner och plockade upp mynten samtidigt som han mumlade ursäktande. "Tack så mycket herrn för vänligheten! Det ska jag inte glömma bort. Jag tackar och bockar." När han väl fått tag i mynten drog han sig långsamt bakåt med ögonen fästa på marken. Markei rynkade ogillande på näsan. Värre fjäskande hade han inte sett på länge. Markei svepte med blicken över processionen som drog sig bortåt. Han var nästan road över att lord Peverras hade varit tvungen att belöna mannen. Det var nog den enda ödmjuka gest lorden skulle behöva uppbåda på sitt besök i Argovona. Det var då han fick se kvinnan med brödkorgen. Han kunde inte förklara varför just hon drog hans blick till sig, men det var något med hennes sätt att röra sig som störde honom. Hon rörde sig snabbt bort från lord Peverras följe och hon höll brödkorgen i ett hårt grepp i ena handen. Det var något som inte stämde med sättet hon höll brödkorgen på. Som om den plötsligt vägde mer än de få brödbitar som stack upp runt sidorna. Och hon hade lite för bråttom. En rätt snygg sak, tänkte Markei, när han studerade henne mellan luckorna av människor. Långt brunt hår uppsatt i en fläta, ljus tunika som såg ut att passa henne perfekt och mörka byxor. Om han bara kunde sätta fingret på vad det var som inte stämde med henne. Men han hade lärt sig sin läxa, incidenten med köpmännen fick inte upprepas. Bättre att agera först och fråga sedan. Om det visade sig att det faktiskt bara var bröd i korgen så var det inte mer med det. Och om det var något annat där... ja då hade han gjort ett gott dagsverke. "Följ med", muttrade han åt de två männen som stod bakom honom. De slöt snabbt upp bakom Markei och följde honom över gatan. Markei såg hur kvinnan försvann runt ett hörn och han gick snabbt efter med soldaterna tätt bakom sig. Kvinnan fortsatte rakt fram på en mindre gata och vek plötsligt av runt ytterligare ett hörn. Markei blev nu mer och mer säker på att hon hade gjort sig skyldig till någonting. Han visste inte vad, men han skulle ta reda på det. Han trängde sig


bryskt igenom en klunga människor som stod och pratade, utan att bry sig om de glåpord de kastade efter honom. När han kom fram till hörnet bredde en liten gränd ut sig framför honom. Den löpte mellan de stora stenhusen och mynnade ut på en liten bakgård längre fram. Han såg kvinnan där framme. Hon gick lugnt fram till en bänk och satte sig där med brödkorgen bredvid sig. Markei log varglikt. Ingenstans att fly och ingenstans att gömma sig. Den här jakten var lättare än han hade hoppats på. Möjligheten fanns förstås att det fanns andra vägar ut från bakgården, men om de bara kunde överraska henne så skulle hon inte ha någon möjlighet att smita iväg. De hade henne så gott som fast. Han tecknade åt de två andra soldaterna att sprida ut sig när de kom ut på bakgården. De nickade till svar. Markei insåg att han glömt berätta varför de följde efter kvinnan, men han räknade med att de förstod. Det var bra, pålitliga karlar som skulle göra jobbet. Det var det enda han med säkerhet kunde räkna med, att de ställde upp för varandra. Det behövdes när de var tvungna att banka vett i fyllona på gatorna. Kvinnan satt med ansiktet vänt bort från dem, nynnande på något när de kom ut på bakgården. Markeis två män delade på sig och gick tyst iväg åt varsitt håll. Markei väntade ett par sekunder för att vara säker på att de var redo. När hans män var på plats kastade han ett par vaksamma blickar upp mot huset. Ett par små fönster och en mindre balkong vette ut mot bakgården, men han såg inga människor. I den bortre änden fortsatte gången som mynnade ut på de större gatorna igen, men där stod den ena av hans män. Han nickade belåtet, sedan gick han långsamt fram till kvinnan. "God dag min sköna, vad gör du här alldeles ensam?" Kvinnan ryckte till vid ljudet av hans röst. Markei noterade att hon förde upp händerna mot midjan, som om hon dolde något där. Kanske en kniv. Han blev genast vaksam och än mer säker på sin sak. Slynan hade gjort något där borta på gatan när lord Peverras passerade. Hon blängde misstänksamt på honom. Markei noterade att hon hade


genomträngande gröna ögon och en medaljong i något billigt material som såg klumpig ut runt halsen. "Jag bara njuter av vädret. Är det något problem?" "Nej då, inget problem alls. Jag bara undrade varför en vacker kvinna befinner sig här alldeles ensam. Bor du här?" "Nej", svarade hon undvikande medan hon studerade Markei. Han gillade inte hennes blick alls. Den rörde sig metodiskt från hans ögon till hans svärd som hängde löst vid hans höft. En beräknande blick. Det gällde att vara försiktig nu så att de kunde plocka henne om det visade sig att hon gjort något. Även de lugnaste hundarna har tänder om man trampar dem på tassarna. "Vad gör du då här på bakgården? Här finns ingen som kan köpa dina bröd", han pekade menande på korgen som stod på bänken bredvid henne. Hon lade snabbt händerna över korgen som för att skydda något. Lite för snabbt. "Jag blev trött i benen och tänkte sätta mig och vila lite. Vad är det för problem med det?" "Inget problem alls, inget alls. Har du något emot om jag tar ett bröd?" Markei sträckte sig snabbt fram och slet åt sig ett brödstycke. Kvinnan ryckte ofrivilligt till och hennes hand rörde sig återigen mot midjan. Markei tog ett halv steg bakåt, luktade på brödet och tog sedan en stor tugga samtidigt som han nickade mot sina män. "Gott bröd det här", fick han ur sig mellan tuggorna. Kvinnan tittade föraktfullt på honom. "Vad har du mer i korgen?" "Ingenting." "Jaså? Då har du inget emot att jag tar mig en titt?" Hon sa ingenting, men hon fick något kyligt i blicken. Något farligt. Markei väntade medan hans män smög sig upp bakom henne, sedan böjde han sig fram och tog tag i kanten på korgen. Deras blickar möttes för en kort sekund, sedan välte han korgen och innehållet rann skramlande ut på bänken. Han blinkade häpet till. Där fanns ett stort antal juveler och guldmynt som glittrade i solen. Han gapade ofrivilligt. Nog hade hon haft något i görningen alltid. En halvtuggad


brödbit ramlade ur hans mun och landade rakt på en stor guldring med en liten blå ädelsten på. Han såg i ögonvrån hur något blixtrade till i solskenet och han insåg förfärat att hon måste ha dragit en kniv. Kvinnan skrek till av raseri när hon måttade ett hugg mot honom, men hennes arm fångades upp av en av hans män som smugit upp bakom henne. Hon flämtade till av förvåning och försökte samtidigt slå till mannen som höll fast hennes hand. Men det var för sent. Markeis andra man ur stadsvakten var beredd och fångade lätt upp hennes arm. Hon var fast. "Ser man på, ser man på", skrockade Markei nöjt för sig själv när han rätade på sig och betraktade kvinnan. "Någon kommer bli mycket nöjd över mitt fynd här. Stjäla från adelsmännen minsann? Vet du vad det kostar en tjuv att göra det här i Argovona? I vanliga fall tar vi en hand, men från dig ska vi ta så mycket mer. Fruntimmer med klor måste lära sig sin plats, det förstår du nog. Vi kan inte släppa in dig i nåt fängelse otuktad, vi måste ju tänka på våra kollegor förstår du", Markei flinade elakt mot henne. Kvinnans ögon brann av hat, men han skulle snart släcka den elden. Vilken dag det hade blivit! Från en hyfsat dålig dag där han skulle hålla uppsikt över de förnäma svinen som passerade genom staden, till det här. Nu kunde han återlämna en stor hög med stöldgods tillsammans med tjuven. De högre befälen skulle bli mycket nöjda med hans insats. Och dessutom fick han och hans två män chansen att roa sig innan han skulle få sin belöning. Han gick bort mot en liten svartmålad dörr på ett av husen. En liten trappa ledde ner till dörren. Han sköt ner handtaget och tryckte försiktigt upp dörren. Trappan fortsatte ner i ett svalt mörkt rum. En matkällare av något slag. Perfekt! "Ta ner horan här, så får vi vara ifred." Markei flinade stort när hans män drog upp kvinnan på fötter och släpade henne mot källaren. Vilken alldeles fantastisk dag det hade blivit! Tar gick långsamt gatan fram. På läpparna hade han ett leende som växte lite för varje steg, tills han fick ont i kinderna och kom på sig


själv med att flina fånigt åt människorna han mötte. Deras plan hade fungerat perfekt. Han undrade hur mycket Tife hade lyckats stjäla av lord Peverras. Tar skulle vilja se hans min när det gick upp för honom att han hade blivit bestulen. Allt som behövdes var ett litet distraktionsmoment, så var folk helt omedvetna om att de lämnade sina fickor öppna. Särskilt en sådan där stropp som litade till att tjänstefolket skulle se efter hans värdesaker. Tar njöt fortfarande av Peverras min när han, motvilligt, hade tvingats belöna Tar för att han plockat upp läderpåsen med pengar. Det spelade inte så stor roll hur mycket Tife fått med sig egentligen. Det räckte att veta att de hade lyckats. Tar stannade upp framför ett lite mindre hus med ljusblå fasader. Han kikade in genom ett fönster som vette mot gatan. De sålde kläder, fina kläder. Blicken fastnade på en mörkblå sidenklänning. Det vattnades nästan i munnen på honom när han föreställde sig Tife i den. Han fick syn på handlaren där inne, en kort man med flint och mustasch. Han övervägde för ett kort ögonblick att gå in och handla klänningen, men ångrade sig sedan. Han kunde komma tillbaka senare för att köpa den och överraska Tife med den. Kanske ikväll. Just nu ville han bara träffa henne och se hur mycket hon hade lyckats stjäla. Det var inte långt kvar till stället där de skulle träffas, en avskild liten bakgård som de hittat dagen innan. Han svängde runt ett hörn och höll på att krocka med en gammal kvinna. Han log ursäktande och skyndade sedan vidare. Han kunde se den smala gatan som ledde in mellan husen. Han gick självsäkert dit, det gällde fortfarande att hålla god min så att ingen misstänkte honom för stölden. Inte för att det var särskilt stor risk, men det gällde ändå att hålla skenet uppe tills de hade gömt stöldgodset. Tar kände till otaliga tjuvar som blivit oförsiktiga så snart de hade lyckats stjäla något och därför blivit tagna av soldaterna. Det var en allmängiltig lag, såväl här som i Collcott. Men nu svängde han lugnt in på den smala gatan. Sorlet från den stora gatan utanför dränktes nästan omedelbart mellan de höga husväggarna. Han flinade lyckligt för sig själv. Han och Tife kanske skulle försöka hitta ett finare värdshus ikväll för att fira. Han funderade på var de kunde finnas och vad de hade att erbjuda för mat.


När han klev ut på den öppna bakgården stelnade leendet i hans ansikte. Någonting var fruktansvärt fel. På en av bänkarna kunde han se brödbitar och ett litet tygstycke, samma tygstycke som Tife hade haft över brödstyckena i sin korg. Vid ena väggen stod en stor bister soldat i ljusblå uniform och blängde på Tar. Bakom honom stod en svart dörr på glänt. Deras ögon möttes och soldaten drog sitt svärd från skidan som hängde vid hans höft. "Fortsätt gå", morrade han. Tar kände det som om världen höll på att försvinna under hans fötter när han insåg vad som förmodligen skedde på andra sidan dörren. "Håll fast henne den här gången. Vi ska inte ta mer risker än nödvändigt", grymtade Markei och soldaten framför honom stönade till svar. De hade gjort två allvarliga misstag. För det första hade de underskattat kvinnans villighet. Det var en satmara med vassa klor de hade fångat. Markei ångrade nästan att han hade satt en av sina män på vakt utanför, men det var nödvändigt så att de inte skulle bli störda. Markei var rätt säker på att kungens högre befäl inte godkände sådana här straff för tjuvar. Men tjuvarna måste ju lära sig en läxa. Och den här slynan skulle få betala mycket dyrt för sin lektion. Det andra misstaget de gjort var att inte visitera henne ordentligt. Helt plötsligt hade hon dragit fram en liten kniv och huggit Markeis man i axeln. Det blödde, men såret var inte särskilt djupt. Kvinnan hade nästan kommit undan i tumultet. Markei hade fått en hård spark på låret så att benet nästan hade vikt sig. Men han hade lyckats dra sitt svärd i sista stund och slagit henne i ansiktet med svärdshjaltet när hon kommit flygande mot honom med kniven höjd. När hon väl föll hade de varit snabba med att sparka henne i magen så att hon inte skulle få för sig fler idéer. Nu låg hon där och kved som en hund. En välförtjänt läxa. Hon låg hopkurad på golvet bredvid en bänk som låg omkullvällt efter deras strid. Markei gick långsamt runt henne och ställde upp bänken. Perfekt. Han böjde sig snabbt ner och slet tag i hennes hår så


att huvudet böjdes bakåt. Han förde in en hand under hennes midja och slängde bryskt upp henne över bänken. "Nu ska du få lära dig att man inte stjäl ostraffat. Håll hennes armar!" beordrade Markei. Den andra mannen flinade och ställde sig framför kvinnan. Han tog ett hårt tag om hennes armar och sträckte ut dem. Han grymtade till lite av smärtan i axeln, men det var inte värre än att han kunde hålla fast henne. ”Hur många mynt får jag om jag knullar henne i munnen samtidigt?” flinade soldaten som höll hennes armar. ”Haha. Du får min nästa lön om du gör det. Men kom inte gråtande när det visar sig att du inte kan pissa längre för att hon har bitit av den.” Kvinnan snyftade plötsligt till. "Nej. Gör det inte. Jag har någon som vä..." Markei slog henne hårt i sidan så att hon tappade luften. "Håll käften. Jag skiter i vad du har eller inte har." Han började fumla med sina byxor. Händerna darrade av förväntan och han hade svårt att få av sig bältet. Han tyckte att han hörde något utanför. Metall som skramlade mot stenarna på marken. Säkert den tredje mannen som somnat och tappat svärdet. Just en snygg vakt. Men ingen skulle våga komma in här nu. Han hittade äntligen spännet och fick upp bältet. Han lät byxorna falla till knäna. Nu var det dags att lära henne den läxa hon förtjänade. Han sparkade henne på insidan av smalbenen för att få henne att sära på benen och tog sedan tag i kvinnans byxor, redo att slita dem av henne. "Tife?" Markei vände sig till hälften om mot ljudet. Det stod en man på det nedersta trappsteget. Markei kände vagt igen honom, men han kunde inte placera varifrån. "Försvinn härifrån!" röt han, men mannen verkade inte höra honom. Istället tog han ett steg närmare Markei och hans soldat.


"Hör du dåligt? Det här angår inte dig. Försvinn härifrån." Mannen tog ytterligare ett steg närmare och det var först då Markei såg kniven i hans hand. Blod rann ända från skaftet ner till spetsen och droppade på golvet. Markei insåg plötsligt att det kunde bli problem. Om han bara kunde placera mannen så kanske han kunde prata med honom och avväpna honom utan att behöva slåss. Han släppte inte kniven med blicken när han långsamt böjde sig ner och försökte få tag i byxorna som han hade runt knäna. Svärdet som var fästat i bältet tyngde ner dem och gjorde det svårt för honom att få tag på dem. Han svor tyst för sig själv. Han höjde blicken och mötte mannens blick i ett försök att bedöma hur pass hotfull han var. Han stelnade till, nedböjd med ena handen om byxorna och den andra på marken, trevande efter svärdet. Det var mannen från gatan, han som hade gett lord Peverras läderpåsen. Markei kände igen hans kläder, de skarpa dragen och kedjan runt hans hals. Men hans ögon var skrämmande. De var svarta som två bottenlösa brunnar. Någonstans långt där inne brann en vitglödgande eld av hat. Markei svalde. Det här hade han inte räknat med. Han såg hur mannen började röra sig mot honom och han fumlade med byxorna, men det var för sent. Mannen sparkade honom så hårt på sidan av knäet att han slungades handlöst till marken. Han hörde något knäppa till i benet och sedan kom smärtan. "Ta honom!" gallskrek han med saliven sprutande ur munnen. Den andra soldaten hade redan dragit sitt svärd och kom rusande mot dem. Markei låg på rygg och försökte fortfarande få på sig byxorna när männen rusade på varandra. Han flämtade medan han försökte dra sig bakåt mot väggen. Om han bara fick på sig byxorna så kunde han dra svärdet och då skulle oddsen jämna ut sig till deras fördel. Mannen kanske hade en kniv, men det var trots allt bara en kniv. Men byxorna slingrade sig runt hans ben likt ormar och han sprattlade bara hjälplöst i luften när byxorna gled längre och längre ner längs hans vader. Framför sig såg han hur soldaten måttade ett hugg mot mannens mage, men denne tog ett snabbt kliv framåt och greppade tag om soldatens handled. Markei förstod först inte vad som hände, men han kunde svära på att det glödde om mannens hand. Soldaten vrålade plötsligt och släppte svärdet. Det föll till golvet med ett öronbedövande


skrammel. Soldaten vrålade och skrek av smärta. Han slog tafatt på mannen med sin andra hand, men det var lönlöst. Markei kände plötsligt den vidriga lukten av bränt kött. Han spärrade upp ögonen av skräck när han såg hur soldatens hand brändes av vid handleden. Den ramlade ner till golvet med en grotesk mjuk duns. Soldaten skrek och grät om vartannat medan han tog ett par stapplande steg bakåt. Han höll den stympade armen mot kroppen och den andra framför sig som skydd. Men det var för sent. Mannen högg utan ett ljud kniven i halsen på honom och begravde den ända in till skaftet. Soldatens ynkliga plågade ljud drunknade i ett gurglande när blodet vällde fram ur det öppna såret. Markei gapade, han kunde inte annat. Skräcken rev i honom. Han hade bara en tanke i huvudet: Att ta sig ut ur källaren, bort från mannen och hämta fler soldater från stadsvakten. Han lyckades med en kraftansträngning vända sig om på mage. Trappan var bara ett par steg bort. Han började kräla mot friheten, men byxorna hade hasat ner till hans anklar och gjorde det svårt att röra benen. I ögonvrån såg han hur mannen kom emot honom. Han rullade runt så att han hamnade på rygg igen. ”Nej, snälla. Vi menade inget illa. Vi bara skojade med henne. Vi bara…” Markeis blick mötte återigen mannens. Tungan stelnade i munnen på honom. Det var som om någon stoppat in flera nävar bomull och han fick inte ur sig ett ord. Mannens ögon lågade av hat och vrede. Markei hade aldrig sett något mer skräckinjagande i hela sitt liv. Han försökte svälja men misslyckades. Hans mun var bedövad. Han kravlade desperat bakåt när mannen böjde sig ner och satte händerna runt hans huvud. Huvudet drogs uppåt och Markei blinkade förvånat när mannens ansikte kom närmre, sedan slungades det ner i golvet. Till en början kände han ingen smärta. Han var för rädd och chockad för det. Smärtan kom först när mannen satte tummarna rakt på hans ögon och började trycka. Markei vrålade när mannen tog i allt hårdare samtidigt som han dunkade hans huvud i golvet. Han fäktade vilt med armarna för att komma loss, men händerna runt hans huvud var som ett skruvstäd. Trots att han vrålade av smärta varje gång huvudet slog i


marken och när ögonen pressades in i skallen på honom kunde han märkligt nog höra mannens röst mycket tydligt. ”Du.” Dunk. ”Rör.” Dunk. ”Inte.” Kras. Någonting i bakhuvudet gick sönder. Smärtan var som glödande eld, men smärtan i ögonen när de exploderade, likt mosade vindruvor, av elden från mannens händer var värre. ”Min.” Dunk. Ljudet var lägre och dovare nu. ”Tife. Aldrig. Någonsin. Mer.” Duns. Ett varmt, mjukt klafsande. Sedan ingenting.

Tar ryggade baklänges, äcklad av mannen på golvet framför honom. Han var knappt medveten om vad han hade gjort. Det enda han hade i huvudet var Tife. Han vände sig om med hjärtat i halsgropen och pulsen susande i öronen. Han svajade till och var nära att ramla ihop på golvet, men lyckades hålla balansen. Han var tvungen att hålla sig upprätt. Tänk om han hade kommit för sent? Han stapplade bort till bänken där hon låg och sjönk ner på knä bredvid henne. ”Tife?” rösten stockade sig i halsen på honom. ”Snälla Tife, säg någonting.” Han strök henne försiktigt över pannan. En tunn rännil av blod rann från ett jack strax ovanför ögonbrynet. Tar blinkade häftigt för att få bort tårarna ur ögonen. Han lyfte försiktigt upp henne och höll henne i famnen. Han vaggade henne långsamt fram och tillbaka medan han mumlade lugnade ord till henne. Han visste inte vad han skulle ta sig till.


”Tife”, viskade han medan tårarna trillade ner för hans kinder. Hon stönade till och slog upp ögonen. Hon log svagt åt honom. ”Är du skadad? Hann de…” Han förmådde inte avsluta frågan. ”Nej, du kom i tid”, mumlade hon svagt. ”Jag är lite mörbultad bara.” ”Kom, vi måste härifrån. Innan det kommer fler soldater och ser det här.” Tar reste sig upp, svajade till, men fick tag i bänken innan han ramlade ihop. Han hjälpte Tife upp som stönade av smärta efter slagen hon fått. De började långsamt gå mot trappan, stödda mot varandra. Tar tittade ner på mannen som han hade dödat. Det var en grotesk syn, blod överallt. Huvudet krossat och ögonen inte mer än rykande, bubblande hålor. Han mådde illa, men inte enbart på grund av den misshandlade kroppen på marken. Det var något mer inom honom som inte stämde. Susandet i öronen steg plötsligt till ett pulserande dån och han fick svårt att andas. Den märkliga känslan han hade haft de senaste dagarna rusade plötsligt upp i honom som en stormvind. Han vacklade fram och tillbaka, sedan tappade han greppet om Tife. Han föll framlänges i trappan och blev liggande där medan hans synfält gradvis minskade. ”Tar? Vad är det?” Han försökte svara men kunde inte. Med en sista kraftansträngning lyckades han resa på sig. Tife var genast där och höll honom uppe. ”Kom, vi måste gå.” Han nickade svagt och sedan stapplade de långsamt ut ur källaren. Ett steg i taget, och efter varje steg kändes det som om han inte skulle orka ta ett till.



Bronstornet Garba